Genreserier mot traditionella serier

Två aspekter av det hela; antingen blir det som Marie Morot skrev, att jag missar några avsnitt och tröttnar. Eller så försvinner bara förtjusningen i TV-serien ibland. Det där går liksom inte att förklara logiskt, gillar man något så gör man det, annars inte.

Edit: Det här ämnet är delat från ett annat ämne, vilket gör att starten på det kan se lite konstig ut. // Cappy.

Edited by Capshaw, 07 March 2005 - 23:07.

Givetvis - håller med om det. Men att ge upp efter två avsnitt då man gillat dubbelt så många innan är vad jag ställerm ig emot. Har man gillat det innan så ger man det mer chanser, även om man känner man börjar tröttna.

Ta t.ex. West Wings femte säsong - jag såg i princip halva och jag försökte ge dne en chans, men nej. Det gick inte. Men jag såg åtminstone halva innan jag la ned det. Inte bara två avsnitt

Men det är skillnad på att missa och att tycka mindre bra om något avsnitt. Har man älskat, säg,  de fem-sex första, medan man tyckte det sjunde var något långtråkigare, bör man ju helt klart fortsätta med serien

Men långa uppehåll kan helt klart göra att man tröttnar på serier.

<{POST_SNAPBACK}>

Jag brukar ge serier 3-4 avsnitt att "sätta sig" på. Gillar jag dem inte efter det lägger jag ned att följa dem.

Sen, som i fallet med s. 2 av 24, så var serien inte tillräckligt fängslande för mig att anstränga mig att börja om efter det alldeles för långa juluppehållet. Jag var mindre road innan uppehållet och inte på något sätt motiverad att fortsätta efteråt.

Lost (för att återgå 'on topic' ) har hittills varit tre mycket bra avsnitt och två mindre bra. Jag har inte gett upp än, men sker inga förändringar de närmaste 2-3 veckorna kommer mitt intresse snabbt att dala. Jag vet, jag är 'fickle' ...

Givetvis - håller med om det. Men att ge upp efter två avsnitt då man gillat dubbelt så många innan är vad jag ställerm ig emot. Har man gillat det innan så ger man det mer chanser, även om man känner man börjar tröttna.

Ta t.ex. West Wings femte säsong - jag såg i princip halva och jag försökte ge dne en chans, men nej. Det gick inte. Men jag såg åtminstone halva innan jag la ned det. Inte bara två avsnitt

<{POST_SNAPBACK}>

Jag har inte gett upp än, men risken finns. Det hänger på de närmast kommande avsnitten.

S. 5 av Vita Huset ska vi inte tala om.
Men efter vad som sägs i de amerikanska forumen är s. 6 betydligt bättre, så jag säger bara att jag tagit en paus från serien. Den kommer absolut att få en ny chans nästa säsong, helt enkelt för att jag är väldigt svag för ett intelligent producerat och skrivet politiskt drama.

Faktum er att Lost bara blir bättre och bättre

Även de såkallade kvinnor som inte tillför nogot kommer tillföra nogot

Bara häng på säger jag

Hållar med Cappy och Johannes här

Inte ge upp så lätt

Håller med Marie om fördelningen av bra och mindre bra avsnitt. Sen vill jag bara påpeka att det inte är någon som ska sluta titta på det nu direkt, utan alla, inklusive jag ska ge det en fortsatt chans. Jag sa att om nästa avsnitt är lika tråkigt som det senaste så finns det en risk att jag tappar intresset.
(Och eftersom vi går ut och festar då och då på onsdagar i min klass, så...)

Vadå klyshigt? Jag tycker alla karaktärer verkar ha ett djup som inte finns i så många tv-serier. Vad tycker ni är bra då? Angel?

Jack = den svårmodige mannen som aldrig dugt något till i sina föräldrars ögon, men trots allt följt i faderns fotspår och blivit läkare.

Sawyer = bad boy with an attitude, som stjäl allt han kan (ur bagaget) och gömmer kontraband som han försöker sälja. Skor sig på andras bekostnad alltså.

Charlie = pundare, rocker, velpotta.

Shannon = bimbo.

De andra är väl mera osäkert ännu och jag lär få åta upp mina ord, när/om det visar sig att dessa inte alls är vad de verkar vara. Detta är mina intryck so far.

Fördomar och första intryck

Jag förväntar mig att karaktärerna är bra mycket djuapre än så. LOST har en stor potential

Jag är inte rätt man att rätta någon överhuvudtaget, snarare är det ni som ska rätta mig Jag tycker bara inte att man behöver vara något negativ, eftersom det är bland det absolut bästa som visats på svensk TV på länge. Men ni tycker ju inte det är dåligt, ni är ju helt besatta av LOST, annars skulle ni inte sitta här och diskutera serien

Det är du som tycker det är bland det bästa som har visats på svensk TV på länge.
Själv tycker jag det har varit lovande, men inte så otroligt fantastiskt, och djupet i karaktärerna kan jag hitta bättre på andra håll, t. ex "Six feet under". Därmed inte sagt att "Lost" är dåligt, det är det ingen som säger. Det var bara det senaste avsnittet som gjorde mig besviken...

Fördomar? Javisst. Men det är det första intryck som dessa karaktärer gett mig. Har jag missuppfattat något helt (inom ramen för de i Sverige sända avsnitten), så rätta mig gärna

Att Boone stal vattenflaskor?

djupet i karaktärerna kan jag hitta bättre på andra håll, t. ex "Six feet under".

<{POST_SNAPBACK}>

Jag skulle sagt att Six Feet Under sög riktigt illa... Om jag vågade. Men då slår Marie mig, så det vågar jag inte...

Som Kermit säger, allt är vad man själv tycker. Smak är något personligt och alla har inte samma. Att man inte tycker Lost är riktigt bra är något som jag inte kan förstå, men det betyder inte att jag har rätt i andras ögon. Det är något som vi alla bör komma ihåg

Fördomar? Javisst. Men det är det första intryck som dessa karaktärer gett mig. Har jag missuppfattat något helt (inom ramen för de i Sverige sända avsnitten), så rätta mig gärna

Att Boone stal vattenflaskor?

<{POST_SNAPBACK}>

Har, har...

Jag har aldrig påstått att han stal vattenflaskorna, det var Jin som pekade ut honom. Vilket i min bok betyder att det var Jin som stal dem.

Och beträffande SFU så vet du att du är illa ute om du säger ngt alls, Cappy. Serien har allt det där du berömmer ett flertal serier för att ha (goda egenskaper alltså). Att du då väljer att inte se dem, för att serien är lite mera high brow än många andra kan ju inte jag rå för.

Edited by Marie Morot, 04 March 2005 - 21:35.

Du sade att Sawyer var stereotypen som stjäl allt och stoppar det på sig, Marie. Det var nog det som han menade Johannes (och jag instämmer där... Du ville ha konkret mot exempel där du hade fel ).

"high brow"? Plain ordinary, ja. För det är väl vad du emnar? Inget ont i det, men inte min kopp kaka.

Scrolla upp och läs en gång till vad jag skrev, Cappy. Det står "som stjäl allt han kan (ur bagaget)" - inte ett ord om att han skulle ha stulit vattenförrådet. En viss skillnad.

Jag menade att serien inte flörtar med den publik som vill ha en stunds lättsam underhållning utan större innehåll och mening. Det krävs lite engagemang för att föllja den, ungefär på samma sätt som för Vita Huset t ex.

Scrolla upp och läs en gång till vad jag skrev, Cappy. Det står "som stjäl allt han kan (ur bagaget)" - inte ett ord om att han skulle ha stulit vattenförrådet. En viss skillnad.

<{POST_SNAPBACK}>

Om du ska börja specificera så rör det sig snart inte alls om en klcihé, utan om du sätter upp sådana krav är det specifikt för en roll. Så det tänker jag ignorera att du sa

Jag menade att serien inte flörtar med den publik som vill ha en stunds lättsam underhållning utan större innehåll och mening. Det krävs lite engagemang för att föllja den, ungefär på samma sätt som för Vita Huset t ex.

<{POST_SNAPBACK}>

Tack, det är INTE en sådan serie. West Wing då alltså, för jag har inte sett Six Feet Under. Ett bra exempel på en serie som kräver engagemang både intellektuellt och emotionellt då man ser det är MillenniuM. West Wing är ganska light-hearted (visst har den lite tyngre avsntit som vilken annan serie som helst, men det är inte närheten av MillenniuM), så om SFU ligger i samma klass så håller jag inte alls med.

Bara för man slänger in en mssa verklighet och politiska termer, betyder inte att den plötsligt får mening och innehåll och frångår en stunds lättsam underhållning. West Wing blir inte tung på grund av det. Vice versa angående Lost. Lost tvingar en till spekulationer i längre stadier, öppnar en för att undersöka vidare etc. Finns det folk som ser det som enbart underhållning? Säkert de flesta. Men i grund och botten är den bättre än West Wing i att vara mer intellektuellt stimulerande (och har större innehåll och mening).

Scrolla upp och läs en gång till vad jag skrev, Cappy. Det står "som stjäl allt han kan (ur bagaget)" - inte ett ord om att han skulle ha stulit vattenförrådet. En viss skillnad.

<{POST_SNAPBACK}>

Om du ska börja specificera så rör det sig snart inte alls om en kliché, utan om du sätter upp sådana krav är det specifikt för en roll. Så det tänker jag ignorera att du sa

Jag sa en sak, du valde att inte läsa hela och bashade mig därför. Du hade fel.

Jag menade att serien inte flörtar med den publik som vill ha en stunds lättsam underhållning utan större innehåll och mening. Det krävs lite engagemang för att föllja den, ungefär på samma sätt som för Vita Huset t ex.

<{POST_SNAPBACK}>

... för jag har inte sett Six Feet Under.

Lätt att avfärda något man aldrig sett. Hur är det du brukar säga? Man får inte säga något om det man inte har kunskaper om. Se serien, så kan vi ta det sen.

Bara för man slänger in en massa verklighet och politiska termer, betyder inte att den plötsligt får mening och innehåll och frångår en stunds lättsam underhållning. West Wing blir inte tung på grund av det. Vice versa angående Lost. Lost tvingar en till spekulationer i längre stadier, öppnar en för att undersöka vidare etc. Finns det folk som ser det som enbart underhållning? Säkert de flesta. Men i grund och botten är den bättre än West Wing i att vara mer intellektuellt stimulerande (och har större innehåll och mening).

<{POST_SNAPBACK}>

Jag kan hålla med om att Lost lägger fram ett antal frågor man kan fundera och diskutera omkring. Moraliska frågor framförallt.

TWW däremot, är en serie om politiska frågor. Att dialogen (av Sorkin) är skriven så, att den är lätt som fluffiga moln, gnistrande av intelligens och kvickheter innebär inte att serien är någon lättviktare. Den handlar förvisso om amerikansk politik, men i förlängningen om politiska frågor och ståndpunkter var som helst - också här. I lika stor mån skapar den utrymme för frågeställningar och diskussioner - också moraliska sådana, ur politiskt perspektiv.

Underhållning är vad tv handlar om, vare sig det är en sitcom eller en skräckfilm. Om Six Feet Under är bättre än Lost eller om Lost är bättre än TWW är en ren smaksak och en jämförelse man inte kan göra på det viset. Samtliga tre serier är välgjorda och engagerande och fyllda med högkvalitativa skådespelarprestationer. Det är odiskutabelt.

Att serier som innehåller "övernaturligheter" i en eller annan form och mängd av någon anledning i varje situation skulle vara bättre än de som jag kallar för "diskbänksrealism", vilket du verkar hävda (rätta mig gärna om jag har fel ) är inget jag på något sätt kan hålla med om.

Jag sa en sak, du valde att inte läsa hela och bashade mig därför. Du hade fel.

<{POST_SNAPBACK}>

Jag har läst allt och inget finns där som förändrar vad jag skrev, så nej.

Lätt att avfärda något man aldrig sett. Hur är det du brukar säga? Man får inte säga något om det man inte har kunskaper om. Se serien, så kan vi ta det sen.

Jag har inte sagt något illa om SFU! Så hur skulle jag kunna bryta mot det jag själv satt upp? Du gjorde en parallell till WW och då fick jag något att jämföra med. Vad jag sa i början att jag skulle klanka ned på SFU om jag vågade för du skulle ge mig stryk annars... Inte direkt bashande av serien. Tyckte jag gjorde det rätt klart i tråden att jag inte kunde säga något om SFU sedan.

Och nej, jag tänker inte se den. Såvida du inte slänger in massa övernaturligheter i den. Jag har redan för mycket teve att kolla på, så för att intressera mig så behövs det något som stimulerar mig mer än välskrivet manus och goda skådespelare (för att göra allt klart - jag säger inte att SFU har det, för jag har inte sett serien), det måste ha en grundstory där det fginns med övernaturligheter för att jag skall vilja investera tid i serien.

Jag kan hålla med om att Lost lägger fram ett antal frågor man kan fundera och diskutera omkring. Moraliska frågor framförallt.

Det också... Men nu menar jag även sådana saker som man kan spekulera vidare i storymässigt också.

Spoilers t.o.m. avsnitt 18 av Lost.

I Numbers får man vet en rad av nummer som Hurley fått reda på och som nu ger honom otur. Vad betyder det? Vad är dess mening? Det får en att gå tillbaka tidigare i serien och se vad för viktiga saker som finns i de numren. Det kan även få en intresserad av numerologi och undersöka det djupare.

Samma sak fick namnen Locke och Rousseau mig att gå och kolla upp vad de stod för.


Det får en att spekulera vidare, vilket inte WW gör på det här sättet. Okej, den kan ställa moraliska frågor också (det finns flera exempel på det). Däremot kan den inte nå samma sak som t.ex. Lost gör i exemplet jag ger i spoilern. Det var dit som jag ville komma.

Att serier som innehåller "övernaturligheter" i en eller annan form och mängd av någon anledning i varje situation skulle vara bättre än de som jag kallar för "diskbänksrealism", vilket du verkar hävda (rätta mig gärna om jag har fel ) är inget jag på något sätt kan hålla med om.

<{POST_SNAPBACK}>

Jag tycker det är bättre än diskbänksrealism , ja.... Men observera att det är vad JAG tycker. Inte att det automatiskt är så (snarare tvärtom om man skall se till vad majoriteten tycker).

Jag skulle sagt att Six Feet Under sög riktigt illa... Om jag vågade. Men då slår Marie mig, så det vågar jag inte..

Jag har inte sagt något illa om SFU!

Jo.

Jag har inte sagt något illa om SFU! Så hur skulle jag kunna bryta mot det jag själv satt upp? Du gjorde en parallell till WW och då fick jag något att jämföra med. Vad jag sa i början att jag skulle klanka ned på SFU om jag vågade för du skulle ge mig stryk annars... Inte direkt bashande av serien. Tyckte jag gjorde det rätt klart i tråden att jag inte kunde säga något om SFU sedan.

Jo, du sa att du skulle säga att det sög - om du vågade.

Och nej, jag tänker inte se den. Såvida du inte slänger in massa övernaturligheter i den. Jag har redan för mycket teve att kolla på, så för att intressera mig så behövs det något som stimulerar mig mer än välskrivet manus och goda skådespelare (för att göra allt klart - jag säger inte att SFU har det, för jag har inte sett serien), det måste ha en grundstory där det fginns med övernaturligheter för att jag skall vilja investera tid i serien.

Exactly my point. Du vill inte ens ge ett program en chans om det inte innehåller övernaturligheter. *skakar på huvudet*
Det är fördomar, bara fördmar ...

Jag kan hålla med om att Lost lägger fram ett antal frågor man kan fundera och diskutera omkring. Moraliska frågor framförallt.

Det också... Men nu menar jag även sådana saker som man kan spekulera vidare i storymässigt också.

Det får en att spekulera vidare, vilket inte WW gör på det här sättet. Okej, den kan ställa moraliska frågor också (det finns flera exempel på det). Däremot kan den inte nå samma sak som t.ex. Lost gör i exemplet jag ger i spoilern. Det var dit som jag ville komma.

Spekulera storymässigt kan man väl göra i vilken serie som helst som innehåller arcs i någon form. Just i TWW har du ju den politiska arenan och hur de olika frågorna vidareutvecklas t ex. I SFU är det ju familjens och övriga karaktärers inbördes relationer i sådana fall.

I SFU har du storyarcs som sträcker sig över flera säsonger, precis det som du berömmer så i andra sammanhang.
Vilket gör att jag reagerar så på att du avfärdar det rakt av sådär. Det som är mera förvånande är ju att du öht fastnade för en serie som TWW (det behöver vi iofs inte dra här), då serien inte arbetar med att utveckla karaktärerna i samma mån som de serier du annars gillar och där många storylines avslutas i och med veckans avsnitt (även om referenser kan återkomma senare). Sorkin bryr sig heller inte om kontinuitet på något sätt. Han droppar och introducerar nya karaktärer med samma friska energi, vartefter han anser sig behöva en sådan eller ej. Inte heller bryr han sig om att ge "förlorade" karaktärer ett avslut, genom att förklara hur och varför de försvinner - om han får välja själv.

Edit: Missad tag ...

Edited by Marie Morot, 06 March 2005 - 18:47.

Jo, du sa att du skulle säga att det sög - om du vågade.

Jag sa det en gång i början, utan att mena det, bara för att pika dig. Hitta det någon annanstans i stället så blir det relevant.

Exactly my point. Du vill inte ens ge ett program en chans om det inte innehåller övernaturligheter. *skakar på huvudet*
Det är fördomar, bara fördmar ...

Nej, det handlar bara om att prioritera. Jag ser redan på förm ycket teveserier för att klämma in ännu fler. Det som intresserar mig mest i en teveserie är det övernaturliga inslaget. Jag är en finsmakare helt enkelt (och då menar jag för min egen smak och inget annat). Livet går faktiskt ut på mer än att bara se på teve - om det inte gjort det hade jag säkert kollat in SFU under, men nu är det inte värt det.

Det är inga fördomar, det handlar bara om att prioritera saker tidsmässigt.

Spekulera storymässigt kan man väl göra i vilken serie som helst som innehåller arcs i någon form. Just i TWW har du ju den politiska arenan och hur de olika frågorna vidareutvecklas t ex. I SFU är det ju familjens och övriga karaktärers inbördes relationer i sådana fall.

TWW har inte det på samma sätt. Visst kan du spekulera vad som kommer att ske, och visst kan det få en att engagera lite mer i t.ex. politiska termer. Men det är fortfarande långt ifrån samma sak. Du vet ändå vart det är på väg (eller har en chans att logiskt förutspå det), för det kan inte komma något väntat (iofs, skulle säsong sex handla om ett ökande vampyrproblem i Bagladesh som Bartlet-administrationn var tvungen att ta hand om skulle det var helt oväntat... ).

I SFU har du storyarcs som sträcker sig över flera säsonger, precis det som du berömmer så i andra sammanhang. 

Om SFU har det, mer cred åt den serien. Men det är fortfarande inte något jag vill se.

Sorkin bryr sig heller inte om kontinuitet på något sätt.

<{POST_SNAPBACK}>

Nej, jag vet. han suger på det. Hans styrka sitter i hans sätt att skriva dialog. Jag fastnade med andra ord för serien för det var så likt en komediserie som inte kräver speciellt mycket tankeverksamhet (kan inte direkt säga att något avsnitt får mig tänka speciellt djupt där - ligger på samma nivå som Friends för mig).

Exactly my point. Du vill inte ens ge ett program en chans om det inte innehåller övernaturligheter. *skakar på huvudet*
Det är fördomar, bara fördmar ...

Nej, det handlar bara om att prioritera. Jag ser redan på för mycket teveserier för att klämma in ännu fler. Det som intresserar mig mest i en teveserie är det övernaturliga inslaget. Jag är en finsmakare helt enkelt (och då menar jag för min egen smak och inget annat). Livet går faktiskt ut på mer än att bara se på teve - om det inte gjort det hade jag säkert kollat in SFU under, men nu är det inte värt det.

Det är inga fördomar, det handlar bara om att prioritera saker tidsmässigt.

Jag gör samma prioriteringar, med den skillnaden att jag väljer de högkvalitativa serierna oavsett vilken genre de tillhör.

Spekulera storymässigt kan man väl göra i vilken serie som helst som innehåller arcs i någon form. Just i TWW har du ju den politiska arenan och hur de olika frågorna vidareutvecklas t ex. I SFU är det ju familjens och övriga karaktärers inbördes relationer i sådana fall.

TWW har inte det på samma sätt. Visst kan du spekulera vad som kommer att ske, och visst kan det få en att engagera lite mer i t.ex. politiska termer. Men det är fortfarande långt ifrån samma sak. Du vet ändå vart det är på väg (eller har en chans att logiskt förutspå det), för det kan inte komma något väntat (iofs, skulle säsong sex handla om ett ökande vampyrproblem i Bagladesh som Bartlet-administrationn var tvungen att ta hand om skulle det var helt oväntat... ).

En politisk serie kan ju, om den öht ska spegla någon sorts verklighet, inte ta ut svängarna på det viset. Då tappar den ju all trovärdighet och blir istället en fars.

Dessutom handlar mycket av politik om dagsaktuella frågor. De debatteras för en kort stund, för att sedan sjunka undan. De större frågorna kommer alltid upp igen, men behöver inte ligga framme på bordet hela tiden. Vilka frågor som kommer upp från vecka till vecka kan man ju inte förutspå, möjligen med undantag av mellanösternkonflikten i olika former. Det är ine intressant att sitta och spekulera i vad som ev. kommer eller ej i framtiden i TWW-avsnitt, det intressanta är att reflektera över de politiska frågorna - hur de lösts i programmet, hur de löses irl och hur man själv skulle önska att de löstes.

I SFU har du storyarcs som sträcker sig över flera säsonger, precis det som du berömmer så i andra sammanhang. 

Om SFU har det, mer cred åt den serien. Men det är fortfarande inte något jag vill se.

Your loss. :shrugs

Sorkin bryr sig heller inte om kontinuitet på något sätt.

Nej, jag vet. han suger på det. Hans styrka sitter i hans sätt att skriva dialog. Jag fastnade med andra ord för serien för det var så likt en komediserie som inte kräver speciellt mycket tankeverksamhet (kan inte direkt säga att något avsnitt får mig tänka speciellt djupt där - ligger på samma nivå som Friends för mig).

Håller med om vad Sorkins forte är som manusförfattare, men kan inte nog poängtera hur långt ifrån varandra vi står på den andra punkten. Friends är fluff - det är inte TWW under Sorkins penna.

--------------------------------

För att återkoppla till Lost, vill jag berätta att efter onsdagens avsnitt träffas de som vill i chattrummet på Tv-land för att diskutera avsnittet. Välkomna.

Jag gör samma prioriteringar, med den skillnaden att jag väljer de högkvalitativa serierna oavsett vilken genre de tillhör.

Nej, det gör du inte. För det du anser är högkvalitativt är i smakänden bara en preferens av personlig smak. Och då ligger du på samma nivå som mig. Tro inte du är bättre än någon annan.

En politisk serie kan ju, om den öht ska spegla någon sorts verklighet, inte ta ut svängarna på det viset. Då tappar den ju all trovärdighet och blir istället en fars.

Precis. My point exactly.

Det övriga du skriver återfinns i Lost också, fast då i de moralika dilemman som uppstår. Samma sak, fast olika saker som diskussionen och funderingar tar sig i. Här har Lost med andra ord en ytterligare dimension som TWW saknar.

Your loss. :shrugs

Nix, ingen loss. Jag är inte intresserad av den slags serien, så det är knappast någon förlust.

Friends är fluff - det är inte TWW under Sorkins penna.

I grund och botten gör Sorkins dialog serien till en komedi med drama och "politik" som en backdrop. Det var just den approachen som fick mig att se TWW. För att den inte var speciellt "heavy". Okej, smärre överdrift att Friends och TWW var lika intellektuellt stimulerande. Men skillnaden är inte så där enorm stor för mig. Då är skillnaden större mellan Lost och TWW.

För att återkoppla till Lost, vill jag berätta att efter onsdagens avsnitt träffas de som vill i chattrummet på Tv-land för att diskutera avsnittet. Välkomna.

<{POST_SNAPBACK}>

The more the merrier!

snäääääälla kan vi återgå till lost och vad som händer i själva serien?