39 replies to this topic

[Georgia]

För i "Science Fantasy"-havet så hittar du en större halvö som rent döpts till "Skräck".

Fick mig att tänka på Stephen King och Dean R Koontz.
De klassas ju oftast i skräck genren men de har så mycket inslag av allt det andra i sina böcker.

[dukeofnewyork]

Jag föredrar rena genrer, men det vore mig främmande att avstå från crossovers och experiment. Det ska ju tilläggas att jag läser mycket lite sci-fi (i princip endast klassikerna) och ingen fantasy, utan nästan uteslutande tar del av det via film/tv (och rollspel i yngre dar). Har egentligen aldrig varit något fantasy-fan, visst lite D&D, lite Tolkien, men that's about it. Skräck däremot konsumeras på längden och tvären (även om jag generellt sett läser förbålt lite), vilket väl får anses vara fantastik, men likväl ändå är en genre i sig i min mening. Jag anser mig inte vara fan av "Fantasy" så som jag förstår det i alla fall, men väl av "Horror".

Varför jag föredrar rena genrer även om det gärna får vara skräckinslag i sci-fi och tvärtom (skräck per se innebär ju inte övernaturliga element, även om händelser tolkas så av eventuella protagonister) är på grund av den överenskommelse som finns mellan mig som läsare/tittare och verket. Om jag ska se en sci-fi-film, då vill jag inte ha drakar och trollkarlar, om inte det skrivs in överenskommelsen eller kan skrivas in i historien utan att rucka på ramen (som trollkarlarna i B5 t.ex.). Men visst kan jag medvetet välja en crossover, men det är en annan sak. Jag gillar ju sci-fi av en anledning, bland annat för att jag egentligen inte har mycket bry av trollkarlar och gudar och annat. Den vetenskapliga spekulationen är ju en inte oviktig beståndsdel av sci-fi (även om det inte alltid tas tillvara) och det som tillsammans med det att människan ställs inför det okända gör genren så spännande.

Det hela kokar egentligen ner till vad sci-fi egentligen är och även om serier som BSG verkligen tänjde på gränserna tills de närmast brast, fanns ju spänningen mycket i att de inte överträdde dem. Det beror iofs på hur man tolkade finalen...

I korthet, överenskommelsen mellan läsare/tittare och verket är viktig och får inte brytas, men den kan revideras om läsaren går med på det. Crossovers är ok, inte lata författare. Och: Deus ex machina är en dödssynd. I vilken form den vara månde.

Edited by dukeofnewyork, 10 August 2009 - 16:44.

[tntclr]

Vilket poängterar mitt resonemang om att genrer inte kan slås fast till att vara en specifik sak. Det är ständigt föränderligt och det är ytterst kontextberoende. Det fungerar som en bra riktlinje för att finna liknande verk men man bör aldrig låsa sig fast vad en genre måste vara.

Borde väl tillägga att jag egentligen inte heller gör det. Jag tycker själv att "Fantastik" blir rätt konstlat, och termerna SF/Fantasy är så inarbetade att det inte lönar sig att försöka jobba bort dem. Genrebeteckningarna finns där på gott och ont, det är bara synd om man missar någon bra författare för att denne klassas "fel".

Bra poänger. Samtidigt, om beteckningarna blir helt arbiträra så "funkar" de ju inte längre på ett adekvat sätt, förutom kanske i ett helt cyniskt marknadssammanhang (som ett sätt att sortera olika varor). Hur mycket en genre än dekonstrueras eller förflyktigas så måste det ju finnas en kärna som undviker all förändring, denna likhet som Sentinel nämner - eller? Frågan är i vilka temer vi kan närma oss denna kärna, kan vi ge några (positiva eller negativa) beteckningar av SF och Fantasy som inte direkt upplöser dem som genrer?

Det hela kokar egentligen ner till vad sci-fi egentligen är och även om serier som BSG verkligen tänjde på gränserna tills de närmast brast, fanns ju spänningen mycket i att de inte överträdde dem. Det beror iofs på hur man tolkade finalen...

I korthet, överenskommelsen mellan läsare/tittare och verket är viktig och får inte brytas, men den kan revideras om läsaren går med på det. Crossovers är ok, inte lata författare. Och: Deus ex machina är en dödssynd. I vilken form den vara månde.

BSG = "Gräns, vilken gräns?...Jaha, du menar den där grejen vi passerade för fem timmar sedan"

[Mjolnir]

Tips på någon populärvetenskaplig litteratur som behandlar detta skulle vara väldigt uppskattat.

Visst. Physics of the Impossible av Michio Kaku behandlar vanliga SF-inslag, bland annat tids- och FTL-resande.

Astrofysikern Paul Davies har skrivit About Time och How to Build a Time Machine, som går in djupare på ämnet tid.

Frågan är i vilka temer vi kan närma oss denna kärna, kan vi ge några (positiva eller negativa) beteckningar av SF och Fantasy som inte direkt upplöser dem som genrer?

Jag försökte ge en ganska allmängiltig definition av SF i denna post.

Man brukar tala om två formella kriterier. Först måste den innehålla något/några spekulativa element som har en bärande roll i handlingen, som dukeofnewyork sa. Vilka dessa är bestämmer författaren men en del idéer har använts tillräckligt mycket för att utkristalliseras till egna subgenrer, som har skiftat i popularitet beroende på tidsandan. Just nu är bl.a steampunk [China Mieville och många andra], den brittiska vågen av neo-space opera [Alastair Reynolds, Iain M. Banks, Peter F. Hamilton, Stephen Baxter] och den teknologiska Singulariteten [Vernor Vinge, Charles Stross] inne.

Sedan ska den bygga på en naturalistisk metafysik. Det innebär att berättelsens verklighetsbild i utgångsscenariot ska överenstämma med vår realitet och avsteg från denna ska vara motiverade med logiska resonemang. För att ta två exempel:

Richard Mathesons I am Legend är Science Fiction trots sin användning av det beprövade skräckkonceptet vampyrer därför att den presenterar vampyrism som resultatet av en parasitisk, bakteriell infektion av en art som inte råkar tåla solljus. Den ger också vetenskapligt motiverade förklaringar till andra kända inslag som förknippas med vampyrmyten, såsom avsmaken för vitlök, rädslan för heliga symboler etc.

Star Wars är inte Science Fiction utan "space fantasy" eller vad man nu vill kalla det bl.a för att det innehåller en ofta omtalad "Kraft" som saknar motsvarighet i verkligheten och som i princip är jämbördig med magi. Ett annat skäl är att det presenterar en moralisk världsordning där godhet och ondska - uppmålade i de alternativa termerna ljus och mörker - inte är mänskliga abstraktioner utan konkreta, ontologiska föreetelser. Vilket råkar vara ett av de vanligaste kännetecknen hos Fantasy.

[Robert Jonsson]

SoD: Nu skall du inte förstöra min fina tankegång med en massa prat om varumärken, patent och pengar...

Sorry att jag förstörde din saga.

Att säga "allt som har övernaturliga inslag är fantasy" är väl en generalisering som är en smula magstark för mig. För i "Science Fantasy"-havet så hittar du en större halvö som rent döpts till "Skräck".

Mm... Precis.

Jag har nog alltid sett skräck som en underkategori till Fantasy, de två stora bitarna är Science Fiction och Fantasy och sedan kan man dela in det i allt finare och finare bitar.

Jag har som sagt var en annan åsikt i genren, eftersom skräckgenren är otrolig mycket bredare i min mening än vad både fantasy och SF är för mig. Det kan utspela sig i så många olika miljöer och tider, vilket för mig gör att de inte är knutna till just specifika fenomen (teknologi i SF, magi ochm vanligen, episk storslagenhet i fantasy), utan snarare är fokuserade på känslor som kan placeras var som helst. Följande skrev jag i min C-uppsats "Silence, Sounds and Screams":

Enligt Neale är det ytterst svårt att definiera en genre till fullo, men Tamborini och Weaver har i sin artikel A Perspective of Fictional Horror presenterat ett förslag, där de delar in skräckgenren i tre subgenrer. Detta används för att tydligare markera de olika slags filmer som förekommer inom skräckgenren, men inte för att definiera exakt vad skräckgenren är. De tre subgenrerna är supernatural (exempelvis de två filmerna som analyseras i uppsatsen, nämligen Darkness Falls och The Mummy [Roberts anm. den från 1932], science-fiction (som exempel kan Alien (1979, Ridley Scott) och Event Horizon (1997, Paul W.S. Anderson)) nämnas, men kategorin inkluderar även filmer som the Faculty (1998, Robert Rodriq uez)) och psychological horror (exempelvis Psycho (1960, Alfred Hitchcock) och Scream (1996, Wes Craven)).

Ta nu inte det som att jag ser all SF som en subgenre till skräck, utan jag menar snarare att vissa verk (filmer eller böcker) snarare präglas av skräckgenren än SF (såsom filmen Event Horizon eller spelet Dead Space - i alla fall av den känsla jag fått).

Bra poänger. Samtidigt, om beteckningarna blir helt arbiträra så "funkar" de ju inte längre på ett adekvat sätt, förutom kanske i ett helt cyniskt marknadssammanhang (som ett sätt att sortera olika varor). Hur mycket en genre än dekonstrueras eller förflyktigas så måste det ju finnas en kärna som undviker all förändring, denna likhet som Sentinel nämner - eller? Frågan är i vilka temer vi kan närma oss denna kärna, kan vi ge några (positiva eller negativa) beteckningar av SF och Fantasy som inte direkt upplöser dem som genrer?

Jag har grundat min syn på genrer främst från Neales syn, men har grundat mig en lite mer utvecklad syn genom att sätta det emot masskulturteoretiker. Genrerna kan då sägas vara cykelmässiga eftersom de till slut når en mättnad (t.ex. var skräckfilmen Saw en av de stilbildarna för dagens splat-pack regissörer och efter den följde tortyrporrfilmerna i en stor skara - både bra filmer som Hostel och bleka kopior). I mättnaden finner man något nytt, vilket blir en succé och skapar nya kopior. Den förnyelsen som sker utifrån mättnaden är vad som förnyar genren.

BSG = "Gräns, vilken gräns?...Jaha, du menar den där grejen vi passerade för fem timmar sedan"

Om jag förstår saken rätt syftar han på det pre-deterministiska Gudssynen som färgade slutet av serien.

[tntclr]

Jag har grundat min syn på genrer främst från Neales syn, men har grundat mig en lite mer utvecklad syn genom att sätta det emot masskulturteoretiker. Genrerna kan då sägas vara cykelmässiga eftersom de till slut når en mättnad (t.ex. var skräckfilmen Saw en av de stilbildarna för dagens splat-pack regissörer och efter den följde tortyrporrfilmerna i en stor skara - både bra filmer som Hostel och bleka kopior). I mättnaden finner man något nytt, vilket blir en succé och skapar nya kopior. Den förnyelsen som sker utifrån mättnaden är vad som förnyar genren.

Om jag förstår saken rätt syftar han på det pre-deterministiska Gudssynen som färgade slutet av serien.

Visst, men detta är ju ett sätt att försöka förklara uppkomsten av nya genrer, och dynamiken bakom en redan etablerad genres rörelser, och jag tror att din förklaring är korrekt i vissa fall men kanske inte i andra, då den verkar implicera att det är främst ekonomisk aktivitet (dvs. att många ser en viss film på bio/köper en dvd) som är styrande/bestämmande för hur en genre utvecklas. Detta är såklart en viktig faktor, kanske främst i etablerandet av en genre, men själva innovationen är ju redan utförd innan den är en succé s.a.s. Det finns alltså andra faktorer/variabler som måste redogöras för, som sker innan etablerandet. Varför innovation? Här kanske man kan hitta svar hos sociologer som Pierre Bourdieu eller Gabriel Tarde. Allt detta är ju väldigt intressant, men min tidigare fråga kvarstår - finns det inte något som bestämmer en genre, något som är beständigt? Tortyrporren är väl fortfarande förankrad i det som kallas Skräck eller hur, som en subgenre? Hur förhåller du dig till Mjolnirs definition, tycker du det är relevant att tala om stabila former eller element som inte berörs av förändringar och förnyelse?

Angående det spoilermärkta: ungefär så

[Robert Jonsson]

Ja, precis. Jag talar om hur genren förändras - jag säger ingenting om hur den uppkom. För att förtydliga mig: om jag köpt masskulturteoretikernas resonemang hade jag sagt att företagen sätter agendan hur genren förändras, men det gör jag inte. Jag menar snarare att företagen i högre utsträckning anpassar sig till publiken. Blir en film en framgång försöker man genast att skapa kopior på samma koncept för att åka snålskjuts på den första filmen. Därmed sker förnyelsen av genren. Med andra ord, företagen är inte den dominerande faktorn i skapandet av genren. Jag säger inte att det är den enda faktorn, men ser vi på det realistiska är den dominerande faktorn att film skapas för att de vill tjäna pengar(btw - intressant sidnotering, de flesta filmer som görs i Hollywood går med förlust - de få som blir riktiga framgångar är de som betalar för de övriga filmerna). Sedan finns det givetvis vissa filmskapare som gör film med en särskild intention också, men skulle den vara den drivande faktoren skulle filmerna se väldigt annorlunda ut. (Hmm... Nu talar jag mest om film - jag har sämre koll på om resonemanget går att tillämpa på böcker t.ex.)

Om du syftar på Mjolnirs inlägg i #29 så säger jag att han ringar in det du kallade för en grundläggande kärna (conventional markers, jag tar upp mer om det senare i inlägget) inom SF och beskriver även en utveckling av subgenrer i den. Jag är inte särskilt insatt inom den litteraturen, så jag utgår från att Mjolnir har helt rätt i definitionerna. Jag tycker dock inte att man kan tala om statiska genrer. Jag är medveten att inom det vetenskapliga fälten för genreforskning finns det en debatt rörande genrens natur: dynamisk eller stabilitet, där den sistnämnda var den som etablerades först tillbaka på Aristoteles dag. Det var inte förrän under romantiken som tankarna kring en dynamisk genre uppstod. Eftersom jag lutar mig mot formalisterna och Neale i vad jag anser hur en genre är, så tycker jag med andra ord att den är dynamisk.

För mig är genrerna främst en term som används för att beskriva vad för generella förväntningar man bör ha på ett verk. Användningen av genrer anpassas sedan till målgruppen man talar med. För en skräckfilmsfantast skulle jag beskriva Saw och Hostel som tortyrporr, medan jag skulle använda skräckis till en kompis och thriller för en som associerade skräck till slashers. Det här är saker som definitivt kan beröras av Bourdieus begrepp "fält", men även av retorikens doxa för att närma sig målgruppstänkandet.

Neale nämner något som kallas för versimilitude och conventional markers. Det första handlar om överrenskomelsen mellan narrativet och publiken. Alltså vad de förväntar sig och vad narrativet ger dem för nya förväntningar. Conventional markers är det begrepp dock som jag tror du är ute efter. Det handlar om de faktiska dragen i ett narrativ som gör att man vet vad som läsare/tittare/spelare kan förvänta sig av narrativet. Exempel från min mastersuppsats "Från datorspel till film" rörande sådana drag i survival horror-spelen:

För spelens survival horror-genre är den kanske tydligaste konventionella markören den ständiga resurshantering spelaren måste göra. Hon måste bestämma sig för om det är värt att bekämpa monstret nu eller spara ammunition till senare i spelet. Utöver det krävs också att hon löser pussel och gåtor för att komma till nya områden. Andra exempel är att fasta kameravinklar används för at [sic!] skapa en känsla av att inte kunna se varifrån faran kommer."

Så ja, det finns särskilda drag som gör att man kan tala om för att definiera en genre. Men nej, de är inte beständiga för mig. De kan vara likadana under en lång tid, men i slutänden tror jag att de är dömda att förändras och utvecklas till nya genrer och subgenrer. Däremot kan man alltid tala om genrer i en historisk kontext (t.ex. vad som var en skräckfilm på 1930-talet och vad som var det på 2000-talet).

Edited by Sentinel of Dreams, 10 August 2009 - 23:31.
Förtydligade ett resonemang.

[tntclr]

Väldigt intressant inlägg Några anmärkningar:

Ja, precis. Jag talar om hur genren förändras - jag säger ingenting om hur den uppkom. För att förtydliga mig: om jag köpt masskulturteoretikernas resonemang hade jag sagt att företagen sätter agendan hur genren förändras, men det gör jag inte. Jag menar snarare att företagen i högre utsträckning anpassar sig till publiken. Blir en film en framgång försöker man genast att skapa kopior på samma koncept för att åka snålskjuts på den första filmen. Därmed sker förnyelsen av genren. Med andra ord, företagen är inte den dominerande faktorn i skapandet av genren. Jag säger inte att det är den enda faktorn, men ser vi på det realistiska är den dominerande faktorn att film skapas för att de vill tjäna pengar(btw - intressant sidnotering, de flesta filmer som görs i Hollywood går med förlust - de få som blir riktiga framgångar är de som betalar för de övriga filmerna). Sedan finns det givetvis vissa filmskapare som gör film med en särskild intention också, men skulle den vara den drivande faktoren skulle filmerna se väldigt annorlunda ut. (Hmm... Nu talar jag mest om film - jag har sämre koll på om resonemanget går att tillämpa på böcker t.ex.)

Det här känns lite motsägelsefullt, eller missförstår jag dig bara? Film (vi kan för enkelhetens skull hålla oss till film, för jag tror förhållandena skiljer sig för andra medier) görs av företag för att tjäna pengar, vilka filmer som görs beror på vad publiken tidigare har uppskattat, och en genre förnyas när dessa företag kopierar tidigare framgångar, dock är inte dessa företag den dominerande faktorn när genren skapas? Vad har förnyelse av en genre och att skapa en genre för förhållande till varandra här? Jag är helt med på att publikens reaktioner är viktiga, men vi ska ju inte underskatta företagens förmåga att skapa publikens begär genom olika sorters marknadsföring, vilket direkt gör relationerna mellan filmen i sig, publiken och företaget mer komplexa - företaget försöker ju aktivt att förverkliga en framgång. En sak till: hur ska vi förhålla oss till innovationer som inte blir framgångar, vad har de för betydelse för genren och dess förnyelse/utveckling?

För mig är genrerna främst en term som används för att beskriva vad för generella förväntningar man bör ha på ett verk. Användningen av genrer anpassas sedan till målgruppen man talar med. För en skräckfilmsfantast skulle jag beskriva Saw och Hostel som tortyrporr, medan jag skulle använda skräckis till en kompis och thriller för en som associerade skräck till slashers.

Vad är din förståelse av subgenrer? Kan t.ex. tortyrporr ha status som en egen genre i en viss kontext?

Neale nämner något som kallas för versimilitude och conventional markers. Det första handlar om överrenskomelsen mellan narrativet och publiken. Alltså vad de förväntar sig och vad narrativet ger dem för nya förväntningar. Conventional markers är det begrepp dock som jag tror du är ute efter. Det handlar om de faktiska dragen i ett narrativ som gör att man vet vad som läsare/tittare/spelare kan förvänta sig av narrativet.

Så ja, det finns särskilda drag som gör att man kan tala om för att definiera en genre. Men nej, de är inte beständiga för mig. De kan vara likadana under en lång tid, men i slutänden tror jag att de är dömda att förändras och utvecklas till nya genrer och subgenrer. Däremot kan man alltid tala om genrer i en historisk kontext (t.ex. vad som var en skräckfilm på 1930-talet och vad som var det på 2000-talet).

Jag håller med dig här, jag tycker också att det är rimligt att tala om genrer som dynamiska. Vid varje specifikt tillfälle har en genre sina 'conventional markers', som är föränderliga men som också kan stabiliseras under en längre tid, som du påpekar. Kanske rör sig dessa 'conventional markers' i helt andra hastigheter än vad vi gör, och därför framstår som mer stabila än vad de egentligen är.

[Robert Jonsson]

Film (vi kan för enkelhetens skull hålla oss till film, för jag tror förhållandena skiljer sig för andra medier) görs av företag för att tjäna pengar, vilka filmer som görs beror på vad publiken tidigare har uppskattat, och en genre förnyas när dessa företag kopierar tidigare framgångar, dock är inte dessa företag den dominerande faktorn när genren skapas?

I stort sett så. Fast jag menar snarare att förnyelsen kommer i det skedet när marknaden är mättad och nästa film får ett genombrott, vilket gör att företagen kopierar originalet. Det första steget görs när normen bryts och sedan börjar bli den nya normen för genren.

Vad har förnyelse av en genre och att skapa en genre för förhållande till varandra här? Jag är helt med på att publikens reaktioner är viktiga, men vi ska ju inte underskatta företagens förmåga att skapa publikens begär genom olika sorters marknadsföring, vilket direkt gör relationerna mellan filmen i sig, publiken och företaget mer komplexa - företaget försöker ju aktivt att förverkliga en framgång.

Givetvis är reklam och så viktigt, men när jag läste mig in på de ekonomiska faktorerna om Hollywood så visade de sig faktiskt vara mindre viktiga än vad man kan tro. De tjänar till att få in fler tittare vid premiären - därefter spelar recensione r och framför allt word of mouth betydligt större roll för att locka dit tittarna. Helt enkelt, om den uppfyller publikens versimilitude, vilket ofta kan sägas bero på hur väl filmen uppfyller genrens conventional markers. Helt enkelt: är filmen bra i målgruppens ögon är det vad som lockar flest åskådare. Ingen reklam eller marknadsföring kan i längden ersätta kvalitén (här använt i kontext knuten till målgruppen) som målgruppen förväntar sig. (Ett intressant boktips för den som vill lär sig mer om Hollywood och ekonomin kring filmer rekommenderar jag boken Hollywood Economics – How extreme uncertainty shapes the film industry av Arthur De Vany.)

En sak till: hur ska vi förhålla oss till innovationer som inte blir framgångar, vad har de för betydelse för genren och dess förnyelse/utveckling?

Det är en bra fråga. Jag har faktiskt inte tänkt på det så mycket, men spontant skulle jag vilja mena att de har en betydelse. Främst kanske för riktiga afficionados som gräver djupare in i en genre. Se mitt resonemang för subgenrer nedan. Det är nästan så jag funderar på om subgenrer i högre mån skapas av "fans" än genom den utveckling som jag beskrev för genrer. Jag har inte bestämt mig där ännu. Som sagt var, du ställde en mycket bra fråga.

Vad är din förståelse av subgenrer? Kan t.ex. tortyrporr ha status som en egen genre i en viss kontext?

Absolut. För ett otränat öga skulle det bara klassas som skräckfilm, eftersom hon inte är insatt i nyanserna. Precis som romantiska komedier kan delas in i olika subgenrer av deras fans, medan det för många skräckfilmsfantaster bara är en stor bred genre. Precis som vinsmakare talar om olika kategorier av vin med olika smaker, medan det för andra kanske bara är ett sätt att bli berusad på. För den som är insatt i en genre blir "smaken" mer raffinerad då hon lär sig mer om likheter och olikheter mellan olika verk inom genre.

Vid varje specifikt tillfälle har en genre sina 'conventional markers', som är föränderliga men som också kan stabiliseras under en längre tid, som du påpekar. Kanske rör sig dessa 'conventional markers' i helt andra hastigheter än vad vi gör, och därför framstår som mer stabila än vad de egentligen är.

Till viss del, absolut. Tänk på att conventional marker är de mest typiska dragen som präglar genren. När förändring kommer är det också på ytan det kommer först och glidningen över till en ny genre sker över lång tid. I vissa fall kanske det sker en drastisk revolution, men det är sällan som det börjar där. I så fall kan det nog lätt klassas som en helt annan genre.

[Mjolnir]

Och var hamnar en subgenre som Steampunk ("historisk SF")? Det brukar klassas som SF, men t ex China Miévilles Bas Lag-verk anses vara fantasy fast det helt klart har SF-inslag.

Efterledet "-punk" signifierar för mig ett kritiskt öga riktat mot samhället berättelsen utspelar sig i. Så var det iaf med cyberpunken, som med sin dystopiska ton förhöll sig ambivalent till den teknologiska utvecklingen som bistod multinationella konglomerats makt över individen. Men i mycket steampunk verkar berättarna strunta i den sociala kontextens begränsningar och bara utnyttja de historiska kulisserna som spännande miljöer att leka och äventyra i. Är steampunken historiskt medveten ser jag den därför som SF, annars är den bara Fantasy omsvept i pseudoviktoriansk estetik (låt oss inte heller glömma att K.W. Jeter ursprungligen myntade termen som ett skämt).

Inte helt olikt Fantasy i allmänhet då, som ofta utspelar sig i kvasihistoriska miljöer men där moderna värderingar tas för givna, utan någon reflektion över hur de kom till. Den dissonansen är en av anledningarna till att jag föredrar SF.

[tntclr]

I stort sett så. Fast jag menar snarare att förnyelsen kommer i det skedet när marknaden är mättad och nästa film får ett genombrott, vilket gör att företagen kopierar originalet. Det första steget görs när normen bryts och sedan börjar bli den nya normen för genren.

Givetvis är reklam och så viktigt, men när jag läste mig in på de ekonomiska faktorerna om Hollywood så visade de sig faktiskt vara mindre viktiga än vad man kan tro. De tjänar till att få in fler tittare vid premiären - därefter spelar recensione r och framför allt word of mouth betydligt större roll för att locka dit tittarna. Helt enkelt, om den uppfyller publikens versimilitude, vilket ofta kan sägas bero på hur väl filmen uppfyller genrens conventional markers. Helt enkelt: är filmen bra i målgruppens ögon är det vad som lockar flest åskådare. Ingen reklam eller marknadsföring kan i längden ersätta kvalitén (här använt i kontext knuten till målgruppen) som målgruppen förväntar sig. (Ett intressant boktips för den som vill lär sig mer om Hollywood och ekonomin kring filmer rekommenderar jag boken Hollywood Economics – How extreme uncertainty shapes the film industry av Arthur De Vany.)

Fenomenets komplexitet börjar framträda. Anledningen till att jag nämnde marknadsföring var just för att uppmärksamma en aktiv strategisk roll hos filmbolagen redan innan filmen har premiär. Därför är det också intressant att iaktta hur viktiga faktorer för en films framgång inte lämnas åt slumpen - word of mouth är ju t.ex. redan en approprierad 'teknik' hos vissa reklambyråer, buzzing tror jag det kallas. Så även här kan vi se hur saker ting är i rörelse, hur tidigare roller och verksamheter förändras.

Tänk på att conventional marker är de mest typiska dragen som präglar genren. När förändring kommer är det också på ytan det kommer först och glidningen över till en ny genre sker över lång tid. I vissa fall kanske det sker en drastisk revolution, men det är sällan som det börjar där. I så fall kan det nog lätt klassas som en helt annan genre.

Vad menas med ytliga förändringar? Vi kan ta två exempel som populariserat tidigare innovationer. Saw och tortyrporr är ju helt klart ett intressant exempel på hur en ny kommersiellt gångbar trend uppstår, men för en skräckfilmsfantast borde dessa filmer inte innebära en direkt innovation vad gäller skräckgenren. Tortyr-temat är ju sedan tidigare utforskat i t.ex. Guinea Pig-filmerna. Vi har även Blair Witch Project (som också är intressant ur ett marknadsföringsperspektiv), som populariserade den pseudo-dokumentära estetiken som vi kan se i t.ex. Clovefield och [rec]/Quarantine (handkamera används ju också på ett väldigt effektivt sätt i vissa scener i Instängd/The Descent). Detta grepp har föregångare i t.ex. Cannibal Holocaust. I båda fallen har vi att göra med innovationer som inte direkt blir framgångar, utan som populariseras och kopieras årtionden senare. Om de generella förväntningarna på en skräckfilm, och det som definierar genren, bestäms av de starkaste trenderna (dvs. genrens kvalitativa egenskaper bestäms kvantitativt), vilken status får då filmer som Cannibal Holocaust och Guinea Pig? Ska de betraktas som ytliga förändringar?

[Mjolnir]

Kanske är det dags och pensionera science-fiction/sci-fi och fantasy som genre och helt enkelt slå ihop dem till ett gemensamt uttryck?

Det finns redan ett - Speculative fiction, spec-fic eller bara SF (inte att förväxla med SF som i Science fiction). Används dock inte så ofta, av förståeliga skäl: det är för oprecist. Det finns en milsvidd skillnad mellan exempelvis Greg Egan och J.K. Rowling och att klumpa ihop dem under en och samma term säger inte mycket mer än "de skriver inte om neurotiska medelklassmänniskor med relationsproblem."

[Snusmumriken]

För mig är det själva historiens budskap som får mig att läsa/se/spela vidare mer än var någonstans i rum och tid som historien utspelar sig. Inte så att jag är likgiltig för miljöerna, tvärtom. En berättelse med tråkiga och/eller dåligt utvecklade miljöer men med intressanta karaktärer och spännande budskap kommer att kunna bibehålla mitt intresse medans om det omvända gällde skulle jag mycket snart lägga undan boken/sappa vidare/börja googla saker på måfå.
Därför röstade jag på en blanding, inte för att jag VILL ha fantasy uppblandat med science fiction utan för att det stör mig inte det minsta när genrer blandas. Fast jag tycker nog ändå att fantasy är snäppet roligare.

Sen är det väl så att jag är tämligen dåligt insatt i genré forskning och håller mig nog till den simpla tolkningen att utspelar det sig i en värld som är baserad på någon form av historisk civilisation (medeltida Europa eller dylikt) så är det fantasy och utspelar det sig ombord på rymdskepp är det science fiction. Jag har dock full förståelse för att Star Wars är svårt att definiera men det är väl så att har en berättelse tydliga drag av två olika genrér så får man utgå från den aspekt som är mest definierande för berättelsen? Star Wars har rymdskepp och robotar som viktiga koncept men samtidigt också "Kraften" och det känns som att bägge aspekterna är minst lika viktiga för helheten.

Dumbledore dying in Harry Potter? Convinced he'll be back before too long. Things looking grim for Frodo in Lord Of The Rings? Firm in my belief that there's some get out of Mordor free card just over the next page. Fantasy, to me, exists in worlds where the rules can be entirely different, and be that way without any explanation other than "It's magic!" but science fiction has to at least try and make sense in the world we know of. To me, at least.

Jag reagerade en smula på det här. För mig är berättelser berättelser och varje händelse måste motiveras. Nu vet jag inte hur Dumbledore dör men oavsett var under Frodos äventyr i Mordor som författaren syftar på att det finns ett "get out of Mordor free card" så finns det ju förklaringar till att Frodo faktiskt lyckas överleva. Omständigheterna är tydligt beskrivna och är ,för mig i alla fall, inte ett dugg otydliga. Hur som helst så håller jag inte med om att fantasy kan definieras som berättelser där det inte finns några regler. Så klart det gör! Oavsett genré, om inte berättelsen går ihop och förklaras utifrån den berättelsens ramar då är det inte en bra berättelse enligt mig. Sen antar jag att man har lättare för att se logiken om man samtidigt tycker om berättelsens ramar.

En av mina första "Sense of Wonder"-ögonblick som jag minns var nån bok jag läste på biblioteket när jag var jätteung där jag har för mig att större delen av serien var en fantasyquest som slutade med att hjälten hittade en massa gammal bortglömd teknologi som hjälpte honom i slutet.

"I Nidhuggs tid" eller något sånt? I såfall så har jag läst den jag med, har till och med ett ex någonstans häromkring. Bra bok

[Peak]

Ingen aning vad den heter. Minns inte ens mycket vad den handlade om, men jag minns att jag gillade den mycket. Kan mycket väl vara den boken.

[Mjolnir]

Jag har dock full förståelse för att Star Wars är svårt att definiera men det är väl så att har en berättelse tydliga drag av två olika genrér så får man utgå från den aspekt som är mest definierande för berättelsen? Star Wars har rymdskepp och robotar som viktiga koncept men samtidigt också "Kraften" och det känns som att bägge aspekterna är minst lika viktiga för helheten.

De är inte i närheten av lika viktiga. Rymdskeppen och robotarna är kulisser som skulle kunna bytas ut mot mer typiska Sword & Sorcery-inslag utan att det påverkade handlingen nämnvärt. "Kraften" är däremot en metafysisk grundval som definierar karaktärerna och därmed styr handlingen i långt högre grad.

Edited by Mjolnir, 05 January 2010 - 20:02.