27 november, andra dagen på konventet:
Vaknar ännu en gång tidigt på morgonen. Inte så tidigt som föregående morgnar, men likväl tidigt. Jag brinner av iver över min fotografering med Juliet Landau, förmodligen en aning för mycket. Efter en dusch och påklädning traskar jag ner till Thistle Hotel. När jag går över parkeringsplatsen ser jag att någon har skrivit "Kane sucks" i frosten på huven på en av bilarna. Jag funderar över hur Christian Kane skulle reagera om han fick reda på det. Bestämmer mig för att inte tala om det när jag inser att det kan få en våldsam utgång. När jag kommer fram till konferenshallen inser jag att jag är den enda på plats som inte hör till personalen, så jag vänder tillbaka till Sheraton, där jag blir mer och mer otålig på att gå tillbaka.
En timme senare återvänder jag och det har börjat komma lite mer folk. Träffar på en av Susans vänner, som precis som Susan jobbar frivilligt som steward. Har en liten pratstund med henne. Hon har betydligt fler fotobiljetter än jag har och talar om att hon tänker skaffa ännu fler. Att hon orkar. Mark dyker också upp så småningom.
Det dröjer ett tag, men så blir det så småningom dags för köbildning. Dem som har sån jäkla tur att de har guldbiljetter får förstås förtur, medan vi vanliga dödliga får vänta efter. Slutligen hamnar jag i en kö och får vänta ett tag. När jag kommit fram en bit märker jag att Juliet är nästan olagligt trevlig mot dem som blir fotade med henne och frågar alla hur de mår. Misstänker att hon är en aning trött, mest för att hon bär solglasögon. Inte konstigt, med tanke på att hon bör vara rätt så jetlaggad, fast det kan ju vara för fotoblixtarna också. Jag inser att kön rör sig snabbare ju längre fram man kommer. Helt plötsligt inser jag att det är min tur och att jag plötsligt går fram till Drusilla själv. "Hi, how are you?", frågar hon. Uppeggad som jag är ända sedan jag vaknat upp, svarar jag: "I'm peachy." Var får jag allt ifrån? "Peachy, that's good", säger hon glatt. Kameran klickar.
Senare öppnas stora salen och den första som har en Q&A är Dayne Johnson, makeup-artist till Buffy The Vampire Slayer och Angel. En tjej sitter på en stol på scenen medan han demonstrerar vampyrsmink på henne. Han berättar om skillnaden mellan vampyrer som dyker upp fler än en gång och dem som bara syns i bakgrunden. Skillnaden är att få avgjutningar av ansiktet och tänderna respektive att använda förtillverkade grejer. Dayne sätter in en uppsättning vampyrtänder i käften och det hörs på honom hur obekvämt det är. Själva sminkprocessen tar en och en halv evighet, så medan Dayne penslar på vampyrmasken, svarar han på folks frågor, bland annat om Criminal Minds, rebooten av Buffy och olika skådespelare han jobbat med. Han svarar ofta med en väldigt torr humor, ungefär som en frisör som samtalar med sin kund under klippningen. Någon påpekar att han inte har satt i hårnålar i tjejens hår, varpå han vänder sig om långsamt med en blick som om någon har förolämpat hans mamma. Han säger med låtsasilska i rösten: "I've been doing this for 25 years. I've never had to use any hair pin." Don't mess with the make up artist.
Brody Hutzler (Lornes kusin i Angel) dyker upp under sminkningen sminkningen krockar med hans Q&A i schemat, så de delar scenen ett tag. Brody passar på att flirta med tjejen, som har blivit mer och mer lik en vampyr ju längre tiden gått.
Till slut är förvandlingen fullbordad. En alldeles "äkta" vampyr står på scenen och folk får gå fram för att titta och ta bilder. Svär åt mig själv för att jag aldrig tog med någon egen kamera.
Vid baren har sedan länge några kantiner med mat stått framme. Lukten av mat gör mig till slut galen av hunger, så jag köper mig lite stekt ris med kyckling. Inte riktigt som jag hade väntat mig, men det stillar hungern bättre än chokladbitarna jag köpt på morgonen (en Twirl och en Double-Decker). Senare köper jag grejer att få signerade vid ett bord. Det blir ett pressfoto på Juliet och en skissbok av Georges Jeanty. Jag får reda på att man får skriva upp sitt namn och en figur från Buffyverse, så ritar Georges en skiss på framsidan av boken åt en. Av nån anledning väljer att be om en skiss på Anya, kanske för att jag känner på mig att få andra kommer vilja ha henne ritad. Eller så kan det helt enkelt vara för att jag gillar henne.
Jag kliver in sent på en ny Q&A för Clare Kramer, Juliet Landau och Georges. Georges är väldigt intressant att lyssna på, särskilt när han pratar om hur överrumplad han blev när Joss Whedon kontaktat honom för att teckna Buffy Season 8 åt honom. Han är lika mycket geek som dem i publiken och han menar att enda skillnaden mellan dem och honom är att han råkar sitta uppe på scenen. Juliet pratar om hur hon tar med sina karaktärer ut och gick och handlade som Drusilla. Tydligen hade hon hamnat bakom en riktig knasboll i en snabbköpskö, vilket hade gett kassören lite ångest.
Till slut bestämmer jag mig för att gå upp och ställa en fråga. Jag påpekar att Drusilla aldrig varit med om nåt i stil med att få sin själ tillbaka eller förvandlas till människa igen, så jag frågar Juliet hur hon tror Drusilla hade reagerat om nåt sånt hade hänt henne. Alla tycks gilla den frågan, speciellt Juliet som säger att hon hemskt gärna hade spelat henne i en sån situation. Hon vänder tillbaka frågan till mig och jag inser hur svår den är. På nåt vis nämner jag att jag ofta skriver fan fictions och därför tänker på många såna What If?-idéer. Georges går igång på det och det blir handuppräckning om hur många som skriver fan fictions och de diskuterar ämnet en stund. Kul att kunna få saker i rörelse på det viset.
Det blir ett break, så jag umgås med Mark, Susan och Jamie som äntligen släpat upp sig ur sängen, den latmasken. Sedan blir det dags för Allan Hyde, Godric i True Blood, att ha sin Q&A. Eftersom ingen till en början klivit fram för att fråga nåt, pratar han en hel del om hur han blev castad som Godric och hur chockad han blev när han insåg hur stort det var. Han märker inte att en tjej gått fram och hinner prata om sin första hyrbil innan tjejen avbryter honom. Många av frågorna han får handlar om den svenska dialogen mellan honom och Alexander Skarsgård och hur svårt det var för honom att få till rätt uttal utan att låta för dansk (han är hälften dansk, hälften engelsman). En ironisk grej är att Eric i en flashback var tvungen att tala tyska, trots att Alexander inte kan nån tyska medan Allan talar det flytande. Allan säger några retsamma saker om svenskar och får äta upp det när några svenska kliver fram. De påpekar att han låter som en full svensk och det förvånar honom inte, eftersom de enda gånger han hört svenska är när han hört fulla svenska turister.
Själv håller jag mig i bakgrunden, eftersom jag inte kan komma på nåt att fråga.
Senare blir det dags för Christian Kane och Keith Szarabajka att inte scenen. (Blev överraskad över att Keith var med i The Dark Knight, Jokern håller honom som gisslan när han rymmer från häktet) Jag frågar Christian om det var jobbigt för honom att spela Lindsey när han bara hade en hand. Han berättar att han blev irriterad över att ha låtsasprotesen (wow, där har vi ett ord man inte hör varje dag) hela tiden, till och med när han åt lunch. Han hade bett Joss Whedon om att få dö i serien; "Just f*cking kill me, please!" Han hade redan lidit nog av att behöva spela kostymnisse. Trots det var det fem personer som dog när de försökte döda Lindsey istället. Christian säger många fler saker efter det och får en hel del skratt och applåder. Kommer knappt ihåg nåt av vad han hade sagt, men minns att han fick mig att garva flera gånger. Go figure.
Senare blir det en script reading med bland annat Christian, Keith och Allan när de läser upp en liten enaktare som utspelar sig under inbördeskriget. Det blir ganska humoristiskt emellanåt, särskilt med de sydstatsdialekter de använder. Christan är den som speciellt gör det extra hammy. En del av dialogen blir smått homoerotisk när man inte tänker på sammanhanget, som när en kille dör i en annans armar och när någon lär sig att spela munspel. "Draw and blow..." är visst ganska öppet för tolkning.
Allan sjunger en sång och Christian adlibbar: "That was really good. You should be on Glee."
Medan salen stängs tillfälligt står valet mellan att stanna i evigheters evigheter tills det blir dags för signeringen och att följa med Mark och Jamie till White Horse. Föga förvånande blir det White Horse. Där beställer jag en gigantisk ostburgare vid namn "Sleezi Cheesi" som får mig att känna mig som en lilleputt när den ställs fram på bordet. Den är hemskt mättande och jag orkar inte med hela, men den är så in i h-e god.
Det var en vecka sen jag åt den och det vattnas fortfarande i munnen bara jag tänker på den.
Vid 18:00 skyndar jag mig till vad jag tror är autografsigneringen, men det visar sig att de satans guldbiljett-nissarna inte är klara, så resten får snällt vänta tills nästa dag. Som tur är har fotona blivit klara i alla fall och Susan hjälper mig leta reda på min bild med Juliet. Förutom att jag hade kunnat använda en kam, är jag nöjd med hur det blev.
Pratar med Marcus om att jag bör lämna min väska på hotellrummet och när han säger "It's better than carrying that around", lyckas jag på nåt obegripligt sätt höra fel och tycker han säger "You look like a Mother Hen". Nog för att jag ibland kan höra fel, men herrejestanes...
Själva The Vampire Ball, en maskeradtävling med vampyrtema, går av stapeln. Jonathan Woodward dyker "oväntat" upp (han har varit med i så gott som vartenda ett av Starfurys konvent) för att agera konferencier under tävlingen. Många roliga/skrämmande bidrag dyker upp, som en vampyr/vampyroffer (en tjej med en vampyrdocka fastspänd över nacken så det ser ut som att hon blir biten), Fray och hennes Watcher, Drusilla's Premonition of Death, med mera. Några klär ut sig till figurer från True Blood, som vampyren som hålls fången i Jasons källare, komplett med solstol och brännmärken i ansiktet, Daphne med ett hål i bröstet och hjärtat i handen och en nerblodad Lorena alldeles innan sin död. En aning spöklikgt på sätt och vis att se dessa figurer "på riktigt". Vinnarna utnämns kvällen efter.
Sean Harry själv dyker efteråt upp och vill höra folk säga "Sookieeee..." på äkta Bill-vis. Flera försök görs, några riktigt hyfsade, andra så där. Jag kan inte stå emot, utan kliver fram och drar till med ett rejält monstruöst "Sookieeeeeeee..." ända ifrån tårna. Sean blir riktigt imponerad och ropar "Bill Compton, ladies and gentlemen!" och jag får några applåder. Känner mig som en kung ett kort ögonblick.
Innan discot börjar, avslutas kvällen med spelning av Kane, det vill säga Christian Kane och hans vapendragare Steve Carlson. De kör en hel del riktigt bra låtar och Christian har några intressanta bakgrundshistorier till dem. Konserten avslutas någorlunda kort och jag får i efterhand höra att Christian plötsligt mått dåligt och fick lov att avbryta. Tycker synd om killen, tydligen är han inte tillräckligt badass för att övervinna vanliga sjukdomar. Steve spelar några låtar själv och blir sedan tilldelad några gåvor till bandet, bland annat en ny gitarr. Som sagt, riktigt synd att Christian inte kunde vara där.
Jag umgås lite mer med gänget och andra personer, bland annat en hemskt söt tjej som föreställer en Twilight-vampyr med glitter över kroppen som färgar av sig en aning när man skakar hand med henne. Tyckte det var så trevligt att prata med henne att jag addade henne på Facebook när jag kommit hem.
Har inte mycket annat för mig än att mingla då jag är för trött för att dansa, vilket är mer än man kan säga om Georges. Den killen är som en jädra Duracell-kanin på dansgolvet. Själv blir jag på tok för trött för att orka stanna kvar, så jag tackar för mig och återvänder till Sheraton.
