91 replies to this topic

[Hofling]

Robban, då är vi två.

och jag vill även ha mer X-Men: homecoming

[Robban]

bra det. det kommer mer det lovar jag

[SwedishSuperhero]

"Vad... Vad hände egentligen??"

Spider-Man reste sig upp från trottoaren. Han kunde inte veta exakt hur eller varför, men på något sätt hade världen omkring honom rasat samman för att sedan återställas till det normala. Kanske någon dag skulle han få reda på vad som hade hänt, men nu skulle han gå till Kornblums Trolleri - & Skämtartiklar. Som barn gick Peter Parker praktiskt taget dit varje vecka. Det var där han köpte sin hoppande gummispindel, flera silly string-burkar och andra saker som förgyllde hans vardag ända tills han hade vuxit ifrån sådant. Efter alla år stod den butiken fortfarande kvar.

"Ja, vad kan jag hjälpa ti..." Expediten förstummades när han vände sig om och fick se Spider-Man.

"Hej... Clyde." Spider-Man läste direkt från expeditens namnskylt. "Vad vet du om den här kortleken?"

"Ingenting", hävdade Clyde nervöst och undvek att titta på leken med som Spider-Man höll fram.

"Det är inte vad jag har hört. Jag googlade tillverkaren, Romero Decks. Det här ska vara den enda butiken i Gotham som säljer dem. Jag letar efter någon som har köpt en sån här."

"Snälla, låt mig vara", bönade Clyde. "Jag vill inte bli inblandad. Du vet inte vad han är kapabel till."

"Vem då?"

"Jag har redan sagt för mycket."

"Du har inte sagt tillräckligt!" Spider-Man grabbade tag i den redan vettskrämde mannens krage och spände sina spegelförsedda ögon i honom. "Lyssna, minst två människor har redan drabbats. Jag måste få tag i den skyldige innan han gör mer skada."

"Okej, okej..." Clyde drog fram en liggare och la upp den på disken. "Han får sina varor levererade till den här adressen."

"Schumacher Avenue? Det ligger ju mitt i Crime Alley."

"Jag vet. Gissa hur svårt det är att få grejerna skickade till ett sånt slumområde. Jag har redan fått en uppsägning från en budkille."

"Tack. Du har varit till stor hjälp."

Spider-Man gick mot utgången, när han hörde hur expediten plötsligt fnissade. Det eskalerade snabbt till ett gapskratt. Det syntes på Clydes kallsvettiga ansikte och hans panikslagna ögon att något var fel. Spider-Man rusade in bakom disken och fångade honom just som han höll på att falla omkull. Dörrpinglan ringde och ett gällt skrik hördes. En kvinna såg Spider-Man med den hysteriske expediten i armarna och rusade ut ur butiken igen.

"Herregud! Spider-Man rånar skämtbutiken!"

"Nej, stopp!", försökte Spider-Man. "Du missförstår!"

Nu gällde det att ta sig därifrån snarast möjligt. Först när han tagit sig därifrån upptäckte han att Clyde hade dreglat ner hela hans högerhandske. Trots äckelfaktorn insåg han att han kunde använda det till att undersöka DNA´t.


---

Hofling, jag har läst dina meddelanden och kollat sketcherna. Skulle ha skickat respons förut, men jag kunde visst inte bifoga några filer. Får återkomma med det när det har löst sig.

[SwedishSuperhero]

Gordon klev ut genom köksdörren till sitt hem med en soppåse som han slängde i en tunna.

"Du borde källsortera", sa Spider-Man. "Bättre för miljön."

Gordon hoppade till, skrämd av Spider-Mans plötsliga uppdykande.

"Jag börjar faktiskt undra om det här samarbetet verkligen var en sån bra idé. Ryktet går att du överföll en man på en leksaksaffär."

"För det första var det en butik med trolleri- och skämtartiklar..."

"Som sagt."

"För det andra! Jag hade inget med det att göra. Han var påverkad av någon sorts gift."

"Säg inte att det var en gas."

"Inte vet jag, jag var inte med under själva förgiftningen. Jag vet bara att det utlöstes av stress."

"Hur vet du det?"

"Jag gjorde en DNA-analys och dessutom måste jag nog erkänna att jag var... lite hård mot honom."

"Jag kommer få dela ut p-böter från och med nästa vecka", suckade Gordon bedrövat.

"Det där skrattet... Jag ryser fortfarande bara jag tänker på det."

"Vad sa du nu?"

"Killen i butiken. Han blev helt knäpp. Skrattade som en galning."

"Samma sak hände under ett inbrott på ett labb inatt. Offren utsattes för en gas som fick dem att skratta."

"Alltså har vi att göra med en jokerviftande snubbe som gillar att ha ihjäl folk eller åtminstone förvandla dem till fnissiga vrak."

"Det är stunder som de här jag överväger att byta adress."

"Adress!", utbrast Spider-Man. "Hur kunde jag glömma?!" Han drog fram en lapp med adressen han tidigare hade fått från expediten. "Jag vet var han håller till."

"Stick dit, då. Hur ska jag kunna förklara för Loeb hur jag fått tag i den här informationen?"

"Säg att du fick ett anonymt tips. Det är ju ingen lögn, direkt."

Spindelsinnet gav utslag. Spider-Man hoppade iväg just som Gordons fru kom ut på bakgården.

"Vem pratar du med, Jimmy?"

"Jag... öh... fick ett samtal på mobilen", ljög Gordon.

"Att de aldrig kan låta dig vara ifred en enda stund. Kom in nu, det blir snart regn."

Spider-Man klättrade upp för väggen till familjen Gordons hus. Genom ett fönster fick han i ögonvrån se ett välbekant ansikte. Barbara, Dicks flickvän. Med hans nätskjutare.

"Vad fan?"

[Hofling]

Dan, vilken av symbolerna tyckte du bäst om?

Måste veta det innan jag börjar rita den

[SwedishSuperhero]

"Var var det du sa att du fick det där tipset från?", undrade Bullock.

"Ett anonymt tips", ljög Gordon inte.

"Det är bäst för dig att det leder nånvart. Det här stället ger mig fler rysningar än tvättstugan i mitt hus."

Ett större pådrag poliser hade skickats till en övergiven lagerlokal. Även om de flesta av erfarenhet litade på Gordons instinkt, kunde de inte rå för den obehagskänsla som kröp över dem i Crime Alley. På Gordons kommando öppnade de upp ingången till byggnaden och tog sig försiktigt in. Inget annat än enorma samlingar med packlårar fanns inom synhåll, dock uteslöt de inte möjligheten att det kunde finnas krypskyttar utplacerade.

"Öppna upp en av lådorna", beordrade Gordon. "Jag vill se vad som finns inuti."

En kofot användes till att riva upp locket till första bästa låda. Ivrigt började Gordon skyffla undan träullen som täckte innehållet. Efter att ha fått hjälp med att lyfta upp det första flaket blev besvikelsen stor hos honom. Deras fynd var nämligen en sändning med jordnötsburkar. Frustrerat bet han i underläppen och började vanka omkring.

"Grattis Gordon", sa Bullock med en sardonisk ton. "Vi har just upptäckt Elefantligans gömställe."

"Bullock...", fräste Gordon och höjde en varningens hand åt sin kollega.

"Se det från den ljusa sidan", fortsatte Bullock och tog upp en av burkarna. "Vi fick åtminstone lite gratis snacks."

Gordon brydde sig inte om att tala om för honom att det uppenbarligen var den sortens "jordnötsburk" ur vilken ett bunt med plastormar hoppar upp när man drar bort locket. Var Bullock för dum för att begripa det fick han skylla sig själv, dessutom kunde Gordon behöva ett gott skratt. Men det som kom från lockets undersida var varken skratt eller ormar. Det var som en Pandoras ask som öppnats och utlöste ett mindre inferno. Bullock fattade eld, lådorna likaså. Poliserna utrymde lokalen och den flammande kommissarien slängde sig panikslaget på marken och började rulla runt för att släcka sig själv. Gordon var snabb med att dra av sig sin rock och slå med den över Bullock.

"Kalla hit brandkår och ambulans, genast!", skrek Gordon och tittade ner mot Bullock. "Håll ut Harvey, ambulansen kommer närsomhelst."

Hans samvetskval visste inga gränser. En eldsvåda hade brutit ut och en polis var brännskadad, vilket han tog på sig skulden för. Men värst av allt var att gärningsmannen de var ute efter fortfarande var på fri fot.

[Robban]

Bra och kul att läsa som vanligt

[SwedishSuperhero]

Jag vill i förväg be om ursäkt för en del dåliga ordvitsar som definitivt hade gjort sig bättre på engelska.


---


Samtidigt, i en festlokal på andra sidan staden...

...hölls den årliga välgörenhetsgalan "Gotham Samaritans". Kända och mindre kända människor blandades för att antingen synas, ställa upp för en god sak eller rentav för att arbeta. Dick, som fortfarande väntade på att Barbara skulle dyka upp med sin mamma var på gränsen till att bryta ihop av tristess tills han till sin förvåning upptäckte Peter irrandes omkring i folkmassan.

"Hej, Pete!", sa han glatt när han gick fram till Peter. "Jag hade inte väntat mig att se dig här."

"Ärligt talat, var det inget jag hade inplanerat heller." Peter vände sig mot Dick, som upptäckte att han hade sin kamera med sig.

"Så du håller fortfarande på och frilansar?"

"Beror på hur man ser det", svarade Peter. "JJ ger mig inget fast jobb, men han lyckades övertyga mig att gå hit."

"Han måste gilla det du gör, alltså."

"Nej, men killen som skulle tagit det här jobbet blev sjuk och han hann inte få tag på nån annan, så..."

"Men vad är det frågan om?!", dundrade Jameson som kom fram till Peter. "Står du där och hänger när du är här för att jobba?!"

"Nej, mr. Jameson, jag bara...", mumlade Peter fram.

"Det var faktiskt mitt fel", flikade Dick in. "Jag visste inte att han jobbade, så jag kom fram för att prata med honom."

"Jaha, och vem fan är du då?!", röt Jameson.

"Richard Grayson."

"Grayson? Du menar Bruce Waynes..." Jameson bleknade i ansiktet. "Ingen skada skedd, se bara till att han får knäppa sina kort."

Jameson gick iväg, varpå Peter drog en lättnadens suck.

"Tack ska du ha... Richard", sa Peter innan han gick iväg.

"Märkligt nog blir jag mer förnärmad när jag blir kallad Richard än när jag blir kallad Dick", sa Dick för sig själv.

"Hallå, Richard!", ropade mrs. Gordon som tillsammans med Barbara trängde sig genom folkhopen.

Dick tappade nästan hakan när han fick se Barbara i hennes balklänning.

"Wow, du är en riktig toppenpingla!"

"Jag ville se extra fin ut för dig ikväll", sa Barbara.

"Tro mig, det har du verkligen lyckats med", sa Dick och de både möttes i en kyss. "Så, du och din mamma flyger visst solo ikväll?"

"Ja, pappa skulle nödvändigtvis ut och jaga bovar ikväll", sa Barbara med en viss ansträngning för att inte låta besviken. "Ibland verkar han tro att hela Gotham kommer gå upp i lågor om han inte tar det lugnt en enda kväll."

"Men det ska väl inte förstöra kvällen för oss, va?"

"Om jag kunde få allas uppmärksamhet...", dånade Bruces röst genom salen då han talade från podiet på scenen längst bort. "Jag vill, till att börja med, tacka er alla för att ni kommit till 'Gotham Samaritans'-galan. En tradition som är relativt ny inte bara för oss Waynes utan för alla Gotham-bor, men som förhoppningsvis kommer hållas vid liv många traditioner framöver."

"Du får ta och lägga på ett kol om det ska bli av!", ropade Harvey Dent ifrån publiken, som skrattade hjärtligt.

"Tack för påminnelsen, Harv", svarade Bruce. "I alla fall, så vore inte det här den viktiga händelsen den är om det inte vore för er och de generösa donationer vi samlar in varje år. Tack vare er kan våra mindre lyckligt lottade medmänniskor sova en aning skönare i vetskapen om att det finns en hjälpande hand som sträcker sig ut till de behövande."

"Och ingen kan vara mer behövande än just jag!!", sa plötsligt en skrämmande gäll röst. Alla blev konfunderade över den främmande rösten som bredde ut sig i högtalarna. "Av professionell mental vård! Därför måste jag förstås samla in tillräckligt med pengar för att täcka mina terapi-räkningar!"

Med en öronbedövande smäll sprängdes ett stort hål i väggen och genom den störtade ett massivt sexhjuligt fordon. Panik utbröt då flera människor skrikandes försökte undkomma att bli påkörda. Även om den hade den lackerats om från sitt ursprungliga kamouflagemönster till de mer skrikiga färgerna grönt och lila kände Bruce och Thomas snabbt igen tumlaren, den stulna militärfordons-prototypen som tidigare tagits ifrån WayneTechs labb.

"Var är säkerhetsvakterna?!", skrek Martha Wayne, Bruces mor, som snabbt lugnades ner av Thomas.

"Var inte rädd, älskling. Vakterna är på väg."

Mycket riktigt kom en grupp säkerhetsvakter springande. Men istället för att beskjuta eller omriga tumlaren som nu stod still i mitten av rummet sköt de vilt i luften. Luckan till tumlaren öppnades och ut klev dess förare. En man som förutom den lila gammaldags kostymen utmärktes av sin kritvita hy, sitt gröna hår och det onaturligt breda leendet. Han klev upp på tumlarens tak med en mikrofon i handen.

"Om säkerhetsvakternas beteende tycks vara en aning ovanligt, så är det för att de ansvarar för min och sin egen säkerhet. Man kan ju för helskotta inte råna en hel välgörenhetsgala på egen hand?"

"Vad är det där för missfoster?!", utbrast en man som blev slagen i huvudet med en pistolkolv av en av de falska vakterna.

"Eftersom min vän 'bulan' så gärna vill veta, kan jag lika gärna ta det på en gång. En del kallar mig rymdcowboy, andra kallar mig kärleksgangster. Men ni kan kalla mig Jokern, brottets clownprins. Jag är här för att sprida skratt och ta mig härifrån med insamlade kontanter, klockor, allt dyrbart ni kan tänkas bära med er. För allas bästa vill jag att ni överlämnar dessa föremål till mina assistenter, så kommer ni kanske att komma härifrån med livet, eller åtminstone förståndet i behåll."

Plötsligt rycktes bov efter bov upp i luften av trådar, som marionetter styrda av en vårdslös dockspelare. Innan de hann göra mer skada eller avlossa några kulor blev de upphängda i taket, ilsket sprattlandes. Trots lättnaden över det undanröjda hotet, kunde åskådarna inte rå för att de blev förvirrade. Förklaringen kom i form av Spider-Man som svingade sig ner i en spindeltråd.

"Det är slutskämtat för dig!", skrek Spider-Man då han kom farande mot Jokern och stötte in sina ben i hans mellangärde. "Få se vem som skrattar nu!"

Jokern flög genom luften och föll i golvet med ansiktet före. Ingen brydde sig om att övermanna honom, speciellt inte då de flesta rusade mot utgången. Jokern reste sig upp, demoniskt skrattande medan han torkade näsan och hakan ren från blod. Spider-Man häpnade över hans oberördhet.

"Vilken kick... Även utan en balja med syra vet du hur man ger en kille en riktig omgång."

"Vad sa du?", frågade Spider-Man, som upplevde en känsla av deja vú.

"Du har verkligen blivit poppis sen sist vi råkades sist. Flera av mina gamla kompisar sitter i kurran tack vare dig. Inte för att jag kommer sakna dem mer än jag kommer sakna dig."

"Vad sägs om att vi skippar kallpratet och låter nävarna ta..." Spider-Man avbröts av ett knytnävsslag i ansiktet.

"Ursäkta om jag tog orden ur munnen på dig."

Spider-Man svarade med att studsa upp från marken och ge Jokern en slagserie som skulle få en normalt funtad person att tappa medvetandet. Men dessvärre för honom var Jokerns förvrängda psyke till hans fördel då de värsta kroppsliga skador rann av honom som vatten på en gås. För första gången sen Spider-Man slogs mot Killer Croc hade han hamnat i en jämn strid som han gott och väl kunde förlora om han inte gjorde något för att ändra oddsen. Han grabbade tag i sin motståndare, som for in i ett bord med bakverk som stod i ett hörn.

"Paj...", stönade Jokern. "Varför måste det alltid vara paj?"

"Det där var ju... lätt som en paj", skämtade Spider-Man dåligt.

"Det är jag som drar skämten här, insekt", morrade Jokern medan han drog fram en fjärrkontroll ur sin rockficka. "Och just nu har jag ett som kommer ha ihjäl dig."

Med hjälp av fjärrstyrning rev tumlaren iväg mot Spider-Mans riktning. Varnad av spindelsinnet hann han hoppa undan, men några som inte hann flytta på sig var Thomas och Martha som likt två rådjur på en väg stod blick stilla uppe på scenen. Tumlaren for rakt upp mot dem och kraschade ut genom panormafönstret bakom dem. Bruce stod hjälplöst och fick se den värsta händelsen i sitt liv.

"Mamma!! Pappa!! NEEEJ!!!"

[SwedishSuperhero]

"Din usla, vidriga, psykopatiska...!" Jokern hann inte ens reagera då Bruce lyfte upp honom och fortsatte den brutala behandlingen Spider-Man redan hade gett honom. Trots att han inte ens var hälften så vig eller stark var han så pass fylld av hat och ilska att den överrumplade skurken inte fick en chans att slå tillbaka. "Du dödade dem, ditt as! Du dödade mina föräldrar!"

"Nej Bruce, sluta!", skrek Dick när han och Barbara tog tag i Bruce för att stoppa honom.

"Släpp mig! Han är inget annat än ett avskum! Han förtjänar att dö!"

"Sluta genast med det där Bruce, sluta!"

Det upprörda skriket kom förvånande nog från Martha. Bruce tittade upp och såg henne alldeles framför sig tillsammans med Thomas och Spider-Man.

"Jag hoppade emellan och lyckades få tag i dem innan den där bilen körde på dem", förklarade Spider-Man. "De är helt oskadda."

Bruce besinnade sig och skämdes bortom all beskrivning. Han kunde inte själv förstå hur han kunde bära sig åt som han precis gjorde.

"Jag... Jag trodde jag hade förlorat er. Jag vet inte vad som tog åt mig..."

"Du vet vad de säger, Brucie", sa den sönderslagna Jokern med ett hostande. "Lätt förgånget, lätt fånget."

"Jag har hört nog från dig!", rev Spider-Man i. "Du följer med mig nu."

Spider-Man tog upp Jokern och lyfte upp honom över axeln. Han hoppade upp och sköt iväg en spindeltråd för att ge sig av. Då träffades han plötsligt av något som kom flygande i luften. Både han och Jokern föll ner, men bara Spider-Man föll i golvet då Jokern fångades av det bumerangformade föremålet, som hade lackerats för att likna en leende mun.

"Tack, men jag har redan skjuts", flinade Jokern. "Du har inte sett det sista från mig, Spider-Man! Jag kommer tillbaks, som en dålig vits du redan har hört!"

"Han har glidaren!", utbrast Thomas när Jokern med ett hysteriskt skratt flög bort i horisonten.

"Strunta i honom", sa Bruce. "Han har säkert hunnit iväg en halv kilometer vid det här laget. Det viktiga är att alla är okej."

"Jag hoppas bara Peter mår bra", sa Dick oroligt. "Han var här också."

"Ingen fara, jag såg honom springa ut med de andra", försäkrade Spider-Man. "Men jag tror jag ska iväg och kolla upp honom för säkerhets skull."

Spider-Man svingade sig ut genom det krossade fönstret. Trots att både han och Jokern var de som utstått den största fysiska ansträngningen var Bruce den som var mest utmattad.

"Jag vill hem. Jag är så otroligt trött, jag vill bara åka hem."

"Det är lugnt, Bruce", sa Thomas tröstande. "Vi ringer efter Alfred, så får han köra hem dig och Dick."

"Jag följer med", sa Barbara.

"Älskling, du behöver inte...", började Dick.

"Nej, men jag vill", avbröt Barbara. "Bruce är som en far för dig, därför är han lika viktig för mig som du är."

"Vi uppskattar verkligen att du ställer upp för honom", sa Martha.

"Tack, mrs. Wayne."

[SwedishSuperhero]

Något senare, inne i en sjukhussal...

...satt Gordon framför Harvey Bullocks sjukbädd. Bullock hade klarat sig lindrigt undan, sånär som på några mindre brännskador.

"Hur är det med dig?", frågade Gordon.

"Nu vet jag hur en rostad jordnöt känner sig", skrockade Bullock hest.

"Jag vill att du ska veta att jag verkligen är ledsen för det här. Om jag bara hade..."

"Du, spara det känslomässiga talet till någon annan gång. Typ, aldrig nånsin. Ge mig en lägesrapport bara. Fick vi det där aset?"

"Jag blev meddelad om att han stormade välgörenhetsgalan med en lila stridsvagn och nästan dödade Thomas och Martha Wayne. Han är fortfarande på fri fot, men det blev ingen större skada än på privat egendom, tack vare Spider-Man."

"Ur askan in i elden om du frågar mig. Inte för att jag väntar mig att du ska fatta det."

"Och vad ska det betyda?", sa Gordon förnärmat.

"Tror inte du jag har märkt hur du plötsligt blivit ordförande i hans fan club? Du tror du är så diskret, men varenda gång han nämns på stationen är du alltid först med att nämna de 'bra' sakerna han gjort. Som om han skulle vara ett dugg bättre än de knäppgökar han fångar in."

"Jag tror jag ska lämna dig ifred, så du får vila lite." Gordon reste sig från sin stol, tog upp sin rock och lämnade rummet.

"En del tål visst inte att höra sanningen", muttrade Bullock.

[SwedishSuperhero]

Bruce var i sitt sovrum, men gjorde allt annat än att sova. Han hade vridit och vänt sig, vankat av och an och yrat så att någon annan i huset knappt fick någon ro. In kom Alfred för att försöka lugna honom.

"Borde ni inte la och försöka få lite sömn, master Bruce?", föreslog Alfred.

"Jag önskar jag kunde det, men jag klarar inte av det! Så fort jag sluter ögonen ser jag mina föräldrar dödas, om och om igen och på hundratals olika sätt! Om det inte tar slut någon gång kommer jag att bli helt..."

I förtvivlan tog Bruce tag i en vas som han kastade in i väggen. Alfred, som annars var så sammanhållen ryckte till och tog ett steg bakåt som om Bruce just hade dödat något levande. Dick hade hört ljudet från den krossade vasen och skyndade in.

"Vad är det som händer egentligen?"

"Jag är okej", hävdade Bruce. "Eller nej, egentligen inte... Dick, det är något jag måste berätta för dig." Han vände sig sedan till Alfred. "Kan du lämna oss en stund?"

"Naturligtvis", sa Alfred som gick ut och mötte Barbara. "Fröken Gordon, jag är rädd att master Bruce och master Dick behöver tala i enrum."

"Jaha?" Barbara ställde sig för att vänta utanför, en känsla som hon hade svårt att släppa. "Visst, inga problem."

"Den korta stund jag trodde de var borta kunde jag förstå hur du känner dig", började Bruce. "Jag har alltid varit rädd för vad som skulle hända om mina föräldrar dog."

"Hur har det komma sig att du kunnat tänka på det?", undrade Dick förvånat.

"Det var en kväll när jag bara var åtta år som de tog med mig till operan. Jag blev skrämd av föreställningen och bad pappa om att vi skulle gå. Vi gick ut bakvägen till en gränd, när en man kom fram till oss med en pistol i handen och ville ha deras plånböcker. Jag var övertygad om att något skulle hända, men som tur var kom plötsligt två patrullerande poliser som grep honom innan något hände. Men jag har fortfarande inte kommit över den känslan att mitt liv kunde ha tagit en helt annan riktning vid det tillfället."

"Du hade tur då och du hade tur ikväll", sa Dick. "Tro mig, du vill inte veta hur det känns att bli föräldralös så ung. Jag kan inte ens beskriva det med ord. Om inte du hade fått vårdnaden om mig vet jag inte vad jag hade tagit mig till."

"Jag är verkligen ledsen att jag inte berättade för dig om den händelsen tidigare", sa Bruce ångerfullt.

"Det behövde du inte heller. Det enda viktiga är att du tog hand om mig och det är jag tacksam för. Jag lovar att jag en dag kommer att återgälda den tjänsten, på vilket sätt det än kommer bli."

"Du kan börja med att låta mig få sova", sa Bruce. "Nu tror jag att jag äntligen kan slappna av igen. Tack för att du tog tid att prata med mig, Dick."

"Ingen orsak, Bruce. Ingen orsak."

Dick gick ut till hallen där han möttes av Barbara. Han hyssjade och pekade åt dörren för att signalera att Bruce försökte sova.

"Hur är det med honom?", viskade Barbara.

"Bättre. Han är fortfarande ett vrak, men han har åtminstone lugnat ner sig. Jag har aldrig sett honom sådan förut."

"Om det fanns fler som Spider-Man skulle han inte behöva gå igenom det där."

"Vad menar du?"

"Lyssna, jag har tänkt på en grej. Du var trapetskonstnär en gång i tiden. Jag har svart bälte i karate. Då vet vi att vi åtminstone har rätt förutsättningar. Tänk vad vi skulle kunna bli kapabla till, med rätt träning och rätt kunskap."

"Du, jag är alldeles för trött för att förstå hälften av vad du säger och när min hjärna är tillräckligt pigg kommer jag att hoppas att du inte tänker vad jag tror att du tänker."

"Du har rätt, det är faktiskt sent nu", medhöll Barbara. "Vi får prata om det senare. Godnatt."

Dick orkade inte debattera om det han misstänkte att Barbara hade i åtanke. Istället fick det bli en vänlig godnattpuss innan de skildes åt. Så ringde Dicks mobiltelefon varpå han skyndade med att svara.

"Hallå?"

"Hej, det är Peter. Jag ville bara kolla hur allt stod till."

"Du skulle bara veta...", stönade Dick.

[Robban]

Mycket bra som vanligt!

[SwedishSuperhero]

I but live to serve, Robban.


---


"Mary Jane!", skrek Peter medan han frenetiskt bankade på hennes dörr. "Hallå är du där?"

Mary Jane låste upp och öppnade. Hon såg inte alls ut som Peter var van vid att se henne. Osminkad, rufsig i håret, iförd noppig morgonrock och med en yrvaken, förvånad blick i ansiktet.

"Peter? Vad gör du här? Det är ju mitt i natten."

"Förlåt att jag stör, men jag visste inte vart jag skulle vända mig." Det märktes tydligt att Peter var upprörd över något.

"Det kanske är bäst att du kommer in", sa Mary Jane och öppnade upp dörren ytterligare.

Peter gick in och slog sig ner på soffan i Mary Janes vardagsrum. Hon satte sig bredvid, redo att börja lyssna.

"Okej Tiger, här är jag. Prata på."

"Jag vet inte om du redan vet om det, men det hände något på 'Gotham Samaritans'-galan."

"Ja, jag såg en bit om det på tv", nickade Mary Jane. "Det måste ha varit fruktansvärt."

"Det var totalt kaos. Det hände för bara några timmar sen, men det känns som om det tagit en hel vecka. Den där konstiga bilen som for omkring, folk som stormade ut därifrån i panik. Den där sinnessjuka clownen kunde lika gärna ha slaktat varenda människa där inne helt kallblodigt. Bruce Waynes föräldrar blev nästan nermejade, visste du det?"

"Herregud... Men, de är väl i alla falla oskadda?"

"Jag ringde precis upp Dick på mobilen. Thomas och Martha är hemma hos sig och mår bra med tanke på omständigheterna. Bruce däremot är väldigt skärrad och kunde inte sova på ett tag."

"Varför får jag en känsla av att du är upprörd över nånting mer än det?" Mary Jane tyckte egentligen inte om sättet hon frågade honom på, det var som om hon förhörde honom. Dock var det något som drev henne till det.

"M.J, hans föräldrar dog nästan. Mina dog när jag var liten och farbror Ben gjorde det för bara några månader sen. Jag vet inte om jag skulle klara av det igen... Om jag förlorade någon jag älskar för att jag inte kunde rädda dem."

"Peter, lyssna nu på mig." Mary Jane la ömsint en hand på Peters axel och stirrade honom allvarssamt i ögonen. "Det är inte ditt fel att någon av dem dog. Livet är fullt av saker man inte har kontroll över."

"Men det är det som är grejen, att jag måste ha kontroll över en del saker. Hade jag dröjt en sekund till, hade Bruces föräldrar varit döda nu."

"Vad pratar du om?", frågade Mary Jane förvirrat. "Jag förstår inte."

"Förlåt, jag skulle inte ha sagt det där", ursäktade Peter och klev upp från soffan. Mary Jane tog tag i hans hand för att försöka hålla kvar honom, men han ryckte bara undan den. "Jag måste gå. Det var dumt av mig att komma hit..."

Mary Jane blev kvar alldeles ensam. Rummet var obehagligt tyst, nästan som i en grav. Hon kunde inte greppa vad det var han sa. Att hon var orolig för Peter var egentligen inte något konstigt alls. När allt kom omkring, älskade hon honom för mycket för att låta det gå förbi som om det aldrig hänt.

[Hofling]

Mer... Meeer. MER

Härlig läsning som vanligt Dan

[Robban]

Håller med Hofling. Mer... meeer...MER!

(De som vill ha mer X-Men: Homecoming kan ta sig en titt nu. Del 2 har kommit upp)

[Hofling]

robban, ÄNTLIGEN!

[SwedishSuperhero]

Öhum, nu är det faktiskt min fic det handlar om här!


---


Ingen av dem kunde fatta det när Bruce helt utan vidare hade bjudit med Peter, Dick, Barbara och Mary Jane till Schreck´s köpcentrum.

"Vad gör vi här egentligen?" frågade Dick förbryllat då de stod samlade framför ingången.

"Incidenten med galan i helgen gav en väldigt bitter eftersmak", började Bruce. "Även om de insamlade pengarna kom fram till de behövande, gick hela stämningen om intet. Kanske är jag fåfäng, men jag bestämde mig helt enkelt för att komma över den känslan genom att visa min generositet för några av mina bästa vänner och deras flickvänner."

En pinsam tystnad bröt ut och de fyra ungdomarna stod och skruvade på sig.

"Faktiskt, så är inte Peter och jag ett par", förklarade Mary Jane. "Vi är bara vänner."

"Än så länge, i alla fall", viskade Dick till Barbara.

"Jaså... " Som tur var för allihopa var Bruce expert på att ta sig ur pinsamheter. "Men i så fall, mina bästa vänner med sällskap, som jag vill bjuda på en shoppingtur inne på Schreck´s." Han stack ner handen i ena rockfickan och tog upp fyra kreditkort. "De här korten har en kredit på 500 dollar vardera. Ni kan köpa precis vad ni vill och jag står för fiolerna. Jag slår vad om att ni inte har något emot lite extra studiemateriel eller vad ni nu kan tänkas lämna byggnaden med."

"Alltså, allvarligt?", sa Barbara tvivelaktigt.

"Bruce, är inte det lite...?", frågade Dick.

"Nej, det är mycket, jag vet", medgav Bruce. "Men det är inte som att jag inte har råd med det. Dessutom har jag ju ändå ett playboy-rykte att tänka på."

"Jag vill in dit nu!", utbrast Mary Jane som kände köplusten växa inom henne.

"Okej, jag ska inte hålla er på halster längre", skrattade Bruce. "Se bara till att vi alla möts här ute vid tre-tiden."

Efter att korten blivit utdelade gick samtliga in och spred sig åt skilda håll. Men för de flesta skulle deras vistelse handla om mycket mer än bara shopping. Inne på en sportartikelaffär kom Barbara att återuppta det ämne som Dick tycktes försöka undvika ända sedan det först kom på tal.

"Kom igen, slå så hårt du kan", uppmanade Dick Barbara då han höll fram ena armbågen där han hade spänt fast ett skateboardskydd.

"Är du verkligen säker?", frågade Barbara. "Jag kan vara rätt hårdhänt."

"Bombsäker, dunka till bara!"

Barbara tog i allt hon kunde med näven i armbågsskyddet utan att Dick tog någon skada.

"Det är otroligt hur stryktåliga de här är", sa Dick fascinerat.

"Jag slår vad om att de kan vara bra att ha ifall man skulle jaga bovar", fnissade Barbara.

"Jaha, nu börjas det igen", suckade Dick.

"Kom igen, jag skojade bara!", utbrast Barbara. "Fast när vi ändå talar om det, de kunde verkligen komma till användning om vi skulle... du vet."

"Fattar du vad det är du snackar om egentligen?", sa Dick irriterat.

"Ja, jag pratar om att göra skillnad!", hävdade Barbara bestämt. "Spidey är precis vad den här stan behöver, men han kan inte klara av allting alldeles själv!"

"Du, det är illa nog att du överväger att göra något sånt, men att du försöker övertala mig till det!"

"Jag gör det därför att jag tror på dig! Jag har sett hur du brukade leka runt på skolgården, du är lika mycket en Flying Grayson nu som du var förr i tiden!"

"Var du tvungen att ta upp dem?" Dick såg på Barbara med en sårad min.

"Förlåt, jag menade inte att göra dig ledsen."

"Det är ingen fara, det var inte som att du antydde att jag har något slags hämndbegär eller att jag skulle vilja straffa varenda skurk i Gotham för det som hände med min familj."

"Det skulle aldrig falla mig in." Barbara hörde på Dicks röst att det han sa var långt ifrån den självironi som annars präglade hans röst.

"Men faktum är att jag har de känslorna inom mig och jag kämpar emot dem varje dag därför att jag har intalat mig att det skulle vara fel. Att man inte bara kan ta lagen i egna händer. Fast på senaste tiden har jag börjat tvivla över om jag verkligen borde förtränga den sortens känslor."

"Dick, jag visste inte." Barbara skämdes för att hon hade haft en sådan stark påverkan på hans tankebanor. "Hade jag gjort det skulle jag aldrig ha pratat om det."

"Du missförstår, jag är faktiskt glad att du gjorde det. Du har ingen aning om hur länge jag hållit inne med det utan att ha någon att dela det med. Jag var hela tiden rädd att du skulle tycka illa om mig, kanske till och med lämna mig. Men först nu inser jag hur mycket vi har gemensamt."

Dick tog Bararas hand och kramade om den ömt och såg henne djupt i ögonen. Deras ögon- och kroppskontakt var lika intensiv och varm som om de hade kyssts passionerat. Just som de började hämta sig från det intima ögonblicket lyfte Dick ner en cykelhjälm från en hylla och tittade på dess dekor.

"Vad ska det här föreställa egentligen?", undrade Dick. "En rödhake?"

[Hofling]

Dan, din är också härlig, givetvis, men måste erkänna att jag väntat på en fortsättning på deras.

Skulle vara lika suktande efter mer av din om du inte skrev på flera månader nu

(menar inte att du ska sluta lägga upp i ett par månader, för då begår jag nog rituellt självmord!)
---

våra två extrahjältar börjar ta form

Fortsätt skriva Dan, för Guds skull

[Robban]

Ja fortsätt fortsätt!!!!

[SwedishSuperhero]

Nej, nu blir det tyvärr inget mer. Jag har tröttnat på att skriva det här.


Skojar bara.


---


De som kände till Peters fascination för vetenskap och teknik skulle inte alls förvånas över att se honom i en elektronikbutik, än mindre se honom i den extas han var i. Hans uppsyn kunde utan svårighet jämföras med ett barn i en godisaffär. Han var så upptagen med att ta betrakta en stereoanläggning att han inte ens märkte att Bruce kom fram till honom.

"Du gillar visst det du ser?"

"Åh Bruce, hej", sa Peter överraskat. "Den här grejen är fantastisk. En Maxi-Pod från Stark Industries. Den kan växla mellan fem cd-skivor, spela radio och kan också lagra upp till 500 ljudfiler. Dessutom är ljudet helt suveränt!"

"Vi på WayneTech försökte komma på nånting liknande, men vi fick aldrig riktigt till det", berättade Bruce. "Om du vill ha den, så får du den."

"Jag vet inte", sa Peter osäkert. "Även om jag är tacksam känns det ändå som om jag skulle utnyttja er på något sätt. Eller till och med som att jag skulle bli skyldig er något."

"Det är lustigt att du skulle nämna det, för jag tänkte be dig om en tjänst."

"Jaha, vad då för tjänst?"

Peter kunde inte riktigt förstå vad en av de mäktigaste människorna i USA kunde vilja ha av honom. Han misstänkte att det fanns en baktanke med hela shoppingrundan.

"Dick säger att du känner Spider-Man", sa Bruce. "Att du tar foton av honom för Gotham Herald."

"Ja, det stämmer."

"Om du skulles stöta på honom, tala då om för honom att jag vill träffas. Mitt kontor på Wayne Enterprises, 32:a våningen. Ikväll, klockan tio."

"Vad vill du egentligen honom?"

"Ta inte illa upp, Peter, men det är något mellan Spider-Man och mig. Säg bara bara till honom det jag precis sa."

"Jag ska försöka få tag i honom", lovade Peter.

"Så, du vill fortfarande inte ha den där Maxi-Poden?"

"Äh vad sjutton, det är så tyst i min lägenhet ändå", sa Peter med ett blygsamt ryck på axlarna.

Så ska det låta", log Bruce och lämnade butiken. "Om du ursäktar, det finns en slips någonstans på herrekiperingen med mitt namn på."

Medan Bruce tog sig nerför rulltrappan på väg till avdelningen för herrkläder fick han syn på en kvinna i en smyckesaffär. Han hade sett henne vid flera andra tillfällen, men aldrig talat med henne. Hans blick uppfattade något som undgick de andra människorna inne i smyckesaffären. Med en avledningsmanöver och en snabb hand ryckte hon åt sig ett halsband som hon smög ner i sin handväska innan hon gick därifrån. En impuls fick Bruce att följa efter henne. Så småningom hade han hunnit ikapp.

"Rätta mig om jag har fel, men brukar man inte på något sätt betala för varor man handlar?", frågade Bruce retoriskt.

Kvinnan vände sig om med en ängslig blick som hon nätt och jämnt lyckades dölja.

"Ni är väl ingen varuhusdetektiv?", frågade hon, samtidigt som hon själv insåg svaret på sin fråga. "Fast sen när började varuhusdetektiver klä sig i Armani?"

"Eller leda globala storföretag", tillade Bruce och räckte fram handen. "Bruce Wayne."

"Den Bruce Wayne?", sa kvinnan.

"Helt rätt."

"Selina Kyle", svarade kvinnan och skakade Bruces hans. "Så, jag antar att ni inte tänker skvallra för någon om halsbandet?"

"Nej, men jag måste säga att jag är förvånad över att en societetslejoninna som ni skulle få för sig att snatta."

"Åh, jag vet inte om jag kan relatera till 'lejoninna'", sa Selina med ett ryck i ena smilgropen. "Jag antar att jag gillar att leva farligt. Hur är det med er, mr. Wayne? Gillar ni att leva farligt?"

"Var det inte jag som kom fram till er, kanske?", sa Bruce med en klurig min.

"Det är bäst att du aktar dig, mig leker man inte med ostraffat", varnade Selina vänligt men bestämt.

"Jag ska lägga det på minnet", sa Bruce.

De två skildes sedan åt med en mystisk tabukänsla inom sig. Trots att de bara hade bytt ett par meningar, var det som om de hade visat upp sina mörkaste hemligheter för varandra. Ingen kunde helt säkert säga vad som skulle kunna hända om de möttes igen.

[Robban]

Mycket bra som vanligt

[SwedishSuperhero]

Mary Jane hade inte haft så roligt på väldigt länge. När hon fick reda på att Gwen Stefani signerade sin platta "Love.Angel.Music.Baby" på skivavdelningen var hon bara tvungen att gå dit och få ett ex signerat, trots att hon redan hade den skivan. Hon hade hittat flera klädesplagg, bland annat några tröjor, en mössa och ett par skor som hon inte ens skulle ha drömt om att köpa. Efter att hon blivit färdig med sin hallon/passionsfrukts-smoothie tog hon sina kassar för att gå till utgången och möta de andra. På vägen dit råkade hon springa in i en förbipasserande kille.

"Oj, förlåt!", ursäktade hon.

"Förlåt", ursäktade killen tillbaka.

När Mary Jane fick en närmare titt såg hon att det var Flash Thompson, som hon inte ens hade träffat sen de tog examen.

"Flash, hej!", sa hon glatt.

"Öh... hej, M.J.", hälsade Flash tillbaka.

"Det var inte igår. Vad håller du på med, nuförtiden?"

"Jag spelar i Gotham U´s fotbollslag", berättade Flash.

"Wow, det är ju toppen! Det skulle inte förvåna mig om du plötsligt dök upp i Super Bowl."

"Ja, man kan ju alltid hoppas..." Efter hur han hade burit sig åt i high school var Flash förvånad över att någon från den tiden ville prata med honom. Han visste inte riktigt vad han skulle säga, men som tur var dök hans flickvän upp. "Felicia, det här är en gammal klasskompis till mig. Mary Jane Watson."

"Hejsan, Felicia Hardy", hälsade flickvännen och skakade hand med Mary Jane.

"Hej, kul att träffas. Så, ni två är alltså...?"

"Ja, vi träffades redan när han blev rekryterad och sen upptäckte vi att vi hade samma kurs i mikrobiologi."

"Och det ena ledde till det andra, jag hajar. Vad roligt. För er båda. Jag skulle gärna stanna kvar och prata, men jag har en tid att passa. Vi kanske ses nån gång senare."

"Hej då", sa Felici och vinkade Mary Jane adjö.

När Mary Jane senare kom till utgången stod alla de andra och väntade, inklusive Bruce.

"Oj, är ni redan här? Är jag sen, eller?"

"Nej, inte alls", svarade Peter. "Vi blev bara färdiga lite tidigare."

"Kan nån av er gissa vems skiva jag fick signerad där inne?", frågade Mary Jane utan att få någon reaktion. "Gwen Stefani!"

"Va?", mumlade en något frånvarande Barbara. "Jaså, coolt..."

Mary Jane märkte att alla var ovanligt tankfulla och frånvarande, vilket gjorde henne en aning orolig.

"Vad är det med er, då? Är det nåt jag har missat?"

Alla mumlade antingen fram ett nej eller skakade på huvudet. Mary Jane började redan tröttna på hur hemlighetsfulla alla var runtomkring henne.

[SwedishSuperhero]

Senare samma kväll, uppe på den 32:a våningen på Wayne Enterprises-byggnaden, klockan 22:00...

...satt Bruce för sig själv på sitt kontor och tog sig an lite pappersarbete. Egentligen var det inget han hade behövt jobba övertid för, men det var en perfekt ursäkt för att stanna och vänta på den han hade avtalat möte med. Han tittade på sin klocka då han hörde ett knackande från utsidan av fönstret.

"På minuten", kommenterade han och gick för att öppna fönstret och släppa in Spider-Man. "Om bara hälften av mina affärsbekanta kunde vara lika punktliga som du..."

"Det är ovanligt lugnt ikväll", sa Spider-Man. "Inga clowner, troll eller andra kokobellon där ute."

"Visst finns de där ute, men de ligger lågt för tillfället."

"Så, vad är anledningen till att Parker plötsligt ringer upp mig och säger åt mig att komma hit?"

"Mina föräldrar lever fortfarande tack vare dig, Spider-Man. Jag vill återgälda den tjänsten."

"Jag är rädd att det är lite..." Spider-Man bet sig i tungan innan han hade hävt ur sig att det var för sent att rädda hans föräldrar. "...som att teckna en livsförsäkring åt en självmordsbombare. Jag riskerar mitt liv hela tiden, ifall du inte märkt det."

"Desto större anledning att du kan behöva det jag har att erbjuda", sa Bruce mystiskt.

"Okej, jag lyssnar."

Bruce gick fram till bysten av Edgar Allan Poe som stod på en piedestal i ett hörn. Han lyfte upp huvudet som visade sig sitta löst och tryckte på en dold knapp under. En lönndörr gled åt sidan och avslöjade en hemlig hiss.

"Nice...", sa Spider-Man. "Inte många som har en egen hiss på kontoret."

"Jag vet. Det är väldigt praktiskt att ha om man vill komma någonstans där ingen vet var man är."

De gick in i hissen som började gå ner. Efter ett tag märkte Spider-Man att de åkte ner fler våningar än de var på från början.

"Vart är vi på väg egentligen? Till en grotta?"

"Nej, bara ett av våra laboratorier", sa Bruce. "Jag såg till att flytta verksamheten dit efter..."

"Efter att Jokern bröt sig in på WayneTech och stal dina grejer."

"Hur visste du om det?"

"Jag har mina källor."

Slutligen nådde de fram till källarvåningen. En grå, steril miljö med massor av verktyg, utrustning och annat utspritt.

"Jag sa ju åt Lucius att städa upp här", suckade Bruce. "I alla fall, ska jag visa den här först och främst." Han drog ut en lucka ur ett arkivskåp innehållande en overall i ett för Spider-Man okänt material. "Den här utvecklades för arméns räkning för soldater ute på fält. Tio gånger stryktåligare än kevlar och knappt hälften så tungt."

"Otroligt", sa Spider-Man och ansträngde sig till det yttersta för att hålla tillbaka nörden i sig. "Varför använder de den inte?"

"De tyckte visst inte att en soldats liv var värt 300 000 dollar."

"Så därför hade du tänkt att jag ska bära den?"

"Är det inte ett krig där ute, kanske?"

"Behöver jag ens svara på det?"

Förutom dräkten visade Bruce en hyperkänslig avlyssningsutrustning och en glaslins som kunde filtrera infrarött och ultraviolett ljus och dessutom spåra temperaturer och strålning. Även om de flesta saker kändes överflödiga uppskattade Spider-Man omtanken.

"Frågan är bara vilken adress vi ska skicka allt det här till", sa Bruce.

"Skicka dem till Peter Parkers lägenhet", uppmanade Spider-Man.

"Det förvånar mig inte alls", hävdade Bruce.

"Ursäkta?"

"Ja, han är inte en av Wayne-stiftelsens stipendiater för intet. Med hans färdighet hade jag förmodligen vänt mig till honom också om jag var i dina skor ."

"Plus att jag hellre lämnar över min brottsbekämpar-utrustning till någon jag känner än till en fullständig främling. Ta inte illa upp."

"Inte alls. Jag gillar också att ha ett privatliv."

[Hofling]

oj oj oj, nu kommer mer Batman Begins in i det hela

Kanske ska ta och designa om den version jag ritar av Spidey åt dig Dan?


Skämt åsido, härlig läsning

Edited by Hofling, 08 September 2005 - 23:20.

[Robban]

Håller med Hofling, väldigt trevlig läsning