36 replies to this topic

[Georgia]

Bildspel med jämförelser mellan de båda filmerna

Let Me In vs. Let the Right One In Comparison

Does the Americanized version hold a candle to the modern vampire classic?

[Cartman]

En första trailer. Den ser väl okej ut. Varken mer eller mindre.

twitchfilm.net

http://www.youtube.com/watch?v=qjavOLdPk1c

[Synon]

Artikel på Collider om filmen på Comic-Con:

SDCC 2010: Matt Reeves’ LET ME IN Panel
July 24th, 2010

In the past, I’ve been less than enthusiastic about Let Me In, a remake/re-adaptation of the Swedish horror film Let the Right One In. It just seemed like a story completely ill-suited to an American adaptation, and in retrospect, I think that I shortchanged that story by taking that view. As director Matt Reeves (Cloverfield) pointed out in today’s panel for the film, this is a story about the pain of adolescence and that transcends location. And while the recently released trailer didn’t move me one way or another, I can say that after today’s panel and the footage they showed, I’m beginning to become enthusiastic.

Hit the jump to get the down low on today’s panel for Let Me In.

The panel kicks off with a new trailer. Like the one that’s currently available online, it didn’t do much for me, but it didn’t sour me either. It’s got some interesting visuals, but doesn’t feel daring enough and nowhere near as bold as Tomas Alfredson’s 2008 film. But it looked like an interesting horror-mystery-thriller and it did hint at something brutal and nasty. So at this point, I’m willing to not write it off completely.

Then Reeves came on stage and explained how the film rested on its two child lead actors. When casting the role of Owen (Oscar in the original), he was inspired by a scene in Rosemary’s Baby where Mia Farrow is having a breakdown over the phone. He wrote a scene like that for Owen and when Kodi Smit-McPhee (The Road) read for the part, he got it in the room. The same thing with Moretz — she was able to play the role of Abby (Eli in the original) but not play her as a vampire. The movie doesn’t romanticize being a vampire and shows the isolation and terror of being that creature. Finally, for Jenkins, who plays Abby’s “father”, Reeves met the actor at a party during the process of trying to cast the role. After the party, Reeves’ wife said of Jenkins “Did you look in his eyes?” and at that moment, Reeves knew he had to cast Jenkins.

We were then treated to a clip from the film. Reeves provides the background that Owen is being endlessly bullied at school, his parents are going through a divorce, and Abby is the first person he’s met who he thinks might understand him. So they go on a date and play Ms. Pac-Man (the film is set in New Mexico in the early 1980s) and he asks her if she would like a piece of candy. She tries it but ends up running outside and throwing up. She meekly apologizes, and then Owen hugs her. She asks if he would still like her if she wasn’t a girl. He says he would. It’s a tender scene and I was sold on the film a bit more after seeing it.

Reeves talked about wanting to set it in a “quintessential American community” but that was also snowy like the original since he likes the imagery of blood on snow. But when Reeves talks about Let Me In, he’s clearly selling it as a re-adaptation of John Ajvide Lindqvist’s novel. It’s a smart sell because Reeves wants to show he’s doing his own thing while respecting Alfredson’s movie. He notes (correctly) that the original movie will always exist and think it’s a masterpiece and hopes that this new version will be as effective in its own way.

The second clip is a scene that’s radically different than the one in Alfredson’s film. It has Abby’s “father” going out to kill for her and showing how his serial killer modus operandi completely fails on this outing for fresh blood. The scene has the father in the back of a potential victim’s car. I won’t lay out the process of how it goes wrong, other than to say it ends with a magnificent shot of a car crash from the perspective of the car’s back seat. It was at this point that I became genuinely interested in Let Me In and left my resentment of the remake behind. This movie looks nothing like Cloverfield or Let the Right One In. It looks like its own beast and it looks good.

Let Me In hits theaters on October 1st.

[Synon]

Trailern finns på ComingSoon.net

[Den Gröne Hämnaren]

Verkar som att det finns en prequel i serieform också.

[Synon]

Och nu är det klart att filmen får svensk biopremiär 2011. NonStop Entertainment som har köpt rättigheterna.

[XC]

John Ajvide Lindqvist har skrivit ett brev om sin upplevelse då han såg filmen - publicerades på bio.nu:

»OM LET ME IN

Jag är en kille med tur.
Det måste vara ganska unikt att se sin debutroman omvandlad till inte bara en utan två strålande filmer.
Den svenska versionen, regisserad av Tomas Alfredsson, kommer alltid att vara närmast mitt hjärta och det känns omöjligt att någon framtida adaption av mina texter kan ta dess plats. Det var mitt manus, det var första gången och till råga på allt är filmen i mitt tycke ett mästerverk och en av de bästa filmer jag vet.
Men nu pratar vi om Let me in av Matt Reeves.
När jag först fick veta att han skulle bli regissör till den amerikanska versionen, tändes ett hopp i mig. Jag hade redan sett Cloverfield och tyckt att det var en utmärkt film, ett nytt sätt att tolka en sliten genre, monsterfilmen. På samma sätt hade jag försökt att omtolka den något kantstötta vampyrgenren i boken Låt den rätte komma in. Lysa i nya hörn, ta människorna på allvar.
Jag och Matt Reeves korresponderade några gånger via mail och jag fick klart för mig att han var genuint berörd av historien. Att han verkligen ville göra denna film till sin egen och inte bara hasta ihop en snabb och billig remake.
Så jag väntade med spänning på resultatet.
Jag och min hustru åkte till London i september 2010 för att få oss filmen förevisad på en liten bio i Soho. Efteråt kunde vi fira med champagne. Det hade gått vägen, en gång till.
En hel del scener i Let me in är tydliga lån från scener i Låt den rätte komma in. Det stör inte mig. Tomas Alfredssons bildval är ofta fantastiska och alltså är de fantastiska även i Let me in.
Men filmen är för den skull inget plagiat. Grundtonen är annorlunda och oftast mörkare, berättelsens rytm är en annan. En hel del scener är omgjorda och ett antal tillagda. På en väsentlig punkt är själva berättelsen omtolkad. Jag har inga invändningar. Hur vingarna är tillverkade spelar ingen roll, bara det flyger.
Och det flyger!
Stephen King har kallat Let me in för den bästa amerikanska skräckfilmen på tjugo år och jag är böjd att hålla med. Man får gå tillbaka till klassiker som The Thing, Excorcisten eller The Shining för att komma i nivå. Det är en film som tar sitt ämne på djupaste allvar och låter saker och ting ta tid. Och det finns ett bultande hjärta bakom alltihop, en vilja att verkligen berätta denna historia så känsligt och skrämmande som möjligt, oavsett om det är en remake eller inte.
Det är för övrigt sällsynt att få se två barnskådespelare i en amerikansk film göra så subtila, lågmälda tolkningar av sina karaktärer. Och detta i en skräckfilm.

Någon månad efter premiären kom Matt Reeves och hans hustru och hälsade på oss. Det sa klick på ett sällsynt sätt och vi hade en rolig kväll där vi bland annat fick höra mer om det enorma arbete han lagt ner för att få denna film gjord. De sov sedan över i samma sjöbod där jag och Tomas Alfredsson suttit och arbetat med manuset till den svenska filmen.
Cirkeln sluten och slutet gott.
Det glädjer mig att denna lilla pärla nu har fått svensk distribution och att även svenskar kan få ta del av en annorlunda tolkning av Oskar och Elis historia. Den här gången heter de Owen och Abby och Blackeberg är förflyttat till Los Alamos. Men det handlar fortfarande om kärlek, besatthet, blod och om att låta den rätte komma in.

- John Ajvide Lindqvist« — [Källa]

[Crusader]

Vem hade väntat sig att filmen skulle bli så hyllad och kritikerrosad? Och något säger mig att alla rykten om John Ajvide Lindqvist's avsky till remaken och komentarer om hur de våldförde sig på hans berättelse var minst sagt överdriven.

[Den Gröne Hämnaren]

Jag vet inte om han har sagt något negativt om filmen, men serietidningen verkade det som att han inte ville veta av.

[Synon]

Kul att läsa hans brev och få ta del av hans tankar och syn på den amerikanska versionen. Måste säga att jag blev mer nyfiken på filmen nu efter att ha läst brevet!

[Garm]

Varken bättre eller sämre än den svenska filmen. Jag saknar fortfarande vissa delar av boken, precis som jag gjorde i den svenska filmen. Jag tycker att man har fegat ur en del med att ha tagit bort de mest kontroversiella delarna från boken, men jag kan samtidigt förstå varför man gjorde det. Men sedan så finns det en del andra delar från boken som man inte tog med och där jag tycker att det var ytterst omotiverat och tvivelaktigt eftersom en del av filmens karaktärer blev intetsägande och ytliga av det. Och en del karaktärer från boken dyker ju inte ens upp i filmerna, trots att dom har en central roll, vilket också drar ned karaktärerna som faktiskt är med. Men samtidigt så är jag glad över det som serveras eftersom det trots allt är bra och skickligt utfört. Tyckte man att den svenska filmen var bra, så är chansen stor att man även uppskattar den här filmen. Och detsamma gäller ju även omvänt.

[Den Gröne Hämnaren]

Jag vet inte om han har sagt något negativt om filmen, men serietidningen verkade det som att han inte ville veta av.

Och enligt Serienytt är det fullt motiverat att inte vilja veta av serien i fråga.