999 replies to this topic

[dukeofnewyork]

Så har man då gett sig i kast med Arne Mattson och hans så kallade färgserie, fem filmer baserade på och kring Folke Mellwigs böcker om privatdetektiven John Hillman. Ska man säga något om serien, i den mån det nu är en serie, så är det väl att filmerna både är väldigt olika och väldigt lika på samma gång. Det som förenar dem är framförallt ett skickligt och genomarbetat bildberättande och ett filmfoto som känns närmast italienskt. Eller så är det tvärtom, klart är i alla fall att den som sett sin Argento och giallos i övrigt har inga problem med att se att dessa svenska filmer helt klart är föregångare till denna genre. Låt vara att de senare är mer spekulativa, våldsamma och blodiga samt för den delen konstnärligare, men så är ju också grundmaterialet till de senare av mer hårdkokt slag. Hillmanverse är av ett mer småputtrande, mysanstruket svenskt slag och inte minst med en stor dos humor. Rak sådan, ibland nästan av pilsnerkaraktär. Nåväl, filmerna har sina brister, vissa mer än andra men det är intressant att se dem, både för den otvetydiga kopplingen till giallon som genre och för det att det en formmässig uppvisning av en filmare som helt klart förstod sig på film som film.


Damen i svart

Så första filmen då. Med Sven Nykvist som fotograf och följdaktigen inget att klaga på visuellt. Vackert foto och ett bildberättande som dock tack vare en med förlov sagt blek historia blir filmens stora behållning. Här eetableras också något som följer i alla senare filmer. Nämligen testamenten som berättelsen katalysator. Något som faktiskt till slut blir närmast komiskt när man som jag ser filmer i snabb följd.

Skådespeleriet är aningen teatralt, vilket iofs i någon mån är kongenialt med filmen i stort. Det som förvånade mig mest var att jag verkligen fann Anita Björk vara filmens stora sänke, skådespelarmässigt alltså. De andra är inga dramatiska storheter, men alla gör det de ska, ibland lite mer.

De komiska inslagen som etableras här finns det inte mycket att säga om. I den mån de inte "stör" filmen är de uthärdliga och i sig, är de mycket tack vare Nils Hallberg som fått rollen som komisk sidekick till deckarparet Hillman.

Mannekäng i rött

Så till andra filmen. Den avgjort mest kända dessutom. Och det finns det kanske fog för. Allt det som kändes kantigt i första filmen är här polerat och det hela är mer koherent och sammahållet. Delarna bättre ihopfogade helt enkelt och delarna i sig håller jämnare och högre kvalité. Fotot är återigen den stora behållningen men den här gången med en ny fotograf, Hilding Bladh. Den här filmen är kanske den som också mest kan anses vara en pre-giallo. För sin tid har den ett antal rätt brutala scener.

En annan brutal sak med den här filmen är Bengt Brunskog, vars karaktär är och spelas med en härlig brutalitet och samtidigt en lika härlig sårbarhet.

Klart sevärd är den.

Ryttare i blått

Den tredje filmen då. Ja, vad ska man säga, rörigt men snyggt. I den här filmen är mr Hillman frånvarande och fru Hillman är filmens protagonist. Bengt Brunskog återkommer i en diametralt annorlunda roll. Men den mannen alltså, han skjuter som genom rutan den. Gio Petre är också värd ett omnämnande. Hon lyckas ge lite liv åt denna bleka historia.

Nåväl, återigen fotot är grejen, Hilding Bladh återigen, men annars är detta mest något som liksom jag vill se dem alla. Men jag lär inte se om den här filmen i rappet.

Vita frun

Den fjärde filmen och som titeln antyder får vi här spökerier. LIksom andra filmen är denna mycket mer koherent och sammanhållen. Och vassare. Fotot, denna gång svartvitt är återigen filmens styrka, men här finns också en ok historia. Kanske är den närmast totala avsaknaden av paret Hillman ett av skälen. Fru Hillman sakans helt och inte saknar jag henne inte. Det var ändå Annalisa Ericssons frånfälle som gjorde att jag kom mig att köpa filmerna (eller boxen), men hennes insatser (förutom i Mannekäng i rött) är inget att yvas över.

I någon mån är detta en skräckfilm och som en aficiniado av dylika får den här filmen en lite extra plats hos mig. Den är som en sådan klart godkänd.

Humorn som tidigare varit något av ett störningsmoment är här förpassat till en sidohistoria och när den blandas med huvudhistorien görs det på rätt sätt.

Den gula bilen

Femte och sista filmen och man lyckas hålla uppe kvalitén från Vita frun, fast denna gång ligger fokus på action och gott om det. Humorn är här väldigt nertonad och detta är väl egentligen den mest renodlade thrillern. Och som sådan inte oäven. Inge fru Hillman den här gången heller och det är återigen till filmens fördel.

Ny fotograf denna gång, Bertil Wiktorsson som varit assistent åt Hilding Bladh i tidigare filmer. Och inte når gesällen upp till mästarens nivå, men trots det är bildberättandet bra, även om det saknas det där lilla extra. Fotot är funktionellt och passar väl historien men är inte samma behållning som i tidigare filmer. Det lider också av vissa tekniska brister, men här lyckas faktiskt historien hjälpa upp fotot.

Precis som VIta Frun och Mannekäng i rött finns här en ton som man känner igen i bättre europeisk film, genre eller inte. När man gör tankeexperimentet att de istället skulle talat engelska, franska, tyska eller italienska står dessa tre ut som de starkaste korten.

Sammanfattningsvis, serien har sina höjdpunkter och är sevärd i stort. Det har varit roligt att se dem och för en som inte direkt ser mycket svensk film desto roligare. Klart är att Arne Mattsson trots grundmaterialets ja, brister (svensk mysdeckare) lyckades klämma ett par bra filmer och framförallt snygga filmer. Stil ska inte underskattas. Teatralt är det stundtals, ibland lite kantigt, ibland vansinnigt rörigt och ibland tar formen överhanden. Men sevärt är det, inte bara för det kuriösa och filhistoriskt intressanta, utan för att det stundtals (ibland kortare, ibland längre stunder) är riktigt bra. Svensk film har då sällan varit stiligare i alla fall.

[XC]

Hur stor är chansen att jag och duke kommer här och skryter i tråden samtidigt?

[Den Gröne Hämnaren]

Den gula bilen är den ende av Hillman-filmerna jag har sett. Det är lite kul att den gjorde (typ) samma sak som Speed fast några decennier tidigare.

Den var ju förresten grå, den gula bilen... eftersom filmen är svartvit, menar jag. Men alla är inte svartvita, va?

Är John Hillman inte med i Vita frun? Och hur hänger den i så fall ihop med de andra?

[Garm]

Requiem (2006) [DE] (#PiranhaConda)
Där Besatt / The Exorcism of Emily Rose var väldigt öppen för teorin om att Emily/Mikaela/Annelise verkligen var besatt så är den här helt kliniskt vetenskapligt inriktad. Tonen sätts direkt i filmen det är mamman. Jaja, pappan är inte oskyldig och prästen (den ena av dem) otäckt sliskig, kanske gjorde Stefan och Hanna fel också. Men större delen av filmen så är det mamman som långsamt bryter ned Mikaela.
Storyn är tight och det märks att man satsar på att få det hela att kännas äkta.
Man toppar med några riktigt bra karaktärer som samspelar bra för att belysa Mikaelas förfall. Smart att plocka in två präster som har olika syn på läget, där den ena nästan aggressivt försöker få Mikaela på andra tankar så är den andra sliskigt inställsam och försöker rädda henne genom att uppmuntra henne. Men kanske är det Hanna som står för den trevligaste överraskningen, där jag trodde hon bara skulle vara katalysatorn till Mikaelas förfall utvecklas hon till dottern till alkoholisten och kanske den som bäst ser vad som händer. Scenen där hon bryter ned en nästan hysterisk Mikaela på golvet är fantastisk.
Slutet känns passande vi behöver inte mer - vi vet vad som komma skall. Den lite kall friden på slutet är väldigt effektfull.
Tyskarna lyckas dessutom fylla filmen till brädden med bra skådespelare. Anna Blomeier gör den ytterst intressanta Hanna och Sandra Hüller gör en minst lika vass rolltolkning här som Jennifer Carpenter i sin version av storyn.

Trevligt att du har sett filmen nu och fann den sevärd, bra och intressant.

Du var också inne på att Mikaela är psykiskt sjuk, även om det också i denna film lämnas öppet för tolkning om hon kanske var besatt trots allt? Men teorin om att hon var besatt i den här filmen köper jag inte riktigt. Där "Besatt: The Exorcism of Emily Rose" nästan helt var inne på spåret att hon var besatt (som jag minns det) så är Requiem mer nyanserad och mindre spekulativ. Jag är helt med dig om att dom andra i Mikaelas omgivning inte direkt hjälper henne i sin hjälplösa situation. Till viss del kan jag förstå mammans agerande i en del scener, speciellt när Mikaela blir mer och mer sjukare. Det är nog svårt att hantera. Men mammans agerande i det stora hela är oförlåtligt. Man gör inte som hon gör mot sin egen dotter helt enkelt.

I den här filmen så har man verkligen anammat vad jag skulle vilja kalla för "diskbänksrealism" och ju sjukare som Mikaela blir desto mer påtagligt blir det för oss som tittar. Den här biten med filmen är verkligen bra, lika mycket som den är jobbig att beskåda och ta del av. Jag tycker att man har lyckats över förväntan med att skildra en människas uppgång och fall.

Jag delar även din åsikt om att man lyckas bra med att skildra filmens olika karaktärer och hur dom är mot Mikaela och hur dom på olika sätt påverkar hennes liv och leverne.

Så har man då gett sig i kast med Arne Mattson och hans så kallade färgserie, fem filmer baserade på och kring Folke Mellwigs böcker om privatdetektiven John Hillman. Ska man säga något om serien, i den mån det nu är en serie, så är det väl att filmerna både är väldigt olika och väldigt lika på samma gång. Det som förenar dem är framförallt ett skickligt och genomarbetat bildberättande och ett filmfoto som känns närmast italienskt. Eller så är det tvärtom, klart är i alla fall att den som sett sin Argento och giallos i övrigt har inga problem med att se att dessa svenska filmer helt klart är föregångare till denna genre. Låt vara att de senare är mer spekulativa, våldsamma och blodiga samt för den delen konstnärligare, men så är ju också grundmaterialet till de senare av mer hårdkokt slag. Hillmanverse är av ett mer småputtrande, mysanstruket svenskt slag och inte minst med en stor dos humor. Rak sådan, ibland nästan av pilsnerkaraktär. Nåväl, filmerna har sina brister, vissa mer än andra men det är intressant att se dem, både för den otvetydiga kopplingen till giallon som genre och för det att det en formmässig uppvisning av en filmare som helt klart förstod sig på film som film.

Jag har inte sett någon av filmerna som du har sett, men jag har hört talas om dom och speciellt från personer som har sett en och annan giallo. Jag är väl inte helt främmande för att se dom men jag brukar ha svårt för vår inhemska filmindustri. Det är inte många bra filmer som den har spottat ur sig under åren, men man ska väl egentligen inte dra alla filmer över en och samma kant. Framtiden får utvisa om dom filmerna ses eller ej. Intressanta verkar dom i varje fall vara utifrån dina omdömen.

På tal om giallo. Har du sett Amer? Den har många lovordat och den verkar helt klart vara av intresse att se.

[XC]

Jo - visst kan man förstå varför mamman agerar som hon gör - men det är ju uppenbart att hon är den som i det stora hela bryter ned Mickaelas hela försvar.

Något jag läst om Annelise så var hon dessutom rätt svag psykiskt och hade svårt för att värja sig för sinnesintryck (minns vagt att hon biktade sig för andra människor synder tex) - något som jag kan tycka inte framkommer i någon av filmerna där präster och föräldrar aktivt målas upp som "skurkarna". (Intressant nog så står det nu på wikipedia att Annelise kanske till och med led av multipel personlighets störning - något jag tror inte stod där sist jag läste sidan).

»Since her death, it has been speculated that Michel may have had dissociative identity disorder (commonly known as multiple personality disorder). Some doctors have suggested that many of Michel’s symptoms are consistent with, and suggestive of, mental disorders in the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-IV-TR) section on dissociative disorders, and/or with behaviors observed in patients with these disorders, such as the temporary adoption of bizarre, rigid body postures (dystonia); the use of the first-person plural pronoun we to describe one’s self; the markedly dilated pupils not explained by any external stimuli; full or partial amnesia; the emergence of distinct personalities among the demons; Michel’s feeling as though her body was acting outside her volition (depersonalization); fear or rejection of sexuality; the persistence of these symptoms despite medical treatment, and in absence of any known medical cause; and many others.« — [Källa]

[Garm]

Intressant fakta där. Nu är ju inte jag någon expert, men av det jag vet kring fallet Anneliese Michel så är det inte helt otroligt att dom där spekulationerna är korrekta.

Edited by Piranhaconda, 26 July 2011 - 16:04.

[XC]

Logiskt sett sett (om man bortser från möjligheten att hon räddade mänskligheten undan djävulen) så måste hon ju lida av någonting som gör henne mottaglig för vanföreställningar.

En intressant sak som står om identitetsstörning:

»Inom psykiatrin har diagnosen varit kontroversiell.[5][6] Föreställningarna om störningens uttryck och orsak har ifrågasatts. Under vissa perioder har störningen haft "popularitetsperioder" och många gånger tycks terapeuten ha inverkat på patientens uppfattning, vilket har skapat falska minnen om trauman. Vissa läkare inom psykiatrin menar att DID inte alls existerar som en giltig medicinsk diagnos. Andra menar att DID kanske existerar men endast som en effekt av felaktig terapi och eller psykotropiska droger som bensodiazepiner.« — [Källa]

Felaktig terapi och droger kan ju stämma faktiskt, iaf om det där med att läkarna inte riktigt visste vad hon led av stämmer med verkligheten (och den detaljen finns ju i båda filmerna).

BTW, på Wikipedia står även att Annelise åt medecinen "Tegretol" den säljs tydligen fortfarande, den finns på FASS.se iaf. Avdelningen biverkningar var väldigt intressanta måste jag säga.

* * *

Black Lightning / Chernaya Molniya (2009) [RU] #Piranhaconda
Jaja, så OK. Grundstommen i den här filmen kommer från otaliga amerikanska superhjälteserier. Spider-man känns igen (på många ställen märker till och med jag) och jag tror en och annan scen fick mig att tänka på stålmannen också. Men det innebär inte att man plankat rakt av, man har lyckats skrivit en riktigt bra story som även om den känns igen lite smått är helt klart underhållande.
Karaktärerna är kanske lite småbleka och åter igen finns vissa likheter med Spider-man men det skall sägas att karaktärerna funkar bra både i filmen och ihop, skurken är lagom over-the-top. Helt OK skådespelare dessutom.
Den är snygg rent visuellt och med stabila och bra special effekter. Att handlingen är förlagd till Moskva och inte en storstad västerut känns nästan exotiskt, ja lite som Stockholm faktiskt.
Ryssarna har fått till det riktigt bra måste jag säga, Spider-man plankning och allt.

Edited by XC, 26 July 2011 - 18:03.

[dukeofnewyork]

Den gula bilen är den ende av Hillman-filmerna jag har sett. Det är lite kul att den gjorde (typ) samma sak som Speed fast några decennier tidigare.

Den var ju förresten grå, den gula bilen... eftersom filmen är svartvit, menar jag. Men alla är inte svartvita, va?

Är John Hillman inte med i Vita frun? Och hur hänger den i så fall ihop med de andra?

Mannekäng i rött och Ryttare i blått är i färg, de övriga i svartvitt. Och jodå, John Hillman är med i Vita Frun, men i en mycket nertonad roll som kommer in sent i handlingen, dock har hans sidekick (komiska sådan) Freddy en hel sidohistoria i densamma.

Jag har inte sett någon av filmerna som du har sett, men jag har hört talas om dom och speciellt från personer som har sett en och annan giallo. Jag är väl inte helt främmande för att se dom men jag brukar ha svårt för vår inhemska filmindustri. Det är inte många bra filmer som den har spottat ur sig under åren, men man ska väl egentligen inte dra alla filmer över en och samma kant. Framtiden får utvisa om dom filmerna ses eller ej. Intressanta verkar dom i varje fall vara utifrån dina omdömen.

Jag känner likadant inför svensk film som du och många andra misstänker jag. Men det finns ju undantag och i någon mån är dessa Hillmanfilmer ganska europeiska i sin ton. Kopplingen till giallo är ju något konstruerad och i någon härrör det hela väl ur en allmän europeisk filmhistoria, men nog finns där likheter. Jag ska inte påstå att jag är någon giallo-fantast, det är ju framförallt Argento jag sett och uppskattar. Skräck är ju mer min grej än ja, lättklädda och blodstänkta thrillers.

Men jag tycker allt att de är sevärda, kanske mest ur filmhistoriskt perspektiv, men det finns helt klart sämre filmer att ägna tid åt. Och vad gäller svenskt i gemen så finns ju där bra regissörer och filmer, men i någon mån är det väl lite så att vi som svenskar är mer känsliga inför dåligt på svenska än låt säga en dålig amerikansk eller för den delen fransk film. Sen är det ju tyvärr så att det finns mycket dålig svensk film, så det kräver en viss tid och omsorg att sålla ut det sevärda.

[Garm]

Logiskt sett sett (om man bortser från möjligheten att hon räddade mänskligheten undan djävulen) så måste hon ju lida av någonting som gör henne mottaglig för vanföreställningar.

/.../

Felaktig terapi och droger kan ju stämma faktiskt, iaf om det där med att läkarna inte riktigt visste vad hon led av stämmer med verkligheten (och den detaljen finns ju i båda filmerna).

Instämmer helt i det du skriver. Och speciellt förr var det ju betydligt mer vanligt än nu, med att man inte kunde göra en ordentlig bedömning av vad patienter led av och det resulterade i felbehandlingar, fel medicinering och så vidare. Om dom ens fick någon behandling och medicin vill säga. Jag antar att även den tyska psykiatrin drogs med samma svårigheter som den svenska och många andra länder gjorde på den tiden.

Black Lightning / Chernaya Molniya (2009) [RU] #Piranhaconda

Den enda bristen som den här filmen egentligen har är väl att den gör en blinkning för mycket åt superhjältefilmer från USA. Inte så att det stör mycket, men lite i längden. Annars så tycker jag att det finns tillräckligt mycket originellt i den här filmen för att ska kunna stå på egna ben.

Jag känner likadant inför svensk film som du och många andra misstänker jag. Men det finns ju undantag och i någon mån är dessa Hillmanfilmer ganska europeiska i sin ton. Kopplingen till giallo är ju något konstruerad och i någon härrör det hela väl ur en allmän europeisk filmhistoria, men nog finns där likheter. Jag ska inte påstå att jag är någon giallo-fantast, det är ju framförallt Argento jag sett och uppskattar. Skräck är ju mer min grej än ja, lättklädda och blodstänkta thrillers.

Men jag tycker allt att de är sevärda, kanske mest ur filmhistoriskt perspektiv, men det finns helt klart sämre filmer att ägna tid åt. Och vad gäller svenskt i gemen så finns ju där bra regissörer och filmer, men i någon mån är det väl lite så att vi som svenskar är mer känsliga inför dåligt på svenska än låt säga en dålig amerikansk eller för den delen fransk film. Sen är det ju tyvärr så att det finns mycket dålig svensk film, så det kräver en viss tid och omsorg att sålla ut det sevärda.

Problemet jag har är väl att jag har sett så många dåliga svenska filmer att jag numera ratar allt. Eller okej, inte riktigt allt för undantag finns ju. Främst genrefilmer är intressant att se, speciellt om dom tillhör SF/F/S men det är ju väldigt få sådana filmer som ser dagens ljus. För en filmnörd som mig är det nästan synd att sålla så hårt som jag gör, men det är ju lite som du säger. Man är kanske lite mer förlåtande mot en dålig film från USA eller ett annat land, än vad man är mot en dålig film som kommer från detta land. Men egentligen så är ju en dålig film, en dålig film, en dålig film hur man än ser på det, så man borde inte låta en sådan sak avgöra vad man ser. Lite mer äventyrlig borde man nog vara när man vadar genom vår inhemska filmhistoria. Dom filmerna som du såg nu, ligger bra till för en genomgång framöver. Dels för att dom har en tilltalande handling och är gjorda av en intressant regissör. Jag har sett några av Arne Mattssons andra filmer och dom var helt okej. Dessutom så har jag enklare att ta till mig äldre svensk film än vad jag har med dagens svenska filmer.

[Crusader]

Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 1

Mörka tider råder. Voldemort kontrollerar nu Ministry of Magic och Hogwarts, och hans Death Eaters jagar alla magiker som inte är av "rent blod".
På flykt undan Death Eaters letar Harry Potter, Hermione Granger och Ron Weasley desperat efter resten av de Horcruxes som håller Voldemort vid liv. Men situationen börjar ta på deras vänskap.

Fortfarande svårt att sätta betyg. Filmen är mycket bra men känns inte komplett utan nästa del. Det är, som namnet säger, del ett av två vilket gör det svårt att ge den betyg för sig. Dessutom så är den här filmen så olik de tidigare filmerna. Men den ligger deffinitivt bland de bästa av dem.

[XC]

DOA: Dead or Alive (2006) [US/DE/UK] (#XC[16.08.2011], #Carty, #Robert Jonsson, )
Som jag nämnde sist så är det här den typen av filmer som man (speciellt som tjej) borde ogilla[1] men ändå på något sätt råkar vara fasligt underhållande. Intrigen är enkel, 1 turnering i kampsport, 1 vinnare och bakom kulisserna en man i pyjamas med ont uppsåt i bakfickan.
Som Robert säger så är det en hel hop med sköna karaktärer med här, den enda som jag kanske inte har så mycket till övers för är väl Zack, främst därför att han mer känns som en Fresh Prince i Bel Air-klon än en kampsportsmästare. Jag gillar dessutom den omedelbara frändskap som uppstår mellan de tre huvudkaraktärerna (Kasumi, Chris och Tina).
Filmen är dels som en enda lång välkoreograferad actionscen men uppbruten i lagoma mumsbitar, man öser på friskt med actionscener utan att det känns som om man upprepar sig. Det här är ett av de få tillfällena där jag tycker att dagens klapp-klapp-klippning fungerar utmärkt. Man lyckas mixa in story och intrig bra mellan varven så rytmen är hög och jämn filmen igenom. Visst är det mycket bikinis, mini-shorts på tjejerna, men det går att ha överseende med i det här fallet.
När storyn går in på slutspurten så kommer vi till det där ond bråd död-temat och det blir som ett antiklimax när det är ett par ... solglasögon. Hela den intrigen är så sabla löjlig att det blir bra. Nämnde jag att det dessutom toppas med att skurken ser ut att ständigt gå i pyjamas?
Precis som första gången jag såg filmen så slås jag under den kanske lite ooriginella men ändå passande och underhållande slutscenen att jag hade inte haft något emot en uppföljare här. Förärades filmen på DVD av en god vän, känns helt rätt att få införliva den i samlingen.
--
[1] Notera: Såg nu vid en snabbläsning att ett fel smugit sig in i förra omdömet - "gilla" skall givetvis vara "ogilla". (Ej editerat då tråden är låst).

Edited by XC, 28 July 2011 - 21:26.

[Crusader]

Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2

Harry Potter, Hermione Granger och Ron Weasley återvänder till Hogwarts för en sista uppgörelse med Voldemort och hans Death Eaters, och att ta tillbaka skolan en gång för alla.

Då var slutet här. Efter alla dessa år så är det både spännande och lite synd.
I grunden så var det här den bästa filmen och betyget kan bara vara ett:

10/10

[SwedishSuperhero]

Big Man Japan

Japansk mockumentary/superhjälteparodi. En dokumentärfilmare följer Daisato, en till synes helt vanlig människas vardag. Dock är han allt annat än vanlig, eftersom han försörjer sig med att förvandlas till en jätte för att slåss mot monster när de dyker upp och går bärsärkagång. Förutom monstren, får Daisato stå ut med att han sjunkit i popularitet och att han lever ett väldigt ensamt och olyckligt liv.

Jag köpte den här på Science Fiction-Bokhandeln av samma anledning som jag köpte Yatterman för ett tag sen, för att jag vill se mer asiatisk film. Medan Yatterman är färgstark och har ett väldigt högt tempo, är Big Man Japan till större delen stillsam och betydligt mer nertonad. Dokumentärstilen påminner lite om Cloverfield eller District 9 då det känns som att det utspelar sig i verkligheten, bortsett från monsterfajterna. Actionscenerna är inte precis storslagna och har en något ful CGI, men de är väldigt surrealistiska på ett kul sätt. Annars föredrar jag den tragikomiska humorn i resten av filmen. Daisato är så van vid att vara opopulär att han inte ens blinkar när folk slänger saker genom hans fönster, hans agent utnyttjar honom och hans ex-fru och dotter verkar inte bry sig om honom. Till och med dokumentärfilmaren är något sadistisk mot honom då och då.
Ibland är det lite väl långt mellan skämten, men det finns ändå gott om roliga ögonblick. Min favoritscen är dock i slutet, då filmen helt byter växel och blir en parodi på Ultraman. Lite så jag önskar att det hade funnits mer av det i filmen, men då hade nog inte slutscenen varit lika kul.

En väldigt rolig och stundom sorglig film. Blir snudd på för långsam ibland och specialeffekterna är inte helt 100%, men klart underhållande sevärd hur som helst.

Betyg: 7 av 10

[Garm]

Big Man Japan skall helt klart ses vid något tillfälle. Såg någon trailer för den och tyckte att den verkar vara bra.

XC: Jag håller med dig i det du skriver om DOA: Dead or Alive. Egentligen är det en film som man borde sky som pesten men som kommer undan med hedern i behåll för att den är så over the top och där filmens tillkortakommanden trots allt är gjorda med glimten i ögat och på så viss blir mer underhållande än störande. Trevligt att du tycker att filmen höll för en omtitt och att du dessutom känner att den är given i din samling.

Edited by Piranhaconda, 29 July 2011 - 13:22.

[XC]

Fnissade nästan lika mycket igår åt scenen där Tinas Pappa "kommer på" Tina med Chris i sängen. Och den efterförljande med Kumiko.

[XC]

Madagaskar (2005) [US]
En intressant spinn på det gamla "töntar på semester"-temat. Här väljer man att bygga på temat djur. Trevliga och lagom humorvridna karaktärer med fint samspel. Bra musikval även om jag inte är sådär jättehott på nå'n av versionerna som framförs på låten New York. "I like to move it, move it" är farligt medryckande i all sin enformighet.
Humornivån är i det närmaste perfekt, den är underhållande rakt igenom och genuint rolig på lagom många ställen.
Och jag måste säga att man lyckats väldigt bra med den svenska dubben, tycker alla de svenska rösterna ligger helt rätt i karaktärerna.

Med på dvdn fanns även en kortfilm:

Madagaskar Pingvinerna: Uppdrag Jul / The Madagascar Penguins: Christmas Caper (2005)
En väldigt rolig och genomgående charmig liten historia där Pingvinen Basse (eller är det Lasse) tycker synd om isbjörnen Ted som får fira jul alldeles ensam. Diggar tanten även om karaktären inte är den mest ooriginella som tagits fram inom film. Man måste ju bara digga faktumet att hunden heter Herr Tugg.
Bra dubb även här.

(Omdöme 28 och 29 denna månad - skall försöka spränga 30-vallen som jag bara gjort en gång tidigare).

[Den Gröne Hämnaren]

Svensk dubb, alltså... Kan inte låta bli att undra vad "Darn you all to Heck!" heter på svenska.

[XC]

Apornas Planet-homagen? :tänker efter: "Jag fördömer er åt skogen" tror jag...

[XC]

Madagaskar 2 (2008) [US]
Bra story som bygger vidare på ettan på ett bra sätt. Full med härliga karaktärer - även om jag personligen skulle kunnat leva utan Kung Jönsigjöns (orkar inte kolla upp namnet nu) som inte tillför storyn något vettigt. Underhållande rakt igenom även om jag kanske inte skrattade. Den har f.ö. en och annan brutal scen också som överraskade.
Man skriver in Tanten (och staden New York) på ett smart sätt i filmen och tanten är dessutom fortsatt roligast. Delar av storyn för tankarna till lejonkungen (och jag kan svära på att de söger Zumba och inte Zuba).
Bra musikval även här, "I like to move it, move it" är fortfarande giftig men blir redan här aningen för tjatig.
Snygg animering där figurerna är precis lagom förenklade (Alex tassar tex är precis på gränsen till aningen för fyrkantiga).

[XC]

Ooops. Fel tråd. Flyttar till filmens egen - visste väl att det fanns en...

I'll Be Back.

Street Fighter: Legend of Chun-Li (2008) [CA/IN/US/JP]
Min länk

Edited by XC, 31 July 2011 - 19:06.

[Crusader]

Green Lantern

Green Lantern Corps. är universums beskyddare som använder viljans kraft att förgöra ondska. Men när rädslans mästare, Parallax, bryter sig ur sitt fångenskap och dödar Gren Lantern Abin Sur så väljer hans ring en ny bärare på Jorden, Hal Jordan. Hal är en pilot vars plågsamma minnen av sin fars tragiska död ständigt får honom att dra sig undan och ge upp allt han försöker sig på. Är han verkligen rätt man att bära ringen?

Mycket bra och spännande film. Början var lite svag tyckte jag men destu mer filmen gick destu bättre blev den. Hur den inte kunde vara väl motagen i USA förstår jag inte.
Musiken var också väldigt bra. Sällan nuförtiden som en superhjältefilm har en fanfar som man trallar på när man går ut ur biografen.
Bäst i hela filmen var när Carol Ferris genast känner igen Hal som Green Lantern.
Hoppas verkligen på en uppföljare.

9/10

[Garm]

Trevligt att du har sett Madagaskar-filmerna nu XC och att du gillade dom. Jag tycker själv att dom är underhållande och snyggt animerade. Jag gillar alla karaktärer lika mycket, men pingvinerna och den gamla damen är nog snäppet häftigare än alla andra. När jag såg den andra filmen så reagerade jag också på att den har en hel del likheter med Lejonkungen. Som tur är så låter dom det inte gå till överdrift. Jag har sett båda filmerna med originaltal och svensk dubb. Jag tycker att båda alternativen är lika bra och det är ett plus. På tal om pingvinerna så skulle det vara kul om man kunde komma över någon av följande utgåvor.

[XC]

Zebran (Marty var det han hetta va?) fick mig stundtals att tänka på Eliot från Boog och Elliot.

Håller med helt om lejonkungen, det känns som om manusförfattarna anat att paralleller och jämförelser till Disneys lejon-film skulle komma som brev på posten och helt enkelt valt att inte hymla med det.

Åhå - så pingvinerna fick en egen tv-serie också? Coolt.

[Garm]

Yes, Marty heter zebran. Jag tänkte aldrig på likeheten till Elliot men nu när du säger det så kan jag inte annat än att hålla med dig.

Du har rätt. Och det är tacksamt att dom gjorde så, för det finns ju inget värre än när det blir uppenbart med lån mellan filmer och dom envisas med att säga att det inte var medvetet.

Jag upptäckte det själv för något halvår sedan eller så. Hade inte en aning om att pingvinerna hade en egen tv-serie.

[Kizmiaz]

Hade inte en aning om att pingvinerna hade en egen tv-serie.

Inget nytt för oss som bänkar oss framför Bolibompa.