Splendor in the Grass (1961)Året är 1928. High School paret Wilma Dean 'Deanie' Loomis och Bud Stamper lever i en tid där allt förändras. Medans deras mödrar höll sig från sexuella aktiviteter tills de gifte sig och papporna höll sig till lösaktiga kvinnor undertiden för att sedan ändast gjorde det för att få barn så är den nya tidens ungdommar fulla med lek och lust.
Medans Deanie vill vänta tills de gifter sig så är Bud sexuellt frustrerad och hans humörsvängar blir bara värre och värre. Utan någon att prata med och oförmögen att hålla ögonen från andra flickor så börjar han att frästas lyssna på sin far, Oljebaronen Ace Stamper, att hitta någon lösaktig och inte gifta sig fören han har gått i college och utbildar sig. Ovan på det hela så har hans pappa höga förväntningar på honom att han ska ta över hans företag, bli en stor Baseball spelare och hålla efter sin vilda alkoholiserade festande syster Ginny Stamper. Det hela sätter käppar i hjulet på hans relation med Deanie och tar hårt på hennes psyke.
Amerikanskt sex och relations drama om ett par ungdommar under 1920-talet och deras växande sexdrift under en tid då alla predikade avhållsamhet och sex inte ansågs som något man skulle njuta av. Med bla. en ung
Warren Beatty och den väldigt söta, talangfulla
Natalie Wood (man verkligen ser i hennes ögon hur kär hon är i Bud) som tragiskt dog 1981 i en drukningsolycka, bara 43 år gammal (vilket gör scenen när hon nästan drunknar väldigt hemsk).
Lite förvirrande scenen när Ace skickar en glädjeflicka till Bud's rum och det var samma som spelade henne som Deanie. Tog en stund innan jag förstod att det var någon annan.
När ekonomi-krisen startar 1929 så händer det en hel del.
Ace hoppar ut genom ett fönster efter att ha förlorat alla sina pengar och Ginny dör i en bilolycka (undrar om det var efter scenen när hon körde iväg full) men man får aldrig se det vilket irriterade lite. Likadant så slutar familjen Loomis som rika medans familjen Stamper slutar som fattiga arbetare, lite omvänta roller där.
Slutet
var inte precis lyckligt men inte heller direkt sorgligt. De fick aldrig varandra utan gick vidare med sina liv och medans de inte var lyckliga så fann de ändå en viss tillfredställelse i att gå vidare med sina liv och gifta sig med personer de kanske inte älskade men trivdes väldigt mycket med. Inte det liv de drömde om men inte heller den mardrömmen de var rädda för.
Filmens namn kommer från en dikt (tror jag det var) om att man aldrig kan gåt tillbaka till den tiden man hade det som bäst.
En mycket bra och tankvärd film där man helatiden undrar hur saker kommer utveckla sig och hur det hela kommer att sluta. En rätt lång film för den här tiden men aldrig tråkig. En film som nog ansågs som en riktig snyftare bland tjejerna och visst känner man med karaktärerna, tillochmed Bud som man igentligen borde avsky men som man kan förstå då de visar det hela mycket bra.
Jag kan varmt rekomendera den här filmen.
Betyg: MinnesvärdA Life of Her Own (1950)Fattiga småstads tjejen Lily Brannel James flyttar till New York för att bli en fotomodell och blir anställd av Tom Caraway. Den deppiga föredetta modellen Mary Ashlon tar henne under vingarna och lär henne modellvärlden medan hon pressenterar henne för hennes fästman Lee Gorrance och blir vän med den storhjärtade äldre advokaten Jim Leversoe. Men när Mary plötsligt tar sitt liv så skockeras Lily av hur lite alla bryr sig och det faktum att Lee försöker förföra henne redan dagen efter. Bestämd att aldrig låta framgången förvandla henne till en sådan människa och med en porslin-sko som minne av Mary så når hon snabbt toppen innom modellyrket tillsammans med vän och kollegan Maggie Collins.
En dag träffar hon Jim's gammla vän Steve Harleigh och de börjar umgås. Det tar inte lång tid innan de både faller för varandra och startar en kärleksaffär men problemet är att han är gift och dessutom bor i en annan stad. Förr eller senare så kommer hans fru, Nora Harleigh, att komma till stan och vad händer då?
Romantiskt moral-drama med bla.
Lana Turner (som spelar mycket bra) och den alltid charmige
Ray Milland (bäst känd från Hitchcock's "Dial M for Murder" (1954)). Ännu en sorglig film med
med ett sorgligt slut
.
Slutet
är som sagt sorgligt med att ingen av dem kan förmå sig att berätta för Nora då hon är rullstolsbunden efter en bilolycka, precis börjat lära sig gå lite för hans skull, svag och väldigt snäll. Så de gör slut och låter varandra förbli olyckliga för hennes skull. Därmed visar Lily att hon fortfarande är samma person som när hon kom till new York och aldrig slutade bry sig. Som avslutning så slår hon sönder porslin-skon.
Orginal-slutet tog det hela mycket längre
och slutade med att Lily följde Mary's öde och tog sitt liv genom att hoppa. Filmföretaget tyckte inte om slutet och tvingade dem att ändra det vilkjet gjorde de flesta inblandade arga. Personligen föredrar jag det slutet som filmen har för jag gillade tanken att Lily gjorde valet att inte bli som alla de andra istället för att ha ett tragiskt öde. Filmen slutar dock med att hon går till platsen där Mary dog och verkar fundera på det.
Filmens manus skrevs om många gånger då filmbolaget ogillade hur kallt och skandalöst modellyrket visades, det omoraliska levandet, grymheten och otrohet. Ett av deras krav var att
Lily och Steve var tvugna att straffas och fick alltså inte få ett lyckligt slut.
Jag undrar just hur orginalmanuset såg ut.
En bra men sorglig film med ett överaskande slut. Om vad som är viktigast, om att förbli den man är trotts alla förändringar i livet och om moral. Jag tycker mig komma ihåg slutet så jag vet inte om jag har sett en liknande eller den här. Väl värd att se.
Betyg: Sorgligt fin
Edited by Crusader, 06 December 2014 - 04:34.
Sorry att det blev en spoiler där. Mindes tydligen lite fel. Borde se om filmerna, det var länge sedan nu. Minns den första ungefär som dig.
