133 replies to this topic

[Robert Jonsson]

RESIDENT EVIL 5

(Disclaimer: Det förekommer spoilers i texten nedan, så de som inte vill veta sådant bör hoppa över recensionen.)

Resident Evil är utan tvekan min favoritspelserie och även om jag kom in först på GameCube-tiden har jag följt den slaviskt sedan dess. Jag grät (nästan) då jag fick höra att Resident Evil 5 endast skulle komma till krysslådan och Playstation 3. Faktum var att det var just det här spelet som fick mig att köpa min krysslåda. Så när jag får möjligheten att återvända till en av originalkaraktärerna gör jag det med glädje.

Saker och ting har hänt sedan Resident Evil 4. Virusen har spridit sig och används nu som biovapen, vilket orsakat katastrofer i instabila regioner där desperata krigsherrar använder det för att skaffa sig makt. För att möta det hotet bildades BSAA. Det är en global organisation som arbetar för att stoppa handeln med biovapen. Givetvis var det dit som både Chris och Jill försvann för att fortsätta sitt arbete.

När spelet börjar anländer Chris till Afrika för ett reguljärt uppdrag och introduceras till sina nya partner Sheva. Det är inte för en bit in i spelet som vi inser att Chris har ett annat motiv. I en flashback-scen får vi se hur han och Jill konfronterar Wesker, där Jill offrar sitt liv för att rädda Chris och döda Wesker. Chris har dock fått indikerar att Jill är i liv och söker nu efter henne samtidigt som han lär känna sin nya partner.

För mig kändes det rätt enkelt att räkna ut Jills öde, men jag vet inte om det beror på att det är så uppenbart eller om Capcoms dramaturgiska tänkande är nära mitt eget. I alla fall är jag lite besviken över vad de gjort med henne: jag köper det, men blir inte imponerad. Hennes funktion blir endast att bidra med motivation för Chris och visst, återföreningen är gripande... men jag vill för guds skull spela henne! Det får jag inte. Det känns som jag blir hånad. Äntligen får jag återse Jill igen, men det känns som jag blir lurad på konfekten. Och vad har de gjort med henne? Blond? Jill är inte blond. Jag antar att man ville framhäva en kontrast gentemot Sheva, men det känns bara fel att tvinga fram en ny hårfärg för det.

Med det sagt vill jag dock inte klanka ned på Sheva. Det är en sympatisk karaktär vars AI jag i alla fall inte hade några problem att samarbeta med. Den känns naturlig och pålitlig. Visst, hon kanske slösar lite på ammunition men vem gör inte det? Det här är inte första gången som man spelar Resident Evil med två protagonister. Resident Evil 0 fungerade på samma sätt och även om upplägget här är något annorlunda. Upplägget med en partner gjorde Resident Evil 0 lite mindre kusligt och det blir ännu mindre rysligt i femman.

Å andra sidan ska inte bara multiplayerläget anklagas för det eftersom det går göra skrämmande multiplayerspel (Obscure var det till exempel), utan det har nog i högre utsträckning att göra med att spelet inte är ett survival horror-spel längre. Det har övergått till en action-genre där man hämtar innovationer från Gears of War (det är bara att kolla på hur man skräddarsytt biffiga Chris efter Marcus Fenix och hämtat inspiration till vapen från Hammer of Dawn). Jag säger inte nödvändigtvis att det är dåligt: det är bra att utveckla spelserien. Man kan inte återupprepa allt i evighet.

Spelet är med andra ord långt ifrån originalet, men ändå en logisk fortsättning på vad Resident Evil 4 satte igång. Gillade man det spelet kommer man fortsatt älska spelserien. Hatade man vad Resident Evil 4 gjorde är det nog mest sorgligt att se.

Den stora konflikten i spelet är den mellan Wesker och Chris, all övrig handling är egentligen bara en backdrop för denna. Ända sedan första spelet har den utvecklats och blivit större så det krävdes en stor showdown mellan dem. Det som oroar mig är införandet av klonande Weskers (hmm... måhända en idé hämtade från filmen Resident Evil: Extinction?), eftersom jag tyckte det hela blev en bra dramatisk avslutning på konflikten. Det sista jag vill se är att det eskalerar ytterligare. Hursomhelst förklarar Weskers kloning varför det i originalspelet till Playstation var möjligt att se Wesker som zombie, medan han i senare spel var "normal" igen. Det var helt enkelt en klon av honom vi såg, så på så sätt är det bra.

Appropå eskalering, är det också någonting som jag skulle vilja se behandlas i nästa spel. Jag tyckte spelet blev lite väl "episkt". Fyran kändes mer välbalanserad eftersom det då främst handlade om att rädda en enskild individ (Ashley), medan här står hela världens öde på spel. Det känns inte som Resident Evil för mig.

Så inför nästa spel skulle jag vilja se dem ta ett steg tillbaka, dra ned insatserna rejält och hellre fokusera på en karaktärsmässig resa. Varför inte göra ett spel om Jill där hon får hantera insikterna om vad hon gjort i femman?

Jag vet att recensionen kan låta väldigt negativ, men jag hade faktiskt roligt när jag spelade. Spelkontrollen kändes bekant, spelet såg bekant ut ut och den narrativa strukturen ingav trygghet. Jag fick ut vad jag ville ha från ett Resident Evil-spel. Visst, det skulle kunna varit bättre men i slutänden är det ändå ett väldigt bra spel som ger god insikt i hela spelseriens mytologi.

Bra:
- Storyn känns naturlig för serien och är dramatisk
- Det är ett snyggt och vackert spel
- Ösig action som är lagom svårt (bortsett från den extrema svårighetsgraden där ett slag dödar en direkt )

Dåligt:
- Styrningen har sin charm, men för nybörjare till spelserien är det svårt att acceptera
- För höga insatser gör spelet mindre charmigt än det skulle kunna vara
- Misshandeln av Jill. Ge oss ett spel med henne i huvudrollen istället!

Sammanfattning:

En logisk utveckling på förra spelet där skräcken inte längre infinner sig, men ändå erbjuder en rolig

Betyg: 4- zombier av 5

[Robert Jonsson]

FABLE 2 PUB GAMES

Pub Games kom innan Fable 2 släpptes och var tänkt att marknadsföra titeln som var på väg. Det är tre olika former av minispel och möjligheter till turneringar inom det.

Fortune's Tower är ett kortspel som hämtat viss inspiration från spel som Black Jack. Du ska försöka få en så hög summa som möjligt, men det finns risker att bränna sig och förlorar alla pengar om man håller på för länge.

Keystone kan man sägas vara någon form av casinospel, ungefär som roulette men med tärningar istället.

Spinnerbox kan liknas vid de typiska myntmaskinerna som man satsar en slant, drar i spaken och så slumpas fram ett nummer och får du rätt vinner du pengar.

Fortune's Tower har en del strategi i sig och kan vara hyfsat utmanande och roligt. Spinnerbox däremot är ett direkt meningslöst spel att spela och det handlar där bara om att sitta och trycka på en knapp om och omigen. Ingen skicklighet finns där, utan bara ren och skär tur. Däremellan finns Keystone som har visst inslag av strategi i hur man ska satsa, men som helt regleras av tur i slutänden.

Det roliga med spelet är dock att du kan vinna bonusföremål och tjäna pengar som du sedan kunde använda tillsammans med din Fable 2-karaktär. Det gjorde att de so mväntade på Fable 2 fick ut någonting extra från det här spelet, vilket kanske är bra eftersom spelet egentligen inte är någon höjdare. Varför då? Suger spelen? Ja, i ärlighetens namn gör dem det. Eller Spinnerbox och Keystone är tråkiga att spela. Det är alldeles för mycket tur och slump involverad i dem. Det gör att man tappar intresset och tycker det är tråkigt. Hade det istället innehållit tre spel som Fortune's Tower hade det troligen varit roligare.

Bra:
- Jag tycker det är en rolig grej när man genom att spela ett spel kan få bonus i ett annat. Det här spelet var bra marknadsföring för Fable 2.

Dålig:
- Själva designen på spelen som i stort sett bara baseras på slumpen.

Sammanfattning: Ta Fables irriterade småspel, gör dem ännu mer frustrerande och så har du Fable 2 Pub Games!

Betyg: 2 irriterade och frustrerade hasardspelare av 5 möjliga.

[Robert Jonsson]

Jag fortsätter med att recensera spelen som jag spelade igenom i somras.

FALLOUT 3

Innan jag satte mig ned hade jag hört så väldigt mycket om storheten i Fallout 3. De flesta beskrivningar listade det som svinigt bra till historiens bästa spel. Jag får erkänna, jag har inte spelat särskilt mycket av de tidigare PC-spelen. Lite av Fallout 1, men det var också allt. Det gör att jag inte ser på spelserien genom någon sorts nostalgiglasögon.

Mitt första intryck när man får "skapa" sin karaktär i bunkern är ett bland de roligaste sätten jag skapat en karaktär på - i alla fall på rätt länge. Det gör genast att ens intresse dras in i spelet. Men mitt initiala intresse får sig dock en törn i samma stund som jag kommer utanför. Då blir spelet plötsligt stort och därmed ofokuserat. Visst, det finns hjälpmedel vidare men det är inte särskilt tydliga, utan intrycket blir snarare att man lämnas vind för våg. Där blir det svårt att motivera sig att fortsätta spela vidare. Faktum är att det är något som förföljer en genom hela spelet. För mig finns det en viss motvilja att sätta sig med spelet, men så fort man väl satt sig och påbörjat det kan man knappt lägga ned det. Det har med andra ord en viss tröskel att komma in i, vilket drar ned mitt helhetsintryck lite.

Ser man till handlingen så kan jag inte låta bli att njuta när jag ser den. För de som sett TV-serien Jeremiah är den ytterst bekant - faktum är att det är som Bethesda kollat igenom seriens två säsonger och beslutat sig för att komprimera den till ett spel, för att sedan lägga den i Fallouts värld och därmed skapa en något annorlunda känsla med ghouls och super mutanter. Blandningen blir riktigt bra. De frivilliga uppdragen är rätt skojiga och varierade vilket gör att spelet sällan känns repetativt (bortsett från de tillfällen då man tvingas färdas långa sträckor). Särskilt roligt är uppdragen då man låser upp en ny perk, vilket sätter prägel på ens karaktär mera.

Angående möjligheter att påverka finns det som sagt var goda möjligheter att utveckla karaktären i spel. Man kan till och med få möjligheter i spelet att förändra sitt utseende som annars brukar vara låst till det i karaktärsskapandet bestämda mallen. Jag menar då inte förändringar av hårfärg och kläder, utan jag talar om plastikoperationer som förändrar ansiktet helt. Tyvärr försvinner lite av den charmen med tanke på att Bethesda är usel på att göra vackra spel där man bryr sig om det. Oblivion hade kass grafik och Fallout 3 är inte särdeles mycket vackrare. I och för sig underlättar inte den postapokalyptiska miljön särdeles mycket för det. Men det är egentligen en ganska lätt kritik mot spelet - Fallout 3 handlar om handlingen och det är där dess styrka ligger.

Spelkontrollen är okej och fungerar i de flesta fall. Jag hade i alla fall inga problem att komma igång med spelet, vilket alltid är ett bra betyg. Striderna är betydligt bättre än vad jag minns från första spelet. De olika rundorna är borttaget till förmån för ett som baserar sig mer på snabbtryckande. Man har dock sparat en liten funktion som gör att man kan gå in i pausläge, fördela attacker och sikta på särskilda områden ett visst antal gånger, vilka sedan måste återhämtas innan de kan användas igen. Det är ett bra extra verktyg för strider som känns väldigt svåra.

Bra:
- Stort och mycket att utforska
- Nostalgin (inte specifikt till de tidigare spelen, utan snarare genren med spel som Baldur's Gate, Planescape: Torment och så vidare)
- Intressant sätt att skapa karaktären på

Dåligt:
- Buggar sig ofta, vilket förstör fler än en save-fil
- Bethesda är värdelös på att göra vackra spel
- Alltid dessa slumpmässiga fiender som måste dödas och som det inte går att fly från

Sammanfattning: Ett bra rollspel som väcker nostalgin hos oss spelare som var med på tiden då Baldur's Gate var det absolut hetaste på spelmarknaden.

Betyg: 4- ghouls av 5

[Robert Jonsson]

Väldigt tyst i den här tråden. Är det bara jag som spelar spel för tillfället?

THE GOLDEN COMPASS

The Golden Compass baserar sig på filmen med samma namn (och filmen i sin tur baseras på boken). För de som är bekant med någon av förlagorna är handlingen i spelet ganska bekant, även om flera uppdrag som man gör i spelet inte har någon motsvarighet i t.ex. filmen. Det gör inte mig så mycket, för det skulel vara rätt tråkigt att bara följa filmen.

Spelet är rätt enkelt: ta dig från början till slutet av en bana och besegra bossar under färden djupare i spelen. Instoppade i handlingen finns dock flera moment som bygger på minispel som bryter tempot - på ett bra sätt. Det skapar variation till banorna och när de flesta minispelen är finurliga och roliga kan man inte klaga. Faktum är att man ibland finner småspelen roligare än huvudstoryn, vilket inte är ett särskilt bra betyg för spelet i sig.

Det finns ett inbyggt ledtrådssystem i spelet, nämligen Alethiometern (kompassen). Man kan ställa den olika frågor som ibland hjälper en till insikt vad man ska göra och vad som ligger bakom vad som hänt. För bästa resultat bör man ha funnit flera olika symboler, vilka underlättar användandet av Alethiometern. Det är dock bra att dessa symboler inte krävs, utan istället gör kompassen svårare att använda. Det är en bra balans som andra spel borde ta till sig.

Du växlar mellan Lyra och Iorek, en stor isbjörn som i världen ses som de främsta krigarna. När du är Lyra har du några olika daemons, vilket är olika former av djur du har ett band till. Det låter Lyra nå ställen som hon annars inte skulle nå. Lyra slåss inte heller, utan försöker fly om hon kommer i farliga situationer. Iorek däremot saknar nästan helt finness, det är bara att dunka och slå på allt som rör sig. Det är också värt att notera att det är Iorek som möter i stort sett alla bossar och det är även hans uppdrag som viker av från filmen. Personligen föredrar jag Lyra ochtycker det är synd att man fallit i fällan att slänga in Iorek bara för att kunna använda slentrianmässig leveldesign. Det hade varit tuffare om man sluppit de slentrianmässiga striderna - särskilt eftersom de i nuvarande skick inte är särskilt spännande. Iorek må vara en fruktad krigare, men precisionen i attacken är mer som de hos en full sjöman.

Spelet ser ut som man kan förvänta, men musiken däremot är riktigt underbar att höra. Det gör många passager uthärdliga som annars skulle kunnat vara rätt jobbiga. Det blir aldrig så att man stör sig på musiken, utan den bidrar istället till att skapa en ambient stämning. Vad den inte lyckas med att hindra är frustrationen över de gränser som spelskaparna gjort för att avgränsa banorna på. Ibland kan man hamna på en stor gård, men man kan inte besöka hälften av det, eftersom spelskaparna dragit en osynlig mur där. Vanligtvis brukar man sätta upp någon form av hinder (typ en mur, skrot eller natur) men här verkar den praktiken helt blivit bortglömd vilket gör den plågsamt uppenbar.

Spridningen på achievements är vad man kan vänta sig: döda några bossar och samla X antal saker. Ganska standard.

Bra:
- Alethiometern och andra minispel är roliga
- Lyras uppdrag
- Musiken

Dåligt:
- Ioreks uppdrag
- Framgången i minispelen betyder ingenting (bortsett från achievements)
- De "osynliga" gränsdragningarna

Sammanfattning: Ett fantasilöst licensspel uppfyller de flesta fördomar som finns om sådana spel.

Betyg: 2 gyllene kompasser av 5

[Fiskrens]

Väldigt tyst i den här tråden. Är det bara jag som spelar spel för tillfället?

Själv lirar jag just nu LOTRO. När har man "slagit" det?

[Robert Jonsson]

Lord of the Rings Online?

Jag säger man klarat alla MMORPG nr man a) nått max level eller har utfört alla uppdrag som finns att göra (för det finns väl X antal uppdrag som man kan göra - om och omigen? Jag är inte så insatt).

[Fiskrens]

Lord of the Rings Online?

Jag säger man klarat alla MMORPG nr man a) nått max level eller har utfört alla uppdrag som finns att göra (för det finns väl X antal uppdrag som man kan göra - om och omigen? Jag är inte så insatt).

Jepp, dvs. "aldrig" . I den takt jag lirar (med polare någon gång i veckan och själv kanske 2-3 ggr till) hinner man inte upp i maxlevel. Och min erfarenhet från WoW säger mig att det är runt maxlevel som det "egentligen" börjar... Nu verkar LOTRO lite annorlunda uppbyggt, så jag vet inte hur det funkar högre upp här. Men jag lirar så länge det är skoj. Kanske ska säga att det är det som är gränsen för att "klara" det .

[Crusader]

Väldigt tyst i den här tråden. Är det bara jag som spelar spel för tillfället?

Nej, men alla klarar inte spel på löpande band som du. På sista tiden har jag spelat riktigt långa spel av varianten som jag tar min tid med (T ex Fallout 3).
Men igår så klarade jag WET.


WET

Rubi är en Fixer i 70-talets Texas. Har du ett problem så fixar hon det, vad det än är... innom rimliga gränser.
En dag får hon i uppdrag att hämta ett transplantations hjärta till en döende man. Ett år senare kommer mannen till Rubi med ett jobb. Att hitta och föra hem hans son från Hong Kong.

Sådana här action spel gillar jag. Spel som bara helt enkelt är roliga att spela. Och det här är inget vanligt spel. Man skulle kunna tro att Tarantino skapade det här spelet som en del av Grindhouse för spelet i sig härmar halv-dåliga 70-tals Hong Kong action filmer. Designen är 70 tal, musiken är nyproducerade låtar med stark inspiration från 70-talet, spelet ser ut som en gammal film på en gammal projector med ränder, damkorn osv. Där är tillochmed reklamavbrott mitt i spelet med parodier på gammla reklamsnuttar.

Dessutom är spelet upplägg gjort som i gammla tidens spel med upprepande mönster på banornas upplägg. Man springer genom korridorer och dödar fiender, kommer sedan till en Arena där man slåss mot en massa fiender samtidigt som man måste blockera dörrarna som fienderna kommer genom. Sedan fler korridorer, Arenor osv. Då och då kommer Rage-mode in i bilden. Rage-mode är banor där Rubi får blod i ansiktet och blir förbannad och ser sedan allt i olika nyanser av rött utom det som vanligtvis är rött vilket blir vitt istället och fiender i svart.
Sedan finns där också ett par specialbanor som är rätt annorlunda. T ex hoppa från biltak till biltak under en biljakt alá Matrix eller ramla från ett flygplan och unvika vrakdelar.
Även då spelet är mycket upprepande (Korridorer, Arena, Korridorer, Rage, Korridorer, Arena, Korridorer, Arena, Korridorer osv) så är alla platserna och det hela får samma kännsla som när man spelade spel när man var liten och det känns som att det hela är ett medvetet val. Visst kan man bli lite trött på att varje moment börjar likadant med likadana sekvenser (t ex Rage-mode börjar alltid med att någon springer mot Rubi, hon skjuter den i ansiktet och får fult med blod över sitt ansikte och blir förbannad) så känns det som en del av spelet och en trevlig tillbaka blick till en tid då spel var väldigt enkelt upplagda.
Och sedan så går inte upprepandet efter något mönster. Någon bana har t ex 2 arenor, ibland slutar en bana med en arena och ibland slutar den med en korridor. Dessutom är det olika teman på vissa ställen som t ex inte röra mark eller klättra upp för hus osv.
Genom spelet så får man stilpoäng som man sedan köper nya färdigheter och uppgraderingar för.

Så värst buggit är inte spelet heller. Jag fastnade 2 gånger pga att jag hoppade där jag inte skulle men den ända stora buggen är att om man inte lämnar Arenan när den delen är slut så börjar Arenas låt igen och stannar sedan kvar vilket kan vara irriterande om det kommer en mellansekvens efteråt för då spelar låten genom den.

Grafiken är helt OK. Inte för snygg men inte full heller. Den passar spelet. Musiken är riktigt riktigt bra. Det är svårt att fatta att alla de här låtarna är nyproducerade för de låter verkligen som svängiga 70-tals rocklåtar (som alla finns att lyssna på i Extra-menyn).
Röstskådespeleriet är rätt OK. Vissa är sämre än andra medans vissa är riktigt bra. Och iallafall 3 av dem är kända (Eliza Dushku, Malcolm McDowell, Alan Cumming).
Det ända jag igentligen saknar är att låsa upp saker till storymode som t ex nya kläder till Rubi eller något annat skoj. Men där finns nya modes att spela efter man har klarat spelet som t ex ett där det bara tar 1 skott att döda en fiende (men man har mycket mindre liv också), extra svårighetsgrader, Poäng-räknings modes osv.
Dessutom låser man upp Boneyard Challangers vilket är att få leka hemma hos Rubi med att testa hennes tränings rundor och försöka slå vissa tider.
Storyn är rätt mycket som Grindhouse eller andra Tarantino-filmer. En massa oväntade twister, föräderi osv.
Spelet är typ som Max Payne möter Tarantino på 70-talet.

Bra:
- Roligt att spela
- 70-tals designen
- Musiken

Dåligt:
- Lite för kort IMO (inte för att spelet var ovanligt kort men jag hade gärna haft mer)
- Lösa trådar i spelets story lämnas ouppklarade (och det känns inte som ett spel som de planerar att göra en uppföljare till)
- Lite väl upprepande ibland

Sammanfattning: Har man spelat Stranglehold så är det rätt likt det här med en blandning av Max Payne och Uncharted.

Betyg: 4 apor av 5

Edited by Crusader, 26 September 2009 - 03:09.

[Rick Hunter]

Själv är jag i lite av en downperiod just nu när det gäller spel. Jag har mest spelat om spel jag redan spelat och mest gamla spel har det varit faktiskt. Jag ska försöka bättra mig Ett relativt nytt spel har jag klarat dock...

Bioshock
Köpte det lite på vinst och förlust då jag inte hade nån direkt aning om vad jag begav mig in på. Men det var en klart angenäm spelupplevelse! Miljön är ju det som framför allt var den positiva biten, en riktigt jäkla skruvad undervattensstad i 50-talsmiljö där det mest ser ut som ett tredje världskrig har kommit och gått. Roliga vapen som man kan anpassa och förstärka och användandet av Plasmids d.v.s olika krafter som t.ex electro bolt, winter blast och Incinerate var kul om än kanske något krångligt att lära sig till att börja med i alla fall. Och lite tjatigt i längden. Storyn i spelet är ganska förutsägbar men ganska skojig med alla minst sagt bisarra karaktärer som extra krydda. Lagom långt och lagom svårt/lätt. Mycket snygg grafik och bra ljudeffekter även om musiken blir lite tröttsam i längden.

+
Roliga och mycket anpassningsbara vapen
Den smutsiga och skruvade miljön
Det unika användandet av Plasmids
Alla psyiskt störda karaktärer

-
Plasmids är lite på gott och ont (använde dem allt mindre ju längre jag kom i spelet)
Något repeterande musik

Sammanfattningsvis en mycket trevlig spelupplevelse som jag gärna spelar om och defenitivt kommer att spela uppföljaren.

Betyg. 4 av 5

Edited by Rick Hunter, 26 September 2009 - 01:05.

[Robert Jonsson]

Nej, men alla klarar inte spel på löpande band som du.

Sorry. Inte min mening att dissa andra. Jag har bara saknat aktivitet på tavlan här överlag, så jag kändem ig lite ensam.

På sista tiden har jag spelat riktigt långa spel av varianten som jag tar min tid med (T ex Fallout 3).

Jag vill också spela Fallout 3 - närmare bestämt de expansioner jag inte har (The Pit, Operation: Achorage, Point Lookout och Mothership XXX), men det blir inte förrän jag har pengar någon gång i framtiden. Fast jag längtar förstås till Dragon Age: Origins först och främst.

Men igår så klarade jag WET.

Yay! Grattis - och tack för en uttömmande recension. Wet är ett spel som jag blivit småfascinerad av sedan jag fick höra att Eliza Dushku gjorde rösten till Ruby. Jag drog hem demot och spelade igenom det och kan instämma att det är en rätt skön stämning. Inte riktigt den typ av spel jag köper nytt, utan istället väntar jag på att det ska sjunka i pris. Då kommer jag slå till - för efter att ha läst din recension är det inte längre intressant, utan högintressant.

Visst, repetativt är inte bra men är spelet roligt brukar det inte göra så mycket tycker jag. Och du verkar ju tycka det är roligt.

Själv är jag i lite av en downperiod just nu när det gäller spel. Jag har mest spelat om spel jag redan spelat och mest gamla spel har det varit faktiskt.

Litegrann samma för mig - att spela om gamla spel alltså, men det beror på att jag inte haft råd att köpa nya och de nya jag spelat har jag antingen klarat (Mirror's edge) eller måste ta paus från eftersom du tröttnar rätt fort annars (GTA IV).

Jag ska försöka bättra mig Ett relativt nytt spel har jag klarat dock...

Gör gärna det.

Bioshock

Bioshock är ett spel som jag fick rekommenderat till mig av... Crusader tror jag det var, när jag skaffade mig min krysslåda. Jag har inte skaffat mig det ännu, men det känns definitivt som ett måste att skaffa sig så småningom. Recensionen du ger får mig absolut inte att tveka - trots att 50-tals temat redan i Fallout 3 var jobbigt.

[Crusader]

HALO 3: ODST

Utspelar sig mellan HALO 2 och HALO 3.
En special grupp soldater kallade ODST skickas ned till New Mombasa för ett hemligt uppdrag. Men av en händelse så blir de splittrade över hela staden och ingen mer än deras Kapten vet vad uppdraget är.
6 timmar senare vaknar deras nyaste medlem upp, ensam i en tom stad full med fiender.
Vad har hänt? Var är hans team? Vad är de mystiska flygande varelserna? Och vad är hans uppdrag?

Jag hade nästan glömt hur roligt HALO är att spela. Och Epilogen var bara helt underbar.
Jätte kul att äntligen få träffa på Engineers varelserna , något som alla HALO fans har velat sedan första spelet.

Spelet funkar rätt mycket som alla andra HALO spelen men där finns vissa nyheter. Visiret t ex som gör att man kan se fiender i mörkret samt upptäcka intresanta föremål.
En annan sak är sättet som storyn berättas. Istället för att följa en karaktär och följa storyn i mellansekvenser och radiosamtal så har spelet ett intresant sätt för en att följa handlingen genom alla ODST karaktärerna. The Rookie, som man spelar först och främst, letar igenom staden efter ledtrådar om vad som har hänt hans team och när han tittar de ledtrådarna så startas en bana där man får spela en av hans team medlemmar för att själv få se vad som har hänt den personen och på så vis bildas spelets handling.
Visst, handlingen är inte alls lika episk och maffig som de brukar vara i HALO spelen men den håller intresset för man vill verkligen veta vad som har hänt. Dessutom så har spelet en grupp härliga karaktärer som man har mycket roligt åt när man spelar.
Men i all ärlighet, det här spelet skulle ha kommit innan HALO 3, inte efter. Visst, den kör efter en egen story men den känns ändå som en aptitretare och visst blir man sugen på att spela HALO 3 igen.

En annan sak jag gillar är ljudfilerna man kan sammla på. När man lyssnar på dem så kan man följa den unga flickan Sadie's äventyr under invasionen då hon försöker ta sig till sin pappa som jobbar mitt i centrum. En väldigt fängslande historiam och något man verkligen vills sammla på.

Achivements är ovanligt bra och roliga i spelet. Många "Gör X ett visst antal gånger under en viss bana" osv. Det var kul att försöka ta dem.

Firefight läget är ett intresant tillägg både singelplayer och Multiplayer. Väldigt enkla regler: Överlev så länge du kan medans horder efter horder av fiender anländer. Ett spel man alltså inte kan vinna för det finns bara ett slut och det är att man dör.
Roligt också med en massa skins som man kan låsa upp genom att klara storymode.

Men visst finns det negativa delar också. Först grafiken. Inte för att den är ful eller så men den är mycket sämre än grafiken i HALO 3 vilket verkligen förvirrar mig. Nu är ju det här en expansion, någfot billigare än ett normalspel, som har gjorts på rätt kort tid men hur spelet kan ha sämre grafik än HALO 3 begriper jag inte.

En annan sak är den extra skivan med alla HALO 3 multiplayer banorna. Där har jag blandade känslor. Visst, kul att de släpper allt på en skiva men det suger lite att spelets pris blev höjt pga det, speciellt för sådana som jag som inte har något större intresse för multiplayer.

Sedan var spelet lite kort IMO men det problemet har alla HALO-spelen.


Bra:
- Sättet som handlingen läggs fram
- Ljudfilerna man kan sammla på
- Musiken

Dåligt:
- Grafiken
- Lite för kort IMO (inte för att spelet var kortare än alla andra HALO spel)
- En extra skiva med alla HALO 3 Multiplayerbanorna som man får betala extra för

Sammanfattning: Gillar man HALO så måste man spela det.

Betyg: 4 skrikande Grunts av 5

Edited by Crusader, 29 September 2009 - 00:10.

[Crusader]

Marvel: Ultimate Alliance

Fristående uppföljare på X-Men Legends spelen.
Doctor Doom har skapat en allians med superskurkar kallat Masters of Evil och anfaller S.H.I.E.L.D.s Helicarrier. Nick Fury kallar på hjälp från jordens hjältar som snabbt dyker upp med Captain America, Spider-Man, Wolverine och Thor i spetsen av tidernas allians.
Men snart visar det sig vara en mycket större och mer djävulsk plan på gång då fler ställen runt jorden blir anfallna. Vad är Dr. Doom's end game och kan han stoppas i tid?

Har man spelat X-Men Legends spelen så vet man vad man har att vänta sig. Men det här är en klar förbättring på de flesta vis.
Har man inte spelat dem så är det som en blandning av gammla Baldur's Gate och Balder's Gate: Dark Alliance spelen.
Man spelar en grupp hjältar på 4 (vilka 4 får man själv välja) genom banor fyllda med fiender och besegrar dem med hjälp av attacker och sina krafter. Man styr ena gubben själv (men kan enkelt shifta mellan de 4) medans de andra 3 styrs av datorn. Ett rätt simpelt Hack'N Slash RPG med en rätt bra variation av krafter att välja på.
Röstskådespelarna är rätt bra för det mästa. Vissa är riktigt bra (T ex Invisible Woman, Dr. Doom, Wolverine) medans några andra är destu sämre.

Spelet har mycket att sammla på och att låsa upp. Jag gillade speciellt att varje karaktär (utom Moon Knight fattas 1) har 3 alternativa dräkter att låsa upp och ofta är det riktigt annorlunda dräkter från olika tider i Marvel universumet och ibland så tillhör dräkten inte ens karaktären (Spider-Woman t ex kan låsa upp Spider-Woman II, som var en helt annan person, och Peter Parker's Dotter Spider-Girl. Spider-Man kan låsa upp Scarlet Spider, som var hans klon. osv).
Tyvärr finns där vissa karaktärer vars dräkter ser i princip likadana ut (Silver Surfer's är t ex omöjliga att se skillnad på) men de flesta är riktigt bra.
Man kan också hitta Simulator skivor som låser upp ett serietidnings uppdrag för varje karaktär (utom några få) där man får spela igenom ett klassiskt äventyr från en serietidning (väldigt löst baserat) och en del VS. uppdrag mot några speciella skurkar.

Spelet har en stor variation av hjältar. Vissa upplåsningsbara och vissa nedladdningsbara. De flesta stora karaktärerna är där och få saknas. Och även om vissa känns ologiska (t ex att spela Dr. Doom och Magneto) så har de också lagt in unika repliker på vissa ställen (om man har dem med) som förklarar varför de är med. T ex Magneto hatar det faktum att en människa (Doom) exprimenterar på mutanter och Dr. Doom ger spelet en helt annan vändning mot slutet då det visar sig att den Dr. Doom man slåss mot är från framtiden.

En annan bra sak med spelet är variationen av platser man hamnar på. Helicarrier, StarTower, Atlantis, Helvetes dimension, Asgård, Castle Doom och avlägsna planeter för att nämna några.
Speciellt Asgård banorna är riktigt kul och intresant att spela med sin rätt annorlunda mytologi till skillnad från de andra platserna.
I slutet får man veta Marvel universumets framtid beroende på vilka valfria uppdrag man klarat av och det är kul och sätter igång fantasin.

Nu kommer vi in på de sämre sakerna. Först grafiken. Det känns verkligen inte som ett Next Gen spel precis. Det märks att spelet först utveklades till PS2 och XBox för att sedan piffas upp med glitter effekter och liknande för XBox 360 och PS3.
När karaktärer har dräkter på sig ser de snygga och coola ut men de som visar sina ansikten är oftast fula. Riktigt fula. För någon anledning så har spelet 3 typer av design: Filmsekvenser (som är riktigt snygga och coola), när man spelar spelet (som är OK) och mellan sekvenserna (som är riktigt fula). Min gissning är att de försökt få mellansekvenserna att se serietidningsaktigt ut men istället ser de bara fula ut med sina platta och kantiga ansikten.

En annan dålig grej är vissa buggar som ibland dyker upp. Den vanligaste är när man blir slagen i ett hörn och liksom fastnar en stund. Som tur är har jag alltid låsnat hitils men ändå. Och ibland så slutar AIn att fungera på vissa karaktärer men det är ytterst sällan.
Och, desstu mer frustrerande, så funkar vissa attacker sämmre än andra. Det är t ex väldigt frustrerande när Thor's hammar attack ständigt missar sitt mål eller en svärdattack som går helatiden åt fel håll, eller dåligt sikte på någon attack eller någon karaktär har för svaga attacker osv. Det gör att vissa Simulator banor kan vara riktigt frustrerande och svåra.
På tal om Simulator uppdragen så är de väldigt enformiga och det känns som att de kunde ha lagt ned mycket mer jobb på dem.

Men i grunden är det fortfarande ett rätt bra spel och underhållande att spela. Mäst får man ut av det om man gillar Marvel för det är som en Marvelgodisfabrik.

Bra:
- Ett stort galleri av ca 140 Marvel karaktärer och 14 unika platser.
- 3 upplåsningsbara alternativa kostymer till alla karaktärerna (utom Moon Knight som har 2) och några upplåsningsbara karaktärer.
- Simulator uppdrag och serietidningsframsidor att sammla på

Dåligt:
- Grafiken
- Obalanserade krafter och attacker som ibland inte funkar som de ska
- För lite variation på fiender och för enformiga Simulator uppdrag

Sammanfattning: Ett underhållande Hack'N Slash RPG. Speciellt om man gillar Marvel.

Betyg: 3 Doombotar av 5.

Edited by Crusader, 11 October 2009 - 16:59.

[Robert Jonsson]

Nu blev jag faktiskt sugen på att spela det här spelet efter en så pass intressant recension. Mycket bra salespitch Crusader!

Det här kommer jag nog grabba tag i framtiden när priset gått ned rejält - även om de irriterande sakerna du skriver om att fastna inte alls låter särskilt roligt. De är dock inte nog för att skrämma iväg mig!

[Crusader]

Lycka till att hitta det. Spelet är extremt sällsynt i Sverige vilket är orsaken att jag fick beställa det från England. Prissäkning vet jag inte om det är lönt att vänta på. Spelet är ju redan 3 år gammalt. Eller blandade du ihop det med Marvel: Ultimate Alliance 2 som släptes för någon vecka sedan? Det har jag inte börjat på än.

[Robert Jonsson]

Jo, jag blandade ihop det med det ja. Men argh! Big tease. Crusader är ond.

[Wylie Times]

Ok då, för att ni pratar så mycket om det...

Marvel: Ultimate Alliance 2

Till Wii av alla konsoler. Men jag spelar tillsammns med en kompis som jag spelade ettan med och han skaffade det så... Jag misstänker att 360/PS3 versionen är bättre. Kontrollen till wii är t.ex. inte alls optimerad för att sån här spel. Jag önskar att min kompis haft Gamecube kontroller som jag misstänker funkat betydligt bättre. Sen finns en rad onödiga "vifta med wii moten" moment som alltid stoppas in i Wii portar av multiformat spel bara för att det är Wii. För det mesta är det bara jobbigt. Sen är förstås grafiken betydligt risigare.

Men bortsett från dom sakerna så är det här ändå det sämsta spelet i serien (jag ränkar X-Men Legends spelen dit också eftersom dom är väldigt lika varann. Men jag har inte spelat Legends 1) MUA2 är mycket kortare än ettan och nyheterna i spelsystemet är nästan alla till det sämre. Jag saknar t.ex. att varje karaktär hade var sin super specialare som i dom tidigare spelen. Här finns istället fusion krafter som man är tvungen att kombinera med en annan spelare som funkar lite sådär. Dessutom använder man främst fusion stjärnorna som krävs för att använda fusion specialarna till att återuppliva team members. Det är f.ö. en av få förbättringar i det här spelet fast å andra sidan gör det spelet lite för lätt också. Att spela på hard är en rekommendation. Sen kan jag hålla med om saker som Crusader tar upp, t.ex att det kan vara svårt att träffa med vissa attacker och att spelet är buggigt på sina ställen och det är så klart dåligt att det fortfarande är så eftersom det är problem som alla spel i serien dragits med.

Nej, MUA 2 var en besvikelse och jag hoppas dom gör några radikala förändringar till nästa del och till det bättre den här gången.

Det ska dock sägas att alla spel i den här serien höjer sig väldigt mycket om man spelar 2-4 spelare. Det blir lättare att förlåta en del av bristerna då men här räcker det inte helt ut ändå, specillet när dom kapat ner speltiden så pass mycket. Jag tror iofs att vi spelade igenom det här mindre grundligt än sist men det är ändå kortare.

Det bra:

+ Marvel! (om man gillar Marvel).
+ Roligt multiplayer spel.

Det mindre bra:

- För kort.
- Fult och buggigt.
- Dålig spelkontroll till Wii.
- Försämrat system mot för tidigare spel.

Sammanfattning: Bara för den inbitne Marvel entusiasten.


2,5/5


Overlord

Själva grundidén till det här spelet tilltalade mig väldigt mycket. Att precis som i Dungeon Keeper spela den onda härskaren som man i dom flesta andra spel ska rädda världen ifrån. Och inledningsvis är det väldigt roligt. Det finns mycket humor och det är en fröjd att skicka runt sina minions för att förstöra byar och slå ihjäl oskyldiga bönder. Själva systemet påminner rätt mycket om Pikimin enligt vad jag har läst. Det finns fyra olika sorters minons som alla har olika egenskaper som gör att man få anpassa sig till varje situation med rätt sorts minions. Vanligtvis är det dock bara att köra medtill största del bruna som fungerar som fotsoldater. Det jobbiga är att minions är väldigt svårkontrollerade och det är svårt att göra smarta koordinerade anfall som utnyttjar de olika stammarnas styrkor. Jag skulle ha vilja prova spelet på PC också för det känns som en mycket bättre plattform för ett sånt här spel. Iaf ur den aspekten.

Visuellt och ljudmässigt påminner Overlord mycket om Fable. Det ser nästan ut som om det vore samma värld och folk i städerna pratar nästan exakt likadant. Det är dock inte egentligen något negativt. Eller jo, rösterna är nåt som jag faktiskt störde mig på. Jag kommer inte att börja spela Fable 2 i första taget.

Tyvärr är det så att man tröttnar ungefär halvvägs in i spelet. Eller jag gjorde det rättare sagt. Jag tog en paus på ett par månader och spelade GTA istället. Men det blev inte roligare för det när jag väl fortstte spela. För det första är storyn väldigt oengagerande men det är inget man märker i början eftersom det finns så mycket annat roligt då. Sån som man efter ett tag ledsnar på. Sen finns det tröttsamma god eller ond aspekten med här också vilket här översätts till ond eller super ond. What's the diff liksom? Man spelar ju för att vara ond så det känns lite menlöst. En annan sak är att alla "hjätarna" som man möter är korrumperade och sålunda minst lika onda som en själv och det förtar hela nöjet att få trycka dit en idealistisk do-gooder som vill folkets bästa. I det här fallet är man snarare the lesser(?) of two evils.

Overlord är dock ett helt ok spel, riktigt roligt t.o.m. i början men det har också en hel del tunga brister och det håller inte hela vägen. Jag hade tidigare tänkt skaffa tvåan men nu tror jag nog faktiskt att jag skippar det.

Det bra:

+ Rolig humor
+ Innovativt spelsätt
+ Alltid kul att spela ond.

Det mindre bra:

- Dålig story.
- Dålig precision på hur man kontrollerar minions.
- Man tröttnar fort på upplägget.

Sammanfattning: En kul idé som kunde ha utförts bättre.


3/5

Edited by Wylie Times, 19 October 2009 - 00:33.

[Crusader]

Uncharted 2: Among Thieves (PS3)

Äventyraren Nathan Drake vaknar upp på en frusen bergstopp, i en tågvagn som hänger utför ett stup och med ett skotthål i hans sida. Medans han sakta förblöder och kraften sviker honom tänker han tillbaka på de senaste månadernas händelser som ledde honom dit.
Det hela började med 2 gammla vänner som söker upp honom med en ledtråd till Marco Polos försvunna flotta som kan leda till självaste Shambhala (legendariska Shangri-La), den hemliga paradisstaden som sägs finnas någonstanns i Tibets berg.

Vad kan jag säga mer än tidernas äventyrsspel? Medans ettan var, trots riktigt bra, lite obalanserad så känns det är spelet så gått som perfekt. En bra blandning mellan att utforska, leta skatter (101 att hitta), lösa några få pussel och att skjuta fiender.
En av sakerna som klagades på i ettan var att det var förmycket action och förlite klättrande och utforskande, något de har ändrat på här där det finns banor utan några fiender över huvudtaget.
Humorn är, precis som första spelet, klockren. Sällan skrattar jag så gott åt ett spel och dess karaktärer. Det hela känns som när man tittar på Indiana Jones eller Mumien bara det att man spelar också.
Precis som i första spelet så har det här en massa Medaljer man får efter att ha gjort vissa saker (typ Ahievements) och en massa saker att låsa upp som höjer spelupplevelsen nästa gång. Många av de upplåsningsbara grejorna är samma som i första spelet (t ex att spelvärlden blir spegelvänd vilket får spelets banor nästan att kännas som nya igen) vilket väl inte gör så mycket. Kanske tycker man att de kunde ha lagt till lite mer.
Spelet var lagom långt. Tog mig 15 timmar att klara. Men visst ville man att det skulle fortsätta lite mer eftersom det är så roligt att spela.
Meleé striderna är riktigt bra formade. Man trycker på en knapp för att slå, när fienden gör en mottattack så trycker man på en annan för att undvika den och ger sedan dödsstöten med slå knappen. Enkelt men funkar riktigt bra och smidigt.
Och animationerna är oftast riktigt bra. Precis som i första spelet så smälter de in i varandra så det är omöjligt att se var ett komando slutar och ett annat tar vid för att är så smidit och passande.
Musiken är, precis som sist, otroligt bra och orginell. Mycket bra röstskådespelare och grafiken är riktigt snyggt. Och spelets handling är typisk matené äventyr av bästa sort. Dessutom passade de övernaturliga delarna in bättre här än i första spelet där det kändes mer felplaserat på något sätt.
Dessutom ett rätt kul, och gratis, Multiplayerläge.

Så finns där inget negativt? Jo, tyvärr. Den värsta är att det ibland kan vara svårt att se var man kan klättra och inte klättra. Rättare sagt, det finns ställen som ser ut som att man kan lättra på men som sedan inte visar sig vara klättringsbara och det kan leda till ens död ett antal gånger.
Nåt annat är väl att jag hade gärna haft fler pussel där man var tvungen att använda Drake's dagbok för att lösa dem. Utöver det kan jag inte komma på något speciellt.


Bra:
- Karaktärerna och humorn
- Handlingen
- Musiken

Dåligt:
- Svårt ibland att se var man inte kan klättra
- För få pussel
- Multiplayermatcherna kan ta lite tid att starta

Sammanfattning: Gillar du Indiana Jones och Tomb Raider, och har ett PS3, så är det här ett MÅSTE!

Betyg: 5 glimmande skatter av 5.

[Robert Jonsson]

Jag ligger rysligt mycket efter med mina recensioner.

KUNG FU PANDA

Jag fick med Kung Fu Panda när jag köpte min krysslåda, men det tog sin tid innan jag slutligen satte mig ned och spelade det. Det var inget högprioriterat spel för mig och i ärlighetens namn var mycket av den känslan främst från det faktum att jag inte alls gillade filmen. Pandan Po känns skräddarsydd kring skådespelaren Jack Black, vilket är ett varningstecken i sig då det handlar om hans sämre sida, nämligen den kaxiga och gapiga sidan. Det gör att Po blir ganska störig att uppleva efter ett tag. Det blir dock ännu värre för oss svenskar som får en dubbad svensk röst istället, vilket blir ännu mer pinsamt. Och när man trodde det inte kunde bli värre så är den svenska dubbningen inte ens i närheten av att vara överrensstämmande med textöversättningen.

Spelet i sig bygger på ett traditionell beat 'em up-dramturgi: slå ned alla fiender för att komma till slutet av banan där en boss måste besegras. Sedan återupprepas det konceptet tills man besegrar slutbossen. På väggen får man möjligheter till att göra små sidouppdrag för att klara nivån till 100% (och därmed få en achievement), vilket kan vara allt ifrån att befria fångade kaniner till att förhindra inbrottstjuvar slå sönder inredningen i ett hus.

Kung Fu Panda använder sig också av quicktime events där spelaren tvingas att reagera på en tidspress. Det blir dock aldrig riktigt svårt, även om det kräver en del omspelningar. Spelet känns dock välbalanserat med sina svårighetsgrader och sin våldsamhet (eller brist på blod och grovt våld) mot den yngre målgrupp som spelet riktar sig åt.

Bra:
- Enkelt att komma in i
- Vissa specialattacker är roliga att använda och får en att le
- Det är lätt att skratta åt Po (och inte med honom)

Dåligt:
- Latheten i achievements
- Dåliga röstskådespelare
- Repetativt

Sammanfattning: Ett rätt balanserat spel för den tilltänkta målgruppen, medan de äldre kan få sig ett gott skratt emellanåt.

Betyg: 3 svaga pandor av 5

[Robert Jonsson]

THE FORCE UNLEASHED

The Force Unleashed är det andra Star Wars-spelet (det första var Super Star Wars till SNES) som jag spelat och där jag hade roligt med det första, hade jag i ärlighetens namn roligare med det här. Hela spelet är fyllt med rätt stämning där man graciöst kan hoppa runt och vifta med sin med sitt lasersvärd. Det är linjärt och actionfyllt, vilket förhöjs av jedikrafternas destruktiva användningsområden.

Handlingen fokuserar på en ung Sith som tjänar Darth Vader. Man hittas som ett litet barn med stor potential för att behärska kraften och tas under beskydd av Darth Vader. Trots dennes indoktrinering finns det någonting gott kvar i dennes hjärta och just balansgången mellan det onda och goda går genom spelet. Vad för val kommer du göra i slutet? Hänger du dig åt det förföriska mörkret eller offrar du dig för den ljusa sidan?

Jag gillar vägvalet och hur smidigt inarbetad spelet är mellan de två filmtrilogierna. Tillsammans med en spelkontroll som förstärker känslan av att man faktiskt är en mäktig sithlord känns det faktiskt som man spelar i det universum som George Lucas skapat. Jag spelar inte, utan för en stund r jag den där figuren som hoppar runt och gör akrobatiska manövrar som vore omöjliga i livet.

De karaktärer som man stöter på under äventyret knyter man an till. Det är kul med bekanta ansikten som Darht Vader, Kejsaren, Leia och Bail Organa, men de nya karaktärerna Proxy, General Kota och Juno är alla intressanta. Faktum är att deras relation med Galen gör att man nästan föredrar att se de utvecklas istället för att återse de gamla bekanta karaktärerna. Det är ett rätt bra betyg.

Ser vi till möjligheterna att utveckla sina karaktärer är det första steget som begränsningarna börjar kännas av. Möjligheterna att varierar finns där, men allt är fokuserad på striden vilket får mig att tänka på att det skulle kunna föras in ett djupare rollspelsmoment för att höja stämningen ytterligare.

Interfacet att höja allt med är otroligt trögt och tar alldeles för lång tid att använda. Där man i spelet är en akrobat jedi, är man interfacet lika rörlig som R2-D2 i ett träsk.

Träningsrummet saknar även det ett flyt i sig och blir lätt väldigt ryckiga i de svårare uppdragen (som lyckligtvis inte är många). Gör man ett fel direkt avslutas det och man måste direkt börja om. Inte med övningen, utan med att ladda den och få alla instruktioner igen. Det är under all kritik.

Spelet är ett roligt tidsfördriv men spelar man det under ett längre tag blir det tydligt att spelet blir väldigt repetativt. Det är en stegrande svårighetsgrad, men det blir aldrig några nya stora omvälvande moment.

Inte heller hjälper det att det ibland är otydligt om hur man ska gå tillväga för att ta sig vidare i spelet. Risken finns att man kommer köra fast på ett eller två ställen för du missat någonting som skulle göras.

Bra:
- Smidig spelkontroll som är i synergi med spelets stämning
- De två skilda sluten
- Integrationen mellan filmtrilogierna

Dåligt:
- Tråkigt karaktärsbyggande
- Det är inte alltid tydligt vad man ska göra
- Trögt interface

Sammanfattning: Ett actionfyllt spel som fångar Star Wars-känslan bra, men som helst bör spelas i mindre doser.

Betyg: 3 lasersvärd av 5

[Rick Hunter]

Batman Arkham Asylum

Oj då detta hade man ju inte förväntat sig precis! Ett riktigt bra superhjälte-spel alltså!
Det enda roliga superhjälte-spel jag spelat tidigare var ju Marvel Ultimate Alliance om ändå det var något enformigt i längden dock. BAA är dock inte enformigt, raka motsatsen faktiskt!

Storyn är kul och hela tiden utmanande med klassiska Batmanvillians. Röstskådespeleriet är mycket bra rätt igenom framförallt Kevin Conroy som gör den bästa Batmanrösten jag hört nångång. Man lär sig fort hur man gör de olika roliga manöverarna som t.ex Glide Kick och programerbara batarangs.

Batmans alla gadgets som man samlar på sig under spelets gång gör verkligen spelet riktigt njutbart! UltraBatClaw är nog den roligaste och nästan mest användbara gadget som man får halvvägs in spelet, med den kan man både dra ner väggar och dra till sig fiender. Batarang finns ju i olika versioner också, roligaste är nog dock den vanliga.

Mycket snygga fightmoves finns det också att tillgå och det blir verkligen utmanande när man slåss uppmot 10 fiender samtidigt. Detective mode var något som jag använde i princip hela tiden också, funkar som en sorts radar typ.

Grafiken är skitsnygg och karaktärerna är mycket snyggt gjorda och realistiskt gjord allt eftersom spelet går så blir Batmans dräkt allt mer sliten och han själv också för den delen. Är man ett Batmanfan så är detta ett givet köp är man det inte finns det stor chans att man blir det efter att ha spelat BAA!

För mig är detta årets spel så här långt

5/5

[Crusader]

Vad kul att du gillade det lika mycket som jag gjorde.

[Rick Hunter]

Star Wars The Force Unleashed

Äntligen ett Star Wars spel värt att nämna! Visst har det funnits bra Star Wars spel innan som t.ex KOTOR 1 och 2, Republic Commando, Battlefront 1 och 2 och kanske nått till. Men inget som var en sån ren njutning som detta!

En riktigt underhållande och intressant story med massor av snygga videosekvenser (näst intill filmvärdiga). Grafik och ljudeffekter är fantastiska och även rösterna är riktigt bra. Det är visserligen inte orginalrösterna på Vader och Palpatine men det var väldigt lika. Galen/Starkillers röst görs med bravur av Sam Witwer. Först så tyckte jag Galen/Starkiller liknade någon kändis då karaktären var väldigt lik nån jag inte kunde placera och förstod efter att ha kollat upp det att det var han som spelade Davis Bloome/Doomsday i Smallville

Grafiken är som sagt fantastiskt och de krävde sin dator för att kunna spela det. Så jag är extra glad att jag spenderade så mycket på min dator som jag köpte för två år sen. Detaljrikedommen är fantastisk och det finns mycket för oss Star Wars-fans att glädja sig åt Bara en sån sak som att få använda sig av "The Force" fullt ut var verkligen skitkul och man tröttnade inte på att force pusha, force blasta eller steka nån med force lightning eller varför inte en kombination Även lightsaberfighterna var klart bättre än i t.ex Battlefront 2. Och att besöka alla kända Star Wars planeter och platser som Lucas skapat, mäktig känsla indeed

Nu då till de lite mer negativa sakerna med The Force Unleashed. Styrningen är jäkligt knepig att sätta sig in i och även efter man lärt sig den så gör man fel emellanåt helt oundvikligen. Och en del sekvenser i spelet blir det frustrerande minst sagt! Ett exempel var en sekvens där man ska dra ner en Star Destroyer från himmelsen och krasha den med hjälp av "The Force". Låter det svårt? Ja minst sagt! När dessutom det dyker upp Tie Fighters med jämna mellanrum och skjuter på en!
Det tog en timme eller två innan jag kom hur man skulle göra det rätt.

En annan ganska negativ sak var ju att det var relativt kort och ibland lite väl lätt (körde inte på högsta svårighetsgraden men ändå). Ett riktigt kul och underhållande Star Wars spel

Jag ger den 4 lightsabers av 5 möjliga

Edited by Rick Hunter, 14 November 2009 - 23:06.

[Wylie Times]

Braid

Braid är en blandning av plattformsspel och pussel, mest pussel egentligen eftersom det till största del handlar om att klura ut saker även om platformsdelen är viktig också. Jag har haft mina ögon på spelet länge men det har inte blivit att jag köpte det förrän nyligen.

Själva grafiken i spelet är lite av en blandad kompott. Själva bandesignen och karaktären/fiederna ser ok ut. Inget märkvärdigt egentligen men bakgrunderna är otroligt vackra. Lite som att befinna sig i en vacker målning faktiskt. Dessutom är musiken otroligt bra. Långt ifrån den traditionella up beat musiken man är van från Mario och liknande. Istället får man höra en något vemodig och väldigt vackaer kammarmusik.

Att klara sig genom banorna kräver att man manipulerar tiden på olika sätt som låter en samla pusselbitar. När man smalat alla och lagt pusslet kommer manh till nästa värld där tiden fungerar på ett annat sätt. Till skillnad från t.ex. Prince of Persia spelen där man spolar tillabaka tiden för att unvika döden eller sakta ner den för att underlätta strider så används tiden här för att på olika snillrika sätt lösa dom problem man stöter på i banorna. Ofta är det saker som till en början verkar helt omöjliga men när man väl kommer på det är det riktigt enkelt.

Trots att spelet är så kort så är det faktiskt riktigt utmanade att klura på dom olika pusslen. Men som sagt, spelet är ändå lite väl kort, speciellt med tanke på priset som är i övre klassen för Arcade spel. Men det är å andra sidan det enda negativa jag har att säga om Braid. Storyn är förvisso till stora delar obegriplig (om man inte är filosofiskt lagd) men det gör mig inte så mycket. Det är inte för storyn som man spelar Braid.

4,5/5


Bioshock

Bioshock är en rätt så perfekt blandning av RPG och FPS. Som spelare kommer man till undervattensstaden Rapture. En stad som byggts på 50-talet med dess optimism för en ljusare framtid i åtanke. Välrdens främsta vetenskapsmän och konstnärer hade skapat en utopi för fri forskning utan förhindrande brykrati och religiös moralpanik. Men någonstans gick det snett och det Rapture man kommer till är en stad i förfall. En spökstad på många sätt fast en klaustrofobisk sådan på havets botten. Storyn i spelet är helt underbar. Den fortlöper på ett naturligt sätt även fast man har ganska stor frihet i spelet. Det är t.ex möjligt att gåt tillbaka till alla tidigare ställen man varit på vilket underlättar för achivements och andra saker man vill samla på sig. Och man samlar på sig en hel del i sann RPG anda. Dels finns det olika tonics som förbättrar ens egenskaper och dels finns plasmids som är olika metala krafter som man får t.ex teleknesi och skjuta elekticitet som båda är andvändbara på många sätt. Spelet är lagom stort också och tar ett tag att klara av om man vill utforska Rapture så mycket som möjligt.

Rent deignmässigt påminner Bioshock en hel del om Fallout med den förfallna 50-tals futurismen. Musiken i spelet är också av samma typ vilket jag tycker väldigt mycket om. Dom har lyckats skapa en riktigt bra atmosfär i spelet också något som inte händer allt för ofta nu för tiden. En bra blandning av sci-fi och skräck. Skräck känns som fel ord att använda men det är ett kusligt spel på många ställen.

Bioshock har också väldigt bra achivements. Det är inte alls omöjligt att ta allt och mesta sker naturligt i spelet. Vissa får man kämpa mer för att hitta men det finns inget som är sådär stört omöjligt att ta som det är i vissa spel och det är heller inga achievements som man måste ta online. Det finns dock ett ställe i spelet alldeles i början som man aldrig kan återvända till och har man inte tagit allt där så är det kört på en achievement och sånt är förstås surt men i övrigt gillar jag hur det är upplagt. Jag önskar att fler spel anpassade sina achivements lika naturligt till spelet som dom har gjort här.

I slutändan är det dock ändå storyn och atmosfären som höjer det här spelet över andra. Jag ser verkligen fram emot tvåan.

5/5

[Wylie Times]

Call of Duty 4: Modern Warfare

Jag gillade inte första Call of Duty till Xbox speciellt mycket så jag var skeptisk innan jag skaffade det här men efter att ha hört så mycket bra om det så gav jag det en chans och det är en klar förbättring mot vad jag minns av första CoD. Det bästa med MW är den känsla man får av att man verkligen befinner sig mitt i en krigszon. Allt är hektiskt med kulor som viner folk som skriker samtidigt som man får order av sitt befäl. Det är oftast självmord att försöka springa iväg själv och rensa upp utan man är beroende av sina allierade soldater som tack och lov inte är helt dumma i huvudet som annars ofta är fallet med friendly AI. Storyn är lite rörig tack vare två parallella handlingar där man spelar två olika personer men det fungerar man lär sig faktiskt att gilla sina kamrater som man strider tillsammans med. I MW har man ingen livsmätare utan när man blivit träffad ett par gånger börjar skärmen bli röd och man får försöka ta skydd en stund så kommer livet tillbaka. Ungefär som i Halo mao och det tycker jag faktiskt är ett bra system. Bättre än att vara att tvungen springa omkring och leta med packs hela tiden.

Det enda riktiga klagomål jag har är att single player kampanjen är alldeles för kort. Man kan klara av det på drygt sex timmar om man är snabb och har man då inte har några ambitioner på att spela mycket online så är det inte mycket spel för pengarna. Tyvärr verkar MW2 vara likadant.

4/5

[Dengar]

Jag ska börja nästa år, det känns som om det är långt kvar men det är ju bara några dagar egentligen tror antagligen att jag varvar New Super Mario Bros till Ds snart om det inte blir för svårt på slutet. Sen ska jag ha ett litet Kotor Maraton och köra igenom Kotor 2, så jag har alltså precis spelat klart ettan. Den var lika bra som alltid.