Damen i svart
Så första filmen då. Med Sven Nykvist som fotograf och följdaktigen inget att klaga på visuellt. Vackert foto och ett bildberättande som dock tack vare en med förlov sagt blek historia blir filmens stora behållning. Här eetableras också något som följer i alla senare filmer. Nämligen testamenten som berättelsen katalysator. Något som faktiskt till slut blir närmast komiskt när man som jag ser filmer i snabb följd.
Skådespeleriet är aningen teatralt, vilket iofs i någon mån är kongenialt med filmen i stort. Det som förvånade mig mest var att jag verkligen fann Anita Björk vara filmens stora sänke, skådespelarmässigt alltså. De andra är inga dramatiska storheter, men alla gör det de ska, ibland lite mer.
De komiska inslagen som etableras här finns det inte mycket att säga om. I den mån de inte "stör" filmen är de uthärdliga och i sig, är de mycket tack vare Nils Hallberg som fått rollen som komisk sidekick till deckarparet Hillman.
Mannekäng i rött
Så till andra filmen. Den avgjort mest kända dessutom. Och det finns det kanske fog för. Allt det som kändes kantigt i första filmen är här polerat och det hela är mer koherent och sammahållet. Delarna bättre ihopfogade helt enkelt och delarna i sig håller jämnare och högre kvalité. Fotot är återigen den stora behållningen men den här gången med en ny fotograf, Hilding Bladh. Den här filmen är kanske den som också mest kan anses vara en pre-giallo. För sin tid har den ett antal rätt brutala scener.
En annan brutal sak med den här filmen är Bengt Brunskog, vars karaktär är och spelas med en härlig brutalitet och samtidigt en lika härlig sårbarhet.
Klart sevärd är den.
Ryttare i blått
Den tredje filmen då. Ja, vad ska man säga, rörigt men snyggt. I den här filmen är mr Hillman frånvarande och fru Hillman är filmens protagonist. Bengt Brunskog återkommer i en diametralt annorlunda roll. Men den mannen alltså, han skjuter som genom rutan den. Gio Petre är också värd ett omnämnande. Hon lyckas ge lite liv åt denna bleka historia.
Nåväl, återigen fotot är grejen, Hilding Bladh återigen, men annars är detta mest något som liksom jag vill se dem alla. Men jag lär inte se om den här filmen i rappet.
Vita frun
Den fjärde filmen och som titeln antyder får vi här spökerier. LIksom andra filmen är denna mycket mer koherent och sammanhållen. Och vassare. Fotot, denna gång svartvitt är återigen filmens styrka, men här finns också en ok historia. Kanske är den närmast totala avsaknaden av paret Hillman ett av skälen. Fru Hillman sakans helt och inte saknar jag henne inte. Det var ändå Annalisa Ericssons frånfälle som gjorde att jag kom mig att köpa filmerna (eller boxen), men hennes insatser (förutom i Mannekäng i rött) är inget att yvas över.
I någon mån är detta en skräckfilm och som en aficiniado av dylika får den här filmen en lite extra plats hos mig. Den är som en sådan klart godkänd.
Humorn som tidigare varit något av ett störningsmoment är här förpassat till en sidohistoria och när den blandas med huvudhistorien görs det på rätt sätt.
Den gula bilen
Femte och sista filmen och man lyckas hålla uppe kvalitén från Vita frun, fast denna gång ligger fokus på action och gott om det. Humorn är här väldigt nertonad och detta är väl egentligen den mest renodlade thrillern. Och som sådan inte oäven. Inge fru Hillman den här gången heller och det är återigen till filmens fördel.
Ny fotograf denna gång, Bertil Wiktorsson som varit assistent åt Hilding Bladh i tidigare filmer. Och inte når gesällen upp till mästarens nivå, men trots det är bildberättandet bra, även om det saknas det där lilla extra. Fotot är funktionellt och passar väl historien men är inte samma behållning som i tidigare filmer. Det lider också av vissa tekniska brister, men här lyckas faktiskt historien hjälpa upp fotot.
Precis som VIta Frun och Mannekäng i rött finns här en ton som man känner igen i bättre europeisk film, genre eller inte. När man gör tankeexperimentet att de istället skulle talat engelska, franska, tyska eller italienska står dessa tre ut som de starkaste korten.
Sammanfattningsvis, serien har sina höjdpunkter och är sevärd i stort. Det har varit roligt att se dem och för en som inte direkt ser mycket svensk film desto roligare. Klart är att Arne Mattsson trots grundmaterialets ja, brister (svensk mysdeckare) lyckades klämma ett par bra filmer och framförallt snygga filmer. Stil ska inte underskattas. Teatralt är det stundtals, ibland lite kantigt, ibland vansinnigt rörigt och ibland tar formen överhanden. Men sevärt är det, inte bara för det kuriösa och filhistoriskt intressanta, utan för att det stundtals (ibland kortare, ibland längre stunder) är riktigt bra. Svensk film har då sällan varit stiligare i alla fall.



This topic is locked


