28 replies to this topic

[Mjolnir]

Så har någon annan sett den än? Det skulle vara kul att höra andras tolkningar, för själv är jag lite förbryllad. Jag märkte vissa berättartekniska likheter med 2001: A Space Odyssey och inte bara en rymdresenär inuti en bubbla. Men där Kubricks film främst riktar sig till vänster hjärnhalva, så gör Aronofskys det till den högra. Med vilket jag menar att den ena tilltalar intellektet och den andra fantasin och känslorna. 2001 har en plot som i sin mest basala form är lättbegriplig men det som berikar filmen är alla obesvarade frågor och allegoriska inslag som låter tittaren dra egna slutsatser. The Fountain har däremot en handling som sätter myror i skallen på en och ganska uppenbara teman - liv, död, återfödelse och kretsloppet mellan dem. När jag försökte begripa hur de olika tidsperioderna är invävda i varandra tänkte jag först att dåtiden och framtiden bara var metafiktiva representationer av nutiden men det känns som en cop-out.

Med det sagt gillade jag den skarpt. Den var inget, om inte vacker. Inte minst musiken.

[Spidde]

Har jag sagt att jag hatade den?

Det enda gick tyckte var bra med filmen var att den var snygg. Annnars var den sjuk tråkig och jobbigt pretto. Tyvärr finns det ingenting speciellt att tolka heller; filmen är vad den är.

[Mjolnir]

Tyvärr finns det ingenting speciellt att tolka heller; filmen är vad den är.

Du fann ingenting att tolka, menar du. Och vad är den då? Folk som inte gillar 2001 tenderar att avfärda den som tomt dravel men det säger mer om deras egna preferenser. Det har skrivits volymer om dess underliggande teman och en hel del kan säkert sägas om The Fountains också. Till exempel såg jag scenen då Jackman dricker trädets sav som en parallell till när Adam & Eva åt av Kunskapens träd och bestraffningen de fick ta, och hur odödlighet trotsar naturen precis som de trotsade Gud. En tolkning må vara att Aronofsky bara slängde ihop en mytologisk pyttipanna och blandade den med science fiction och romantik men den bär inte mycket tyngd för mig.

[Garm]

En intressant film signerad Darren Aronofsky. Jag är inte helt säker på vad Darren vill säga med filmen till mig som tittar, men det är inte någonting negativt. Jag uppskattar film som får mig att tänka till lite extra. Klart är att den i varje fall har en del intressanta existentiella frågeställningar. Sedan så uppskattar jag filmens narrativ. Det är inte bara passande till just den här handlingen utan den är även av en sådan art att jag oftast uppskattar filmer som har liknande narrativ. Filmen har inte bara en intressant handling utan den är även välspelad. Främst så imponeras jag väl av Hugh Jackman, men även Rachel Weisz gör bra ifrån sig. Filmen är dessutom riktigt vacker på mer än ett sätt. En film vars handling tål att tänkas på ett tag efter att man har sett den och tack vare just det även inbjuder till att ses om mer än en gång.