Det har i år gått 25 år sedan William Gibsons Neuromancer publicerades. En hel generation sedan den stilbildande urtexten för 1980-talets mest framträdande rörelse inom litterär SF – cyberpunken - kom. Mycket har hänt sen dess och Gibson lever numera upp till sin utfästelse att framtiden händer idag och att vi dagligen lever Science Fiction genom att skriva nutidsromaner. Hans kollega och generationskamrat Bruce Sterling har varit inne på liknande spår, även om hans senaste verk ännu en gång tacklar ett verkligt och högaktuellt SF-scenario som relativt få andra författare av nån anledning har tagit sig an (det har med klimatet att göra). Mitt nyuppväckta intresse för Alastair Reynolds ledde mig till att läsa ett verk av Sterling som också har varit stilbildande men inte förärats samma erkännande som Neuromancer; tillbaka till källan så att säga. Jag talar förstås om Schismatrix, som sedan 2005 finns i svensk översättning (tyvärr myllrandes av felstavningar och borttappade bokstäver eller hela ord... men omslaget är iaf läckert och anger enligt mig tonen för berättelsen bättre än dess engelskspråkiga motsvarighet). Denna ska jag pladdra en del om nu, förhoppningsvis utan att omedvetet saxa alltför mycket från John-Henri Holmbergs utmärkta beskrivning i efterordet.
Schismatrix är i grund och botten en bildungsroman i interplanetär iscensättning. Centralgestalten Abelard Lindsay är vid berättelsens början på det tidiga 2200-talet en yngling med revolutionära böjelser som blir förvisad till ett månhabitat (allusionen till den medeltide skolastikern och romantikern Pierre Abelard är knappast ett sammanträffande). Det föranleds av hans inblandning i dödsfallet av en kvinna som både han och hans kusin Philip Constantine stod nära och som kusinen utnyttjar som förevändning att skicka Lindsay i politisk exil. Hans vendetta med Constantine utgör sedan ett drivande element i en odyssé som spänner över halva solsystemet och drygt 150 år. Det långa tidsperspektivet ger romanen en episodisk känsla, där ibland år eller hela decennier flyter förbi mellan kapitelsegmenten men det bidrar också till att framtona dess posthumana karaktär (mer om det alldeles strax).
Lindsay är ett slags expertdiplomat och använder sina färdigheter under berättelsens gång för att sylta och kräma in sig i diverse klickar och fraktioner. De sociala och politiska intrigerna som Lindsay blir inblandad i är dock inte helt lätta att följa, dels eftersom de försigår i en mycket främmande värld med radikalt annorlunda normer och sociala förhållanden och för att Sterling på klassiskt cyberpunkmanér undviker att översålla läsaren med detaljer om bakgrunden och de brådstörtade skeendena (det är inte heller det enda som är klassiskt cyberpunk – japanska termer som zaibatsu förekommer förvånansvärt nog utan att kännas anakronistiska). Sånt får man eventuellt försöka fylla i själv men det behöver man inte hänga upp sig på. Den större poängen är helhetsbilden, den obönhörliga uppsplittringen av mänskligheten i den ”Schismatris” av livsfilosofier och existensformer som möjliggörs av den skenande teknologiska utvecklingen:
Mänsklighetens historia i rymden hade varit en lång episk berättelse om tävlan och ambitioner. Från första början hade rymdkolonier kämpat för att bli självförsörjande och hade snart brutit banden med den utmattade jorden. De oberoende livsuppehållande systemen hade gett dem mentaliteten hos stadsstater. Märkliga ideologier hade blommat upp i O’Neill-habitatens växthusatmosfär, och utbrytargrupper var vanliga.
Rymden var för väldig att polisövervaka. Pionjäreliter vällde fram, beslutna att inte låta sig hejdas i sin utforskning av avvikande teknologier. Helt plötsligt hade vetenskapens frammarsch blivit ett vansinnigt, framrusande tumult. Nya vetenskaper och teknologier hade splittrat hela samhällen i vågor av framtidsshock.
Ur de splittrade kulturerna uppstod fraktioner, så grundligt alienerade från varandra att de kallades mänskligheten bara i brist på bättre beteckning. Formarna, till exempel, hade tagit kontrollen över sin egen genetik och övergett mänskligheten i ett utbrott av artificiell evolution. Deras rivaler, Mekanisterna, hade ersatt människans kött med avancerad protesingenjörskonst.
För en teknofil materialist som jag låter det här snudd på poetiskt. En mer ”klassiskt litterärt” sinnad person skulle kanska tycka att det är vulgärmekanisk rappakalja utan några ansatser till skönlitterär stilistik (oddsen talar då för att individen i fråga inte är så förtjust i SF-genren som helhet). Och visst, det måste medges att Sterling snubblar på sin prosa ibland (”Himlen! Blå himmel! En vägg ovanför världen! Pilot, ge oss rymden!” Försök säga det där högt och dramatiskt utan att garva) men bortsett från det kommer den ändå att falla vissa mer i smaken än andra. Här känns det som att Sterling extrapolerar C.P. Snows iakttagelser om de två kulturerna till en avlägsen framtid. Mekanisterna med sin cybernetik och, tja, mekanisering skyr Formarna för deras förvanskning av den mänskliga formen medan de konstälskande och aristokratiska Formarna med sina genlinjer och biomodifikationer förebrår ”metallskallarna” för att ha reducerat livets skönhet till programmering och algoritmer.
Den transhumanistiska filosofin som ovedersägligt livsfaktum i Schismatrix är en uppgörelse med den smått naiva Star Trek-synen på rymdfärder, där folk susar mellan stjärnorna iförda något som liknar en pyjamas. Människan är naturligt anpassad till ett liv på Jordens yta och när hon lämnar den tvingas hon modifiera sig själv enligt rymdens villkor. Det är också en förlikning med att även det posthumana tillståndet kommer att kännetecknas av konflikter. Livets mångfald gör schismer ofrånkomliga, mångfald uppstår ur variation och det kommer alltid att finnas variation. Det enda oföränderliga i livet är föränderligheten själv:
Men livet rörde sig i klader. Lindsay visste att detta var ett faktum. En framgångsrik art exploderar alltid i en gjädjefull våg av dotterarter, hoppfulla monster som gör sina anfäder föråldrade. Att förneka förändring betydde att förneka livet.
Av detta visste han att mänskligheten på jorden hade blivit en relikt.
I det långa loppet förtärde det väldiga biologiska tidsskred som blivit Lindsays besatthet allt som inte rörde sig. Jordens framtid tillhörde inte mänskligheten, utan de monstruösa ogräs som vuxit sig märkliga och träiga och alla de små snabbfotade varelser som hoppade och förökade sig bland dem. Och Lindsay kände rättvisa i det.
Varpå vi upptäcker ett annat tema, högst relevant även för oss postmoderna 2000-talsprimater. Lindsay är en sökare; efter en uppslitande, historisk separation mellan den gamla mänskligheten på Jorden (jag tänker säga mer om Sterlings visionära syn senare men bara det att han skrev om de potentiellt katastrofala effekterna av den globala uppvärmningen redan under tidigt 80-tal och konsekvent har återkommit till samma tema i andra verk visar att han alltid har varit steget före många andra SF-författare) och den transhumana Schismatrisen i resten av solsystemet - där organiserad religion är påfallande frånvarande och ideologier är mer pragmatiskt inriktade – försöker han hitta sin väg i ett kosmos likgiltigt för människor, modifierade eller ej. Han inkorporerar både Mekanisternas och Formarnas livsstil och lyckas vinna inflytande i olika grupperingar men när lyckan obönhörligt vänder överger han sin ställning och drar vidare efter någon ny förhållningsprincip till livet. Sent omsider når han insikten att det inte finns någon enstaka korrekt existensfilosofi eller från ovan påbjudet mandat att rätta sig efter. Människan har fullständig frihet och med den fullständigt ansvar:
Han sörjde mänskligheten, och blindheten hos människorna som trodde att det i världsalltet fanns regler och begränsningar som skyddade dem mot deras egen frihet. Det fanns inget skydd. Det fanns inga yttersta mål. Meningslösheten, och friheten, var absolut.
Den svenska utgåvan innehåller även fem noveller (Swarm, Spider Rose, Cicada Queen, Sunken Gardens, Twenty Evocations) som tidigare har publicerats i Sterlings novellsamling Crystal Express samt i den engelskspråkiga samlingsvolymen Schismatrix Plus. Dessa berättelser ger inblickar i Schismatrix-universat ur andra perspektiv än Abelard Lindsays och är alla mer eller mindre välskrivna. Min favorit är utan tvekan Swarm; den utgör det enda tillfälle då Sterling ger en detaljerad beskrivning av ett av mängden utomjordiska samhällen som galaxen i Schismatrix sägs vara befolkad av men som i övrigt lämnas i skymundan. Denna novell var den första som Sterling fick publicerad och trots att den introducerade hela berättelsemiljön så ger den också en hint om mänsklighetens slutgiltiga öde och arvet den kommer att lämna efter sig. Det är isande läsning men i hög grad pregnant av den känsla av kosmisk ofantlighet och annalkande sociala händelsehorisonter som präglar hela berättelsesviten.
Bruce Sterling är en av de mest visionära och klarsynta författare verksamma inom SF idag och inflytandet som Schismatrix har haft inom sin genre är betydande. Hans status som trendsättare befästes några år efter denna roman, då han och Gibson slog sina påsar ihop för att popularisera steampunk (men det kan vi förlåta dem för). Cyberpunken må vara död som litterär rörelse numera (Wired förkunnade den begraven redan 1993) men precis som mänskligheten i Schismatrix lever vidare i myriaden av posthumana fraktioner så lever dess ansenliga arv vidare inom Science Fiction i stort. Det går dessutom en röd tråd från denna roman till dagens postmoderna rymdoperor, inte minst Alastair Reynolds verk, som ofta uppvisar en splittring mellan två konfliktbenägna huvudgrupperingar i interstellär miljö (Reynolds erkänner själv inflytandet Schismatrix har haft på honom i efterordet till sin novellsamling Galactic North). Att Sterling aldrig skrev någon uppföljare visar väl på att han vet bättre än att mjölka sitt universum för allt det är värt.
Man kan inte ackreditera Sterling med att ha uppfunnit de subgenrer han är känd för. Steampunk gjordes redan av Michael Moorcock i hans A Nomad of the Time Streams-serie (1971-81), postmodern rymdopera har sina rötter i Samuel R. Delanys Nova (1968) och M. John Harrisons The Centauri Device (1975) och cyberpunken har anor som går tillbaka till Alfred Bester, John Brunner och Philip K. Dick. Men vad han gjorde var att synliggöra dem och lyfta upp dem till det kulturella medvetandet. Detta tycks vara Sterlings speciella talang – att känna av vad tidsandan är redo för, konkretisera det till något stilbildande och förse det med populära arketyper och koncept för andra att emulera medan de försöker komma ikapp. Så länge författare som han finns så riskerar SF inte att stagnera, även om dess undergenrer gör det.
Edited by Mjolnir, 27 October 2009 - 01:22.
