(Det här är en del utav ett projekt jag har jobbat med från och till. Den har gått igenom en del förändringar men den här biten av sagan är jag relativt nöjd med. Jag har alltid haft en förkärlek till sagor och mörka historier. Mina inspirationer har varit HC Andersen, Bröderna Grimm och folktroväsen. Andra inspirationskällor är fantasyböcker och manga/anime)
Från dörr till dörr i land och rike de färdades under de varma månaderna. I deras ägo hade de samlat sagor från folkets munnar. Kring lägereldarna delade de dessa historier med folket. I ett av dessa riken spreds en sjukdom bland de svältande bönderna. Trots den hunger de kände törstade de efter historier från främmande delar av världen. Det som förtäljdes tecknades sedan ner och hos somliga föddes en önskan om att få sina minnen förevigade.
En gång i tiden levde en sagosamlare som kallades för Egilus. Han anlände till riket Gråfalls huvudstad på sin åsna. I sin beniga hand höll han en bok som kallades Fantastikus. Den skrevs av hans farfar Egile Fantastikus. Egilus farfar började tidigt sitt kall med att samla på sagor. Allt som allt fanns det tio böcker som gick i arv. Egilus nio bröder höll de andra böckerna och runt vintern samlades de i Norr för att berätta vad de hade varit med om. Det som var speciellt med dessa böcker var att sidorna aldrig tog slut. Genom magi kunde de fyllas i all evighet om ingen bröt förtrollningen eller om de förstördes av eld. Egile var den sista i ätten Fantastikus som kunde utöva magi och därför var det viktigt att böckerna aldrig hamnade i andras händer. Egilus växte upp med sin farfars sagor och njöt av att lyssna. Hans farfar hade ett speciellt sätt att berätta som gjorde att man drogs in i vad som hände. Det kändes alltid som om man var där. Varje gång någonting ruskigt hände sänktes rösten och blev raspig tills han höjde rösten igen till ett högt morrande för att skrämma slag på honom. När Egilus blev äldre upptäckte han att berättargåvan var lika stark i honom som hos farfadern. Varje gång han tränade på att berätta sagor för sin yngre bror blev han förtjust över att se hur betagen denne blev. Att berätta sagor blev blev spännande och roligare. Vid brasor eller till och med i folks hem hade han fått unga som gamla att glömma sina besvär genom att berätta om häxor, prinsar, prinsessor och häpnadsväckande magi. Skrikande barn hade somnat med nöjda leenden. Trötta gummor fick något ungdomligt i sina blickar och bönderna var inte lika tyngda. Alltfler ville höra sagorna. Slutligen spred sig rykten om den främste sagoberättaren sedan Egiles tid. Egilus liksom sina bröder valde att leva enkelt och tog inte emot pengar om det inte var någon som uppenbarligen hade råd att kosta på sig en slant för en saga. I vanliga fall gladdes han bara åt att folk var villiga att lyssna. Hans familj hade växt upp med att antingen berätta sagor eller bli bönder. Ständigt fick de höra att rikedom sällan gjorde en människa lycklig. Det enda som räknades var att få mat i magen och att kunna sova någonstans. Med den filosofin gav de sig ut i världen. När de inte berättade sagor hjälpte de till med hushållet för ett mål mat.
”Nåväl, här kan det finnas trötta barn och vuxna som behöver lite sagor.” Hummade han till åsnan medan de passerade smala gator som luktade starkt av avföring och härsken fisk. Längs vägen såg han hur folket surrade, skrek och levde om. Somliga var trötta medan andra var nyfikna. Många vände sina blickar åt hans håll. Emellanåt höjde han på sin nötta hatt med ett vänligt leende.
”God dag, god dag. Var kan jag ställa min åsna?” Sade han till en benig gubbe.
”Bästa stället för dig och din åsna borde vara värdshuset Måsen. Där kan du säkert få en hungrig publik.” Skrockade gubben och petade på åsnan med en käpp.
”Ni menar det? Då ska jag ta ditt råd i beaktande.” Svarade Egilus hjärtligt och såg sig omkring. ”Säg mig, var hittar jag detta värdshus?”
”Följ fisklukten, den leder er till hamnen. Där brukar allt patrask hålla till.”
”Tack gode herre.” Sa Egilus och fortsatte vägen fram.
Två systrar
Det fanns en gång två systrar som var döttrar till en bagare. De var båda fagra töser som blomstrade ju mer tiden gick. Den äldre systern kallades för Otilia medan den yngre fick namnet Tulia. Båda hade nått åldern för giftermål och fadern beslöt sig för att tala med sina döttrar. Tyvärr fanns det få stiliga män kvar eftersom en sjukdom hade fällt många offer. Han vädjade de båda att inte använda ögonen i valet av make utan att tänka med hjärtat. Tulia lovade dyrt och heligt att hålla sig till sitt ord medan den Otilia sade ifrån. ”Vad är väl meningen med att välja en make som inte behagar mig?” svarade hon bittert varpå hennes fader höjde rösten. ”Om du finner en make som kan både behaga och fylla dina fickor med penningar vill jag se denne man.” Detta fyllde den äldre systern med ilska och hon lämnade huset för att kyla ner sig vid sjöjungfrusjön. Hon sköljde sitt ansikte tills en röst väckte henne från alla grubblerier.
”Åh hå, hå hå. Vad önskar min fröken så dyrt och heligt?”
På en sten i närheten av hennes fötter satt Samlaren som hade formen av en gråfläckig groda. Han flinade brett och visade sina vassa tänder. Fötterna var stora medan tungan var grådaskig. Över dess hud var det en slemmig hinna där flugor fastnade.
”En make med silver och guld som kan behaga var människa med sitt leende!”
”Åh, hå hå hå, vad kan du ge för denna önskan?”
”Vad du än begär.”
”Åh hå, hå hå hå. Vad jag än begär? Är du säker på din sak?”
”Alldeles säker.”
”Skänk mig din godhet.”
”Hur gör jag detta?”
”Träd ner i vattnet i det vitaste du har.”
”Du har mitt ord.”
Otilia skyndade tillbaka till stugan för att sedan klä sig i den brudklänning hon själv hade sytt. När hon trädde ner i vattnet steg bubblor uppåt. Svarta armar med blåsor grep tag i tyget tills hon hamnade under vattnet. Fiskar flydde medan en klibbig svärta täckte hennes hud, tog sig in i hennes mun och svalde hennes gyllene lockar. När händerna försvann var sjön vit som den renaste snö. Då hon hostande steg upp ur vattnet hade varje hårslinga blivit svart. Klänningen likaså. Ett roat skrockande hördes från den grodliknande varelsen som nu plirade på henne.
”Vad roar dig så du fule?”
”Åh hå, hå hå hå. Ditt hjärta blir aldrig densamma min vän.”
”Vad behöver jag mitt hjärta till när jag kan få allt jag önskar? Nå, var är min make med guld och silver?”
”Åh, hå hå hå. Nåväl. Du har betalat ditt pris. Om tre dagar kommer prinsen hålla bal och du har till midnatt på dig att få ögonkontakt med prinsen. När väl era ögon möts kommer han att välja dig till sin hustru oavsett om han vill eller inte.”
Vid detta gav hon till ett skratt för att sedan putta ner varelsen till vattnet med sin fot. Därefter vandrade hon tillbaka till stugan.
Följande morgon valde Tulia att med hjärtat uppvakta smedens son. Han var inte grann att se på med en stor näsa och rund mage men de kände varandra väl. Smedens son hade hållit ett öga på henne och de hade talats vid otaliga gånger sedan barnsben. De båda hoppades på att kunna hålla bröllop till den kommande sommaren. Fadern kände oändlig lycka över att hans yngsta dotter redan hade hittat någon hon höll av. Samtidigt var han oroad över sin äldsta dotter som sedan morgonen hade vaknat med ett fasligt humör. Han undrade mycket över det svarta håret men valde att tiga för att inte förarga henne ännu mer. När solen hade vandrat långt över himlen hördes ljudet av hovar. Ett ekipage med kungens sigill på flaggorna fyllde torget. En liten man med grånad peruk ställde sig på en pall med en lång pergamentrulle som räckte till knäna. Då han talade tystnade den stora massan som hade samlats. Otilia stod längst fram och lyssnade med iver.
”Lystring lystring! Om två dagar ska varje ungmö befinna sig på slottet, fattig som rik har äran att vinna prinsens hand...”
Vid detta hördes spridda kommentarer och resten av meddelandet gick förlorat. Orden från Samlaren ekade i Otilias huvud. Hennes önskan höll på att gå i uppfyllelse. Det enda som krävdes var att hon lyckades fånga hans blick innan klockan slog tolv. När hon återvände hem satte hon igång att sy med flinka fingrar. Med iver berättade hon för sin far om balen på slottet. Nyheterna behagade honom inte nämnvärt. Inte för att han tvivlade på hennes skönhet men det fanns många av högre rang som kunde vinna prinsens uppmärksamhet. Dessutom hade han hört mycket ont om prinsen och blotta tanken på att hans älskade dotter skulle bli maka till ett odjur grämde honom. Återigen teg han.
Solen vandrade över himlen ännu en gång och när dagen för balen slutligen anlände sprudlade riket av glädje. Hon lyckades sy klart sin klänning och anlände till balen. Landets ungmör i olika åldrar var samlade och väntade med iver på att prinsen skulle anlända. Varje flicka var klädd i sina bästa kläder men man såg direkt skillnaden mellan fattiga och rika. De som bar dyra smycken höll huvudet högre med bleka ansikten och händer. Otilia skred in i salen iklädd en röd böljande klänning. Håret var enkelt uppsatt medan hon kring sin hals hade ett halsband med ett renhuvud gjort av brons. Det var ett lågmält tisslande innan trumpetljud hördes. Nerför den stora trappan gick prinsen med högburet huvud, bröstet uppumpat som en stolt påfågel och handen vilade ledigt på korsryggen. Hon trängde sig förbi massan av ungmör som stod i hennes väg. Det var drygt två timmar innan den stora klockan skulle slå tolv och hon tänkte inte slösa tid på att stå som ett fån. Vid ett tillfälle råkade hon slå till en skelögd brunett men istället för att be om ursäkt fortsatte hon genom massan. När hon väl nådde trappan var det tätt med flickor som sträckte på nacken för att ta sig en titt på prinsen. Dessutom hade prinsens personliga beskyddare trätt fram för att se till att det förblev ordning i balsalen. Det halvmåneformade området framför prinsen hade en osynlig linje som markerade var de inte fick träda förbi. En kvinna bredvid systern svimmade och flera andra viftade febrilt med sina solfjädrar. Hon kunde nätt och jämnt skymta prinsen som lät sin blick glida mellan alla de kvinnor som anlänt. Det leende prinsen bar fick hennes hjärta att slå snabbare. I sanning var hans utseende behagligt för ögat och hans rikedom kunde inte mäta sig med någon annan ungkarl i byn. ”Mina damer, en i taget.” Sa prinsen med en myndig stämma. Detta gjorde att de som var längre bak började knuffas för att komma närmare.
En Näktergal
En Näktergal satt på den högsta grenen och blickade in genom fönstret till konungens balsal. Denna kvittrade sorgset för sig själv när prinsen slutligen valde en svarthårig tös. Synen blev fågeln övermäktig och drev honom att susa över hed och by innan han vilade sina vingar på en lågt sittande gren. Nattbloss skimrade över sjöjungfrusjön medan grodor kväkte. Bittra tårar föll ner i det lugna vattnet samtidigt som de första stjärnorna tändes. Den klagande stämman lockade till sig Samlaren som vadade genom vattnet med sina slemmiga ben. Ett skrockande hördes då han väl trädde genom vattenytan och satte sig på en sval sten. ”Hå, hå, hå. Vad är detta? En fågel med brustet hjärta?”
”Ack prinsen kan aldrig bli min.” Klagade Näktergalen med sorgsen stämma. ”Var dag har jag sjungit för honom men han har inte haft ögon för någon annan än sig själv. Nu har han dock valt en annan, ett flickebarn.”
”Åh, hå, hå, hå. Så ditt hjärta begär en människa?” Kväkte Samlaren och fångade en fluga med sin tunga.
”Han kommer aldrig bli min.”
”Åh, hå, hå, hå. Det kan finnas ett sätt.”
”Hur?”
”Ge mig en gåva och i min tur ska jag uppfylla din önskan.”
Detta gjorde att Näktergalen föll i tyst begrundan medan Samlaren åt på sin fluga. På avstånd hördes musik från slottet. När Samlaren väl ätit upp sin måltid hade den lilla fågeln slutligen bestämt sig och meddelade honom att han var villig att betala sitt pris. Vid dessa ord meddelade Samlaren att han ville ha en tå från honom. Efter viss tvekan gav Näktergalen med sig och pickade loss sin tå. Tre droppar blod fläckade ner stenen han stod på medan vinden ven genom vassen. Vattnet krusade sig ännu mer när gåvan togs emot. Ett skrockande ljud hördes när vinden tilltog i styrka för att sedan dra med sig Näktergalen till sjöns mitt. Förfärade skrik hördes då den lilla fågeln virvlade omkring medan fjädrar slets loss från skinnet. Alla fjädrar flög i vida virvlar samtidigt som vingarna förlängdes för att därefter omvandlas till armar. Skriken blev högre medan benen blev längre. Istället för en näbb fick Näktergalen en mun. Fjädrarna blev till fingrar och hans huvud täcktes av mörkblonda lockar. Naken föll han ner i det dunkla vattnet medan Samlaren skrockade för sig själv och bevittnade hur silvriga fenor återspeglades i månens sken. Bubblor och skum letade sig till ytan innan den forna fågeln drogs till land av en kvinna med sälfena. När han väl drogs upp på land gav hon honom en öm kyss. Säljungfrun hade på avstånd lyssnat till Näktergals historia och ville inte se honom dränkas av sina fränder som bodde i sjön. Ett tag sjöng hon vackra sånger medan hon smekte hans hår med ömma fingrar. Vad hade hon inte gjort för att byta till ben för att hjälpa honom hitta sin prins? Månen vandrade över himlen och stjärnorna bleknade när solen visade sitt ansikte. Det var inte förrän klumpiga steg närmade sig sjön som hon avslutade sin sång och lämnade den forna fågeln åt sitt öde.
De tio bergstopparna
Det fanns en gång tio bergstoppar som år ut och år in pryddes av gnistrande snö. Fru Frost var deras härskarinna och hon törstade alltför ofta efter gosseblod. Varje by sände två söner till de snötäckta bergen när vintern nalkades, detta gjorde de för att blidka den grymma drottningen. Ett av dessa gossebarn var en yngling med svarta lockar vid namn Fredrik. När det framkom att han skulle offras till fru Frost sörjde inte bara hans familj utan hela byn. Han var en mycket klok ung man som hellre tog till hjärnan än nävarna när en konflikt uppkom. Fredrik var vän med alla sina grannar och hjälpte mer än gärna till där han kunde. Många flickors hjärtan blev krossade då han en snöig morgon begav sig upp till den högsta snötoppen för att möta sitt öde. Den unge mannen vandrade med vinden susande kring öronen tills han mötte en älg som frågade honom om han ämnade vandra till fru Frosts näste. Vid detta svarade Fredrik att han skulle offra sitt liv för att släcka hennes törst. När han talade rann stilla tårar längs kinden och älgen berördes djupt av ynglingen.
”Det finns ett sätt att stilla hennes törst utan att offra allt ditt blod.”
”På vilket sätt kan jag det?”
”Slå ihjäl henne i envig.”
”Vid min själ, det kan jag inte. Dessutom är hon härskarinna över snö och is. Det är inte möjligt för mig att slå ihjäl henne.”
”Du är en människa, du kan behärska elden och hon förmår inte röra den med sina kalla fingrar.”
Den unge mannen betänkte alternativet och sökte genom sina fickor men insåg att han inte hade något elddon.
”Jag är rädd att jag inte kan göra det du föreslagit.”
”Jag vet ett ställe dit fru Frost inte förmår träda in, där kan du fråga om eldens ande kan låna dig sin kraft.”
Efter en kort begrundan gick Fredrik med på älgens förslag. Älgen hukade sig och bad honom att sitta upp innan de tillsammans vandrade till andra sidan av berget där en port av sten skyddade Eldandens rike. Det fanns inget handtag till porten men älgen talade om att eldens ande krävde tre droppar blod som lösen. Varken mer eller mindre skulle spillas i dennes namn. Var blodet nobelt fanns det inget att neka. De som var sansade skulle inte sväljas utav lågorna utan kunna styra dem efter sin vilja. Med detta i tankarna bet sig Fredrik på sin tumme och lät tre droppar falla mot den obesudlade snön. Porten gav till ett jämmer när den sakta öppnades på vid gavel. På andra sidan om porten fanns en trappa av sten som ledde neråt. Han klev ner från sin nyfunne vän och beslöt sig för att säga farväl i händelse av att eldens ande skulle sluka honom. För varje steg kände han hur hjärtat slog hårdare och mörkret blev tätare tills trappstegen tog slut.
”Vem träder in i eldens näste?”
Rösten kom från varje hörn och dånade i Fredriks öron medan ett skarpt eldsken reste sig från ett guldskrin som låg på en trebent pall.
”Jag är Fredrik, son av Harald skomakare och den som ska leda fru Frost till flykt!”
Först blev det tyst innan ett bullrande skratt tycktes skaka berget och gjorde att Fredrik föll omkull.
”Så, Fredrik, son av Harald, varför skulle jag låna dig min makt? Jag kan driva henne på flykt på egen hand om jag vill.”
”Om du nu är så stark, hur kommer det sig då att du sitter instängd i berget medan fru Frost dricker människoblod och låter stormarna piska över bergen?”
”Vad menar du?”
”Jag säger att du inte vågar slåss mot henne, jag slår vad om att du inte kan smälta hennes snö och is.”
”Vad falls?! Skulle jag inte våga slåss mot den trollpackan? Jag är själva eldens ande. Inget på jorden kan mäta sig med mig.”
”Visa då att du är starkare än henne.”
Berget skakade och eldens herre gav till ett avgrundsvrål. Flammorna höjdes innan de letade sig förbi Fredrik och började bränna bort drivorna med snö. När Fredrik kom ut såg han hur elden rasade över berget men ingen enda flamma skadade hans hud. Elden omringade den högsta toppen där ett istorn tornade upp sig och tycktes röra vid molnen. Skurar av istappar kastades från tornet innan en trappa av den kallaste snö vindlade ner framför honom. Fru Frost var klädd i en nattblå klänning med virvlande iskristaller. Hennes hår var böljande norrsken som skiftade färg var gång hon blinkade. Läpparna var som pudersnö och ögonen ljusa som blå bergvallmo. När hon gjorde en gest med handen virvlade ett snötäcke mot honom men det dröjde inte länge innan flammorna från Eldanden smälte snöflingorna.
”Hur vågar du bära hand på snö och is? Vet du inte vem som härskar över de tio snötopparna?”
Fredrik bugade sig för fru Frost medan han tilltalade henne med hövlighet. ”Åh härskarinna över snö och is, jag vill utmana er på duell.”
”Vad falls? Tror du att du kan utmana mig?”
”Räds ni att förlora?”
”Självfallet inte. Jag är den mäktigaste som finns. Ingen annan kan styra kyla som jag.”
”I sådana fall vill jag se vad som är mäktigast av snö och eld. Eldanden är min bundsförvant och om han fördriver er måste ni svära på att lämna er krona och sluta dricka människoblod.”
”Om jag lyckas fördriva Eldanden till sin boning behåller jag min krona och du får släcka min blodtörst. ”Fru Frosts röst dånade över berget som började skaka och dåna.
”Må så ske.”
Eldanden gav till ett kacklande skratt medan flammorna reste sig för att sedan slunga sig mot fru Frost. Fredrik såg på när hetta och kyla möttes i ett dån. Varje gång isiga vindar kastades mot Eldanden skapades en varm mur. Muren fräste till varje gång snö kastades mot den. När eld kastades mot fru Frost gjorde hon en vindil som slungade iväg den. Ibland slingrade sig eld och snö som i en fläta innan snön smälte eller elden släcktes av snöblandat regn. Det blev allt svårare att avgöra vem som var starkast då de båda besegrade varandra för att sedan återkomma med förnyade krafter.
