247 replies to this topic

[Garm]

Buh, var ett tag sedan jag lyssnade senast (planerar att ta mig igenom hela serien (lagligt den här gången) nu snart).

En av mina absoluta favoritböcker med Herr Pratchett är ju den här. Tror att samplen funkar även för ej inloggade:

http://www.audible.c...40439749&sr=1-1

Samplern fungerade mycket riktigt även om man inte är inloggad. Bra uppläst och då det är många år sedan jag läste den senast så kanske man skulle passa på framöver att lyssna på den i Nigel Planers uppläsning. Bäst är ju givetvis att göra som du föreslår, att ta sig igenom hela serien.

Edited by Garm, 25 August 2015 - 00:17.

[Peak]

Japp, speciellt med Pratchett är det många som säger: "De första böckerna är dåliga, börja med "Guards, Guards".

Vad jag tycker dessa missar är att de första böckerna i mitt tycke inte är speciellt dåliga (Nå, ok, Equal Rites är inte direkt min favorit bland böckerna, måste medges), bara lite annorlunda stuk på dem, och de senare böckerna är mycket bättre.

Dessutom får man ju se Discworld utvecklas under alla dessa år i kronologisk ordning.

[Garm]

Jag tycker inte heller att dom tidigare böckerna är speciellt dåliga. Pratchett är ju en sådan där författare som blir bättre och bättre ju mer han skrev. Och det är helt klart en höjdpunkt att läsa från början för att få se hela Discworld utveckla sig under skrivandet och tidens gång.

[Libby]

Hm, det verkar nästan som om folk slutat läsa böcker. Jag gick nästan bet med att hitta den här tråden i det förgångnas dimmor.

Nåja, jag har själv inte läst så mycket på ett tag, men nu fick jag en bok i julklapp som heter

 

Enklav av Ann Aguirre

 och det visade sig vara den kanske bästa "efter-katastrofen-boken" jag läst på mycket länge. Jag tvekar lite att använda ordet "dystopi"

eftersom det säger sig självt att det måste finnas en del inbyggda konflikter och elände för att det ska finnas något att skriva om.

Utopier måste vara oerhört svåra att skriva och dom jag har läst har varit skittråkiga. Man kan alltså med visst fog hävda att all läsvärd litteratur är dystopier.

 

I vilket fall är den här bokens huvudperson den 15-åriga flickan Deuce som lever i en liten klan överlevande människor nere i New Yorks tunnelbanesystem.

Livsvillkoren är tuffa och med tiden har det skapats tre kaster: avlare, byggare och jägare, samt de "äldste" som styr det hela. Alla måste bidra till gruppens överlevnad 

och dom som inte kan det kastas helt sonika ut. Samma sak om man begår något brott som exempelvis hamstring (dvs undanhålla tillgångar av något slag) eller om man har sexuellt umgänge utan att vara avlare.

Då åker man ut och utan klanens beskydd överlever man inte länge. Deuces uppgift består i att ge sig ut i tunnlarna och jaga föda. Det specificeras inte men vad jag kan förstå är det mest

råttor, ormar och svamp som jägarna har med sig tillbaka. Någon enstaka gång hittar man ett gammalt matförråd med konserver och då blir det fest. Tunnlarna är också bebodda 

av flockar med "Freaks", dvs muterade människor vars enda drift är hunger. Deuce och de andra jägarnas utbildning har mest varit inriktad på hur man dödar dessa monster som livnär sig på människokött.

 

Makt korrumperar, så ock i denna klan och när Deuce upptäcker att reglerna är mer till för att stärka de äldstes makt än för att skydda folket så blir hon och hennes jägarpartner

förvisade på livstid. Det är också de andra jägarnas plikt att döda dem om man någonsin träffar på dem i tunnlarna mer. Deras enda möjlighet att överleva är att söka sig till det legendariska "Topside",

dvs världen ovan jord. De här människornas kontakt med den krigsdrabbade värden utanför har helt avbrutits sedan generationer tillbaka. Nu är generationerna visserligen korta, ingen förväntas leva mer än 25-30 år, 

men det spelar ju ingen roll. Legenderna säger att världen utanför är omöjlig att leva i, och Deuce är livrädd för att bege sig dit. Fade, hennes jägarpartner, visar sig dock vara född där uppe.

Som liten pojke gömde han sig och gick vilse i tunnlarna, och blev hittad och upptagen av klanen. Han vet att det går att leva där uppe.

 

Bokens stora behållning är enligt mig Aguirres beskrivning av hur Deuce möter en värld hon inte visste fanns. En värld utan tak med sol, måne och stjärnor, vind och regn mot ansiktet, fåglar. Att se havet eller

att vakna en morgon och upptäcka att världen blivit vit av snö. Vardagligheter för oss andra men otroliga underverk för den som levat ett helt liv i en tunnel.

 

Det blev en sträckläsning för min del och självklart tänkte jag genast beställa dom två återstående delarna, det är ju en trilogi, vad annars?. Min bok var dock i pocket, och dom andra delarna har hittills bara

kommit i kartonage så jag får nog ge mig till tåls ett tag. Dock inte av dom vanliga orsakerna: pris eller att man vill ha kontinuitet i bokhyllan. Det visar sig nämligen att man i den inbundna upplagan översatt

personnamnen, Deuce och Fade blir "Spader Två" och "Tålig"! Hur kan man göra något så dumt? Jag tror inte alls att jag får samma läsupplevelse då som med orginalnamnen. Jag hoppas verkligen att

dom får heta Deuce och Fade även i kommande pocketböcker.

 

I slutet på boken så kommer dom till ett överlevarsamhälle ute på landet. Nästa bok ska visst handla om hur Deuce ska försöka anpassa sig till ett relativt civiliserat samhälle där folk blir gamla och där man

ser henne som ett ouppfostrat barn. Det blir spännande! Dessvärre ska det väl också handla om hennes känslor till Fade. Hon vet ju heller inget om relationen mellan män och kvinnor.

Sådana "såpoperaintriger" är jag inte så förtjust i, men man får väl ta det ena med det andra.

[Peak]

Nejdå, jag läser (nåväl, lyssnar) fortfarande på böcker..

Man har mycket tid över när man både veckopendlar (långt) till jobb och dagspendlar (lite kortare väg) till samma jobb.

(Recensioner på scifinytt.se kommer att dyka upp under 2017)

Om folk är intresserade så är det följande böcker jag lyssnat på under senare tid:


1) Drakarnas Dans - GRRM (jo, på svenska. Storytel). Tyvärr så tycker jag boken är oändligt seg men jag tvingar mig igenom den.

 

2) Arcanum Unbounded - Brandon Sanderson: En av mina absoluta favoritförfattare. Detta är en novellsamling som samlar hans noveller och långnoveller inom hans "Cosmere" (nästan alla hans böcker han skriver utspelar sig i samma universum men på olika planeter). Mycket bra, även om jag läst de flesta tidigare (mest intresserad var jag av den nya Stormlight Archive-långnovellen, i väntan på bok 3 nästa år).

 

 

3) En massa Doctor Who (fortfarande).

 

Kommande grejer:

Skall snart ge mig på de nya Star Trek-ljudböckerna som börjat dyka upp (äntligen, äntligen).

 

Sagan om Drakens Återkomst (äntligen som ljudbok! hoppas fortfarande att de kommer att ge ut alla delar, även de som aldrig översattes till svenska. Dessa tre sista böcker var ju faktiskt det som gjorde att jag hittade Brandon Sanderson).

[XC]

En mörderska bland oss (Hannah Kent): Via RadioFöljetongen.
Förvånansvärt fängslande och spännande historia om en av de få (och en av de sista som blev avrättade på Island). Målar upp en bild av Island på 1800-talet och kittlar boken igenom med frågan: vad hände och är Agnes verkligen skyldig.
 
Erebos (Ursula Poznanskis): Via Kapitel - i dina lurar

Spelet Erebos sprids som en löpeld på Londons skolor och är så beroendeframkallande att det får prioritet över allting annat. En faktiskt rätt spännande historia det här med om en död mans sista verk och hur digitala aktiviteter spiller över på den verkliga världen.

[Fiskrens]

Några stycken har det blivit:

 

Seveneves av Neal Stephenson

 

Mastodontverk (31+ h!) att lyssna om följderna av att månen en dag exploderar och därmed i och med detta dömer jorden till en snar undergång. Man får följa mänsklighetens försök att på bästa möjliga sätt överleva.

 

Stephenson vet att inte schabbla bort de tekniska detaljerna, som det är mycket av; alla steg i handlingen är noggrant beskrivna och känns som om de kunde vara trovärdiga. Men boken hade varit outsägligt tråkig om inte också karaktärerna hade hållit nära samma kvalitet. För det gör de, och om man står ut med lite för mycket teknobabbel är det här en väldigt spännande och bra bok.

 

 

The Tower of the Swallow av Andrzej Sapkowski

 

Fjärde delen i sagan om The Witcher Geralt, böckerna som föregår spelen. Man följer Geralts fortsatta sökande efter sin adoptivdotter Ciri, som nu är försvunnen sedan ett tag men som halva världen vill åt för hennes krafter och (i brist på bättre ord) arvsanlag. Parallellt följer man Ciris öden när hon försöker ta sig fram på egen hand.

 

Även om författaren vet att bygga upp en historia tycker jag inte den här lyfter riktigt. Kanske lite spelens fel, eftersom de i praktiken avslöjar vad som kommer att hända (eller i alla fall vad som inte gör det). Det blir hur som helst lite för episodiskt och känns ibland lite för utfyllt med onödiga sidohistorier. Jag kommer säkert läsa den avslutande delen när den väl ges ut, bara för att. Men det är utan större förväntningar.

[Magnus]

Shadows Beneath: The Writing Excuses Anthology

 

En samling av fyra korta historier av författarna Brandon Sanderson, Mary Robinette Kowal, Howard Tayler och Dan Wells. Men vad som är roligt i den här boken är att man både får se hur de brainstormar fram historian, första skissen och hur de förbättrar den. Så en kul inblick i hur de arbetar som författare.

[Fiskrens]

Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov

Så här man betat av en till klassiker. Det här är en underhållande skröna som blandar slapstick-liknande humor med historiskt allvar och kritik av dåtidens sovjetiska styre (som tyvärr nog mycket passerar över mitt huvud). Roligt, gripande och vackert om vartannat.

[Libby]

Jag har just läst första delen av MAZE RUNNER av James Dashner. Och påbörjat andra delen! Tidigare har jag inte tyckt att dom här böckerna verkat vara så intressanta, det har alltid funnits andra böcker som jag valt när jag velat läsa något. I väntan på tåget sökte jag dock något läsbart på Pocketshop och den här gången var denna mest lockande boken.

Ska inte skriva något om handlingen, för jag begriper ändå inte så mycket av den än. Boken är dock som ett gift, det blir allt svårare att lägga den ifrån sig ju längre man läser.

Jag skrev tidigare om "Enklav" som den bästa dystopin jag läst på länge. Maze Runner är faktiskt ändå snäppet vassare. En helt hopplöst fängslande bokserie där man omöjligt kan förutse vad som ska hända. Lysande!

[Hofling]

Har börjat lyssna en hel del på ljudböcker sen årsskiftet. Dels för att jag och sambon flyttat, så jag har lite drygt 90 minuter om dagen när jag åker till och från jobbet att lyssna, samt på jobbet. 

 

Jag inledde med Monster Hunter International-serien av Larry Correia; Kort sammanfattning utan att avslöja handligen; Monster finns. Och det lönar sig att jaga dem. 

Böckerna är väldigt spännande, men det blev en liten ofrivillig paus då bok 3 strulat i mobilen. Finns 7 böcker hittills, så har en del kvar där!

 

Så då hoppade jag över till Zombie Fallout av Mark Tufo; Zombier börjar dyka upp, och vi får följa Michael Talbot och hans familj när de gör allt för att överleva,

Detta är en RUSKIGT bra bokserie. Bluetooth-högtalaren har gått varm både på jobbet och även här hemma. Sean Rennet som läser upp ÄR Talbot för mig. en lite sådär lagom raspig röst, som ändå gör kvinnliga/feminina röster väldigt bra. 

 

Tufo skriver tre bokserier mer eller mindre samtidigt, och de alla hänger ihop, då de gemensamma nämnaren är Mike.

 

Och nu i väntan på den elfte Zombie Fallout-boken, så har jag lyssnat på Lycan Fallout  (Ja, av Mark Tufo ) Vill inte avslöja för mycket, men zombier är inte hotet längre, utan nu är det varulvar och Lycans som vill ta över världen.

Har snart lyssnat klart på bok 4 i serien och då för jag gå in på hans tredje bokserie; Indian Hill  

 

Jag har blivit något av ett Mark Tufo-fan   

[Fiskrens]

A Knight of the Seven Kingdoms av GRRM
Samlingsvolym av de tre novellerna om "Dunk and Egg", en sk "Hedge-knight" och hans väpnare på vandring i Westeros omkring 100 är innan händelserna i Song of Fire and Ice. Så Targaryens härskar ännu oinskränkt, men allt är ju så klart inte frid och fröjd för det. Så även om det är klart lättare stämning här jämfört de senare romanerna så finns mycket spänningar att bygga historier på. Och det kan verkligen GRRM, i princip varje novell börjar rätt enkelt men byggs snabbt ut till att handla om de större händelserna​ för den tiden (som man bara snuddat vid i de andra böckerna). Det hjälper också att både "Dunk" och "Egg" är så sympatiska och levande personer.

Klart läsvärt, och inte bara för den redan GRRM-frälste.

[Libby]

A Knight of the Seven Kingdoms av GRRM
Samlingsvolym av de tre novellerna om "Dunk and Egg", en sk "Hedge-knight" och hans väpnare på vandring i Westeros omkring 100 är innan händelserna i Song of Fire and Ice. Så Targaryens härskar ännu oinskränkt, men allt är ju så klart inte frid och fröjd för det. Så även om det är klart lättare stämning här jämfört de senare romanerna så finns mycket spänningar att bygga historier på. Och det kan verkligen GRRM, i princip varje novell börjar rätt enkelt men byggs snabbt ut till att handla om de större händelserna​ för den tiden (som man bara snuddat vid i de andra böckerna). Det hjälper också att både "Dunk" och "Egg" är så sympatiska och levande personer.

Klart läsvärt, och inte bara för den redan GRRM-frälste.

 Ja, jag läste den där också för något år sedan och håller med om att den är läsvärd. Kanske inte så mycket för sin egen skull, utan mest som bakrundsinformation för det som komma ska. Men det är ju bara en smärre fråga om tycke och smak.

 

Kan också tala om att tredje boken i MACE RUNNER inte var lika bra som sina föregångare. Det första böckernas styrka var oförutsägbarheten, man hade inte en susning om vad som var på väg att hända. I tredje boken börjar saker ganska snart klarna och då försvinner mycket av spänningen.

 

Just nu har jag fått ett återfall och börjat läsa Heechee-sviten som Frederik Pohl skrev på 1970-talet, en av SF-litteraturens verkliga klassiker. Jag har nog inte läst dem sedan slutet av 1980-talet när Sam J. Lundvall gav ut dem på svenska, så jag har glömt mycket. Bland annat hade jag glömt vilken feg och egoistisk skitstövel huvudpersonen Robinette Broadhead var i första boken. Däremot minns jag med lite förundran att bokserien bara blev bättre och bättre för varje bok. Så jag har det jag ser framemot i sommar nu när jag börjat med andra boken där "Bob" inte alls tar lika stor plats. 

[Libby]

Eftersom det numera inte är så stor konkurrens här på forumet tänkte jag breda ut mig lite mer när det gäller

Heechee-sviten av Frederik Pohl.

Enligt min mening är det en av de mest minnesvärda SF-berättelser som någonsin skrivits och det är rent märkligt

att den inte har inspirerat till någon film eller TV-serie. Det kan den väl i och för sig ha gjort, men gått min näsa förbi

p.g.a. att produktionen varit så dålig att det floppat. Tråkigt i så fall eftersom likheterna med Stargate är påfallande. 

Nåväl, det är väl lika bra att jag sätter igång då...

 

Bakgrund:

Handlingen utspelar i en dystopisk, men tyvärr inte tillräckligt avlägsen, framtid. För att börja med en av de få riktigt dåliga ingredienserna i böckerna så växte tydligen huvudpersonernas föräldrar upp under Stalins och Hitlers tid, vilket gör att böckernas "nutid" är kanske år 2000 och framåt. Detta försämrar böckernas trovärdighet avsevärt. Hade varit betydligt bättre om Pohl förlagt handlingen ytterligare 100 år framåt i tiden.

 

I vilket fall är Jorden katastrofalt överbefolkad och i stort sett utsugen. Större delen av födan får man genom att pressa olja ur skiffer och i stort sett tillverka mat av grundämnena Kol, Väte, Syre och Kväve (KVSK-mat). Levnadsbetingelserna är även i övrigt betydligt hårdare än vi är vana vid. Man betalar sina kostnader och klarar man inte av det så finns det inget skyddsnät i samhället som hjälper en. Har man inte pengar att betala med så får man väl svälta ihjäl. Om alla andra utvägar var uttömda så kunde man få bra betalt om man sålde någon kroppsdel till en organbank. De rikaste kunde därför köpa sig medicinskt totalskydd och skaffa sig nya kroppsdelar (läs reservdelar) när man så behövde. Medlidande är en lyxvara som bara de välbeställda kan unna sig.

Tekniskt har man kommit långt och har utforskat månen, Mars och Venus, och på den sistnämnda har man till och med en liten koloni. Och den bärande idén i böckerna är att överallt hittar man artefakter efter en gammal och överlägsen civilisation som man kallar för Heechee.

 

Första Boken

 

Gateaway (1977) På svenska döpt till "Stjärnporten" och utgiven av JVM 1987

 

På Venus hittade man ett gammalt rymdskepp och när en våghals tryckte på startknappen så flög han till en urholkad asteroid som man aldrig hade lagt märke till tidigare. Den låg nämligen i en bana runt solen, innanför Venus bana, som gick i 90 graders vinkel mot planeternas banor. Asteroiden var inte bara urholkad, det var en jättelik hangar med över 1000 övergivna rymdskepp varav de allra flesta fortfarande fungerade. Asteroiden fick namnet ”Porten” och innebar början på en ny tidsålder för mäskligheten.

Alla Heechee-artefakter, inklusive rymdskeppen, var sprungen ur en teknologi som var totalt främmande för människorna, och därför i bokstavlig mening livsfarliga. Detta var dock inget som ansågs vara något större hinder och för att inget enskilt land eller företag skulle bli orättvist gynnade så bildade Jordens regeringar tillsammans bolaget Gateway Inc (Porten AB) som på rent ekonomiska grunder skulle handha exploateringen av den främmande teknologin. Eftersom man varken hade manualer eller lärare var tanken att man, precis som i Stargate, skulle lära genom att pröva sig fram. Till detta behövdes frivilliga och därför kunde  även privatpersoner bli delägare i Porten AB; det enda som krävdes var att man betalade den dyra biljetten till Porten och sedan betalade sina omkostnader när man kommit fram. Just dessa ”omkostnader” är typiskt för den allmänna mentalitet som var rådande: om man inte gjorde rätt för sig och inte heller hade pengar att betala med så blev man helt sonika utkastad. Och ingen hänsyn togs till om det fanns eller inte fanns något rymdskepp som kunde ta emot den utkastade.

 

 Hur man styrde skeppen kunde man inte komma på, men tryckte man på startknappen så hamnade man så småningom på något mål som kunde ligga 100-tals ljusår från solen. Tryckte man sedan på en returknapp så kom man oftast tillbaka hem igen. Problemet var bara att ingen visste hur länge resan varade och om medtagna förnödenheter skulle räcka till eller om man skulle svälta ihjäl. Förlusten av människoliv var skyhögt, men livet på Jorden var så hopplöst att man aldrig hade brist på lycksökare som var villiga att satsa livet för möjligheten att bli rik. Förutom normal lön fick man nämligen också provision på allt man var först med att upptäcka.

 

Hit kommer då bokens huvudperson, Robinette Broadhead, som råkar vinna på lotteri och satsar hela vinsten på resan till Porten. Han är en egoistisk skit som är svår att tycka om och det är ganska typiskt att han faktiskt blir ekonomiskt oberoende tack vare att han var den ende (av 10) som kom tillbaka från en resa där man blivit lovad 1 miljon i bonus/person. Reglerna var sådana att de överlevande alltid fick dela på den totala bonusen, som alltså i det här fallet var 10 miljoner.

 

Pohl har i den här boken valt att förlägga ”nutiden” ett antal år (5-10?) efter Robins äventyr vid Porten och all handling berättas med återblickar. För läsaren så är denna ”nutid” (vartannat kapitel) tämligen tråkig eftersom Robin då endast talar med en psykoanalytiker för att bearbeta sina skuldkänslor och det händer inte mycket. Nu vid andra läsningen hoppade jag helt enkelt över dessa mellankapitel och tycker inte att jag missade så mycket mer än en del sympati med Robin Broadhead, men det spelar inte så stor roll.

Jag kan dock säga att han växer en del i kommande böcker, men det tar vi när vi kommer dit. Jag återkommer med del 2 om någon vecka eller så.

[Libby]

Andra Boken

 

 

Beyond the Blue Event Horizon (1980)   På svenska hette den “Bortom händelsehorisonten” och gavs ut av JVM 1988

 

Robin Broadhead har förvaltat sitt pund väl och är numera en välbärgad man. Mestadels har han investerat i matproduktion, vilket är den säkraste industriinriktningen i hans tid. Överskottet har han satsat på rymdforskning som är mindre säkert men har en ofantlig vinstpotential. Senaste projektet är en Heecheeartefakt (som man tror är en jättelik matfabrik) som ligger i bana ute i ”Oortmolnet”, en jättelik asteroidsvärm 25 ljusdagar från solen. Problemet är att ta sig dit eftersom Heecheeskeppen som är programmerade att åka dit blir automatiskt avstängda vid framkomsten och prospektorerna som följer med blir strandsatta. Lösningen blir ett vanligt jordiskt, långsamtgående, rymdskepp som behöver 3,5 år för en enkel resa. Som besättning har valts en hel familj som man hoppas ska kunna klara påfrestningen att ständigt trampa på varandras tår. Tur i alla fall för oss läsare att man kommer in i handlingen när skeppet i stort sett är framme…

 

Den här boken är betydligt bättre än den första, mest för att det inte längre är enbart Robin Broadheads perspektiv man får uppleva. Nu är det ett drygt 10-tal andra personer som får vara med och dela på huvudrollen. Och inte bara det; man får till och med i några kapitel uppleva universum genom ”ögonen” på ett lagrat medvetande av en utdöd människoras, ett modernt mänskligt dataprogram och till och med en livs levande Heechee.

 

En annan sak som Frederic Pohl lyckats mycket bra med är beskrivandet av en framtida datateknik. Jag har läst många försök i den vägen från 1970-talet och de allra flesta är hopplöst föråldrade i dagens verklighet. Pohl vision ligger dock fortfarande ganska långt in i framtiden. Exempelvis är bildskärmarna föråldrade och används bara i nödfall. Nu har man ”tankar” med någon vätska som ger en helt tredimensionell bild. Musar och pekskärmar är borta, allt styrs med röstkomandon. Man behöver inte ens hålla lösenord i minnet längre eftersom datorerna reagerar på röst och bild av användaren. Man är inte ens beroende av den enskilda PC:ns processorer eftersom all datorkraft är gemensam för hela ”internet”. Situationstecken kring ”internet” eftersom det inte är samma sak som vi menar idag. Vem som helst kan gå fram till vilken terminal som helst i hela världen, som är knuten till nätverket, och genast ha tillgång till allt som man har behörighet att ha tillgång till. Då kan man börja tala om internet…

 

 

 

Eftersom antalet bytes inte längre är en begränsande resurs (annat än rent ekonomiskt eftersom användarna betalar efter utnyttjande) så kan dataprogrammen bli i princip hur sofistikerade som

helst. Och dom blir det också! Vår gode vän Robin (han har numera dom ekonomiska möjligheterna att vara en betydligt trevligare person än i första boken) har en lång rad program som är specialdesignade just för honom: ett medicinskt program, ett psykoanalytiskt (Sigfrid, som han inte använder så mycket längre eftersom han blivit sams med sina inre demoner), ett ekonomiprogram, ett juridiskt, ett vetenskapligt (Albert), en sekreterare, en stand-in osv. Grundprogrameringen består fortfarande av ettor och nollor, men det finns hur många som helst av dem. Ett program uppenbarar sig i holotanken som bilden av en person som Robin helt bestämt utseendet på. Albert är exempelvis en exakt kopia av Albert Einstein, förutom att ha inte lever. När man kommunicerar via datorterminalen ser man också en bild av den man talar med i holotanken. Den bilden kan naturligtvis också bytas ut mot ett dataprogram, om resurserna finns, därav Stand-in programmen som tar hand om ärenden och samtal som man själv tycker är för tråkiga.

 

Det enligt mig bästa med andra boken är dock Robins samtal med sitt vetenskapliga program Albert. Här börjar Pohl lägga fram en teori om varför universum är cykliskt, som det inte borde vara, man talar om svarta hål och om the Big Bang. Man får veta att Heecheerna insåg att någon eller något ”stulit” den så kallade försvunna massan så att universum skulle börja dra ihop sig igen så att det ska bli en ny Big Bang som ”någon eller något” ska kunna kontrollera för att skapa sig ett specialdesignat universum. (Ganska stort eller hur?)  Heecheerna blev skitskraja och gömde sig därför i ett svart hål…

 

För att slutligen återgå till den primära historien så lyckas projektet ute i Oortmolnet, trots en hel del grus i maskineriet, över förväntan och Robin lyckas slutligen bli störste delägare i ett stort Heecheeskepp som legat i bana runt solen 6 ljusmånader bort. Och inte bara det, han lyckas dessutom knäcka koderna till navigeringen och få tillgång till Heecheernas stjärnkartor. Universum ligger plötsligt helt öppen för en dumdristig mänsklighet som ännu inte har en aning om ”Dråparna”.

 

Fortsättning följer...     

 

 

Edited by Libby, 13 July 2017 - 19:00.

[Libby]

Tredje Boken

 

Heechee Rendezvous (1984)  ”Heesheernas värld” (JVM 1988)

 

Sedan Robin Broadhead i andra boken lyckades knäcka koden för hur Heecheernas teknologi fungerar så är dörren till universum öppnad för en mänsklighet som är i förtvivlat behov av ett nytt hem. Jorden är i princip utsugen och hungerproblemen blir allt värre. Men ingenting är lätt! För varje månad ökar världens befolkning med ca 250000, samtidigt som man bara har möjlighet att evakuera 3000 personer på samma tid. Jorden är som en tryckkokare på väg att explodera.

 

Jag ska inte berätta så mycket mer om den primära historien, resten får läsarna vänta på tills man lyckats få tag i böckerna. Därför kommer jag hädanefter att koncentrera mig på de större skeendena vilka i min mening är det som gör dessa böcker så bra.

 

Heecheerna var en gammal ras som var Vintergatans herrar för nära 1 miljon år sedan och tekniskt sett hade man nått kanske 1000 år längre än människorna har gjort. Man kunde resa fortare än ljuset, omvandla energi till materia och tvärtom som man ville, och man hade katalogiserat varenda himlakropp i galaxen med en storlek som var tillräcklig för att ha atmosfär. Liv, och i än högre grad intelligent liv, var något oerhört sällsynt, och Heecheerna föresatte sig att vårda och stötta det liv som fanns så mycket man kunde.

 

Då var det bara en handfull släkten som påbörjat rymdfart inom det egna solsystemet och ingen var i Heecheernas klass. Ett av dessa släkten, ”Seglarna”, bebodde en gasjätteplanet och hade en metabolism som var ungefär 300 gånger långsammare än Heecheernas (och människornas). Det intressanta var att deras upptecknade historia också var minst 300 gånger längre, och deras legender sträckte sig kanske 15-20 miljoner år tillbaka i tiden. Tack vare detta fick man veta att Seglarna fått besök tidigare, för några miljoner år sedan, av flyktingar undan en massutrotning. Dessa hade blivit anfallna av en mycket mäktig fiende, som Heecheerna senare började benämna ”Dråparna”, som genom att göra om solar till supernovor förintade hela solsystem.

När Heecheerna sedan började undersöka saken så fann man bevis för att sådana masslakter förekommit under 20 miljoner år och att offren alltid var släkten som just var redo till galaktisk rymdfart. Än värre var att man fick tydliga indikationer på att universum på någon konstlad väg blivit tillförd extra massa, vilket skulle betyda att utvidgningen snart skulle övergå till en sammandragning och så småningom en ny ”big bang”. Den enda logiska förklaringen var att Dråparna ville skapa sig ett nytt universum med naturlagar som bättre passade dem.

 

Eftersom Heecheerna, trots sitt tekniska kunnande, insåg att man inte skulle ha skuggan av en chans ifall man blev måltavla för en så mäktig och obeveklig fiende, så beslöt man sig för att dra sig tillbaka och gömma sig. Man skapade ett enormt svart hål, flera ljusår i diameter, i Vintergatans centrum inom vars gravitationsbrunn tiden gick långsammare, i proportion 1:40000 jämfört med tiden utanför.

 

Under denna respektingivande händelsehorisont har Heecheerna levt i 600 000 år, men för deras objektiva tidsuppfattning har endast 13 år förflutit. Man skickar ut ett spaningsskepp emellanåt för att kolla att det är lugnt i galaxen, men man är alltid noga med att hålla en låg profil. När man i tredje bokens början förväntar man sig en lugn spaningsresa är chocken stor när alla sonder och sensorer står med varningsblinkersen på. Ett av de humanoida släkten som man tidigare haft vissa förhoppningar på (alltså människan) har tagit till sig den kvarlämnade heecheeteknologin århundraden tidigare än beräknat och nu hotar den att vara så högljudd att de fruktade Dråparna mycket väl kan lägga märke till dem. Detta måste åtgärdas, och mötet mellan Heecheer och människorna är ett av tredje bokens teman.

 

Frederic Pohl är mycket duktig på att förklara kosmologiska teorier och jag förmodar att han haft långa samtal med någon kosmolog som exempelvis Stephen Hawkins. Dessutom drar han en del mycket djärva slutsatser som bara är hans egna. Exempelvis detta med att överskrida ljushastigheten som ju Heecheernas rymdskepp kan. Enligt Einsteins relativitetsteori så är detta omöjligt eftersom både skeppets massa och den energi som åtgår vid ytterligare acceleration blir oändlig vid ljushastigheten. Pohl förklarar detta med ”massreduktion”; kan man omvandla massa till energi (och tvärtom) precis som man vill så bör man även kunna göra detta i en överljusmotor. Man använder alltså sin egen växande massa som energi för en ökande hastighet. Och okey, skulle detta vara möjligt så kanske han har rätt (tror jag).

Det omöjliga i att ta sig ut från ett svart hål, som inte ens släpper ifrån sig ljus, är en annan aspekt av samma problem.

 

Så får det vara nog för denna gång. Nu åker jag på en veckas semester och då har jag varken tid att läsa eller skriva. Men jag återkommer så småningom med ett avslutande inlägg om denna bokserie.

 

Hasta la vista         

[Libby]

Fjärde Boken

 

 The Annals of the Heechee (1987) ”Fienden” (JVM 1989)

 

Detta är berättelsen om när människorna och deras nuvarande allierade, Heecheerna, slutligen konfronteras med det urgamla släkte som Heecheerna kallat ”Fienden” eller ”Marodörerna”. Längre fram i boken börjar de dock allt oftare kallas för ”The Others”.  Jag ska inte avslöja hur detta möte förlöper, något ska väl framtida bokläsare ha kvar att upptäcka. Däremot ska jag berätta mer om dessa ”The Others” och om deras intentioner.

 

Att kalla dem ”urgamla” är något av en underdrift. De utvecklades redan under den första stjärngenerationen för, i storleksordningen, 10 miljarder år sedan. Till att börja med bör de ha varit biologiska varelser som alla andra, men någon gång på vägen övergav de sina kroppar och blev ”energivarelser”. Detta hände dock för så länge sedan att de själva glömt det, på samma sätt som vi människor glömt hur vi levde för 500 000 år sedan. De har glömt det så till den milda grad att de inte längre kan föreställa sig att biologiska livsformer faktiskt kan utveckla intelligens. För dem har utrotningen av interstellära raser inte varit annat än ”ogräsbekämpning”.

 

The Others har med andra ord nått en utvecklingsnivå som vi inte kan föreställa oss, en nivå varifrån de kan påverka hela universums utveckling. Och de har sedan länge börjat denna påverkan. Det finns en teori som säger att naturlagarna som vi känner dem fastställdes några sekunder efter Big Bang. Det är dessa naturlagar som avgör hur universum ska utvecklas  och hur gästvänligt det är för liv. Att det blev som det blev och att det passade oss är dock en slump, det kunde ha blivit på något annat sätt. Detta är mycket svårt för oss vanliga dödliga att förstå. Exempelvis så är ju talet pi en konstant, som bestäms av naturlagarna, som talar om förhållandet mellan cirkelns omkrets och diameter. Hur denna konstant ska kunna vara annat än 3,14 (osv) kan vi inte begripa, men ändå skulle talet vara ett annat om grundlagarna var annorlunda.

 

The Others har kommit fram till att grundlagarna inte är optimala för deras behov och har därför beslutat att ändra på dem. Därför har man på något sätt tillfört mer massa till universum så att expansionen ska avstanna och en hopdragning ska påbörjas. En expansion i all evighet innebär ju även att universum i en mycket avlägsen framtid  kommer att ha gjort slut på allt sitt bränsle och vara helt dött. Man har alltså skapat ett cykliskt universum som expanderar och drar ihop sig, dör och föds på nytt i en ny Big Bang, med jämna mellanrum. Och vid nästa Big Bang har alltså The Others tänkt vara med och fastställa grundlagar som passar dem.

 

Detta är dock inte gjort i en handvändning. Det kommer att ta många miljarder år innan universum är redo för en ny Big Bang. The Others är dock uppenbarligen ett tålmodigt släkte och ute i den interstellära rymden mellan galaxerna har man skapat enorma svarta hål innanför vars händelsehorisont man har sina hem och där tiden går mycket långsammare. 1 år därinnanför betyder kanske 100 000 år eller mer ute i universum och ”dagsländor” som människor och Heecheer är därför lätta att missa. Dessa svarta hål utgörs dessutom av den extra tillförda massan som får universum att börja cykla. Väl uttänkt får man säga!

 

Frederik Pohl har med Heecheesviten skapat en av de mest storslagna galaktiska fonder som någonsin blivit uttänkta, och detta från en vetenskapligt hållbar plattform. Nu tror jag dock inte att detta var den huvudsakliga avsikten med böckerna. Pohl blev känd redan på 1950-talet för att vara en av de första som använde genren i sitt samhällskritiska engagemang. Detta engagemang hade på intet sätt minskat på 1980-talet och i Heecheesviten använder han sig av en tidigare oprövad idé. Jag har i förbigående nämnt att Heecheerna utvecklat en metod att överföra medvetanden till digital form och att människorna finjusterat denna till att passa sina egna psyken. I ”Fienden” utforskar Pohl grundligt möjligheter, faror och konsekvenser i en teknik som på 1980-talet bara var ”science fiktion”. Hur skulle ett mänskligt psyke klara av omställningen att plötsligt vara utan fysisk kropp och leva på internet? Skulle hon fortfarande ha några juridiska rättigheter och skyldigheter i den fysiska världen? Kan det vara frestande för många att digitalisera sig i förtid för att slippa sina världsliga bekymmer och i stället leva i en ”verklighet” där man själv bygger sina miljöer? Är tvångsdigitalisering av brottslingar att jämföra med dödsstraff?

Pohl var mycket tidigt ute med tankar om en framtid som nog inte är så långt bort.

 

Det ska också sägas att de fyra böcker jag har tagit med här är de som blivit översatta på svenska. Senare kom även ”The Gateway Trip” (1990) och ”The Boy Who Would Live Forever” (2004). Dessa har jag inte last, men det är lätt att föreställa sig att den sistnämnda behandlar frågorna om det eftersträvansvärda med ett evigt liv.

 

 

[Libby]

Se där, ett helt år sedan jag skrev något i den här tråden, så det är väl bäst att jag förnyar den så att den inte försvinner bortom händelsehorisonten...

Senaste boken i min hylla är Dean Koontz första bok i en ny serie om den före detta FBI-detektiven Jane Hawk och hennes kamp mot en till synes oövervinnerlig fiende.

Oj vad jag har saknat Koontz. Senast jag läste något nytt av honom var nog hans Frankenstein-serie som väl kom ut 2012 (tror jag). Nu är han tillbaka igen inom den genre han behärskar bäst: hightech-thrillern. Denna gång leker han med riskerna med nanoteknik och vad som kan hända om den hamnar i fel händer.

Hur bekämpar man en namnlös organisation som kan ta kontrollen över vilken människa som helst genom en enkel injektion, och som har full kontroll på internet och kan spåra varenda mobiltelefon och nyare bil, kan ta in vilken övervakningskamera som helst och köra ansiktsigenkänningsprogram? Det är inga små problem som Jane Hawk har att brottas med.

Dean Koontz har sina rötter i SF och visst är det här SF. Än så länge! Om bara några få år är det kanske en realitet.

 

Det ser ut att ha blivit 5 böcker i serien och jag ser fram mot att sluka dem alla, en efter en!

 

Jag ska kanske också tillägga att boken heter "Tystnaden" (The Silent Corner). Det har sitt ursprung i konsten att göra sig ospårbar på nätet och ändå kunna använda det. Kan man det så befinner man sig i The Silent Corner.

Edited by Libby, 28 December 2018 - 20:52.

[XC]

Hmm. Har aldrig läst Koontz, men den där boken låter intressant. Lägger in den på min läslista på eLib.

[Emill89]

Någon som använder boktjänsten storytel här? Tänkte höra om ni har några favoriter på den ljudbokstjänsten i så fall?  Utmärkt

Edited by Emill89, 15 February 2019 - 12:02.

[Fiskrens]

Jag använder Storytel. Brukar ha en bok att lyssna påvägen till/från jobbet. Senast var det Neverwhere av och med Neil Gaiman. Han läser den själv, och gör det riktigt bra. Sällan speciellt lyckat när författare själva läser in sina böcker - finns en anledning till att skådespelare ofta gör det. Men den här gången funkar det, och historien i sig är ju typiskt Gaimanskt underhållande.

Sen har jag också "pappersläst" sista boken i The Witcher-serien: The Lady of the Lake. Tog ett tag, som med de andra böckerna sakna driv. Bitvis underhållande, men inte så mycket mer.

[Libby]

The Passage by Justin Cronin

Något så sällsamt som en vampyrberättelse som jag fann läsvärd. Faktum är att jag hade tur. Hade jag i förväg vetat att det var vampyrer inblandade så hade jag aldrig köpt boken, men nu hade jag redan börjat tycka att boken var bra när jag fattade vad den handlade om.

Nu är det så att det inte är vampyrer i traditionell betydelse. Det handlar om medicinsk forskning som går snett och ett virus slipper ut som omvandlar alla människor som överlever till monster. Det handlar om civilisationens undergång och några få osmittade människors kamp för överlevnad. Perfekt för min smak. Boken är tjock; över 900 sidor och sedan finns det två lika tunga uppföljare också att se fram emot.

Såg också att den gått som tv-serie på Fox i vinter. Hittade den inte på Cmore men det gör detsamma eftersom den snart är här på DVD och Blueray

[Fiskrens]

Blood, Sweat and Pixels av Jason Schreier
Schreier är skribent på Kotaku och har intervjuat ett antal speltillverkare, från medlemmar i flerhundrapersoners-projekt till ensamma programmerare för att försöka utröna varför/varför inte spelprojekt lyckas. Uncharted 4, Dragon Age: Inquisition, Stardew Valley, Shovel Knight och The Witcher 3 är några av spelen man får höra bakgrundshistorierna om.

Det hela blir en rätt underhållande vandring genom ständiga förseningar, "crunchs" (100H+-veckor) och "omöjliga" mål. Roligast blir såklart när man har en relation till spelen det berättas om, och man ska nog antingen ha det eller jobba med utveckling för att riktigt uppskatta berättelserna. När man som jag ofta har båda blir det riktigt underhållande.