The Elder Scrolls IV: OblivionEfter 422h 4 min och 23 sek spelanbde så har jag nu äntligen klarat spelet!
Och med klarar menar jag då att jag har gjort varända quest som finns i spelet och gjort klart alla utom ett (jag oprkade inte leta upp 40 rötter till) samt utforskat iallafall ca hälften av alla grottor och ruiner och tagit alla achivements.
Det är svårt att betygsätta ett sådant massivt spel speciellt story då där är 7 storylines. Därför tänker jag betygsätta varje storyline för sig.
Main QuestVäldigt typisk klyschig fantasy story, som SoD sa, men jag gillade den skarpt. Speciellt i slutet så överaskar den med en väldigt cool och maffig slutstrid där man tillochmed fick slåss mot Mehrunes Dagon själv (som alltid varit huvudfienden i alla Elder Scrolls spelen). Och så den starka rörande slutscenen. Många känslor sprudlar upp när t ex karaktärer man känt länge under spelet dör osv.
Oblivion själv var också lite väl klyschigt och speciellt att flera av Daedric Prinsarnas Oblivion världar var identiska trots att det har tidigare sagts att alla Oblivion världarna var unika. Och med tanke på hur många gånger man kan komma till Oblivion så var det synd att där bara fanns 7 random versioner att välja mellan när det kom till de vardagliga portarna.
Och att man sedan inte kunde få tag på Mythic Dawn rustningen var också väldigt synd.
Och som SoD också sa, de använde Jauffre's röstskådespelare aldeles förmycket i spelet. Och problemet med just den rösten är att den har ett speciellt läte som gör att den sticker ut. medan de flesta andra röstskådespelarna hade en alldaglig röst som passade flera karaktärer så var Jauffre's för enformig att använda på fler. Dessutom passade den ofta inte till karaktärerna. En annan sak var att ha flera olika karaktärer med olika röstskådespelare säga exakt samma mening som känns som slöseri. Då kunde likagott de andra ha sagt det på ett annat sätt eller sagt något helt annat.
Men som sagt, jag gillade storyn och karaktärerna i MQ starkt.
4/5Fighters GuildDet tog ett litet tag innan storyn tof fart men samtidigt så är questen väldigt passande för Fighters Guild och en fighter karaktär.
Storyn, när den väl kom igång, var intresant och fängslande och fick en att reagera ibland.
Jag kan inte komma på så mycket att säga om den igentligen mer än att den höll en jämn nevå.
3/5Mages GuildJag är splitrad över den här. Storyn var riktigt intresant och bra även om än kort och slutet kom lite väl hastigt.
Men som en Mages Guild questline så höll den inte så värst bra på den fronten. Man behöver inte vara magiker för att klara questen och bli Arch-Mage ledare över det hela. Faktum är att det hela går mycket lättare att klara som fighter. Och typ inga quest handlar om magi eller sina magiska kunskaper heller. Där tidigare spel, t ex Morrowind, använde Mages Guild questen för att lära en att vara en Mage i spelvärlden genom att ge en uppdrag att göra det som hördes till så blir det här att man ska slåss mot Necromacers, lös problem osv. Jag kan inte komma på en ända magirelaterad quest.
Dessutom så går man aldeles för snabbt upp i rank utan att i grunden behövt göra mer än ett uppdrag åt gången där man vanligtvis ska döda några Necromacers.
Storyn var, som sagt, väldigt intresant och kul. Dessutom var det roligt att få möta den legendariske Mannimarco från
The Elder Scrolls II: Daggerfall. Men mycket till Mages Guild var det inte.
2/5Thieves GuildSmyga och stjäla är alltid roligt. Speciellt när man inte får döda någon heller vilket gör att det känns mindre ohederligt.
Inte mycket till storyline. Man vet att man håller på att förbereda något men har ingen aning om vad fören precis i slutet.
Det börjar mycket bra men senare när man börjar jobba för Gray Fox själv och får de sista uppdragen så fegar de plötsligt ur och då tas plötsligt reglen om att döda oskylldiga bort. Plötsligt kunde man, om man ville, bara gå in och döda vilka man ville. Det förstör hela grejen IMO då de sista svårare borde betyda mer smygande och försiktighet, inte mindre.
Men utöver det en helt OK questline som höll sig mer till ämnet än t ex Mage Guild.
3/5Dark BrotherhoodJag är en väldigt känslig person när det gäller att döda snälla personer i spel när jag spelar en god karaktär så jag visste inte om jag skulle klara av de här questen. Som tur är så var de flesta av offren onda hemnska personer allt från våldtäkts män till massmördare så oftast gick det att hitta ett motiv till det hela.
En rätt balanserad questline och huvudstoryn som kommetr igång lite sent är rätt bra även fast det är lite svårt att känna alvaret i det när det handlar om att stopa någon från att döda massmördare och förstöra en förening som sysslar med mord. Snarare blev det att jag spelade med pga att "skurken" var en psyckopatisk mördare själv.
Kul iallafall att få leka mördare lite och att många dessutom ska dödas på ett specifikt sätt.
3/5ArenaInte mycket till questline igentligen men kul. Önskar bara att man kunde fortsätta ha vanliga matcher efter man klarat den istället för att bara kunna slåss mot djur. Samt möjligen haft någon form av storyline med.
Iallafall, jag gillar den här typen av quest.
3/5Knights of the NineDen här var kul. Aldeles för kort med en aldeles för snabb avslutning (just när det blev som intresantast och roligast) men mycket kul. Hela grejen med att bli en riddare, bygga upp en riddar order och slåss mot onda varelser som vill förgöra de goda gudarna. Dessutom att få slåss mot en riktig Ayleid (något jag velat sedan jag började spela Oblivion) som annars varit utdödda i ett par tusen år.
Plus att man fick lära sig lite om när Imperiet skapades för 3000 år sedan när den sköne Alessia och den vilde galne Pelinal besegrade det hemska förslavningsfolket Ayleid (Wild Elvs) som hade förslavar mänbskligheten och roade sig grymt på deras bekostnad.
Jag fann det mycket underhållande och intresant. Åter igen, för abrupt avslutningen men mycket kul ändå. Speciellt hur folk började känna igen en och kalla en för Crusader.
4/5Shivering Isles har jag inte spelat ännu utan sparar till senare inför Elder Scrolls V. Men det är ju en expansion så det räknas inte riktigt till själva huvudspelet.
Spelet i sig är väldigft obalanserat. Till skillnad från t ex Morrowind så kan man inte lika lätt spela karaktärer av olika klasser. Spelet är uppenbart gjort för att man ska spela en blandning av fighter, sneaker och magiker där fighter står i center. Det är väldigt svårt att spela ren magiker t ex eller ren sneaker. Det är uppenbart att de vill visa upp sitt nya stridssystem som de jobbat hårt med att utveckla och samtidigt som jag förstår det så förstår jag att vissa blir frustrerade som inte vill känna sig tvingade att spela fighter.
Levla har också sina problem. Istället för att spelet blir lättare när man levlar så blir det hela svårare för fiender blir också svårare. Och man kan bygga på sin karaktär utan att levla. T ex så kan man vara en mästare i allt men fortfarande ligga på level 1. Och ibland så blir det lite enformig med quest, fort och grottor. Trots att varje fort är individuellt skapat så börjar alla se likadana ut efter att man sett en 50 stycken. Och vissa av fienderna har designat till att vara för tuffa och riktiogt irriterande vilket aldrig är kul. Men irriterande fiender har alltid varit Elder Scrolls ömma häl.
Men trots en massa fel, lågtekniska lösningar och ewnformighet så är spelet så gigantiskt och innehåller så mycket att felen typ blir mindre. De goda sakerna helt enkelt överväger de dåliga.
Ett gigantiskt fantasy RPG som kunde ha gjorts bättre men som troligen då hade krävts ett tio tal år att göra och en jäkla massa utrymme.
4/5
