Nej konvojen var på väg mot hamnen där Gargantuanerna väntade för att ta emot deras fullständiga kapitulation. Det var bara några timmar sedan som Tellus styrkor hade lidit ännu ett nederlag vid fronten. Då hade det från ingenstans kommit ett radiomeddelande från Gargantuanerna om att de resterande styrkorna skulle skonas om de gav upp inom tio timmar. Så då hade generalerna samrått med sina närmaste befäl och konstaterat att fortsatt motstånd var meningslöst. Man hade trots allt inte vunnit någon större sammandrabbning sedan invasionen inleddes för tio månader sedan. Sagt och gjort så svarade generalerna att man var beredd att hissa vit flagg och man hade fått en destination att ta sig till och nu var de snart där. Bilarna skakade när de åkte på de knaggliga vägarna. Det var förvisso inte mycket till asfalt kvar efter bombardemang och gatustrider.
Om de hade tittat upp så hade de kunnat se hur rymdskepp flög i strida strömmar från moderskeppens omloppsbanan runt jorden ner till basen de var på väg till. Det krävs betydligt mer resurser att pacificera en planet än att slå ut dess militära förmåga. Nu kom de fram till grinden. Där stod en pluton Gargautanska väktare, det var deras främsta krigare. De gargautanska krigarna var ena riktiga bjässar, mänskliga vetenskapsmän hade fått fram att utan rustningar så var de runt etthundranittio till tvåhundra centimeter långa och vägde i medeltal runt etthundrafyrtio till etthundrafemtio kilo. Men det var som sagt utan sina rustningar som gjorde att deras kroppshydda blev nästan dubbelt så stor och betydligt mer skräckinjagande. Om man skulle likna en Gargautan vid något mänskligt så vore det nog en kombination av en gorilla och ett lejon. Deras kroppsbyggnad är som en gorillas fast deras hud och ansiktsformer är liknande ett lejons. Bilarna stannade och Gargautanerna omringade bilarna och avvaktade. Generalerna var sammanbitna men skakade bistert hand med varandra och tackade för att de hade fått tjänstgöra ihop oavsett vad som nu skedde. Sedan öppnade de bildörrarna och steg ut. En Gargautan som de identifierade som en kunglig vasall utifrån hans utsmyckade rustning steg fram och pekade mot värjorna som generalerna bar och de knäppte loss och överräckte dem. Sedan gjorde han tecken åt dem att följa honom och väktarna formade en fyrkant runt generalerna.
Det skulle tydligt synas vem det var som bestämde. När general Marshall Stokes såg de ändlösa raderna av utomjordiska krigare som stod uppradade längs deras väg och de ändlösa massorna som marscherade ut ur fraktskeppen så stärktes han i tron om att kapitulation var den enda utvägen. Han kunde helt enkelt inte leda sina marinkårssoldater mot ännu ett hopplöst slag. Det hade varit en ren slakt vid slaget om Warszawa tidigare idag. Nu var de framme vid ett bord där den Gargautanske ståthållaren Wan satt på en tronliknande tingest. På ena sidan bordet satt en representant från vad man skulle kunna kalla universums Förenta Nationer och på den andra sidan satt en människa, en av mänsklighetens få quislingar som anslutit sig till utomjordingarna. Wan tecknade åt dem att sätta sig ner och precis när de satt sig så ändrade samtliga Gargautaner ställning så det lät som ett gigantiskt järnrassel. De var mycket för maktdemonstrationer dessa bestar tänkte Stokes. Wan reste sig upp från tronen.
”Ni är här för att ni har förlorat. Ett sunt beslut med tanke på att vi hade utplånat er till sista man om ni hade avböjt vårt erbjudande.”
Nu började quislingen som Stokes kände igen som Charlie Nigel att redogöra för villkoren i kapitulationsfördraget. Det galaktiska FN som gick man på engelska översatte till The Confederation of all known Planets, förkortat TCP var betydligt mäktigare än vad dess mänskliga motpart någonsin hade varit. De krävde att alla krigförande parter klart och tydligt klargjorde vad som gällde för den förlorande sidan i ett krig och fenomen som folkmord och etnisk rensning var förbjudna. Dock var det tillåtet att avrätta den högsta militära och civila ledningen men alla soldater som lade ned vapnen vid kapitulationen skulle skonas. Men man fick naturligtvis använda hjärntvätt och dylika medel för att omforma dem till lojala tjänare för den nya statsmakten. I Tellus fall så var villkoren förhållandevis milda. All militär utrustning skulle överlämnas till Gargantuanerna och samtliga soldater skulle tills vidare interneras i fångläger för omskolning. All civil verksamhet skulle återupptas och Tellus infrastruktur skulle återuppbyggas så snabbt som möjligt. Samtliga statliga verksamheter skulle ledas av Gargautaner med en mänsklig underchef som rådgivare. Tellus konstitution skulle ersättas av den Gargautanska fast självklart anpassad till de förhållanden som rådde på Tellus. Under det första året så skulle dödstraff råda för alla brott, sedan skulle undantagstillståndet upphöras och en mer normal straffskala skulle råda. Gargautaner stod över alla människor oavsett människans rang. Detta och resten av fördragstexten lästes upp högt av Charlie Nigel. När det till synes ändlösa anförandet tog slut så hade Stokes kunnat slita halsen av karlen. Wan tog åter till orda.
”Godkänner ni dessa villkor?”
Generalerna tittade på varandra i samförstånd en sista gång och yttrade ett samstämmigt ”Ja”. TCP:s representant rörde på handen och en röd linje blev synlig på pappren som låg framför dem. De tog varsin penna och satte sina namn på planeten Tellus ovillkorliga kapitulation till Kungadömet Gargantua. När de undertecknat tre kopior av dokumentet så lade de ned pennorna. Då reste sig Wan och Charlie sade.
”Fall på knä för prins Wan II av Tellus!”
De tidigare generalerna drog ut stolarna och föll på knä framför bordet. Stokes hade aldrig känt sig så förödmjukad i hela sitt liv men samtidigt visste han att det inte var någon idé att sätta sig i trubbel. Det var en ny ordning nu och det var lika bra att anpassa sig.
Samtidigt så stod sergeant Julia Chavez med sträckte armar tillsammans med resten av sitt kompani samtidigt som gargautanska krigare samlade ihop soldaternas utrustning och flög iväg den. Kompaniet hade varit på väg från Warszawas förorter när meddelandet om kapitulationen hade gått ut i etern. Soldaterna mottog nyheten med både lättnad och skräck. Så många kamrater hade gått hädan sen krigets början och man gjorde ju inga framsteg så många tog kapitulationen med gott mod. Samtidigt så fruktade de för den tid som nu skulle komma. Vad som hade framgått av meddelandet så skulle samtliga militära enheter skonas men avväpnas och interneras tills vidare. Konvojen med fordon hade stannat och alla hade placerat sina vapen i tydliga högar bredvid fordonen och sedan hade det ställt upp sig på raka led, allt enligt de instruktioner som gått ut på radion. Det dröjde bara några minuter innan gargautanska soldater uppenbarade sig ur ruinerna runtomkring dem. De hade med andra ord bara väntat på att få tillintetgöra kompaniet om deras ledare hade avböjt att kapitulera. En gargautan ställde sig framför Julia.
”Namn och tjänstegrad?”
De kunde prata relativt bra engelska även om deras uttal var mekaniskt och känslolöst.
”Julia Chavez, Sergeant”
Woor tittade ned på sin lista. Jo, Julia Chavez, Sergeant, 5.e kompaniet, 33.e infanteridivisionen. Han undrade om sergeant Chavez var en attraktiv partner bland sina likar. För i hans ögon såg hon ut som ett missfoster. Woor gick vidare till nästa soldat. Han hade stannat längre vid henne än vid de andra tänkte Julia. Jag undrar vad han tänkte. Det tog Woor ytterligare tio minuter att pricka av alla soldater innan de fördes ombord på ett fraktskepp. Skeppen var gigantiska fyrkantiga spektakel som med lätthet kunde ta kompaniets överlevande sextiosju soldater. Det fanns inga fönster inne i skeppet men då och då landade de och tog in ännu fler soldater. När lastutrymmet var packat så gott det gick så vidtog en betydligt längre flygtur. Efter vad Julia bedömde vara runt två timmar så gick de ned för landning igen. När Julia vandrade nedför landningsbryggan såg hon ett stort läger med stängsel och baracker vilka förde tankarna till koncentrationsläger. Gargautanska soldater stod posterade överallt och fångarna dirigerades in i varje inhägnad tills den var full då fyllde man nästa och så vidare.
Julia fördes in i inhägnad fem tillsammans med runt femhundra andra fångar. Det var svårt att vänja sig vid att de inte var soldater längre utan blott fångar. Deras värld var övertagen och det fanns inte längre något organiserat motstånd. Människans epok som dominerande art på planeten Tellus var över. Inhägnaderna var väl tilltagna så att varje fånge fick två kvadratmeters egen yta om alla satte sig ned. Det tog ytterligare någon timme innan alla inhägnader var fyllda och vad Julia hade sett så fanns det tjugo inhägnader, ta det gånger femhundra så fanns det runt tiotusen ex-soldater här. Vilket betydde att runt en tjugondel av vad som hade varit Tellus väpnade styrkor fanns omkring henne nu. De hade inte tillåtits några ägodelar alls vilket gjorde att fångarna mest satt och stirrade ut ur buren eller satt hopkurade med stängda ögon. Ingen visste vad som skulle hända med dem. Men Julia trodde inte att lägren hade satts upp för att ta livet av dem. I såna fall kunde de bara ha avrättats på plats eftersom Gargautanerna uppenbarligen hade dem på kornet i alla fall. Ett tjut hördes i vad hon antog var högtalare.
”Mitt namn är Wiz och jag välkomnar er till omskolningsläger två. Ni har i enlighet med kapitulationsfördraget avväpnats och förts hit för att omskolas till lojala medborgare. Föda kommer i enlighet med mänsklig vana att serveras tre gånger om dagen.”
Plötsligt sänktes trettio bajamajor ned i varje inhägnad.
”Hygienfaciliteter finns i inhägnaden. Ni kommer efter arbetet att få rengöring i faciliteter utanför inhägnaderna. Motstånd mot vakter eller vägran av order eller annan förseelse innebär omedelbart död. Inhägnad ett till tio kommer strax att transporteras för arbetstjänstgöring. Inhägnad elva till tjugo kommer inom kort att påbörja medborgarundervisning. Fångar som fullgör sin arbetstjänstgöring och uppfyller målen i enlighet med medborgarundervisningen kommer att kunna lämna lägret om en månad som medborgare. De som inte gör det kommer att stanna så länge det krävs alternativt dö.”
Samma tjutande ljud hördes igen och en kö bildades genast till bajamajorna Det dröjde tjugo minuter innan fraktskeppen landade och inhägnaderna började tömmas igen. Julia undrade vad arbetstjänstgöringen innebar? En timme senare så stod hon på Warszawas gator iklädd vita skyddskläder och skrapade ihop kvarlevorna av döda soldater och skrot. Gargautanernas sätt var på något sätt hårt men ändå rättvist. Hon anade att de inte såg något fel i att sätta människor att städa upp sina döda eftersom det var fullkomligt logiskt ur vad hon antog var deras perspektiv, eftersom soldaterna hade gjort motstånd i stället för att ge upp så fick de städa efter sig. Eller så var det någon annan logik bakom det hela. Hursomhelst hade hon redan kräkts tre gånger sedan hon påbörjade arbetet.
Visst hade hon sett lik och även sådana sargade bortom igenkännlighet. Men att med hjälp av spadar skyffla lik i containrar var något som helt enkelt gick henne emot och varje gång hon tittade mot containern så vände det sig i magen på henne. Fyra fångar hade dödats sedan ankomsten till staden. De hade vägrat att arbeta och vakterna hade då helt sonika skjutit ned dem och sedan återgått till sin position. När en container blev full så fördes den in i ett mobilt krematorium där likdelarna omvandlades till aska. Sedan fördes de till rymdskepp som transporterade bort dem. Ett högst väloljat maskineri vars enda flaskhals var de mänskliga arbetarna. Men det gick ändå rätt fort. När arbetspasset var över efter åtta timmar så hade bara Julias grupp städat av tre hela gator och de var bara femtio personer. När de kom tillbaka till lägret så klev de rätt in i ett par duschar som sprayade dem med någon form av rengöringsmedel för att sedan spola av dem med vatten. Julia kände sig förvånansvärt fräsch när hon kom in i inhägnaden igen. Kvällsmaten serverades i ett par gigantiska grytor som sänktes ned och sedan fick alla fångar varsin tallrik i metall och en sked att äta med. Maten var någon form av chiligryta som var förvånansvärt matig. Återigen förvånades hon över Gargautanernas beteende. De ville uppenbarligen hålla fångarna vid liv och relativt god hälsa ändå. Kanske menade de allvar med att de trots allt skulle släppas ut härifrån någon gång?
Edited by Cave, 18 November 2006 - 14:22.
