Hur ska man skriva om en film man sett så många gånger och som allmänt anses som en klassiker och dessutom gjorts av en av ens absoluta favoritregissörer? Risken för en lavin av superlativ är stor och någonstans hamnar filmen i bakgrunden. Halloween är ju lika mycket ett fenomen som en film.
Som WT har påpekat är Carpenters bildspråk och bildberättande det som sticker ut i filmen. En kamera som stannar lite för länge, den mörka färgsättningen och ett rätt så längsamt, flytande berättande med bilden i centrum. Han har också en förmåga att nyttja hela bilden på ett sätt som inte alla lyckas med eller bryr sig om. Det ska ju nämnas att en hel del av äran ska tillfalla kinematografen Dean Cundey. bland kan det kännas lite kantigt, särskilt för moderna ögon, men där saknas aldrig tempo och nerv.
Manus är enkelt, men effektivt och faktiskt grunden till en formula som sedermera blev standard i genre, om inte en genre i sig. Men i sig inte att mycket att yvas över, vilket är till dess fördel. Protagonist-antagonist, let's go!
Själv har jag aldrig fattat vad grejen är med Jamie Lee Curtis. I den här filmen gör hon det hon ska inte mer, men likväl tycker jag hon känns trubbig och knappast trovärdig som den tonåriga "präktiga Lisa" hon ska porträttera. Som väl är har vi Donald Pleasance som äger sin roll och ja, filmen. Likaså är Michael Myers aka The Shape gestaltad på ett bra sätt. Här sätts tonen för honom, en ton som dock efterföljarna sällan hittar igen.
Jag låter kanske kritisk, men jag gillar verkligen filmen, men den har sina brister liksom den har sin förtjänster. Tack vare Carpenters regi (och geni?) är det här en tät, effektiv och spännande film och dess originalitet ska inte glömmas bort i dagens läge. Här såg man det först man sett så många gånger sen.
Musiken är värd ett extra omnämnande. Den gör mycket för hela filmen, bär filmen på ett sätt som få andra soundtracks. Det är till och med så att filmen utan det hade tappat mycket av känsla och tempo. Det är också något som visar på Carpenters konstnärskap, just denna känsla han har för uttrycket och kompositonen av bild och ljud.
(Själv anser jag inte detta vara Carpenters bästa, möjligen en av topp fem. Men dess status och inverkan går inte att bortse från. Att den dessutom gett herr Carpenter tämligen många checkar att lösa in… är en välkommen bonus.)
Halloween II (1981)
Så var bollen i rullning och en franchise var född även om Carpenter gjorde sitt bästa för att lägga Myers till den sista vilan… och ta med sig sin nemesis. Uppföljaren till Halloween är en typisk uppföljare, mer av allt utom det som gjorde första filmen så bra. Mer action, mer blod, mer naket. Fler döda. Men mindre spänning, mindre handling, mindre film helt enkelt.
Den här filmen fokuserar helt på olika sätt att döda folket i filmen. Mycket av filmen är transportsträckor mellan olika dödsscener, varav vissa är tämligen avancerade.
Fotot är fortfarande bra, men något saknas jämfört med första filmen. Det är på något sätt faddare och utan samma nerv och intensitet. Men det är snyggt stundtals.
Musiken är lätt upphottad, men precis som i första filmen är den en vital komponent och adderar till filmens stämning i den mån filmen nu har det.
Som vanligt är Donald Pleasance bra, ja, rent av grymt bra, och bär filmen samt för den framåt. Jamie Lee Curtis insats är av det blekare slaget. Resten är mest kanonmat, som gör vad de ska, vilket är säga hej och sen mördas. Ibland med en nakenscen däremellan.
En urvattnad variant på första filmen med fokus på effekter och ja, blod. Det är vad uppföljaren är. Å andra sidan försöker den inte vara annat. Så i slutändan, det är godkänd underhållning för stunden, med vissa ljusglimtar, men inte mer än så.
---
Måste nämna det att när jag nu ser dessa filmer den här gången, slår det mig hur avgörande Donald Pleasance är och hur han ger filmen den stuns, det liv och drama de behöver. Det ska han äras för. Carpenter ville ju egentligen ha Christopher Lee, men det var nog tur att det blev Pleasance istället. Med Lee hade det säkert blivit bra, men på ett annat mer konventionellt sätt. Pleasances närvaro och intensitet passar utmärkt bra och han har förmågan att ingjuta liv och rörelse även i ganska platta scener. Dynamiken mellan Pleasance och The Shape är filmens motor och tiltar dessutom protagonist-antagonist-schemat. Tack, Mr Pleasance, för det!
Edited by dukeofnewyork, 29 October 2010 - 15:04.
