308 replies to this topic

[Den Gröne Hämnaren]

Dagens tips, dagens tips, tralalalala, dagens tips!
 
Christian Hedlund (of Nörd:igt fame) har släppt fyra avsnitt av sin nya podcast, betitlad Röstskådespelarna. Så det är flera disneyfigurer man får höra honom prata med. Och även diverse andra tecknade figurer från olika håll i världen.
 
Hitta fram till avsnitten kan man göra genom http://rostskadespelarna.se/

 

På samma tema... Här är lite fanart från mig:

 

[Den Gröne Hämnaren]

På YouTube hittade jag en dam som tagit för vana att dra sångtexter ett antal varv genom automatiska översättare och framföra resultatet med viss inlevelse under etiketten "Google Translate Sings". Här har vi Poor unfortunate souls:

 

 

Hon har alltså behandlat fler låtar på samma vis. Både från Disney och från annat håll.

[Den Gröne Hämnaren]

 

Jo tack, har hunnit med tre filmer ikväll iaf: Wreck it, Ralph, Beast of the Southern Wild och Mirror, mirror. Den senare fann jag faktiskt underhållande. Beast har jag bara hört gott om, men delar nog inte den uppfattningen till fullo och undrade om jag missat något i filmen som de andra snappat upp.

 
Wreck-It Ralph är riktigt bra. Min typ av animerad film och speciellt början med alla vinkar åt diverse populära spel genom tiderna fick mitt hjärta att bli varmt. Sedan tappade den lite fart, men är i slutänden klart sevärd. Min favorit i det kategorin är dock Brave som har allt och borde vinna i min mening.

 

Wreck it Ralph
Jag kan uppskatta idén att basera en film på tv-spel, men tror att de som har den bakgrunden får ut mer av filmen än jag. Lyckat resultat att integrera tv-spelsvärlden i filmvärlden tycker jag ändå, både berättarmässigt (trots att vi inte bjöds på några större överraskningar) och tekniskt sett. En trevlig parentes i filmbiblioteket.

Röjar-Ralf
Som tydligen vann melodifestivalen i kväll också.   Det här är som gjort för att tilltala mig. TV-spelsnostalgi i stora doser där riktiga spel blandats med påhittade som är kraftigt inspirerade av riktiga. Sugar Rush är t.ex inspirerat av Mario Kart och liknande spel och Ralf själv kommer förstås från det klassiska spelet MS Röj.   Nä men från ett Donkey Kong liknande spel där han är spelets bad guy. Men han är less på att vara bad guy. När spelet är slut och alla andra från spelet har fest sitter Ralf ensam utanför på soptippen där han bor så han går till en stödgrupp för bad guys från olika spel. Precis som i Toy Story (som det här påminner rätt mycket om) kan spelkaraktärerna umgås med karaktärer från andra spel när arkadhallen stänger och ingen spelar. Det är en väldigt kul idé som tyvärr inte når upp till sin fulla potential. Det märks med andra ord att det här är Disney och inte Pixar som står bakom filmen. Visst är det här väldigt charmigt och mängderna referenser till olika spel är är väldigt underhållande att se och definitivt en anledning att se om filmen. Men humorn är inte lika vass som i Toy Story filmerna. Ett bra exempel är stödgruppen. Det finns en nästan identisk scen i Toy Story kortfilmen Small Fry där det istället handlar om övergivna leksaker och den är betydligt roligare. Jag önskar helt enkelt att man vässat lite mer på manuset för annars är det här en bra film som är riktigt snyggt gjord.

Paperman (2012)
 
Mycket snyggt animerad kortfilm och en bra skriven berättelse som lyckas berätta det de vill på så kort tid.

Röjar-Ralf (2012)
 
Jag tog en liten paus i mitt tittande på dom senaste årens Bond-filmer och passade istället på att se om den här filmen, denna gång på DVD (tack för det bibblan!). Jag var rätt exalterad efter att ha sett den här filmen inför Oscarsgalan tidigare i år, men när jag nu ser om den så blev min upplevelse mer nyanserad. Jag tycker fortfarande att filmen är bra, bara att den inte är fullt så bra som jag tyckte tidigare. Det trevligaste med filmen är väl alla referenser som man får till vår tids spelkultur. Allt från homage till en viss typ av arkadspel, till specifika karaktärer från spel och allehanda företeelser. Själv tycker jag att det var kul att se så många kända karaktärer som man kände igen. Pac-Man, Q*Bert, Bowser, Cyril the Zombie, Sonic, m fl. Jag gillar även dom kända ikoner som dyker upp, som utropstecknet från Metal Gear, en Power up-svamp från Super Mario Bros., båda "paddles" från Pong, m fl. Kort och gott, spelet kryllar av referenser som alla spelnördar känner till och kan njuta av. Det kanske blir lite internt om man inte har spelat mycket, eller inte alls. Men samtidigt så tycker jag att det är rätt snyggt gjort att det inte tar överhanden. Tyvärr så byter filmen riktning efter ett tag, och övergår från en massa igenkänning till en mer konventionell handling. Jag kan tycka att det är lite synd, för det är här som filmen går från att vara riktigt bra och cool, till att bara vara bra. Vilket väl inte är fy skam det heller, men jag önskar att man hade kunnat fortsätta med en vink här och där till alla oss spelnördar. Jag såg filmen med originaltal även den här gången, mycket för att det är så bra gjord och passande. Men efter att ha sett filmen så gick jag tillbaka till utvalda scener och såg om dom med svensk dubb. Översättningen och dubben fungerar bra, men jag tycker att det kunde ha gjorts ännu bättre. Med på DVD:n medföljde även den animerade kortfilmen Paperman, den som vann pris för bästa sådan på det här årets Oscarsgala. Helt rätt, då det var den bättre av dom nominerade. Vill man se den så kan man göra det nedan.
 

Röjar-Ralf / Wreck-It Ralph (2012) [US]
VAD? Han heter Ralf och är den Donkey Kong-liknande skurken i spelet Fix-it Felix jr. Han är utfryst av de andra spelkaraktärerna och när de river av jubileumsfesten utan honom bestämmer han sig för att byta spel, och sida...
VEM? Spelet Fix-it Felix jr. verkar vara en fiktiv skapelse, men har stora likheter med gamla arkad-klassiker från förr som Donkey Kong, Wrecking-Crew och Pipe Mania.
VAR? Litwak's Arkad, efter stängningsdags.
HUR? Det här är en story som andas av det som disney älskar att klämma in i sina filmer: omöjlig vänskap, mobbare som reser sig ur askan och tårindränkta slut. Och även om den kanske inte bjuder på så mycket överraskningar storymässigt så är den välskriven och charmig. Filmen bärs dock upp av sina otaliga cameos av gamla hjältar och skurkar från min barndom. Och hur spot-on somliga av dem är (Q*Bert tex, även om han fick en renässans på flash-arenan för några år sedan vill jag minnas). I sann Disney-anda så slutar filmen med solitt "slutet-gott, alting gott"; utan att det för den delen känns tillrättalagt. Snyggt animerad och ett soundtrack att slänga in på repeat. Jag har bitvis lite svårt med att hålla intresset för animerat uppe, den här är dock klart värd besväret.
NÄR? Filmens regissör, Rich Moore, säger att det talas om en uppföljare och att han vill inkludera både Mario och Tron. Och det kan han väl få göra?

Vill se om.Vill äga. Måste se till att införliva den filmen i samlingen framöver.
 
Trevligt att du gav den en chans och att du dessutom gillade den. Hoppades att du skulle göra det. Det bästa med den är ju givetvis alla vinkningar som den ger oss spelnördar. Och det är väl kanske när dom inte duggar lika tätt längre som filmens svaghet lyser igenom. Men på det hela taget så tycker jag att filmen håller ihop riktigt bra och är så underhållande som Disneyfilmer brukar vara. Sedan så är soundtracket riktigt vasst som du säger, något som man gärna ger sig i kast med att lyssna på även efter att man har sett klart filmen. Och en uppföljare skulle väl inte sitta helt fel, bara man inte upprepar sig för mycket eller går ifrån det som gjorde den här filmen så bra just för att man inte vill göra samma film igen.
 
Och kul att du trots allt ser på lite animerat då och då.

Jag har inget emot animerat egentligen, men det blir lätt för mycket bara.
 
Den grundläggande storyn följer ju den vanliga standardmallen för Disneys filmer, men det är förpackat i en trevlig förpackning. Från Disney-loggotypen inledningsvis till eftertexterna på slutet är det en grym nostalgikick.
 
Det finns ju onekligen potential i mytoset man bygger upp och man måste ju nödvändigtvis inte återanvända Röjar-Ralf i huvudrollen.

 
Under midsommarfirandet uppkom frågan om huruvida man behöver en ursäkt för att titta på Disney-filmer. Redan nästa dag var jag barnvakt och hade således en ursäkt. Vi tittade på Röjar-Ralf och på extramaterialet, bestående av Paperman. Men det hade jag ju, om tillfälle givits, förstås gjort även utan ursäkt.
 
Röjar-Ralf har ett upplägg som för associationerna till Roger Rabbit, och givetvis till Captain N, men kanske främst egentligen till Toy Story. Och jag tycker om vad de gjort av det. Vissa frågor uppstår förstås av berättelsen. Dels sådant som att jag gärna hade fått veta mer om filmens skurk. Och dels angående hur själva världen fungerar, och hur det ser ut i andra bitar av den. Känns som att det finns möjligheter att vidareutforska det hela, och att man skulle kunna få till en trave upp-, ner- och av-följare. Sådana kan visserligen tjata ut saker, men jag tror att det finns goda chanser att de snarare gör det hela ännu intressantare. En sak att fundera över, i alla fall: Var det ett bra drag att låta alla spelfigurer vara tredimensionella bakom skärmarna, eller hade det varit roligare om pixelfigurerna fått vara pixelfigurer? Vet inte. Ser poängen med att de gjorde som de gjorde, men det blir ju lite konstigt när Felix ger Calhoun komplimanger för att hon är snyggt renderad om de grafiska skillnaderna annars bara verkar uppfattas av dem som ser på dem genom en skärm. Bechdel/Wallace-poäng? Ja. Även ett plus för att den återkommande spelaren är en tjej. Men så vidare mycket pigmentmässig variation får vi inte, va?
 
Paperman är också fin. Har inte bestämt mig för om den har något budskap, eller om det i så fall är ett bra sådant. Men jag låter nog bli att fundera vidare särskilt mycket över det, och sammanfattar det hela med att den, som sagt, var fin.
 
Och nu upptäckte jag att... Ja. Uppföljaren till Röjar-Ralf kommer 2018. Verkar som att han kommer att lämna spelhallen. Vad får det för konsekvenser, tro?
 

[Den Gröne Hämnaren]

Nu har jag gett mig på att ta det hela från början!

 

Jag har därför sett allt vad jag kunnat hitta på YouTube av Laugh-O-Grams (1921 - 1922), Alice Comedies (1923 - 1927) och Oswald the Lucky Rabbit (1927 -1928 av Walt Disney, men jag har även sett de senare grejerna. De flesta filmerna om Oswald (eller Kalle som han har kallats i Sverige) är gjorda av Walter Lantz. Först nyligen har Disney skaffat rättigheterna till Oswald och gjort lite nya grejer med honom.) Sedan har jag dessutom börjat kolla på Mickey Mouse, och har just för tillfället tagit mig så långt som till 1933, och kunnat konstatera att det är anmärkningsvärt få av dessa filmer som jag har sett tidigare.

 

En intressant grej är att det i Alice solves the puzzle, dyker upp en björn med träben. Han heter Bootleg Pete. Han återkommer som skurk i flera Alice-filmer, och när sedan även Oswald är i behov av en antagonist så dyker han upp där också. I Ozzie of the Mounted omnämns han på en affisch som "Peg Leg Pete, alias Putrid Pete, Kid Pete etc". I mussepiggfilmerna är björnar inte ofta förekommande. Som traditionen bjuder när huvudpersonen är mus, är det där emot gärna katter som får stå för antagonismen. Katt med träben och katt utan träben. Är det samma katt? Vet inte. Disney-figuren Pete (eller Petter på svenska) har ju ofta förekommit både med och utan träben. Men det sägs i alla fall att Walt Disney från början inte tänkte använda Pete i mussepiggfilmerna. Han hade ju inte rättigheterna till Oswald, så då var det väl bäst att lämna de där figurerna bakom sig. Så katten i Steamboat Willie kallades tydligen för Terrible Tom. Det namnet används även om en katt som förekommer i Alice the toreador. Så vare sig det är Pete eller Tom, så är det i någon mån en bakåtsyftning. Katten i When the cat's away undertecknar ett brev med Tom Cat. Namnet Pete har jag ännu inte sett eller hört i någon av mussepiggfilmerna jag hunnit se sedan jag började genomplöjningen. Där emot förekommer namnen Dr Pep i Traffic troubles, och The Terrible Pierre i The Klondike kid. Men det kan förstås ändå vara så att det från officiellt håll hade yttrats redan då att han hette Pete. Och medan katten med träben förekom i mussepiggfilmerna, fortsatte björnen med träben att göra sin grej i oswaldfilmerna. Men eftersom katten så småningom blev mycket mer känd än björnen, så passade björnen så småningom på att byta namn. Exakt när detta hände vet jag inte. I de flesta filmer nämns inget namn. Men i Chris Columbus, Jr. omskrivs han som Louie the Lug.

 

En annan figur som man inte heller vet riktig med är Oswalds flickvän. Ibland är hon en kanin och ibland är hon en katt. Hon har kallats Marie, Fanny, Sadie och Mary. I någon av de senare filmerna anges det att kaninen Fanny är Oswalds syster. Det officiella namnet på katten verkar ha varit Sadie fram till att tv-spelet Epic Mickey kom och hon plötsligt fick heta Ortensia i stället. Motiveringen till detta var tydligen att Oswald skulle ha en flickvän med samma initial som han själv, eftersom några andra kända disneyfigurer har det. Rätt fånig anledning, tycker jag faktiskt. Hon kunde gott ha fått behålla sitt namn. Men för all del, hon kan väl ha fler namn än ett. I några filmer förekommer för övrigt en flodhäst som konkurrens till Sadie. Och i någon av filmerna förekommer en tjej vars art är svårbestämd av den anledningen att själva slutpoängen är att det visar sig att hon är ful.

 

 

Utöver själva filmerna, har jag sett en del filmer om filmerna. Här har vi till exempel en intervju med Ginny Davis som var först om att spela Alice:

 

 

Och här har vi en youtubedam som snackar om Oswald med mera:

 

 

Här finns dessutom en youtubeherre som snackar om flera av figurerna som förekommer i Epic Mickey och dess uppföljare.

 

Det finns också en del att hitta om när Warren Spector och andra som var inblandade i makandet av spelen snackar om en del intressanta saker kring det hela.

 

Samt en massa andra människor som också anser sig ha något att säga om Oswald. En del av dem har det också.

 

 

Vid något tillfälle har jag också halkat in på andra filmer.

 

Till exempel Casey at the bat från 1946 och uppföljaren Casey bats again från 1954. Den första bygger på en gammal dikt, men den andra är ett liksom friare påhitt, vilket den nog vann på. Efter första skådningen tycker jag i alla fall bättre om den andra än den första.

 

Och Education for death. Som ledde mig vidare till diverse annan tecknad propaganda som också är intressant, men inte har just med Disney att göra.

 

 

Och sedan var det ju det här med Spökplumpen. Tydligen var det tänkt att Spökplumpen skulle vara med i Epic Mickey. Men figuren som faktiskt är med i spelet har väldigt lite med Spökplumpen att göra, och kom till sist att inte kallas för The Phantom Blot, utan The Shadow Blot. Det fanns även planer på att blanda in en underlig figur kallad The Storm Blot, men det är väl inte alldeles klart huruvida vederbörande existerar enligt vad de till sist bestämde sig för. Hur som helst, så snackar ovan nämnda youtubeherre om just Spökplumpen i ett av sina avsnitt, och jag kom på att jag borde kolla in Plumpens animerade förekomster. Alltså såg jag på All ducks on deck. Därefter tänkte jag se Mickey foils the Phantom Blot, men den hittar jag ingenstans, så jag la ner spökplumpstittandet tills vidare. Dock minns jag att jag sett ett klipp vid något tillfälle, där flera disneyfigurer, inklusive Spökplumpen och Stål-Kalle, promenerar till tonerna av Heigh-ho. Har tyvärr inte lyckats hitta det igen.

[Den Gröne Hämnaren]

Saker man kan fundera över medan man ser på Musse Pigg...

 

Någon har sagt något i stil med att skillnaden mellan Disney-figurer och Warner-figurer är att Warner-figurerna är djur som beter sig som människor medan Disney-figurerna är människor som ser ut som djur.

 

Det kanske ligger något i det, men en alldeles tät distinktion är det inte. Gränsen är flytande, och hur samma figur gestaltas kan variera mellan olika verk.

 

Ibland är Musse till exempel en liten mus som bor under golvet i en lada och spelar piano genom att skutta mellan tangenterna. Ibland bor han i ett eget hus i en stad och spelar piano på mer konventionellt sätt.

 

Kanske bör man inte ställa några krav på kontinuitet, men om man vill kan man ju tänka sig att musen i fråga föddes på en bondgård och växte upp där tillsammans med sina polare hästarna, korna, grisarna och så vidare, men så småningom gav sig ut i världen och flyttade till ett eget hus.

 

Men om Musse nu föddes bland djuren i ladan på en bondgård... Vems bondgård är det egentligen? Sköter djuren den själva? Eller finns där någonstans en mänsklig bonde som vi aldrig får se? Existerar människor över huvud taget?

 

Ja, människor existerar, visar det sig så småningom, men det dröjer en drös filmer innan det bekräftas.

 

I den 15:e filmen The haunted house påträffas skelett som ser ut att ha hört till människor.

 

 

I den 49:e filmen The wayward canary förekommer tavlor föreställande människor. Musse har möjligen träffat människorna i fråga.

 

 

Parade of the award nominees kan kallas för den 49½:e filmen. Där är det gott om människor. Men den ingår alltså egentligen inte riktigt i filmserien.

 

 

I den 52:a filmen The mad doctor dyker dr XXX upp. Han ser ut att vara människa snarare än något annat. Det visar sig dock att det som händer i den här filmen bara är en dröm .

 

 

I den 61:a filmen The pet store påträffas djuraffärsinnehavaren Tony Dinero. Därmed vet vi säkert att Musses värld inte är uteslutande befolkat (befäat?) av fabeldjur.

 

[Den Gröne Hämnaren]

Och nu har jag sett de sextiosju första mussepiggfilmerna. Plus paraden ovan, samt Bimbo's initiation (vilken alldeles i början innehåller en mus som någon påstått är Musse Pigg). Där emot har jag inte sett Around the World in 80 minutes (som Musse gör något litet gästspel i).

 

Den sextioåttonde filmen är Orphan's benefit. Och den kan jag förstås inte ge mig på att se innan jag sett så där en fyrtiosex Silly Symphonies. Jag har nu påbörjat tittandet av dem, och faktiskt precis tagit mig halvvägs dit.

[XC]

Så hur stårs sig de gamla klassikerna med dagens mått mätt?

[Den Gröne Hämnaren]

Jag tycker om dem. De är väldigt välgjorda. Snygga. Skratt blir det också vid upprepade tillfällen. Sedan är allt förstås gjort ur den tidens perspektiv, vilket ibland märks både i humorn och synen på världen och så vidare. Dramaturgin är lite skum ibland. En del filmer slutar väldigt plötsligt. I Oswald-filmerna kan det noteras att den numera självklara tomochjerrylogiken inte har etablerats än. Om Tom blir deformerad på något vis är han utan förklaring återställd lagom till nästa scen. Så är det inte med Oswald. Vill han återfå sin ordinarie form måste han se till att ordna det.

 

Hur som helst, väldigt intressant tittning. Häng med, vetja!

[XC]

Hehe. Jag tittar på gamla klassiker ibland -- dock inte i den här omfattningen.

 

Att viss humor efter x antal decennier inte längre anses som politiskt korrekta är ju självfallet. Världen förändras ju ständigt. Men kul ändå att de håller så pass hög klass fortfarande som du antyder.

[Den Gröne Hämnaren]

Nåväl, du behöver ju inte trycka i dig alla (...eller?) men börja från början, fortsätt framåt och hoppa över så många du vill, så kanske vi går i mål samtidigt... Just nu har jag hunnit fram till 1932. Härnäst blir det färgfilm!!

[Den Gröne Hämnaren]

Nu (eller rättare sagt, för ett tag sedan) har jag lyckats ta mig så långt som till november 1940, och således hunnit se tvåhundrasexton filmer, räknat från Steamboat Willie 1928. Så vad hann Disney-gänget med i dessa filmer?

Jo, först gjorde de nio mussepiggfilmer, och sedan kom de på att de ville göra annat också, och satte 1929 igång en parallell serie av filmer under rubriken Silly Symphony. Från början var symfonierna alltid fristående, medan mussepiggfilmerna använde återkommande figurer. Så småningom gjordes dock symfonier som var uppföljare till tidigare symfonier, och det förekom även crossovers både mellan olika symfonier och med Musse Pigg.
 
1931 kom symfonierna Mother Goose melodies och The ugly duckling som båda använder teman som skulle återanvändas senare. Dock, så vitt jag lagt märke till, utan ambitioner om kontinuitet.
 
Den första bakåtsyftande symfonin är nog Just dogs från 1932. Där dyker Pluto upp, som tidigare bara varit med i mussepiggfilmer. Samma år kom för övrigt King Neptune, i vilken Disney bjöd på sjöjungfrur nästan sextio år före deras långfilm som nämner en sådan i titeln (Denna gång utan snäckskalsbehåar.), och Santa's workshop som var den första symfonin som fick en uppföljare. Nämligen The night before Christmas från följande år (som nog är den enda symfonin där Musse Pigg syns till (fast blott i form av leksaker)). Däremellan kom även Three little pigs som senare också fick flera uppföljare.
 
1934 börjar de blanda ännu mer. Då kom The Hot Choc-late Soldiers som i likhet med de flesta symfonier är alldeles fristående, men som ändå inte räknas som en Silly Symphony. Anledningen till det är att den är gjord som ett segment till en längre film som heter Hollywood party. Som framgår av trailern, förekommer även Musse i filmen (som således får föras till hans av mig osedda framträdanden från trettiotalet):
 

 
Samma år dyker även Kalle Anka upp för första gången. Han debuterar i symfonin The wise little hen, och dyker sedan bara ett par månader därefter upp i mussepiggfilmen Orphan's benefit. Han gjorde alltså som Pluto, fast tvärtom. Och sedan var han plötsligt en mussepiggfigur. Förekom väldigt mycket i mussepiggfilmer men gjorde bara enstaka cameos i symfonierna.
 
The dognapper som också kom 1934 är nog första gången Kalle möter Svarte Petter. Katten i fråga har som sagt fått heta lite olika saker, men detta är första gången som han benämns Peg Leg Pete. (I Officer Duck från 1939 heter han där emot Tiny Tom. Jag funderar på om Pete och Tom är olika katter med var sitt antal ben. Hur som helst verkar den allmänna uppfattningen vara att det är Pete hela tiden.)
 
Från 1934 kan även nämnas The goddess of spring, som innefattar Hades i en annan tolkning än Disneys senare, samt The grasshopper and the ants, med en gräshoppa som låter mycket som Långben och som dessutom sjunger en sång som Långben senare tar över och begnolar i några av filmerna som han är med i.
 
Att mussepiggfilmer plockar musik från symfonierna förekommer även i Mickey's fire brigade från 1935. Där spelar själva elden Who's afraid of the big bad wolf?. När Disney sedan började göra tecknade långfilmer förekom även att musik från dem lånades till kortfilmerna. Nu har jag dock hunnit glömma bort vilka filmer det hände i.
 
1936 blev Disney särskild förtjusta i crossovers. Då kom både Mickey's polo team och Toby Tortoise returns. I publiken till polomatchen sitter flera sillysymphonyfigurer, och lite oväntat så innefattar det i titeln nämnda laget inte bara Disneys mest berömda trio, utan också Stora Stygga Vargen. Den andra filmen handlar också om en match. En boxningssådan, för att vara exakt. Som namnet skvallrar om är symfonin en uppföljare till The tortoise and the hare från 1935, men det är inte bara Tobias Sköldpadda som återvänder. Max Hare återvänder också. Och Jenny Wren (som är mycket större än jag antog att hon var när hon (i Who killed Cock Robin? (också från 1935)) bara hade andra fåglar att jämföras med) återvänder. Och många andra sillysymphonyfigurer återvänder. Också. Och är det inte faktiskt så att även Kalle och Långben skymtas i publiken?

1937 stöter vi för första gången på namnet Goofy. Hunden i fråga debuterade 1932 i Mickey's revue men nämndes då aldrig vid namn. I Ye olden days från 1933 kallas han Dippy Dawg och i ovan nämnda Mickey's polo team benämns han The Goof. Först i Mickey's amateurs får han heta Goofy.

Det året kom också tre mussepiggfilmer som Musse Pigg inte är med i. Kalle Anka har huvudrollen, och eftersom han vid det laget hade starkare anknytning till Musse än till Silly Symphony fick filmerna rubriceras Mickey Mouse. Först med Pluto's quin-puplets kom de på att det kanske kunde vara läge att starta fler filmserier. Pluto blev alltså Disneys tredje filmserie efter Mickey Mouse och Silly Symphony, men Donald Duck blev direkt därefter den fjärde, i och med Donald's ostrich.
 
När Disney så har kommit igång med att ge ut filmer som varken är Mickey Mouse eller Silly Symphony, släpper de 1938 Ferdinand the Bull som inte ingår i någon serie alls. Undrar varför. Visst hade den väl lika gärna kunnat släppas som en Silly Symphony? Men de höll väl kanske på att lägga ner den etiketten vid det laget. Efter Ferdinand kommer bara två symfonier till: Merbabies och Mother Goose goes to Hollywood. Året efter kommer The practical pig och The ugly duckling, som en del gärna vill räkna till symfonierna fast ingen av de båda filmerna inleds med sillysymphonyrubriken. The ugly duckling (som inte ska förväxlas med 1931 års symfoni med samma titel) är en helt fristående film, precis som Ferdinand the bull, och The practical pig är första filmen i serien Three Little Pigs. Ja, kunde Pluto och Kalle få egna filmserier, kunde väl grisarna också få det. Fast genant nog blev det ingen serie. Eller det blev en serie som bara innehåller en film. Om man då inte räknar med de tre grisfilmerna som tidigare släpptes under rubriken Silly Symphony. Där emot verkar det ha gjorts en del andra relaterade grejer senare.
 
På tal om Ferdinand så såg jag nyligen även en dokumentär om tjuren som var förebild för tjuren i boken som filmen i sin tur bygger på. De verkar ha plockat bort den från SvT Play nu, men det verkar också som att de har för vana att lägga tillbaks den där igen lite då och då.
 
Också på tal om Ferdinand, och även på tal om namn som förekommer oberoende av figurer som bär dem, så har matadoren namnet Daisy tatuerat på bröstet. Ankan Daisy / Kajsa dyker upp först 1940 i Mr. Duck steps out. Ja, någon skulle kanske hävda att hon är med redan i Don Donald (den första av de ovan nämnda mussepiggfilmerna där Kalle är med utan Musse). Men hon som är med där heter Donna Duck. Hon har nog inte varit med i några filmer sedan dess, men i serierna har det förekommit att Daisy och Donna har träffat på varandra, vilket åtminstone jag betraktar som ett fullgott argument för att de inte är samma person.

Avslutade denna omgång gjorde jag med Mr. Mouse takes a trip, för nästa gång Musse Pigg dyker upp efter den är i Fantasia, och då måste jag givetvis se den innan jag tar mig vidare genom dessa filmer.
 
När jag hade kommit så här långt tänkte jag att det nog skulle kunna få vara paus från disneytittandet för ett tag. Men sedan kom jag förstås på att jag behövde kolla på DuckTales.

[Den Gröne Hämnaren]

Till kategorin allmänt intressanta saker man hittar på YouTube:

 

[XC]

Tack för videon. Intressant att se hur figuren utvecklats genom åren och det är svårt att riktigt alla ut vilken av de tidiga modellerna som var mest skräckinjagande.

[Den Gröne Hämnaren]

Mer saker man snubblar över på YouTube. Blandade reklamfilmer från någon sorts allmän dåtid. Några disneyrelaterade. Rentav en film med både Kalle Anka och Porky Pig i. Även om de inte syns samtidigt.

 

[Den Gröne Hämnaren]

Kan tipsa om att just nu finns dokumentären Livstecken (Life, animated) att beglo på SvT Play. Ämnet är autism. Och disneyfilmer. Se den! Så lyder tipset.

[Den Gröne Hämnaren]

Kan tipsa om att just nu finns dokumentären Livstecken (Life, animated) att beglo på SvT Play. Ämnet är autism. Och disneyfilmer. Se den! Så lyder tipset.

 

Hittade några klipp med Owen på YouTube också. (Det finns säkert fler.)

 

 

[Den Gröne Hämnaren]

Det är väl bara sköldpaddan som inte känns helt integrerad i storyn, och jag är inte säker på om han var ämnad att vara det heller.

Sköldpaddan är ju berättare och som sådan inte precis del av själva huvudhistorien, fast han blandar sig i den ibland ändå.

Jo - men han känns ändå inte helt hemma i storyn - den hickar till varje gång han kommer in och skall sjunga en sång.

Att man sedan lånar in en scen från klassiska Robin Hood gör det hela inte sämre.

Det tänkte jag inte på. Vilken scen syftar du på?

Alldeles i början - då Musse får hatten av de tre musketörerna, bildrutorna visar hur den faller ned över ögonen på honom. En liknande scen finns i Disneys Robin Hood då han ger sin mössa till den lilla kaninpojken som fyller år. (Sedan kändes sköldpaddan lite plankad från tuppen i Robin Hood dessutom).

I och för sig verkar det som att Disney har haft en tendens att återanvända animationsreferenser ganska ofta. Kolla här:


Tar man en titt kring YouTube kan man hitta ännu fler exempel.

Japp, kul tror det rentutav var ett par nya klipp i den där videon sedan jag såg en på ämnet sist. Just Robin Hood verkar vara lite av en Greatest Hits av deras rotoscope-material. Personligen har jag inte så mycket emot det - Disney lånar in gamla idéer rätt snyggt allt som oftast och man tänker inte på att man sett dem tidigare.

Nä, jag tänkte ju inte på det innan jag fick det påpekat för mig. Och det är väl kanske inte så konstigt att de använder sig av vad de har i stället för att börja om från början varje gång. Men i vissa fall är det liksom överdrivet likt. Undrar om de har gjort så som någon sorts påskägg eller om de har hoppats på att komma undan med det. Den sekvensen som används både i Djungelboken och Det susar i säven (tror jag att det är) är kanske den grövsta av stölderna. Den håller ju på ganska länge och är väldigt specifik. Annars är det mest att någon dansar eller plockar upp en pinne eller något annat som det inte är så konstigt om det ser ut ungefär likadant.

Nope har heller aldrig reflekterat över det innan jag sprang på en video om det på YouTube. Man ser ju också vilka stora likheter det är mellan Djungelbokens Baloo och Robin Hoods Lille John.

Detta förekommer, som bekant, även i Skönheten och odjuret (de återanvände dansscenen från Törnrosa), men där ska det ha berott på tidsbrist.

I och för sig har jag aldrig sett The Adventures of Ichabod and Mr. Toad så det är verkligen inte konstigt att jag inte har märkt likheterna... med vilket jag inte avser påstå att jag säkert skulle ha märkt det om jag hade sett den.

Jag samlade på mig några av de där sammanställningarna med tanke om att göra en lista över vilka man ska se på för att det ska bli komplett. De flesta innehåller ju något som de andra innehåller, och många innehåller något som andra inte innehåller, men ingen verkade innehålla allt. Nu har dock påstötts vad som påstås vara en komplett redogörelse. (Och det kanske det är. Jag har inte gjort ansträngningen att bekräfta detta påstående.) Och det är inte bara en uppradning av klipp, utan också en del intressant information kring det hela. Kolla här:

 

 

 

Och om man i denna tråd även får prata om ickeanimerade disneyfilmer, så kan jag nämna att jag nyligen sett på Captain EO. Anledningen till det är att jag börjat följa Defunctlands podcast och youtubefilmer, och att Captain EO från det hållet las upp med kommentarspår av Terri Hardin (som var med i filmen) och Kevin Perjurer (som inte var med i filmen, men alltså är personen bakom Defunctland). Jag menar, då var jag ju tvungen att se filmen utan kommentarer först och med kommentarer sedan. Vill ni också göra så, så kolla först exempelvis här:

...och sedan här:

Och utiflatt man är ytterligare intresserad så har Defunctland alltså lagt upp ännu mer som handlar om filmen både på YouTube och i pådden.

 

 

 

Men vad var det jag hostade om i Zorro-tråden alldeles nyss? Jo, att jag just fått klart för mig vilken låt som var signaturmelodi till andra säsongen av Disneytajm. Den låten har jag hört i andra disneyrelaterade sammanhang, och jag har alltid trott att den heter Main Street Beat. Men nu fick jag veta att det gör den inte alls! Den heter Baroque Hoedown. Main Street Beat visar sig vara namnet på en skiva av Jackiem Joyner, men den släpptes först i år, så den kan knappast ha bidragit till denna sedan länge rådande villfarelse. Så vem är det som har lurat i mig att låten heter något annat än den gör?? Jag har en fil här som heter "Main Street Beat.mid" och dubbelklickar jag på den är det mycket riktigt Baroque Hoedown jag får höra. Filen är senast ändrad 24:e juni 2004, vilket får mig att fundera på om det var det datumet jag laddade hem den. Eller om jag laddade hem den ännu tidigare och den med eller utan avsikt har uppdaterats på något vis sedan dess. Det kan jag nog faktiskt ta reda på om jag får tag i en fungerande cd-rom-läsare. För om jag har haft filen längre så är det rätt troligt att den också ligger på en cd-skiva som jag har liggande här någonstans. Men den egentliga frågan är kanske: Varifrån laddade jag hem den? Tja... Det vet jag inte. Faktiskt. Men om det var från den här sidan, så har vi en förklaring. Där går det nämligen att ladda hem en låt som benämns just Main Street Beat. Och nu har jag alltså inte idag laddat hem och lyssnat på den filen för att ta reda på om det är Baroque Hoedown, men jag törs gissa att så är fallet. Och därmed sluter jag mig till att om jag inte laddat hem filen från nämnda sida, så har jag gjort det från en annan sida, och att en av dessa båda sidor fått information från den andra, eller att båda har fått det direkt eller indirekt från en gemensam tredje källa. Nåväl, jag får väl ta och byta namn på den där midifilen nu då, så den heter rätt. Baroque Hoedown finns för övrigt i ganska många versioner på YouTube, men den här lär nog höra till dem med oväntadast bildsättning:

[XC]

Det lustiga är ju att låten finns att ladda ned i midi på den där sidan i två versioner, en som heter Main Street Beat (midi) och en som heter Baroque Hoedown (midi) ms. 

[Den Gröne Hämnaren]

Ja. Undrar om det är exakt samma fil, eller om det är samma låt i olika arrangemang eller om... Äh!

[XC]

Lyssnae bara på inledningarna men det låter avgjort som om det är två olika tolkningar av samma låt.

[Den Gröne Hämnaren]

Ännu något att sortera till kategorin allmänt intressanta saker man hittar på YouTube. Mickey Mouse in Vietnam:

 

 

Och den här filmen tipsades det förresten om i senaste avsnittet av Defunctland-pådden:

[Den Gröne Hämnaren]

Nästa grej på tur blir väl därmed Darkwing Duck, men jag tror nog faktiskt att det blir paus i disneytittandet nu. Det sa jag i och för sig även precis innan jag gav mig på att se hela första säsongen av gamla DuckTales.

Nu är den eventuella pausen i alla fall officiellt över. Det är dags! Dags för vadå? undra ni. Dags att bli farliga, givetvis! Jag ser på Darkwing Duck, och jag ser inte avsnitten i den ordning de sändes. Ska man få någon sorts logik i ordningen ska man inte se dem i sändningsordning, utan i produktionsordning. Har någon påstått. Så jag ser dem i produktionsordning (med undantag för att jag såg den etablerande historien först (Det verkar alla trots allt vara överens om att man ska.)) och produktionsordning verkar innebära den ordning som manusen skrevs i. Det blir inte alldeles logiskt det heller, eftersom man inleder med flera avsnitt i rad som handlar om att Darkwing Duck jobbar för SHUSH, utan att man får någon egentlig presentation av dem. Detta lär bero på att första idén med programmet inte alls var att det skulle handla om en superhjälte, utan om en hemlig agent. Arbetstiteln var Double-O-Duck. När den planen ändrades blev det förstås nödvändigt att ändra ordning på avsnitten så agentgrejen blev varvad med annat. Så småningom bestämmer sig författarna i alla fall för att Darkwing Duck egentligen heter Drake Mallard och att han bor i ett hus med sin adoptivdotter Gåsalin. Verkar som att Sigge McKvack bor hos dem också. (Vilket ger mig associationer till hur senaste säsongen av Sherlock slutade.) Och som grannar har de familjen Fummelfot. Hur Drake träffar Gåsalin och Sigge framgår av den etablerade berättelsen. Den slutar med att Drake adopterar Gåsalin och lite i förbifarten säger något om att nu får vi väl leta upp ett hus att bo i. (Tills dess har han av detta att döma bara bott i sitt hemliga superhjältegömställe.) Hittills har jag inte sett något avsnitt om när de flyttar in i huset i fråga eller när de träffar sina grannar för första gången. Eller om hur vår hjälte kom i kontakt med SHUSH. Vad gäller skurkarna så är en del av dem nya bekantskaper för våra hjältar, medan en del tydligen har påstötts förr. I vissa fall är det tydligt att Drake har haft med dem att göra redan innan han träffade Sigge. I andra fall är det möjligt att första mötet skedde mer nyligen. Så vissa händelser man kan undra över har förblivit ovisade genom de sexton avsnitt jag sett hittills. Får se om de kommer i något av de ännu oskådade avsnitten eller om författarna bestämde sig för att dessa berättelser inte nödvändigtvis behövde berättas.

 

 

 

 

Sen gav de sig efter "Darkwing Duck" för att de sa ordet "död" i ett avsnitt och fick den också förbjuden.

Eh, var det verkligen så? Det låter ju rubbat. Jag hade för mig att den förbjöds efter att två pojkar hade slagit ihjäl en jämnårig flicka och deras inspiration kom från denna serie, enligt moralväktarna.

I vilket fall som helst är den en kär del av ens barndom, när man såg fram emot fredagskvällarna och Disneydags.
En del avsnitt handlade väl om helvetet och Satan? Ganska vågat och oväntat för att vara en tecknad barnserie från Disney.

Vet inte riktigt vad som ledde till vad. När jag ser på programmet nu kan jag väl i någon mån förstå att det kan uppfattas som våldsamt, men klart överdriven vill jag hävda att reaktionen var. Och vad döden gäller så refereras det faktiskt till den i flera avsnitt. Flera personer berättas ha dött, men man får inte se när någon dör. (I alla fall inte några människor antropomorfer.) Skurkarna hotar förstås med att döda hjältarna. Det är alltså etablerat att man kan dö, så det finns någon sorts allvar i det hela, men det förtas tyvärr något av att det också blandas in ganska rikliga doser av toonvåld. Det spelar liksom ingen roll om dödsfällorna lyckas eller inte. I alla fall, så var det ju så att många program som kom strax efter, avsiktligen gjordes extra mesiga. Till exempel så var en av reglerna för Spider-Man från 1994 just att man inte fick referera till döden, vilket ledde till att de fick använda andra mindre givna ord i stället.

[Den Gröne Hämnaren]

Ännu en kontinuitetsrelaterad observation angående i föregående inlägg nämnda tv-program: I det senast skådade avsnittet yttras...

What am I gonna do? Where can I hide? It's camping season! Come on, you gotta help me! Every spring it's the same thing. The camp sites open and Dad starts mutating. He stops being Dad and turns into the true outdoorsman!

Det måste innebära att hon har upplevt detta ett plural gånger tidigare, vilket i sin tur måste innebära att hon och Drake har bott tillsammans i över två år. Det här avsnittet skrevs före det första, så frågan är om författarna vid det laget ens hade kommit fram till att hon är adopterad.
 
 
Nåväl, över till rubriken Saker man hittar på YouTube och som man aldrig hade kunnat gissa sig till fanns:

[XC]

Nåväl, över till rubriken Saker man hittar på YouTube och som man aldrig hade kunnat gissa sig till fanns:
https://www.youtube....h?v=9F1r3U03YtE

Oj.... Det där hade jag sannerligen inte sett tidigare... Tack för tipset.

[Den Gröne Hämnaren]

Antar att det finns tjugotre avsnitt till. Frågan är om de också finns på YouTube. Och den därpå följande frågan är om man i så fall skulle orka se dem. Förvisso intressant grej på flera vis.

 

Och nästa darkwingduckrelaterade reflektion är att i ett nyligen skådat avsnitt ser huvudpersonerna på en tecknad film om en apa vid namn Andy Ape. Den tecknade filmen i den tecknade filmen är tecknad i samma stil som den tecknade filmen utanför den tecknade filmen... eh... och det är ju lite tråkigt. Men i alla fall så fick jag upp hoppet om att denna apa var samma apa som det förekommer serietidningar om i Sture Stark slår till igen. Knattarna läser våldsamma superhjälteserier, och Kalle föreslår att de ska läsa något trevligare som exempelvis Tramse, men knattarna svarar att det är löjligt med en serie som handlar om en talande apa. Är det då som så att Apan Tramse på originalspråk är Andy Ape? Nej, det är det inte. En snabb efterforskning avslöjar att han heter Marvin Monkey. Men det säger ju ingenting om vad Andy Ape heter på svenska. Frågan är om avsnittet där han är med finns på svenska och om hans namn i så fall har översatts, och till vad. Någon som erinrar sig ha sett det?