Det tog ett tag innan jag orkade ge mig på att ens läsa om Gösta Berling's Saga, som ni kanske kan se.
Påmin mig nästa gång vi ska se en över 3 timmar lång stumfilm att jag inte ska se hela på en gång.
Gösta Berlings saga (1924)
Det tog sin lilla tid att ta sig igenom den här filmen, jag har hållit på i rätt så många dagar nu där jag i olika grad har tagit mig igenom filmen. Den största anledningen till att det har tagit en sådant tid är inte att filmen nödvändigtvis upplevdes som dålig, bara att den upplevdes som tämligen ointressant. Eller ja, handlingen och en del av karaktärerna var i alla fall det.
Kan bara hålla med. Det finns en orsak det tog mig så här lång tid att bara vilja gå igenom vad du har skrivit om den för att se hela filmen på raken (något jag ångrar då jag tappade intresset väldigt mycket i andra halvan och kanske inte gav filmen en ärlig chans) gjorde mig så otroligt trött på allt vad Gösta Berling heter.
Det finns en hel del att välja bland. Fotot är, som XC redan har varit inne på, väldigt snyggt. Julius Jaenzon visar återigen att han var en av dåtidens allra främsta filmfotografer. Dessutom så har man varit väldigt duktiga med att hitta passande inspelningsplatser, både när det gäller interiör som exteriör. Uppförandet av Ekeby på ateljéområdet i Råsunda var säkert minst lika mäktigt då som det är att bevittna det i den slutgiltiga filmen idag.
Jag kan bara hålla med er båda.
Vidare så är musiken av Matti Bye helt fenomenalt bra.
Håller med. Även om den kändes lite konstig ibland som filmmusik. Vissa scener blev nästan komiska med musiken.
Jag tycker att en del av skådespelarna är riktigt bra. Till dom hör Lars Hanson i rollen som Gösta Berling.
Ja, tack och lov så var han bra i rollen och gjorde det intressant att se på.
Gerda Lundequist var bra i rollen som Majorskan, även om karaktären i sig blir aningen mer ointressant ju längre filmen fortskrider. Framförallt så blir jag inte klok på karaktären när hon börjar att bränna ner hus och har sig. Speciellt med människor kvar där inne. Kan inte dra mig till minnes vad i handlingen som gör henne så förargad att hon blir mordbrännare.
Nej, det hela kändes helt ologiskt för mig också. Lite som att de valde att göra henne till filmens skurk då de ansåg att Sintram var för överdriven som skurk och att blanda in djävulen var förmycket. Det hela kom väldigt plötsligt och underligt. Och även underligt hur hon typ åldrades 20 år under 1 år.
På tal om den där branden, var det någon mer än jag som reagerade på hur extremt osäkert det såg ut att ha varit att filma dessa scener? Flertalet scener ser ju ut att ha varit rena dödsfällor där skådespelarna lika gärna kunde ha dött av rök eller brännskador. Hade dom inte några som helst regler att rätta sig efter på den här tiden, eller var det bara att tutta på ett hus, placera kameran i rätt vinkel och kasta in skådespelarna framför kameran?
Jo, jag tyckte också att det såg väldigt osäkert ut. Speciellt när Gösta är inne och ska rädda sin flickvän.
Greta Garbo som nuförtiden anses vara det stora dragplåstret till den här filmen (något som jag rent av kan tycka är negativt och lite orättvist mot den övriga ensemblen)
Jag tänkte samma sak. Hon gick från bi-roll till huvudroll.
Jag gillade tempot i filmen, sådana här helaftonsfilmer (kan vi kalla den för) görs ju knappt längre och det är skönt när en film inte rusar fram. Sedan så kan jag samtidigt tycka dess raka motsats, att den här filmen hade kunnat tjäna på att vara uppdelad i två precis som den var från början och att min filmupplevelse rent av kanske hade tjänat på att vara utformad som så, att man såg den ena delen denna vecka och den andra nästa. Minns jag inte rätt så hade den första delen premiär ena veckan och den andra en vecka senare. Sammanslagningen av delarna till en enda film kom väl långt senare om jag har förstått saken rätt. Med lite tid mellan delarna så får man även lite perspektiv på det som man ser och vissa saker hinner att sjunka in.
Jo, jag känner samma sak. Jag brukar vanligtvis gilla långa filmer och vill inte att de ska ta slut men det här är nog en av de få gånger jag tycker en film var för lång. Som du sa, man skulle ha sett den i 2 delar.
Jag har ingenting emot dramafilmer
Nej, det får jag verkligen hoppas. Vi har många Greta Garbo filmer kvar.
Jag tror förövrigt att den här berättelsen tjänar på att vara en stumfilm, för annars så är jag rädd för att det hade blivit en väldigt pratig och pladdrig film om all dialog skulle framföras med ljud.
Med tanke på hur mycket de babblade samtidigt som vi bara fick ta del av en bråkdel av det så tror jag du har rätt.
Med tanke på att det sägs att denna filmatisering är rätt långt ifrån hur boken är, så blir man ju lite nyfiken på att läsa den för att ta reda på hur man upplever den som den är, men även kontra denna filmatisering. Man kan förstå att det höjdes en del röster när det begav sig om den skiljer sig så pass mycket som det sägs att det gör.
Ja. Tillochmed på den tiden så Hollywoodiserade man. Det känns som att de missade hela grejen med att det var en saga och tog bort allt det övernaturliga som berättelsen egentligen var känd för. Att ta en bok som är känd för att den handlar om hur en man gör en deal med djävulen och sedan ta bort den delen är minst sagt vågat men kanske inte så smart. Och scenen i början som säkerligen var tänkt att överaska kändes nog som en förolämpning för vissa som älskade boken. Lite som med Iron Man 3 och twisten med The Mandarin. Och valet att helt ta bort Sintram från andra delen (något som får mig att undra om de inte ändrade manuset och filmen medans de filmade) när han är bokens skurk.
Henrik Dohna slår mig som den typiska arketypen för mannen som i princip är gift med sin mor.
Jag håller med dig. Allt verkar behövas dra i långbänk (i detta fall symboliserad av mor, kära mor) och det är ju ett under att han har klarat av att ha levt ett liv i Italien utan att ha haft mamma bredvid sig. Ett skapligt bottennapp för Elisabeth.
Jag tror mig minnas att jag läste att han inte alls var sådan i boken. Jag håller iallafall med vad ni säger. Och att han var en komplett idiot som försökte hävda sin manlighet (som han saknade) framför sitt förstånd.
Storyn (som utspelar sig i slutet på 1800-talet) är späckad med intressanta frisyrer, häftiga hattar och trevliga miljöer.
Jag håller med dig. Dessutom så är alla människor från den här tiden så vackra när man ser dom i en film eller på ett fotografi. Så oerhört vackra på ett mycket smakfullt sätt.
Början av 1800-talet (1820-talet för att vara exakt vilket är varför de säger "för 100 år sedan" i början). Annar håller jag med.
Storyn som sådan är lite grann av sådant där spåradravel jag normalt inte har så mycket för, framför allt det där med att karaktärer plötsligt gör helomvändningar titt som tätt.
Jag håller med dig, handlingen är ett av dom svagare korten. Och på tal om helomvändningar, tänkte du t.ex. på hur konstigt Majorskan utvecklas under filmens gång?
Jupp hon var en av dem jag tänkte på -- men också den där tjockare knekten av ekeby som i ena andetaget älskar majorskan över allt annat och nästa verkar redo att skära halsen av henne. Berling själv gör ett antal sådana helomvändingar -- tex efter sista framträdandet i kyrkan där alla hyllar honom och han brister ut i ett raljerande ondgörande av hela församlingen... Vet inte i det sistnämnda fallet om det är meningen att vi skall tolka honom som stupfull ända upp i predikstolen.
Nu verkar ingen ha reagerat på det men "spåradravel" skall ju egentligen vara "såpadravel".
Jag håller med er. Det är en av orsakerna jag tror att manuset skrevs om under filmandet för det känns inte som att det vara samma person som skrev mycket av 2:a delen som skrev första delen.
Ang. Gösta's predikan. Om jag tolkar det rätt så blev han arg över att de hyllade honom när han skötte sig för Biskopen och deras hyckleri om att han skulle vara syndfri medans de själva syndade. Sedan så flippade han bara med att kalla sprit för den sanna gud.
Berättandet är av förvånansvärt modernt snitt, men även en aning ryckigt -- det märks att man kämpat med att få med så många biståndsdelar som möjligt i konverteringen från bok till film. Kanske är det därför som jag upplever de flesta av sidohistorierna som aningen ytliga? Från min sida så kändes avslöjandet om att Elizabeth fallit för Berling under den senares tid på Borg lite som taget ut ur det blå.
Och ändå så verkar dom ha missat en hel del om man läser vad recensenter och andra förståsigpåare tyckte efter att ha sett dom båda delarna då det begav sig. Det tillsammans med en del andra artiklar och passager i böcker som jag har läst, så får man ju intrycket av att filmen bara är löst baserad på Selmas bok. Man blir lite nyfiken på att läsa den bara för att jämföra. Så även om du inte har läst boken (eller har du det?) så är det kanske en sådan sak som bidrar till att du upplever att en del saker är som tagna ur det blå. Just för att dom inte finns i boken och att manusförfattarna har blandat lite väl mycket av den litterära förlagan och sin egen fantasi och därmed skapat situationer som inte riktigt går ihop?
Kollade igenom lite av det gamla PR-materialet som fanns på SFIs hemsida (tack för länken), och det fanns tydligen kritiker som gillade filmen med. Dets tår dock på ett ställe (var det under "kommentar" på GB2) att recensenterna var mer intresserade av att jämföra filmen med boken istället för att faktiskt recensera filmen som sådan.
Jag har inte läst boken, har läst väldigt lite av Selma Lagerlöf iöht. Men kanske är det så att när man plockat det gottaste ur boken och sedan vävt ihop det till en film så har kittet inte riktigt funkat på alla ställen. Speciellt under andra halvan tycker jag det är många tvära kast.
I boken så gifter Gösta och Elizabeth sig under tiden då kavaljererna har tagit över (en tid som är den större delen av boken och inte bara 30 minuter som det var här) och blir bönder, då Gösta anser att det är ända sättet för honom att inte falla tillbaka på det gammla sättet. Han tackar nej till gården i slutet för att istället bli torpare. Hon är en av orsakerna han inte fullföljer sin deal med Sintram att ta livet av sig. Men jag håller med, det hela var verkligen taget ur det blå i filmen då de kändes som vänner (nästan som syskon) i början. Hade jag inte vetat att de gifter sig i boken så hade jag trott att de hade hittat på det sent i filmen. Problemet är väl att hon kommer in tidigare i boken än i filmen där hon inte kommer in fören mot slutet. Och jag tror inte att hon är med så mycket i början som hon är i filmen. Faktum är att jag tror att hela delen med Gösta som lärare åt henne och Ebba var något som bara nämns i boken.
Jag tror att filmkritiker som inte var fans av Selma's böcker gillade filmen och att de hade ogillat den om den hade varit mer trogen då den är en minst sagt fantasifull saga.
Jag känner mig lite utanför mitt område när ni stumfilms experter pratar om er stora kunskap i det här.
Expert vet jag inte -- men jag ser en och annan stumfilm emellanåt.
Det här var min första Svenska stumfilm och jag ser aldrig svanska draman som ens är i närheten av så här gammla annars.
Senaste stumfilmen jag såg var Nosferatu och innan dess så var det mäst en och annan komedi-kortfilm. So i jämförelse med mig så är ni minst sagt experter.
Och Sintram har gått från berättelsens onda skurk till en buse som ställer till hyss och retas (och är helt borta från 2:a halvan av filmen) medan majorska blir filmens skurk istället. I boken älskar hon sina kavaljerer in i slutet och inte det stora hat hon visar i filmen när hon bränner ner gården och låter sig arresteras (lite komiskt hur hon åldras typ 30 år under den vintern ). Nu kan jag ha fel för jag har inte läst boken själv utan bara läst om den.
Utan av att han läst boken så stämmer det lite med storyn i filmen att hon skulle vända sig mot sina knektar (hon förlorade ju allt på grund av en av dem), dock så tyckte jag det verkade lite undelrigt att hon skulle gå så långt som att dra ihop en folkpöbel mot dem och bränna ned gården.
Det är det jag menar. Jag kan förstå att hon var sur och vände sig emot dem men det hela gick för långt.
Lite lustigt det där att du uppfattar majorskan som filmens skurk, jag uppfattade det nästan som att Berling själv var skurken eftersom han för det mesta lyckades sätta krokben för sig själv.
Visseligen men hon är den som anfaller och bränner ner huset där hans flickvän nästan omkommer. Och utan djävulsdyrkaren Sintram så blir det mer eller mindre hon som tar den rollen IMO.
Filmen blev rätt jobbig att se mot slutet (fast sedan tog det 5,5 timmar för mig att se den med) och det hjälper inte att den är så förbaskat deprimerande i slutet. Jag måste erkänna att jag inte riktigt gillade utvecklingen då den var underhållande första halvan. Många karaktärer som var först bra och intresanta blir väldigt jobbiga. Greta Garbos är en av dem. I början så hoppades jag att hon skulle vara med mer men i slutet ville jag bara bli av med henne. Sedan stämmer inte slutet med början där de konstaterade att Ekeby hade förfallit i ruiner 100 år senare. Lite som att de ändrade slutet medans de filmade. Och de missar hela moralkakan med att leva ett rikt och gott liv bara fick elende med sig vilket var varför Gösta valde att bli en vanlig torpare istället.
Håller med, den andra delen är inte fullt lika underhållande som den första. Och jag tror Greta Garbos karaktär är sinnesbilden för det som inte funkar: karaktärerna gör plötsligt saker som inte stämmer överrens med vad de gjort tidigare. Elizabeth Dohna funkade i första halvan som medlare mellan Ebbas styvmor och Berling där Elizabeth antyder att Ebba skall ta reda på fakta innan hon dömer Berling. I andra halvan verkar man ha behållit Ebbas intrig men i Elizabeths gestalt. Något som rimmar illa med vad vi sett tidigare.
Ja, precis. Som jag skrev innan så känns det som att någon skrev på manuset under filmningen och att det inte var samma person som skrev manuset.
Kanske man borde ta sig ann TV-serien från 80-talet någon gång och se hur den hanterar sagan och jämföra.
Edited by Crusader, 03 September 2016 - 22:42.
Han samarbetade för övrigt väldigt mycket med Mauritz Stiller i dennes filmer. Körkarlen har ju dock den andra giganten inom den svenska stumfilmshistorien gjort, nämligen Victor Sjöström.
