En dyr *censurerat*
Min lillebror är inte så liten längre. Tar ett chips i taget och klär myndiga bekymmer i kloka ord. Talar om den rörliga räntan. Dubbeldippar inte.
Men så händer det att den bannlysta ivern övermannar honom. Någonstans har han hört att den första Arnfilmen blev en miljon dyrare för att Arn Magnussons häst, en elegant men våldsamt kåt arab, hade erektion under hela inspelningen.
”Kuken var enorm, de var tvungna att retuschera bort den digitalt”, bubblar min lillebror och hänvisar till källor inom produktionen.
Jag famlar efter hästkukar i mitt mentala bibliotek och skälver vid minnet av en ljummen morgon på ett stuteri utanför Frankfurt 1985. Jag stod fastfrusen i stallets mynning och kippade efter luft.
Den är större än mig.
På tåget hem lyssnar jag på Cat power. The Greatest. Och tänker på kuken.
En miljon?
Bestämmer mig för att ringa någon.
Dagen efter ringer jag någon. Han heter Torbjörn Olsson och var ansvarig för de digitala effekterna.
Han har inte retuscherat några kukar.
Men han bekräftar att kuken var ett stort problem under inspelningen. Och att Joakim Nätterqvist ofta tvingades rida några varv mellan tagningarna för att dämpa hästens generande aptit på de andra djuren. Han klarade helt enkelt inte av att uppföra sig i sällskap med andra hästar.
Jag hinner lägga på innan jag drabbas av en oerhörd insikt.
Hur såg det egentligen ut på 1100-talets slagfält? I verkligheten.
Korsriddare som vevade ursinnigt med svärden medan deras ädla springare sneglade på fiendens kurvor?
Jag blir aldrig äldre än att jag kan sitta och fundera över sådana här saker med ett aggressivt leende på läpparna.
Och det händer att jag dubbeldippar.
Korsriddare som vevade ursinnigt med svärden medan deras ädla springare sneglade på fiendens kurvor?