1001 replies to this topic

[Wylie Times]

A Serious Man

Väldigt konstig film. Vad tyckte du t.ex om prologen och hur den förhöll sig till resten av filmen?

Edited by Wylie Times, 04 March 2010 - 17:50.

[dukeofnewyork]

Konstig var den bitvis ja, men tråkig? Det håller jag inte med om. Tycker manus var välskrivet och tonsäkert (och en Oscarsnominering säger kanske inte mycket men den fick ju faktiskt det för just manuset). Att historien inte fängslar en är en sak, men det är också en film (som NCFOM) inte tilltalar alla. Jag ska inte påstå att jag förstod allt och dess starkt judiska tema kanske är förlorat på oss gentiles, men underhållen var jag. Inte minst var den svarta humorn och ibland absurda scener var tilltalande i alla fall för mig. Inte minst var filmen som Coens filmer alltid är fulla med intressanta och välskrivna karaktärer som bara de gör filmen sevärd.

Den upplevda bristen på ett koherent narrativ och det totalöppna slutet som tycks störa folk, störde inte mig. Lite känns filmen som en uppvisning i all skit världen kan kasta på en intellektuell judisk medelklassman och en mans resa genom en vardag som tycks jävlas med honom vad han än gör. Och det räcker långt för mig. Jag är väldigt sugen på att se om den snarast, vilket får anses vara ett gott betyg. Det finns flera scener som jag återkommer till, så här ett bra tag sedan jag såg den, som både gjorde mig konfunderad och roade mig.

Edited by dukeofnewyork, 04 March 2010 - 18:12.

[Synon]

@Wylie: som jag först skrev så trodde jag att jag satt igång fel film Den kändes så märklig gentemot resten av filmen. Jag anar att det finns någon smart förklaring, men den är väldigt otydlig må jag säga. Filmad i formatet 4:3 så jag tänkte först att det är någon i filmen som ser en film på tv, men så var ju inte fallet. Alltså ville de få fram känslan av en äldre film, eller kanske rättare sagt framhäva att den utspelade sig för länge sen? Mannen som glad i hågen kommer hem, men snart förbyts glädjen till sorg. Kan det vara något sådant de vill säga med prologen? För det är väl det som resten av filmen handlar om: livets jävlighet?

@dukeofnewyork: sant, skulle skrivet att det var själva framförandet av historien som var ett sömnpiller, inte manuset. Men du som är så lyrisk över filmen: kan du inte inviga oss i hemligheten? För jag tyckte den var rena, rama sömnpillret där huvudpersonen bara malde på och malde på...zzzzz

...

Nåja, över till något mer angenämare, nämligen kvällens film:

A Single Man

Ingen idé att gå som katten kring het gröt: en fantastiskt vacker, vemodig, kärleksfull och ömsint film framförd till tonerna av ljuv musik. Perfekt återskapad 60-talsmiljö med fantastiskt foto och ljussättning. En historia som fängslade mig från ruta ett ända till slutet. Ett slut som var givet, men det gör ingenting för det var så vackert gjort. Sa jag att det var underbar musik? Det var det. Älskade de smäktande fiolerna som passade så perfekt in. Bra skådespelare, men i synnerhet Colin Firth och Julianne Moore som var fullkomligt lysande och som båda förtjänar varsin Oscar. Punkt.

5/5

Edited by Synon, 04 March 2010 - 21:23.

[dukeofnewyork]

Några hemligheter finns det inte att avslöja. Eller om det gör det, så är inte jag invigd.

Jag kan förstå och respekterar att folk inte tilltalas av den, men farao vet om jag kan förstå varför jag gillade den. Som jag nämnt, var ju manuset och framförallt dialogen och karaktärerna välskrivna och sevärda och hela grejen med farbror Arthur (inte minst scenen när han ska fly till Kanada, var ju underbar), och Sal och hela grejen med hans sönderfallande familj och detaljer som båda grannarna, rabbinerna unt so weiter. Även prologen gillade jag som kändes lite som att läsa en av Singers "spöknoveller". I korthet, det var en ton i filmen som slog an rätt hos mig och alla fascinerande karaktärer var kul att "umgås" med i två timmar. Sen var det väl lite av perspektivet som outsider och någon som ständigt bli motarbetad och gäckad av livet som appelerade till mig. Allt berättat med tilltalande svart humor och värme, i min mening.

[Synon]

Jag blir så fascinerad av att du gillar den så mycket så jag är nästan beredd att ge den en ny chans i framtiden för att försöka hitta de bitarna som appelerade dig. Prologen: hur kopplar du ihop den med övriga filmen?

[Wylie Times]

För mig var A Serious man inte alls underhållande på det absurda vis som jag har kommit att vänta mig at Coen bröderna. Faktum är att den inte var rolig alls. Visst, alla har olika humor och det här var definitivt inte min. Jag tyckte det var oerhört beklämmande att se huvudepersonen stå ut med all överdriven skit som han inte lyfter stt finger för att stoppa. Visst förstår jag till viss del vad dom vill säga med det men gjorde det saken bättre? Nej. Bara jobbigt. Och då spelar det ingen roll hur tekniskt välgjord filmen är. Det blir bara trivsam yta att se på medan man väntar på att det ska hända nåt som engagerar. Öppna slut har jag inga problem med såvida det inte är rena FU cliff hangers och det här var inte långt ifrån

Tråkig skulle jag inte kalla den, bara förbryllande och inte på ett bra sätt.

Now for something completely diffrent.

The Lovely Bones

Oh, aren't they ever so lovely?

2,5/5


@Synon: Jag anade som sagt att du skulle gilla A Single Man. Kul att det blev full pott för dig också.

Edited by Wylie Times, 07 April 2010 - 15:40.

[Synon]

Ja, du börjar väl kunna det här nu vad jag kan tänkas gilla för filmer Alltså, den var så pass bra att jag inte kunde se en film eller tv-serie när jag kom hem, som planen var, för jag ville inte förstöra känslan som fanns kvar inom mig. Det om något är ett bra betyg för en film!

[dukeofnewyork]

Prologen ja, hur ska man tolka och förstå den i förhållande till resten av filmen? Det vet jag inte. Prologen var ju ett slags exempel på judisk folklore visavi onda andar och dylikt. Man får ju aldrig egentligen reda på om den gamle mannen var en "dybbuk" eller inte. Man kan ju tolka det på många sätt, men jag tolkar det nog mest som ett exempel på att allt inte är vad det verkar, att de folk som dyker upp i ens liv inte är att lita på (tänk Sal till exempel). Men även att svaret inte är alltid är enkelt och självklart, eller att det ibland inte finns svar (i alla fall inte där man tror) vilket väl rabbinerna som mest pratar anekdoter och strunt får illustrera. Naturligtvis finns där också en känsla av hot, vilket tycks löpa som en tråd genom filmen, vilket väl får sitt klimax i den fysiska storm som dyker upp i slutet. Finns det onda andar eller onda krafter som vill filmens judiska protagonist illa? Det får vi aldrig veta, men vi (genom protagonisten) får känslan av det. Och det är svårt att bekämpa det du inte ser.

Låt mig säga så här, filmen fick mig att tänka, skratta och även om jag inte kan påstå att det var ett mästerverk så var det en bra film och en som jag har en känsla av jag kommer återvända till. Inte lika bra som Big Lebowski dock, men så är det också en av mina absoluta favoriter.

Det ska ju understrykas att jag är oerhört kräsen när det gäller komedier och det är en handfull moderna komedier som jag gillar (naturligtvis är ju klassiker Chaplin och bröderna Marx; Buster Keaton, Gene Wilder/Richard Pryor etc roligt) så att få skratta år en film är värt mycket för mig.

Jag säger inte att någon måste gilla den, men jag gjorde det.

[Synon]

Hm. Gillar din tolkning av prologen. Intressant. Tack för att du tog dig att även försöka förklara varför du gillar filmen. Till sist så måste jag säga att jag tycker det är bara positivt med filmer som väcker olika känslor hos en. Bara det gör filmen i sig intressant.

[XC]

Porco Rosso (1992)
Visuellt känner man igen den. Samma mjuka och harmoniska färpalett, samma mjuka penn- och penseldrag. Bra story, gillade speciellt scenen där Poroc berättade en episod ur kriget, den med planen uppe i himlen. Bra harmoni mellan de olika blocken, lite fniss här och där utan att fars av alltihop. -- BRA.

[Synon]

Il Divo

Annorlunda biografi om den italienska politikern Giulio Andreotti som lyckades bli vald till premiärminister hela sju gånger. 1993 anklagades han för samröre med maffian med en rad anklagelser och rättegångar som följd.

Lite små rörigt att hänga med i svängarna. Otroligt många personer som snabbt fladdrar förbi och trots att de hjälper oss på traven med textskyltar så blir det ändå svårt att hålla reda på dem. Särskilt när de hoppar fram och tillbaka i handlingen. Kreativt filmat och intressant musikval, men det känns som att historien blir sekundär ibland vilket bidrar till röran. Får lite känslan av någon som leker lite med kameran och klippningen av filmen, men inte riktigt klarar av att hålla ihop det hela vägen. Kan tänka mig att det underlättar om man är mer insatt i denna person och händelserna som utspelar sig. Annars blir det som för mig som tappade koncentrationen och började snegla på klockan... Filmen är ändå närmare två timmar lång.

Toni Servillo gör ett bra jobb som en surmulet lugn Giulio Andreaotti med sin monotona röst och stela gång. Inget kan rubba honom och det är ganska underhållande att både se och höra honom leverera sina repliker.

Ha ha, vad roligt att få höra den gamla låten Da da da av Trio när eftertexterna rullar. Verkligen intressant och annorlunda mix av musik filmen. Ibland funkar det jättebra och andra gånger mindre bra. Men man reagerar i alla fall.

2/5

Edited by Synon, 06 March 2010 - 03:24.

[Wylie Times]

Il Dvio

Jag håller med om vad Synon skriver. Det är en väldigt rörig film. Väldigt snyggt regisserad med många långa fina kameraåkningar även om fotot i sig är lite blekt. Klippningen är också rätt intressant. Men storyn är väldigt svår att hänga med i om man inte redan är insatt i italiensk politik och dess historia. För någon närmare presentation av karaktärer får man aldrig utöver huvudpersonen Det hoppas mycket i tiden och filmen vägrar egentligen att ankra sig vid något annat än Andreotti själv som faktiskt är riktigt bra spelad av Toni Servillo.

Resultatet är tyvärr allt för spretigt för att lyckas engagera.

2/5

Just det, filmen är nominerad för bästa smink. För det första måste man googla fram en bild på hur Toni Servillo egentligen ser ut för att ett hum om varför men det är knappast en vinnare i kategorin.

Edited by Wylie Times, 07 April 2010 - 15:40.

[Synon]

Bara för det så var jag ju tvungen att googla på honom och det stämmer som du säger: kan inte tänka mig att de går hem med en statyett.

[Crusader]

(500) Days of Summer

Tom är kär i Summer. Men tyvärr så känner hon inte likadant. Tom vill ha ett seriöst förhållande men Summer vill bara ha kul.
Det här blir 500 dagar av både lycka och smärta för Tom.

Bättre än jag trodde även om jag inte fastnade i början. Och väldigt sorglig. Den börjar som en komedi men det blir rätt svårt att skratta mot slutet.
Men visst har den också ett par fel. Tidshoppen kan vara förvirrande och jobbiga. Det hade varit en sak om den bara hoppade mellan när de träffats och när de gjorde slut men sedan hoppare den till mitt i förhållandet ibland också. Typ Dag 1 till 303, till 15 till 298 till 56 till 23 till 315 osv. Det blir lite rörigt ibland.
En annan sak var att ibland hade filmen löjliga inslag lite som om det var en grupp College studenter som gjorde den på fritiden och fjantade sig ibland. Om Regisören nu ska ha hand den nya Spider-Man filmen så hoppas jag att det här inte är typiskt för honom för då får vi en flippad Spider-Man 3 klon istället

6,5/10



9

Världen ligger i ruiner och människornas era är slut. Men livet måste fortsätta. För det ändamålet skapar en gammal man 9 levande trasdockor.
När 9 vaknar finner han sig i en mörk och ogästvänlig värld där dockorna är terroriserade av Cyborg-varelser.



[Sjunger]"Lite trasiga & knasiga, är vårt trasdock gäng. Lite trasiga & knasiga, det är vår refräng..."[/Sjunger]
Är inte en uppföljare på Trasdockerna, även om man nästan kunde tro det.
Ett fantastiskt äventyr utan dess like. Lite som Fallout, fast istället för en 50-tals framtid så är det är mer som en Sci-Fi version av Nazi-Tyskland där maskinkrigsutvecklingen gått helt fel.
Men jag retar mig på ett par utvecklingar i handlingen. Att 9 sätter igång allt bara för att han ger sig iväg för att rädda 2 och att 2 bara dör sådär. Jag har aldrig gillat den typen av utvecklingar. Det hade varit bättre då om The Beast hade startat maskinen. Resultatet blir lite som om John Conner satte igång SkyNet i Terminator 3.
Men annars hade jag inget mot att 1 ville ha 2 dödad eller så. Det förde storyn vidare och 2's död är viktig. Men det hade varit bättre om maskinen startade pga vad 1 gjorde. Även om jag förstår orsaken till att de gjorde som de gjorde.
Iallafall, en fantastisk och underbar animerad film som jag verkligen njöt av.

9/10

Edited by Crusader, 06 March 2010 - 06:14.

[Kermit]

Såg också (500) days of Summer härom dagen, och vi håller väl kanske inte riktigt med varandra. Visst kunde jag också bli förvirrad av tidshoppen, men samtidigt var det något som höll historien fräsch och spännande för min del. Gillade också all bra musik, både den som spelades och alla referenser. Visst finns det en scen som påminner väldig mycket om en scen i Spider-Man 3 (och 2, folk glömmer den) men jag tror att om Marc Webb får fria händer med Spider-Man så kan det faktiskt bli riktigt bra! Han visade sig vara en tillräckligt udda regissör som har känsla för karaktär för att kännas som ett bra val.

[XC]

Whisper of the Heart (1995)
Liksom med min Granne Totoro så är det något med storyn, som visserligen är väldigt bra och harmoniskt komponerad, inte riktigt klickar med mig. Det hindar mig inte det mista från att vara intresserad av »The Cat Returns« som är inspirerad av den här filmen. Gillar musiken rakt av, den japanska versionen av Country Road som spelas i slutet (kul f.ö. att se att det löste sig med Yokis kärleksproblem) är riktigt charmig. Tekniskt sett är de minst lika bra som de överiga ag sett från Studio Gibli. -- OK+

[Synon]

I stället för abrakadabra

Vilken charmigt underhållande berättelse om Tomas, en kille som bor hemma hos sina föräldrar och tvingar dem att se på hans trollande som går så där... Resulterat i bl a skadat öga, mamma på sjukhus... Så kul att se hans försök till flirtande med en sjuksköterska på sjukhuset. Som när han trollar fram lite glitter framför hennes ansikte. Ha ha. Så söt. Hans stora show som mot all förmodan blir en succé. Mycket bra skådespelare.

"Gothic danger and mystery" - hans tagline

Svenskt Oscarsbidrag i kategorin Kort film.

4/5

Edited by Synon, 31 March 2010 - 14:48.

[Wylie Times]

I stället för abrakadabra

En rolig film om än lite jobbigt pinsam i vissa stunder. Men för det mesta håller ändå filmen bra balans där. Regissören har förmodligen sneglat en del på Napoleon Dynamite. Filmen har en härligt norrländsk ton också utan att överdriva det vilket uppskattas.

3,5/5

Edited by Wylie Times, 07 April 2010 - 15:41.

[Synon]

Ja, jag gillade den främst för att den fick mig att skratta och jag brukar vara ganska svårflirtad i den genren (plus en svensk film som jag vanligtvis kan ha lite svårt för)... Lite högt betyg fick den av mig, men jag tänkte att Why not? - underhållande och bra skådespelare så då kan jag passa på att vara generös

[Synon]

Faubourg 36 (Paris 36)

En man står anklagad för mord. Det är Pigoil, regissör på Chansonia i Paris. Hans berättelse tar oss tillbaka till nyår 1935 då han får reda på att hans fru är otrogen och Galapiat, den lokala gangstern, stänger ner Chansonia. Några månader senare förlorar han vårdnaden om sin son som får flytta hem till sin mamma. Desperat efter jobb så får han idén att åter öppna Chansonia. Galapiat, som har en bra dag, går med på det. Deras stjärna blir Douce, en ung kvinna som Galapiat får upp ögonen för. Douce i sin tur blir förälskad i Milou, en kvinnokarl och kommunist.

Välgjord film med en scenografi som andas 30-tal i kombination med de mättade färgerna som fotot bjuder på. Behaglig musik som ger en lättsam stämning.

Handlingen har sin dalgångar: ibland charmig och underhållande för att i nästa stund släppa greppet om en och låta en glida iväg en stund. Ju längre filmen går desto mer anas att inspiration hämtats från Baz Luhrmans Moulin Rouge vad gäller teatermiljön med dess 'direktör' och hans svartsjuka gentemot stjärnan och hennes hemliga kärlek. Och faktum är att jag tyckte den här filmen blev bättre mot slutet vad gäller handlingen för vem kan säga nej till en tragisk kärlekstriangel?

Faubourg är franska för distrikt.

3/5

[Wylie Times]

Faubourg 36 (Paris 36)

Ett underbart litet melodram som jag förutsätter att Synon dragit handlingen till. För det första är den riktigt snyggt filmad i färgsprakande och väldigt snyggt gjorda miljöer som inte hel osökt för tankarna till både Jean-Pierre Jenuet och Moulin Rouge. Även bildspråket är väldigt elegant gjort.

Filmen inleds med att kameran sveper över Paris taken en snöig kväll sedan åker den ner för fasaden på teatern och inväntar huvudpersonen Pigoil och följer honom sedan in genom hela teatern - allt i en enda tagning. Nästan DePalma klass där. Själva storyn må vara överdrivet nostalgisk och följer många melodramatiska och framför allt franska klichéer men på ett väldigt kärleksfullt sätt. Dessutom är jag barnsligt förtjust i den här sortens nästan sagolika nostalgi. Filmen segar ner lite i mitten men det är egentligen mitt enda klagomål.

4/5

Filmen är nominerad för bästa original song och konstigt vore väl annars men den kunde lika gärna blivit nominerad för foto, kostym eller scenografi.

Edited by Wylie Times, 07 April 2010 - 15:41.

[Synon]

Ja, den tagningen var jäkligt snyggt gjord.

[Crusader]

Såg också (500) days of Summer härom dagen, och vi håller väl kanske inte riktigt med varandra. Visst kunde jag också bli förvirrad av tidshoppen, men samtidigt var det något som höll historien fräsch och spännande för min del. Gillade också all bra musik, både den som spelades och alla referenser. Visst finns det en scen som påminner väldig mycket om en scen i Spider-Man 3 (och 2, folk glömmer den) men jag tror att om Marc Webb får fria händer med Spider-Man så kan det faktiskt bli riktigt bra! Han visade sig vara en tillräckligt udda regissör som har känsla för karaktär för att kännas som ett bra val.

Vi får väl hålla med om att inte hålla med.




Mutant Chronicles

Baserat på det Svenska Penna&papper Rollspelet vid samma namn.
På 2700-talet styrs Jorden av 4 företag som ständigt krigar om de få tillgångar som finns kvar. Men under ett slag så bryts förseglingen till ett underjordiskt hål där en urgammal maskin ligger som föll till jorden för längesedan för att Mutera människor till djuriska Mutanter.
En grupp av de bästa soldaterna sammlas för att ge sig ut på ett självmordsuppdrag till underjorden med målet att förstöra maskinen.

Ibland bra men ibland tänkte jag "vilken smörja". Kunde ha varit sämre men kunde också ha varit mycket bättre. Känns lite som om en grupp amatörer har försökt göra en smart högkvalitetsfilm. Lite som om Uwe Boll har gjort den.
Och slutet var lite meh.
En film som är OK att se en gång men inte mer.

4,5/10

[Wylie Times]

La teta asustada (Faustas pärlor)

Perus oscarsbidrag (Min första peruanska film. Hurra!) är en långsamt berättad historia om Fausta som försöker få pengar till att transportera hem sin döda mor. För att få ihop pengar tar hon jobb hos en rik kvinna som tjänsterflicka. Fausta har också en medfödd sjukdom som smittas via bröstmjölken från kvinnor som blivit våldtagna under graviditeten. (Därav originaltiteln som betyder ungefär "sorgens mjölk") Pga den (och en del läskiga sånger från sin mor misstänker jag) är Fausta rädd för män och vågar inte gå ut på stan utan sällskap.

Jag blev underligt fascinerad av den här filmen. Det händer inte så mycket men ändå kan man inte låt bli att gripas av Faustas öde inte minst tack vare en potatis som iaf inte jag kunde sluta tänka på under hela filmen. Ja, jag sa en potatis. Om Synon är mer grafisk i sin recension så hänvisar jag dit. Annars räcker det med att säga att jag inte kommer att äta potatis på ett bra tag. Den fungerar lite som bomben i Hitchcock rullen Sabotage. Eller ja inte riktigt men man kan verkligen inte sluta tänka på den. Eeew.

Annars kom jag att änka på en regissör som jag inte sett någon film av på väldigt länge när det gäller bildspråket och tempot. Jag kanske är ute och cykla med tanke på hur länge sen det som sagt var men jag påmindes om den vietnamesiska regissören Tran Anh Hungs filmer. (en snabb koll på imdb visar att karln faktiskt bara gjort en film sen den jag såg sist) Jag vet inte vad mer jag ska säga om filmen annat än att jag verkligen gillade den och jag hade verkligen inte väntat mig det.

4/5

Edited by Wylie Times, 07 April 2010 - 15:41.

[Synon]

Ok, fegis, jag får väl berätta lite mer om potatisen då

La teta asustada (The Milk of Sorrow)

Sorglig och hemsk inledning med sången som berättar om fruktansvärda händelser personen råkat ut för. Det är huvudpersonen Faustas mamma som sjunger om hur hon blev våldtagen och utnyttjad när hon var gravid med Fausta. Fausta som går omkring med en potatis som gror i underlivet för då är det ingen som kommer att våldta henne. Lite små läskigt att se henne frisera groddarna som växer ut...Burr. Tragiskt att se hur mamman fört över sin egen rädsla till dottern och all skrock som dottern växt upp med vilket påverkar hennes liv. Trots det så är hon förvånansvärt stark som verkligen tar tag i sitt liv och kämpar tappert på, ger inte upp. Mycket bra spelat av Magaly Solier.

4/5

Edited by Synon, 07 March 2010 - 04:24.