Den där ska väl också ses någon gång, jag har hört en hel del bra om den. Och du gillar den ju också. Jag försöker dock att hålla förväntningarna nere eftersom jag blev besviken på Insidious, även den regisserad av James Wan. Bortsett från den filmen så är den mannen riktigt begåvad.
Själv så har jag sett en riktig klassiker som jag brukar se om, om inte en gång om året så i vart fall vartannat år.
The Blob (1988)
Remake av en film som kom 1958 som jag villigt erkänner att jag aldrig har sett tidigare. Jag blir alltid lite sugen på att göra det varje gång som jag ser om den här filmen, men jag tror samtidigt att det inte är en film för mig. Dessutom så kan den omöjligt vara bättre än den här filmen. Av samma anledning skulle jag troligtvis även dissa en eventuell remake som det har talats om till och från sedan 2009.
Filmens manus är skrivet av Chuck Russel och Frank Darabont, varpå Chuck Russel sedan regisserade filmen. Jag tycker att filmens manus blev riktigt lyckat och det är ju inte svårt att förstå varför när Frank var med och skrev det. Han brukar göra riktigt vassa filmer både som manusförfattare och regissör. Dessutom har han ju gjort liknande filmer tidigare, för det finns en och annan likhet med denna och t.ex. The Mist (2007). Och på tal om Stephen King-filmatiseringar, man har roat sig med att koppla samman den här filmen med Stephen King. Bland annat så heter huvudkaraktären Flagg i efternamn och vi nördar vet ju att det är synonymt med karaktären Randall Flagg som dyker upp lite här och där i Stephen Kings litteratur. Sedan finns det lite andra saker från The Stand (Pestens Tid) som man har tagit med här i filmen.
Handlingen i filmen är bra och bortsett från dom orealistiska momenten med en blob som dödar allt i sin väg och orsakar förödelse så känns det hela trovärdigt. Staden som filmen utspelar sig i är en sådan där lite slumrig amerikansk småstad som lever för det lokala idrottslaget, i detta fall amerikansk fotboll och där ungdomarna både plankar in på bio, dricker alkohol och idkar promiskuös ungämge innan man egentligen har åldern inne. Föräldrarna är stränga men rättvisa. Det finns alltid en vacker tjej som ägnar sig åt cheerleading, som talangen i det amerikanska fotbollslaget trånar efter, man fångar även in stadens knäppgök, den stöddiga busen och så en lite klurig präst.
Och jag gillar att man får med allt som en vanlig amerikansk tonårsfilm brukar vara fylld med och sedan öser på med ond bråd död. Det blir väldigt lyckat och man gillar dom flesta av karaktärerna på ett eller annat sätt. Kevin Dillon är bra som filmens bråkstake, som egentligen är missförstådd men för det ingen lammunge. Han visar sig bry sig om människor, vilket dom flesta verkar ha förträngt. Shawnee Smith är lysande som cheerleader tjejen som måste växa upp snabbt och ta hand om sig själv och andra, annars så äter bloben upp henne. Och hon har, likt rollen som Amanda i Saw-filmerna, skinn på näsan. Karaktären blir riktigt intressant och Shawnee är en jäkligt bra skådespelerska i mina ögon. Men det har jag alltid tyckt. Tillkommer gör flera andra bra skådespelare som gemensamt lyfter den delen av filmen och hjälper till att sälja in filmens handling på ett bra sätt.
Jag gillar att filmen till stor del utspelar sig på kväll och natt när det är mörkt ute.
Specialeffekter finns det givetvis gott om, en del riktigt övertygande i all sin äckelhet och en del andra av sådan karaktär som man ofta återser i c-filmer och främst skrattar åt. Vilket man gör även här. Men vet ni, det fungerar bra med den blandningen. Det blir härligt seriöst och samtidigt en liten vink åt hur filmer i denna genre var förr i tiden. Om det sedan är avsiktligt eller ej låter jag vara osagt. Och icke att förglömma, man har gjort filmens blob på sådant sätt att den faktiskt framstår som hotfull. Vilket förhöjer hela filmens spänningsmoment, som redan utan detta var på topp.
Men givetvis är det handling, karaktärer samt ett skickligt team som skapade denna film, som gör den så bra.
Jag slår även ett slag för filmens ledmotiv som spelas under eftertexterna, låten Brave New Love framförs av den svenska gruppen Alien. Som även har gjort den minst lika bra covern Only One Woman.
Har man inte sett den här filmen tidigare så kan jag varmt rekommendera att göra så, det är en skräckfilm från dess gyllene tid, 1980-talet, då man sällan blev besviken på det man såg.