11 replies to this topic

[Crusader]

The Dark Eye: Chains of Satinav
 
Geron är en ung fågelfångare i kungriket Andergast där invånarna ser honom som en olycksbringare pga den profetsia om undergång som den blinda seer kallad Bird-Man gav innan han brändes på bål för 13 år sedan. Nu är landet invaderat av kråkor som anfaller folk och förstör allt de kommer åt och Geron's fosterfar, Gwinnling, är övertygad om att det handlar om en förbannelse från the Seer. Han skickar ut Geron i skogen för att hitta fairy-magi som är den sista ingrediens som behövs till en potion som ska bryta förbannelsen.
Men väl i skogen träffar Geron en ung och vacker fairy vid namn Nuri och allt förändras. Tillsammans med en mystisk talande kråka ger de sig ut på en lång resa och ett stort äventyr för att bryta profetsian och bekämpa ödet.
 
Ett Peka & Klicka äventyr av den klassiska varianten baserat på det tyska Penna & Papper RPGt The Dark Eye ("Das Schwarze Auge" eller "DSA") som är lite av tysklands motsvarighet till Dungeon's & Dragons och deras populäraste RPG, känt för sin detaljrikedom och nogranna beskrivning.
DSA skapades 1984 men släpptes inte på Engelsk marknad fören 2004. Innan dess så släpptes ett antal PC-spel (mäst kända är Realms of Arkania serien och The Dark Eye: Drakensang serien)
 
Spelet är utvecklat av Daedalic Entertainment, som har blivit kända för sina äventyrs spel som The Whispered World, Edna & Harvey, A New Beginning och Deponia serien.
Spelet fick också en uppföljare som släpptes i höstas, kallad The Dark Eye: Memoria.
Samma utvecklare har även gjort det episodiska turordningbaserader strategispelet The Dark Eye: Blackguards som släpptes nu under vintermånanderna.
Ett annat RPG, The Dark Eye: Demonicon, släpptes också i höstas på PC och ska komma på konsoller i år men det är utvecklat av ett annat företag och har ingen koppling till just den här serien mer än att det utspelar sig i samma värld.
 
Det här är ett fantastiskt äventyr som blandar humor och mer lättsamma händelser med alvarliga och tragiska. Stilen på spelet är direkt kopierad från regelböckerna som gör att det blir som en bild-bok där man rör sig på bakgrundsbilden. Få saker rör sig utöver karaktären du spelar vilket kan få det att kännas lite livlöst ibland. Och när saker väl rör sig så blir det ofta en aning hackigt. Framförallt när man rör Geron. Troligen ett medvetet val eller kanske brist på folk till utvecklingen av spelet? Men visst har stilen sin charm och hela grejen med handtecknade spel har blivit lite av deras signatur.
Men handlingen, musiken och röstskådespelarna (alla karaktärer har röster) höjer verkligen spelet så för det mästa bryr man sig inte om att rörelserna ser lite enkla ut. Framförallt kärlekshistorien.
 
Som sagt, spelet är ett klassiskt äventyr baserat på ett RPG. Man letar upp saker och löser pussel för att komma vidare. Ofta med rätt mycket humor. Spelets puzzel är för det mästa logiska och även då man ibland får fundera ett tag så löser man de flesta utan större problem.
 
Längden på spelet är rätt mycket som ett Peka & Klicka spel brukar vara. Alltså inte så värst långt men inte heller kort.
 
 
 
 
Bra:
- Underbar handling och intresanta karaktärer.
- Fin musik och bra röstskådespelare.
- Lagom krongliga puzzel.

Dåligt:
- Hackiga animationer.
- Då spelets puzzel för det mästa går att räkna ut så finns det vissa små saker som är riktigt svårt att komma på lösningen på, men som tur är så är de sällsynta.
- Hade önskat att spelet hade haft lite RPG-element och att de val man gör faktiskt hade haft en effekt på spelet.

Sammanfattning: En underbar resa till Tysklands populäraste fantasy-värld som kunde ha varit mycket mer men fortfarande är ett tillfredställande Peka & Klicka äventyr.
 
Betyg: 3 kråkor av 5.

Edited by Crusader, 15 January 2014 - 05:07.

[Fiskrens]

Tomb Raider 2013

Rebooten av den klassiska spelserien i regi av Square Enix, där man får följa - får jag anta - början på Lars Croft's karriär som äventyrare. Hon är i alla fall ung och rätt osäker i början av spelet. Det är en välgjord återuppväckning som innehåller en lagom mix av de typiska komponenterna fysiskt pussel och action, som dessutom är väldigt snyggt och - för det mesta - välspelat. Man kan väl kanske påstå att spelet återtar taktpinnen när det gäller den här typen av spel efter att ha blivit omsprungen på senare år av Drake och liknande.

Även om den är lite kort (klockade själv in det på 22h) så är det ett spännande och engagerande äventyr som håller mysteriet vid liv så länge det bara går. Det har en bra inlärningskurva som portionerar ut mer avancerade handlingar och utrustning allt eftersom man lär sig behärska de tidigare. Det man råkar ut för känns för det mesta väl infogat i historien och sällan konstruerat. Framför allt är det också kul att följa Laras egen utveckling från att nästan kräkas när hon dödat för första gången till att på slutet skrika "That's right, I'm coming to get Y'all!" med maskingevär i högsta hugg .

Möjligen blir det lite enformigt mot slutet - det finns trots allt bara en viss mängd av pussel och situationer ett sånt här spel kan visa upp, men så långt fram är man helt inne i historien. En onödig nackdel är att man tvingas utvecklas till en generalist: man kan inte lära sig nya vapentekniker utan att först behärska en del överlevnad. Det får de gärna utveckla till nästa spel i serien. Det är hur som helst bra nog för minst en till omspelning; inte Skyrim-klass men klart tillräckligt.

Betyg: Mycket Bra

[Crusader]

Batman: Arkham City
 
Nästan 2 år har gått sedan Joker tog över Arkham Asylum. Nu är han döende och inlåst i det nya superfängelset, Arkham City, där han kämpar i ett krig mot Penguin och Two-Face för att ta kontroll över fängelset.
Bruce Wayne och Poliskommisarie Jim Gordon har länge kritiserat det farliga och omänskliga i att låsa in stadens alla skurkar och galningar i en stadsdel och låta dem klara sig själva, och Gotham City's nya borgmästare, Arkham Asylum's föredetta chef Quincy Sharp, som lät bygga fängelset och den mystiske Dr. Hugo Strange som han satte som ansvarig för fängelset.
När plötsligt Bruce Wayne blir tillfångatagen mitt under ett tal och inlåst i Arkham City måste han handla snabbt. Först måste han få tag på sin Batman dräkt om han ska kunna överleva och sedan hitta den mörka sanningen bakom fängelset. Varför är det igentligen byggt? Vad är "Protocol 10" som Strange via högtalare säger ska börja om 10 timmar? Och vem är denna Dr. Hugo Strange som verkar veta att Bruce Wayne är Batman?
Samtidigt är Catwoman också inlåst i Arkham City men hon tänker inte förbli det. Så fort hon har fått tag på sina ägodelar, som Strange har låst in i sitt valv, så tänker hon sticka. Men först måste hon få tag på ritningarna som Two-Face stal från henne.
 
 
Uppföljare på hitspelet Batman: Arkham Asylum från Rocksteady, som även gjorde det här spelet.
Spelet är mer Open World än Arkham Asylum var. Här har man hela gammla Gotham City att leka i. Men då det hela har förvandlats till ett fängelse så är där bara skurkar vilket känns lite synd. Jag hade hellre haft folk att rädda och rån att stoppa än att slåss mot varenda jäkel man träffar. För det är verkligen nästan bara slagsmål i spelet. Det var det visseligen gott om i första spelet också men inte lika mycket. Visst, man kan undvika fienderna men är man som jag så vill man helst inte lämna några obesegrade. Och när man väl har besegrat fienderna så blir Arkham City väldigt dött innan de respawnas igen. Det här bidrog till att jag faktiskt tröttnade på spelet och det tog lång tid innan jag fick tillbaka suget. Så även då jag gillar att man får spela Batman i en öppen stadsdel så är bden för dåligt fylld. Visst, hitta Riddler Trophys är rätt kul (speciellt när man har alla redskap och faktiskt kan ta dem) och gåtorna är som vanligt kul att klura ut (men aldeles förmånga gåtor var löjligt dåliga och omöjliga att luska ut och vissa var helt ologiska så man fick använda "fusk" på kartan, till skillnad från första spelet där alla gick att luska ut utan de "fusk" man kunde sammla på sig)
Det som är bra är därimot när man gör uppdragen inne i byggnader. De är likadana gjorda som i Arkham Asylum och fungerar bra för det mästa även om det är en viss återupprepning med att gå in i en byggnad och ta sig till rummet i slutet för att slåss.
 
Spelets handling är väl det bästa. Den är intresant och spännande och innehåller, till skillnad från första spelet, lite fler skurkar. Fast jag tycker ändå att de kunde ha fått in betydligt fler skurkar i spelet. De behöver inte ha en betydande roll utan man kunde träffa dem på gatorna eller nåt, liknande man gör med Killer Crock. Och variationen på de vanliga skurkarna är rätt enformiga och tråkiga.
Men ett stort plus är de Side Missions man kan spela även om de var lite i enklaste laget.
Boss striderna, om än få, är också väldigt intresanta.
 
Åter igen mycket påskägg och annat intresant för Batman fans. Finns också en hel del miniberättelser att sammla på som berättar kortfattat vad som har hänt karaktärerna mellan spelen.
En annan bra sak är alla alternativa skins som finns att ladda ner till spelet. Batman har 7, Catwoman har 2, Robin har 2 och Nightwing har 1. Och tackvare en kod så behöver man inte klara spelet innan man kan använda dem, som fallet var innan.
 
Challenge Maps har fått en klar förbättring. Att man nu kan spela som Batman, Catwoman, Robin och Nightwing ger mycket. Men fortfarande aldeles för liten variation på kartorna. 6 grundkartor av varje sort (Combat och Predator) samt några DLCer. Med tanke på att alla kartorna utom 4 DLC-kartor är från spelet (likadant i första spelet) så är det hela snålt och känns lite som att de var lata.
 
En sak jag inte förstår är varför CGI-videon de släppte online inne fanns med i spelet då det fungerade som ett intro till spelet.
 
Jag vet att många anse det här vara det perfekta Batman-spelet men jag anser ärligt talat att Arkham Asylum var bättre.


Bra:
- Åter kan man spela Batman som Batman SKA spelas.
- Många skin att välja mellan så att man kan spela sin favorit-Batman.
- Mycket påskägg för de som kan Batman.

Dåligt:
- Kunde ha haft fler kända Batmanskurkar.
- Challege Mode kunde ha haft fler variationer på banorna.
- Även då spelets karta är stor så är den också en aning återupprepande och tråkig.

Sammanfattning: Ett spel som är fantastiskt men samtidigt inte utnytjar alla sina potensial.

Betyg: 4,5 Riddler Trophies av 5

[Crusader]

The Dark Eye: Memoria

Geron bor fortfarande i Andergast där han desperat försöker hitta ett sätt att rädda sin flickvän Nuri. En resande kallas Fahi erbjuder honnom en lösning om han kan lösa gåtan om Prinsessan Sadja från det avlägsna landet Fasar som för 500 år sedan tillsammans med en förtrollad stav gav sig ut för att bli en legendarisk hjälte. Varken Geron eller Fahi har hört talas om henne så vad hände med henne och hur är hennes berättelse kopplad till Geron och Nuri? Tillsammans med magistudenten Bryda försöker Geron ta reda på vad som hände för 500 år sedan samtidigt som de försöker lösa ett mysterium i Andergast där en demon-liknande varelse förvandlar folk till sten.

Direkt uppföljare på The Dark Eye: Chains of Satinav som utspelar sig både i Andergast och 500 år tidigare i ett avlägset land. Man spelar både Geron och den äregiriga Sadja i spelet vilket ger en intresant variation.


Precis som första spelet så är det ett Peka & Klicka äventyr av den klassiska varianten baserat på det tyska Penna & Papper RPGt The Dark Eye ("Das Schwarze Auge" eller "DSA") som är lite av tysklands motsvarighet till Dungeon's & Dragons och deras populäraste RPG, känt för sin detaljrikedom och nogranna beskrivning.
DSA skapades 1984 men släpptes inte på Engelsk marknad fören 2004. Innan dess så släpptes ett antal PC-spel (mäst kända är Realms of Arkania serien och The Dark Eye: Drakensang serien)
 
Spelet är utvecklat av Daedalic Entertainment, som har blivit kända för sina äventyrs spel som The Whispered World, Edna & Harvey, A New Beginning och Deponia serien.

Samma utvecklare har även gjort det episodiska turordningbaserader strategispelet The Dark Eye: Blackguards som jag nyligen har köpt och spelar för tillfället och som redan har en uppföljare på G.
Ett annat RPG, The Dark Eye: Demonicon, släpptes också i höstas på PC och ska komma på konsoller i år men det är utvecklat av ett annat företag och har ingen koppling till just den här serien mer än att det utspelar sig i samma värld.

Ett underbart äventyr med intresanta karaktärer och en gripande berättelse. Fint tecknat med smarta puzzel och bra röstskådespelare för att inte glömma underbar musik. Main themen är helt underbart!

Slutet kunde man välja själv mellan 2 varianter och ingen av dem var lyckliga. Antingen förblir Nuri en fågel och glömmer helt att hon någonsin har varit något annat eller så får hon tillbaka sin kropp men minnet förblir borta.
Och hela grejen med att Bryda blev spelets "slutboss" i ett försök att göra världen mer spännande (genom att drastiskt förändra den 500 år tillbaka i tiden med magi) kom som en shock.

Bra:
- Man spelar 2 olika karaktärer på 2 olika ställen i världen under 2 olika tidsåldrar.
- Underbar musik!
- Bra handling.

Dåligt:
- Fortfarande lite stela rörelser från karaktärerna mot den tecknade bakgrunden.
- Slutet var inte det jag hade hoppats på.
- Jag hade velat få veta vad som verkligen hände Sadja.

Sammanfattning: Åter en underbar resa till Tysklands populäraste fantasy-värld.

Betyg: 3 kråkor av 5.



Hitman: Contracts
 
Under ett rutin uppdrag så går något fel och Agent 47 blir skjuten. Det är precis att han lyckas ta sig till hans hotellrum och väl där börjar han ha drömmar om hans tidigaare uppdra, hur han dödar de 5 pappor vars gener skapade honom och slutligen avrättade sin skapare.
 
3:e spelet i serien som låter en spela om flera banor från första spelet (som utvecklarna för någon anledning hade övergivet och inte portat eller släppt på nytt). Tyvärr får man ingen onformation om vad som pågår runt de uppdragen eller 47's ursprung så i grunden är det bara en grupp uppdrag utan storyline. Fast samtidigt så är det bättre med ingen stortline än en obegriplig röra som 2:an hade. Jag vet inte om spelet var ett hast-jobb för att få ut ett innan den igentliga uppföljaren för det hela är minst sagt underligt. Hela spelet utspelar sig dessutom under ett uppdrag i uppföljaren Hitman: Blood Money.
 
Men med spelet kommer också en massa förbättringar. Man får en valfrihet om hur man ska lösa uppdragen och det känns ofta som ens egen smarta idé trotts att det hela givetvis är programerat som ett alternativ.
Kontrollen är också betydligt bättre. Många av de klagomål jag hade på 2:an har klart förbättrats. T ex att strypa eller oskadlig göra fienden genom att smyga på dem (som var på gränsen till omöjlig i förra spelet) går nu lekande lätt även om Pistol Whip ibland inte fungerar alls vilket jag tycker är synd. Och spelet har inte heller några större buggar som jag kan minnas.
Banorna är roliga att spela och det känns som att spelet fungerar som det ska.

Det ända igentligen dåliga med spelet är att den underbara minnesfulla klassiska musiken och de härliga styckena under banorna i förra spelet har bytts ut mot en usel skräpig tekno musik.

Bra:
- Många sätt att döda fiender och klara uppdragen.
- Rätt stor variation på de ställen man gör uppdragen på.
- Allting fungerar för det mästa jättebra.

Dåligt:
- Ingen förklaring av handlingen från första spelet utan man spelar bara banorna.
- En aning kort.
- Usel tekno musik förstör stämningen.

Sammanfattning: Ett underbart mördar-spel som lär sig mycket av förgångarens fel.

Betyg: 3 Pistoler av 5

[Crusader]

The Walking Dead: A Telltale Game Series - 400 Days
 
Under de 400 första dagarna efter zombie-utbrottet så kämpar 5 överlevande för att klara sig i den nya hårda världen som bara blir mörkare.
 
I den här spin-offen som utspelar sig mellan säsong 1 och 2 så får man spela 5 olika karaktärer i 5 olika korta kapitel och besluten du gör bestämmer om vilka som kommer dyka upp i säsong 2!
 
Jag såg väldigt mycket fram emot det här och blev rätt besviken. Ett expriment i att låta spelare ha effekt på säsong 2 innan det släpps och ett misslyckat sådant.
Först verkar allt riktigt bra. De 5 berättelserna är bra om än extremt korta. Intresanta karaktärer, bra röstskådespelare, bra animerat och spännande. Men så kommer slutet och man inser plötsligt att ens beslut genom spelet bara har en ända effekt: hurvidar du kommer få se karaktären i säsong 2 eller inte! Allt snack om beslut som kommer ha effekt på säsong 2 är inget annat än rekrytering om hurvidar du kommer få se karaktären igen eller inte. Och det faktum att du under spelets gång har ingen aning om det eller möjlighet att gissa gör att du med allra största säkerhet kommer förlora karaktärer i första genomspelningen. Ingen grå zon utan bara om hurvidar du kommer få se dem igen eller inte. Du har en möjlighet att övertala någon i slutet om du tidigare gjorde fel misstag men där är en karaktär du inte kan övertala hur du än försöker och du kan inte övertala alla i samma genomspelning.
Det hade varit en annan sak om beslutet handlade om hur och var man kommer se dem i säsong 2 men nu är det om hurvidar du kommer få se dem alls.
 
Medans alla valen i huvudspelet's säsong 1 räknas och förändrar handlingen om än så lite så handlar det här bara om rätt eller fel beslut. Det ena förhöjer säsong 2 med en ny karaktär, det andra gör att du missar den karaktären. Ingen alternativ handling som det annars brukar vara. Det gör att man känner att man missar något om man gör fel beslut. Förlorar delar av handlingen.
 
För att göra det hela ännu mer meningslöst så är alla karaktärernas roller i säsong 2, utom en, bara en cameo (om jag har förstått det rätt). Visst, du kan prata med dem men de verkar inte ha någon större roll annars. Med andra ord så har deras medverkan ingen större effekt. Ett undantag finns och det är den ända karaktären man inte kan påverka. Den kommer följa med oavsett vad du säger eller har valt i spelet.
För att irritera ännumera så presenterar de en massa NPCer också som man, med 2 undantag, aldrig får se igen. Känns bortkastat IMO. Och besluten från säsong 1 som man får se här är verkligen mer små påskägg och inte så värst många.
 
Man kan spela de 5 delarna i vilken ordning du vill men då sabbas den effekt de har på varandra. Tyvärr gör de det krångligt genom att inte visa vilken ordning som är den riktiga kronoligiska och de sitter i en ordning som gör det omöjligt att se själv. Den kronologiska är:


"Vince's Story" - Day 2

De börjar med att pressen tera dig för Vince, den ända karaktären du inte kan övertala om du väljer fel, bara för att riktigt sabba genomspelningen för dig redan här.
För att försvåra det ännu mer så gör de sitt bästa för att få dig att välja fel. Tar du den dömde våldtäktsmannen som säger sig vara oskylldig, står upp för de svaga, riskerar sitt liv för dig, inte klarar av att ljuga, eller tar du den rika fega bedragaren som älskar att stjäla från folk, aldrig ångrar något, alltid ljuger? Tar du våldtäktsmannen så är det kört (vilket är IMO ologiskt). Dessutom får du senare hintar om att han var skylldig.


"Wyatt's Story" - Day 41

Whyatt går att övertala och som tur är så är det samma dialogval som Russell, om att han kanske hittar någon han känner där . Och om du väljer att vara den modiga som går ur bilen så får du hoppas på att du lyckas övertala honom sedan medans om du väljer att fega i bilen och köra ifrån din bästa vän så är allt bra.


"Russell's Story" - Day 184

Russell gör en stor personlighets ändring i spelet och du måste övertala honom vilket val du än gör. Så här har valet ingen betydelse alls om han inte nämner det i säsong 2 dvs.


"Bonnie's Story" - Day 220

Bonnie's beslut har inte heller någon effekt på spelet. Dessutom kommer hon följa med dig oavsett vad du beslutar eller säger. Hon är också den ända karaktären från 400 Days som har någon större roll i säsong 2.
Sedan har vi också det beslutet som tvingas på en och som gör att jag inte gillar det här kapitlet. Oavsett hur du gör så kommer du av misstag slå ihjäl en vän. Du ser en ficklampa komma emot dig i mörkret. Slår du så visar det sig vara din vän som dör. Men slår du inte så är det magiskt en fiende som dödar dig istället. Den här typen av tvång att göra fel hatar jag. Och allt för att sedan besluta om du ska ljuga eller säga sanningen om vad som hände, ett beslut som inte har någon annan effekt än att den unge sedan påpekar att du brukar säga sanningen eller ljuga.


"Shel's Story" - Days 236 & 259

Kapitlet om Shel och hennes psykopatiska lillasyster Becca är det bästa i det här spelet. Framförallt för att man har 2 val här var av det ena får man resultatet av under det här kapitlet. Med det andra så är det samma som innan med att det ena beslutet betyder att du får se dem i säsong 2 och det andra betyder att du måste övertala dem. Men du kan inte övertala henne samtidigt som Wyatt och Russell! Medan's deras är att de kanske hittar någon de känner där  så måste du välja att där finns folk i alla åldrar för She och Becca, och det är i samma dialog. Med andra ord så kan du inte övertala alla!
Det andra beslutet känns rätt meningslöst eftersom oavsett vad du väljer så kommer Shel's kompis att dö. Jag hade föredragit att man räddade henne på något vis.
Det här utspelar sig på bensinmacken som syns i de flesta kapitlena och är lite av det här spelets centrala del.


"Epilogue" - Day 400

Du får under en kost stund kontroll över en kvinna som ska övertala de 5 att följa med henne till ett säkert ställe. De kommer bara följa med om du har gjort rätt val eller övertalar 3 av dem här. Men du kan inte övertala alla och de du kan övertala så kan du bara övertala 2 av dem eller 1 av dem, inte alla 3. Wyatt och Russell är att de kanske hittar någon de känner där medans Shel's är att där finns folk i alla åldrar och det är i samma dialog!
 
 
Knappt värd att köpa om det inte var för att få med dem som cameos i säsong 2 och för att de små berättelserna som är rätt bra. Förvänta er bara inte viktiga beslut och jag rekomenderar att ni i förväg kollar vilka beslut som fungerar för er. Jag lyckades t ex behålla Wyatt trotts att jag tod det "dåliga" beslutet tackvare att han's och Russell's övertalning är samma dialog-val.
 
Det här är 2:a gången jag spelar igenom den här. Första gången så fick jag inte med mig alla och orkade inte spela om fören nu. Att man känns tvingad att göra rätt beslut förstör också genomspelningen. IMO hade det här spelet fungerat bättre om det var helt fristående utan någon koppling till säsong 2. Framförallt om de hade tagit bort att ens val bestämmer om de är med i säsong 2 eller inte!


Bra:
- Intresanta och spännande små berättelser.
- Bra röstskådespelare.
- Snyggt animerat.

Dåligt:
- Meningslösa beslut där ett alternativ är rätt och ett är fel.
- Aldeles för kort med aldeles för korta berättelser.
- Ovetskapen om vilka beslut som är rätt eller fel tvingar dig att spela om vilket får dig att känna att ditt beslut inte har betydelse.

Sammanfattning: Allt vad huvudspelet gör rätt gör den här fel. Men den är ändå värd att spela fast hade varit bättre utan påverkan på säsong 2!

Betyg: 2 odöda av 5

[Rick Hunter]

Spelade precis klart Bioshock Infinite, fantastiskt spel på alla sätt och vis men jäklar vad komplicerat de gjorde allt på slutet? Börjar förstå vad de menar med Infinite i titeln nu. Dock så undrar jag vad detta egentligen har med Bishock 1 och 2 att göra? Trodde kopplingen till de spelen skulle vara större.

[Fiskrens]

Saints Row IV
 
Har ju som jag skrivit tidigare aldrig varit speciellt förtjust i "GTA-spel", så även om Saints Row-spelen har lockat lite mer med sin "over the top"-inställning till det hela har det aldrig blivit av. Tills nu.
 
Den här gången har The Saints tagit sig hela vägen till toppen - USA:s president - när jorden plötsligt attackeras av Zinyak som snabbt tar makten. Resten av spelet handlar om att gradvis ta över den simulering av Steelport där några människor fortfarande "lever" - tänk Matrix - för att tills slut slå tillbaka mot Zin.
 
Upplägget, att likt Matrix ha en simulering där man gradvis lär sig superkrafter är kul och befriande, speciellt eftersom man får större känsla av att kunna göra som man vill. Det ger en jäkligt härlig känsla att kunna hoppa mellan skyskrapor eller slänga bilar med tankekrafter. Historien är väl annars lagom engagerande för en som mig, som inte följt de tidigare spelen, men det håller. Resten av spelet är i princip ett antal mini-spel av varierande betyg som på olika sätt går ut på att förstöra simulationen. Tyvärr blir det lite väl repetitivt ibland, plus dock för att huvuduppdragen har mer variation.
 
Stora fördelen med spelet är den humor och attityd som genomsyrar allt. Det är Ziniyak som är kulturell och älskar Jane Austen medans Saints bara vill festa, 50-talets helylle-amerika bekämpas bäst med ett "Dubstep-gun" som - just det - tar kål på fiender med en rejäl dos modern musik, "romans" i spelet kan inledas med meningen "Hey Kinzie, wanna f**k?" (jämför med Bioware där, om ni kan ), osv. Visst, den är grabbig men inte kvinnoföraktande, och tonen det utförs med är alltid lagom lättsam: det går inte att komma ifrån att det av och till är jäkligt kul att spöa upp aliens med en lila jättedildo .
 
På det hela ett klart underhållande spel som håller för minst en genomspelning.
 
Betyg: Mycket Bra

Edited by Fiskrens, 12 October 2014 - 13:54.

[Rick Hunter]

Spelade precis klart Splinter Cell Blacklist, mer känt som det buggigaste och mest kraschvänliga spel som någonsin gjorts! Trots en jäkla massa patchar som man var tvungen att installera innan man kunde börja spela.

 

Dock är själva spelet i princip lika roligt att spela som sina föregångare. Positivt är att man kan anpassa sin karaktär klart mera för en specifik spelstil, smyga och slå ut dina fiender ljudlöst, bara peppra på för fullt med både automatvapen och hagelbössa eller ta nån sorts mellanväg. 

 

Dock sänks nästan spelet totalt av avsaknaden av Michael Ironsides ljuva stämma som Sam Fisher, helgerån att byta ut han mot killen som spelade Whitney i Smallville! 

 

På det stora hela är det dock ett helt okej spel.

[Crusader]

Jo, det är verkligen trist att han inte kunde göra rösten men jag förstår honom. Han börjar bli till åren och klarar inte av de stunts som den nya motion-capture tekniken kräver då han måste prata medans han springer, hoppar omkring, slår volter osv. Men han var iallafall fortfarande ansvarig för karaktären så att den fortfarande var rätt och var en mentor till den nya röstskådisen.

[Crusader]

Dragon Age II
 
Familjen Hawke flyr Ferelden när The Blight förstör deras hemstad och beger sig till Kirkwall på andra sidan havet. Men att starta ett nytt liv verkar lättare sagt än gjort, speciellt när konflikterna mellan Magiker och Templars blir värre samtidigt som staden oroar sig för de Qunari som har sökt skydd i staden efter ett skeppbrott i väntan på ett nytt skepp som aldrig verkar komma. Det här är historien om den äldsta av syskonen Hawke och resan till makt påväg mot ett krig som ingen vill ha.
 
Uppföljaren till Bioware's kritiker rosade RPG Dragon Age: Origins som tar serien i en helt ny riktning. Borta är den tysta hjälten, möjligheten att välja ras och den episka resan. Istället måste man spela en människa (men kan fortfarande välja kön och klass) och spelet utspelar sig till största delen i Kirkwall med några utflykter i det närliggande området runtomkring. Spelet är också mer actionbetonat, dels för att striderna ska vara smidigare och häftigare men mäst för att locka fler till att spela utan att skrämma bort de gammla fansen. Tyvärr så har de även kortat ner de quest som finns i spelet då inga av dem är vad man skulle kalla långa. De flesta är kortare än någon quest i Dragon Age: Origins var och de längsta (om man bortser från DLC) är i samma längd som de kortare questen i Dragon Age: Origins var, något de fick mycket kritik för och något de har lovat att bättra i 3:an, Dragon Age: Inquisition. Spelet har istället många fler quest än första spelet hade men det är en klen tröst.
 
Man kan förstå de flesta ändringar. Handlingen i Dragon Age II hade varit omöjlig att göra som annat än människa, rösten på huvudkaraktären gjorde också mycket för spelet. Att det bara utspelar sig i Kirkwall var också något som handlingen krävde men den korta utvecklingstiden (bara 1 år) hade också med det att göra och resultatet blir att man blir rätt trött på att gå samma gator helatiden. Ett av de största problemen som den korta utvecklingstiden orsakade var att väldigt få av ens beslut från Dragon Age: Origins (man kan föra över sin sparning och beslut från första spålet) hade någon effekt på spelet och de som hade det hade bara så effekter. De har till största delen ignorerat de slut man fick i första spelet och gjort att mycket handlar om ett default slut. Anders är ett bra exempel där de hade kunnat skapat förklaringar för att han är i Krikwall trotts slutet på förra spelet men valde att istället ge honom en standard bakgrund i Dragon Age II.
Ens companion kan inte byta rustning vilket känns lite tråkigt (lootning känns tråkigare när man bara gör det åt 1 karaktär) men jag förstår att de ville att varje karaktär skulle se unik ut. I första spelet så klädde sig typ alla likadant. I Dragon Age: Inquisition så har de gjort en blandning av hur det var i Dragon Age: Origins och Dragon Age II med att man kan byta rustningar på ens companions men alla har fortfarande sin egen stil så de ser olika ut på olika personer.
 
Men där är också saker som jag inte förstår varför. De korta questen som uppenbart var gjorda för att inte skrämma bort Casual Gamers men det irriterade istället deras fans. Med tanke på att man kan spara överallt i spelet så var det en väldigt onödig sak, En annan sak var att de satte in förmycket strider. Alla quest handlar om strider och många strider verkar inklämda och krystade som att de bara letade ursäker för att ha strider istället för att det passade och det är ett löjligt antal fiender. Det gör också att man många gånger i spelet tvingas döda goda människor eller allierade pga "missförstånd". Ett vanligt senario är att man undersöker en sak, träffar på en grupp som tror man är en fiende och anfaller och sedan blir det en överlevande kvar som man förklarar för/förklarar för en att det hela var ett missförstånd och att man igentligen inte är fiender vilket leder till en axelrykning från alla inblandade trotts att man precis har dödat ett 20:tal oskyldiga eller allierade. Väldigt störigt.
En annan sak jag retar mig på är att i ett försök att göra gråskala har gått aldeles för långt. Tanken de hade var att få folk som innan ansåg att magiker borde vara fria, att ändra sig och motsatsen. Men det hela blev mer svart än grått. I hela spelet så träffar man en handfull magiker som inte är onda, galna eller använder förbjuden magi (men då räknar jag bara de som har en talande roll) för typ var ända jäkla magiker man stöter på är det. Faktum är att man möter fler snälla och goda Templars än snälla och goda magiker och det stör mig. Jag förstår viljan att visa att det inte är så enkelt som att några är goda och några är onda men de går aldeles för långt IMO då man istället tillsist känner att de flesta magiker är galna eller onda.
 
En sak de fick mycket kritik för var att de återanvände många platser. Inget känns unikt för man får se det många gånger till och det känns fel att platser som ska vara på totalt andra ställen ser exakt likadana ut. Med tanke på att spelet redan återanvänder ställen genom hela spelet (tror inte man fick se något större  nytt i akt 2-3) så gör det här att man verkligen tröttnar på ställena.
 
Spelet är uppdelat i 3 akter (plus en prolog). Orsaken är att spelet utspelar sig under 7 år så spelet gör ett hopp på 3 år vid 2 tillfällen (och ett hopp på 1 år i början). Det har både bra och dåliga saker med sig. Det bra är att i början av varje akt så är där mycket nytt igen (quest, samtal med companions osv.) och man får en känsla av att tiden går. Det dåliga är att man känner som att man missat något. 3 år är en aldeles förlång tid och får en att känna att man tappat kontakten med världen. Lite som en omstart. Och det gör att de flesta som tröttnar på spelet tar en paus just när det blir en ny akt. Vet själv att mitt intressa dalnar lite då.
Handlingen i spelet känns tyvärr också mycket mindre sammakopplat än första spelet. Där är en röd tråd men ingen igentlig huvudhandling. Den handling som ska vara spelets huvudhandling börjar inte riktigt fören i Akt 3. Speciellt akt 2 känns som en avstickare från spelets handling.

Spelet berättas ur en av Hawke's companions perspektiv 3 år efter att händelserna i spelet slutade vilket är en intresant idé. Tanken var att man skulle få veta effekterna av ens handling innan spelets slut. Men problemet är att där är aldeles för få handlingar och val som tas upp där så det hela funkar inte riktigt som tänkt.
 

Hawke's personlighet kan väljas mellan 3 olika dialog-val: Diplomatisk/Hjälpsam, Sarkastisk/Skämtande och Agressiv/Rak. Väljer man samma typ av dialog ett antal gånger (t ex Diplomatisk) så får Hawke den personligheten i scener och de mindre meningar som karaktären säger mellan dialog-valen. Om man sedan väljer ett annat dialog-val ett stort antal gånger så byter man till en ny personlighet. Men det är svårt att t ex bara spela en agressiv Hawke för det kommer flera tillfällen då man isåfall tvingas motsäga sig själv om man inte väljer Diplomatisk eller Sarkastisk. Med Sarkastisk så finns problemet att man ofta skämtar vid fel tillfällen och kan se väldigt kall eller okänslig ut. Alltså inget perfekt system och något jag hoppas de har förbättrat mycket i Dragon Age: Inquisition.

Ett av spelets största fel är att de övergav det. När spelet fick en massa negativ respons så bestämde de sig för att lägga all kraft på Dragon Age: Inquisition och strunta i planerna de hade för Dragon Age II. De hade planerat en Expantion som skulle avsluta Hawke's story (som lämnades lite oavslutad i slutet) och flera DLCer. Alla de planerna skortades och de saker de ansåg vara för viktiga flyttades över till Dragon Age: Inquisition vilket gör att Dragon Age II blir mer som en prequel till Dragon Age: Inquisition än ett eget spel. Saken är den att de gjorde precis samma sak med Dragon Age: Origins fast där för att de fick en sådan hit. De planerade en avslutande Expantion och fler DLCer men bestämde sig för att skrota dem och jobba på att släppa Dragon Age II tidigare istället (kanske hade EA med saken att göra) vilklet fick fans att känna sig svikna då de hade lovat minst 1 år med DLCer till spelet. Ännu värre är att de slutade att fixa buggar och uppdatera spelet också vliket gjorde att många buggar blev ouppklarade (och de gjorde samma med Dragon Age II).
Som tur är så har de beslutat att Hawke ska få en stor roll även i Dragon Age: Inquisition för att avsluta hans handling, vilket känns mycket skönt då det hela startade med honom.
 
En annan sak jag har väldigt svårt att förstå är den extrema omdesignen av spelvärlden. I ett försök att ge Dragon Age II en unik stil så förändrade de mycket av utseendet på seriens varelser (framför allt Drakspawn som ser totalt annorlunda ut och mycket tråkigare), de olika raserna och några ikoniska karaktärer. Saken är den att jag, och många andra, gillade stilen som första spelet hade och tycker förändringen inte bara är irriterande onödigt utan dessutom bryter sammanhanget mellan första och andra spelet och karaktärer som återvänder från Dragon Age: Origins ser väldigt annorlunda ut. Och trotts deras snack om att "den nya designen är här för att stanna" så har de medellat att de ändrar stilen IGEN till nästa spel (fast då för att göra en hybrid mellan 1:an och 2:an).
 
Spelet är iallafall bra och har förbättrat mycket av mekaniken från första spelet även om en massa andra saker har blivit sämre. DLCerna var också mycket bra ("Legacy" och "Mark of the Assassin") och de bästa, för att inte säga längsta, questen i hela spelet (vilket inte säger lite). Bra röstskådespelare, intresanta karaktärer och i grunden an bra handling.
 
 
Bra:
- Välskrivna karaktärer och handling.
- Bra röstskådespeleri och fin musik.
- Mycket mer samtal med sina companions och de får en djupare handling än companions hade i första spelet.

Dåligt:
- Samma sak helatiden. Förlite variation. Förkorta quest. Förmycket fokus på strider. Och man tröttnar snabbt på att se samma ställen helatiden. (och då menar jag inte bara de återanvända kartorna)
- För osammanhängande handling och aldeles förmånga "gråzoner".
- Omdesignen gör att man ibland har svårt att se kopplingen mellan första och andra spelet, speciellt Darkspawn.
 
Sammanfattning: Ett spel från RPG-Kungen Bioware som inte alls lever upp till förväntningarna men trotts det ligger högre än mycket annat där ute.
 
Betyg: 4 magiker av 5.

[Den Gröne Hämnaren]

[kjellbergström]

De bästa videospelen 2014 Kritiker valde sina favoritspel för året, med början i Respawn Entertainments mechblaster Titanfall Nu är det dags igen. Från storartade mainstream-hits till mindre kända indiepärlor - det här är de 25 spel som har hållit recensenterna fastklistrade vid sina gigantiska HD-tv-apparater i år. Som alltid är det en mycket subjektiv lista, baserad på de titlar vi verkligen spelade och spelade, snarare än de kritiska hits vi tyckte att vi verkligen borde överväga. Bortsett från det var reglerna enkla: varje titel på listan måste släppas för första gången 2014, så inga remasters, ompaketeringar eller konverteringar av tidiga titlar, och allt måste finnas på konsol eller PC,