XC: Det där med att de skriker mycket (för mycket?) i [REC] är en vanlig kommentar. Själv tycker jag det bidrar till öka intensiteten ännu ett snäpp. Filmen är ju närmast en attack på publiken bild-, ljud- och berättarmässigt. Lite som den brittiska noisegruppen Whitehouse ville att deras musik skulle vara...

Sen är det klart att man inte kan låta bli att "tröttna" eller "störa sig" på skriken, men jag ser det som en extra krydda och ett dramturgiskt grepp nästan. Och som du säger vad skulle man själv göra om ens grannar plötsligt blev blodtörstiga och arga zombier? Troligen skrika och springa som en galning...
Nu till något helt annat...
InsideFotot! Oerhört snyggt foto rakt igenom ett av de bästa cinematografiska arbeten jag sett på länge. Béatrice Dalle håller uppe hela filmen genom sitt porträtt av antagonisten "Kvinnan", hon är filmens kärna. Annars är manus lite platt och det år lite svårt att känna med protagonisten. Men enkelheten i vansinnet hos "Kvinnan" gör att det håller. Så en enkel premiss: galning – offer, inte alltför mycket karaktärsutveckling eller ens intrig och ett lysande foto och bildberättande. Och en musik- och ljudläggning, inte olik den i [REC] som fungerar utmärkt.
(Det är en gåta varför filmen heter Inside på svensk DVD och inte har behållt originaltiteln À l'Intérieur.)
Plus: Fotot och Beatrice Dalle
Minus: Lite svagt manus, en del konstiga beslut och protagonisten är svår att sympatisera med eller förstå.
DoomsdaySkön homage till John Carpenter och Mad Max med brittisk understated humor och grym action. I love it! Bra hantverk, en solid film. Rhona Mitra håller balansen hela filmen igenom trots att historien verkligen balanserar på en egg ibland. Bra skådespel generellt trots den skruvade "historien" i filmen, ingen faller igenom.
Plus: Scenografi, specialeffekter och den skruvade berättelsen.
Minus: Malcolm McDowell och David O'Hara (svagast i ensemblen).
ControlEn lyckad filmatisering av Deborah Curtis bok. Bra skådespeleri rakt över. Massor av bra musik. Kan vara lite för fans då förkunskap inte skadar för att förstå kontexten. En gripande men inte sentimental filmatisering av ett tragiskt livsöde. Det hjälper om man är ett fan av Joy Division (vem är inte det?

) men det är inte nödvändigt för att uppskatta filmen.
Plus: Musiken, Sam Riley och Samantha Morton
Minus: Bildberättandet håller hög klass.
The StrangersEn klart godkänd skräckfilm av belägringstypen. Ett avlägset hus, ett ungt par, maskerade illdådare. Liknar Ils men är faktiskt snäppet bättre. Liv Tyler sköter sig bra som "offer" utan att bli varken våpig eller whedonesque. Bra spänning och trots vissa lite stolpig dialog i början och ett inte alltför spännande bildberättande faktiskt sevärd. Lite filmskolelater här och där, men för att vara en debut och amerikansk klart godkänd.
För den som vill se skillnaden mellan europeisk och amerikansk skräck, bör se denna och Inside. Det är en bra lektion i hur kulturskillnader tar sig uttryck i skräckfilm.
Plus: Liv Tyler och illdådarna.
Minus: Lite stolpigt manus och generiskt bildberättande.
JunoKanske är jag för gammal eller något, men detta fungerar inte. Ellen Page spelar över samt klarar inte av att bära huvudrollen även om ett krystat, ansträngt, tongue-in-cheek manus inte hjälper direkt. Hur detta manus kunde vinna en Oscar förblir en gåta, men det var nog mer författarinnan och hennes bakgrund som vann än manuset i sig. Jag tror att det stora problemet är att hon ville för mycket och ingen sa åt henne: kill your darlings! Så nu blir det en soppa av darlings och ansträngd, smart dialog som ofta låter krystad (och inte minst läst!). Michael Cera och Jennifer Garner är bra och de flesta andra sköter sig skådespelarmässigt. De facto är Jennifer Garner kanske bäst i hela filmen, hon är det enda som egentligen berör och känns "äkta". Svårt att förklara hur utan att spoilra, så ni får ta mig på mitt ord. Dessutom kommer det massa musik som känns påklistrad. Nej, tonårsångest (och sexualitet) har gjorts bättre (Ghost World! som den här filmen lånat friskt från). Det stora problemet är att detta är en storfilm förklädd till indie, den försöker låna fjädrar av indiescenen, men är egentligen ett dussindrama klätt i "häftig" dialog, hipp musik och coola referenser. Och med rätt unkna moralkakor inbakat.
(Det tristaste med det hela är att jag vet att Ellen Page kan så himla mycket bättre, det har hon visat tidigare inte minst i Hard Candy.)
Plus: Jennifer Garner.
Minus: Dialogen och "smartheten".
Hellboy 2: The Golden ArmyFantastik deluxe! En visuell fest, som alltid med Guillermo del Toro. Välskrivet, välgjord, fantastisk mask och kostym. Kanske inte den djupaste av filmer men en fest för ögat. Inte minst en underbar humor, välskrivna karaktärer, en ganska enkel intrig som genomförs utan krångel. Det är saga, med starka kryddor och en blick för det absurda och det groteska. Stabilt skådespeleri, Ron Perlman är värd ett extra omnämnande. Ljudläggningen är värd att omnämnas också, den är välgjord och i samklang med filmen och lyfter det hela ännu ett snäpp.
Plus: Kostymerna! Humorn, karaktärerna.
Minus: Intrigen kanske väl enkel, men smakfullt levererad
The Station AgentEn underfundig liten film om tåg, vänskap och om att vara kortväxt. Såg den på bio när den kom, och den håller än. Välskrivet, välspelat, bra foto allt utan excesser. Bara en bra historia berättad med värme och humor.
Plus: Foto och manus.
Minus: ?
Edited by dukeofnewyork, 14 January 2009 - 14:12.