Så vad tycker jag om filmen efter att ha sett den några gånger på DVD?
Jag är väldigt nöjd, faktiskt.
En lustig grej är att jag ser en del likheter med Watchmen-filmen, nu när jag har sett bådadera. Inte så mycket innehållsmässigt, förutom att både klockor och smilies förekommer i båda, men den gemensamma nämnaren är att båda bygger på något som har genererat stora fanskaror där det råder delade meningar om huruvida filmerna är bra eller dåliga. Jag antar att ett av skälen till att jag är så positivt inställd till Dead Like Me: Life After Death är för att jag, som är en väldigt flexibel människa, inte hade så stora förväntningar mer än att se mer av Dead Like Me. För dem som absolut velat att vissa frågetecken från serien ska rätas ut kan det vara mindre tillfredsställande. Mycket förståeligt, men som sagt är jag ganska öppen för överraskningar.
*Spoilervarning!*
Filmen börjar i alla fall med en sammanfattning av hur saker och ting funkar med döden med en ganska cool serietidningsgrafik. (På DVD-kommentarerna skojar de om att det var första numret av Dead Like Me: The Comic Book, men det lät som att de gärna ville att en sån skulle göras. Inte mig emot.) George Lass tar själen från en uppfinnare som tar livet av sig med en väldigt invecklad anordning, ungefär som att Charles Ingvar Jönsson hade tröttnat på livet. Man märker genast att hon har mognat till en hel del på hennes sätt att tala med honom och hennes kommentar om att hon älskar att göra sitt jobb tidigt på morgonen. Plus att hon har mer ansvar på Happy Time, då Delores behöver umgås med Murray, som är på väg att trilla av pinn, bland annat med fallskärmshoppning (får man göra det med katter???).
Sedan kommer bomben. Eller vad det nu är som leder till att det bara finns en hög med aska där Der Waffle Haus en gång låg. Det visar sig att Rube dessutom gått vidare och blivit ersatt av Cameron Kane (Henry Ian Cusick, kanske mer känd som Desmond från Lost), en sliskig affärsman som dog under terrorattackerna 11:e september. Från början hade jag för mig att han hade tagit livet av sig under börskraschen i slutet av 20-talet, men tydligen vande han sig vid att vara lieman illa kvickt, då han påpekar att han valdes ut för sin ass-kicking performance. Istället för post-it-lappar får gänget mobiltelefoner där de får SMS när de ska göra sitt jobb. Dessutom är Cameron mer släpphänt och uppmuntrar dem till att leva livet istället för att hålla sig i skymundan. Man kan säga att medan Rube var en sträng fadersgestalt är Cameron som en cool fabror som skämmer bort sina syskonbarn. Daisy får chansen att spela teater, Roxy möjligheten till en befordran och Mason två fnask som båda heter Tiffany. Jag förstår hur han lyckades manipulera Mason och (speciellt) Daisy, men jag tycker nog att Roxy gav efter en smula för lätt. Fast med tanke på att Rube försvunnit och de alla har sina issues kan jag ändå förstå retoriken i det hela, ungefär som att ett gäng alkoholister får återfall när ledaren för deras AA-grupp slutar.
George är i alla fall smart nog att inte falla för Camerons bullshit, särskilt inte när hennes nästa skörd går snett för att hon fått fel tid. Killen som skulle dö, en footballspelare vid namn Hudson, blir påkörd av en bil och körs iväg med ambulans innan hon hinner nudda honom. Hudson hamnar i koma och när George sen försöker avsluta jobbet på sjukhuset, bl.a. förklädd till läkare och städerska (en av mina favoritscener), upptäcker hon att det inte går, men också att hennes egen syster Reggie råkar vara hans hemliga flickvän. OOOOOOOOOH, som publiken på Jerry Springer Show skulle säga. (Både Reggie och mamma Joy har för övrigt förändrats en hel del. Reggie är tonåring och Joy jobbar med föräldrar som mist sina barn och har t.o.m. skrivit en bok om sitt eget sorgearbete.) De misslyckade skördförsöken tär på Georges humör och hon lackar ur på Amy, en sekreterare på Happy Time, som klantar till det med en uppgift, varpå Amy lipar till och säger upp sig.
George söker upp Reggie på hennes jobb för att prata med henne om Hudson. Reggie säger att hans "riktiga" flickvän inte låter henne träffa honom. George uppmuntrar henne att gå dit ändå och ger henne taxipengar i dricks för att hälsa på honom. När hon senare misslyckas med att skörda honom för tredje gången, råkar hon springa på Reggie, som kräver att få veta varför hon stalkar henne. George avslöjar vem hon är och bevisar det genom att tala om en massa elaka saker hon gjort mot henne när de var små. En lång stund och en spya senare har de ett långt samtal efter att ha varit från varandra i fem år. George är först glad över återföreningen, tills hon inser att Reggie inte helt tror att hon verkligen har mött sin döda syster, utan medvetet håller på att tappa förståndet.
Under tiden blir allting helt topsy turvey i de andra liemännens värld. Daisy fäller krokben åt en skådespelerska i en trappa för att få spela lady MacBeth, Roxy räddar livet på en man som hon egentligen skulle ha skördat och får en hedersmedalj, och Mason blir full i fan och bestämmer sig för att skrämma skiten ur en rånare på ett närköp. Så småningom inser de att deras gärningar får konsekvenser, bland annat då en hårsalong blir hemsökt av en man som Daisy skördat och sedan lämnat i sticket och mannen som Roxy räddade orsakar en trafikolycka.
Delores återvänder från sin semester efter beskedet att Amy stämt Happy Time för trakasserier. Besviken på George/Millie för att ha svikit hennes förtroende, ger hon henne sparken. Ouch! Som att det inte kunde bli värre, dyker Reggie upp på kontoret då hon rymt hemifrån och vill flytta in hos George. Medan hon försöker förklara att det inte går, åker de till sjukhuset så att Reggie får prata med Hudson. George inser nu att det är dags att skörda honom. Trots arga protester från Reggie gör George det hon måste med gråten i halsen. Hudson blir inte mer glad heller, men accepterar sitt öde och går vidare. Reggie bestämmer sig för att dö, men George får henne på andra tankar genom ett ganska coolt sätt. George förklarar sen att de inte kan träffas mer och säger åt henne att leva ett lång och lyckligt liv, att hon älskar henne osv. innan och skjutsar hem Reggie. Dock smiter hon iväg ännu en gång och Joy hittar henne tills slut vid Georges grav och när hon berättar att hon träffat henne tror Joy först att hon blivit ding, men tolkar det sen som att det är en del av hennes sorgprocess. Vilket det på sätt och vis faktiskt är. Så pratar äntligen ut ordentligt om Georges död, vilket var tamejfasiken på tiden och de kommer överens om att resa bort ett tag.
Daisy, Mason och Roxy får nog av Cameron, som vill att de ska fucka upp saker och ting för att skapa kaos, då han tydligen vill att hela världen ska lida lika mycket som han gjort. Tydligen blir man en smula bitter av att dö i ett terrorattentat. Med det i åtanke kan jag ha överseende med att han varit död i bara 8 år iställer för 80. Liemännen försöker offa honom på olika sätt utan något funkar, tills Mason bestämmer sig för att leka Bruce Campbell och drar igång en motorsåg. Senare sitter de och grillar marsmallows över hans delar som de eldar upp i öppna spisen. George får den briljanta idéen att hälla hans aska i Murrays urna, som de ser på medan den skjuts upp i rymden. Ganska invecklat för ett avlidet husdjur, men det var förstås inte vilket husdjur som helst. Delores försonas också med George, efter att det visat sig att Amy kört sin "I quit"-grej på flera andra arbetsplatser. Scenen där Murray avlivas och minnesgudstjänsten innan uppskjutningen är bland de sorgligaste stunderna i filmen, eftersom Delores sörjer honom så mycket. Väldigt gulligt av Mason att bli gråtfärdig när hon läser upp sitt minnestal. Plus att det är intressant att de går tillbaka till yttre rymden, där allt på sätt och vis började.
I slutscenen ser George på medan Joy och Reggie reser bort. De två systrarna delar en blick med varandra när bilen kör iväg, när det plötsligt regnar post-its från himlen. Min gissning är att det är Rube som gör det för att visa att han fortfarande är i närheten och/eller att George blivit den nya gruppledaren. Hennes sista replik kan tolkas som det sistnämnda, eller att hon fortfarande har mycket långt kvar innan det är hennes tur att gå vidare. Metisses "Boom Boom Ba" spelas till eftertexterna, ett riktigt duh moment, det är ungefär lika självklart som John Barrys Bond-tema till alla James Bond-filmer.
Kort sagt, gillade jag den här filmen. Det är fortfarande många frågor som förblir obesvarade och en del saker skiljer sig mycket från serien, men jag försöker att inte jämföra med serien för mycket. Även om det här utspelar sig i samma universum, är det ändå Dead Like Me The Movie, inte säsong 3 (vilket vi kan få om de säljer tillräckligt med DVD:er) och det var uppfriskande att få se en annorlunda ton/vinkel på det hela. Visst saknar jag Rube och Sara Wynters Daisy Adair skiljer sig en hel del från Laura Harris, men jag tyckte hon var okej. Hennes Daisy är lite mer komisk i jämförelse, men jag tror att det har mycket att göra med själva storyn, men många gånger tänkte jag nästan inte alls på att det var en annan skådis. Förutom George utvecklas inte liemännen alltför mycket, snarare tvärtom, men det var intressant att se dem hamna i en svacka och sedan ta sig ur detta som en enad grupp. Och jag antar att man utvecklas något långsammare som människa när man inte åldras. Cameron hade gärna fått synas mer och fått lite mer djup, men han lyckades i alla fall åstadkomma en hel del oreda. Dramat väger något tyngre än i serien, men den svarta/skruvade humorn är inte helt borta för det. Filmen är väl inte helt perfekt, men för min del behöver inte saker vara perfekta för att bli uppskattade. Den bästa delen var trots allt George och Reggies återförening, något som jag velat se ända sedan början.
Betyg:
8 svarta huvor av 10
Edited by SwedishSuperhero, 16 March 2009 - 10:27.
