Posted 05 January 2006 - 00:12
Jag tycker inte om tempot i serien, som är alldeles för snabbt. Jag vill ha mystik och stigande action. Här startar allt så häftigt att man får känslan av att man missat minst ett avsnitt... och sedan ramlar handligen iväg i full karriär, allt till en malande John Rhys-Davies. Serien utgår hela tiden från handligen, därför blir också karaktärerna ganska ihåliga. I den mån vi får lära känna dem, så är syftet hela tiden att förklara och driva berättelsen vidare. Inte att vi ska komma dem närmre som individer.
Teologiskt känns den väldigt anpassad till en skräpkultur som vill ha snabba, enkla, rör. Jag är intresserad av teologi, och hyfsat insatt (dock ej troende) och som jag ser det borde det gå att få ur mer mystik och spänning än så här. Inte heller tycker jag om detta hamrandet om att våran samtid vore så rent förbannat kaotisk och "on the edge". Eftersom man inte hittar på något eget scenarie faller det på att världen idag - trots terrorism och annat hemskt - historiskt sett är ganska stabil. Den som vill byta dagens tillvaro med den som var för 500 år sedan, eller så, får väl invända här...
Tyvärr matas vi av media - och övrig information - om allt negativt, att man lätt hänt kan få uppfattningen att vi står inför Harmagedon....... Vilket inte stämmer. Titta bara - och jämför med - 1900-talets inledande 46 år!
Kanske kunde man säga att det är rimligt att Bill Pullman ser sliten och trött ut - med tanke på hans hemska förlust, menar jag? Tyvärr spelar han också slitet och trött. Eller om det är manuset? Jag kan faktiskt inte säkert säga. Trött är han i vart fall.
Hyfsad underhålling för stunden.
”Shit, Bubba Ho-tep comes out of that creek bed, he’s going to come out hungry and pissed. When I try to stop him he’s going to shove this painted can up my ass and he’s going to shove me and that wheelchair up Jack’s ass” - Elvis ”Sebastian Haff” Presley