91 replies to this topic

[SwedishSuperhero]

"Jag vet inte varför jag låter dig sätta din fot på den här tidningen överhuvudtaget! Först dröjer det en halv vecka innan du lämnar in bilderna du tar åt mig och när de väl kommer in är de inget annat än ren skit! Det här är nånting man skulle vänta sig att få se i Time Magazine!"

"Då antar jag att det kvittar om jag säljer dem till Time Magazine istället", fräste Peter tillbaka.

"Åh nej, försök inte!", röt Jameson. "Du tog dem på uppdrag från Gotham Herald, och då är det Herald som ska ha dem, punkt slut!"

"Då antar jag att vi är överens, för en gångs skull..."

"Kom inte här och försök vara spydig, snorunge! Med den attityden kommer du inte långt på den här tidningen!"

I samma stund som de orden uttalades stormade en av landets mest ansedda kvinnliga reportrar in på kontoret.

"Här har jag slitit i veckor med att försöka gräva fram något om Spider-Man och så tvingar du mig att intervjua den här kitschiga bimbon! Hur kan du göra så mot mig?!"

"Lyssna noga här, Vale! Jag vet inte hur de sköter saker och ting på Cosmopolitan, men här tar du de jobb du får och lämnar in dem före deadline precis som alla andra. Om du uppför dig kanske du får göra storyn om den där kvinnliga katt-tjuven som ränner omkring. Men just nu ska du koncentrera dig på Gwen Stefani, som inte bara råkar vara en av världens hetaste artister men som just nu är i Gotham City! Nog sagt!"

"Du har inte hört det sista från mig", mullrade Vicki Vale och försvann lika fort som hon dök upp.

"Få se, var var vi nu?", sa Jameson. Peter hann inte öppna munnen förrän han fortsatte. "Just ja. Vi tar dina bilder, men vänta dig inga pengar om försäljningen sjunker på grund av dig."

Peter var frestad att slänga ur sig en rakknivsvass replik, men gick istället ut ur kontoret. På väg ut möttes han av Robbie.

"Jonah, jag har nya uppgifter om katt-tjuven..." Robbie blev förvånad över att se Peter på ett så dåligt humör. "Hallå, Peter. Vad är det som är fel?"

"Snälla, fråga inte", mumlade Peter och pekade åt Jameson.

De senaste dagarna hade Peter spenderat med att hålla sig inlåst i sin etta för att tillverka sin förbättrade dräkt. Han hade knappt fått en blund eller kunnat släppa in någon hos sig eftersom allt låg utspritt i en enda röra. Hans vice värd hade börjat tro att han höll på att tillverka en bomb och lämnade inte honom ifred förrän han lovade att den inte skulle detonera i huset. Om han bara fick komma hem och sova skulle det krävas mer än en bomb för att väcka honom.

[Robban]

Kul med mer. Fortsätt!!!!

[SwedishSuperhero]

Vicki hade kommit halvvägs genom sin intervju inne på Gwen Stefanis hotellsvit. Under samtalet hade hon kommit fram till att hon dömt Gwen alldeles för hårt och att hon i själva verket var mycket intelligentare än hon först trott.

"Så Gwen, hur ser din framtid ut? Är det din solokarriär som gäller eller ska vi vänta oss en återförening med No Doubt?"

"Tja, jag kan tala om att ni inte har sett det sista av No Doubt och när det gäller mitt solo-projekt kommer jag förmodligen spinna vidare på det."

"Förutom musiken har du ju redan synts på film. Du hade en cameo i Zoolander, och så hade du förstås en roll i The Aviator."

"Ja, jag tyckte det var väldigt roligt och intressant. Jag skulle verkligen vilja göra nånting mer sådant."

"Vad för sorts filmer skulle det kunna vara?"

"Jag vet inte. Jag har funderat på att göra en skräckis, annars skulle det vara kul att vara med i en superhjältefilm. Kanske inte som nån hjälplös tjej som ropar på hjälp och väntar på att hjälten ska rädda henne, men..."

Intervjun avbröts av att väggen bakom soffan Gwen satt i exploderade. Hon kastades genom luften tillsammans med skärvorna från panoramafönstret och slog sig i golvet. Hon skulle kolla Vicki för att se om hon var oskadd när Jokern kom inflygande på sin glidare.

"Hey baby, hey baby, hey", trallade han medan han närmade sig Gwen.

"Håll dig borta från mig!", skrek Gwen.

"Miss Stefani, ni borde lära er att behandla era fans lite bättre", sa Jokern. "Inte har väl framgången stigit er åt huvudet?"

"Är det någon som har fel i huvudet, så är det du!"

"Vänta bara tills du har fått lära känna mig bättre." Jokern grep tag i Gwens arm och drog upp henne på glidaren. "Vad sägs om att jag tar dig på en rundtur genom stan? Eller ännu bättre, över den!"

Med den stackars popstjärnan som gisslan for Jokern iväg, glidandes över skyskrapstopparna. Omedvetet råkade hans flyfärd gå över ett visst lägenhetskomplex som råkade vara bostad till hans nemesis. Peter trodde i sin halvsömn först att det var byggnadsarbetarna på gatan som höll på att väsnas tills han insåg att han höll på att bli väckt av spindelsinnet. Han reste sig ur sängen, drog upp persiennerna och fick syn på glidaren med sin ägare och en gisslan ombord.

"Han var så tvungen att kidnappa någon precis när jag försöker ta igen mer än tio timmars förlorad sömn! Hur ondskefull får man bli egentligen?!"

Edited by SwedishSuperhero, 14 September 2005 - 16:23.

[SwedishSuperhero]

Under tiden, på Thomas Jefferson-bron...

...satt Dick och Barbara fast i en hopplös bilkö som inte tycktes vilja ta slut.

"Jag vet inte vad som är det drygaste jag varit med om idag", suckade Dick. "Dr. Connors´ två timmar långa föredrag eller att behöva sitta fast i den här hopplösa bilkön som inte tycks vilja ta slut."

"Så illa var det väl inte", sa Barbara. "Hans idéer om genetisk forskning är väldigt intressanta. Tänk dig själv om man skulle sakna en kroppsdel eller vara rullstolsburen och man plötsligt fick möjlighet att fixa det."

"Jo, men det är något med honom som får mig att rysa." Dick kände kalla kårar uppför sin rygg bara av att tänka på sin lärare. "Och det har ingenting med att han är enarmad att göra."

"Titta, uppe i himlen!", utbrast Barbara och pekade uppåt.

"Vad är det, Iron Man?"

"Nej, han bor ju i Metropolis. Det där är Jokern!"

"Du har rätt! Och han har någon med sig!"

Flera av trafikanterna på bron la märke till hur Jokern kom flygande över dem. Många flydde skräckslaget sina fordon medan andra stannade kvar för att se på. Barbara rusade till bakluckan på Dicks sportbil.

"Nödläge, Dick!"

"Vad håller du på med?"

Barbara svarade inte, utan öppnade bagageluckan och tog upp några ihopvikta klädesplagg, varav ett hon gav till Dick.

"Byt om", beordrade Barbara.

"Åh nej, glöm det", vägrade Dick bestämt när han insåg vad det var hon tänkte göra. "Hur hade du tänkt byta kläder, när det är folk överallt!"

"Fäll upp sufletten då!", fräste Barbara. "Ingen lär ändå märka oss vid det här laget."

Högst upp på en av brobyggnadens plattformer stod Jokern och höll sin gisslan i schack medan han väntade på sin ärkefiendes ankomst.

"Förtrösta inte, min kära. Jag är säker på att vår väggkrypande vän dyker upp vilken sekund som helst."

"Varför gör du så här mot mig?", snyftade Gwen. "Jag har inte gjort dig något ont."

"Men förlåt att jag faktiskt råkar ha planer för livet", utropade Jokern melodramatiskt. "Du vet, slå sig ner med en vacker fru, få två fina ungar. En pojke som heter Gabriel och en flicka som heter Sarah. Är det för mycket begärt?"

"Jag vet inte vad du har i kikaren, Jokern, men jag svär att du kommer ångra dig om du skadar henne", hotade Spider-Man ifrån ett hustak ett tjugotal meter ifrån bron.

Spider-Man satte upp nät på två flaggstänger och böjde ner dem så hårt han kunde. När han släppte taget slungade stängerna iväg honom som en slangbella. När han kom tillräckligt nära sköt han en lina mot en brokabel som han svingade sig runt och landade på plattformen där Gwen låg bakbunden alldeles själv.

"Oroa er inte, miss Stacy...", sa Spider-Man då han höll på att lossa upp repen.

"Stefani", rättade Gwen.

"Ursäkta. Miss Stefani, ni är säker nu."

"Vilket är mer än man kan säga om dig!", skrockade Jokern som svävade upp alldeles bakom dem på sin glidare.

På undersidan av glidaren fälldes det ut en rad mynningar som var misstänkt lika kulsprutor. Spider-Man reagerade blixtsnabbt och ställde sig framför Gwen och höll armarna korsade framflr sig. En skottsalva avfyrades, med vartenda skott studsandes från den ogenomträngliga dräkten.

"Det är fusk!", gormade han. "Du är ju skottsäker!"

"Visst, men gjorde ändå riktigt ont!", svarade Spider-Man och dök mot glidaren. "Något som du kommer relatera till om ett par sekunder!"

De två började tampas inom det lilla utrymmet glidarens yta utgjorde. Jokern hade Spider-Man i ett stenhårt stryptag tills en dos nät sprutades i hans ansikte.

"Dåre!", skrek Jokern medan han slet loss spindelväven. "Det här är en kamp på liv och död, inte nåt jäkla barnkalas!"

"Inte? Och jag som trodde att du var en piñata!" Med den repliken körde Spider-Man ett knä i magen på Jokern. "Eller du kanske föredrar 'sätta svansen på åsnan'?"

Efter att ha vänt Jokern ett halvt varv gav han honom en spark i baken, varpå han föll av glidaren och ner mot vattnet. Spider-Man dök ner efter honom och sköt en lina mot en av kablarna.

"Åh Spidey, varför måste vi egentligen gräla på det här viset! Kan vi inte stanna till en stund och lukta på rosorna?" Just som Spider-Man undrade vad han menade, strilade en grön vätska i hans ansikte ifrån blomman i Jokerns kavajslag. Av en ren reflex tappade Spider-Man taget om Jokern, som föll en bit tills han fångades av glidaren. "Njut av syran, spindelfjant!"

"Jag smälter!", skrek Spider-Man med händerna för ansiktet. "Snälla nån, hjälp mig! Jag smälter!" Jokern stannade till för att betrakta det vanställda ansikte han hade hoppats att han gett sin motståndare. Allt han såg var hans mask från vilken syran hade dunstat av från på nolltid. "Buh!"

"Tråkmåns!", gnällde Jokern. "Jag kan inte skjuta dig eller syra ner dig heller! Nåja, får ta till plan B."

Jokern tog fram ett litet klotformat föremål med ett glatt ansikte ditmålat som han slängde mot plattformen. Gwen anade att det var något explosivt och kastade sig rent impulsmässigt ifrån plattformen. När Joker-granaten väl sprängdes var hon utanför dess räckvidd, däremot höll hon på att störta mot en säker död.

"Gwen!!", vrålade Peter. "NEEEJ!!"

"Icke sa Nicke! Den här gången ska du inte få hindra mig från att döda någon!"

Vad ingen av dem hade räknat med var den figur som plötsligt kom nerfallande, tog tag i Gwen och sköt något som liknade en av Spider-Mans linor i undersidan av bron. De två landade säkert på en förbipasserande pråm.

"Hur är det med dig?", frågade den okända personen.

"Du räddade mitt liv!", jublade Gwen överlyckligt och omfamnade sin räddare. "Hur ska jag nånsin kunna tacka dig?"

"Fortsätt bara att vara Gwen Stefani. Det var kul att ses, men nu måste jag sticka."

"Kör hårt, Spider-Woman!"

Gwen utgick från den 'Spider-Man'-inspirerade dräkten som den mystiska kvinnan bar. Det som skilde henne mest från Spider-Man var att nedre halvan av ansiktet syntes och ett par råttsvansar som stack ut från sidorna av huvan.

"Det ska vara Spider-Girl, men det gör inget."

"Nämen så sött!", flinade Jokern medan han höll Spider-Man i en halvnelson. "Du klarar dig visst inte utan din tjejkompis!"

"Jag vet inte ens vem hon är!", ljög Spider-Man och kämpade med att slita sig loss.

"Det är lika bra du erkänner det, du skulle inte klara dig en sekund om det inte fanns någon som..."

Ett hårt föremål slog in i baksidan på Jokerns huvud. Spider-Man tog chansen, tog sig ur Jokerns halvnelson. Sedan hukade han sig ner, slog in ena näven i glidarens innanmäte och drog ut en av dess viktigaste beståndsdelar. En hel folkhop hade samlats vid kanten av bron och slängde allt möjligt bråte efter att Spider-Man kommit ur deras skottvinkel.

"Vad är du för en sjuk jävel som försöker hindra någon från att rädda en annan människas liv?", röt en medlem i pöbeln.

"Bråkar du med Spider-Man, bråkar du med hela Gotham!", sa en annan.

"Och då får du varenda en av oss efter dig!", sa en tredje.

Utan kunna styra glidaren vinglade Jokern planlöst omkring i luften och tog emot pöbelns glåpord och tillhyggen.

"Hur vågar ni göra så här mot mig?", gormade han. "Vet ni inte om att jag är Jokern, brottets clown..."

Då han trodde att han hade återfått kontrollen över sitt flygande fordon/vapen for han framåt för att attackera människorna, men missade med flera meter och for istället rakt in i brons betonggrund. Det hördes en hård smäll och sedan ett plask i vattnet nertill. Det syntes inte ett spår av Jokern längre, till pöbelns förtjusning.

"Jösses!", flämtade Spider-Man som hade bevittnat fallet. "Han kan omöjligt ha överlevt det där!"

Trots att dagen var räddad, kunde Spider-Man inte sluta tänka på sin kvinnliga dubbelgångare. Att hon hade räddat Gwen istället för att han gjort det var inget som störde honom, däremot det faktum att han visste att det var hans bästa väns flickvän som hade börjat apa efter honom. Utan några av hans spindelkrafter och med ett par nätskjutare som förr eller senare skulle få slut på nätvätska.

[Hofling]

*woho* Första riktiga fajten, spindel mot gobl.. er.. joker

gillar verkligen att man känner igen vissa delar från filmerna/serierna

[Robban]

Riktigt coolt! Kul att du blandar in Gwen Stefani mitt upp i allt också .

[SwedishSuperhero]

Kul att ni gillade Gwen Stefanis gästspel. Eftersom jag ibland haft svårt att skilja på namnen Stefani och Stacy var jag tvungen att få ur mig det på nåt sätt, och så blev det som det blev.


---


"Vilken jävla kick! Det var bara helt otroligt! Om det är det här Spider-Man är med om varje dag kan jag inte vänta tills nästa gång jag får dra på mig dräkten igen!"

Dick satt slött på en stol och såg på Barbaras glädjedans. Till skillnad från henne var han inte lika entusiastisk. Hela vägen hem till Gordons hus hade han oroat sig för att någon skulle upptäcka dem eller rentav hade förföljt dem. Barbaras mor hade blivit misstänksam, eller åtminstone förvirrad då de kom inspringandes och utan att ens tala med henne skyndat upp till Barbaras rum.

"Vad tror du att Spider-Man kommer att säga när han träffar på dig?", frågade Dick.

"Han kommer säkert att gratulera mig till ett toppenjobb och säga tack för hjälpen!"

"Hur vet du att han inte kommer bli förbannad då? Det är inte som att han bett om att få en härmapa efter sig. Dessutom gillar han nog inte att du har de där nätgrejerna på dig."

"Värst vad uppåt du var då", fnös Barbara. "Här försöker man fira sin första seger och så kommer du och är värsta glädjedödaren. Och inte tog du på dig din dräkt heller."

"Du såg ut att klara dig på egen hand. Dessutom kastade jag en mjölkkartong på Jokern."

"Wow, vilket superhjälte du är", skrattade Barbara. "Skurkar och banditer, akta er för här kommer Mjölkpojken!"

"Det är i alla fall ett bättre namn än Robin!", sa Dick tjurigt. "Och dessutom vill jag inte ha den där dräkten du gjorde åt mig!"

"Jag satt uppe en hel natt och gjorde de där dräkterna!", gnällde Barbara med sårad min. "Det var en hyllning till din familj."

"Förlåt Babs, jag vet att du menade väl." Dick reste sig och kramade om Barbara. "Det är bara det att rött, grönt och gult passar bättre i ett cirkustält. Dessutom skulle alla känna igen mig med den där lilla Lone Ranger-masken. Om du vill ha med mig i det här måste jag själv få bestämma vilket namn jag ska ha och vilken dräkt jag ska ha på mig."

"Gör en skiss, så kan jag ta med mig den till min skräddare."

De två amatör-hjältarna var chockade över att se Spider-Man klättra in genom fönstret. För Barbara blandades den känslan med den man vanligtvis har över att träffa sin idol.

"Jag kan inte tro det! Spider-Man i mitt hem! Jag känner mig hedrad!"

"Varva ner och lyssna på mig", sa Spider-Man strängt. "Det är inte som att jag inte uppskattar hjälpen du gav mig idag, ,men det är ingen lek där ute. Jag sätter mitt liv på spel varje gång jag rycker ut och om man inte vet vad man håller på med kommer den karriären att bli väldigt kortlivad." Inombords var han förfärad över hur gammal han lät.

"Så träna upp oss då!", bad Barbara. "Gör oss till dina partners!"

"Jag jobbar ensam. Om ni två vill gå med i branschen kan jag inte hindra er, men jag kan i alla fall ge er rätt utrustning."

"Som vad då?", undrade Barbara.

"Jokern sköt på mig tillräckligt för att ta död på en hel buffelhjord. Den här dräkten gjorde att jag kom undan helskinnad, sånär som på några blåmärken."

"Var fick du tag i den?", frågade Dick misstänksamt.

"Jag har en... sponsor", var Spider-Mans vaga svar. "Och en sak till, det är bäst att jag tar de där nätskjutarna."

Spider-Man la armarna i kors och stampade med ena foten i golvet medan Barbara tog av sig nätskjutarna som hon fortfarande hade på sig. När han fick dem öppnade han upp en lucka på en av dem och tog ut kapseln med nätvätska.

"Ser du? Den här är nästan tom. Hade du svingat omkring med den här ett tag till hade du mycket väl varit fiskmat vid det här laget."

"Men du fixar det väl, eller hur?", sa Barbara. "För det är väl såna du har?"

Frustrerad över Barbaras nonchalans kavlade Spider-Man upp ena handsken för att blotta sin handled och avfyrade en salva från sin biologiska nätskjutare. Barbara och Dicks ögon blev stora som tefat.

"Alltså, du...!", var allt Dick fick fram.

"Men... hur?", stammade Barbara.

"För länge sedan blev jag biten av en radioaktiv spindel. På något sätt förde den över sina egenskaper till mig, bland annat började min kropp producera spindelväv. Jag upptäckte det först efter att jag hade byggt de där."

"Vad har du för andra förmågor?", sa Barbara nyfiket.

"En spindels proportionella styrka och vighet, jag kan klättra på väggar, en instinkt som varnar mig för faror, bla bla bla... Vilket innebär att jag har flera fördelar som inte ni har. Tänk på det nästa gång ni bestämmer er för att rycka ut som Spider-Girl och Robin."

Spindelsinnet gav utslag och Spider-Man skyndade sig ut därifrån.

"Vänta! Hur visste han vad vi...?", sa Dick förbryllat.

"Mamma kommer!", flämtade Barbara och slog på sin tv, just som hennes mamma knackade på dörren. "Kom in!"

"Vad är det för oväsen där inne?", frågade mrs Gordon irriterat.

"Ja, det är tv´n", sa Barbara och pekade på skärmen. "Förlåt, vi ska vrida ner volymen."

Efter att de lämnats ifred igen drog Barbara och Dick en lättnadens suck.

"Det där var nära ögat", pustade Dick. "Men han har rätt. Vi har inga superkrafter, till skillnad från honom."

"Äsch, det är väl bara att få tag i en spindel och försöka göra den radioaktiv", skojade Barbara.

"Barbara!"

"Spänn av, det var ett skämt!"

"Jag hoppas det. Men det var något med hans nya dräkt som kändes konstig."

"Skojar du? Kan den verkligen vara så skottsäker som han påstod?"

"Om den är det, vet jag i så fall vem hans sponsor var. De utvecklade ett sådant material på WayneTech."

[Hofling]

intrigen tätnar...

*woho*
Towards WanyeTech!


Dan, bilden kommer ta ett tag att bli färdig, så du vet. Scannern har pajat så kan inte lägga in den, men så snart jag kan ska den avslutas

[Robban]

Kan vi inte få ta och se mer Spider-Man: Gothams beskyddare snart SSH!

[SwedishSuperhero]

Ännu en gång hade världen likt en fågel Fenix återuppstått ur sin aska. Ingen kunde förklara vad det var som hände, men det var inte heller någon som inte upplevde det.

"Nu hände det igen!", utbrast Bruce och klev upp från golvet. "Samma sak som hände för en månad sen! Vad är det som pågår?"

"Jag vet inte", sa Lucius Fox, huvudansvarig för WayneTechs utvecklingsavdelning. "Jag är inte ens säker på att jag vill veta. Det kanske är bäst om vi bara låtsas som det inte hände."

"Du har nog rätt", sa Bruce och vände blicken inuti ett mikroskop. "Otroligt... Jag har aldrig sett något liknande."

Trots alla möjliga ting som Bruce hade sett under hela sitt liv, var han helt förbluffad över substansen han studerade inne i labbet.

"Det hade inte jag heller", sa Lucius. "Inte förrän jag jämförde det med en bit spindelväv och upptäckte att det har samma kemiska sammansättning. Däremot har den här varan betydligt starkare densitet och elasticitet."

"Spindelväv?", sa Bruce. "Lucius, hur många gånger har jag inte sagt åt dig att du borde skaffa någon som städar upp här inne."

"I alla fall, så innebär det att den som framställt det inte bara är ett geni, utan även har en instinktiv förutsättning för att kunna välja ut dess grundläggande komponenter. Om min teori stämmer, att sagda person har någon form av genetisk koppling till genus Araneida, är det inget annat än en självklarhet."

"Vad kan jag säga?" Bruce ryckte på axlarna. "Det är Spider-Man i ett nötskal."

"Ge mig bara klartecken, så börjar jag jobba på en förbättrad formel. Jag kan göra det ännu slitstarkare, ännu flexiblare, till och med drygare. Det skulle inte bara gagna vår maskerade vän, utan även kunna revolutionera klädbranschen om vi kunde göra om det till tyg. Glöm bort silke, det här är framtiden!"

"Sen när behöver du ett klartecken? Jag vet att du kan göra det bättre. Spider-Man vände sig till oss för att han behöver någon som kan göra det han börjat med ännu perfektare och det är precis det han ska få."

Vad han inte talade om för Lucius var att Spider-Man berättat att Peter Parker var den som hade tillverkat nätvätskan. "Allt är relativt" var hans argument.

[SwedishSuperhero]

Hela eftermiddagen hade Peter suttit och jobbat på att få ihop två specialgjorda dräkter åt sina bästa vänner/nyblivna kollegor, som inte ens visste om att de var både och. Trots att de krävde dubbelt så mycket arbete, var det knappt hälften så ansträngande för honom eftersom han visste hur viktigt det var att han blev klar med dem. Dock var det inte utan att hans huvud hade börjat bulta och ett par mörka ringar bildats under hans ögon, något som han hoppades kunna bota med en nypa frisk luft. När han promenerade på gatan, fick han syn på Barbara en bit bort. Hon bar fortfarande råttsvansarna hon hade som Spider-Girl, vilket störde honom eftersom de kunde göra henne mer igenkännlig för fel personer. Han var tvungen att gå fram till henne, även om han inte visste hur han skulle kunna ta upp det med henne utan att försäga sig.

"Du, de där råttsvansarna, är de inte lite...?", började han innan han kom fram till henne. "Du, hej..."

"Hej, Peter!", sa Mary Jane glatt när hon vände sig om. "Hur är läget?"

"Det är bra med mig, lite trött bara", gäspade Peter. "Jag har suttit inne och pluggat sen jag kom hem, så jag behövde en promenad. Vad håller du på med då?"

"Tro det eller ej, men Mary Jane Watson blev precis klar med sin första tv-inspelning."

"Grattis! Vad var det för något? En såpopera? En reklamfilm?"

"Faktiskt, så var det en rekonstruktion för ett nyhetsprogram", sa Mary Jane med en måttligt belåten min. "Det är väl inte vad jag hade väntat mig, men det duger för mig. Gissa vem det är jag spelar."

"Spider-Girl?"

"Rätt! Det var råttsvansarna som avslöjade mig, eller hur? Jag blev lite nervös i början när jag fick veta att jag skulle ha dem, eftersom jag inte haft några sen jag var nio år, men jag har faktiskt börjat gilla dem."

"Ja, de är ju rätt fina", medhöll Peter.

"Många påstår ju att det bara är för småtjejer, men jag tycker att det är nånting sexigt med dem."

"Tro mig, du ser jättefin ut i dem", sa Peter utan att tänka sig för, vilket generade honom en aning.

"Tack ska du ha", log Mary Jane. "Du är faktiskt inte fy skam, heller."

"Jaså, inte?"

Färgen på Peters ansikte skiftade till en mer rödaktig ton.

"Jag tycker faktiskt att du är riktigt söt, särskilt när du rodnar så där." En pinsam tystnad bröt ut en kort stund, innan Mary Jane fortsatte. "Du, jag var precis på väg att gå och äta en hamburgare. Du kanske vill hänga med, så kan vi prata lite under tiden?"

"Ja, det skulle jag verkligen vilja... Fast jag måste ju plugga!"

"Igen?"

"Ja, jag pluggade inte tillräckligt förut", sa Peter skamset. "Det är inte som att jag inte vill, det är bara det att..."

"Det är lugnt, jag fattar", sa Mary Jane och försökte att inte verka arg, även om hennes ögon sa något helt annat. "Var inte orolig, jag ska inte vara till besvär."

"Jag är verkligen ledsen, men jag måste gå", sa Peter, vilket han gjorde.

"Visst, vi ses sen."

Mary Jane var så irriterad att hon först inte märkte de fyra skumma typerna som följde efter henne när hon gick runt knuten. Som tur var, fanns det någon som höll ögonen på henne. Det gjorde Peter också, som genast rusade in i en gränd för att byta om. Han skyndade sig när han hörde ljudet av hårda smällar och en kvinnoröst som stönade till som om hon var i ett vilt slagsmål.

"Jag ska slita er i stycken för det ni gör mot henne!", morrade han inifrån masken som han precis drog på sig. "Håll ut, M.J, hjälpen är på väg."

Men när han kom till undsättning, konstaterade han att hon redan fick hjälp. Från hustaket såg han hur hennes plågoandar kämpade mot en kvinnlig motståndare och föll som bowlingkäglor. En av dem pressades mot väggen och blev riven i ansiktet med de kloliknande fingrarna från hennes handske, för att sedan motta en knytnäve. Bovarna flydde därifrån som de ynkryggar de var.

"Tack!", sa Mary Jane lättat. "Jag..."

"Det där hade inget med dig att göra, flicka lilla", avbröt den mystiska kvinnan bitskt. "Det var något personligt och du råkade bara vara i livsfara vid rätt tillfälle."

Efter den repliken rusade hon mot en husvägg och hoppade ända upp till takkanten lika lätt som om det var över ett staket. Spider-Man betraktade henne och visste att han inte kunde släppa iväg henne.

"Hon är bra, men jag slår vad om att jag är bättre."

[Robban]

Vad ska man säga . Bra som vanligt

[SwedishSuperhero]

Jakten hade pågått i närmare en kvart och sträckt sig genom minst tio kvarter, utan att Spider-Mans "villebråd" ens hade stannat till för att hämta andan. Hon var verkligen något utöver det vanliga och som fiende kunde hon bli riktigt farlig. Spider-Man vägrade att låta henne komma undan innan han hunnit få reda på vilken sida hon stod på. Till slut stannade hon till på en lastkaj uppe på ett hustak och försvann bland skuggorna. Lättad stannade han upp och började hämta andan, medveten om att det innebar att sänka garden. Som tur var kände han inget av spindelsinnet och antog att det inte var någon fara.

"Det är okej, du kan komma ut!", ropade han. "Jag är inte ute efter bråk, jag vill bara ställa några frågor!"

Han fick inget svar och började tvivla på om hon ens fanns kvar där. Men just som han blev redo för att ge sig av var det som om en kraftig stöt gick genom hans skalle. Nästan samtidigt som spindelsinnet vrålade inne i honom fick han en spark i sidan och föll mot marken.

"Varför skulle jag tro dig?", frågade kvinnan skeptiskt och tittade ner på honom.

"För att jag har en sån bra övertalningsförmåga", stönade Spider-Man.

Han försökte resa sig upp, men hindrades av att kvinnan tryckte ner sin vita stövel mot hans bröst.

"Inte så bråttom. Jag tänker inte riskera att åka på en knogmacka förrän jag vet var jag har dig."

"Och jag tänker inte dela ut någon knogmacka förrän jag vet var jag har dig. Det skulle vara till hjälp om du talade om varför du slogs mot de där killarna i gränden."

"Ifall du hade missat det, så var en tjej i fara och jag kunde inte bara stå och låta det hända."

"Det var inte vad du sa till henne", påpekade Spider-Man. "Du sa att det var personligt."

"Vad angår det dig egentligen?"

"Jag var på väg att hjälpa henne själv. Hon är någon jag känner och vi är liksom..."

Kvinnan lyfte bort foten och räcke honom en hand.

"Om hon är så viktig för dig, varför slösar du då bort din tid med mig istället för att kolla till henne?"

Spider-Man tog hennes hand och fick hjälp med att resa sig upp.

"Du har rätt. Jag får väl hoppas att våra vägar korsas igen."

"Vet du inte att det betyder otur att låta en svart katt komma i sin väg?"

"Om jag åtminstone hade fått veta vad du heter..."

"Är du döv? Jag talade precis om det för dig."

Hon blinkade med ena ögat åt Spider-Man innan hon sprang iväg och försvann bakom husfasaden.

"Okej Black Cat, jag hoppas du hittar ett par lättare skor tills nästa gång..."

[SwedishSuperhero]

Mary Jane klev ur hissen och gick mot sin dörr när hon upptäckte att Peter stod lutad mot den och sov. Hon gick fram till honom och skakade lätt om honom.

"Peter, vakna!"

"Snälla farbror Ben, bara fem minuter till...", mumlade Peter innan han slog upp ögonen och vaknade.

"Varför står du utanför min lägenhet och sover?", frågade Mary-Jane förvånat men samtidigt roat.

"Jag skulle bara vila ögonen en stund och så... Men hursomhelst, jag ville bara kolla att du var okej."

"Tja, jag mår väl bra med tanke på att jag nästan blev rånad, våldtagen, mördad eller vad de där typerna nu tänkte göra med mig. Men vart tog du vägen? Det hände ju alldeles runt hörnet efter att vi möttes."

"Jag... Spider-Man dök upp och bad mig hålla mig undan."

"Ja, han var ju verkligen till hjälp", sa Mary-Jane cyniskt. "Han kom inte ens fram för att kolla om jag var oskadd, utan istället stack han efter den där kattkvinnan."

"Vissa borde verkligen tänka över sina prioriteringar. Tro mig, jag vet vad jag pratar om."

"Det behöver du inte ens tala om för mig, Peter Parker. Jag börjar faktiskt bli trött på att vänta på dig."

"Vänta?" Först nu insåg Peter att hans känslor för Mary-Jane sedan länge hade varit besvarade. Hur glad det än gjorde honom, skämdes han över att han inte fattat det på en gång. "Ååh, hur kan jag ha varit så korkad?"

Peter klappade till sig själv i pannan och begravde sedan händerna i ansiktet.

"Fråga inte mig om det, fråga istället om jag är upptagen på lördag."

"Varför det?" Peter insåg sitt misstag när Mary-Jane skakade på huvudet med himlande ögon. "Okej, okej, är du upptagen på lördag?"

"Ja, nu när du säger det så är jag. Hurså?"

"Därför att du sa åt... jag menar, jag tänkte att vi kunde göra nåt. Kanske gå ut eller nånting."

"Varför, inte", sa Mary-Jane. "Det låter som en bra idé. Jag ringer dig imorgon, så kan vi prata mer om det."

"Okej, godnatt."

Peter var för trött för att han senare skulle komma ihåg exakt vad som hade hänt under deras samtal, det enda konkreta minne han hade var att han bjudit ut Mary-Jane på en dejt.

[SwedishSuperhero]

Kommissarie Bullock var på väg hem i sin bil efter att ha spenderat en lång och hård kväll på polisstationen med att sortera ut en stor hög med ofärdigt pappersarbete. Allt han önskade var att få komma hem till sin etta och lägga sig för att sova. Men när han körde förbi Schreck´s och fick syn på två panikslagna nattvakter var inte hans trötthet något hinder för hans pliktkänsla.

"Hallå där!", ropade han åt nattvakterna när han klev ut genom bildörren. "Vad är det som pågår?"

"Det är katt-tjuven!", skrek en vakt. "Hon är inne i varuhuset!"

"Jaså minsann!", utbrast Bullock. "Få se hur tuff hon är när hon har att göra med en riktig polis!"

"Nej, gå inte in dit!", skrek den andre vakten. "Hon är livsfarlig!"

"Hörru du, jag jobbade som snut redan när ni fick kalsongerna uppryckta i högstadiet!", gormade Bullock och tog fram en bössa under bilsätet. "Jag vet nog vad jag håller på med!"

Bullock smög in genom dörren som vakterna lämnat öppen efter sig. Han tittade sig omkring tills han hörde ett ljud från andra våningen. Efter att ha kämpat sig uppför den avstängda rulltrappan lokaliserade han oväsendet från elektronikbutiken. Det neddragbara metallgallret hade rivits sönder och glasdörren hade fått ett hål uppskuret stort nog för att låta förövaren krypa igenom.

"Om jag bara kunde hålla mig borta från de där satans munkarna...", morrade Bullock och tog sig friheten att sparka sönder tillräckligt med glas för att hans stora kroppshydda skulle kunna ta sig igenom.

Inne i butiken var det skrämmande tyst, sånär som bruset från en rad tv-apparater som visade myrornas krig. Bullocks hjärta dunkade så hårt att han knappt hörde något annat. Han hade redan hamnat på sjukhus tack vare en utklädd galning och ville inte råka ut för samma öde igen. Då slogs tv-apparaterna på och alla visade de katt-tjuvens ansikte.

"Men se vad katten har släpat in", purrade hon hånfullt.

"Är det något som ska släpas in, så är det du på Arkham!", skrek Bullock. "Eller kanske det duger med hemmet för bortsprungna djur."

"Aj aj, så där talar man inte till en dam."

"Du är ingen dam, du är ohyra! Precis som Jokern, Spider-Man, Pingvinen och alla de andra!"

"Jag kan knappt se dig härifrån, men jag kan ändå säga att det är du som liknar ohyra mer än nån annan."

"Fan, hon kan se mig!", flämtade Bullock.

"Och ska man utrota ohyra kan man göra det på bland annat två sätt: använda sprejburkar eller spränga dem i luften. Eller varför inte både och..."

I ögonvrån såg Bullock ett ljus tändas till. Han riktade blicken mot vitvarorna och såg brottslingen kasta ovan nämnda föremål i en mikrovågsugn innan hon rev upp en lucka i väggen och slet loss en gasledning.

"Skit också!!"

"Gaserna är för jävliga, och det är jag också!", skrattade hon.

Båda rusade mot utgången. Bullock sköt med bössan mot katt-tjuven som hann undan tack vare sina reflexer. Hon drog fram en piska som hängde i bältet på hennes helsvarta dräkt, snärtade den åt Bullocks håll och högg tag i skjutvapnet.

"Men lilla gubben, om du inte kan leka snällt med dina leksaker måste jag ta ifrån dem", sa hon nedlåtande och drog åt sig bössan.

Katt-kvinnan hann naturligtvis före medan Bullock rusade allt vad han kunde med sin tunga kropp. Han hade kommit ner till bottenvåningen och halvvägs mot huvudporten. Framför honom var förövaren som lekfullt slog några volter innan hon stannade upp och tittade på Bullock.

"Mjau."

På våningen ovanför exploderade större delen av butiken. Instinktivt duckade Bullock mot marken. Kvinnan tog tag i hans flottiga hår och drog upp hans huvud.

"Titta nu vad du ställt till med", sa hon. "Nu kan ingen leka där längre!"

"Bort med tassarna från mig!"

"Med nöje." Hon puttade till hans huvud så att han ramlade omkull. "Nu vet du i alla fall vad som händer om man jävlas med mig. Säg efter mig: Ingen jävlas med Catwoman."

"Kyss mig i..."

Innan Bullock hann hänvisa till sin gluteus maximus fick han piskan om halsen och Catwoman drog åt tillräckligt för att minska en del av hans lufttillförsel.

"Ingen jävlas med Catwoman. Säg det!"

"Ingen... jävlas... med... Catwoman..."

"Duktig idiot."

Innan Bullock visste ordet av släppte Catwoman sitt stryptag om honom och han kippade krassligt efter andan. Han låg på golvet, tomhänt mitt i en vandaliserad byggnad.

"Imorgon är det fan jag som ber om förflyttning..."

Edited by SwedishSuperhero, 04 October 2005 - 14:51.

[SwedishSuperhero]

Återigen tändes spindelsignalen ifrån polishusets tak. Spider-Man hade börjat tro att hans samarbete med Gordon var över sedan länge, vilket nu visade sig vara fel.

"Jag trodde nästan du hade skickat den där till skroten vid det här laget", sa han när han närmade sig Gordon.

"Hade Loeb fått som han velat hade det varit där den hamnat", instämde Gordon. "Men omständigheterna har gjort saker och ting lite enklare för mig nu."

"Vad menar du?"

"Loeb tänker gå i pension. Dina popularitetssiffror sedan Spider-Girl dök upp. Dessutom har vi fått bekräftat att vi har en ny L.U.M."

"L.U.M?", sa Spider-Man förbryllat.

"Laglös Utklädd Medborgare", förtydligade Gordon. "En term som en av våra profilers myntade. Jag antar att du redan känner till katt-tjuven."

"Faktum är att jag träffade på henne igår kväll."

"Före eller efter att hon sprängde varuhuset?"

"Vad?"

Gordon tog fram en mapp som innehöll en bunt foton.

"De här bilderna togs av säkerhetskamerorna inne på en av butikerna. Kommissarie Bullock hade en konfrontation med henne innan sprängningen."

"Det var ingen vacker syn."

"Jag vet. Förstörelsen täcker motsvarande ett helt förortskvarter."

"Jag tänkte snarare på Bullock, men visst håller jag med om skadorna."

"Mycket lustigt, vägglus."

Spider-Man vände sig om och fick se Bullock som klev fram ur mörkret.

"Det här är Harvey Bullock", fyllde Gordon i.

"Är du säker på att det var hon?"

"Vem skulle det annars vara? Kattöron, handskar med klor, purrar när hon pratar, sa till och med 'mjau'. Lystrar till namnet Catwoman. Hon försökte ge sig på mig, men hon visste inte vem hon hade att göra med."

"Vänta ett tag, det är inte hon", sa Spider-Man.

"Det kunde man ju gissa. Missfoster skyddar missfoster."

"Nu räcker det, Harvey!", varnade Gordon. "Låt oss höra vad han har att säga."

"Det var inte henne jag mötte igår", förklarade Spider-Man. "Hon hade platinafärgat hår, vita handskar och stövlar och en liten mask för ögonen. Och hon kallade sig inte för Catwoman, utan Black Cat."

"Jag skiter i om hon så heter Maja Gräddnos, hon ska buras in!"

"Fattar du trögt?", sa Spider-Man irriterat. "Det är inte samma person, det är två stycken!"

"Jaha? Hur vet vi då att de inte är i maskopi? Eller att ni är det, alla tre?"

"Bullock, jag tog med dig hit för att försöka få er att samarbeta, men tydligen var det misstag", hävdade Gordon.

"För en gångs skull håller jag med dig, Jimbo", muttrade Bullock och vände sig om för att gå.

"Jag är ledsen för det där", ursäktade Gordon.

"Det skulle jag också vara om jag var tvungen att träffa honom varje dag."

"Fast han har rätt om en sak. Tänk om de jobbar ihop?"

"Svårt att säga. Den där Catwoman verkar farlig, men eftersom jag träffade på Black Cat när hon räddade Mary Ja... en kvinna från ett gatugäng är jag mer osäker på henne."

"Oavsett vilket, har vi att göra med två L.U.M."

"Brandrea på Schreck´s", skämtade Spider-Man. "Köp två, betala för en."

[SwedishSuperhero]

I brist på annat att göra på lördagseftermiddagen bestämde sig Bruce för att bege sig till Gothams Naturhistoriska Museum. Föga anade han att han skulle träffa på Selina Kyle, som stod vid en monter med uppstoppade djur.

"Selina, hej." Hon var så djupt insjunken i sin värld att hon inte hörde honom. "Selina?"

"Bruce... Ursäkta, jag var inne i min egen värld. I min egen glasbur."

"Förlåt?"

"När jag ser de där stackarna blir jag påmind om hur likadan jag var. Inlåst, orörlig, död inombords..."

Selina höll handen mot glaset och lät den glida mot den kala ytan. Bruce anade på handrörelsen vilket sinnestillstånd hon var i.

"Värst vilket bra humör du var på."

"Förlåt, jag har haft det tufft på senaste tiden. Sena kvällar och sådant... Du kanske vet vad jag menar."

"Jag önskar jag gjorde det, men nej."

"Bruce Wayne!" Felicia kom fram för att hälsa "Så trevligt att se dig här!"

"Det är ett nöje, miss...?"

"Felicia Hardy." Hon vände sig till Selina. "Och vem är ni då?"

"Miss Hardy, det här är Selina Kyle."

"Vi har faktiskt träffats en gång förut", påpekade Selina. "På Världsnaturfondens stödgala förra året."

"Ja, det stämmer", nickade Felicia. "Jag gillar vad du gjort med håret."

"Tack", sa Selina.

Av någon anledning var det något med Felicia Selina inte gillade, fast hon inte kunde sätta fingret på det.

"Eftersom du är så fäst vid utrotningshotade djur vill jag veta vad du tycker om vår utställning. Min mor lät inrätta den till minne av sin gammelfarfar, Stanton Leland." Hon pekade på en stor staty i mitten av rummet föreställande en man från slutet av 1800-talet. "Han var väldigt medveten om att bevara sällsynta arter."

"Det förvånar mig inte, med tanke på att han säkert utplånade de flesta", sa Selina.

"Förlåt?", sa Felicia förnärmat.

"Stanton Leland var en skjutglad playboy som sköt ihjäl allt som kom i skottlinjen. Han var tvungen att bevara dem, annars skulle han inte ha några jaktbyten kvar."

"Säger du det?", fräste Felicia och gjorde sitt bästa för att hålla tillbaka ilskan i sig.

"Jajamän. Faktum är att de flesta utrotade djur är borta tack vare vapenfixerade dårar som gamle farfar här."

"Selina...", sa Bruce nervöst och kände på sig att han kunde bli tvungen att avstyra ett bråk.

"Men Bruce, hon frågade ju vad jag tyckte."

"Jag har hört nog", hävdade Felicia. "Det är bäst att du går, annars..."

"Dra in klorna, prinsessan, jag är redan på väg ut."

Bruce kastade en blick åt Felicias illröda ansikte innan han gick efter Selina.

"Det där var väldigt ohövligt", upplyste han.

"Jag vet, men jag står ibland inte ut med såna där uppknäppta rikemansungar. Tycker du jag borde be om ursäkt?"

"Helst det, jag törs inte tänka på vad som kan hända nästa gång ni är i samma rum."

[Hofling]

Catfight

Perfekt tajming med att lägga till mer, kom precis hem från skolan och det första jag ser är att MSn meddelar mig om ett svar från Sci-Fi nytt.

Visste direkt vad det gällde

[SwedishSuperhero]

Senare samma kväll, på en lokal pizzeria...

...satt Peter och Mary Jane vid ett bord och delade på en extrastor pizza med pepperoni, mexikansk köttfärs och extra mozzarella. Dock hade de knappt fått i sig hälften för att den var så mäktig, men även för att de hade varit uppe i ett samtal med varandra.

"...så visade det sig att hon hade haft ett förhållande med honom tidigare, men att hon hade raderat det ur sitt minne."

"Det kan jag förstå", sa Peter. "Han var ju gift och dubbelt så gammal som hon. Förlåt att jag somnade förresten, hoppas jag inte skämde ut dig."

"Det kunde ha varit värre, du kunde ha snarkat", sa Mary Jane. "Nästa gång får du välja film."

"Den var väl inte precis dålig, men det var inte King Kong precis", tyckte Peter.

Då drogs Peters uppmärksamhet till tv´n i mitten av lokalen.

"Vi avbryter programmet för en extrainsatt nyhetssändning med Summer Gleason."

"Mr Aziz, skulle ni kunna dra upp volymen på tv´n?", bad Peter och fick sin vilja igenom.

"God kväll", sa det kvinnliga nyhetsankaret. "Industrimagnaten Maxwell Schreck försvann nyligen spårlöst från Gotham General Hospital för knappt en halvtimme sedan. Schreck var inlagd efter att ha drabbats av en svår elektrisk chock och befann sig i koma. Även om polisen inte kan fastställa något är det högst troligt att han blivit bortförd mot sin egen vilja. Om ni ser honom eller vet var han finns, vänligen kontakta polisen."

"Kolla den frisyren", fnissade Mary Jane och pekade på det enormt yviga, vita håret på fotot av Schreck. "Var det före eller efter elstöten?"

"Han har det inte lätt", sa Peter. "Först hamnar han i koma, sen spränger Catwoman hans varuhus och nu blir han kidnappad."

"Det kanske är ett jobb för Spider-Man", föreslog Mary Jane.

"Man vet aldrig. Han kanske är upptagen med något annat."

"Han kanske är ute på en dejt", mumlade Mary Jane.

"Vad sa du för nåt?"

"Ingenting", sa Mary Jane och såg oskyldig ut.

[SwedishSuperhero]

Gordon satt tillsammans med sin dotter och hennes pojkvän njöt av en fotbollsmatch just som telefonen ringde.

"Jag tar det på arbetsrummet", suckade han och reste sig upp.

"Ta inte för lång tid på dig, bara", sa Barbara. "Miller är på krigsstigen."

"Ja, hallå?", sa Gordon när han svarade telefonen.

"Bullock här."

"Vad vill du?"

"Jag har nyheter om Schreck."

"Låt höra."

"Hans tillstånd förvärrades och de fick lov att koppla honom till en respirator. Rätt som det var fick den kortslutning och några sköterskor rusade till Schrecks rum. Knappt en minut senare blir det strömavbrott och man upptäcker sköterskorna elektrifierade och elskåpet i korridoren uppslitet."

"Märkligt... Varför ringer du mig om det? Är det inte ditt fall?"

"Jo, men jag tänkte att någon av dina... kontakter kunde ta en titt. Jag har en känsla av att det här kan vara något han borde ta sig an."

"Du menar att jag ska skicka ner en kanariefågel i kolgruvan åt dig?"

"Fåglar, spindlar, sak samma. Så länge det betyder att jag slipper riskera skinnet är jag nöjd."

"Du är verkligen otrolig, Bullock."

Just som Gordon hade slagit igen luren insåg han att Bullock hade en poäng. Ett ovanligt fall krävde en ovanlig person som kunde ta hand om det. Det skulle nog inte skada att höra av sig till Spider-Man... så småningom.

"Sådär, hur går...", började Gordon och såg att han bara talade till en tom soffa. "Men vart har de tagit vägen?"

Mitt i sina funderingar vände han sig om och la märke till hur luren till kökstelefonen satt snett. Barbara var alltid slarvig med telefonluren när hon hade bråttom.

[SwedishSuperhero]

Snart befann sig de två långt från vardagsrummet, uppe på taket till sjukhuset.

"Jag kan inte fatta att vi tjuvlyssnade på din pappa i telefonen och sen bara stack sådär."

"Lugna dig, vi berättar bara att vi var sena till en kvällsföreläsning", sa Barbara.
som inte såg lika allvarligt på saken, utan var mer koncentrerad på sin nya utrustning. "De här nya nätskjutarna är otroliga! De funkar till och med bättre än de förra! Hur funkar det för dig, då?"

"Nu vet jag hur en fågel känner sig."

Dicks färdmedel var mer än han kunnat drömma om. Inte ens när han och hans familj uppträdde som The Flying Graysons hade han upplevt något dylikt. Fast då var Flying inte lika bokstavligt som det var nu.

"Du Dick, ska det lysa från taket så där?"

"Vad pratar du om?", sa Dick fundersamt.

Han såg åt samma håll som hon tittade och fick syn på ett stort hål mitt i taket. När de gick för att titta ner genom det väldiga gapet såg de att det löpte genom ett par våningar och slutade vid en sjukhhussal.

"Det måste vara Schrecks rum!", hävdade Dick.

"Nä, tror du?", sa Barbara spydigt. "Du tror inte att det kan vara någon annan som bara råkat borra sig genom fem våningar medan han var här?"

Barbara hoppade ner och lät en nätlina dämpa fallet medan Dick smidigt gled ner genom luften som en pappersdrake. Nere i rummet fanns ännu röklukten som kom ifrån den utbrända respiratorn och ingen av lamporna gav ifrån sig mer ljus än något enstaka flimmer.

"Men vad är det som har hänt här?", sa Dick häpet.

"Det är som om elledningarna pumpats på så mycket ström att de inte pallade trycket", konstaterade Barbara.

"Men vad, eller vem skulle kunna göra något sådant?"

Mitt under deras inspektion hördes plötsligt ett tumult uppifrån taket. Med Dick på ryggen tog sig Barbara tillbaks upp och när de kravlade sig upp på kanten av hålet fick de se en hysterisk man iklädd ett sjukhuslinne och beväpnad med en pistol. Den vettskrämda tolvåriga flickan han hade som gisslan bönade för sitt liv.

"Snälla, gör mig inte illa!"

"Håll käften! Helikoptern är här närsomhelst och om du inte vill bli utslängd från 50 meters höjd är det bäst du tar det jävligt lugnt!"

"Men du skulle ju släppa mig när...", försökte flickan påpeka.

"Jag ljög, stäm mig!"

Desperadon såg upp och fick se ett starkt strålkastarljus uppifrån. Det virrande ljudet avslöjade att det var den helikopter han väntat på. Ifrån trappuppgången stormade en grupp poliser med dragna vapen och omringade honom. Efter dem kom kommissarie Renée Montoya.

"Ner med vapnen!", beordrade Montoya poliserna. "Sådär Hammerhead, nu har du fått din helikopter. Släpp henne nu!"

"Glöm det, henne tar jag med mig!", gormade mannen, känd som Hammerhead.

"Vi hade en överenskommelse!", skrek Montoya.

"Jag förhandlar inte med snutar! Håll er undan nu, innan guldlock..."

Just som Hammerhead skulle sikta sin pistol mot sin gisslans tinning slogs skjutvapnet ur hans hand. En kort sekund såg han på föremål som avväpnat honom, som låg på marken. Det var som en slags bumerang fast det var format som en fågel med utsträckta vingar.

"Det där kommer ni ångra!", hotade Hammerhead. "Skjut!!"

Hammerhead klev upp på repstegen som kastats ner från helikoptern med flickan under armen. Det smattrande ljudet från kulsprutor chockade poliserna, som duckade mot marken. Då insåg de att de inte blev skjutna, däremot var det helikoptern som tog stryk. I förväg hade Hammerhead och hans kumpaner riggat upp kulsprutor som skulle ta hand om dem, men Spider-Girl hade riktat om dem så att de istället siktade på flyktfordonet när det hunnit några meter upp i luften. Innan Hammerhead med gisslan kraschade blev båda räddade av en mörkklädd främling, eller Dick som vi redan känner honom som. Då flickan klarade sig undan oskadd hade inte Hammerhead lika mycket tur. Hans skallben hade slagits in av helikopterns massiva metallskrov.

"Det är över nu", sa Dick.

Flickan såg på honom med en blandning av hänförelse och förskräckelse. Hans dräkt var inte helt olik Spider-Mans, förutom att den var nästan helt svart, med en stor röd fågel på bröstet vars vingar spred sig över hans axlar. Samma färg fanns över området kring ögonen på hans redan övertäckta ansikte.

"Vad är du för en?", frågade hon.

"Jag är Knightwing, med K."

"Du räddade mitt liv, Knightwing!" Hon slog överlyckligt armarna om Knightwings axlar. "Tack!"

"Bort från flickan!", skrek Montoya medan hon och hennes mannar riktade sina vapen mot Knightwing.

"Det är lugnt, han är med mig", sa Spider-Girl som gick emellan för att lugna ner dem.

"Händerna över huvudet!", beordrade Montoya. "Ni är båda arresterade."

Medan Spider-Girl försökte tala poliserna till rätta tog Knightwing fram något ur en gömd ficka i sin dräkt och vända sig mot flickan.

"Blunda hårt och räkna till tio..."

Hon gjorde som blev tillsagd och Knightwing kastade ett runt litet föremål åt polisernas håll. Ett bländande ljussken strålade ut ur den lilla kapseln. Blixtsnabbt ryckte Knightwing Spider-Girl åt sidan och vände henne ifrån ljuset för att skydda båda deras ögon. När poliserna väl hade gnuggat bort det sista av de färgglada fläckarna som etsats fast i deras näthinnor upptäckte de att de maskerade hämnarna försvunnit och lämnat Hammerhead och hans hejdukar åt dem uppbundna.

"De kom undan!", klagade en konstapel.

"Ja, men vi har åtminstone några att ta till häktet", konstaterade Montoya. "Och en som kan behöva göra ett nytt besök på sjukhuset."

"Och så räddade de livet på mig", inflikte flickan.

"Påminn mig inte...", suckade Montoya.

[Hofling]

Låt pennan/tangenterna ryka nu och skriv på

[Robban]

Kan inte göra annat än att hålla med Hofling, kör på!!!

[Hofling]

robban, detsamma gäller dig! Låt pennan ryka och tangentera nötas ned!

KÄnner mig lite som en sån som slår med en piska mot galärslavarna

Edited by Hofling, 30 October 2005 - 18:37.

[Robban]

Haha. Ska jobba mycket med min denna vecka. Del 4 lär komma i slutet av veckan