592 replies to this topic

[stoffe]

Fire Season av David Weber och Jane Lindskold, andra boken om Stephanie Harringtons och trädkatten Lejonhjärtas äventyr på planeten Sphinx. Mycke trevlig YA-serie (Star kingdom) som jag kan rekommendera till både unga och gamla läsare.

Bok 1 (A Beautiful Friendship): http://www.amazon.co...m/dp/1451638264
Bok 2 (Fire Season): http://www.amazon.co...r/dp/145163840X

Jag har också laddat ned The Twelve av Justin Cronin från Audible.

[Libby]

Jag har just läst om "Den fjärde världen" (The Haunted Mesa (1987)) av Louis L'Amour, utgiven på svenska 1988 på Wikens förlag.

Jag tar upp denna intressanta bok eftersom jag tror att den missats av dom flesta SF-lovers, kategoriserad bland "Äventyr" i bokhandeln som den var. Jag skulle själv ha missat den om det inte varit för att jag samtidigt också är en sann L'Amour-fan. Författaren är en av världens mest kända westernförfattare som bland annat fått ta emot pris ur president Reagans hand som "The American Storyteller" och etablissemanget brukar ju ha svårt att fatta att en författare kan byta genre. För visst är detta SF, det ger ju redan den svenska titeln en antydan om.

Bakgrunden är Anasazi-folket som tidigare bebodde det så kallade "Four Corners området" i Klippiga Bergen, Navajo- och Uteindianernas nuvarande område, men som plötsligt och oförklarligt försvann för 700 år sedan. Ett av historiens olösta mysterier! L'Amour serverar oss en för en westernförfattare mycket udda teori om vad som hände. Enligt flera indianlegender kom Anasazi ursprungligen från den "Tredje Världen" genom ett hål i marken till vår värld som då är den "Fjärde Världen". Boken utspelar sig i nutid och huvudpersonen är Mike Raglan, en forskare i paranormala fenomen som söker efter en saknad bekant som höll på att bygga ett hus på Haunted Mesa.

Bokens svaghet är tempot, författaren låter helt enkelt Raglan gå omkring och älta sin rädsla för det okända alltför länge. Dom 360 sidorna är åtminstone 100 sidor för mycket. Vid första genomläsningen tänkte jag kanske inte så mycket på det, men nu när jag läste om den så fick jag god lust att ge huvudpersonen en spark i baken så att han någon gång skulle komma sig för att sticka huvudet genom det där "hålet" i väggen och se vad som fanns på andra sidan.
Man märker också lite av att författaren inte är hemma i genren, han kan inte trixen. Dessutom gör han en del logiska kullerbyttor och ställer frågor som man aldrig får förklarade. Men sammantaget är det en hygglig beskrivning av nutidsmänniskans ovilja att acceptera det som inte är vetenskapligt vedertaget.
Behållningen med boken är dock själva grundidén som gör den väl värd att läsa.

[Libby]

I väntan på det beställda bokpaketet från SF-bokhandeln med blannd annat "Drakarnas Dans" tog jag mig för att läsa en mer lättsmält gammal goding. Det fick bli Kosmos nr 9 från 1975 som innehöll 5 minnesvärda noveller av A.E. van Vogt, där titelnovellen Atomstormen (Resurrection, The Monster) var den bästa.
Den handlar om en ras galaktiska kolonisatörer (som inte beskrivs så ingående men har i alla fall "sugkoppar" och pansarhud) som träffar på en beboelig planet med enbart växter och inget som helst djurliv, däremot mängder av halvt förvittrade skelett som ligger överallt. Försiktiga som man är vill man ju veta vad som hänt innan man skickar rapport till hemplaneten om att planeten är lämplig att kolonisera. Till sin hjälp har man en "rekonstruktionsmaskin" med vilken man kan återuppliva en av infödingarna. Det visar sig att infödingen är en människa och planeten är Jorden som råkat ut för en "Atomstorm" på många ljusårs diameter, vilken dödat allt djurliv. Det visar sig också att människorna vid den tidpunkten nått ett utvecklingsstadium som var nära nog gudalikt, men ändå inte tillräckligt för att överleva.
När man återuppväcker denna människa så försvinner han genast ut ur den låsta cell där han förvarades (teleportation) men återkommer efter en stund för att förklara sig: "När jag först vaknade så undrade jag vad jag skulle göra med er!" Självfallet blev det fart på utomjordingarna som gjorde sitt bästa för att döda "monstret" och sedan bomba hela planeten, men man lyckas naturligtvis inte, ingen bomb detonerar.
Det slutar med att hela besättningen begår kollektivt självmord genom att styra skeppet rakt in i solen, för att förhindra att människan får tillgång till rekonstruktionsmaskinen och vetskap om var kollonisatörernas hemplaneter finns. Det man insåg för sent var att mannen direkt efter uppvaknandet teleporterade sig till rymdskeppets kontrollrum och därför redan har tillgång till denna kunskap.

Även om jag numera naturligtvis har fått högre krav på den litteratur jag läser så är det ett sant nöje att någon gång ibland återvända till dom böcker som jag växte upp med. Det var ju denna "sense of wonder" som gjorde att jag en gång fastnade för genren och det har påverkat hela mitt liv.

[stoffe]

I väntan på det beställda bokpaketet från SF-bokhandeln med blannd annat "Drakarnas Dans" tog jag mig för att läsa en mer lättsmält gammal goding. Det fick bli Kosmos nr 9 från 1975 som innehöll 5 minnesvärda noveller av A.E. van Vogt, där titelnovellen Atomstormen (Resurrection, The Monster) var den bästa.

Även om jag numera naturligtvis har fått högre krav på den litteratur jag läser så är det ett sant nöje att någon gång ibland återvända till dom böcker som jag växte upp med. Det var ju denna "sense of wonder" som gjorde att jag en gång fastnade för genren och det har påverkat hela mitt liv.

Heh, jag läste nyligen om The Voyage of the Space Beagle av Vogt, golden age sci fi är alltid kul att gå tillbaka till emellanåt.

Nu håller jag på och läser den senaste Culture novellen av Iain M Banks - The Hydrogen Sonata. Den håller rätt bra kvalité än så länge (Jag har inte kommit så långt.)

Edit: Läst klart The Hydrogen Sonata som var en ganska medioker Culture-bok men en halvbra Banks är ju alltid en ganska bra SF-bok, oavsett. Just nu lyssnar jag på Scrivener's Moon som är tredje delen i Philip Reves serie om Fever Crumb (Prequel till Mortal Engines kvartetten) Som vanligt skriver Reeves fantastisk bra YA, handlingen kan ibland lämna lite att önska men han (Reeves) är så bra på karaktärer och världen han beskriver är så intressant att det inte gör något. Om ni aldrig har läst något av Philip Reeve så går ni miste om något unikt.

Edited by stoffe, 10 November 2012 - 08:10.

[stoffe]

Lyssnar på The Tarnished Knight av Jack Campbell och jag är glatt överaskad av boken än så länge. Ovanligt bra skrivet för att vara Campbell och karaktärerna är riktigt intressanta.

[Fiskrens]

Själv läser jag The Sword Itself, första delen i The First Law-trilogin av Joe Abercrombie. Samtidigt lyssnar jag på Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark-Elfgren, fortsättningen på cirkeln. Nåja, inte exakt samtidgt - det hadee varit lite väl splittrat .

[stoffe]

Läser nu The Hunger Games av Suzannee Collins. Meh.

[Peak]

Just nu lyssnar jag om "Needful Things" av Stephen King. Har inte läst boken på bra många år, och upptäcker att jag inte minns mer än huvuddragen..

Bra bok så här långt iaf..

[Libby]

Och jag har för första gången prövat på Joe Abercrombie och då med boken "En god fiende". Ganska hårdtuggat och inte särskillt rolig (he he, undrar vad John-Henri skulle säga om denna ) men jag tror nog att jag tar mig igenom den. Det är i alla fall ingen trevlig värld han har skapat, det regnar och luktar skit mest hela tiden. Definitivt ingen bok man ska läsa om man är deprimerad...

[Libby]

Jag börjar tro att jag inte kommer att orka igenom Abercrombie. Hade fått för mig att hans böcker var ganska populära, men jag kan inte riktigt förstå varför. Kanske någon kan förklara det för mig?
Hittade det här i stället, riktigt kul, även om det mer känns som ett filmmanus än som en roman i vardande. Hur som helst trevligt med nya förmågor.

[stoffe]

Jag har kikat lite på Abercrombie men det är något med hans stil jag ogillar så jag har aldrig kommit vidare långt med någon av hans böcker. Jag gillar inte Rothfuss eller Sanderson heller och de är ju också populära, så antagligen är det bara jag som är en grinig gammal gubbe. Just nu håller jag på och läser om Predator Cities av Philip Reeve efter att ha slängt The Hunger Games i väggen av ren frustration (Orsakad av slarvigt världsbyggande, tunna karaktärer och en osannolik premiss - Barn som tvingas slåss med varandra till döds för underhållning? Gigantiska städer på larvfötter som "äter" varandra i en slags Darwinistisk process är en mycket trovärdigare utgångspunkt.)

[Fiskrens]

Så här långt gillar jag The Blade Itself av Abercrombie, främst då de karaktärer han ritar upp. Än så länge har inte handlingen tagit nån större fart, men den håller mig i alla fall kvar. Det är det första jag läser av honom, så jag kan inte jämföra med något annat han skrivit.

The Name of the Wind av Rothfuss gillade jag mycket, den andra inte riktigt lika mycket (men den var inga problem att komma genom).

Har just börjat lyssna på Hungerspelen, men inte orkat ta mig speciellt långt. Där är beror det än så länge mest på att jag har svårt för Rebecka Hemse som uppläsare, men också att det hela känns lite väl enkelt.

[Libby]

Hoppsan, då har man gått och fått abstinens! Det var så att jag plockade fram dom två sista böckerna från boklådan jag köpte av SF-bokhandeln. Det var dom jag var minst sugen på att läsa: del 1 och 2 av Dean Koontz Frankenstein. Jag har väl alltid känt en viss avsmak för både Frankenstein och Drakula, troligtvis för att jag såg dom svartvita orginalfilmerna i alltför unga år. Det var ju inga barnfilmer precis.
Jag hade alltså inga höga förväntningar och desto trevligare var det ju när Koontz version var så bra. Nästan uppseendeväckande bra.

Nu borde jag kanske inte vara så förvånad, jag blev bekant med Koontz redan i 90-talets början när jag läste "Väktare" på en flygresa hem från Australien och väl tillbaka i Sverige igen så tog jag vägen förbi SF-bokhandeln och köpte "Främlingar" och "Blixtsken", och sedan var jag fast. Med åren har det blivit ett drygt 40-tal Koontz-böcker i bokhyllan och av dessa är det bara 2 som jag inte orkat läsa färdigt; den ena var "Gömstället" och den andra var den vedervärdiga "Vansinne" som kom härom året.
Det jag främst gillar hos Koontz är hans fantasi och hans karaktärsbeskrivningar, främst då hans förmåga att göra störda och förvridna psyken levande och trovärdiga. Det brukar vara en sådan karaktär i varje roman, men i Frankenstein har vi redan fått vara "inuti huvudet" på 8-10 stycken.

Utgångspunkten i Koontz Frankensteinserie är att både Viktor Frankenstein och hans monster fortfarande lever efter 200 år, men nu har vetenskapsmannen blivit ett monster med planer på att byta ut hela mänskligheten mot sina egna skapelser och "monstret" har blivit något av en from munk med djupa insikter i filosofiska frågor.

Problemet är alltså att jag nu har läst 2 av totalt 5 delar i serien och nu brinner jag av nyfikenhet att få reda på hur det ska sluta. När resterande delar kommer ut på svenska har jag ingen aning om, men jag får nog vara beredd på att vänta....

[Fiskrens]

Har just börjat lyssna på Hungerspelen, men inte orkat ta mig speciellt långt. Där är beror det än så länge mest på att jag har svårt för Rebecka Hemse som uppläsare, men också att det hela känns lite väl enkelt.

Vande mig vid båda, så nu håller jag på och lyssnar på fortsättningen: Fatta Eld.

[Sejphirot]

Köpte precis The hobbit (klassiker)
Fick nytändning efter filmen. Får se om man pallar läsa simarilion (?j

[Den Gröne Hämnaren]

Jag har nyligen läst ut Pippi Långstrump går ombord (Vi kan väl kalla det science fiction?) av Astrid Lindgren och börjat läsa The Magicians' Guild (Vi får väl utgå från att det är fantasy?) av Trudi Canavan.

Tänkte att jag ska skriva en recension av Pippi, men jag tror att jag väntar med det tills jag har läst tredje boken också...

Jag tyckte The Magicians' Guild dog i första boken när de onda blev de goda, och de goda blev de onda om du förstår vad jag menar (utan att avslöja för mycket). Gillade den mörka stämningen i boken innan den vändningen kom. Har inte läst vidare i serien just därför.

 

Nu är The Magicians' Guild utläst. Helt okej. Kan tänkas att jag ger mig på nästa bok också någon gång. Men nu har jag, som lovat ovan, börjat läsa Pippi Långstrump i Söderhavet.

[Peak]

Thank You for Shopping at Audible

The audio you pre-ordered is now available   Item Details A Memory of Light ( UNABRIDGED) 

Author: Robert Jordan, Brandon Sanderson

An Audible credit was applied when you placed this order. 
     

[Libby]

Jag har just läst Vindarnas Folk av Poul Anderson som jag ju på något sätt blandat ihop med Koontz "Ett steg mot Framtiden" (tror att jag lade den recentionen i fel forum) men det visade sig att detta var något helt annat. "Vindarnas Folk" skrevs 1973 när Poul Anderson låg på toppen av sin karriär och är förmodligen en av dom bästa beskrivningarna av ett utomjordiskt släkte som någonsin skrivits. Den handlar om planeten Avalon som för flera århundraden sedan kolloniserades gemensamt av människor och ythrier, en bevingad ras som ytligt sett inte har så mycket gemensamt med människor. Tillsammans har dom dock smält samman till en säregen blandkultur där båda raserna i själ och hjärta känner att dom tillhör samma folk.

 

Så kommer då den enorma jordiska flottan för att "räta ut" gränserna och inlemma Avalon i det kejserliga Imperiet. Överraskningen kan sägas vara total när den lilla oansenliga planeten vägrar underkasta sig jordisk överhöghet. Bokens baksidestext är som vanligt felaktig och för den mänskliga delen av Avalons befolkning var det aldrig något moraliskt dilemma att slåss för sin självständighet. Det visar sig också att man är allt annat än hjälplösa, kanske inte så mycket att anfalla med men ett nära nog ogenomträngligt försvar. Dilemmat blir anfallarnas, måste man bomba sönder planeten så har det bara kostat enorma resurser utan att man får någon som helst vinst.

 

Känns lite märkligt att jag så totalt glömt handlingen i denna bok, men förmodligen var den för "djup" för mig när jag läste den första gången. Jag var helt enkelt inte tillräckligt mogen för att förstå. Boken är endast 166 sidor lång men något av ett mästerverk som jag tveklöst kan rekommendera.

 

Det ska också nämnas att boken avslutas med en 5 sidor lång kommentar om Poul Andersons författarskap skriven av John-Henry Holmberg. Också den mycket läsvärd:

"-För att människoporträtt idag ska tas på allvar och anses som seriöst och meningsfullt bör det skilldra en person som antingen drivs uteslutande av sina känslor, som reagerar utan att reflektera, eller går att identifiera som en viss samhällsgrupp och följdaktligen är individuellt likgiltig, eller som hjälplöst offer för omständigheternas spel. Djupsinniga moderna romaner behandlar följdaktligen personer som på hundratals sidor lider av att ha för stor näsa, som anser sig oförmögna att påverka sin arbetssituation eller som inte vet vad de ska ta sig till när de ställs inför övermänskliga problem (gärna av typen "visst är det orättvist att Nilssons har bil och inte vi")"...."Andersons temata är nämligen betydelsefulla, till skillnad från den "seriösa" litteraturens ofta oändligt likgiltiga sysslande med trivialiteter".

 

Det kan inte uttryckas bättre!

 Vindarnas folk.jpg   139.91KB   5 downloads  Vindarnas folk 2.jpg   72.85KB   6 downloads

[Libby]

Så tog jag då faktiskt för med att läsa en bok av Denis Lindbohm och det fick bli hans, mig veterligen, sista SF-bok, ALLT HAR SIN TID, som gavs ut 1984 som Delta nr 169. Det är en tidsresehistoria och handlingen är i korta drag:

 

En ny teori lanseras, Merzteorin, som är ett märkligt tillägg till Einsteins relativitetsteori. Ett gäng vetenskapare samlas och börjar experimentera, men tydligen inser dom inte konsekvenserna av exprimenten. Rätt vad det är så har hela bunkern där dom jobbar förvandlats till en tidsmaskin, när strömmen kopplas på så avknoppas tidsmaskinen från den vanliga rumtiden och när den stängs av är man tillbaka igen, men på ett annat ställe och en annan tid. Problemet är till en början att dom inte förstår hur dom ska styra, man hinner hoppa flera miljarder år bakåt innan man lär sig hur man ska vända. Och när man väl lyckats vända så vet dom inte hur dom ska lyckas hitta just det lilla tidssegment som är deras eget. Dom blir också snart varse att varje besök i den normala rumtiden medför förändringar så att dom hamnar i andra tidslinjer där utvecklingen gått annorlunda än den vi känner till. Dom blir kort sagt vilse i tiden!

Till slut har man lyckats skapa en paradox som förintar hela rumtiden framåt  och den enda väg dom har att fly är bakåt mot Big Bang. Där visar det sig att det inte bara är materia som exploderar utan även den samlade livskraften från ett tidigare universum, en livskraft som i komprimerad form inte kan kallas annat än GUD. Denna gud ställer så allt till rätta igen genom att göra alla tidsresenärernas tabbar ogjorda och ändrar samtidigt en naturlag så att människorna inte ska ha möjlighet att göra tidsresor förrän dom mognat i 1000-tals år till. Och sedan är historien slut.

 

Rätt intressant hur väl man lyckas glömma handlingen i böcker man inte läst på 20-25 kanske 30 år. Och självfallet läser man ju på ett annat sätt nu när man blivit lite äldre. Lindbohm var egentligen ingen bra berättare, mer då en idéspruta. Personbeskrivningar och dialog är minst sagt undermåliga, men boken är ändå både lättläst och läsvärd tack vare att Lindbohm skapat en logisk teori och sedan dragit den ut i sin yttersta konsekvens. Visst blir man lite irriterad över tidsresenärernas ibland stupida misstag, men det kunde åtminstone jag ha visst överseende med.

 

Jag tror dock inte att det blir någon fler Linbohmbok nu på ett tag, det får bli något annat, kanske till och med något nyskrivet. Den som lever får se.

Edited by Libby, 01 February 2013 - 15:37.

[King Cobra]

Just nu:

Audio bok: A forge of darkness, Steven Erikson

Läser Ebok: Kings Blood Daniel Abraham.

[Peak]

Just nu läser jag "Modem Times 2.0" av Michael Moorcock.

 

Hans Jerry Cornelius är lika förvirrande nu som förr...

[Den Gröne Hämnaren]

Jag har nyligen läst ut Pippi Långstrump går ombord (Vi kan väl kalla det science fiction?) av Astrid Lindgren och börjat läsa The Magicians' Guild (Vi får väl utgå från att det är fantasy?) av Trudi Canavan.

Tänkte att jag ska skriva en recension av Pippi, men jag tror att jag väntar med det tills jag har läst tredje boken också...

Jag tyckte The Magicians' Guild dog i första boken när de onda blev de goda, och de goda blev de onda om du förstår vad jag menar (utan att avslöja för mycket). Gillade den mörka stämningen i boken innan den vändningen kom. Har inte läst vidare i serien just därför.

 

Nu är The Magicians' Guild utläst. Helt okej. Kan tänkas att jag ger mig på nästa bok också någon gång. Men nu har jag, som lovat ovan, börjat läsa Pippi Långstrump i Söderhavet.

 

Så var också den utläst. Ger jag mig också på Pippi Långstrump har julgransplundring, Pippi Långstrump i Humlegården och Assar Bubbla tror jag att all Pippi-kanon är avklarad. Fast det är väl inte riktigt så att det finns någon officiell distinktion för vad som är kanon och inte.

 

Som sagt, så har jag nyligen skaffat mig ett par Ture Sventon också, och dem har jag också tänkt läsa i en nära framtid.

 

Men nu har jag nyss påbörjat Namnsdagsflickan. Än har jag inte kommit så långt att jag vet om den egentligen hör hemma under trådens rubrik. Men även om den inte är fantasy, så innehåller den fantasy ändå.

[King Cobra]

Just nu:

Audio bok: Host med Stephenie Meyer. Verkligen positivt överaskad Kate R som narrator..kan inte gå fel. A forge of darkness med  Steven Erikson ligger på is, har verkligen svårt med den författaren. 

Läser Ebok: Kings Blood Daniel Abraham. Ser fram emot fortsättningen!! En bokserie som växer.

Edited by King Cobra, 26 February 2013 - 20:32.

[Den Gröne Hämnaren]

Men nu har jag nyss påbörjat Namnsdagsflickan. Än har jag inte kommit så långt att jag vet om den egentligen hör hemma under trådens rubrik. Men även om den inte är fantasy, så innehåller den fantasy ändå.

Nu har jag läst ut den...

 

Som sagt, så har jag nyligen skaffat mig ett par Ture Sventon också, och dem har jag också tänkt läsa i en nära framtid.

...och tagit itu med detta.

Egentligen var det ju Ture Sventon i Paris jag tänkte läsa, men eftersom jag köpte Ture Sventon i London också verkar det ju lämpligt att jag läser den först. Men om jag nu ska läsa en bok som kommer före den jag tänkte läsa, är det ju lika bra att jag läser den allra första delen. Alltså har jag nu långat Ture Sventon, privatdetektiv på biblioteket och börjat läsa den.

[Den Gröne Hämnaren]

Egentligen var det ju Ture Sventon i Paris jag tänkte läsa, men eftersom jag köpte Ture Sventon i London också verkar det ju lämpligt att jag läser den först. Men om jag nu ska läsa en bok som kommer före den jag tänkte läsa, är det ju lika bra att jag läser den allra första delen. Alltså har jag nu långat Ture Sventon, privatdetektiv på biblioteket och börjat läsa den.

 

Jag tyckte om första Sventon-boken, och hade därför inget emot att fortsätta med att läsa den andra. Men jag hittade inte den på biblioteket, så nu har jag i stället börjat läsa Good omens.