This topic is locked
Polanskis sista film i hans "Apartment Trilogy", första två varandes Rosemarys Baby och Repulsion. Alltså är det vådan av att leva i staden, i en lägenhet omgiven av grannar man inte vet mycket om och som tycks vilja en illa. Det är främlingskap och alienation i storstaden som är de starkaste temana i den här filmen, så till den grad att det blir en fråga om identitet. Protagonisten Trelkovksy (spelad av Roman Polanski själv och väl spelad dessutom) är en timid och blyg individ vars vänlighet och oförmåga att stå upp för sig själv gör att han blir utnyttjad av andra och ofta påtvingad saker han inte ens vill ha. Som inte det vore nog, ses han på med oblida ögon och hans person och handlande ifrågasätts hela tiden på grund av hans namn och brytning. Världen tycks vilja denna blida varelse illa. Vilket till slut leder Trelkovsky till en gräns får honom att vilja världen illa på världen på sitt eget, otillräckliga sätt (vilket leder till våld mot kvinnor och barn och sig själv).
Att återberätta handlingen är inte helt lätt, då så mycket sker under ytan och dessutom är risken att man skriver en halv bok. Så jag referar till Wikipedia som återberättar den yttre handligen väl.
Som det ofta är med Polanski (så var det med Rosemary's Baby) är det första dagen efter, eller dagarna efter som filmens verkliga intryck kommer fram, filmen hemsöker en och utanpåverket, själva mediet sjunker undan och och filmen i sig gör sig gällande. Och man inser att man haft en cineastisk upplevelse som inte är alltför vanlig. Det är något med Polanski som på ett avväpnande sätt på något sätt kryper under skinnet på en och det är först efteråt som man inser att man "smittats".
Det är inte helt lätt att recensera en film som denna, men jag kan återge några intryck. Först är skådespeleriet av hög klass, trots att dubbningen kan verka störande ibland. Polanski själv är lysande som protagonisten, en roll som tycks passa honom utmärkt. Fotot av Sven Nykvist är naturligtvis av högsta klass och det finns så många scener som är rent av mästerliga (det finns för övrigt en scen som jag är säker på inspirerade Argento till sin berömda "kråkscen" i Opera). Musiken av Philippe Sabre är värd ett omnämnande också,
Filmen i sig är narrativt ganska tydligt uppdelad i två delar (världen mot Trelkovsky kontra Trelkovsky mot världen) lite utav en attack-motattack rent narrativt. Det funkar även om det kunde gjorts ännu bättre, det är lite vassa kanter ibland och som tittare blir man inte direkt tagen i handen och ledd genom berättelsen, utan får hänga med bäst man kan. Vilket är uppfriskande och även om den direkta känslan efter att ha sett den kanske är att är tveksamhet så försvinner den känslan snart då filmens berättelse så att säga sätter sig i en. Det är ingen trevlig och underhållande film, men en film som illustrerar hur bra film kan vara när man tar den på allvar.
Jag gillar verkligen den här filmen, men att helt förklara varför och hur och alla nyanser skulle göra denna text alldeles för lång. Jag nöjer mig med att säga att denna film bör och ska ses, den lär göra intryck. Jag lovar att du kommer inte se på dina grannar eller arbetskamrater på samma sätt efteråt.
Repulsion (1965)
Repulsion är den första filmen i Polanskis "Apartment Trilogy", och och de grundläggande temana är detsamma som de övriga, storstaden, anonymitet, en illvillig omgivningen och en blid människa som av allt detta och främlingskap och isolation helt enkelt blir galen.
Repulsion kan egentligen sammanfattas med två ord: Catherine Deneuve. Hon är lysande och lyckas fånga både den naiva, sexuellt förträngda unga kvinnan hon är i början av filmen till den sinnesrubbade spillra till människa hon blir. Jag har sällan sett någon framstå så galen med så små medel, egentligen bara små nyanser i ansiktet och ögonen och små rörelser. Naturligtvis agerar hon sinnesryckt och våldsam ibland, men hon lyckas nästan framstå ännu mer galen när hon inte agerar utåt, Detta är en återspegling av manus som också jobbar med att driva protagonisten till vansinne genom små, subtila händelser som med tiden växer och blir alltmer grafiska.
Det är en skickligt berättad film och kanske den mest konstnärligt kompletta av filmerna i trilogin, det är utan tvekan så att Polanski och Deneuve hittade rätt i den här filmen.
Catherine Deneuves porträtt av en ung, vacker kvinna som är så hjärtskärande naiv och så full av motstridiga känslor kring både sig själv, sin sexualitet och omgivningen och inte minst männen omkring henne hade kunnat bli tarvligt, särskilt som hon är (eller var) så vansinnigt vacker själv. Men det blir det inte, utan istället blir det en av filmhistoriens bästa kvinnoporträtt.
Jag tänker inte återberätta handlingen, den finns bättre beskriven annorstädes.
Jag kunde skriva länge och väl om den här filmen, men jag avstår från det här. Det räcker att säga att den är lysande och bör ses snarast. Det är en uppvisning i filmhantverk och ett bra exempel på att tekniken i slutändan alltid är sekundär.
Med tanke på filmens starka sexuella tema tror jag att den kan upplevas annorlunda av kvinnor än av män, jag tror inte riktigt jag kan så fullt gå in i protagonisten som kvinnor nog kan, jag förblir nog lite som männen i filmen mycket av en betraktare av henne. Det finns säkert lager och nyanser jag missar. För det är utan tvekan så att Deneuve tillför något som går utöver Polanskis manus och som nog inte ens han kunde gestalta utan henne.
Sammanfattningsvis, se den. Se alla filmer i "Apartment Trilogy". Du kommer inte bli besviken. De är alla stor filmkonst och deras inflytande kan inte underskattas, om det finns några filmer som bör ingå i allas filmiska allmänbildning är det dessa.
Edited by dukeofnewyork, 24 March 2010 - 16:00.
