@Synon: Vad kul att du gillade Black Swan så mycket. Kan ju inte annat än hålla med om Natalie Portman. Däremot är som sagt inte resten lika bra, svårt försts men det fattas något för att jag ska ge filmen full pott.
Så Wylie, jag kan inte annat än hålla med dig i dina stående ovationer. Dock är jag generösare med betyget som blir full pott och ni kan säkert gissa vem som är anledningen till det?
Winona Ryder? För att hon lyckats spöka ut sig så att man inte ens känner igen henne.
Wylie på Göteborg international filmfestival Dag 2Nåt som är viktigt när man går på filmfestival och ska se många filmer är att planera planera planera. Tänk på hur lång filmen du ska se är, när börjar nästa film du ska se? Hur långt bort visas den? (är det samma biograf eller på andra sidan stan?) När finns det tid att äta? Osv. Eftersom inga filmfestivaler för med bestämda platser som i vanliga biografer är klart fördelaktigt vara där i god tid. Minst 20 minuter innan, helst 30. Annars får du sitta längst fram i kanten. Är man dessutom ute i riktigt god tid som jag var idag kan man tänkas hitta en sittplats nära ingången till salongen och därmed slipper man stå och svettas i en kokhet foajé. (Been there done that)
Ett lite kul fenomen som jag bara upplevt på filmfestival (tror jag) Är att någon i början av filmen, eller som idag innan filmen (just efter GIFFs lilla intro med baby draken) så ropar någon i salongen: "HA HA HA!" Vilket får resten av publiken inkl. undertecknad att skratta och spontana små applåder bryter ut.

Kanske inte så ovanligt egentligen och att det bara är jag som går på för lite evenemang men det har hänt åtminstone en 3-4 gånger genom åren på div filmfestivaler och aldrig (vad jag kommer ihåg) annars.
127 HoursDet här är i stort sett ett enda fett showcase för James Franco att visa vad han går för. Nästan ännu mer än Black Swan är det för Natalie Portman just för att det här verkligen är en one man show till skillnad från Black Swan som bara verkar vara det. Man kommer inte helt osökt att tänka på
Into the Wild där Emile Hirsch gör en liknande roll men han blev väldigt orättvist ignorerad av akademin. Den film tyckte jag inte led så mycket av att man visste hur det skulle sluta men man satt ändå och väntade på det mot slutet. I den här filmen är det värre. Redan från början sitter man bara och väntar på att han ska fastna och därefter börjar en lång väntan på att han ska amputera armen. Det känns taskigt att säga så men det blir oundvikligen känslan som följer en genom filmen. Danny Boyle och James Franco gör dock det mesta för att det här inte ska blir långtråkigt att se på vilket det mycket möjligt hade kunna bli. Men Boyle använder som vanligt musiken på ettt väldigt bra sätt och för att vara instängd i ett så trångt utrymme gör han det mesta av situationen. Fotot blandas med vanlig videokamera som Aron har med sig och använder som dagbok. Utah öknen är förstås också tacksam att fota även om man inte hinner se så mycket av den. Men som sagt det här är främst Francos film och han gör verkligen ett mäktigt och gripande porträtt av mänsklig förtvivlan och triumf. Och ändå är han inte favorit till statyetten... Amputeringsscenen...yikes. Jag tittade mig omkring lite i salongen när den pågick och det var många som tittade bort och jämrade sig.
4/5
Edited by Wylie Times, 30 January 2011 - 01:25.