Min recension. Innehåller vissa spoilers men inget som borde sabba filmen för någon.
Man of Steel
Regi: Zack Snyder Manus: David Goyer&Christopher Nolan
I rollerna: Henry Cavil, Michael Shannon, Amy Adams, Russel Crowe,Kevin Costner m.fl
För att fira Supermans 75:e jubileumsår så valde Warner Brothers&DC Comics skickliga människor att ”reboota” Superhjältarnas superhjälte Stålmannen. Christopher Nolan och David Goyer som lyfte Batman (en franchise totalt körd till botten) till den populäraste (solo) superhjälten bland både publik och kritiker med deras ”Dark Knight Trilogi”, fick uppgiften.
Att reboota Superman efter att man inte varit tillräckligt nöjd med Bryan Singers ”Superman Returns” från 2006 var inte alltid någon prioritet hos WB. Karaktären har dragit in pengar i diverse andra ”format”, TV-serier, animerade filmer, leksaker, men Singers dyra ”Superman Returns” ansågs bekräfta att Stålmannen inte var tillräckligt ”het” för en modern publik, trots att den drog in en skaplig mängd pengar på bio.
Enligt filmskaparna så hade David Goyer problem att komma på storyn till tredje Batman-filmen, så han började prata om tankar han hade om Superman till Christopher Nolan. Nolan använde sen sitt credd (vilket han har tonvis med efter sina kioskvältare åt Warners och DC Comics) för att övertala WB. Som regissör valdes Zack Snyder, en regissör med en väldig utmärkande visuell stil.
Valet av Snyder ansågs som något vågat. Snyder har historia hos WB med att ha gjort både ”300” och ”Watchmen”, men hans senaste filmer, t ex ”Sucker Punch” hade i stort sätt floppat, och ”Watchmen” (som dock gått bra på hemmavideo) var som bäst en ”sådär” framgång för WB.
Så hur är filmen? För det mesta väldigt bra. Inte alls felfri, men väldigt bra.
Man gör en film
om Stålmannens ursprung, Krypton, Smallville, Metropolis, alla aspekter av karaktären som visats flera gånger förut, men man blåser nytt liv till det. Det görs annorlunda. Själva handlingen påminner en hel del om Batman Begins. Det känns typiskt Nolan och Goyer att använda Flashbacks som de gör här. Jag gillar effekten. Att Clark reser runt världen, jobbar lite här och där, och då och då räddar människor, samt att han är skäggig J, bidrar till att mycket känns som Batman Begins. Vilket jag är rätt säker på att manusförfattaren Goyer vet, eftersom han skrev Begins 
.
Tonen är ”modernare” i den grad att man visar att Clark är ensam, vet inte sin plats i världen, och blir mobbad i skolan, samt hur han har svårt med att tampas med sina super-sinnen. Det funkar. Det är kanske inte sådär väldigt originellt numera med karaktärer som känner sig ensamma och har en jobbig bakgrund, men man får det att fungera. Jonathan Kent (Costner ett naturligt val för rollen) vill i den här versionen att Clark ska dölja sina krafter, han älskar sin son, men litar inte riktigt på att han ska klara av att leva så att världen känner till honom. Den biten är förstålig, och känns äkta, men leder senare till den typen av “var det verkligen nödvändigt?” grejer som David Goyers manus ofta har. Grabbarna som spelar Clark som liten är bra, Henry Cavill som Clark/Kal-El är närmast perfekt. Diane Lane är också trovärdig som Clark Kents adoptivmorsa. Enda problemet jag har med henne är att hennes accent låter ibland lite udda, låter inte som så man pratar i Kansas.
Snyders still är något ”anpassad” för den här filmen. Vissa människor försökte få in att trailersen såg ”helt ut som en Nolan film”. Snyder försöker sig (känns det som) på en naturalistisk stil med ”Man of Steel”. Det påminner mer om t ex Terrence Mallick än Nolan.Som en hybrid mellan Mallick och Snyder. Sättet att filma (t ex action-scener) känns inte som Nolans.
Öppningscenen på Krypton (den biten i MoS som känns mest som en typisk Snyder film) är maffig. Allt med kristaller och disco som man sett (för) många gånger förut har ändrats till en riktigt cool värld, lite medeltida, mycket scif-fi, samtidigt som den har vibbar av seriernas Krypton.
I den här filmen så föds inte Kryptonier naturligt, utan man avlas till olika klasser, knegare, krigare eller vetenskapsmän. En av filmens twister som jag kan avslöja (eftersom trailern visat åtminstone sekvenser av det) är att lilla Kal-El är den första babyn som fötts naturligt på Krypton på väldigt länge. Det är en passande twist tycker jag. Att folk inte föds naturligt utan avlas fram till olika klasser, är väldigt John Byrne inspirerat (vilket Goyer nämnt), inte för att det är någon rakt av kopia, men kul att filmskapare för en gångs skull går till serierna istället för att använda sig av Richard Donners Superman The Movie. Krypton är ingen trevlig plats, vilket är något jag alltid uppskattat med Byrnes Stålis-serier från 80-talet.
Annan inspiration från serierna som jag kan namedroppa är Waid/Yu’s ”Superman: Birthright”, Geoff Johns &Gary Franks ”Superman: Secret Origin”, och Grant Morrisons (Jor-Els tal är i stort sätt ord för ord kopierat) ”All-Star Superman”.
Filmen är fylld med små och stora twists som ändrar det man är van att se med Superman. Tror att mycket av detta är för att Snyder, Goyer , och Nolan vill verkligen att mata in att detta inte har något att göra med tidiga film/tv-versioner av Superman.
Det andra som ger Nolan vibbar är den väldigt starka roll-listan.
Henry Cavill, som flera gånger tidigare varit nära att få jobbet som Superman (och James Bond, och andra stora roller) är lika perfekt som en modern Superman, som Christopher Reeve var för 70–80-tals versionen av karaktären. Cavill har charm, ett perfekt Superman-leende, och har en stark närvaro. Cavill får inte en gigantisk mängd repliker, men de han får så leverar han, och även i tystare scener så säljer han sin insats så att man direkt köper att det är Stålis vi ser. Att han fysiskt är i toppform bidrar givetvis till detta. Hollywood har ju blivit mycket bättre på att anlita folk som tar jobbet med att spela superhjältar seriöst, men ändå finns den folk som på något sätt måste försvara “Michael Keaton casting”, man får alltid en bild av seriefans som aldrig besökt ett gym och ser något av sig själva i sådant castande, att om någon inte är i bra bra form så kan man relatera bättre till någon spinkig(eller gubbfet) mes som superhjälte. Som tur är så har Zack Snyder andra intressen och Cavill är i löjligt bra form.
Clarks Smallville-päron är bra castade men det är även hans Kryptonska. Russel Crowe gör en bra insats som Jor-El och det är trevligt att ha en Jor-El som också känns baserad på serietidningsversionen. Både han och Lara (Ayelet Zurer) är bra castade. Om något så är ”trovärdig” rätt ord att beskriva alla i filmen.
Amy Adams blir direkt min favorit bland de som spelat Lois Lane. Hon känns som en reporter, och hennes kemi med Cavill fungerar från första scenen. Jag gillar att efter ha sett en Superman film så är den starkaste känslan av Lois Lane den att hon är en intelligent person och trovärdig modern reporter.
Perry White (typiskt Hollwood race-swappat till Laurence Fishburne) visas inte speciellt mycket, men han han får en riktigt bra scen framåt slutet.
Skurkarna är som vi sett på trailers. Elaka Kryptonier som invaderar jorden. Michael Shannon gör ett proffsigt intryck som Zod. Det är en annorlunda version än Terrence Stamps charmiga diktator. Zod här känns inte som galen, förrän kanske slutet när han spårar ur totalt. Jag gillar hur det är gjort, det är en general med ett jobb att göra. För övrigt så behöver Kryptonierna ett nytt hem, och givetvis blir det Jorden. Anjte Traue som spelar Faora (folk tänker Ursa från Superman II men den filmen ändrade namnet till Ursa, hon hette Faora i serierna) är nog den bästa “badgirl” som en superhjälte-film nånsin haft.
När det gäller Action så har Znyder valt att ösa på utav helvete. Det känns intensivare, brutalare och elakare än Avengers. Det är en prestation i sig att filmen har mer action än Avengers. Det lite intressanta är att actionscenerna känns betydligt farligare här. I Avengers så accepterar publiken nog att när aliens invaderar och skyskrapor exploderar, ja då dör folk. Men eftersom Snyder filmar allt med en farligare ton (mycket handkamera etc) så känns det som åskådare liksom att ”undrar hur många tusen dog i den där explosionen?” . Detta är givetvis något Snyder gör med flit, men det är ändå en rätt intressan grej. Avengers känns som popcorn, det här känns farligt och elakt. Super-fighterna i Superman II ser verkligen taffliga ut i jämförelse med hur folk slungas igenom skyskrapor i den här filmen. När det gäller superhjälte-slagsmål så är detta det bästa som gjorts. Enda problemet är att Snyder borde ha haft lite mer variation på det hela, när han valt att göra så pass långa sekvenser. Superman VS Zod på slutet är kraftfullt, och eftersom jag läst så många versioner av Stålis så har jag inget större problem med det.
Hans Zimmer gjorde ett strålande jobb med musiken till Dark Knight Trilogin och träffar rätt även med ”Man of Steel”. Mina favorit-stycken av musik är “Flight” “ A Hero Emerges” och ”Arcade”. Om någon saknar John Williams Superman-tema så går det att kolla på de fem tidigare Stålmannen filmerna. Lite samma grej som att Danny Elfmans Batman theme skulle inte passa in i Dark Knight filmerna, så skulle inte Williams Superman theme passa in här.
David Goyer och Nolan gör ett manus som är ett bra ursprungs-manus till en franchise. Här finns ändringar och aspekter som många fans kommer ha problem med. Oväntade twists, viktiga grejer som görs i ”fel ordning” osv. Jag kan förstå om det känns ovant, men det är meningen också. En del av charmen för mig är att man inte exakt vet hur det ska gå och hur de ska introducera viktiga grejer av mytologin. Snyder, trotts sin något mer ändrade stil har sina fingeravtryck över hela filmen. Män med muskler utan tröja, män som offrar sig själva för något “bättre” etc.. Snyder passar på att lägga in tydliga referenser till kända DC karaktärer, både Lex Luthor och Bruce Wayne har en viss närvaro i filmen.
De svagare grejerna i filmen är de obligatoriska Jesus-referenserna. De flesta som känner till Superman har under åren märkt de tydliga likheterna som Superman har med t ex både Moses och Jesus. I Man of Steel så väljer Snyder och Goyer att slå publiken över ansiktet med det. Så övertydligt är det. Filmen handlar ju om en ung Superman, men man måste vid flera tillfällen tjata att han är 33 år gammal;). Den referensen är troligtvis den mest subtila man har i filmen, de andra var sådana att jag småfnissade åt dem. Snyder har ofta lite ironi och sådant i sina filmer, och han har själv kort kommenterat att “Det är inte jag som hittat på kopplingen med honom och Jesus” så jag tror detta är något med glimten i ögat. En grej som är lite ”hrmf” är de lektioner unge Clark lär sig, man förstår hela “Man gör något åt en annan person, för att beskydda den” lektionen han tvingas lära från Pa Kent på hemskt sätt, men mycket med hela det uppläget från Goyer tillhör den typen av ”bumps” hans manus ofta har. Goyer är jättebra med stora koncept, och ibland små karaktärs-scener, men det finns brister i hans skrivande.
Filmen har av vissa beskrivits som ”kall”, vilket den inte är, den är ibland tung, ovanligt tung för en film om Stålis. Men det finns charm, folk som ler,glädje (Superman flyger för första gången) det finns t.o.m. lite humor i den. Gnället över avsaknad av humor etc känns också mer som om man förväntade sig Donner/Singer versionen. Och om man gör det så blir man säkert besviken. Men för mig så var det här förbannat underhållande. Och så är det en skön revansch för Superman, som enligt diverse fullgubbar och fullgummor klassats som ”gammalmodig” och ”svår att sälja” de senaste åren.
4 Stjärnor av 5.
