975 replies to this topic

[Garm]

Inget som jag har sett. Visste inte ens om att det fanns en äldre sådan film. Den enda som jag har sprungit på tidigare är en version från 2004. Det är inget som jag har sett, men jag minns att många tyckte att den led av att få stämpeln "Quentin Tarantino Presents" över sig. Hur som helst så verkar filmen som du har sett vara något som även jag skulle uppskatta. Så jag kanske ser den vid något tillfälle.

[XC]

Jag tror defentitivt du skulle gilla den. Tokskruvad film med högt underhållningsvärde.

 

Jag läste om de två andra versionerna och blev nyfiken på dem, främst den där från 2004.

[Garm]

Alright, avgjort. Jag ser filmen och återkommer sedan med ett litet omdöme.

 

Då får vi se om du kolla in 2004 års version lite närmare och vad du tycker om den.

[Crusader]

The Haunted (1991)
 
1975 förlorade Janet och Jack Smurl sitt hus i en orkan och fick därför flytta till en annan stad tillsammans med sina barn och Jack's föräldrar. Under de första 10 åren drabbas de av det ena missödet efter det andra i huset och saker har en förmåga att försvinna. Men sedan börjar det hela bli värre och värrem och det hela tar mer och mer på Janet. Tillsist finns det bara en sak kvar att göra, ta kontakt med de berömda demonologerna Ed och Lorraine Warren, och be dem om hjälp.
 
Baserad på verkliga händelser och ett av fallen för två av 1900-talets bäst kända Paranormal Investigators, Ed och Lorraine Warren, jobbade på, mäst kända för sin inblandning i The Amityville Horror. En ny film om ett av deras fall, The Conjuring, har premiär i år.
Filmens manus är skrivet av Jack Smurl, Janet Smurl, Ed Warren och Lorraine Warren själva samt boken vid namn The Haunted: The True Story of One Family's Nightmare.
Det som har gjort Ed och Lorraine Warren så populära är både det att de hade arbetet med så otroligt många rapoterade och väldokumenterade fall men också det faktum att de aldrig tog betalt för deras tjänster medans andra utredare kunde ta en halv förmögenhet för att hjälpa. Det gjorde det svårt för folk att kalla dem bedragare då de inte känade på det hela.
 
Med bla. Sally Kirkland (som blev nominerad för en Golden Globe) och Jeffrey DeMunn i huvudrollerna.
En spännande och bra film. Kanske inte så skrämmande förutom vissa scener. T ex våldtäktscenen var obehaglig.
Slutet var rätt så oavslutat då de flyttade men det hela blev inte bättre och sedan en text att det ordnade sig inte fören 1989 då kyrkan slutligen gav med sig och gjorde en exorcism. Orsaken det inte visas i filmen är nog för att boken släpptes innan.
 
Svårt att veta vad man ska säga om sanningen bakom det hela. Familjen Smurl blev kallade bedragare, förnedrade och förudmjukade i media och allt byggde på att det hela var löjligt för det fanns inte spöken. Vad jag undrar är om det var bedrägeri, vad vann de på det hela då de bara fick utstå en massa skit och blev tvingade att flytta för att slippa journalisterna. Jag finner det också rätt komiskt att information om det här, t ex på Wikipedia, tar förgivet att det är bedrägeri och att de blev felaktigt uppmuntrade av Ed och Lorraine Warren samtidigt som de klagade på att boken de skrev inte inte var neutral. Men det är ju klart, vi vet alla att det inte finns några spöken och demoner. Precis som vi visste för 500 år sedan att jorden var platt och universums centrum. Nu menar jag inte att det här var sant men jag tycker att de som klagar på att utredarna inte var neutrala borde själva hålla sin neutralitet och inte dra slutsatser pga det. Men jag har alltid haft ett öppet sinne och ogillat blinda människor som tror sig veta exakt hur universum fungerar. Och då är jag själv ändå oftast kritisk till hemsökningshistorier och medium, och framförallt de som lurar pengar av desperata människor och jag tittar inte på "Det Okända".
 
Hur som helst, en film jag kan rekomendera alla som gillar spökhistorier.
 
Betyg: OK

[Fiskrens]

Känn Ingen Sorg

 

Filmen baserad på Håkan Hellströms låttexter är en liten bagatellartad pärla. Den är tekniskt mycket snyggt gjord - det märks att Mårlind & Stein gjort sin Hollywoodläxa. Bra kameraföring och väldigt bra effekter där det behövs. Självklart blir det lån från t ex Trainspotting och andra, men inte så att det stör. Manuset håller ett högt tempo, men man hänger med (eller snarare: det händer inte så himla mycket att man behöver jobba på det) och dialogen är välskriven. Rollerna är aningen clichéartade, men på en lagom nivå som de "ska" vara i en sån här film, och till de flesta personerna får man en liten hint om varför de beter sig som de gör. Hjälper framför allt till för Eva-rollen, som är den mest clichéiga. Skådespelarna är alla riktigt bra, och kul att de flesta är hyfsat okända. 

 

Enda minuset var ljudet i biografen som var på tok för högt och dåligt (läs detta, personalen på Saga, Kungsgatan i Stockholm!). Man får lust att köpa den på BR direkt för att njuta av den i en bättre miljö.

 

EDIT: Glömde den kanske viktigaste biten: musiken, som jag var mest tveksam inför. Jag är nämligen varken fan av Hellström eller musikaler så det var med viss tveksamhet jag satte mig i biofåtöljen av de anledningarna. Men det är med något undantag aldrig Hellström som sjunger (har svårt för hans falsksång), och musiken/sångerna löper snarare med filmen och handlingen än avbryter den vilket är det jag har mest emot musikaler. Så det var med beröm godkänt på båda punkterna för min del!

 

Betyg: Mycket Bra+

 

PS. Små detaljer som höjer upplevelsen är ett inlagt "Wilhelm scream" i början av filmen samt cameos av Ebbot Lundberg och Freddie Wadling som Göteborgsalkisar. Hellström själv är med men det är så uppenbart att det knappt kan räknas som cameo .

Edited by Fiskrens, 31 July 2013 - 21:28.

[XC]

Tjejen Som Visste För Mycket / Foul Play (1978) [US] ¤Tack TV4 Film.
I KORTHET: Men för sjutton, man måste chansa ibland! Det rådet fick Gloria Mundy av sin väninna Sally. En chansning, en albino, två dvärgar och tre mordförsök senare hittar hon slutligen kärleken i den småklumpige polisen Tony.
DET BRA: Jag har aldrig sett filmen den här parodierar. Jag har aldrig sett den här filmen i sin hel het heller tror jag. Intrigen är välskriven, underhållande och lagom skruvad. Balansen mellan Thriller- och Komedi-elementen är på det hela taget bra filmen igenom. Många delar som är underhållande, men bäst är kanske iaf Japanerna i limousinen (mot slutet av filmen); de gör inget roligt egentligen men hatten av för två skådespelare som lyckas smitta till skratt så effektivt. (Karatefighten mellan två karaktärer som uppenbarligen vet väldigt lite om karate går inte av för hackor heller).
DET DÅLIGA: Filmen är aningen för lång, den pushar nära 2 timmar (inkl eftertexter) vilket blir lite i längsta laget. det gör att filmen stundtals blir lite over-the-top.
SOM HELHET: En underhållande klassisk film som åldrats med värdighet. det är dessutom riktigt kul att se Chevy Chase i en så pass charmig roll som den här.
PS: Visst finns det ett visst underhållningsvärde i två gamla damer som spelar Alfapet, samtliga ord är svärord och diskuterar huruvida motherf*cker stavas med ett bindestreck eller ej?

Edited by XC, 01 August 2013 - 08:36.

[Garm]

Jag stod och tittade på den där så sent som idag när jag var nere en sväng på stan. Främst kanske för att Hemmakväll sålde den för 29 kronor. Tjejen som... filmerna är rätt underhållande måste jag säga. Dom jag har sett om inte annat. Jag får se om jag fångar in filmen nästa gång jag besöker butiken och om det billiga priset då kvarstår.

[XC]

Den gick här om dagen på TV4 Film. Spelade in den i väntan på rätt tillfälle. (De kör "Tjejen som Föll Överbord" också, men den har jag på DVD).

[Garm]

Tyvärr så har jag inte den kanalen längre, annars kunde jag ha passat in en av deras sändningar.

 

 

 ***

 

Jag har sett lite film sedan senast men bjuder enbart på lite korta omdömen då jag saknar inspiration till mitt vanliga "tugg".

 

 

Out for Justice (1991)

 

En till tidig film i Steven Seagals så kallade "karriär" och som faktiskt är klart underhållande att se. Jag skrev något liknande efter att jag hade sett Abowe the Law, att det är dom här tidiga filmerna med Seagal som går att se. För karln har ju trots allt hunnit att göra en hel del film sedan starten, bara att det för det mesta är dussinaction av den lägre skolan. Out for Justice bjuder på en hel del pang-pang, ösig action, stelt skådespel, smått löjlig dialog och ett enormt överspel av William Forsythe. Vad mer kan man begära när man vill se sådan film?

 

 

Reservoir Dogs (1992)

 

Riktigt vass film av Quentin Tarantino. Jag fick ett ryck för ett tag sedan att jag skulle se om samtliga av hans filmer. Än så länge så har jag bara sett den här, men jag fortsätter väl med resterande filmer när jag blir sugen. Jag vet inte när jag kom i kontakt med den här filmen första gången. Det tog nog ett tag innan jag såg den, för min introdktion till Tarantino kom i och med att jag såg Pulp Fiction på bio. Just Reservoir Dogs gillar jag för alla coola karaktärer, den stenhårda dialogen (det som Tarantino är bäst på), handlingen som verkligen bjuder på allt man vill ha i en sådan här film och så inte minns att Tarantino alltid (nästan i alla fall) lyckas att få med dom mest intressanta skådespelarna till sina filmer.

 

 

Appurushîdo / Appleseed (1988)

 

En OVA som jag alltid har gillat. Jag kom i kontakt med den rätt tidigt minns jag, men det är väl först när man hade kommit uppåt i åldern som den gjorde ett bestående intryck. Jag tillhör den där skaran som inte har läst mangan, men som skulle vilja. Inte för att man behöver ha gjort det, utan snarare för att man blir sugen på att göra det efter att ha sett något så bra som det här är. Animeringen är av den klassiska skolan, innan filmer började att helt göras i datorn. Något som jag kan uppskatta, då det ser riktigt bra ut. Handlingen är väl det mest intressanta med filmen, även om man kan känna av att det saknas något. Musiken är även den bra och påminner lite om bitpop-slingor som man kunde höra på den här tiden. Någon dag ska jag väl även ta och se om 2004 års version samt kanske även se om uppföljaren Ex Machina.

 

 

Papurika / Paprika (2006)

 

Signerad Satoshi Kon, verkligen en av mina absoluta favoriter när vi pratar anime. Filmen är baserad på en förlaga skriven av Yasutaka Tsutsui, som jag faktiskt har läst. Den gavs ju ut av Alma Books några år efter att filmen hade haft premiär. Det är i grund och botten två olika upplevelser, där jag nog uppskattar filmen lite mer. Men båda kompletterar varandra bra. Filmen i sig är väldigt surrealistisk och ens hjärnceller sätts på prov när man ser filmen. Och en sådan sak är bara välkommen, eftersom man inte ser så många filmer som kräver något av den som tittar men i gengäld ger tusenfalt tillbaka. Animering är på topp och detta kryddas av ett alltid lika underbart soundtrack av Susumu Hirasawa.

 

 

Brick (2005)

 

Jag såg filmen Looper för ett tag sedan och blev då sugen på vad mer som regissören Rian Johnson hade gjort tidigare. Det här är hans första fullängdare och av många att betrakta som en kultfilm. Tyvärr så föll den mig inte alls i smaken. Bleka karaktärer, en handling som aldrig grep tag i mig och ett nästan sövande tempo. Det sista kanske beror på yttre omständigheter, men jag tyckte att jag var pigg och klar i knoppen när jag såg filmen. Jag kanske ger filmen en chans i framtiden, men jag är tveksam. Jag ska dock ge hans andra film, The Brothers Bloom, en chans framöver.

 

 

Modesty Blaise (1966)

 

Jag ska erkänna direkt att jag inte har läst mycket av serien eller böckerna, men jag minns givetvis att Modesty Blaise var (och kanske fortfarande är) med i serietidningen Agent X9 som jag har läst lite till och från under åren. Men jag erkänner villigt att man inte behöver ha speciellt stor kunskap om karaktären för att se filmen. Det här är en film av den äldre skolan, där filmyrket var synonymt med hantverk. Hela produktionen känns genomarbetad och man har faktiskt fått fram en riktigt härlig handling och karaktärer. Jag blev glatt överraskad att filmen är så pass rolig och underhållande som den är. Undrar om inte serien är mer hårdkokt? Den lyckas även fånga tidsandan riktigt bra och tankarna gick till andra brittiska agentserier. Och tiden sprang iväg fort när jag såg den här, vilket jag nog inte hade trott eftersom den klockar in på nära 2 timmar. Jag skulle kunna tänka mig att se den igen faktiskt. Och nu blir jag även lite sugen på att se My Name Is Modesty.

[XC]

Modesty Blaise (1966)

En film som överraskade mig också med sin charm och klassiska stil. Kul att du gillade den med.

 

Jag sneglade lite i serietidningsstället när jag var in på affären idag och jag tror rentutav MB har en egen tidning. Jag har också en viss känsla av att det är en annorlunda ton i serierna (och böckerna).

[Crusader]

Brick (2005)
 
Jag såg filmen Looper för ett tag sedan och blev då sugen på vad mer som regissören Rian Johnson hade gjort tidigare. Det här är hans första fullängdare och av många att betrakta som en kultfilm. Tyvärr så föll den mig inte alls i smaken. Bleka karaktärer, en handling som aldrig grep tag i mig och ett nästan sövande tempo. Det sista kanske beror på yttre omständigheter, men jag tyckte att jag var pigg och klar i knoppen när jag såg filmen. Jag kanske ger filmen en chans i framtiden, men jag är tveksam. Jag ska dock ge hans andra film, The Brothers Bloom, en chans framöver.

Jo, Brick är rätt speciell. För det första får man tänka på att filmen är gjord som hyllning till de gammla Crime-Noir filmerna från 40-talet så mycket av det du skriver du ogillade var medvetna val. Tempot är väldigt långsamt och det är medvetet. Det krävs väl att man helt gillar den typen av filmer.
Problemet är bara att vad som känns charmigt i gammla 40-tals filmer är inte det längre så hyllningarna blir nästan som parodi. Det är väl det som jag tycker många gör fel när de gör hyllningsfilmer att de tar med alla felen också för det blir falskt när man gör de sakerna medvetet.
Som när de gör skräckfilmer som ska vara hyllning till klassiska skräckfilmer och medvetet gör dem dåliga med medvetet dåliga effekter, medvetna misstag och tillochmed beordrar skådespelarna att spela dåligt ("Freddy vs. Jason" och "House of the Dead" är bra exempel). Eller när Quentin Tarantino och Robert Rodriguez gjorde "Grindhouse" där de medvetet gjorde kvaliteten dålig och tillochmed satte in skadad-gammal-film-effekter.

Här är vad jag tyckte när jag såg Brick i början av förra året:

 

Brick (2005)

Brendan är en tuff snabbshäftad bitter envis Highschool elev och ensamvarg som ser världen med negativa ögon och inte bryr sig om något. Men när han hittar sin föredetta flickvän Emily mördad så börjar han undersöka hennes mord. Hans jakt på mördaren leder honom till skolans krimminella undre värld. Han ända ledtrådar är en knarklangare kallad The Pin och ordet Brick.

Noire deckare i Highschool miljö. Den tuffa sjuke killen som utreder mordet på en närstående, en femme fatale, en Druglord och hans hyrda korkade högra hand som slår först, showartisten som är inblandad i allt, den lejda mördaren. Och givetvis stilen. Klippningen var dålig och ofta fanns där en massa fel mellan klippen som t ex kläder men troligen medvetet gjort.
Jag förstår varför filmen är populär bland Veronica Mars fans för det är lite på samma håll, bara råare och mer seriös men samtidigt också mer bizzar på ett sätt. Som när Brendan träffar Druglordens mamma som bjuder på frukost.
Manuset hade lika väl kunnat handla om vuxna människor bara det att de diskuterar Tolkien istället för Kafka och Brendan måste svara till rektorn istället till en polischef. Men det betyder inte att filmen är mesig och barnslig eller något sådant. Tvärtom så är den väldigt hård och brutal med ungdommar som inte bryr sig om folk lever eller dör.
Bra Noire thriller iallafall som jag klart kan rekomendera.

7/10

Edited by Crusader, 01 August 2013 - 17:58.

[Fiskrens]

Reservoir Dogs (1992)

Den filmen förblir speciell för mig. Jag och några lumparpolare skulle gå på bio, och jag hade hört om Tarantino som "det nya heta" så jag fick med dem på den. Den beskrevs ju som en rätt typisk action/crimerulle. När vi gick från bion var mina polare eniga om det var "bland det mer usla de sett", men jag var mer kluven. Rätt jobbig (kom ihåg att väldigt mycket var nytt, som dialogen och tidshoppen) men att den hade nåt. Men den levde kvar i minnet, så jag var tvungen att se om den för att komma fram till vilket mästerverk den är. Den slår mycket han gjort senare i sin enkelhet. Undrar om mina polare har sett nån Tarantino efter det, eller om de vill erkänna vad de sade då nu .

[Garm]

@XC: Jupp, den här filmen var ett riktigt fynd. Tack för tipset! Nu var det inte länge sedan jag gjorde en beställning från Discshop för annars hade det lutat åt att peta ner Studio S utgåva i kundkorgen. Och det var mer än jag visste att hon har en egen serietining nuförtiden. Det enda som jag fick fram på min sökning igår var följande.

 

 

@Crusader: Jag har väl aldrig varit riktigt intresserad av Film Noir om jag ska vara ärlig. Jag har sett en del filmen under åren, men aldrig riktigt fastnat eller varit intresserad av att göra en djupdykning. Det kan ju vara så att jag inte såg dom riktigt bra filmerna, men det kan lika gärna vara så att genren inte passar mig. Jag hade hört talas om att Brick var lite av en Neo Noir, där man hade tagit det bästa från dom äldre klassiska Film Noir filmerna men sedan gjort sin egen grej av det, lite som en hyllning. Intressant att få läsa ditt omdöme. Jag visste inte att filmen var så populär bland Veronica Mars fans. Jag själv räknar mig som ett sådant då jag gillar serien riktigt mycket. Nu när du säger det så finns det likheter mellan serien och filmen Brick. Det kan mycket väl hända att jag ser om Brick framöver, just nu är jag inte sugen på det. Men jag har den på DVD, så det underlättar den dag man känner för att ge den en ny chans för att se om den har vuxit lite med tiden.

 

 

@Fiskrens: Så trevligt att få ta del av den anekdoten. Och det känns rätt coolt att någon här på forumet faktiskt såg den på bio när det begav sig. Man får lov att säga att du var den i gänget som hade bäst smak, även om det där med att ogilla en Tarantino-film inte är något nytt. Jag hade ett par polare som toksågade Pulp Fiction när den kom för att den var så rörig att följa med i. Själv så tyckte jag det bara var befriande att någon vågade att berätta en film i en ordning som man verkligen inte var van vid. Och jag skriver mer än gärna under på att den här slår mycket av det som han har gjort på senare tid. Just för att den är så bra i all sin enkelhet. Jag tycker att Tarantino borde ta ett steg tillbaka och snegla lite på hur den här filmen är uppbyggd och skapad, för hans senaste filmen är lite för mycket och ofokuserade för min smak. Även om jag samtidigt måste dra till med klyschan att "en Tarantino film är alltid en Tarantino film". Det går liksom aldrig att bli riktigt besviken. Inte än i varje fall *peppar, peppar*. Egentligen bör man inte rangordna filmer, men det finns ett par av Tarantinos filmer som sticker ut lite extra för mig än dom andra och dessa filmer är; Reservoir Dogs, Pulp Fiction och så True Romance, den filmen får man inte glömma bort bara för att han inte regisserade den själv. Och bland dom mer ojämnare av filmerna så får jag nämna Death Proof, Inglourious Basterds och Django Unchained.

[XC]

Folk som ser omslaget till Studio S-dvdn lär få sig en överraskning. Intressant läsning, du hittat. Tack.

[Erika]

Wickie auf großer Fahrt (2011)

 

Uppföljare till Wickie und die starken Männer och precis som den filmen är även denna film baserad på både Runer Jonssons böcker om Vicke Viking och den animerade tv-serien från 70-talet.

En godkänd uppföljare som förvisso har sina skavanker, men gapigheten från förra filmen är åtminstone så gott som borta. Det är skönt och vi slipper även mörka scener där det går knappt att se något. Precis som föregångaren så är även uppföljaren ett par snäpp bättre än de otecknade Asterix-filmerna.

[XC]

Vike Viking-filmerna kanske man skulle ta sig i kragen och se. Vet att jag var på god väg en vända.
 

*

 
Neverland (2011) [UK]
I KORTHET: Vem var Peter Pan innan han kom till landet ingenstans? Varför är han och Kapten Krook sådana fiender? Hur miste Krook sin hand? Och varför finns det pirater och indianer mitt i Ingenstans? Och kan man få Bob Hoskins reprisera sin ikoniska roll som Smee från 1991-års Hook?
DET BRA: Peter Pan tillhör den klassiska divisionen storys som vi uppenbarligen aldrig tröttar på (och det är väl bara bra att Shakespeare och Grekerna får lite konkurens). Det här är en teori (kan man väl säga) om vad Landet Ingenstans är och hur spelbrädet sattes upp innan Peter Pan jagar sin skugga in i Wendy och Pojkarnas sovrum. Och på det hela taget är det en teori som funkar riktigt bra, den berättas väl av miniserie experterna på RHI. Visuellt är den riktigt snygg och man har tänkt till både en och två gånger innan man designat de välkända elementen och cgin är klart godkänd. (Även om det finns visst greenscreen arbete med synliga sömmar). Karaktärerna är över lag bra och extra poäng får man för att ha castat skickliga Q'orianka Kilcher i rollen som "Tigerlilja", söt tjej med för vår tid vågade former.
DET DÅLIGA: att ta sig igenom den här i en sittning är inte särkilt svårt, men med sina 2:40 blir det i längsta laget. Trots det flytande berättandet och fina miljöerna. Det hade tjänat lite på trimmats ned lite till en långfilmsversion om jag skall vara ärlig; det är dock svårt att peka ut enskilda scener som är onödiga.
SOM HELHET: En film om Peter Pan innan han blev Peter Pan, som skalar av de legendariska karaktärerna och lyckas få lite äkta mänsklighet i dem. Visst krävs det lite fantasi för att skarva ihop mytoset med sfärerna med den efterföljande historien men det funkar överraskande väl.
PS: Ytterligare en av Atlantics utgåvor som spärrar räkneverkat på DVDn. Undrar om det är min DVD det är fel på, eller om det är något Atlantic gör med sina produktioner?

[Fiskrens]

@Fiskrens: Så trevligt att få ta del av den anekdoten. Och det känns rätt coolt att någon här på forumet faktiskt såg den på bio när det begav sig. Man får lov att säga att du var den i gänget som hade bäst smak, även om det där med att ogilla en Tarantino-film inte är något nytt. Jag hade ett par polare som toksågade Pulp Fiction när den kom för att den var så rörig att följa med i. Själv så tyckte jag det bara var befriande att någon vågade att berätta en film i en ordning som man verkligen inte var van vid. Och jag skriver mer än gärna under på att den här slår mycket av det som han har gjort på senare tid. Just för att den är så bra i all sin enkelhet. Jag tycker att Tarantino borde ta ett steg tillbaka och snegla lite på hur den här filmen är uppbyggd och skapad, för hans senaste filmen är lite för mycket och ofokuserade för min smak. Även om jag samtidigt måste dra till med klyschan att "en Tarantino film är alltid en Tarantino film". Det går liksom aldrig att bli riktigt besviken. Inte än i varje fall *peppar, peppar*. Egentligen bör man inte rangordna filmer, men det finns ett par av Tarantinos filmer som sticker ut lite extra för mig än dom andra och dessa filmer är; Reservoir Dogs, Pulp Fiction och så True Romance, den filmen får man inte glömma bort bara för att han inte regisserade den själv. Och bland dom mer ojämnare av filmerna så får jag nämna Death Proof, Inglourious Basterds och Django Unchained.

Jupp, jag var rätt nöjd i efterhand med att ha vågat chansa på att se den. Känns ju lite som en svunnen tid när man kunde vara rätt ovetande om vad en film hade att ge - det här var ju B.I. (Before Internet) . Sen tycker jag om även de senare av QT:s filmer, men han borde lära sig att kapa mer i dem och få ned dem i längd. Då skulle de bli riktiga pärlor de också.

[Garm]

My Best Friend's Birthday (1987)

 

En ofullständig* film som får anses som ett tidigt frö i Quentin Tarantinos karriär. Eftersom inte hela filmen finns kvar så blir den lite svårbedömd, men av det som finns kvar att se, runt 35 minuter, så tycker jag att det var både intressant och underhållande. Även om det är en amatörproduktion rakt igenom, med allt som det innebär.

 

*=The film was completed, but the final reel was destroyed in a lab fire that broke out during editing.

 

 

Eagle vs Shark (2007)

 

En av mina absoluta favoriter när det kommer till skruvade komedier med ett stort hjärta. Dess budskap får väl anses vara att det finns någon för alla, även dom mer udda människorna. Filmens ursprung är Nya Zeeland vilket gör den bättre än vad den skulle varit om den hade gjorts i något annat land. Det vågar jag påstå. Och den Nya Zeeländska kulturen är ju rätt speciell, så den sätter sin prägel på filmen. Men det är bara bra, för den är riktigt bra och känns närmast exotisk mot det man brukar ta del av i vanliga fall. Filmen är både rolig och har även en del mer finstämda seriösa scener. Typ alla skådespelare, både i ledande som mindre roller, är riktigt vassa. Givetvis så sticker Jemaine Clement och Loren Horsley ut lite mer, men för det så stjäl dom inte all uppmärksamhet, vilket är ett tecken på bra skrivet manus, duktiga skådespelare och en regissör som vet vad han gör.

 

 

Cyrus (2010)

 

Tack vare TV8 så kan jag efter kvällen bocka av en till film regisserad av bröderna (Jay/Mark) Duplass. Senast jag såg något av dom var för inte så länge sedan då jag tog mig av Jeff, Who Lives at Home, efter ett tips av Wylie Times. Det här är en film som jag tror att han skulle gilla, om han inte redan har sett den, men tyvärr lär han nog inte läsa det här omdömet. Den här filmen är lika bra som Jeff, Who Lives at Home. Man lyckas att få till en sådan där härlig blandning av roliga scener i en annars så seriös dramafilm. Man sitter ena stunden och ler över något dråpligt för att i en annan känna hur hjärtat slår lite extra över något betydligt med seriöst. Och den här filmen måste nog ha den mest seriösa rollen som jag har sett Jonah Hill i. Han är riktigt bra och även om jag tycker om honom i komedier så skulle jag vilja se mer seriösa roller med honom nu när han visar att han uppenbarligen kan mer än att bara vara rolig. Även John C. Reilly är riktigt bra, liksom Cathrine Keener och Marisa Tomei. Manus och regi är på topp och jag verkligen längtar efter att få möjlighet att se fler filmer av bröderna Duplass.

 

 

***

 

@Erika: Hehe, jag visste inte ens om att det fanns spelfilm baserad på Vicke Viking. Coolt och intressant. Jag skulle gärna ge någon av dom en chans. Jag minns den tecknade tv-serien som jag såg som liten. Det är en sådan där som skulle vara kul att se om idag när man har hunnit att bli några år äldre, för att se om den fortfarande håller måttet. Den var väl för övrigt en sådan där samproduktion mellan japan och några europeiska länder som var populärt på den tiden? Böckerna däremot minns jag inte om jag läst eller ej.

 

 

@XC: Så trevligt att du gav dig an att se Neverland. Jag måste säga att jag gillar den själv. Även om jag somnade ifrån den vid första försöket. Men när det gäller sådana här lite längre produktioner så ska man nog välja tillfälle när man ska se dom och det gjorde väl inte jag den gången. Och ditt omdöme var riktigt fint skrivet där du fick till texten så att man vill se Neverland själv, vare sig man har gjort det tidigare eller ej. Jag håller med dig om det du skriver om Q'orianka Kilcher, en skådespelerska som jag minns från The New World och för ett tag sedan undrade jag just vart hon hade tagit vägen. Hon är riktigt bra i sin roll som Tigerlilja. Överlag så är skådespelarna ytterst lämpliga att spela sina roller, även om jag kan tycka att en del av dom mer kända namnen är aningen bleka. Det där med längden tänkte jag inte på när jag såg den, men som många andra längre produktioner så är det inte alltid som det känns motiverat med speltiden. Fast det är klart, i vissa sällsynta fall så känner man att man gärna kunde ha sett mer, så det är en blandad giv som RHI bjuder oss på. Men jag ska ha det hela i åtanke när jag ser om den, för det lär jag göra, och se om de känns likadant för mig och om man kan komma på någon scen som skulle kunna trimmas.

 

Det där med räkneverket är inte på grund av vår spelare, för jag har testat runt dessa utgåvor i samtliga av mina spelare och det är likadant i varje. Så det är något som har blivit fel när skivorna pressades. Antingen något som Atlantic är omedvetna om eller något som dom själva står bakom. Egentligen borde någon av oss mejla [info@atlanticfilm.se] dom och fråga för att se vad man får för svar.

 

 

@Fiskrens: Det där är något som jag har tänkt på ofta, hur man egentligen gjorde innan Internets intåg. Jag minns att jag fick dom flesta filmtips från OKEJ samt polarna som jag hade på den tiden, så man var ju betydligt mer vågad av sig än vad man kanske är idag. Visst, det blev ju en del mindre bra filmer sedda även på den tiden men överlag så chansade man mer och ofta gick chansningen hem. Jag kan sakna lite av det där, att bara välja ut en film som man vill se, utan att veta alltför mycket av den. Nu går ju jag sällan på bio, men om jag gjorde det så skulle man egentligen bara ta något som man tycker verkar bra och sedan löpa linan ut. När det gäller Tarantinos senare alster så tycker jag inte att han får till det riktigt med manus. Filmerna är även aningen för långa som du säger. Men för mig är det mer att han inte berättar en lika intressant och engagerande historia som han gjorde förr.

Edited by Garm, 03 August 2013 - 00:23.

[Crusader]

Ferocious Planet (2011)
 
"Don't poke the aliens."
 
Vanärade Colonel Sam Synn har fått det tråkiga jobbet att ansvara för säkerheten på Federal Science Institute byggnaden då forskare har uppfunnit ett sätt att se in i andra dimentioner. Men när maskinen ska visas för en grupp politiker för att få mer pengar till projektet så går något alvarligt fel.
 
Ännu en film i Natur Skräck filmserien Maneater Series som RHI gjorde för Sci-Fi Channel. Med bla. Joe Flanigan och John Rhys-Davies.
 
En sak jag tyckte var onödigt var att låta flera av dem bara dö när de transporterades. Hade väl varit bättre att använda dem som cannonfodder? Och varför ha med John Rhys-Davies, skriva honom som 2:a huvudrollen bara för att sedan döda honom i början?
 
Ett underhållande och roligt monster-äventyr med en hel del sjuk humor. Bra skådespelare, helt OK CGI och specialeffekter, intresant designade monster (fast jag önskar bara att där fanns mer än en sort ), underhållande äventyrsmusik och en intresant idé.
Rolig och underhållande att se på. Man skrattar rätt mycket. Känns som en film rätt mycket skriven med Joe Flanigan i åtanke. Humorn gör väldigt mycket av filmen så det gäller att det är det man är sugen på. Meningen är att man ska skratta när saker går åt skogen, inte fnysa och tycka det är dumt. Roligast var slutet då Dr. Karen Fast ätnligen, övelycklig, kommer fram till tornet för att inse att det bara är en radiomast som kommit med från jorden. Så snopet och passande. Någor jag givetvis väntade mig helatiden men det var verkligen som att vänta på poängen på ett långt skämt.
 
Jag kan klart rekomendera den här till de som gillar äventyrs filmer med monster och komik.
 
Betyg: Mycket Bra+

[XC]

@Erika: Hehe, jag visste inte ens om att det fanns spelfilm baserad på Vicke Viking. Coolt och intressant.

Erika omdömade den första filmen med: Wickie und die starken Männer (2009).

 

@XC@Neverland (2011) [UK]:

Kilcher är väl den enda behållkingen i sömnpillret The New World? Jag tycker det är synd att man inte haft utrymme att lägga in fler kvinnliga karaktärer i storyn; här har vi bara två större och någon indiantjej i bakgrunden.

Jag är helt övertygad om att spellängden är motiverad om man ser den i två avsnitt, men den blev aningen låg (och då är den ändå bara 2:40) för att ta i en sittning. Men det är hårfint, för det är heller inte helt lätt att peka ut något parti som är onöndigt eller liknande.

 

Det där med räkneverket är inte på grund av vår spelare, för jag har testat runt dessa utgåvor i samtliga av mina spelare och det är likadant i varje. Så det är något som har blivit fel när skivorna pressades. Antingen något som Atlantic är omedvetna om eller något som dom själva står bakom. Egentligen borde någon av oss mejla [info@atlanticfilm.se] dom och fråga för att se vad man får för svar.

Ahh. Jag har aldrig haft möjligheten att testa skivorna i fler spelare (förutom i datorn, och där brukar räkneverken funka). Och nu blev jag lite småsugen att mejla dem och fråga.

[Erika]

@Erika: Hehe, jag visste inte ens om att det fanns spelfilm baserad på Vicke Viking. Coolt och intressant. Jag skulle gärna ge någon av dom en chans. Jag minns den tecknade tv-serien som jag såg som liten. Det är en sådan där som skulle vara kul att se om idag när man har hunnit att bli några år äldre, för att se om den fortfarande håller måttet. Den var väl för övrigt en sådan där samproduktion mellan japan och några europeiska länder som var populärt på den tiden? Böckerna däremot minns jag inte om jag läst eller ej.

 

Jo, det stämmer. Det var en samproduktion mellan Japan, Österrike och det som en gång var Västtyskland. Jag såg faktiskt tv-serien för ett par år sedan och tyckte den var ganska charmig, men även lite träig och för lång - 78 avsnitt var nästan för mycket för en sådan tv-serie. Men musiken var, i mitt tycke, fantastiskt bra. Både Christian Bruhn och Karel Svoboda är/var duktiga kompositörer. Jag har även läst två av böckerna när jag var liten, men ärligt talat så minns jag inget av dem... 

[Garm]

@XC: Tack för länken till Erikas tidigare omdöme.

 

Kilcher är ju utan tvekan den man minns från The New World. Sedan tycker jag väl att filmen är snygg, en njutning för ögat att se. Alltid något? Eftersom man redan har tagit lite friheter när man gjorde Neverland, så kunde man gott ha tagit någon mer och skrivit en lite större och intressant roll för en tjej. Tyvärr är väl det här även något som är rätt vanligt i RHI:s produktioner, att tjejer får stå tillbaka lite mer än vad som är nödvändigt? Och det är säkert så att om man ser den som en serie, med en eller ett par dagars mellanrum, så upplever man nog speltiden annorlunda.

 

Jupp, jag upptäckte det här med att räkneverket inte alltid fungerar på en del utgåvor, för ett tag sedan, och började då systematiskt att kolla igenom dom på andra spelare. För i början var jag säker på att det var spelaren som felade, men när så inte var fallet så börjar man undra. Och Atlantic är nog ledande när det gäller en sådan här sak på svenska utgåvor. Har ett helt gäng sådana, så något är ju uppenbart galet. Det skulle onekligen vara intressant att veta om Atlantic ens är medvetna om det hela och/eller vad dom har att säga. Det kan ju vara så att flera har upptäckt detta, men att ingen har brytt sig om att påtala det hela. Om inte annat så blir dom ju medvetna ännu en gång att det finns folk som inte direkt uppskattar det hela. Vilket i längde kanske gör att dom försöker att gå till botten med det hela, om det nu är ett fel som dom kan åtgärda.

 

 

@Erika: Då mindes jag rätt med andra ord. Själv växte jag upp med många sådana serier, t.ex. Around the World with Willy Fog (minns inte vad den kallades för när den sändes här), De gåtfulla Guldstäderna (min absoluta favorit) (kallades den inte också för De mystiska guldstäderna?), Ulysses 31, osv. Visst finns det mycket bra anime som har gjorts efter det, men när det gäller serier så är dom här äldre svårslagna. Tänk om något bolag kunde ge sig på att ge ut sådana serier med den svenska dubben. Intressant att det var så många avsnitt som gjordes med Vicke Viking. 78 stycken är ju några som sagt, så du ska ha en eloge för att du orkade att ta dig igenom alla.  Jag borde ta och leta upp några avsnitt själv för att se hur dom är idag.

[XC]

Mästerdetektiven Blomkvist på Nya Äventyr (1966) [SE] ¤ Tack SVT/Öppet Arkiv.
I KORTHET: Vita- och Röda rosen utblåser tillfällig vapenvila i kampen om Stormumriken för att hjälpa den gamla damen Hulda få tillbaka sin kidnappade syster Hilda.
DET BRA: Astrid Lindgren har skrivit manus till denna TV-teater något jag inte visste hon sysslade med. Kulig historia som är så där lagom för att passa hela familjen och med förvånansvärt välkoreograferade "actionscener". Den är både rolig och fyndig och Alice "Hulda" Eklund sätter oneliner efter onliner som om hon aldrig gjort annat. Scenografin fångar känslan att man kliver in i en av Astrids böcker och är väldigt fin i all sin enkelhet. Man sörjer lite att produktionen är i svartvitt, men man kan inte få allt.
DET DÅLIGA: Dialogen är lite stel på sina ställen och det är lite för många repliker som slutar med "va?". Det kan dock vara så att dialogen är märkt av sin tid och att språkbruket helt enkelt sticker ut idag. Man har tyvärr inte lagt ned några stora pengar på barnskådespelarna och här och där blir det lite för mycket utantilläxa för att vara riktigt bra skådespel. Det är dock inte något som stör upplevelsen i helhet.
SOM HELHET: Helt klart en charmig liten pärla i det svenska tv-/filmarkivet, följer en mall för sådana här produktioner man lätt känner igen men som ändå passar in. Jag hade aldrig hört talas om den här innan jag sprang på den på SVTs Öppna Arkiv.
PS: I rollen som konstapel Rask ser vi Olof Thunberg, the Voice of Bamse.

 

*

 

@Garm: Man tog iofs en viss risk när man satte en kvinnlig ursprungskapten på piratskeppet. Och jag har aldrig tänkt på det men nu när du säger det så kanske RHI har en tendens att koncentrera sig på de manliga rollerna.

Jag har för mig att det här med räkneverket kommit upp tidigare, iofs är det kanske inte någon brist med att kunna koncentrera sig på filmen och inte distraheras av räkneverket.

Edited by XC, 03 August 2013 - 18:38.

[Garm]

Everything Must Go (2010)

 

En till sådan där bra film som blandar friskt med humor och en mer allvarligare ton. Den här gången så är det Will Ferrell som gör en av sina mer seriösare roller. Eller en av, jag har nog inte sett något annat som är lika seriöst som det han gör här. Med det sagt så är han ju fortfarande bra i flera av dom mer renodlade komedierna som han brukar göra. Det är bara trevligt att se när skådespelare visar att dom inte är helt instängda i ett och samma fack, utan kan spela annat bara dom vill. Ett annat bekant ansikte flimrade förbi i en mindre roll och jag kunde inte sätta fingret på vem det var. Givetvis var det Stephen Root som gjorde den oförglömlig rollen som Milton i Office Space. Regissören Dan Rush har inte gjort någon mer film efter den här, inte innan heller för den delen, men jag hoppas innerligt att han får förnyat förtroende för han kan nog göra mycket bra, bara han får chansen. Och Will Farrell får gärna smyga in en och annan sådan här roll bland alla sina framtida uppdrag.

 

 

@XC: Det där med räkneverket är ingen stor grej egentligen, bara att man ibland vill veta hur lång en film är (tyvärr stämmer ju inte alltid tidsangivelsen på omslaget) samt att man är allmänt nyfiken på vad som har hänt. Men det står givetvis inte och faller på en sådan sak om hurvida man ska se en film eller ej. Så, jag drar iväg ett mejl (för jag antar att du inte har gjort det?) och frågar, så får vi se vad dom säger.

[XC]

Flukt / Escape (2012) [NO]
I KORTHET: Det är tio år sedan digerdöden härjade i Norge. En fattig familj ger sig av för att hitta en bättre plats att bo på, men på ett öde bergspass blir de attackerade av en grupp hänsynslösa banditer. Signe tas till fånga och ämnar ta till flykten vid första bästa tillfälle...
DET BRA: Bra manus med en stark berättelse som blandar lagom mängder drama och action för att blåsa liv i en svunnen tid. Bra produktion med ypperliga miljöer (Norge är vackert och man vet hur man skall visa upp det) övertygande rekvisita och trevligt soundtrack. Ingrid Bolsø Berdal gör en väldigt bra roll som den känslokalla Dagmar som tar Signe till fånga för att hennes dotter vill ha en syster. Bitvis i vissa scener ser hon rentutav omänsklig ut. Men; filmens stjärna är kanske ändå Isabel Christine Andreasen som den unga Signe. Hon glänser verkligen och gör en magnifik roll i en flicka som måste växa upp fort, gärna igår. Filmen är förhållandevis kort: typ 80 minuter, men fyller istället ut hela rullen med råge.
DET DÅLIGA: Det är svårt att leta fel i en så pass bra film, speciellt när den kommer från våra breddgrader. Möjligen är avsaknaden av svensk dvd-release det man kan nämna. Men Norge är generöst och öser på med såväl danska, finska och svenska undertexter utöver norska på sin release.
SOM HELHET: Ett riktigt vasst historiskt actiondrama som jag finner det lätt att tycka om. Gedigen produktion och en väldigt bra berättad historia gör det här till en film jag gärna rekommenderar.
PS: Signe kallar Dagmar häxa i filmen (troligtvis ett väldigt laddat ord för epoken) Ingrid Bolsø Berdal som spelar Dagmar spelar även "behornad häxa" i Hansel & Gretel: Witch Hunters).

*

@Garm: Helt rätt, jag hann inte få iväg något mejl igår.

Edited by XC, 04 August 2013 - 17:30.