91 replies to this topic

[SwedishSuperhero]

Spider-Man: Gothams beskyddare

av Dan Sjöström, även känd som SwedishSuperhero


"In Elseworlds heroes are taken from their natural settings and put into strange times and places. Some that have existed or might have existed, and some that can´t, couldn´t or shouldn´t exist. The result is stories that make characters who are as familiar as yesterday feel as fresh as tomorrow."


Tordsag morgon i en tvåplansvilla på Kane Street i Gotham City.

Peter Parker gjorde sig i ordning för att gå till busshållsplatsen. Hans farbror Ben kunde inte låta bli att märka hur ovanligt exalterad han var.

"Du Pete, du tänker väl inte skolka?"

"Nej, farbror Ben", svarade Peter förvånat. "Hurså?"

"Ja, jag tycker du verkar lite väl glad för att vara på väg till plugget."

"Jaha..." Peter kunde inte låta bli att skratta. "Nej, det är bara det att det är idag som de har den där utställningen på Gotham University."

"Jaha, den. Den som du bara har tjatat om i tre veckor. Naturligtvis, hur kunde jag glömma det?"

"Bry dig inte om Ben och hans dumheter, hjärtat", sa May, Peters faster. "Jag är säker på att du kommer ha väldigt roligt."

"Jag ska göra mitt bästa. Hej då!" Peter vinkade sina förmyndare adjö och rusade iväg för att hinna med skolbussen.

Senare...

...anlände bussen och därmed Peter till Hamilton High School. Precis när han klivit av tyckte han sig få syn på Mary Jane Watson, hans klasskamrat och stora förälskelse. Han ville hemskt gärna att hon skulle följa med honom till visningen, men var för nervös för att fråga.

"Hejsan, Mary Jane... Hej, M.J... Gillar du vetenskap? Nej... Jo, det är så att de har en vetenskaplig utställning på universitetet och jag undrar om du ville hänga med..." Tills slut hade han samlat tillräckligt med mod för att gå fram till den rödhåriga flickan, som stod med ryggen vänd mot honom. Innan han hunnit ångra sig, knackade han henne snabbt på axeln. "Jo, jag undrar om du vill gå på universitetet med mig i eftermiddag och..."

"Va?" När flickan vände sig om upttäckte Peter till sin förfäran att det inte var Mary Jane han hade pratat med, utan Barbara Gordon. "Vad vill du, Parker?"

"Förlåt Barbara, jag trodde du var Mary Jane", flämtade Peter skamset. "Du vet, ni har ju nästan samma..."

"Ååh, det är tredje gången den här veckan!", stönade Barbara frustrerat. "Jag svär, händer det en gång till ska jag fan ta och färga det svart!"

Peter vände sig om för att gå, men hejdades av den sista person han ville möta överhuvudtaget.

"Varför är du ute och jagar efter min tjej, nördo?" Frågan ställdes av skolans värsting, Flash Thompson.

"Hon är inte din tjej, Flaaa..." Peter blev nerknuffad på marken.

"Jag varnar dig. Håll dig borta från M.J. annars krossar jag dig som en liten insekt!"

"Låt honom vara, Flash!", skrek Peters bästa vän, som kom till hans undsättning. "Han har inte gjort dig något ont!"

"Mig skrämmer du inte, Grayson! Vad tänker du göra, se till att din adoptivfarsa stämmer mig?"

"Jag fattar inte varför du alltid måste vara en sån jävla skithög?" Grayson böjde sig ner för att Peter att plocka upp diverse föremål som låg utspridda på marken.

"Det var tur för dig att din sidekick dök upp, Parker", fräste Flash åt Peter innan han gick.

"Hur gick det? Det var ett otäckt fall."

"Jag har mått bättre", kved Peter medan han fumlade med att få på sig sina glasögon. "Tack för att du försvarade mig, Dick."

"Ingen orsak. Du, inte för att snoka, men varför letade du egentligen efter Mary Jane?"

"Du vet den där grejen på Gotham U?"

"Ja, den som du har pratat om hela månaden. Säg att du inte att du tänkte försöka få med dig henne?"

"Ingen fara, jag tänkte fråga dig med."

"Vet du, jag skulle gärna gå, men det är så att Bruce och hans föräldrar kommer få några viktiga gäster på middag ikväll och om jag inte dyker upp..."

"Jag förstår. Det är lugnt."

[Robban]

Bra och välskriven början

[SwedishSuperhero]

Bra och välskriven början

<{POST_SNAPBACK}>

Tack så mycket, Robban. Hoppas du gillar resten av historien också.



Så ringde det in. Varje ledig stund av dagen ägnade Peter åt att försöka leta rätt på Mary Jane, men han fick aldrig något tillfälle att prata med henne. Besviket gav han sig av ensam till universitetet på eftermiddagen. Där gick han från sal till sal ihop med en andra besökare och fick se de mest häpnadsväckande saker. Slutligen hade det blivit dags att demonstrera en anordning som sköt ut en dos radioaktivitet. Medan skimret från strålen lyste upp rummet gled en spindel helt obemärkt ner från taket och passerade genom energiflödet. Då den hade hunnit halvvägs ner till golvet kom plötsligt en människohand i dess väg. Den klättrade uppför pekfingret och när den hade nått fram till knogarna bestämde den sig för att gräva ner sina käkar under människans hud. Strålningen i det åttabenta krypets kropp gjorde bettet ovanligt smärtsamt för Peter Parker.

"Aaaj!" Alla vände sig om för att titta åt hans håll. Han ville bara försvinna, vilket han också gjorde när en plötslig yrsel drabbade honom. För en kort sekund var hans balans helt ur spel och han hade fallit omkull om inte en viss vetenskapsman hade grabbat tag i honom.

"Unge man, hur är det med er?"

"Jag vet inte riktigt..." Peter piggnade nätt och jämnt till och kände då igen mannen som höll i honom. "Vänta lite, är inte ni Dr. Victor Fries?"

"Bry er inte om mig", sa mannen och kände på hans panna. "Mår ni verkligen bra? Ni är ju alldeles iskall!"

"Jag klarar mig, jag måste bara... gå."

Trots Peters besvikelse över att han inte hann prata mer med en av sina idoler förstod han att något inte stod rätt till med honom. Han var tvungen att komma hem igen, fort. Vilket var lättare sagt än gjort. Han vinkade efter ett flertal taxibilar innan han blev upphämtad och när han väl blev det var ena halvan av hans ansikte så bortdomnad att han knappt kunde uttala adressen.

"Du, Dubbelansiktet, jag har inte tid med det här. Om inte jag vet vart du ska kan jag inte köra dig, punkt slut."

"K-k-k-k.... Kaaane Strrreet... 39..." För att tydliggöra sin destination fick han ta fram sin plånbok och peka på sin legitimation.

Ben och May var väldigt upprörda när deras käre brorson kom hem. De visste inte riktigt om han hade hamnat i slagsmål eller blivit påverkad av någon drog. May erbjöd honom att göra i ordning en tallrik kycklingsoppa, men det lilla mått energi han hade kvar räckte bara till att hasa sig uppför trapporna och krypa ner i sin säng. Det tog inte lång tid för honom att somna och när han väl fick sova fick han uppleva de mest bisarra mardrömmar han någonsin hade haft. Han såg sin egen kropp brytas ner inpå bara skelettet och tusentals små spindlar som kröp omkring på hans benknotor. Han blev jagad genom en skolkorridor av ett gäng mobbare från skolan med Flash i spetsen och för varje språng han tog blev han mindre och mindre. I slutet av korridoren stod Dick, som förvandlades till en liten röd fågel, flög upp i luften och dök ner mot honom. Den sista och värsta drömsekvensen var en gapskrattande Mary Jane som sa till Peter att han var det fulaste hon sett och att hon aldrig ville vara i närheten av honom.

[Spidde]

Kul läsning

[SwedishSuperhero]

Morgonen därpå...

... vaknade Peter alldeles svettig och insvept i sitt täcke. Hela hans kropp var öm och varenda muskel i honom knarrade som en gammal trädörr när han sträckte på sig.

"Peter!", ropade May och knackade på dörren. "Har du vaknat?"

"Ja, faster May! Fast jag behöver nog ta en dusch."

"Slösa inte för mycket på varmvattnet bara. Och se till att du inte kommer för sent till skolan!"

Peter gick ut ur sovrummet och in i badrummet. Han slog på kallvattnet i tvättstället och började badda ansiktet. Det han fick se i spegeln var något som han aldrig under några villkor hade varit beredd på. Under en enda natt hade hans tidigare så späda kroppshydda pumpats upp och gjort honom minst lika muskulös som killarna i skolans fotbollslag. Han fick nypa sig så hårt att det skulle kännas resten av dagen innan det gick upp för honom att han var klarvaken. Dessutom insåg han att hans syn var helt perfekt, trots att han inte hade sina glasögon på sig.

"Den här dagen började ju ganska bra...", sa han för sig själv.

Oavsett vilken stor underdrift hans uttalande var, skulle dagen ifråga skulle få en någorlunda tumultartad fortsättning. Till att börja med, hann han aldrig med skolbussen, utan fick springa efter den.

"Vänta! Stopp! Jag ska med! Stanna bussen!" Peter bankade med handen mot bussen, som bara fortsatte. De flesta passagerarna skrattade och pekade ett och annat finger åt honom. Handen fastnade på banderollen med "Heja Hamilton Knights!", som revs itu och lämnade en lång pappersremsa hängandes från hans fingertoppar. Peter förbluffades över hur den kunde fästa så hårt utan klister. "Va i...?"

Just som han skulle ta loss remsan, passerade en märklig känsla genom Peters huvud. Inte bara tutandet från lastbilen som kom farande åt hans håll, utan någon form av insikt om att den var på väg. Bara ett ögonblick senare hade han hunnit hoppa undan fordonet och hade fötter och händer fastnaglade i en husvägg.

"Åh. Min. Gud." Osäker på om han skulle kunna hålla sig fast, sträckte han försiktigt fram den ena handen efter den andra och började röra sig uppför fasaden. Likt en spindel höll han på att klättra. Hela situationen var så överväldigande att han ylade fram ett glädjetjut. "Wooohoooo!!"

Han tog sig upp till husets tak för att undersöka vilka andra egenskaper han hade anammat. Efter att ha gjort några kullerbyttor i luften började han hoppa från tak till tak. Det var som om inget kunde hindra Peter, ända tills han för sent upptäckte att en väg låg alldeles framför nästa byggnad. Hans fingrar försökte greppa tag i husfasaden, med det var inte förrän han hade glidit halvvägs ner mot gatan som han fick ett tillräckligt hårt fäste. Just som han stod och hämtade andan nere på gatan hörde han ett annat tutande. Den här gången visade det sig komma från en Rolls Royce som kördes av en äldre engelsman i fin smoking.

"Får man erbjuda er skjuts, unge herr Parker?"

"Tack, men min faster har sagt åt mig att inte åka med främlingar", avböjde Peter vänligt, samtidigt som han undrade vad han ville honom.

"Det är okej, Pete", sa Dick som stack ut huvudet från baksätet. "Alfred är inte så farlig, så länge man inte råkar sitta med fötterna på vardagsrumsbordet."

"Vilket jag för övrigt hade spenderat närmare tio minuter med att bona rent", lade Alfred till.

När Peter såg att Dick satt i bilen hoppade han gladeligen in.

"Unge herr Dick har berättat många intressanta saker om er, men det är inte förrän nu jag har haft nöjet att träffa er."

"Han har säkert överdrivit det mesta."

"Men var inte så blyg, Peter! Du är ju på gränsen till geni!"

"Vad menar du med på gränsen till?"

"Okej, lite blygsamhet skadar nog inte i alla fall. Men allvarligt, vad gjorde du där ute? Hade du missat skolbussen?"

"Ja, det är en del saker som går genom huvudet på mig just nu. Om du bara visste vilka sjuka grejer jag drömde i natt."

"Vaddå för grejer? Berätta!"

Ett kvarter bort från skolområdet stannade Alfred Rolls Roycen och släppte av Dick och Peter för att återvända till familjen Waynes herrgård.

"En fågel? Du kommer inte ihåg vilken sorts fågel det var?"

"Jag tror det var en rödhake." Peter såg sig förvånat omkring. "Varför klev vi av här? Skolan är ju där borta!"

"Jag vet, men Al förstod ganska tidigt hur genant det var för mig att komma till plugget i en Rolls, så han är schysst nog att släppa av mig en bit bort."

"Du har aldrig funderat på att ta upp det med Bruce?"

"Nja, jag är rädd för att han ska ta illa upp. Visst, det är inte som att han slänger ut mig på gatan eller nåt, men..."

"Hej, killar." Mary Jane hade sett dem och kommit fram till dem utan att de märkte det.

"Åh, hej Mary Jane", sa Dick och Peter i kör.

"Peter, jag hörde att du letade efter mig igår. Vad var det för nåt du ville?"

"Åh, inget." Dick puttade till honom med armbågen. "Förutom att det var en vetenskapsutställning på Gotham University och... öhh..." Återigen blev han puttad av Dick. "Jag tänkte fråga om du kanske ville följa med, men nu är det ju för sent."

"Jaha... Ja, jag hörde nånting om det. Det var synd att du aldrig frågade, annars hade jag kunnat hänga med. En annan gång, kanske."

"Ja, kanske en annan gång...", upprepade Peter, som för tillfället befann sig i ett drömstadium.

"Vi hörs", sa Mary Jane och sprang fram till några av sina väninnor innanför skolområdet.

"Snyggt jobbat, Casanova!", sa Dick retsamt.

"Tack ska du ha, Cyrano de Armbåge", svarade Peter. För en kort stund var han på bra humör, ända tills den konstiga känslan han fick tidigare kom tillbaka.

"Hur är det fatt?", frågade Dick.

"Problem..."

Runt knuten vid skolgårdens ingång kom Flash gående.

"Jag var visst inte tillräckligt tydlig igår", sa han hotfullt. "M.J. är min, håll dig undan från henne. Om du inte kan fatta nåt så enkelt får jag ta och banka in det i dig."

"Strunta i honom", sa Dick och försökte leda bort sin vän, men Peter gled undan och gick tillbaka till Flash. "Åh Peter, kom igen!"

"Lyssna här Flash, du har hållit på och kört med mig ända sedan mellanstadiet! Om du verkligen tänker spöa mig, så spöa mig så vi får det gjort nån gång!"

"En liten snabb fråga, bara...", viskade Dick i Peters öra. "Har du blivit komplett galen?!"

"Okej, Parker, du bad om det. Kom inte och säg att jag varnade dig."

Peter höll just på att överväga huruvida han skulle rätta honom eller ej, när Flash´ knytnäve rörde sig mot hans ansikte. Det märkliga var att den inte tycktes röra sig särskilt fort, i alla fall inte från Peters synvinkel. Han flyttade sitt huvud åt sidan och undkom ett slag som annars skulle ha träffat honom i hans vänstra öga.

"Va´ fan håller du på med?!", röt Flash. "Stå still när jag spöar dig!"

Men det spelade ingen roll hur mycket han än försökte attackera sin måltavla, han lyckades inte göra så mycket som en skråma på honom. Peter duckade, hoppade och slog volter som fick den lilla skaran som bildats runt dem att häpna. Tills slut tröttnade Peter på att bara undvika slag och beslöt sig för att dela ut ett själv. Inte ens om Flash hade varit en smula intelligentare hade han kunnat förutse uppercutten som som skickade upp honom en halv meter i luften och sedan ner i asfalten. Peter var först överlycklig för att han hade lyckats slå ner sin största plågoande hittills, men den känslan byttes snabbt ut mot ren fasa. Han tittade runt bland åskådarna. En del var chockade, vissa var imponerade, andra tittade bara på honom som om han var ett slags missfoster.

"Det där var otroligt!", utbrast Dick. "Jag har inte ens sett något liknande då när jag fortfarande var med i cirku..." Han vände sig åt Peters håll, men upptäckte att han hade gått upp i rök. "Peter? Hallå?"

[Hofling]

ge mig meeeeeeer

Mycket intressant läsning, längtar till nästa del. Älskar de delar man känner igen från filmen (slagsmålet med Flasg exempelvis)

Keep up the great f*ckin' work!

[SwedishSuperhero]

Ingen i hela världen, allra minst Peter själv, hade trott att han någonsin skulle få kvarsittning. Både han och Flash fick spendera två timmar efter skoltid i samma rum utan att de ens tittade på varandra. Men det var ingenting jämfört med att sitta i en bil bredvid Ben när efter att han hämtade upp honom.

"Jag vet inte vad det var som hände, farbror Ben."

"Du klippte till en kille utanför skolgården", svarade Ben beskt.

"Ja, det gjorde jag", nickade Peter. "Jag kan bara inte fatta det."

"Jag kan inte direkt påstå att jag är förvånad. Inte med tanke på vad jag fått höra om den där Flasg."

"Flash."

"Jaja... I alla fall måste jag däremot säga att jag faktiskt är besviken. Du är en smart grabb, Peter. Du har en ljus framtid framför dig, men om du plötsligt börjar använda nävarna istället för din största tillgång lär du inte komma nånvart här i livet. Tänk på att med stora krafter följer stort ansvar. Glöm aldrig det."

Oavsett hur rätt Ben hade, var det en väldigt obehaglig känsla för Peter att behöva bli uppläxad på det viset. Han vågade inte ens tänka på vilket mottagande han skulle få av May.

"May. May?" Ben ropade ut i vardagsrummet när de hade klivit in i hallen. Han tittade upp mot övervåningen och såg att dörren till deras sovrum var stängd. "Hon ligger säkert och sover, stackarn. Bäst att inte väcka henne."

Även fast han inte hade något belägg för det, kunde Peter inte komma över känslan av att han var anledningen till att hon låg där uppe hos sig. Han kunde föreställa sig hur förkrossad hon var över att hennes fine, lille brorson hade gått och blivit en bråkmakare.

"Klandra inte dig själv, Peter", sa Ben som om han kunde läsa hans tankar. "En av hennes väninnor blev rånad tidigare idag. Det här kan vara en farlig stad ibland. Dessutom har vi min pension, lånet, din utbildning. Det tar på krafterna, förstår du."

Följande natt hade Peter svårt att sova. Han låg uppe och tänkte på det Ben hade sagt till honom i bilen. Han började tänka på hur han skulle kunna använda sina nya förmågor till att göra saker och ting bättre. Inte bara för Ben och May, utan för honom själv också. Kanske till och med göra så att Mary Jane la märke till honom lite mer. Han tog upp numret av Gotham Herald som låg på hans nattduksbord för att rensa tankarna. Han bläddrade slentrianmässigt från sida till sida tills något fångade hans uppmärksamhet. En annons på "Lediga platser":

"Har du vad som krävs för att nå upp till toppen? Gotham Underground Wrestling söker dig som har styrkan att ta dig an de svåraste utmaningarna och värsta motståndarna i ringen! Färgstark rollfigur ett måste! (OBS! G.U.W. tar inte ansvar för de personliga skador som kan ådragas under deltagande.)"

Från och med nu använde Peter all tid han fick över till att träna upp sina förmågor. På bara några dagar lyckades han kontrollera dem som om han kunnat det hela sitt liv. När han inte tränade skissade han fram kostymen som han skulle bära under tävlingarna. Resultatet blev en heltäckande dräkt, dels i spindelnätsmönster med röd bakgrund och dels i mörkgrått. Ansiktet täcktes av en mask med spegellinser för ögonen. Bröstet pryddes utav silhuetten av en spindel intuti en gul oval. På undersidan av handskarna löpte små utbuktningar formade som spindelben, medan ett par spännen runt handlederna tillverkade av Peter fanns gömda på insidan. När Peter tryckte på en viss knapp på dessa spännen sköt de ut en speciell vätska Peter hade framställt som påminde om spindelväv.

Så kom dagen då Peter skulle göra sin wrestling-debut. Han smög ner dräkten i sin ryggsäck, men misslyckades med att själv smyga ut genom bakdörren.

"Och vart tror unge herrn att han är på väg då?", frågade Ben med armarna i kors.

"Jag är på väg till biblioteket...", ljög Peter.

"Jaha, har du hunnit ta hand om tvätten än?"

"Jäää... Jag är ledsen, det verkar som om jag glömde bort det."

"Det verkar som om du glömmer bort en hel del nuförtiden. Det är inte alls likt dig. Vad är det du håller på med egentligen?"

"Ingenting... Det är bara att jag håller på med nåt viktigt, okej?"

"Vad är det som är så viktigt att du måste hålla det hemligt?"

"Jag kan inte prata just nu, jag måste iväg."

"Ser det ut som att jag hindrar dig, kanske?", fräste Ben. "Gå, bara!"

Peter mådde väldigt dåligt över att behöva hamna i ett sådant samtal med sin farbror. Han tröstade sig själv med hur glad han skulle bli när han fick se att han hade börjat dra sitt strå till stacken. Så länge ingen fick veta var han fick pengarna ifrån skulle allt ordna sig...

[SwedishSuperhero]

"Okej, så vad kallar du dig för något?", frågade mannen i den glittriga kavajen vars uppgift var att påannonsera matcherna..

"Jag har inte riktigt bestämt mig än", svarade Peter och kliade sig på masken, som han ännu inte hade vant sig vid att bära. "Jag funderar på att antingen heta 'The Webbed Crusader' eller 'The Arachnid Knight'."

"Jösses, om du är lika skicklig på att slåss som på att komma på ett stage name lär du inte bli långlivad där ute", suckade påannonsören. "Varför inte ta nånting enkelt, som 'The Spider-Man'?"
"Du, det lät inte så tokigt", nickade Peter, som blev förtjust i förslaget. "Fast jag tror jag skippar 'The'."

"Visst visst, bara du blir nöjd, så..." Påannonsören grabbade tag i sin mikrofon och gick ut från korridoren till brottningsarenan. "Kära publik, ikväll har ni fått den äran att bevittna debuten för en utmanare som mycket väl kan bli en av de allra största stjärnorna i wrestlingens historia! En man som har stake nog att ställa sig ansikte mot ansikte med ett av naturens största missfoster, Killer Croc!"

"Killer vem?", sa Peter nervöst när han fick höra namnet.

"Så jag ber er, ge en stor och varm applåd för den store, den otrolige, den fantastiske Spider-Maaaan!"

Peter bländades av strålkastarljuset som riktades mot honom. Det öronbedövande skrålet från publiken var en blandning av jubel och burop. Nu gick det inte att vända tillbaka, stunden var inne att närma sig ringen. Han blev mer och mer självsäker.

"Det här lär ju inte vara så svårt", tänkte han för sig själv. "Inte med mina spindelkrafter. Killer Croc, vad är det för larvigt namn? Så farlig kan han ju inte..."

Efter att ha tagit sig genom repen fick han se sin motståndare. Han såg ut att vara den felande länken mellan människa och krokodil, och han tittade på sin utmanare som om han var en saftig stek.

"Herregud, de försöker inte ens längre", muttrade han. "Skicka en liten drutt som du in hit? Vilket skämt!"

"Med det ansiktet skulle jag vara glad över att ha något att skratta åt", sa Spider-Man utan att tänka sig för. Av någon anledning kändes det naturligt för honom att häva ur sig en sådan kommentar.

"Hur vågar du, din...!" Killer Croc rusade rakt mot Spider-Man och tacklade honom. "Fortfarande lika skojfrisk, kryp?" Som svar greppade Spider-Man tag i Crocs utslitna jeans och hans ena underarm och kastade honom tvärs över ringen.

"Crikey." Spider-Man stod och väntade tills Croc reste sig upp igen. Han sköt ett par spindeltrådar mot honom och slungade honom åt sitt håll så att han kunde ge honom en rak höger. Den här gången tog han ingen tid på sig, utan greppade tag om hans nacke med benen. Croc kontrade med att bita Spider-Man i vaden, varpå han tappade greppet om honom och föll omkull på mattan.

"Det där var du inte beredd på, va?", flinade Croc.

"Du är åtminstone inte radioaktiv", kved Spider-Man. "Eller...?"

Killer Croc höjde upp sin ena fot och stampade till honom i bröstkorgen. Hela publiken stönade till som om de kunde känna hans smärta. Ytterligare en stampning träffade honom i axeln. Tredje gången hade Spider-Man samlat nog med styrka för att fånga tag i Crocs fot. I samma vända som han knuffade ner honom på rygg rätade han upp sig själv för att börja snurra runt. Han snurrade fortare och fortare tills han inte orkade hålla längre och Croc flög skrikandes ut på golvet. Spider-Man rusade fram mot repen för att se hans tafatta försök att kravla sig upp.

"Det där ska väl lära dig att stanna kvar i kloaken du kom upp från?!"

En domare kom fram och höjde upp Spider-Mans ena arm. Han kunde knappt fatta det, men han hade faktiskt vunnit! Publiken skanderade hans nya namn och han förstod att han för alltid skulle bli förknippad med det.

---

"500 dollar?! Jag riskerade nästan livet där ute och det här är all tag får?!"

"Kolla annonsen en gång till, nätskalle. Vi tar inte ansvar för personliga skador. Det där är vad du får i början. Vill du ha mer får du jobba upp dig. Antingen vänjer du dig vid det eller så har vi inget mer att säga."

Spider-Man kokade av ilska när han klev ut ur direktörens kontor. Han ansåg att han förtjänade mer och att han hade blivit lurad. Han stod och bankade otåligt på knappen till hissen när han hörde ett mindre gräl inne hos direktören.

"Joey Chill, vad fan gör du här? Jag trodde jag sa till..."

"Ge mig pengarna, annars skjuter jag! Jag skämtar inte!"

Strax därefter sprang en man med en pistol i ena handen och en tygsäck i den andra, med en säkerhetsvakt hack i häl.

"Stoppa honom!", skrek vakten åt Spider-Man, som bara vände sig åt sidan och stoppade ner sin sedelbunt i fickan. Rånaren rusade in i hissen och hade kommit undan då hissdörrarna slog igen.

"Varför gjorde du inget?", frågade direktören med en blandning av chock och ilska i rösten när han kom fram till Spider-Man. "Jag såg vad du gjorde mot Killer Croc, du hade fixat honom hur lätt som helst!"

"Inte för 500 dollar. Antingen vänjer du dig vid det eller så har vi inget mer att säga."

Direktören kastade en hatisk blick mot honom innan han vände sig om och gick iväg. Spider-Man kände att bitterheten i honom hade dämpats en aning av sin självbelåtenhet.

[Hofling]

hohohoooo jag giilar detta, älskar blandningen av Batman's och Spider-Mans dräkter du fått till

skriv på nu så man får läsa mer

[SwedishSuperhero]

skriv på nu så man får läsa mer

Right ahead of you, pal.




Peter beslöt sig för att ta en genväg över den ökända Crime Alley, när han fick syn på en polisavspärrning. På marken låg en äldre man som var obehagligt välbekant för honom.

"Farbror Ben, nej!" Han tog sig genast ner till gränden och rusade fram till honom. En överviktig, slarvigt civilklädd polis överrumplades och drog en pistol mot honom.

"Inte ett steg närmare!", röt han.

"Det där är min farbror!", skrek Peter.

"Du hörde honom, Bullock", sa en kvinnlig, latinamerikansk polis. "Lägg ner pistolen."
Peter rusade fram mot farbror Ben och hukade sig fram mot honom. Han tog tag i hans hand och bad att han skulle klara sig.

"Peter...?" Ben såg sin brorson titta ner på honom med tårar i ögonen.

"Farbror Ben...", snyftade Peter.

"Lova att ta väl hand om dig själv, och M-m-m-may...", mumlade Ben. "Lova det, Peter..."

"Nej farbror Ben!" utbrast Peter. "Du får inte! Du får inte..."

Men det tjänade inget till. Bens liv slocknade framför ögonen på Peter. På bara ett ögonblick hade han upplevt sin farbrors död.

"Jag beklagar grabben", sa kommissarie Bullock. "Om det är nåt vi kan..."

"Vem gjorde det?!", frågade Peter.

"En rånare försökte ta hans bil", förklarade den kvinnliga polisen. "Han gjorde motstånd, blev skjuten och
bilen blev stulen. "

"Kommissarie Montoya!", ropade en konstapel till den kvinnliga polisen. "Förövaren håller till på Axis Chemicals. De håller just på att omringa honom!"

"Bra!", nickade Montoya åt konstapeln. "Jag förstår om det känns jobbigt, men vi skulle uppskatta om du..."

När hon vände sig om var Peter borta. Han hade rusat in bland skuggorna och drog fram sin dräkt ur ryggsäcken. Just som ombytet var färdigt, hörde han ett klickande ljud bakom sig.

"Cirkus i stan...", sa en sluskig typ med en stilett i handen. Han skulle precis attackera, när Spider-Man grabbade tag i honom och slängde in honom i några soptunnor.

"Jag har inte tid med dig just nu."

Peter kände till Axis Chemicals, hans skolklass hade en gång varit där på studiebesök. Utan att upptäckas av Gotham-polisen lyckades han ta sig in i byggnaden. Det var spöklikt tomt, sånär som på två män som stod och grälade uppe på en gångbrygga.

"Hur dum i huvet får man vara egentligen?", röt den ene. "Skjuta ihjäl en gubbe, ta hans bil och köra till det ställe som kan länka polisen direkt till Grissom! Om det inte var för att han höll i spakarna, skulle jag hänga upp dig i lungorna just nu!"

"Det där ska jag komma ihåg när jag blir boss!", hotade den andre.

De båda fortsatte träta tills Spider-Man dök ner mot Bens mördare och överföll honom.

"Hjälp mig, Jack!" skrek han åt sin kamrat, som siktade med en pistol mot Spider-Man.

"Jag vet inte vad du är för en pajas och jag skulle inte precis klaga om du gjorde slut på Joey, men du håller dig borta från mig! Fattar du det?!"

"Joey?!" Blodet i Spider-Mans ådror isades. Han tittade på den han hade attackerat och kände igen honom. "Joey Chill?!"

"Hur fan vet du vad han heter?!", utbrast Jack. "Det är bäst att du snackar, innan..."

"Håll käften!" Spider-Man sköt en nätlina för att rycka vapnet ur Jacks hand, men träffade i all hast hans arm och drog med sig honom. Jack flög över räcket på bron och ner mot en behållare med syra. Innan Spider-Man kunde rädda honom hade han fallit rakt ner i den gröna, ångande kemikalien.

"Han är död!", vrålade Joey och flög på Spider-Man. "Du har dödat honom, din jävel!" Hans lama försök att hämnas sin kollega slutade med att han pressades ner mot stålplattorna som utgjorde gångbryggan.

"Du dödade min farbror, ditt avskum! Din kompis klarade sig lindrigt undan, men jag ser helst att du ruttnar i fängelse!"

En stund senare...

...när polisen stormade fabriken väntade de sig ett sedvanligt kulregn. Istället fick de Joey Chill serverad på ett silverfat, eller rättare sagt i ett spindelnät. Några kunde svära på att de såg en rödgrå figur uppe i taket, men valde att inte säga någonting. Figuren ifråga satt kort därefter högst upp på Gotham Plaza med masken avsliten från ansiktet och tårarna rinnandes. Peter visste inte om han någonsin kunde förlåta sig själv. Han hade upptäckt en sida som han inte ville veta av och det hade kostat livet för en av de han älskade mest. Först nu insåg han vad hans farbror Ben talade om. Med stora krafter följer stort ansvar och det hade han fått lära sig på det grymmast möjliga sättet. Den kvällen lovade han två saker: att aldrig döda någon igen och att hämnas sin farbror. Så kom han på att han måste hem till May, som fortfarande satt hemma alldeles ensam. Hur svårt det än skulle bli, hade hon ändå rätt att få veta vad som hänt. Peter bytte tillbaka till sina vanliga kläder, när han kände något längst ner i ryggväskan. Nätskjutarna. Han hade aldrig haft på sig dem under hela kvällen.

"Helt otroligt...", sa han för sig själv. Det var lika bra att slänga bort dem. Han behövde dem ändå inte.

[Hofling]

Säger som i MacDonalds-reklamen; I'm loving it.

Riktigt roligt att läsa detta

[SwedishSuperhero]

Mycket senare, på en olegitimerad kirurgs mottagning...

...låg en patient med ett tjockt lager av bandage virat kring hans ansikte. Kirurgen drog försiktigt loss gasbindan, när patienten tappade tålamodet och började slita loss remsorna som om de brände mot hans ansikte. Kirurgen stirrade på honom som om han hade sett ett spöke.

"Herregud...", flämtade han.

"Spegel...", beordrade patienten, utan att kirurgen reagerade. "Ge mig en spegel!", rev han i, varpå han fick det han bett om.

Han kunde inte tro vad han såg. Vilken person som helst hade kunnat tappat sansen över vad syran hade gjort med hans ansikte, men när det är en själv det gäller är det inte konstigt om man blir än värre berörd än så. Inuti den vanställde mannens huvud var det som att minsta uns av logik, minsta grepp om verkligheten gick om intet. Några otydliga stönanden hördes från honom och uppfattades till en början som gråt.

"Jag beklagar, men nerverna var helt söndertrasade", förklarade kirurgen,varpå hans patient brast ut i ett hysteriskt fnitter. "Om ni vill kan vi gå tillbaka till ritbordet..."

"Tillbaka till ritbordet?!", vrålade den nu vansinnige mannen. Han slängde in spegeln i väggen och studsade upp från operationsbordet. Han tog ett grepp om kirurgens hals med ena handen och tog en skalpell i den andra och tryckte ner honom mot väggen. "Jag ser ingen anledning till det! Jag har ju aldrig sett bättre ut! Ni kanske skulle pröva det själv, doktorn? Ni ser ut som någon som kan behöva le lite..."

Kirurgen stirrade på det sylvassa operationsinstrumentet och kunde knappt föreställa sig vad han var på väg att få uppleva.


---


(Ledsen att det blev ett så kort kapitel denna gång, men det här var något som jag var tvungen att lägga till i efterhand. Det är en fördel med att skriva allt i förväg, så att man kan gå tillbaka en bit innan man lägger ut allt.)

[Hofling]

hmm... undrar vem det var du skrev om senast... var det Pinvinen eller?

Gör inget att kapitlet var kort. Huvudsaken är att man ser att det kommer ny text så man kan läsa mer och därmed ge dig fler komplimanger för hur roligt det är att läsa din version

[SwedishSuperhero]

(Hofling, antingen var det där du sa nyss en otrolig slump eller så tjuvtittar du på mina dokument. Därmed inte sagt att följande avsnitt har något med det förra att göra.)



"Ditt penibla, persistenta påfund! Jag ska lära dig att blanda dig in i mina affärer! Pulverisera honom!"

Pingvinens hejdukar tvekade till en början, tills de övertygades av ett rapp var från sin arbetsgivares parasoll. Något som inte precis jämnade ut oddsen när de tog sig an Gotham Citys officiella brottsbekämpare.

"Allvarligt talat killar, var det här det bästa jobbet ni kunde få tag på? Ni tjänar säkert inte mycket, jag slår vad om att arbetstimmarna är ganska sena och vad jag kan märka verkar inte er chef särskilt trevlig."

"Håll käften, vägglus!", röt en av hantlangarna just som han skulle komma att träffas av en vänsterkrok.

"Du har rätt, förlåt mig! Här försöker ni vara professionella och så står jag bara här och kallpratar! Skäms på mig!"

De två som fortfarande stod upp rusade mot Spider-Man från varsitt håll. I sista sekunden hoppade han upp i taket, varpå de krockade med varandra.

"Hur kan ni ens tänka på att köra den grejen? Nämn en gång några har försökt det där och lyckats."

"Jag har fått nog av dig och dina tröttsamma spektakel!", gormade Pingvinen. "Vill man få något gjort, får man göra det själv!"

"Snälla du, måste vi bråka så här?", hånade Spider-Man medan han parerade stötarna från det sylvassa spettet som stack ut högst upp på Pingvinens parasoll. "Kan vi inte bara gå och köpa en glass? Kanske en igloo?"

"Det närmaste en isglass vi lär komma är din kroppstemperatur efter att jag är klar med dig!"

Mitt upp i striden fick Spider-Man en glimt av en klocka på väggen och insåg hur bråttom han hade.

"Ledsen Pingu, men jag hinner inte leka mer. Vi får göra det nån gång när, jag menar om, du kommer ut från kåken."

Han chansade vilt, avväpnade Pingvinen och knockade honom. Polisen tog hand om Pingvinen och hans gäng inne på Finger & Ditkos Juvelbutik medan Spider-Man fick skynda allt han kunde för att Peter Parker inte skulle bli försenad till sin egen examen.

"Peter, var har du varit egentligen?!", utbrast Dick när Peter kom springandes iförd sina examenskläder.

"Trafikstopp", svarade Peter. "Ett djur hade rymt från zoo."

"Du har tur, det börjar närsomhelst", sa Mary Jane.

"Nej, det börjar nu!" Precis som alla andra var Dick väldigt nervös och när han såg de andra avgångseleverna gå till sina platser medan "Pomp & Circumstance" spelades var han nära att få en panikattack. Som tur var för honom lyckades han sätta sig på den plats, eller rättare sagt bredvid den person han hade planerat sen en längre tid. "Hej!", flämtade han utmattat.

"Åh, hej Dick...", sa Barbara förvånat. "Är du okej? Du är väl inte spänd inför avslutningen?"

"Va? Nej... Jo, lite kanske."

"Han ville se till att få sitta bredvid dig eftersom han har varit kär i dig sen förra terminen", upplyste Mary Jane.

"M.J!", mullrade Dick och spände sina tefatsstora ögon i Mary Jane.

En person i raden bakom hyssjade ner dem. Den närmaste timmen bestod bland annat av distriktsåklagare Harvey Dents avslutningstal, innan elevernas avgångsbetyg delades ut. Efter det traditionsenliga uppkastandet av de fyrkantiga huvudbonaderna togs studenterna emot av stolta föräldrar och vårdnadshavare.

"Åh Peter, du såg så fin ut där uppe!", sa May och kramade om Peter.

"Tack, faster May...", sa Peter generat.

"Jaha partner, då var det i alla fall över", sa Dick.

"Va? Blev det inget mellan dig och Barbara?"

"Inte det, lustigkurre", fnös Dick. "Jag pratar om high school. Fyra års lidande är äntligen över."

"Jag vet inte om jag direkt skulle kalla det lidande. Jag kommer nog sakna det lite grann."

"Men där är du ju, Dick." Bruce Wayne, Dicks adoptivfar och en av de mäktigaste männen i Gotham kom plötsligt fram. "Du försöker väl inte undvika mig?"

"Nej då Bruce, inte alls."

"Snyggt jobbat", sa Bruce och skakade Dicks hand. "Jag är ledsen för att jag inte alltid har funnits där för dig, men jag kunde inte för allt i världen missa din examen. Jag är lika stolt som vilken annan far hade varit."

"Tack ska du ha, det betyder jättemycket för mig."

"Åh, så ohövligt av mig", sa Bruce och vände sig mot Peter och May. "Bruce Wayne."

"May Parker."

"Peter."

Bruce sken upp då han kände igen namnet.

"Så vi möts äntligen. Jag har sett fram emot att få träffa dig. Wayne Enterprises skulle kunna behöva någon med alla de färdigheter jag fått höra om."

"Wow... Jag menar, tack. Jag är verkligen smickrad, men jag har ju förstås college att tänka på..."

"Jo, naturligtvis. Vilket innebär att du kan få användning av det här." Bruce räckte fram ett kuvert åt Peter. När han såg att det stod "Wayne-Stiftelsen" på framsidan började han ana vad det handlade om.

"Vad är det för något, gubben?", frågade May nyfiket.

Peter öppnade kuvertet för att läsa dokumentet inuti. När han läste igenom det blev han minst sagt eld och lågor.

"Jag har fått ett stipendium!", utbrast han lyckligt.

Både han och May blev alldeles till sig och skrek av upphetsning. Nyfiket kom Mary Jane fram för att se vad som stod på.

"Vad står på?"

"Jag fick precis ett stipendium av Bruce Wayne!", tjoade Peter.

"Nää!", utbrast Mary Jane. "Allvarligt? Gud, vad kul!"

"Mr. Wayne, Bruce... Jag vet inte hur jag ska kunna..."

"Tacka inte mig. Tacka min far, Thomas Wayne. Detta var helt på hans initiativ."

"Grattis, du har verkligen förtjänat det", sa Dick och klappade Peter på axeln.

"Jo Dick, innan jag glömmer det", inflikade Mary Jane. "Barbara sa att du gärna får ringa henne någon gång."

"Du skojar...", sa Dick när Mary Jane räckte honom en liten lapp med ett telefonnummer.

"Ja, jag tror att jag ska ta och lämna er mirakelpojkar ifred nu", sa Bruce och började gå sin väg. "Harvey väntar. Och Dick, festa inte för mycket nu."

"Nej då", lovade Dick.

"Kallade han oss precis för mirakelpojkar?", undrade Peter.

[Hofling]

haha, satte drickan i halsen när jag läste andra raden i kapitlet

det var verkligen en ren och skär slump, Pingvinen var den första skurken jag kom på som varit med i en batmanfilm (utöver Jokern då )

Men har du läst igenom FX's tråd om sin gabriellepinne så vet du väl att jag är mästerdetektiven Batman och Spidde min lojale partner, så det var en smal sak för mig att hacka mig in i din dator och läsa igenom de kapitel du skrivit...

Glömde bort Thrai som får vara Batgirl fast han är kille. Han skulle nog passat i Sorority Boys ^^


Nej, men skämt åsido, ännu ett mycket underhållande kapitel, så jag säger som vanligt.. MEEEEER

Edited by Hofling, 12 August 2005 - 22:56.

[SwedishSuperhero]

"Peter? Är du där inne?" May klev in i Peters rum, där han satt vid fotändan av sängen med huvudet nedböjt. "Stackars liten, du måste vara dödstrött efter allt..."

Hon tystnade till när hon fick se att Peter höll i ett foto av Ben.

"Det är två månader sen det hände, men det känns fortfarande lika overkligt", sa han med gråten i halsen.

"Jag vet hur det känns. Jag saknar honom också. Det är verkligen tråkigt att han inte fick vara med och se din avslutning, men han hade varit minst lika stolt som jag är."

Det allra smärtsammaste för Peter var inte att Ben var död, utan att han inte kunde berätta hela sanningen för May. Att han blev mördad av en person som han kunde ha stoppat. Men Peter hade i alla fall lyckats hålla löftet han hade gett. På den relativt korta tid han hade varit Spider-Man hade han åstadkommit mer än vad polisen kunde förmå. Många såg upp till honom som en hjälte, dock var han inget annat än en vigilant i andras ögon. Även fast han gjorde sitt bästa för att inte ta åt sig, kunde han reta sig på vad det kunde sägas om honom i tv och i tidningarna. Värst av allt var artiklarna skrivna av J. Jonah Jameson på Gotham Herald.

---

"Jag ska allt säga dig vad den där Spider-Man är för något!", röt tidigare nämnda tidningsredaktör. "En ohyra, ett gissel! Det är upp till såna som du och jag, framförallt jag, att bevisa för allmänheten hur han är funtad! Och kom inte och påstå något annat, för då lär du inte vara smartare än en inlagd kålrot!"

Jameson slängde på luren. Hans kollega Robbie Robertson betraktade honom från andra sidan rummet.

"Var inte det där lite väl att ta i, JJ?"

"Om den där medelmåttan White har mage att komma här och häva ur sig den där sortens goja får han faktiskt ta och skylla sig själv. Inte undra på att Daily Planet säljer så dåligt."

"Deras försäljningssiffror gick faktiskt om oss förra kvartalet", upplyste Robbie.

"Det där hörde jag inte", brummade Jameson och stoppade en cigarr i mungipan.

"Mr. Jameson..." Det sprakande ljudet kom från snabbtelefonen på Jamesons skrivbord.

"Ja vad är det, miss Brandt?"

"Det är en frilansande fotograf här utanför som väntar", svarade Miss Brandt.

"Tala om för honom att han inte bara kan komma här och valsa omkring utan att ha en tid bokad!"

"Men han har faktiskt bokat en tid."

"Jaha, släpp in honom då", muttrade Jameson. "Här försöker man göra en tidning och så ska vartenda apskaft som lyckats klura ut hur en kamera funkar..." Robbie harklade sig för att få tyst på Jameson. In kom Peter med en kamera hängande runt halsen och en mapp i handen. "Vad var det jag sa?"

"Förlåt?", sa Peter förbryllat.

"Sätt dig. Jaha, vad har du fotat för nåt då? UFO´n? Knarksmugglare i hamnen? Borgmästaren i kvinnokläder?"

"Spider-Man."

"Ge hit!" Peter räckte över sin pärm med foton, som Jameson snabbt bläddrade igenom.

"Smörja... smörja... skräp... dynga..." Peter började ana att han inte skulle få sina bilder sålda. "Du får 200 för dem."

"200?"

"Ja. Det lär gå åt en hel del finnborttagning på det, ska du veta."

"Mr. Jameson, jag behöver ett..."

"Nej, tyst!" Jameson dunkade näven i bordet. "Säg det inte ens! Hör jag någon säga att han eller hon vill ha ett jobb igen blir jag tokig! Ta bara det du får och var glad att det inte är en örfil!"

Jameson skrev Peter en check och sa åt honom att ge den till Betty utanför kontoret.

"Här har vi en som kan vara nåt", sa Jameson. "Spindelkräket när han slåss mot Pelikanen..."

"Pingvinen", rättade Robbie.

"Redigerar man den kan vi få det att se ut som om de slåss mot polisen tillsammans."

"Över min döda kropp, Jonah", sa Robbie kyligt.

"Vi får sova på saken."

"Varsågod", sa Betty och gav tillbaka checken till Peter. "Välkommen till Gotham Herald."

"Tack", sa Peter leende. Betty var hittills den enda på redaktionen som hade varit snäll mot honom. "Mr. Jameson, är han alltid sådär?"

"Va? Nej då, ibland kan han faktiskt vara riktigt grinig."

"Okeeej..." Peter började gå och funderade över vad i all världen han hade gett sig in på. Han hade resonerat för sig själv att även om stipendiet tog hand om hans college-utgifter kunde han ändå behöva yrkeserfarenhet. Om det här var rätt sorts erfarenhet kunde dock diskuteras.

[Hofling]

*woho* freelance photographer Parker is on the move

Ända sen jag börjat läsa denna lilla cross over du gjort så har jag haft ett jäkla sug efter att rita hur dräkten ser ut, så ska banne mig göra det nu, det som inte stod i texten får jag väl fantisera ihop, men det kommer bli en söt blandning av Batsie och Spidde iaf

slängde ihop allt i photoshop (låter som ett betydligt snabbare jobb än det var, men men) färgerna är inte särskilt noga ditlagda, utanför linjer etc, men är mest för att ge en grund på hur jag ser SwedishSuperhero's version av allas vår älskade nätsvingande, kommentarkastande nätskalle


das bild



Edit; Jag missar ofta mellanslag

Edited by Hofling, 15 August 2005 - 23:12.

[SwedishSuperhero]

Hofling, det där är verkligen en riktigt häftig bild du har gjort. Bortsett från en del mindre detaljer är det precis som jag föreställt mig honom. Bara det att få se en teckning av något jag bara hittills föreställt mig i huvet är ganska mind-blowing.



"Toppen, just när man är på väg till MJ´s pjäs ska en sån här grej komma i vägen!"

När man råkar vara Spider-Man är det inte mer än naturligt att en strålkastare som projicerar en spindel upp i skyn drar till sig ens uppmärksamhet. Det faktum att man har en tid att passa gör inte saken annorlunda. Till en början misstänkte han att det kunde vara en fälla, ända tills han kom fram till att strålkastaren befann sig högst upp på taket till Gotham-polisens högkvarter. Det faktum att spindelsinnet inte varnade honom ledde till slutsatsen att någon hade helt andra avsikter.

"Jag antar att det är för mycket att hoppas på att det är en snygg blondin i svart negligé som kallat hit mig", sa han när han hade landat på taket.

"Jag är rädd att jag måste göra dig besviken." En äldre man i långrock med glasögon och mustasch ställde sig bredvid det bländande ljuset. "Jag är kommissarie James Gordon."

"Inte polischef Gordon?"

"Än så länge är det fortfarande Loeb som sitter i den ställningen."

"Vad tycker han om att hans underordnade umgås med maskerade vigilanter?"

"Med tanke på att han anser att du är ett hot tar jag en väldigt stor risk."

"Och du då?"

"Jag tror att du försöker hjälpa till."

Först nu kände Spider-Man att han kunde lita på Gordon. Hittills hade han hållit sig på ett säkert avstånd, men vågade sig nu på att komma närmare.

"Så, kommissarien... Vad kan jag hjälpa till med?"

"Den här killen. Väpnat rån, dubbelmord. Har en förkärlek för det teatraliska, ungefär som du."

"Så teatralisk är jag väl inte...", sa Spider-Man och kände ett visst mått av stress bildas.

"Dessutom lämnar han visitkort efter sig."

Spider-Man mottog en plastpåse för bevismaterial och granskade innehållet. En viss typ av spelkort.

"De här offren råkade inte ha spelskulder?"

"Jag får egentligen inte avslöja för mycket, men nej."

"Jag är ingen detektiv, men jag ska göra mitt bästa."

"Tack. Jag hoppas du ursäktar, men jag har lovat att följa med min dotter och se en teaterpjäs."

"En annan är ju upptagen med att skydda staden ifrån brott." Med de lögnaktiga orden hade Spider-Man snart försvunnit från mötesplatsen.

[Hofling]

"Den här killen. Väpnat rån, dubbelmord. Har en förkärlek för det teatraliska, ungefär som du."

"Så teatralisk är jag väl inte...", sa Spider-Man och kände ett visst mått av stress bildas.

"Dessutom lämnar han visitkort efter sig."

Spider-Man mottog en plastpåse för bevismaterial och granskade innehållet. En viss typ av spelkort.

Hmm... känner igen detta från en film som är ganska ny... undrar vilken...

Men skönt att höra att jag inte förstört din egna bild av Spidey, en vild gissning är att de där "axelhornen" hör till det som inte stämmer

Sitter och kluddrar på en till bild, fast på denna täcker det röda mer än nyckelbenen, typ som ett v ned över bröstet, och han har mer av den klassiska "strimman" med rött längs armarna.

Men du får mer än gärna skriva ett PM där du beskriver din version av spidey, så ska jag gladeligen försöka göra en snygg teckning på honom

[SwedishSuperhero]

Mary Jane hade precis kommit hem från Bijou Theatre och hade knappt knäppt på ljuset när hennes vänner överraskade henne med jubel och applåder inne i lägenheten. Hur smickrande det än var, var hon ändå tvungen att hålla händerna för ansiktet för att dölja sin rodnad.

"Bravo, M.J!", tjoade Dick.

"Du sparkade röv, tjejen!", berömde Barbara, varpå hon möttes av konstiga blickar både från May och sina föräldrar. "Ursäkta..."

"Det där var det bästa du gjort sen du spelade Askungen", sa Peter.

"Du, det var ju i tvåan", påpekade Mary Jane.

"Jo, i och för sig, men ändå..."

"Hejsan, vi är Barbaras föräldrar", sa fru Gordon och turades om med sin make att skaka hand med Mary Jane. "Det var längesen jag såg en så lyckad föreställning."

"Tack så mycket, det är kul att få träffa er. Och tack allihopa, det är verkligen kul att ni dyker upp så här, men jag är faktiskt lite trött just nu. Jag måste vila mig lite..."

"Nej, det går ju inte! ", utbrast Dick. "Vi måste ju fira din scendebut!"

"Dessutom har du inte ens hunnit pröva tårtan som Peters faster har gjort", upplyste Barbara och pekade på ett ståtligt bakverk som på översidan pryddes av en glad och en ledsen mask.

"Åh nej, nu får jag ju dåligt samvete", stönade Mary Jane och tittade rört på tårtan.

"Ingen fara, vännen", sa May. "Jag tog med Tupperware uti fall att."

"Nej, det är okej. Jag antar att jag kan ta en liten bit!"

"Så ska det låta!", skrek Dick och slängde upp armarna i luften.

"Jag är ledsen att vi inte kan stanna och fira med er", beklagade James Gordon och pekade på sin klocka, "Vi äldre människor måste hem och dra oss tillbaka."

"Åh, Jim!", fnös fru Gordon. "Barbara, du klarar dig väl hem på egen hand sen, eller?"

"Oroa er inte, er dotter är säker i mina händer", garanterade Dick och fick ett lätt slag i bröstkorgen av Barbara.

"Utmana inte ödet, grabben."

"Precis vad jag tänkte säga, Barbara", sa James.

"Bara så du vet, Dick, så är det en grej jag vill visa dig senare", viskade Barbara i Dicks öra.

"Vad då?", undrade Dick nyfiket.

"Du får se, du får se..."

Medan paret Gordon lämnade festen, kunde Peter inte undgå att tänka på det absurda i situationen. Att vara på samma ställe som en annan människa på två så vitt skilda områden, inte bara geografiskt. Men nu var det dock Mary Janes stund i solen, det var hon som blev firad för sitt skådespeleri. Och det kunde han inte vara gladare för.

[SwedishSuperhero]

"Vad var det du ville visa mig, Barbie?"

"Kallar du mig för Barbie en gång till, så ser jag till att pappa låser in dig på livstid", skojhotade Barbara sin pojkvän.

De två turturduvorna höll till inne i Barbaras rum. Hon drog ut en byrålåda och tog ut något som var insvept i en gammal trasa.

"Det är väl ingen likdel, va?", frågade Dick.

"Nej, dummer. De har jag under sängen, alldeles bredvid sprängdegen och arsenikflaskorna."

"Självklart, vad tänkte jag på?"

Barbara lindade av trasan och visade dess innehåll. Ett par underliga metallspännen, båda utrustade med en slags spak som var kopplade till ett munstycke.

"Var hittade du de här?"

"Du kommer inte tro mig. Jag var ute med mina kompisar en kväll när de här två föll ner från himlen utanför Gotham Plaza."

"Från himlen?" Dick höjde ett ögonbryn och la handen på Barbaras panna för att se om hon hade feber. "Är du säker på att du mår bra?"

"Ja dr. Grayson, jag mår utmärkt. Tackar som frågar. Jag vet att det låter knäppt, men det var det som hände. Nån måste ha tappat dem, eller kanske slängt dem."

"Otroligt att de fortfarande håller", konstaterade Dick. "Men varför skulle någon slänga dem?"

"Ingen aning." Barbara ryckte på axlarna. "Jag vet inte ens vad de är till för. Har aldrig vågat prova förut."

Dick tog ett av spännena och granskade dem. Han upptäckte en knapp på sidan som han tryckte till, varpå det delades på mitten.

"Du, jag tror faktiskt de ska sitta på handlederna. Som ett armband av nåt slag." Han la vänsterhanden kring spännet och satte ihop det. "Det passar perfekt."

"Men vad är den här knappen till för?", frågade Barbara och petade försiktigt på mekanismen som låg i mitten av Dicks handflata.

"Jag vet inte, men det kanske är bäst om..."

Mer hann Dick inte säga förrän en vit substans strilade ut genom munstycket.

"Men Dick, vad gjorde du?"

"Jag svär, det där har aldrig hänt mig förut!"

"Nej, vet du vad? Det måste ha kommit från det där armbandet."

"Vem är det som har gjort de här grejerna?", sa Dick förbryllat.

"Jag har mina gissningar", konstaterade Barbara och drog med fingrarna genom spindelnätet som på bara ett par sekunder hade formats på hennes bokhylla.

[Robban]

Lika bra som vanligt.

[SwedishSuperhero]

Vad kul att det jag skriver fortfarande uppskattas. Ett tag var jag orolig att en del grejer skulle kännas lite långsökta med tanke på att jag kommer på en del saker rent impulsivt.




Bruce rusade in i sin fars privata bibliotek. Thomas såg direkt hur upprörd han var.

"Pappa, vi har problem!"

"Vad är det, Bruce?", sa Thomas.

"Det har varit inbrott på WayneTechs labb. Flera av företagets prototyper har blivit stulna, bland annat tumlaren och glidaren."

"Herregud!", utbrast Thomas. "Blev några skadade?"

"Nästan ett tiotal. Några av dem har hamnat på Arkham. De hade tydligen blivit utsatta för en slags gas."

"Gas, säger du?"

"Ja, en gas som utlöser okontrollerat skrattande. Läkarna tror att de kan bli permanent sinnesförvirrade."

"Det är ju fruktansvärt! Får någon nys om detta riskerar Wayne Enterprises aktier att rasa!"

"Vi kanske skulle ställa in galan tills vidare?"

"Kommer inte på fråga. Det evenemanget är alldeles för viktigt för att skjutas upp. Det vet du mycket väl. Och se till att de skadades anhöriga får den bästa ersättning de kan få."

"Om jag bara fick tag på den som gjorde det...", sa Bruce sammanbitet.

"Lugna ner dig, Bruce. Det är inte ditt jobb. Låt polisen sköta det. Tills dess får vi göra vårt bästa för att hålla ut. Du vet väl varför vi faller?"

"Ja, för att lära oss att resa oss upp." Ända sedan Bruces barndomsolycka hade det blivit ett ordspråk som hade använts flitigt hos familjen Wayne.

---

"Var ska jag ställa den här lådan, faster May?"

"Du kan ställa den på bordet där. Du, om du tycker det är alldeles för tungt att bära omkring på alla saker får du gärna sätta dig och vila en stund."

"Ja, jag tror faktiskt jag kan behöva det."

Peter satte sig på en stol och andades ut. Inte för att han behövde det. Däremot skulle May bli väldigt förvånad om han hade burit ut allt från huset på den korta tid han faktiskt hade kunnat. Att han hade svårt att smälta det faktum att de båda skulle flytta ut ur huset spelade också en väsentlig roll. Visserligen skulle de inte bo alltför långt från varandra, men det var många minnen som fanns kvar. Peter tittade ner i en halvöppen låda. Han hittade en gammal kortlek som han plockade upp.

"Jaså, du hittade korten", sa May och började bli nostalgisk. "Jag kommer fortfarande ihåg när du hade vattkoppor och Ben lärde dig spela poker med dem."

"Ja, jag kommer ihåg det också", nickade Peter med ett brett leende.

Peter drog bort gummisnodden som höll ihop korten och började blanda leken. Klöver, hjärter, rutet och spader fladdrade förbi tillsammans med de klädda korten. Knektar, damer, kungar, ess... Och jokrar. Peter reagerade när han fick syn på det sistnämnda kortet. Han tog ut det ur leken och stirrade på det som om det var ett hotbrev han hade fått i posten. Han tog snabbt fram bevispåsen ur fickan och jämförde. Det var en exakt likadan joker som Gordon hade gett honom den kvällen för bara några dagar sedan. Äntligen hade han något att gå på. Kunde han bara finna det ställe där den kortleken såldes skulle han kanske kunna få tag på mördaren.

[Hofling]

Det absolut bästa är att man känner igen vissa moment, såsom ordspråket mellan Bruce och hans far

Men du ska banne mig inte sluta skriva nu

[Robban]

I want more!