133 replies to this topic

[Crusader]

Gears of War
4/5

Håller med om det mästa du skrev.


Men en rättelse:

Fenix är en jävligt hård huvudkaraktär. Lite för hård nästan.

De försöker mjuka upp honom med historien om när han försökte rädda sin pappa som betydde allt för honom men det känns nästan som en parodi med den överstora tuffa bufflen.
Karaktärsdesignen tror jag är det ända i GoW som jag är missnöjd med och jag känner folk som inte klarar av att spela spelet pga det för de retar sig bara på det.

Jag ser med spänning fram emot del 2.

Jag har faktiskt inte spelat GoW 2 ännu. Jag och en kompis skulle spela igenom GoW inför 2:an men han stod helt enkelt inte ut med karaktärsdesignen och unvek sedan spela klart. Jag ville inte spela GoW 2 fören jagn spelat om GoW så blev det helt enkelt aldrig av.

[Wylie Times]

Fenix är en jävligt hård huvudkaraktär. Lite för hård nästan.

De försöker mjuka upp honom med historien om när han försökte rädda sin pappa som betydde allt för honom men det känns nästan som en parodi med den överstora tuffa bufflen.
Karaktärsdesignen tror jag är det ända i GoW som jag är missnöjd med och jag känner folk som inte klarar av att spela spelet pga det för de retar sig bara på det.

När försöker han rädda sin pappa? Har jag missat nåt eller? Dom återvänder till hans hem men jag förstod det som att han inte ville återvända dit. Huset såg ju rätt övergivet ut också.

Karaktärsdesignen är lite fyrkantig ja. Dom ser ut lite för mycket som anabola steroid missbrukare. Delvis det jag menade med att han är lite för hård.

[Crusader]

Fenix är en jävligt hård huvudkaraktär. Lite för hård nästan.

De försöker mjuka upp honom med historien om när han försökte rädda sin pappa som betydde allt för honom men det känns nästan som en parodi med den överstora tuffa bufflen.
Karaktärsdesignen tror jag är det ända i GoW som jag är missnöjd med och jag känner folk som inte klarar av att spela spelet pga det för de retar sig bara på det.

När försöker han rädda sin pappa? Har jag missat nåt eller? Dom återvänder till hans hem men jag förstod det som att han inte ville återvända dit. Huset såg ju rätt övergivet ut också.

Det var ju därför han satt i fängelset i början. När Locust bröt genom stadsbariären så stack Marcus Fenix, mot order, för att rädda sin pappa men kom försent. Han dömdes till 40 års fängelse för försumelse i tjänsten.
Orsaken han inte ville återvända hem var för att senast han var där så misslyckades han med att rädda sin pappa.
Det hintas bara om det i spelet men står förklarat i Manualen.

[Wylie Times]

Aaaah ok. Jag undrade lite varför man inte fick veta varför han satt i fängelse. Irriterande när man måste läsa bakgrundshistoria i manualen...

Edited by Wylie Times, 22 February 2009 - 05:22.

[Crusader]

Ja, det håller jag med om. Jag menar hur svårt kan det vara att bara klämma in en replik med någon nosig soldat som t ex säger "Dont run of again or your ass is back in jail" där Marcus t ex svarar "If it was your father, wouldt you try and save him?".

[Robert Jonsson]

Condemned: Criminal Origins

Sådär, nu har jag också lyckats beta mig igenom Condemned och jag får säga jag håller med Wylie helt. Det är skitigt och brutalt, där våldet är verkligen tätt inpå en och man tvingas att försvara sig med diverse tillhyggen. Jag upplever aldrig att det blir lätt att tajma blockeringarna och får därför inte den där trygghetskänslan som Wylie får, men till skillnad från Crusader tycker jag inte spelkontrollen är seg eller svår utan rätt behaglig och enkel.

Jag stör mig inte heller på att man bara kan ha ett vapen, utan tycker det är en av sakerna som är så sköna. Det handlar om att prioritera. Själv blev jag barnsligt förtjust i gasröret som kändes rätt allround - båda snabbt och hyfsad skada. De tyngre vapnen som brandyxa och släggan blev alldeles för sega. Skjutvapnen klarar man dock sig utan, vilket tydligt visas i achievementsfördelningen. Helt vettig fördelning, för skjutvapnen är inte vad Condemned handlar om.

Silent Hill-vibbar finns det gott om på sina ställen, så det är inte direkt hemligt att de sneglat ditåt för att försöka skapa skräck. Miljöer, musik och otherworld-scenes skapar effektivt en ruggig stämning på sina ställning.

Till skillnad från Crusader hade jag inga som helst problem med det övernaturliga i berättelsen. Tvärtom. Det var tidigt och effektivt planerat, så det kom aldrig som någon direkt chock för mig att den delen fanns där. Eftersom spelet dessutom har en kraftig MillenniuM-stämning i sig, där det övernaturliga alltid gäckat där i bakgrunden, känns det ganska tydligt att det finns här också för mig. Överhuvudtaget så känns "synerna" som Thomas får rätt mycket så som Frank Black upplevde det hela. Just att det sakta eskalerade tror jag var en bidragande orsak till att jag fann det så pass tilltalande. Hade allt kommit på en gång, på första banan hade jag troligen inte funnit spelet lika bra. Så om det stämmer som Crusader säger, är jag väldigt glad över förändringarna som gjordes.

Slutet känns väldigt logiskt och passande, så jag hoppas att Crusaders ord inte är sanna att det bara föses undan i uppföljaren.


Betyget hamnar ungefär på samma ställe som de tidigare har postat här i tråden: 3/5 (Wylie gav den 3, Crusader 2.5 (visserligen skrev han 10, men jag tror han menade 5 ) ). Jag verkar dock ligga betydligt närmare Wylies mer svala beröm, än Crusaders dissande hyllning.

[Crusader]

Betyget hamnar ungefär på samma ställe som de tidigare har postat här i tråden: 3/5 (Wylie gav den 3, Crusader 2.5 (visserligen skrev han 10, men jag tror han menade 5 ) ). Jag verkar dock ligga betydligt närmare Wylies mer svala beröm, än Crusaders dissande hyllning.

Jag är så van vid 10 syhstemet. Ända orsaken jag hänger på 5 systemet här är för att det blir enklare att jämföra spelen med samma Betygsystem (även då jag finner 5 systemet högst otillräckligt).

[Wylie Times]

Kul att läsa vad du tyckte Sentinel.

[Robert Jonsson]

Kul att läsa vad du tyckte Sentinel.

Det är väldigt roligt att se vad ni andra skriver också, särskilt när det blir många som spelat samma spel.

BTW - om att tänka på en sak till. Jag stör mig inte heller på alla de där high tech-forensics saker som Crusader gör. Jag menar, sedan tv-serier som CSI och Bones kom på TV är det lite grann "anything goes".

[Crusader]

Jo, visseligen men jag tycker Condemned tar steget förlångt. Scana fingeravtryck kan jag köpa. Kanske tillochmed att ta DNA med en lysande maskin. Men en maskin som hittar bevis och får dem att lysa vare sig det är rispor i en docka eller en tappad plånbok är bara förmycket. En sådan skulle de behöva i CSI:
"Jag har hittat mördarens plånbok."
"Hur vet du att det är mördarens?"
"Den lyste grönt i maskinen."

Som tur är så är det mycket bättre i 2:an där forensic delen är riktigt bra och där man faktiskt får göra saker själv istället för att det kommer upp en skyllt med "Tryck x för att sammla in beviset" när man kommer nära beviset.

[Robert Jonsson]

I princip gör dem ju redan det i CSI, så sklillanden är ju inte så stor.

Som jag sa, det störde jag mig inte alls på för det var inte något som jag fokuserade på under min spelupplevelse. Jag tror att du stör dig mycket på det, eftersom du skrev tidigare att du förväntat dig att det skulle vara en större grej i spelet.

[Crusader]

Jo, så är det nog. Jag väntade mig mer detektivarbete. Men jag är, som sagt, mycket mer nöjd med 2:an. Om de bara kunde haft med crosshair. Det är ett helsike att kasta vapen så de träffar där de ska.

Edited by Crusader, 22 February 2009 - 21:18.

[Wylie Times]

Saints Row

Det finns många GTA kopior men Saints Row är inget mindre än ett plagiat. Så mycket så att det förvånar mig att Rockstar inte stämt dom. Fast spel som snor rakt av från andra är knappast nåt nytt och GTA är ett av dom bättre koncepten man kan planka. Volition har dessutom gjort ett bra jobb med det om än spelet är lite av ett hastverk vilket märks på sina ställen. Grafik glitchar, koncept som inte hunnits tas med osv.

Ett nytt koncept finns och det är att man kan skapa sin karaktär vilket är ganska kul. Mindre kul är att han precis som huvudkaraktären i GTAIII aldrig säger något. Eller jo, en mening i slutet av varje storyline men det räknas knappast och det är helt värdelösa saker han säger också. Jag har aldrig förstått mig på den stumma huvudkaraktären i TV-spel. Det är så himla trist. Det verkar som tur var vara något som dom ändrat på i tvåan.

Saints Row har inte heller i närheten av lika bra story som GTA spelen. Här är det kort och gott: Vi ska utplåna dom andra gängen och ta över stan. Friheten är enorm. Hela staden är öppen redan från början, till skillnad från GTA spelen där städerna är uppdelade. Det gör att det dels tar längre tid att lära sig hitta och dels att man blir lite överväldigad i början men annars är det absolut inte något negativt. Storyn är uppdelad i huvudsakligen tre delar. Ett för varje gäng och man kan spela dom i vilken ordning man vill. (Ännu mer frihet) Detta är dock inte nödvändigtvis en bra grej eftersom saker som händer i en soryline inte påverkar dom andra förrän man spelat klart allihop. Jag valde att spela dom en efter en vilket gör att det sista gänget jag mötte uppträdde på ett väldigt underligt sätt med tanke på att jag tagit över tre fjärdedelar av staden. Men eftersom det är konceptet som är så roligt och bra story är mer en bouns i GTA spelen så gör det inte så mycket.

Det är friheten att springa omkring och göra alla små uppdrag som finns över hela staden som är roligt och jag brukar försöka göra så många av dom som möjligt. Här lyckades jag faktiskt ta 100% för första gången. I GTA finns alltid ett par uppdrag som är överjävligt svåra och som jag brukar ge upp efter ett tag. Saints Row är både svårare och enklare. Det finns ingen body armor eller uppdrag som ger dig 150% health permanent eller osårbarhet mot eld. Det gör att vanliga uppdrag i SR blir svårare men å andra sidan finns det då inga omöjliga sidouppdrag heller.
Hitman var det enda som jag övervägde att skippa, inte för att det är svårt utan väldigt tidsförödande och frustrerande då det kan vara väldigt svårt att hitta vissa personer. Jag lyckades t.o.m. ta alla single player achivements utom att tjäna ihop 1.000.000 dollar.

Även om det inte stör mig att storyn inte är så bra så stör det mig deto mer att radiostationerna är så pass mycket sämre. Radiopratet i GTA är ofta väldigt roligt och ibland vill man inte gå ut ur bilen för att diskussionerna på radion är så bra. Så är inte fallet här, varken snacket eller reklamen är roligt. Reklamspottarna är dessutom alldeles för få och efter ett tag blir man galen på Stefan som dyker upp hela tiden.

På ett ställe bryter dock Volition helt med GTA. Man avslutar med en cliff hanger och nästa spel fortsätter med samma karaktärer. Det har inget GTA spel till dags datum gjort. Jag ser fram emot det. Men innan dess hade jag tänkt spela GTA IV.

3,5/5

Edited by Wylie Times, 22 February 2009 - 22:13.

[Crusader]

Saints Row
Ett nytt koncept finns och det är att man kan skapa sin karaktär vilket är ganska kul. Mindre kul är att han precis som huvudkaraktären i GTAIII aldrig säger något. Eller jo, en mening i slutet av varje storyline men det räknas knappast och det är helt värdelösa saker han säger också. Jag har aldrig förstått mig på den stumma huvudkaraktären i TV-spel. Det är så himla trist. Det verkar som tur var vara något som dom ändrat på i tvåan.

Jag känner precis samma sak. Tanken är att de ska kännas som en själv men jag tycker de blir aldeles för anonyma. Det är, som du säger, trist.

Saints Row har inte heller i närheten av lika bra story som GTA spelen. Här är det kort och gott: Vi ska utplåna dom andra gängen och ta över stan. Friheten är enorm. Hela staden är öppen redan från början, till skillnad från GTA spelen där städerna är uppdelade. Det gör att det dels tar längre tid att lära sig hitta och dels att man blir lite överväldigad i början men annars är det absolut inte något negativt. Storyn är uppdelad i huvudsakligen tre delar. Ett för varje gäng och man kan spela dom i vilken ordning man vill. (Ännu mer frihet) Detta är dock inte nödvändigtvis en bra grej eftersom saker som händer i en soryline inte påverkar dom andra förrän man spelat klart allihop. Jag valde att spela dom en efter en vilket gör att det sista gänget jag mötte uppträdde på ett väldigt underligt sätt med tanke på att jag tagit över tre fjärdedelar av staden. Men eftersom det är konceptet som är så roligt och bra story är mer en bouns i GTA spelen så gör det inte så mycket.

Jag tyckte Saints Row hade bra storylines. Visst var det, som du säger, in grunden att bara ta över staden för att göra kvarteren säkrare men sättet man gör det tycker jag är har en mycket bra storysammansättning.

En sak jag tyckte var dålig med öppen stad var att det fanns inget nytt att se fram mot senare i spelet när man kände staden innan och utan.

Hitman var det enda som jag övervägde att skippa, inte för att det är svårt utan väldigt tidsförödande och frustrerande då det kan vara väldigt svårt att hitta vissa personer.

Amen to that, brother. Speciellt när man råkar träffa på rätt person men har fel vapen med sig.

Även om det inte stör mig att storyn inte är så bra så stör det mig deto mer att radiostationerna är så pass mycket sämre. Radiopratet i GTA är ofta väldigt roligt och ibland vill man inte gå ut ur bilen för att diskussionerna på radion är så bra. Så är inte fallet här, varken snacket eller reklamen är roligt. Reklamspottarna är dessutom alldeles för få och efter ett tag blir man galen på Stefan som dyker upp hela tiden.

Jag håller med dig om radiokanalerna och reklamen. Men det uppvägs IMO med att man kan köpa typ 100 olika låtar i affärer och mixa som man vill med otroligt varitet med allt från klassisk Musik och Opera till Boybands och Smörsång. Jag gjorde en egen mix av låtar som jag använde i spelet istället för radion samt rippade en CD-skiva på XBoxen som jag hade med i spelet.

En sak jag inte gillade var humorn. Extremt dålig humor som mäst bara gick ut på att svära så mycket som möjligt och vara vulgär. Inte alls som i GTA där den också är vulgär men iallafall på ett roligt sätt. Och Players fjantiga repliker i slutet av varje storyline om årets sko-mode osv. Humorn tror jag var det klart sämsta i spelet.

[Robert Jonsson]

Jag känner precis samma sak. Tanken är att de ska kännas som en själv men jag tycker de blir aldeles för anonyma. Det är, som du säger, trist.

Du får inte glömma det viktigaste: det kommer ur en tradition där det fanns tekniska begränsningar för att kunna göra det. Även om det är möjligt numera är det enklare att låta bli.

[Crusader]

Jag känner precis samma sak. Tanken är att de ska kännas som en själv men jag tycker de blir aldeles för anonyma. Det är, som du säger, trist.

Du får inte glömma det viktigaste: det kommer ur en tradition där det fanns tekniska begränsningar för att kunna göra det. Även om det är möjligt numera är det enklare att låta bli.

Fast resenomenget jag oftast hör nu är att karaktären ska kännas mer som spelaren. Det var t ex orsaken när de gjorde Half-Life spelen och Breath of Fire. Personligen tycker jag att det bara är dumt. Och ännu värre är det när karaktärer reagerer på saker som den man spelar säger men som man själv inte hör. Vissa spel ser man hur den man spelar pratar men man hör inget/ser ingen text och sedan svarar en annan på det som just sades.
Skit irriterande.

[Crusader]

Condemned 2: Bloodshot.
Eathan Thomas har blivit ett agresivt fyllo, hans halunisationer blir bara värre och värre. Och samtidig blir invånarna i staden bara galnare och våldsammare. Thomas blir åter inkallad till sitt föredetta jobb för att hjälpa sina agent kollegor med att försöka hitta lösningen till krisen.

Många av klagomålen från ettan har de fixat nu med att t ex fördjupa fighting systemet, förmågan att plocka upp ammo till ditt vapen utan att behöva byta vapen.
Maskinerna som driver folk galna, som bara hintades om i extramatrialet till ettan, är här en stor del av storyn. Faktum är att alla lösa trådar från första spelet blir förklarade och knyts samman på ett bra sätt och allt får sin förklaring.

För mig känns det som att spelet har väldigt lite med ettan att göra och mer är som en remake. Karaktärerna har totalt omdesignats både till utseende och personlighet. (T ex Rosa som var en kort tuff Lotta Bromér-liknande Lab-tekniker iprydd glasögon i ettan är här en lång sexig kvinna som liknar Sydney Tamiia Poitier och Thomas ser ut som en vildvuxen uteliggare och slår halvt ihjäl folk bara för att de tittar konstigt på honom). Gameplay mässigt så har spelet uppgraderats ordentligt och är roligare på många vis. Efter att ha spelat 2:an så har jag inget som helst sug för att spela 1:an igen för 2:an är så pass mycket bättre och det blir svårt att sluta spela. Combos, chain-attacks, finnish och massa andra saker gör det riktigt kul att spela. Många nyheter. T ex så kan man nu slåss med bara händerna (en trigger per hand), man kan kasta vapen, man kan tackla fiender mm.
Dessutom kan man låsa upp förmågor som t ex att kunna hölstra ett skjutvapen eller förmågan att smyga sig på fiender osv. genom att hitta saker under banornas gång. Många banor har dessutom frivilliga tasks man kan göra också.

Att leta bevis och undersöka kroppar har också blivit mycket bättre. Nu är det inte bara att trycka på en knapp när det står "tryck på X" utan man måste undersöka och tänka logiskt och leta ledtrådar.

Några saker finns det givetvis att klaga på. Tasern, t ex, som var en stor del av spelet i ettan har här en väldigt liten funktion. Man har bara 5 batteri (1 per attack) och det finns sällan nya batteri. Medans man ofta använde den i ettan i sin strategi så blir det bara att man använder den som sita utväg här eller för att sätta fyr på någon. Det saknade jag verkligen.
Men jag antar att de ville att spelet skulle vara mer ren melee. Tyvärr är blockera nästan lika svårt som i ettan. Lite bättre men fortfarande lite svårt.
En annan sak är att ibland saknar jag en slutsekvens på kapitlen för jag känner det som att det ibland hoppar innan introt till nästa.
En annan sak är bristen på crosshair när man inte har skjutvapen. Att kasta och träffa rätt kan vara djävulskt svårt och man kastar mycket i spelet.
Sedan tycker jag det är synd att inte alla uppgraderingar man låser upp i spelet går över till FPS mode. (FPS låser man upp när man klarat spelet och då har typ alla fiender skjutvapen)

Väldigt kul spel. Gillade man ettan så kommer man älska det här och även om man inte gillade ettan så kommer man troligast ändå gilla det här väldigt mycket.
Betyg: 3,5/10

Edited by Crusader, 24 February 2009 - 04:55.

[Fiskrens]

Mass Effect (PC)
Så har man äntligen klarat av det. Så nära konstant lirande man kan komma i min situation här på slutet . Slutet var bra, men personligen håller jag Virmire som höjdpunkten i hela spelet.

Totalt sett väldigt, väldigt bra: dramatiskt, engagerande (ja tom. gripande), speltekniskt kul - fattar det som att det blir mer "action" i PC-versionen eftersom man har snabbknappar och inte behöver ta fram HUD:en lika ofta.

Enda "svagheten" är väl att historien lägger väldig vikt på att det är bråttom mot slutet, men att man speltekniskt kan ta det hur lugnt som helst. T ex kunde man ju i slutet, när man kapat Normady istället för att åka till Ilos fara iväg och kanske jaga en doktor eller leta mineraler, om man kände för det. Men det kändes så där... . Har å andra sidan svårt att se hur man ska lösa en sån knut och samtidigt behålla friheten i spelet (som är viktigare).

9/10 får det i alla fall.

[Robert Jonsson]

The Chronicles of Narnia: Prince Caspian

Ett licensspel och för många innebär det varningsflaggor. Sällan får de god kritik och, i ärlighetens namn, de stramas ganska hårt av bestämd story och pressade deadlines. Å andra sidan så har jag börjat känna att jag har en liten softspot för sådana sorts spel. Först Spiderwick, sen Lost och nu Prince Caspian. Jag har gillat samtliga.

Det är något nostalgiskt över dem för mig. Spelen lyckas skapa en känsla av ungdomlig nyfikenhet och skapar en känsla som jag hade då jag lirade Nes;en för himla många år sen. Det är inte mäktig grafik, innovativ story eller extrem spelkontroll - det är enkelt, snabbt och lätt att komma in i. Hugg lite fiender, lös lite enkla pussel och ta dig vidare till nästa bana.

I ärlighetens namn, jag har inte sett filmen som spelet baseras på och jag minns inte så mycket detaljer från boken som filmen baseras på, men jag har kul ändå. De obligatoriska filmklippen från filmen känns sådär. De skär sig ibland mot vad man ser i spelet, men inte tillräckligt ofta för att man ska störa sig på det. Ett litet problem är kanske att spelet känns lite skevt - de sista delarna av spelet är exempelvis betydligt lättare än de innan. Det gör att det känns litegrann som ett antiklimax att klara spelet.

Prins Caspian är inte svårt och spelet tog egentligen några få dagar (2-3 tror jag) - och då var jag inte ständigt fastlimmad vid krysslådan heller. För mig gör inte det så mycket, men för folk som vill ha århundranden av speltid blir det förstås värre. Jag tycker det är lagom. Jag har i alla fall motivation att spela om det för att få tag i de sista fem (okej, tre egentligen eftersom man måste spela co-op för att få tag i två av dem... Surt!) och det känns som ett spel som är okej att plocka fram för lite hjärndöd actionröj.

Allt som allt, ett helt okej lir.

Betyg: 3/5

[Robert Jonsson]

Lego Indiana Jones

Så var nästa spel avklarat och det är bara en achievement kvar innan det är 100% avklarat. Snart är jag ikapp Crusader!

I alla fall, jag har talat tidigare om det här spelet och hur hemsk spelkontrollen är. Av alla spel jag spelat har inget varit så hemsk för mina händer. Det gör fysiskt ont att spela en längre stund. Eller nu ljög jag, känseln i händerna domnar snarare av. Iofs. kan man skylla på att jag är en vekling, men eftersom det inte händer på andra spel finns det något fundamentalt ohälsosamt i spelkontrollen.

Ytterligare en sak som jag stör mig på är att det nästan hela tiden ska vara laddtider. Det är inte ett problem i vanliga fall, men när banorna är rätt korta och man jagar achievements blir det väldigt störande efter ett tag. AI:n är inget att hurra över heller och det händer fler än gång att den orsakar problem som gör att man måste avbryta banan och börja om. Knappast ett bra intryck.

Trots det finns det något charmig med spelet. Det går att spela utan kunskap om Indiana Jones-filmerna, men ärligt talat. Det blir roligare om man sett dem. Banorna är lite kluriga, särskilt innan man fattar Lego-logiken (ett hett tips: slå sönder allt!), men det blir aldrig riktigt svårt. Det är en rätt bra balans på problemtänkandet tycker jag. Eftersom det finns ett story mode och ett free mode innebär det också att det finns ett replay value för en gång. Efter det, i det läget jag är nu alltså, kommer det inte finnas mycket mer charm av spelet dock.

Med andra ord, inte ett spel som jag skulle köpa men som ändå är småcharmigt trots sina många fel.

Betyg: 2/5

[Crusader]

Altered Beast

Sega Klassikern med stort K. Fortfarande kul att spela med sin blandning av Grekisk mytologi (som Japanerna var galna i på 80-talet) och lite Japansk/Kinesisk. Ett side scrolling, platform, beat 'em up.
Kul upplägg och variation på banor och fiender och coola bossar. Och kul att man i banorna transformeras till olika magiska djur (Were-Wolf, Thunder Dragon, Ware-Bear, Were-Tiger och Golden Were-Wolf) med unika krafter. Dessutom får man lite glimtar mellan banorna om vad som händer Athena genom små bilder.

Handling: Zeus väcker 1-2 Centurion-krigare ur deras gravar för att rädda hans dotter, Athena, som blivit kidnappad av Underjorden och dödens Gud, Neff.

Men den har också dåliga sidor. (Och då menar jag inte mytologi-fel som Grekiska Centurions (som ju hör till Romariket), Underjordiska staden Dis (Från Den Gudomliga Komedin) och en Underjordens Gud som heter Neff)

T ex så får man oftast sista uppgraderingen (där man förvandlas) sent i banan och hinner ofta inte leka så mycket med krafterna innan slutbossen. Dessutom är det väldigt lätt att missa en uppgradering.
Barnorna är dessutom aldeles för korta tillochmed för den här tidens spel (vilket troligen har med att det från början var ett Arcade spel) där bossstriderna tar mycket längre tid än själva banorna.
Aldeles för få banor (bara 5 korta banor).

Utöver detta är slutbossen en stor besvikelse. Efter att ha slåtts mot en demon som växy fram ur marken, en gigantisk äklig planta full med ögon, en stor drake i en gigantisk snäcka och en magisk drakskål som sprutar eld så står man inför... en boxande Noshörning i ett par skorts med gympaskor. Verkligen? Var det där det bästa de kunde komma på som slutboss till ett mytologiskt inspirerat spel?

Men trots allt ett kul spel. Och nu kunde jag dessutom se att Grisarna med 2 Huvuden igentligen är Vargar.

Betyg: 2/10

Edited by Crusader, 07 March 2009 - 18:23.

[Crusader]

Phantasy Star

Handling: Lassic är härskare över solsystemet Algol och har blivit grym efter att ha funnit en ny religion.
Nero, ledare över en grupp rebeller, blir ihjälslagen av vakter när han försöker mörda Diktatorn Lassic. Med sina sista ord ber han sin syster, Alis, att fullfölja det han började och mörda Lassic.
Alis ger sig ut på en lång och farlig resa för att hitta alierade och vapen mäktiga nog att mörda Lassic.


Svårt att veta vad man ska säga om ett gammalt RPG så jag försöker gämföra med andra RPG från samma generation.

Spelets största plus är musik och grafik. Musiken är underbar och det finns inget att klaga på där. (men jag saknar en bosslåt)
Grafiken är också smått fantastisk för sin tid och visar tydligt just hur kraftfullare SEGA 8-bitar Master System var mot Nintendos 8-bitars konsoll. Trots att spelet kom i samma vända som Final Fantasy I och II så slår det dem grafiskt riktigt ordentligt.
Och att få spela i First Person i grottor och borgar, för att inte tala om i strider, är riktigt intresant.

Strids systemet är därimot mindre imponerande än FFs turbaserade. Upprepande samma sak helatiden utan variationer eller chans till strategi. Mot flera fiender kan man dessutom inte välja vem man ska anfalla utan det väljer maskinen.
Manuset och storyn är inte heller mycket att hänga i Julgranen. Ett gäng hjältar letar vapen för att kunna mörda en grym Kung. Vill man ha lite backstory så får man läsa det i manualen.
Det händer ingenting i spelet utan det är samma quest, man reser för att leta vapen för att döda den onda kungen. Även om den har en liten trevlig twist precis i slutet.
Och replikerna ger spelet nästintill ingenting då de är bara är korta och oftast bara ger precis den viktigast informationen. Typ Karaktär 1: "Ut ur mitt hus. Jag måste öva." Karaktär 2: "Vi ska mörda Lassic." Karaktär 1: "OK, men då måste vi resa nu."

Spelet är också väldigt frustrerande för oftast får man inga hintar eller hjälp med vart man ska eller vad man ska göra. Dessutom är grottor och torn labyrinter utan karta med många våningar där man lätt kan springa runt i timmar utan att veta var man är.
Man behöver en guide för att spela spelet för annars kommer man snart ge upp. Jag använde en och det tog ändå 27 timmar för mig att klara det.

En annan dålig sak är avsaknaden av variation på bossar. Där finns bossar i typ varje borg eller grotta men av alla bossar i spelet är det bara 5 som är exlusiva (plus en som återanvänds i en annan bossfight). Alla andra återkommer på andra ställen som dussinfiender vilket tar bort det speciella med dem.

I slutändan är detta ett spel jag troligen inte brytt mig om att spela klart om jag inte hade varit intreserad av att spela Phantasy Star II-IV och ville ha den kompletta upplevelsen (fast inget i första spelet utöver slutstriden har någon som helst betydelse i senare spel).
Det är OK att spela om man har den motivationen men annars så är det inget bra exempel på klassiskt RPG om man är sugen på att spela ett sådant. Men slut texterna var coola.

Betyg: 1,5/5

Edited by Crusader, 08 March 2009 - 00:40.

[Fiskrens]

Prince of Persia (2008)
Egentligen konstigt att ett spel som egentligen är så enahanda kan vara kul. Hoppa mellan väggar, pelare och ringar (ibland med hjälp av magi), slåss, rätt mycket tongue-in-cheek-dialoger, blåsa liv i ett antal magiska platser. Men kul var det, och snyggt. Trist med slutet, bara: kvinnan offrar livet för Det Goda som vanligt (iofs var hon egentligen redan död), men sen har man inget annat val än att göra hennes val - och allt man gjort i hela spelet - ogjort! Tycker att man kunde ha fått välja att respektera hennes val och gått vidare, ev. fortsättning hade de kunnat lösa historiemässigt på något annat sätt .

7/10 får det i alla fall.

Edited by Fiskrens, 11 March 2009 - 23:02.

[Robert Jonsson]

ELDER SCROLLS IV: OBLIVION

Jag fick tipset om Oblivion av en person efter att ha sagt jag gillade Fable 2. Omdömet var i princip allt du kan göra i Fable kan du göra i Oblivion, men det är dessutom större och bättre. Jag var väldigt orolig över att det skulle vara för öppet och därmed svårt för mig att komma in i. Det visade sig dock att det, trots att spelet är grymt stort, inte alls var särskilt svårt att komma in i. Tvärtom, det gick väldigt snabbt. Det är dessutom väldigt stort och du får istort sett hela tiden nya missions så din journal är aldrig tom. Det finns hur mycket som helst att göra i spelet!

Och tyvärr är det vad som är lite av problemet med spelet. Alla händelserna som spaltas upp är separata entiteter som inte tar hänsyn alls till varandra. Som när man räddar en persons fru och han säger han är tacksam för resten av sitt liv, vilket egentligen bara betyder tills man får nästa uppdrag som kräver att man talar honom. Då uppträder han som om man aldrig träffats. Efter att spelat spel som Mass Effect där handlingar får verkliga och långa konsekvenser duger inte det här längre. Det bryter illusionen om att man är delaktig i spelet. Det drar ned betyget rejält när illusionen bryts av en sammanhängande värld.

Ljud är viktigt. Musiken är väl okej, lite standard och inte alls något att hurra för - men den är i alla fall inte störande. Vad som däremot är störande är den begränsade urvalet av voice actors. En sak är att man inte kan casta skådespelare för varje individ, men ett stort nej-nej är att inte använda samma voice actor på en viktig person (som t.e.x Jauffre) en mängd vanliga människor. Det är dessutom ingen särskild hög kvalité på rösterna heller, utan det är egentligen endast huvudskurken som jag tycker gör en bra prestation.

Huvudstoryn är egentligen inget att hurra över heller. En typisk klyscha inom fantasygenren. Vi har sett den tusentals gånger innan och vi lär se den tusentals gånger efter det här. Den fungerar och har ett lite annorlunda slut med avslutningen, vilket jag uppskattar. Å andra sidan har jag hört folk säga att det inte är huvudstoryn som är det stora med Oblivion, utan det är sidequestsen. Jag vet inte jag. Alltså, det finns hur mycket som helst att göra och det är positivt som jag sagt men många av dem är fortfarande enligt principen "spring dit - döda - loota". Ibland blir det så himla enformigt, som exempelvis samtliga Oblivion-plan. Ibland blir det dock en mer bisar variant, som när man blir tvungen att fängslas i en tavla för att rädda en konstnär. Då sticker man ut hakan lite och jag skulle nog vilja ha mer sådant. Bort från det traditionella.

Allt som allt, ett stort spel som kan spelas i evigheter av den som känner sig road av tradfantasy. Jag är dock inte riktigt en av dem.

Betyg: 3/5

[Chrille]

Gears of War 2
Har inte kört ettan så man kastas in i storyn halvägs. Det krävs inte mycket jobb att ändå förstå vad som är på gång och man sätter sig in ganska fort i spelet. Ett stort plus för oss nykomlingar!

Det som spelet faller mest på är solo-campaign. Gameplayet var ok i början men åkte nedåt allt eftersom, kan bero på att detta nog inte är min typ av spel. Kort sagt: Det blev väldigt tjatigt till slut. De försöker rädda det med vissa moment där du bemannar fordon och liknande, det gjorde det visserligen mer varierande fast inte särskilt mycket roligare.

Ganska dålig A.I. för de soldater man spelar med. På de sista banorna var man nästan tvungen att göra allt själv pga att ens kompis hade bestämt sig för att huka bakom en vägg tills alla fiender var borta. Och alltför ofta när man behöver en revive så står dem där och tittar på en istället för att hjälpa en upp och det slutar med att man dör. Co-Op var alltså att föredra starkt isåfall, spelet blev inte roligare i sig men man kan ju ha kul åt varandra när man klantar sig och liknande. Spelet flyter på riktigt bra online måste också sägas.

Det jag gillade var grafiken, musiken, hur roliga huvudkaraktärerna ser ut och hur de uppför sig. Riktigt snygga miljöer som varierar mycket, från städer, grottor, laboratorium osv. Alltid skönt med ögongodis. Och givetvis så dyker det upp mycket brutalitet, blod och gore i vissa moment som uppskattas om man gillar sånt. Utan att spoila för mycket: I ett moment drunknar du nästan i blod.

Spelet har också riktigt bra support för achievements, något jag skulle vilja se mer i andra spel. Du kan i spelet kolla hur mycket du behöver för att låsa upp dem, och se vad du saknar osv.

Betyg: 3/5
Tror det inte var riktigt mitt spel gameplay-mässigt, annars coolt.