Skyfall
Regi: Sam Mendes, Manus : Neal Purvis,Rober Wade, John Logan.
I rollerna: Daniel Craig, Judi Dench, Javier Bardem, Ralph Fiennes, Ben Whishaw.,Naomie Harris.
James Bonds lojalitet mot M sätts på prov när han avdankad och skadad tvingas tillbaka till tjänst efter att terroristen Silva attackerat MI6 och hotar att avslöja alla organisationens hemligheter. Bonds relation med M är kyligare än på länge, samtidigt som terrohotet även känns personligt mot M.
Daniel Craig, en av dagens toppskådespelare, återvänder till rollen som James Bond och är som vanligt, helt felfri i rollen. Bond, visas som fysiskt och fysiskt skadad i den här filmen och Craig hanterar de känslorna lysande. Det känns som en riktig karaktär,en riktig människa i rollen. Man känner att karaktäreren lider av smärta, fysisk, men mental också, och jag förundras alltid av hur Craig kan göra så mycket med rätt så lite att jobba ifrån när man tänker på manus och ord. Craigs improviserade "justera kläderna" scen efter ett hopp tidigt i filmen är lysande, och hur han levererar replikerna i flera av de roliga scenerna i filmerna tyder och på bra komisk timing. En annan grej jag älskar är hans fysik och hur fysisk han är i alla scener. Som Tom Jones sjöng, "He runs, when other men just walk", Craig, springer, slåss, spark, kör motorcyckel/bil, simmar etc och allt ser väldigt agressivt ut, samtidigt som det ser proffessionellt ut. Man måste bara sjunga lovord till karln. Sen ser hans kläder helt perfekta ut här. Tom Ford kavajen specifikt är djävulskt snygg.
Judi Dench som M gör hennes bästa insats i en Bond-rulle i "Skyfall". Hon hade bra kemi med Pierce Brosnan, men scenerna mellan henne och Craig har varit snäppet vassare. Jag absolut älskar grejer som att Bond har som vana att bryta in sig hemma hos henne, samtidigt som hon aldrig på något sätt blir förvånad eller rädd av det. Om Bond har det kämpigt i den här filmen så har M verkligen det också. M vill visa att hon är kompetent och hon vill rädda organisationen och England ur en väldigt knivig sits.
Javier Bardem som Silva är klart den mest intressanta Bond-skurken på väldigt länge. Detta är dock ingen jättebedrivd eftersom Bond-skurkar länge haft varit rätt tråkiga, eller rakt av löjliga som i Brosnans sista filmer (och i nästan alla filmer med Roger Moore). Jag gillar att han är är lagom flamboyant, och jag uppskattar hans plan, den är personlig, samtidigt som den känns väldigt mycket som något en modern terrorist skulle göra. Så känns han som en Bond-skurk vilket inte är fel. Finns några minnesvärda scener mellan Silva och Bond, och hela "What makes you think it's my first time?" scenen var riktigt rolig. Satt och fnissade långt efteråt, vilket säkert också var meningen.
Det är kul hur kända karaktärer från Bond-franchisen introduceras i filmen, eller återintroduceras kan vi väll säga, jag älskar att Moneypenny (Naomi Harris) får en cool backstory, jag gillar hur Q (Ben Whishav) görs till en modern nörd vars kläder ser ut som att de är skrynkliga eftersom han sitter ner hela tiden medan Bond springer
. Det är också kul att Q är ung och Bond "surgubben" , då man vridit på det lite . En av mina favoriter Ralph Fiennes dyker också upp i en känd roll, och som alltid så levererar han. Han har inte så många scener , men han är ett bra val för den rollen han har. Albert Finney som Kincade, en karaktär från Bonds barndom är också en väldigt trevlig bekantskap. Det är altid charmigt med äldre herrar med bössa.
Att Halv-Pretto regissören Sam Mendes skulle ta sig an Bond-franchisen var för mig ett frågetecken, av hans filmer, så har jag mest gillat "Revolutionary Road", resten har varit lite medelmåttigt eller..ja pretto. Med James Bond så lyckas han väldigt bra. Det är snyggt, charmigt, och den går inte i ADHD tempo. Han tar god tid på sig(och låter karaktärerna ta god tid på sig med dialog etc) , och de influenserna till Christopher Nolans Batman är tydliga, vissa skulle säga för tydliga, specifikt med tanke på ett par scener, men å andra sidan är det lite kul att Nolans Batman beskylls för att vara för nära Bond, och sen skyller man Mendes för att sno från Batman
. Jag gillar hur Mendes visar lite av Bonds bakgrund, men han visar inte för mycket, man brukar aldrig rota i hans bakgrund och här så gör Mendes och manusförfattarna det på ett rätt classy sätt. En annan toppengrej är hur man på slutet vrider och vänder igen på rollerna och det är skurken som ska hitta Bonds hemliga gömställe istället för tvärtom. Sen är filmen fylld med nods till tidigare filmer, vilket är alltid kul att notera.
Fotot i filmen är väldigt snyggt. Men det är inte helt oväntat, Alan Deakins är toppen när det gäller foto, musiken av Thomas Newman är tillräckligt klassisk, men känns ändå ibland fräsch, Stuart Bairds klippning är lungn, och snygg. Mycket duktiga människor inblandade här.
Öppningsmontaget är grymt snyggt och Adeles låt fungerar utmärkt, speciellt om man tar tid och lyssnar på vad den handlar om. Öppningsmontaget är faktiskt en av de bästa i Bonds historia, tycker jag då.
Allt som allt är det här en väldigt bra Bond-film, som en modern, klassisk Bond.
Fyra Stjärnor av Fem.
