73 replies to this topic

[Agentum]

Låter ju mer eller mindra fantastiskt! Måste läsa!

Det är dock inget nytt påfund utan Marvel hittade på dessa figurr på 60-talet, DC hade också sin egna variant av Avengers, men de har inte används så ofta.

I mitten på 80-talet gjordes en miniserie med Squadron Supreme (som teamet heter) som har en för sin tid väldigt modern variant av Justice League, vad skulle hända om det verkligen fanns en sån här grupp, hur skulle de här mindwiparna användas (ja låååååångt före nya crisis).

Dock har denna story egentligen inget med den nuvarande gruppen att göra men det kan vara kul att veta att detta inte är nåt som hittades på i förrgår.

En lite udda sak är att författaren till Squadron Supreme minin jag nämnde valde att kremeras efter sin död (han ansåg att Squadron Supreme var hans livsverk) och få sin aska blandad i nästa tryckning av trade paperbacken, så alltså har man en av de böckerna (inget speciellt dyra eller så) så har man alltså delar av askan av författaren i den.

Jag läste den här traden ganska nyligen först och fattar inte varför jag alltid hoppat över den tidigare, även om den är ganska 80-talsmässig så är den från några år före Watchmen och sånna hyllade verk och jag tycker den är grovt underskattad, de här är historien DC aldrig vågat skriva om JLA.

[PredaBot]

Jepp, jepp. Mark Gruenwald var en riktigt solid författare. Du får ta tillfället i akt nu och läsa Marvel Graphic Novel - Squadron Supreme: Death of a universe efter du läst minin. SS MGN är en sorts paralell till DC's Crisis som hade publicerats då.

Samma författare och teckningarna och särskilt färgläggningen i den är av en oerhörd kvalite.

jag tycker den är grovt underskattad, de här är historien DC aldrig vågat skriva om JLA.

Jepp häpp, för det krävdes det lite MARVEL-KRAFT! ^^

Det är många på senare tid som börjat tala om att SS var en sorts snällare Watchmen innan Watchmen, och jag får nog nästan hålla med.

Edited by PredaBot, 04 April 2006 - 15:18.

[Agentum]

Det kan du lita på att jag ska göra, de har visst tryckt den traden igen nyligen.

[Spidde]

Jag läste första numret av Supreme Power (från 2003) tidigare idag...det var helt OK. Lite allvarligare och vuxnare än de superhjälteserier jag brukar läsa...men jag fattar inte varför alla vuxenserier måste innehålla mer eller minder oförklarligt sex som inte tillför storyn ett skit? Jävligt onödigt...eller så är det bara jag som är pryd

[Kermit]

Håller med dig lite där. Ibland i "vuxenserier" så blir det mest så att man stoppar in mer sex, svärord och våld för att det skulle vara mer vuxet. Känns mer pubertalt om något.

[Agentum]

Supreme Power gavs ut under Max, så den innehåller en del svärande, slaktande och nakenhet bla, dock inget allvarligt imho.
Tänk på att amerikanare är lite jönsigare med sånt här.
Nu när de startar Supreme Squadron (första nummret ute typ nu) så är det under vanliga Marvel igen och lär väl vara lite mer städat, men givetvis blir det ingen barnserie.

Det enda problem jag har haft med serien än så länge är att det är lite väl långdraget, de drar verkligen ut på det hela ibland, fast det tycks ju vara som det ska vara nu med Bendis och andra författare.

[super85]

Har inte läst gamla Squadron Supreme, den är säkert bra eftersom den är skriven av Gruenwald. Har läst "Supreme Power" och det var lite "meh". Jag gillar Gary Frank. Thats about it.

[Agentum]

Jo sånna här icke traditionella superhjälte serier är nog nåt man gillar eller ogillar helt enkelt, jag är en av dem som gillar annorlunda vinklar i serier långt mer än det traditionella man hittar i de flesta av de grundläggande serierna (som inte alls är dåliga utan är de som säljer bäst i allmänhet).

Du och jag super85 är båda intresserade av superhjälte serier, men ändå har jag förstått efter att ha varit här ett tag att vi befinner oss på olika planhalvor när det gäller smaken i många fall.
Det bevisar då i alla fall att superhjälteserier inte alls alltid är samma sak och går i cirklar eftersom vi båda kan fortsätta vara intresserade av att läsa dem

Hörde nån intervju på radion idag där de intervjuade folk som var på nåt manga/anime konvent och de menade på att västerlänska serier som då superhjälteserier var för barn i 10-14 års åldern enbart, tänkte då på att fasen vad mycket det sägs så där om allt, jag menar jag kan säga presis likadant om Manga och folk skulle tro mig.
Så man ska nog inte snacka skit om andra serier när man själv är inne i smeten.

Edited by Agentum, 08 April 2006 - 01:09.

[super85]

Och så är vi båda vakna mitt i natten.


Nja, alltså det där med "Superhjältar funkar inte om vi ska vara realistiska" och "De skulle ofta vara mer själviska och syssla med diverse omoraliska saker" gjordes så bra av Alan Moore i "Watchmen",boken som fint sitter i min bokhylla att jag inte behöver fortsätta med det ämnet. Jag vet att att om "realistiska människor" skulle få fantastiska krafter så skulle säkert vissa av dem använda dem i egen vinning, har ofta tänkt att hur många fuskare har man i OS-spelen och andra toppidrotter i DCU och Marvel U? hur F*n är deras dopingtester? .

Jag behöver inte ha JMS eller någon annan förklara för mig varför superhjältar är alla vrickade i huvet och omoraliska. Och jag behöver inte ha någon berätta för mig varför det är löjligt med hjältar i färglada trikåer/tights(spandex uppfans långt efter superhjältar,av en snubbe som blev insipirerad av just superhjälte-dräkter i serietidningar). Liksom jag gäspar när någon berättar hur deras nya serie ska vara "Watchmen-inspirerad" eller hur den är fylld av Superman och Batman kopior som är antingen löjliga, omoraliska, eller homosexuella versioner (inte för att det är något fel med löjliga eller homosexuella människor) som river av huvuden på "skurkarna" eftersom det är så man ska göra. Jag gillar när hjältarna faktiskt är hjältar!.

Jag gillar även en mer vuxen-ton i vissa serier och serie-adaptions, jag tyckte om Batman Begins och i viss mån X-men filmerna eftersom de var rätt seriösa och hade en mörk ton men som ändå passade folk i alla åldrar. Jag tröttnar bara när åldrade fanboys (pekar inte mot dig på något sätt,har ingen aning om hur gammal du är, tippar runt 25-30) säger "Ja den här känns mer vuxet, inte barngrejer" och sen handlar tidningen om hur vältränade män och kvinnor i tighta dräkter slår på andra vältränade män och kvinnor i tighta lite mörkare dräkter och sen ser man någons nakna häck, någon skriker "F*ck You" och USAs regering ligger bakom nånting med kärnvapen "Thank god we got hold of it before the Russians!" och då är det "Mature Readers" .


Och jag gillade "Identity Crisis" vilket någon skulle klassa i den kategorins om jag just skrev om. Men jag tror att jag hade en poäng här, nånstans.

Edited by super85, 08 April 2006 - 01:39.

[Agentum]

Får väl förtydliga att jag inte menade nåt illa eller ser ner på super85s smak.

Jag läser ju traditionella superhjälteserier med, men jag blir inte längre så imponerad av dem som av de som försöker med "realistiskt" perspektiv, om det nu finns nåt realiastiskt i detta:D

The American Way är en ny sån annorlunda vinkling på det här med superhjältar som verkligen åter fick mig intresserad.
Det är helt eklelt så att superhjältar är anställda av staten (usa) före att kämpa uppgjorda slag mot påhittade fiender där det är förbestämt att good ol' Americas hjältar slutligen tar hem segern, de har visserligen krafter i viss mån men de är skådisar för att få folket att glömma de verkliga hoten mot landet.

En kul vinkling på DC superhjältar under silver age där det ju imho var just så att man visste att hjälten alltid vinner.

[super85]

Jag läste första nummret och kändes fortfarande lite som nån form av Ultimates-Light med DC känsla. Säkert välskrivet och sådant. Jag däremot blir mer imponerad när hjältarna faktiskt skrivs som hjältar.

[Agentum]

Jo, därav att jag nämde att vi ligger på olika sidor i detta.
Jag är lite trött på den perfekte hjälten, jag är inte så ung att jag har superhjältar som förebilder längre utan det är ren underhållning enbart och då vill jag ha lite drama i det hela och inte bara action.

silver age historier från DC är bland det tristaste jag vet, det kan givetvis bli för mycket The Authority-Ultimates osv men ännu så är det lungt för min del och jag hoppas på mer av den här varan.

[super85]

Förebilder och förebilder,Superman har gett mig inspiration,men jag menade att jag inte längre har större lust att läsa om hjältar som är R*vhål, jag har läst alla TPBs av Warren Ellis och Mark Millars Stormwatch och Authority, gjorde det som 18 åring, det var kul, underhållande, har några av de berättelserna som TPBs.Känns mer som att jag känner mig för gammal för Authority idag,jag ser serier också som underhållning,men vi två har annorlunda uppfattning om underhållande serier kanske.Måste det vara antingen Silver-Age serier eller just Authority? finns det inget mellanting?. Vet inte om man ska klassa serier från 1970-1985 till Silver Age eftersom de olika "Ages" inte handlar enbart om DC, men de enda serierna från den tidsperioden som jag läser är Batman av Denny O'Neill, Neail Adams etc, och sen har jag TPBn med Alan Moores DCU serier, och kanske lite Swamp Thing.Jag läser inte Silver-Age DC heller,även om det finns fantastiska koncept där som t ex Grant Morrison använder fortfarande i dag. Visst vi har olika smaker på serier. Men som sagt,jag tycker att det porträtteras väldigt lite "perfekta hjältar" idag, De senaste åren har ju i stortsätt alla DCs hjältar varit i mitt tycke kompletta R'vhål, vilket är igen bra marketing, eftersom nu är jag jätteglad med de ändringar DC kommer att göra att visa hjältarna som de "ska visas" efter Crisis, även om det igentligen bara handlar om smart marketing, få publiken att nästan ogilla och tröttna på karaktärerna, sen "ta dem tillbaka till grunderna".

Edited by super85, 09 April 2006 - 02:01.

[Kermit]

Får ta och inflika att jag delvis håller med Super85 här.
Jag tror inte att det, som Agentum menar, är en åldersfråga, att man blir trött på de mer "vanliga" superhjältarna. Det behöver åtminstone inte vara så att ju äldre man blir desto mer vill man ha "realistiska" hjältar.

Jag är 27 år och har mer och mer börjat uppskatta de klassiska hjältarna och ta saken för vad det är. Jag bryr mig inte om ifall det inte är realistiskt att superhjältar ens kan ha kvar sin hemliga identitet. Eller att "en vanlig människa som skulle få krafter skulle inte bli en hjälte". Det är en del av just superhjälteserier för mig, det där som en del, som t. ex Bendis försöker göra, att ge kända serier som Avengers en mer "vuxen" prägel tyder mer på att man som författare inte riktigt uppskattar genren utan borde söka sig till någon annan. Tyvärr verkar det vara väldigt många sådana författare på Marvel just nu...men en som faktiskt ser superhjältegenren för vad den är och uppskattar den är ju Mark Millar, i alla fall nuförtiden.

Jag är också trött på alla dessa Watchmenkopior. Det närmast stör mig att serieförfattare tror att de kommer med något nytt när det mest är upprepningar av samma tema. Watchmen var otroligt bra, den hade något att säga, men den borde ses mer som ett avstamp till hur bra man kan göra seriehistorier istället för att upprepa den gång på gång.

Men däremot verkar det bara finnas två sidor i den här diskussionen; hjältar är r*vhål eller perfekta. Själv uppskattar jag fortfarande hur Marvel åtminstone brukade göra, att det ofta handlade om schyssta killar/tjejer som inte alls på något sätt var perfekta för det.
Jag har också lite svårt för Hal Jordan och Stålmannen, men det betyder inte att jag vill läsa om "realism" eller "vuxenserier" där man stoppar in lite svärord och sex. För det där har jag vuxit ifrån också, tycker mest det är pubertalt.

[Agentum]

Nej ingen åldersfråga utan snarare att man redan sett så många klassiska superhjälteserier att man ledsnar.
Silver age brukar vara 1956-1969, följt av Bronze age.

Att säga som ni innebär ju att alla klassiska tagningar är kopior av varanndra, annars kan inte alla försök med en mer realistisk ton vara kopior de heller.

De behöver inte vara rena rövhål heller, men jag gillar serier med många gråtoner, inte svart och vitt enbart så som det traditionella är.

Hjälten kan vara en hjälte även om han är en otrevlig typ rent allmänt, men han gör det rätta och blablabla.
Man kan förstå även den "onda" sidans motiv, de ser sig inte som i traditionella varianter som onda.
Kolla får ni se de kallar sig onda, de ger sina grupper namn som evil......det ena och det andra, jag är less på detta.
Om de fanns skulle även de se sig själva som rättfärdiga eller frihetskämpar, inte som bovar.

Plot drivna serier håller inte för mig längre helt enkelt, får jag inga personligheter att känna ett intresse av att följa så läser jag nåt annat som får mig engagerad på något sätt.
Jag är inte så intresserad av den store gode hjälten som dräper draken men saknar personlighet eller motiv.

Som tur är så har ju de flest serier av denna typ dött ut.
Jag läser ju gärna 80-tals serier som ju ofta är ett mellanting mellan den klassiska silver age och moderna serier.

Så tvärtemot Kermit har jag allt mindre uppskattat den traditionelle hjälten, superhjälte serier läses av en allt äldre publik, det som säljer säljer, de gör inte välgörenhet, så om trenden pekar mot dessa som ni säger kopior så får vi leva med det, för det är det folk vill läsa isf.

De allra äldsta brukar dock tycka att serier var bäst när just de var barn "om de bara gjorde serier som DC på 60-talet nä jag var barn så skulle de sälja millioner", de har fel, skräpet skulle få bolagen att konka direkt, vi är nog inne i ett skede där de provar allt för att överhuvudtaget ge ut serier, idag ges de ju mest ut för att ha filmerna förankrade i någonting, för det är där stålarna rullar in.

Superhjälteserier kommer säkert överleva, men vi få se hur, en publik på 250 millioner som köper så lite serier är inte bra för dem, men jag tror det är vi äldre som kan räda dem kvar ett tag inte de unga, därför har de vänt sig mer och mer mot oss (oss i detta fall är förstås folk i övre tonåren och uppåt 25 år eller något).

Jag är ju bokläsare egentligen och det har nog påverkt vad jag vill läsa även när det gäller serier.

Ta Fantomen som ges ut i Sverige, för mig är det mer eller mindre obegripligt att det kan sälja, viist jag köper dem begagnade för några spänn jag med, men för fullpris är det ju löjligt, huvudserien är ju kvar i 60-talet, fast i nån ond cirkel utan ände.

Å andra sidan gillar jag det motsatta nämligen rena humorbaserade superhjälteserier som driver med alltihop, ofta är det de jag läser om igen.
Så det är väl bara en fråga om smak, så ingen har egentligen fel eller rätt.

Edited by Agentum, 09 April 2006 - 20:00.

[Kermit]

Tja, till att börja med det där om att det skulle sälja mer med "realistiska" superhjälteserier vet jag inte om det stämmer. DC:s All Star Superman säljer väldigt bra just nu, och det är på många sätt en väldigt gammaldags och bra!) historia.

Är också uppväxt med åttiotalsserierna, som jag också uppskattar som en ganska bra blandning av lite mer jordnära och de mer fantastiska serierna från femtio-sextiotalet.
Men jag tror inte att det är så enkelt att de som är uppväxta med vad för era det än månde vara tror att om man bara skulle skriva serier som då igen så skulle det sälja makalöst bra. Man kan väl höra att en del serier (som Spindelmannen t. ex) behöver gå tillbaka till sina rötter, men det kan då ofta också vara argument som har en hel del poänger. Filmerna om Spidde, som har gått vansinnigt bra fokuserar på den Spidde vi fick möta på sextiotalet, om än en lite uppdaterad version. Men han är ung, har problem med pengar och kärlek, samt är en vanlig, lite osäker kille.

Ganska långt ifrån den version av Spidde som vi ser i dagens serier. I Ultimate Spider-Man har myndigheterna ganska omfattande filer på honom och det finns väl knappast kvar någon som inte vet vem han är. I det "vanliga" universat har han utvecklats till någon slags Wolverine light, en "jägare" som har klor i sina handleder, är utvald och har en ohyggligt gräslig dräkt. Lägg till att han bor med Avengers i ett högteknologiskt högkvarter och har inga som helst vardagliga problem kvar...han har inte ens ett vardagligt liv.
Det är ganska enormt långt ifrån vad Spider-Man som serie alltid har handlat om, och då måste jag ställa mig frågan att om män som JMS och Bendis gör sådana här förändringar, har de verkligen särskilt mycket entusiasm inför Spider-Man? Om de har det, varför ändra figuren till oigenkännlighet? Varför inte skriva någon annan, som kanske skulle passa mer in på deras intresse?

Spider-Man är ett exempel som jag tar upp för att jag har bra kännedom om figuren, men det finns otaliga exempel här.

DC, som säljer bättre och bättre, har på många sätt börjat se över vad som faktiskt fungerar med sina figurer och göra om dem mer enligt deras rötter. Och det fungerar ju bevisligen. För första gången på länge hävdar sig DC väldigt bra emot Marvel vad gäller försäljningssiffror. I alla fall har de fler titlar på topp 20 än de brukade ha.

Jag tror inte riktigt att någon trend pekar på att folk vill ha fler "Watchmen light", om man återigen tar DC som exempel gör de ju något folk vill ha med t. ex All Star Superman.


Och som du själv pratade om gråzoner, tycker du själv säger emot dit lite eftersom jag inte tror någon här har sagt att vi vill ha personlighetslösa hjältar "som dräper draken i varje nummer". De flesta, om inte alla hjältar Marvel ger och har gett ut har alla personlighet, och det har varit en stor del av det hela sedan första början. Spider-Man och Daredevil har alltid handlat minst lika mycket om Peter Parkers eller Matt Murdocks privatliv samt fel och brister. Även Stålmannen och Hal Jordan har personlighet, sen om det är något man som läsare uppskattar är en annan sak.

Vad gäller skurkarna ser jag ganska få genomonda sådana. Och Magneto, som är ett ganska bra exempel på en skurk som faktiskt på sitt sätt har legitima skäl, han tycker att han gör rätt, hade ju faktiskt en grupp som hette "Brotherhood of evil mutants". Det gör inte Magneto till en karikatyr av en genomond skurk för det, lika lite som det gör någon annan skurk till det.

Och till sist vill jag bara påpeka att jag inte riktigt tycker att det behövs en kategorisering av sorten "bokläsare" eller "serieläsare". Jag uppskattar båda former av läsning, precis som att jag uppskattar att se på TV och bio.

[Agentum]

Det är främst DC jag menar med personlighetslösa hjältar, och en del av det finns kvar i vissa figurer ännu tycker jag, Jag tycker fortfarande Superman är extremt 2 dimensionell och även Hal Jordan, men många gillar dem skarpt ändå, men för mig funkar de bäst i bakgrunden, de är sina krafter, utan dem är de helt ointressanta(du nämner en personlighet här, hur menar du då?. Superman är Superman och förklär sig som Clark Kent tycker jag)
Det beror förmodligen på att dessa är så förankrade så att ingen törs göra några större ändringar på dem.

Marvel har jag inte så mycket åsikter om egentligen eftersom jag inte följer några som helst huvudserier alls där, jag läser i princip bara sånna serier som du inte gillar nåt vidare av dem (Ultimates, Supreme squadron tex) och lite Daredevil, annars bara äldre serier.
Spiderman i 616 begriper jag inget av, en Avenger medlem med underlig dräkt, här ser jag definitivt figuren som bättre innan han hade en supermodell fru och blev riktigt "vuxen", kanske Ditkos variant är den bästa, outsidern som gör så gott han kan på egen hand.

DC försöker jag läsa mer av modernt, men har väl funnit att jag inte roas så mycket av den kris de har nu och av deras huvudserier för det mesta.
Bästa serierna är de som inte är så hårt förankrade i detta eller som är helt fristående.

Men allt är ju inte moderna serier.


Alla tidsperioder har väl sina bra och dåliga serier, man kan hitta bra DC serier från 60-talet med, men ofta var just berättartekniken extremt förenklad imho.
Det absolut hemskaste är när Superman måste förklara vad som hände på sista sidan för läsaren.
Och det är här det kommer in med att många som läste dessa serier som barn känner sig nostalgiska till dessa och hävdar envist att detta är så som serier borde vara ännu.

Så är man väl lite själv med, DC's nya Spiderma.....hmm Blue Beetle käns inte nåt vidare måste jag säga, den storyn har man sett någar ggr förut, och förstås man är van med att BB var Ted Kord och ingen annan och detta var att klippa i princip allt med de äldre figurerna.

Det är möjligt att ta saker från silver age och lägga på en modern berättarteknik och få det bra, en del är rätt lyckat.

Angående Bendis, han får göra så mycket för att det faktiskt säljer, trots vad många tycks tro, det kan bli jäkligt utdragna historier men det säljer ändå.
Jag har inget mot honom egentligen och har ingen lust att sälla till all som ska var anti, nog måste han gilla serier för att skriva så mycket även om han har en annan idé om vad han vill läsa?(sen kan vi ha åsikter om en hel del, Spiderman tex.)

Det finns dock folk som Ellis som inte gillar serier alls som ändrat mycket som ändå imho blivit bra.

Edited by Agentum, 10 April 2006 - 07:50.

[Kermit]

Lite snabbt eftersom jag har bråttom:

Stålmannens riktiga personlighet ligger väl någonstans mellan Clark Kent och Stålis. Det finns ju bitar av båda sidor i honom, men rimligtvis så är det så att Kal El inte spelar någon roll när han t. ex är med folk som vet om hans hemlighet eller är ensam i Fortress of solitude.

Vad gäller de två serier du nämner, Ultimates och Supreme Power, så ogillar jag bara en av dem. Får inte ut så mycket av Ultimates, en Hulk som är kåt och äter människor ger mig ingenting alls.
Supreme Power var okej, men som du själv snuddar vid tyckte jag den var alldeles för utdragen och tappade tålamodet.


Angående Bendis så tror jag knappast att folk tror att det säljer särskilt dåligt. Och jag upplever inte heller att det går någon "trend" i att "hata" honom, snarare tvärtom. Han hyllas i många fall besinningslöst. Jag är lite trött på hans stil, men han gör fortfarande bra serier emellanåt. Dock är senare alster som "New Avengers" och "House of M" rätt så usla i kvalitet.

Men jag tror mig se tecken hos både Bendis och JMS om att de på något sätt känner sig större än figuren de skriver och att de mycket hellre vill ändra på denne helt efter egna nycker.

[Jazzdevil]

Det här var en kul diskussion. Synd att det inte är fler som har åsikter. Jag kanske inte är rätt person att göra ett instick i denna debatt men jag gör det ändå. Min uppfattning grundar sig främst på det som publicerats i Sverige och här hittar man en brytpunkt någonstans runt 1990. Fram tills dess var Marvels serier av högre kvalitet med titlar som spindelmannen, mega marvel, marvel mutanter, daredevil osv. DC däremot var väl ingen större höjdare, de serier som publicerades i Gigant var oftast måtligt intressanta och vilket i och för sig berodde mycket på att de publicerades i svartvitt. Stålmannen och läderlappen tidningarna som hade getts ut var ofta väldigt barnsliga, fåniga och dåliga. Här grundlades bilden av DC:s superhjältar som tråkiga, endimensionella och "perfekta" supermänniskor. Men sedan hände någonting, vilket rätt många av oss har bra koll på. Dvs serievärlden revolutionerades av Alan Moore och Frank Miller. Det tog lite tid för denna revolution att avspeglas i Sverige men tack vare Epix så fick vi läsa många Vertigo serier i tidningen Inferno liksom bra Batman serier i Epix tidningen Batman. Dessutom blev Hellblazer och Preacher stående inslag i tidningen Magnum. En ny värld av vuxen serier öppnade sig och sedan dess har DC varit det självklara valet. Mycket tack vare de vuxna "Rövhåls" serierna som ni pratar om. Visst har gränsen till osmaklighet rubbats men jag tycker ändå Garth Ennis har lyckats hålla sig på rätt sida om denna gräns tack vare sitt förträffliga sinne för humor. Visst har jag en viss respekt och kärlek till de "klassiska" superhjältarna men jag läser tex aldrig spindelmannen eftersom han känns som en trött gammal moral gubbe i jämförelse med "rövhåls" serierna från Vertigo.

[Spidde]

Jag tycker det är en grymt intressant diskussion det här...väldigt kul att läsa. Min åsikt i frågan är väl att jag inte uppskattar "vuxenserierna" lika mycket som de klassiska grejerna...Bäst blir det oftast när det finns någon balans mellan det "vuxna" och "klassiska", t.ex. tycker jag New X-Men är ett utmärkt exempel på en sådan serie. För att en serie ska bli intressant att läsa ska de ju ha lite allvarliga undertoner också, precis som de flesta gamla Marvel-titlar. Jag gillar "snälla" superhjältar och fattar inte riktigt poängen med att låta superhjältar bete sig som fullständiga svin...de är ju liksom superhjältar, och visst, de är också människor, men det faktum insåg bl.a. Marvel för över 40 år sedan.

[Agentum]

Lite snabbt eftersom jag har bråttom:

Stålmannens riktiga personlighet ligger väl någonstans mellan Clark Kent och Stålis. Det finns ju bitar av båda sidor i honom, men rimligtvis så är det så att Kal El inte spelar någon roll när han t. ex är med folk som vet om hans hemlighet eller är ensam i Fortress of solitude.



Angående Bendis så tror jag knappast att folk tror att det säljer särskilt dåligt. Och jag upplever inte heller att det går någon "trend" i att "hata" honom, snarare tvärtom. Han hyllas i många fall besinningslöst. Jag är lite trött på hans stil, men han gör fortfarande bra serier emellanåt. Dock är senare alster som "New Avengers" och "House of M" rätt så usla i kvalitet.

Men jag tror mig se tecken hos både Bendis och JMS om att de på något sätt känner sig större än figuren de skriver och att de mycket hellre vill ändra på denne helt efter egna nycker.

Jag ser inte den där bakomliggande personligheten i Superman, han är Superman helt enkelt, fast det har förstås fixats lite med detta med, man blandar in hans uppväxt i Smalville mm för att ge honom lite mer personlighet, för om du tänker efter den klassiska Superman är hjälten som för att dölja sitt privata jag spelar en töntig reporter, det är ur-Superman.
Jag tycker han fungerar bäst som stödfigur, att läsa serier i längden där han är huvudperson kan bli jobbigt, aven om intressanta försök har gjorts av Byrne (en av de andra det är populärt att hata) och lite annat.
Fortress of Solitude är väl en bra jäkla udda grej, han bygger sig en egen fästning där han sitter själv och fantiserar om Krypton (där han inte är uppväxt) och har konstiga djur instängda i ett Zoo


Det beror kanske på var man hänger, men att ge sig på Bendis är lika vanligt som att dyrka honom, många ser som jag kan spåra även hos dig att han ändrar för mycket på deras serier.

JMS och han är väl tv-serie författare, nåt som jag tror gör att deras författande är annorlunda än många andras.
Bendis påstår att han skriver serier han själv skulle vilja läsa, ja jag vet inte.
Faktum är väl att han blåst en hel del liv i Marvel med Ultimate grenen, han har förmodligen inte samma bindningar till de klassiska figurerna och därav kommer ändringarna som kanske verkar underliga.

Folk som JMS är bäst där han får en helt egen serie där han kan göra vad han vill utan att det spelar nån roll, ofta blir det då riktigt bra, än om han får en toppserie där han förändrar "viktiga" figurer.

New Avengers, hehe, har hört en hel del om det nummret som består till stor del av splash pages
House of M aktar jag mig för, men tror att det har mycket mer än bara Bendis bakom spakarna, väldigt toppstyrt projekt tror jag.

Vad jag menar är att jag inte tror att den här trenden med författare från andra typer av medier är enbart dåliga, det är alltid kul att se vad det för med sig (se den engelska invasionen av författare på 80-90 talet tex, de ändrade serierna helt).

En bra serie är en bra serie för mig, dvs jag föredrar underhållning över kontinuitet-historiska alster för det mesta, så om de sliter huvet av bovarna eller inte spelar ingen roll bara jag finner nåt nöje i att läsa det.

Det låter visserligen som om jag är ganska ensam om att stödja de sk "realistiska" superhjälteserierna här och att de är barnsliga, men jag kanske är lite barnslig eller nåt för ofta finner jag mer av intresse i dessa än den klassiska superhjälteserien, iaf när det gäller moderna serier.

Men alltså jag läser även gammla serier (gammla är typ 60 tal och tidigare för mig) ibland, men i små doser, kan alltid vara kul att se vad saker och ting kommer ifrån och hur det började, Marvel är dock oftast ganska lätt att läsa även i 60-tals variant, DC är knivigare, jag har en JLA bok med de första serierna från tidigt 60-tal, och fasen den är mycket svårläst om du jämför mot FF från samma tid, snacka om skillnad

Så visst får de gå tillbaka till rötterna så länge de inte överger modern berättarteknik, de här gammla DC serierna är roligare att titta på än att läsa, det är oftast verkligen genomuselt författat (även om en del är uppfinningsrikt).

Tja, vi får se vad som blir av alltihop i slutändan, jag fortsätter läsa så länge det kan få mig intresserad, sen vad som är "fint" att läsa och inte det bryr jag mig inte om.


Och ni andra, kom med åsikter ni med, blir lite enahanda med mig VS Kermit/super85 hehe

Fast ni som är bossar här kan väl kanske klippa bort denna diskussion från stackars Spider-man och lägga den i en ny tråd?

Edited by Agentum, 10 April 2006 - 11:12.

[super85]

Det är främst DC jag menar med personlighetslösa hjältar, och en del av det finns kvar i vissa figurer ännu tycker jag, Jag tycker fortfarande Superman är extremt 2 dimensionell och även Hal Jordan, men många gillar dem skarpt ändå, men för mig funkar de bäst i bakgrunden, de är sina krafter, utan dem är de helt ointressanta(du nämner en personlighet här, hur menar du då?. Superman är Superman och förklär sig som Clark Kent tycker jag)
Det beror förmodligen på att dessa är så förankrade så att ingen törs göra några större ändringar på dem.

Jag ser inte den där bakomliggande personligheten i Superman, han är Superman helt enkelt

Nej.


Byrnes tolkning av Superman/Clark/Kal var att Superman är bara hans jobb, den människa han blivit uppväxt till är vem han är. Något som inte uppskattades av alla gamla fans,och ett av skälen ett Man of Steel fiflats otroligt mycket med, t ex Mark Waids rätt kassa Superman:Birthright. Byrnes Superman hade ju ingen Fortress of Solitude, grejen med FoS är att det ska vara ett ställe där Superman kan varva ner och slappa,medans Byrne sa att det räcker att han byter om till Clark istället.

Kermit tog upp de här poängerna tidigare,men jag ser inte heller det som så svart-vit att Clark/fejk Superman/det riktiga. Det är för enkelt,och att läsa vanliga Superman monthlys visar ju att så inte är fallet. Den Kal-El som fifflar med något högteknologiskt från Krypton i sitt Fortress of Solitude skiljer sig inte igentligen mycket från den Clark som är hemma i Kansas och mekar med gamla traktorn. Precis som med Batman så är det inte så enkelt att Bruce är masken, den Bruce som är alltså Bruces "publik face " är klart masken,men det är ju skillnad på den Bruce,och den som snackar med Alfred,precis som det är skillnad på den Batman som pratar med Jim Gordon eller någon annan "god" människa än den som sparkar sönder revbenen på någon våldtäktsman. Om man inte ser skillnaderna så har man inte läst serier med uppmärksamhet.

Sen att ta upp DCs serier från 50-60 talet funkar inte riktigt heller, de serierna var menade igentligen endast för barn. DC räknade med att ungarna slutar läsa serier när de är 12 på den tiden. De sålde runt 1-2 miljoner ex per nummer och man fick 3-4 färdiga korta berättelser för samma pris som man kunde köpa lite godis.Och tidningarna fanns "Där tidningar säljs". Superhjälteserier säljer inte bra, det har jag tjatat om i åratal, något som Kermit säkert är redan trött på. Jag själv skulle aldrig säga att "gör serierna som på 60-talet då säljer de jävligt bra",jag har bara sagt att DC och Marvel borde ta sig i kragen och få monthly tidningarna och andra format till kiosker och affärer på samma sätt som förut. "Men folk köper ju Tpbs!" argumentet funkar till en del, men att DC ska pumpa ut TPBs (och Marvel) så måste monthly tidningarna sälja tillräckligt bra.Vertigo är lite annorlunda,där är det nästan mer så att monthly tidningarna kompletterar TPBna.

[Agentum]

Nej men som sagt jag föredrar Byrnes Superman över det mesta annat med figuren, men den figuren är hans variant som han använde.
Det är ett väldigt hallåande om hur klen den Superman var osv, för mig var det det närmaste Superman blev intressant för min del.

Den klassiska Superman är just så att Clark Kent är en fejk, det är liksom inget snack om hans bakgrund, han tar ett jobb som journalist för att få reda på olyckoer och boverier tidigt så han kan klä om till sitt riktiga jag och hoppa iväg.

Även med Batman upplever jag att man egentligen ser honom väldigt sällan som Bruce Wayne, han är Batman helt enkelt, sen verkar han genomlida sitt playboy liv tills han är Batman igen.
Fast han har ju varit underlig länge nu iofs, hur är han i OYL om du läst?

[super85]

Nej men som sagt jag föredrar Byrnes Superman över det mesta annat med figuren, men den figuren är hans variant som han använde.
Det är ett väldigt hallåande om hur klen den Superman var osv, för mig var det det närmaste Superman blev intressant för min del.

Den Clark,som är en riktig person,och inte bara en mask är hur Byrne skrev Superman 1986,och det är så han fortfarande porträtteras. Även i OYL, Mark Waids ändringar till att göra Krypton mer likt Silver-Age versionen...verkar hittils i allafall fortfarande hålla. Men den Clark har varit som han skrevs av Byrne i 20 år nu.All-Star Superman är lite annorlunda,eftersom den inte är i "kontinuitet" och på många sätt är en hyllning till just gamla Silver-Age Superman,även om Morrison flera gånger nämt Byrnes MOS som en av hans favorit Superman serier och en influens.

Den klassiska Superman är just så att Clark Kent är en fejk, det är liksom inget snack om hans bakgrund, han tar ett jobb som journalist för att få reda på olyckoer och boverier tidigt så han kan klä om till sitt riktiga jag och hoppa iväg.

Alltså det att han tar jobb på DCUs motsvarighet till New York Times(även om DCU säkert har ett NY Times också) har ju alltid funnits, han får reda på orättvisor,men det Clark gör som repporter speglar ju även hur han är som person. Journalism, i sin rena form, inte "Big Brother Lasse visade dolmen på krogen"-journalism är ju för att det ska informera,hjälpa allmänheten etc.I Clark Kents artiklar så avslöjar han diverse svindlare och skurkar och saker som Lex Luthor fifflat med. Hur man än försöker få det till så enkelt som du säger så har Clark Kent /Superman/Kal de värderingarna som Jonathan och Martha Kent hade,och uppfostrade honom med. Som en väldigt rättvis och ärlig person. Om man sen gillar sådana karaktärer är en annan sak.

Även med Batman upplever jag att man egentligen ser honom väldigt sällan som Bruce Wayne, han är Batman helt enkelt, sen verkar han genomlida sitt playboy liv tills han är Batman igen.
Fast han har ju varit underlig länge nu iofs, hur är han i OYL om du läst?

Friskare. Han ler då och då och jobbar med Robin. Det har ju varit DCs grej nu ungefär efter "Hush" att göra Batman mörkare och jobbigare och grisigare och sen det där med mindwipen etc. Nu har Bruce blivit mer mänsklig igen. Mer som han var på 70 och även 80-talet, t ex Year One, även om Batman är rätt instabil där,så hade han klara sympatiska sidor. Man har gett tillbaka honom det. Nu finns det folk som säger att säkert att DC ska göra honom till Adam West versionen igen vilket orsakar ätstörningar hos mig. Det finns liksom någonting mellan Adam West Batman och Dark Knight Returns Batman. Batman Begins otroligt positiva verkan verkar ha nått till DC.

[Agentum]

ah ok, så länge han inte blir allt för possitiv och gladlynt så är det väl bra, faktiskt tycker jag han har beskrivits lite väl mörk ett tag nu med försök att ta ihjäl sina vänner mm.

Trots allt så är han inte så intressant om han inte är en bitsk egensinnig skitstövel som tar sina egna iniativ, men för den delen tycker jag inte att han ska ge sig på allt och alla, några få borde han kunna lita på och kunna arbeta med.

En trallande Adam West Batman vore katastrof, det förstörde seriernas rykte hur länge som helst, och fasen gör det ännu.