Några demografiska fakta och förutsägelser inför de kommande decennierna:
- Det genomsnittliga födelsetalet för att upprätthålla en stabil befolkningsmängd är 2,1 barn per familj. I stora delar av Europa – främst de södra och östra – ligger det så lågt som 1,2-1,4. I de värst drabbade regionerna har hela samhällen på landsbygden avfolkats i takt med att antalet familjer har minskat och de kvarvarande har flyttat in till städerna. I exempelvis Italien har en fjärdedel av kvinnorna inga barn alls och en annan fjärdedel bara ett. Om det inte vore för invandringen skulle Europas befolkningsmängd vara krympande redan nu.
- 2003 var den genomsnittlige européen 37,7 år gammal. 2050 kommer h*n vara 52,3 år. Landet med världens högsta medianålder då kommer att vara Spanien, med mer än hälften av befolkningen över 55 år .
- Ryssland har ännu lägre natalitet än Västeuropa och dessutom är medellivslängden omkring 20 år kortare. Fallet i medellivslängd började redan på 1960-talet och den postsovjetiska ekonomiska kollapsen har förvärrat läget. Detta har resulterat i en skarp nedgång i befolkningsantal som till 2050 kan halvera den nuvarande siffran på 146 miljoner, om inte trenden ändras drastiskt.
- I Japan kommer landets nuvarande befolkning på 126 miljoner att ha minskat med en fjärdedel till 2050 och 40 % av dem kommer att vara i pensionsåldern. Till skillnad från USA och Europa (men likt Ryssland) har Japan inte accepterat massinvandring som en åtgärd av arbetskraftunderskottet, pga den underliggande främlingsfientligheten i det japanska samhället. Man satsar istället stort på robotteknologi för att underlätta vården av gamla men det löser inte problemet med den enorma försörjningsbördan av en så stor befolkningsandel utanför arbetsmarknaden.
- 10-talisterna kommer att bli den första barn- och ungdomsgruppen (0-19 år) i Sveriges historia som är färre än pensionärerna. Äldrevården kommer att skrika efter deras arbetskraft, då deras inträde på arbetsmarknaden sker ungefär samtidigt som de stora kullarna 40- och 50-talister har blivit gamla nog att behöva rejält med vård.
- Vartannat barn som föds i USA och Europa idag räknas få uppleva sin hundrade födelsedag. Det innebär att många som föddes redan under sent 1900-tal – och i ännu högre grad de som föds nu – kommer att leva in i 2100-talet.
Den demografiska transitionen allt detta vittnar om kommer att gå hårt åt den utvecklade världen. Det började med upptäckten och framställningen av antibiotika och vacciner som tillsammans med bättre hygien och en högre levnadsstandard i allmänhet kraftigt minskade dödstalen och ökade den väntade livslängden för människor i alla samhällsklasser. Inte långt därpå följde de sociala genombrott som kom att minska födelsetalen: kvinnans frigörelse från sin traditionella hemmafruroll, mindre familjer, karriärinriktade människor som satsar sin tid och energi på sitt arbete och väntar med att skaffa barn eller inte gör det alls. På sikt kommer den åldrande befolkningen leda till att allt färre behöver försörja allt fler, vilket Pär Nuder åsyftade med det ökända uttalandet ”detta köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda - det är en realitet att försörjningskvoten riskerar att bli ett problem.” Än har vi bara sett början på denna multigenerationslånga omställning men vad kommer de långsiktiga sociokulturella följderna bli av ett samhälle där ålderspyramiden alltmer börjar anta formen av en tratt? Det är ämnet Bruce Sterling tar sig an i Holy Fire (1996).
Det 21:a århundradet går mot sitt slut. Branschen för läkemedel och bioteknik har blivit världens mest lönsamma och sysselsätter 15 % av världsbefolkningen. Den biomedicinska industrin har tagit stormsteg i sin kamp mot döden och medellivslängden har skjutit i höjden som följd. Världens utvecklade samhällen har i praktiken blivit gerontokratier, med ofantligt materiellt välstånd. De administreras av en åldrad och konservativ social elit medan ungdomar (syftandes på alla under 50, ungefär) till stor del jobbar inom tjänstesektorn och passar upp på åldringarna... eller våndas i en marginaliserad tillvaro på samhällets bottenskikt, bokstavligen oförmögna att konkurrera på arbetsmarknaden med de gamlas erfarenhet och ackumulerade kapital (och i detta nu spås en ungdomsarbetslöshet på 35 % till 2011). Barn är en liten, ouppmärksammad minoritet – närmast en kuriositet, då sociala normer uppmuntrar brådmogenhet som gör barndomen till blott en momentan fas av ens liv. Hur bra hälsovård man får står i direkt relation till hur väl man sköter sin hälsa och hur god medborgare man är. Tanken att ens hälsa är en privatsak är en skrattretande anakronism. ”Personlig integritet” är ett lika förlegat begrepp som ”velociped” eller ”automobil”. Det alluderas till nån form av (antibiotikaresistenta?) pestsjukdomar som skakade om samhället ordentligt på 2030- och 40-talen och ändrade dess karaktär från vårt nuvarande tillväxtorienterade konsumentparadis:
There were various methods of hedging your bets. You could, for instance, be conspicously and repeatedly good. You always voted, you commited no crimes, you worked for charities, you looked after your fellow citizens with a smile on your face and a song in your heart. You joined civil support and served on net communities. You took a tangible wholehearted interest in the basic well-being of civilization. You were probably old, probably well-behaved and probably a woman. You were awarded certain special considerations by a polity that appreciated your valuable public spirit. You were the exact sort of person who had basically seized power in modern society.
If you were responsible in your own daily health-care practices, the polity appreciated the way in which you eased the general strain on medical resources. You had objectively demonstrated your firm will to live. Your serious-minded, meticulous approach to longevity was easily verified by anyone, through your public medical records. You had discipline and forethought. You could be kept alive fairly cheaply, because you had been well-maintained. You deserved to live.
Some people destroyed their health, but they rarely did this through deliberate intention. They did it because they lacked foresight, because they were careless, impatient and irresponsible. There were enormous numbers of medically careless people in the world. There had once been titanic, earth-shattering numbers of such people, but hygienically careless people had died in their billions during the plagues in the 2030s and 2040s. The survivors were a permanently cautious and foresightful lot. Careless people had become a declining interest group with a shrinking demographic share.
[...]
It was a ruthless system, but it had been invented by people who had survived two decades of devastating general plagues. After the plagues everything had become different, in much the way everything was different after a world war. The experience of massive diebacks, of septic terror and emptied cities, had permanently removed the culture’s squeamishness. Some people died and some didn’t. Those who took steps to fight death would be metodically rewarded, and those who acted like fools would be buried with the rest.
There were, of course, some people who morally disagreed with the entire idea of technologized life extension. Their moral decision was respected and they were perfectly free to drop dead.
[...]
Losing years of control over one’s money was a very stiff price, but it was not the worst of it. The loss of money did not sting the way it once had stung. Money was no longer what money once had been. The polity had never been a free-market society. People dying of plague were not much impressed by free markets. The polity was a plague-panicked allocation society in which the whip hand of coercive power was held by smiling and stout-hearted medical rescue personnel. And by social workers. And by very nice old people.
Centralgestalten är Mia Ziemann, en 94-årig medicinsk ekonom (född 2001, vilket säkert har en symbolisk innebörd) som efter att en gammal flamma har dött hamnar i något av en mogenålderskris. Flamman i fråga ville en gång under forntiden att hon skulle följa med på genomresa i Europa på en självupptäcktsfärd, vilket hon avböjde – ett beslut kännetecknande för hennes personlighet. Mia har alltid lutat åt det trygga och stabila och aldrig velat ta några risker eller språng ut i det okända, vilket också återspeglar sig i hennes samhällsposition. Hennes tillgångar är inte oansenliga men hon har aldrig varit något annan än en funktionär, en hemvan skrivbordsbyråkrat av just den typen som har cementerat den rådande gerontokratin. Sporrad av omständigheterna bestämmer sig Mia för att ta det första riktigt vågade beslutet i sitt långa liv: att offra det mesta av sin rikedom och genomgå en experimentell föryngringsbehandling som ska återställa hennes kropp till en 20-årings och ge henne en andra chans att leva.
Behandlingen blir lyckad men är förstås inte utan bieffekter. Den omfattande fysiologiska ingreppet att föryngra en kropp 75 år skickar Mia in i ett slags mental regression, då hennes sinne tillfälligt trängs tillbaka till det undermedvetna och ersätts av en ung tjejs nyfödda medvetande. Maya, som hon kallar sig, kapar alla band till sitt förra liv och flyr till den numera bokstavligt gamla världen Europa, där hon småningom hamnar bland en grupp radikala bohemiska konstnärer och engagerar sig i deras verksamhet. Vad som följer därpå är en introspektiv karaktärsstudie, under vilken Mia/Maya tvingas jämka samman en nästan hundraårig livserfarenhet med ett ungdomligt sinnelag, samtidigt som hon försöker göda en latent konstnärlig låga inom sig. Det är en typiskt Sterlingsk berättelse om en individualist som strävar att bryta sig loss ur en social matris av kvävande förväntningar och hitta en egen mening i tillvaron, blandad med den typ av sociologiskt förutseende som Sterling gör så bra. Med framtidens distans tar han också tillfället i akt att småskojigt kommentera företeelser i vår egen samtid:
Brett peered at a framed piece of paper ephemera. ”What is this thing?”
”Part of my paper collection. It’s the cover of a twentieth-century computer game.”
”What, this giant silver thing with fangs and muscles and all these war machines and stuff?”
Mia nodded. ”It was a kind of virtuality but it was flat and slow and it came in a glass box.”
”Why do you collect stuff like that?”
”I just like it.”
Brett was skeptical.
Mia smiled. ”I do like it! I like the way it’s hopelessly stuck between pretending to be high-tech ultra-advanced design, and actually being crude and violent and crass. It cost a lot to design and market, because people were very impressed when you spent a lot of money back then. But it still looks botched and clunky. There used to be thousands of copies of this game, but now they’re forgotten. I like it, because not many people are interested in that kind of old-fashioned shlock, but I am. When I look at that picture and think about it – where it came from and what it means – well, it always makes me feel more like my real self, somehow.”
”Is it worth a lot of money? It sure is ugly.”
”That box top might be worth money if it still hade the game inside. There’s a few people still alive who used to play these games when they were kids. Some of them are museum fanatics, they own the antique computes, disks, cartridges, the cathode-ray tubes, everything. They all know each other through the net, and they sell each other copies of games that are still mint-in-the-box. For big-collector sums of money. But just the paper cover? No. The paper’s not nuch worth to anybody.
”You don’t play the games?”
”Oh, heavens no. It’s really hard to get them to work, and besides the games are all awful.”
Sterlings prosa är slipad och lågmält poetisk emellanåt, med den karakteristiska förmågan att få det futuristiskt exotiska och främmande att verka alldagligt. Två stycken fastnade jag särskilt för; det ena beskriver Mias förvandling och är en rafflande insikt i avancerade teknomedicinska underverk. Det andra skildrar Mias besök till 2090-talets Stuttgart, en stad som föröddes av de historiska omvälvningarna och sedan återuppbyggdes som en mekanoorganisk hybrid av karbonbaserade byggnadsmaterial. Det är en plats där de biotekniska landvinningarna är inbäddade i själva arkitekturen och beskrivningen av den demonstrerar författarens stora visionsförmåga och idérikedom. Ska man hitta något i berättelsen att klaga på så får det bli de talrika diskussionerna om konst. Sterling är förutom författare bland annat också designkritiker och det är förståeligt att han vill skriva om det som ligger honom nära hjärtat men tugget om olika konstformers abstraktioner tenderar att bli lite långrandigt om man inte är konstvetare. Sterling brukar ha ett internationellt perspektiv i sina berättelser men här får man knappt veta något om världen utanför USA och Europa, vilket är lite synd med tanke på att den för närvarande är ställd inför helt andra utmaningar än åldrande befolkningar och därmed skulle kunna utgöra en intressant kontrast.
Under läsandet kunde jag inte låta bli att associera till futurologer som Ray Kurzweil och deras ivriga förhoppningar att biomedicinen inte bara kommer att förlänga människoliv utan småningom också föreviga dem. Sterling skildrar i ”Holy Fire” ett samhälle som via bioteknologin närmar sig realiserandet av den äldsta av människans länge ouppnåeliga drömmar: odödlighet. Det är en skildring som illustrerar något som John-Henri Holmberg skrev i efterordet till den svenska utgåvan av Schismatrix, nämligan att ”Sterling vet det många sf-författare försöker glömma: att det förflutnas barlast av motsättningar, fördomar, konflikter, förtryck och bigotteri ständigt vilar över varje tänkbar framtid, och att inga innovationer någonsin kan garantera en bättre värld så länge vi fortfarande är människor.” Till skillnad från teknoutopister som Kurzweil inbillar han sig inte att vår posthumana framtid kommer att bli något paradis där alla är lyckliga. Det är ingen hemlighet att det råder ett nära samband mellan generationsskiften och social progression. USA hade t.ex aldrig röstat fram en färgad president för tjugo år sen, trots att rassegregationens dagar nominellt var över sedan länge då. Följaktligen är världen i ”Holy Fire” i social och kulturell stagnation. Det är en värld som närapå har uppfyllt Francis Fukuyamas tes om historiens slut och trots sina synbarligen utopiska drag ständigt blickar tillbaka till det förflutna, där gamlingar inrotade i sina stelbenta vanor och tänkesätt sätter agendan för all överskådlig framtid och exkluderar sina nästkommande. Och som har glömt att lika viktigt att leva är att ha något att leva för.
”Brett, stop it. You’re not talking any sense. First you say that I’m stealing your life, and then you say you couldn’t do anything with it anyway. So what’s your big problem exactly? Sure, maybe you’d have done a lot better than me, eighty years ago. But hey, you weren’t around then. You can’t romanticize the past to somebody like me. I was there in the past, all right? Eighty years ago, we basically lived like savages. We had plagues and revolutions and mass die-offs and big financial crashes. People shot each other with guns when I was young. Compared to eighty years ago, this is heaven! And now you’re just abusing me, and not making one bit of sense.”
”But Mia, I can’t make perfect sense like you can. I’m only twenty years old.”
”Oh, don’t cry, for heaven’s sake.”
”I’m twenty years old and I’m and adult. But nothing I do is important. I can’t even get a chance to prove that I’m stupid. I suspect that I probably am, and I could live with that, I swear I could. I’d do something else, I wouldn’t work in artifice, I’d just live like a little animal. I’d make babies and maybe I’d potter around in a garden or something. But I can’t even manage that much, in this safe lovely world you’ve built for me. I can’t get anywhere at all.”
”Holy Fire” är ett verk i SF:s bästa socialextrapolerande anda. Till skillnad från mer välkända troper i genren, som artificiell intelligens eller interstellära resor, tacklar det ett mindre spekulativt scenario som sakta men nästan säkert kommer att bli mer pressande för varje år som passerar. När man har läst färdigt lämnas man undrande hur det kommer att utvecklas i vår mångfacetterade verklighet som ingen fiktion kan göra riktig rättvisa.
Den som lever får se. Och det kommer som sagt många av oss att göra länge, länge till.
