91 replies to this topic

[Hofling]

Ser gut

[SwedishSuperhero]

Nästan samtidigt, inne på Gothams elkraftverk...

...arbetade Dylan Stromm frenetiskt i sitt labb. Hans prototyp till en ny sorts el-generator hade tagit upp nästan all hans tid, särskilt efter att den nästan hade kostat hans finansiär livet. Aldrig hade han anat att den personen skulle vakna till liv igen, eller för den delen kliva in genom dörren. Men nu stod han där, iförd en grön gummioverall som var tillverkad för att skydda arbetarna från elektricitet.

"V-v-vad gör du här?", stammade han skrämt.

"Du menar, v-v-varför är jag inte död?", sa Schreck. "Det kan jag inte svara på. Men du vet vad de brukar säga: det som inte dödar en gör en starkare. Det här är inget undantag."

"Lyssna på mig, Schreck", sa Stromm oroligt. "Du är sjuk, du måste få hjälp!"

"Jag vill inte ha hjälp, jag vill ha påfyllning!"

Schreck tittade över Stromms axel. Det var generatorn han hade ögongen på.

"Vad tänker du göra?! Den är för ömtålig för att hanteras av någon som inte förstår sig på den! Fattar du vilket bakslag det skulle innebära för forskningen, för företaget?"

"Jag bryr mig inte om företaget längre! Det enda som betyder något för mig nu är power."

Stromm rusade fram för att hejda Schreck, som sträckte ut sin hand åt hans håll. För en kort stund tolkade Stromm det som en arrogant gest tills det kändes som om hans kropp brann upp inifrån. Som förstenad låg han på golvet utan att kunna göra motstånd. Schreck tog tag i hans ben och släpade ut honom ur rummet.

"Tro inte för ett ögonblick att jag tänker unna någon annan den här kraften", sa Schreck innan han låste ut Stromm i korridoren.

Vid kontrollpanelen vred Schreck upp allt som han kom åt. Han förstod knappt vad hälften av alla knappar och spakar betydde, men så länge det innebar att generatorn fick så mycket ström som möjligt vred han upp allt så högt han vågade. Trots att det var en prototyp till vad som var tänkt att vara minst dubbelt så stort var generatorn tillräckligt laddad för att kunna försörja en mindre förort. Snart nog kunde Schreck bokstavligt talat känna spänningen i luften och det var med bestämda steg han gick fram till den mäktiga anordningen. Han var knappt en meter ifrån maskinen när han blev omgärdad av tusentals volt. När vilken annan människa som helst hade dött på en bråkdels sekund, sög han istället upp energin som en svamp. Varje sekund fördes han ett steg närmare till att bli något mycket starkare och mäktigare, men samtidigt omänskligare. Stromm hörde ett hjärtskärande vrål inifrån, som på ett ögonblick omvandlades till ett maniskt gapskratt. Just som han återfått en del av känseln i kroppen kämpade han för att ta sig därifrån. Han hann precis undan innan väggen sprängdes upp. Stromm tittade upp och såg förfärat hur Schreck, vars kropp nu hade utvecklat ett elektromagnetiskt fält, kom svävande efter honom.

"Max! Vad har du gjort med dig själv?!"

"Max? Maxwell Schreck är död. Du kan kalla mig... Electro!!"

[SwedishSuperhero]

Ledsen att det inte blivit några uppdateringar på väldigt länge, men jag har varit upptagen på senaste tid med en praktikplats på Konsum och har helt enkelt inte haft ork att skriva mer efter en åtta timmars arbetsdag. Men jag lovar att jag ska försöka ändra på det.


De senaste veckorna inträffade flera förbryllande saker. Nästan alla som gjorde utdrag från sina bankkonton kunde se att minst en halv cent hade blivit uttagen. En förlust som knappt hade någon betydelse för en enskild individ, men sammanlagt var det en summa på miljontals dollar som blivit försnillade. Åskväder hade plötsligt blivit allt vanligare och en storm kunde rentav bara omfatta ett enda stadskvarter. Men den största skadan var de många strömavbrott och elektriska hjälpmedel som betedde sig konstigt. Ingen elektriker hade någon förklaring till vad som pågick. Inte ens vårt favoritgeni Peter Parker begrep vad som pågick.

"Jag hade precis ställt om klockan för femte gången på den där jäkla videon och nu vill den inte ens ta emot kassetten!"

"Ta det lugnt, Tiger", sa Mary-Jane, som satt bredvid honom i soffan. "Det är väl inte hela världen."

"Nej, det är bara det att jag längtat efter det där Star Trek TNG-maratonet ända sen jag läste om det i TV-guiden och jag ville verkligen spela in det", suckade Peter.

"Det kunde vara värre. Mina föräldrar var utan ström hela kvällen igår. Du behöver i alla fall inte leta efter ficklampor i mörkret."

"Jag vet, men när sånt här händer tar jag det nästan personligt. Jag vet att det låter löjligt, men det känns nästan som om nån gör det här med flit bara för att reta upp mig."

"Du har rätt, det är urlöjligt."

Slutligen fick Peter i bandet i videon lagom till han skulle få se Star Trek: The Next Generation. Trodde han. Det som började med rymdskeppet Enterprise och frasen "Space, the final frontier..." byttes snabbt ut mot "myrornas krig". Förfärat for Peter upp ur soffan.

"Nej, kom tillbaka!", skrek han och började slå på tv´n. "Gör inte så här mot mig, Jean-Luc!"

"Men skärp dig!", sa Mary-Jane. "Det där gör ingenting bättre!" Precis då kunde hon ana konturen av ett ansikte i tv-skärmen. Hon trodde det var inbillning, tills ansiktet började tala. "Peter, kolla!", utbrast hon.

"Jag kommer och tar diiig...", stönade ansiktet.

"Vad är det här för nånting?", sa Peter förskräckt.

"Akta dig, Ssssspider-Man..."

"Vem det än är som gjort det här, så gillar han tydligen att hålla på med specialeffekter", konstaterade Peter.

"Åh nej, det här är inga specialeffekter, pojkvasker!", fräste den spöklika gestalten inifrån tv´n. "Det här är på riktigt och det ska du få uppleva den hårda vägen!"

"Men...?", mumlade en skrämd Mary-Jane. "Hur gjorde han...?" Då blixtrade det till från rutan och Peter fick en stöt. Han höll på att falla omkull, men Mary-Jane hann rädda honom i sista sekund. "Är du okej? Säg nånting!"

"Det är ingen fara, MJ, jag mår bra", försäkrade Peter. "Jag är bara lite..."

"Vad var det där för nånting?"

De båda tittade på skärmen igen och såg att den hade återgått till att visa Star Trek.

"Jag vet inte, men nån måste få stopp på det."

[Hofling]

Vill inte tjata eller så, men du får gärna dricka lite Redbull så du orkar skriva mer

[SwedishSuperhero]

Vad ska man med Red Bull till, när det duger lika bra med en artig påminnelse från någon på forumet? Tack för att du sa till, Hofling. Det behövdes.


***


Dagen därpå, på skönhetssalongen Ubu´s...

... satt Mary-Jane och Barbara och samtalade medan de båda tog emot varsin pedikyr.

"Jag kan inte fatta att vi inte började göra sånt här tidigare", kommenterade Mary-Jane.

"Du, det här är inte precis min första pedikyr", svarade Barbara.

"Nej, jag menade att vi umgås på det här sättet. Det var inte förrän examen när du och Dick blev ihop som vi blev kompisar på riktigt, om man säger så. Innan dess var det som om vi levde i olika universum, eller nånting."

"Ja, visst är det konstigt", medhöll Barbara. "Förresten, hur går det mellan dig och en viss herr Parker? Ni verkar vara rätt tajta, om man säger så."

"Jo, vi har ju dejtat ett par gånger nu." Det var omöjligt för alla i rummet att inte märka hur Mary-Jane sken upp. "Men det känns fortfarande som han inte helt öppnat upp sig för mig riktigt än."

"Jag vet precis vad du menar." Barbara tvekade att fortsätta en sekund innan hon fattade ett djärvt beslut. "Det var som att jag inte fick lära känna Dick förrän efter Joker-attacken på Gotham Samaritans-galan. Det var först då han började visa sin mörkare sida för mig. Jag menar inte att tala om för dig vad du ska göra, men om du vill att det ska funka mellan dig och Peter får du ta och utforska honom lite mer."

"Jag upptäckte häromdagen vilken Star Trek-junkie han är", berättade Mary-Jane. "Det är i alla fall en början. Du skulle ha sett hur knäpp han blev när tv-bilden försvann mitt under nåt marathon."

"Jag vet! Vad är som pågår i den här stan? Ingenting verkar funka längre! Igår hemma hos Dick blev det myrornas krig mitt under Jeopardy och nåt datoranimerat ansikte dök upp på skärmen!"

Vad Barbara inte nämnde var att ansiktet hade tilltalat dem under namnen Knightwing och Spider-Girl. Just som hon kom ihåg det insåg hon att hon redan hade sagt för mycket.

"Det där ansiktet, sa det något om Spider-Man?", undrade Mary-Jane. "Typ 'Nu kommer jag och tar dig' eller nåt sånt? För då tror jag att vi såg samma sak."

Helt oväntat spratt Barbara till med ena foten och sparkade till ansiktet på kvinnan som satt och filade hennes tånaglar.

"Aj, mitt öga!", skrek kvinnan till.

"Oj, förlåt Thalia!", ursäktade Barbara. "Jag vet inte vad som flög i mig!"

Men det visste hon. Hon hade lagt ihop två och två och bet ihop för att inte resa sig upp och skrika ut den upptäckt hon precis hade gjort. Hon undrade bara om Mary-Jane förstod samma sak. Tänk om hon inte gjorde det? När skulle hon i så fall få veta?

"Babs, hallå?", sa Mary-Jane. "Är det nåt som är fel?"

"Nej, inte riktigt... Det är bara det att... Jag kom just på att det är något mycket, mycket viktigt jag måste göra. Nu."

Barbara fumlade med att torka av fötterna, lufsa iväg barfota med skorna i ena handen och betala för sig innan hon sprang ut på gatan. Mary-Jane var helt konfunderad och samtidigt lika frustrerad som tidigare över att hon inte begrep vad som pågick runtom henne.

"Jag tror jag får ta och utforska varenda jäven jag känner...", mumlade hon sammanbitet.

[Hofling]

det var så lite. Trodde att du slutat med storyn, så tyckte man borde ge en liten knuff

[SwedishSuperhero]

Okej, nu tar jag några karakteristiska samt vetenskapliga friheter, så jag hoppas ni kan ha överseende med det.

***

Barbara hade sedan hon låst in sig på rummet vankat av och an likt en osalig ande i väntan på Dick. När hon hörde honom utanför var det bara under loppet av ett par sekunder som hon låste upp och slängde upp dörren.

"Barbara, vad är det frååå...", var allt han fick fram innan hon drog in honom.

Hon var helt utom sig. Det var som att hon fick anstränga sig till det yttersta för att ens få fram ett ord.

"Okej, okej, okej, så här är det... Alltså, det var så att... Jo, om du lyssnar här..."

"Men herregud, vad är det med dig!", utbrast Dick, mer uppretat än vad det var menat.

Barbara började istället kämpa med att samla ihop sig, och efter några djupa andetag kunde hon åtminstone få ur sig en fulltsändig mening.

"Förlåt, jag ska skärpa mig", flämtade hon. "Kommer du ihåg det där som hände med din tv häromdagen?"

"Hur skulle jag kunna glömma det?", ryste Dick. "Jag kunde knappt somna på kvällen efter det."

"Jag och MJ var på Ubu´s och fixade naglarna när..."

"Vänta, sen när har du råd att gå till det där stället?", avbröt Dick.

"Ööh... MJ betalade", påstod Barbara. Dick valde att låta det vara tills vidare. "Så, i alla fall berättade hon att samma sak hände hos Peter."

"Samma fejs? Samma röst som sa 'Knightwing, Spider-Girl, jag kommer och tar er?'"

"Precis, förutom att då var det inte de namnen, våra namn, han... den där sa, utan Spider..."

Utan deras vetskap steg Mary-Jane in genom ytterdörren under dem. Hon gick in genom dörren och uppför trappan tills hon var framme vid Barbaras rum.

"Hallå, är det nån där?" Men trots att det bara ett ögonblick tidigare som två personer befann sig där inne, var det nu helt tomt. I alla fall tills Mary-Jane klev in. "Är det någon hemma?!", ropade hon ut i hela huset. Inget svar. "Konstigt, jag såg ju att Dick gick in genom dörren..."

När hon såg upp i taket märkte hon att taklampan lyste, mitt på ljusa dagen. Petig som hon var kunde hon inte låta bli att släcka den. Runtom lysknappen i väggen fanns ett sotigt handavtryck. På golvet nertill fanns samma sorts avtryck från ett par skor, som att någon hade lutat sig mot väggen, och en bit bort såg Mary-Jane ytterligare ett par fotavtryck. Hon blev lika förbryllad som hon var orolig för vad som hade hänt hennes vänner. Hon misstänkte att lysknappen hade något med det att göra och utan att tänka sig för tryckte hon på den igen. Utan att veta om det, delades hennes kropp upp i beståndsdelar för att förflyttades med blixtens hastighet för att sedan återuppbyggas någonstans långt borta.

[Hofling]

Som MEtallica sjunger; give me fuel give me fire give me that wich I desire

[SwedishSuperhero]

Okej, det där hjälpte som vanligt. Måste varna för att jag började på min praktikplats igen den här veckan, så det kan dröja till nästa uppdatering. Men det kommer mera, var så säker på det.


***


Catwoman visslade glatt medan hon hällde ut det sista från bensindunken vid sockeln av Stanton Leland-statyn. Alla värdefulla föremål som inte hörde till den utställningen hade placerats på säkert avstånd, likaså säkerhetsvakterna som låg bakdbundna med dem. Avslutningsvis klättrade hon upp mot statyns huvudparti och stirrade in i de fördjupningar som utgjorde ögonen medan hon strök med ena handen på en av de kalla, stenhårda kinderna.

"Nu ska du få uppleva utrotning från ett helt nytt perspektiv", sa hon innan hon klöste med sina stålklor över ansiktet och fördärvade dess majestätiska utstrålning.

Sedan hoppade hon ner och sprang med ett barns iver tills hon ansåg sig ha kommit tillräckligt långt bort. Så tog hon loss piskan från midjan, svingade den högt i luften och snärtade till precis där bensinspölen tog vid. Precis som hon planerat gjorde hon en så pass stark gnista att när den kom i kontakt med vätskan skapade en låga som snabbt spred sig över golvet. Snart nog stod allt relaterat till hennes hatobjekt i ljusan låga. Med det bredaste leende hon kunde le vakade hon njutningsfullt över infernot hon hade skapat innan hon gav sig av. Med några utvalda föremål i en säck lämnade hon museet och tog sig till en lyxig takvåning.

"Älskling, jag är hemma!", skrek hon ut i den mörka bostaden när hon klev in genom balkongdörren. "Javisst ja", fnittrade hon, "jag är ju inte gift. Men vem vet, det kanske vi kan ändra på?"

Hon kastade ett öga på damtidningen på hennes kaffebord, vars omslag pryddes av ett foto på Bruce Wayne. Hon slog sig ner i soffan och lutade utmattat huvudet bakåt. Trots att hon vetat om att det fanns en inkräktare där inne redan innan hon kom in, låtsades hon som att hon inte visste. Hon valde att vänta på att den personen skulle göra första draget. Mycket riktigt kände hon hur någon lutade sig över henne bakifrån och sträckte sig blixtsnabbt efter den personens högerarm. Överraskande för henne ryckte sig den andra ännu mer blixtsnabbt åt vänster och gjorde en halvnelson. Catwoman kontrade med att slå in sin armbåge i angriparens ansikte och kände dennes långa hår mot sitt eget. Hon reste sig upp, vände sig om och såg inkräktarens ansikte genom mörkret.

"Titta vad katten är på väg att släpa ut", sa Catwoman överlägset.

"Ingen eldar upp museer i min stad och kommer undan med det!", morrade Black Cat.

"Men se, vi är visst inte så blyga när vi väl fått på oss nånting mer bekvämt", kommenterade Catwoman. "Eller hur, miss Hardy?"

"Jag tror du har förväxlat mig med nån annan", sa Black Cat och låtsades som att det regnade.

"Försök inte!", fnös Catwoman. "Du må ha ändrat på din dåliga hållning och din st-st-stammiga lilla röst, men jag kunde känna lukten av dig ett helt kvarter bort."

"Okej, du vinner", muttrade Black Cat. "Du har avslöjat mig. Men jag är faktiskt inte den enda som blivit det, Selina K..."

Black Cat slog på lampan som stod på bordet intill henne för att lysa upp rummet just som hon skulle demaskera Selina Kyle, men detta förhindrades av ännu ett häpnasväckande försvinnade då det var de två kvinnokatternas tur att föras bort lika mystiskt.

[Hofling]

tusan, ville ju se (med det inre ögat, givetvis ) en catfight

[SwedishSuperhero]

"Ingen vet vart de tagit vägen, faster May! Det är som om de bara gått upp i rök!"

May hatade att behöva se Peter så orolig, där han satt vid hennes köksbord. Hon önskade att det fanns något mer hon kunde göra för sin brorson än att bara göra i ordning en kopp varm choklad.

"Du vet inte om de... varit hotade på något sett?", frågade hon.

"Nej, inte vad jag vet", ljög Peter. Tyckte han i alla fall.

Vad skulle han säga? Att tre av hans bästa vänner kan ha blivit bortförda av någon som kände till hans hemlighet? Att det var hans fel att de var försvunna? May var den sista människan på jorden som han ville skulle få reda på att han var Spider-Man. Inte bara på grund av hans dåliga rykte, men främst med tanke på alla faror han utsatte sig för varje gång han tog på sig dräkten. Det skulle bokstavligt talat krossa hennes hjärta.

"Vi får helt enkelt hoppas på det bästa", sa May. "Det finns fortfarande några goda människor där ute. Även om jag inte är så förtjust i hur vissa av dem tar lagen i egna händer, så är det ändå bättre än alternativet."

May sa det aldrig rakt ut, men Peter hörde på darrningen i hennes röst hur mycket hon saknade Ben. Visserligen hade flytten hjälpt henne att inte tänka så mycket på hans död, men hon vågade inte gå ut ensam på kvällarna och hade så många lås på sin dörr att man kunde tro att hon hade en äkta van Gogh hängande på väggen.

"Jag träffade en av dina grannar i korridoren", sa Peter i ett försök att lätta upp stämningen. "Mrs. Thompkins. Hon verkar rätt trevlig."

"Ja, hon jobbar på ett härbärge längre bort på stan. Vi pratar lite då och då. Hon har bjudit in mig på en kopp kaffe. Vem vet, kanske jag skulle titta in nån gång?"

"Det skulle jag göra", sa Peter. "Finns det en bra anledning att gå utanför dörren, så är det vänner."

Peter stannade inte länge hos May. Det spratt för mycket i händer och fötter, som om de manade honom till att ge sig ut för leta rätt på sina försvunna kamrater. Snart satt han där med en gargoyle-staty som enda sällskap och satt och väntade. På exakt vad visste han inte. Ett tecken, eller att något skulle dimpa ner i hans knä? Eller kanske han bara behövde en stund att tänka efter? Högst sannolikt hade det något att göra med känslan av att vara övervakad som han hade haft länge. Så kom det. Ringandet från en betaltelefon på gatan. Den hann knappt börja på den andra signalen när luren lyftes upp och sattes mot Spider-Mans ansikte.

"Var är dom?", frågade han barskt.

"Var är inte rädd, du kommer att göra dina kompisar sällskap riktigt snart. Det vill säga, om du själv vill."

"Vad menar du?"

"Du har lyckats med att skrämma upp de som är kända för att sprida skräck i Gotham. Till skillnad från de andra härmaporna, respekterar jag dig. Jag tänker inte föra dig någonstans mot din egen vilja, så det är upp till dig själv."

Spider-Man visste att det inte gick att vända om nu. Han måste göra det han måste.

"Ta mig härifrån, 'Morpheus'."

Och så togs han därifrån.

[SwedishSuperhero]

Jaha, då har man dragit ändan ur vagnen ochh gjort sitt bästa för att knåpa ihop ännu ett kapitel. Hoppas det inte blev för uselt.

***

Så var de alla samlade. Sju människor som blivit mystiskt bortförda för att fängslas i en mörk, okänd plats. Alla, utan de som var begåvade med mörkerseende, var oförmögna att se hur de var fastspända i sina hand- och fotleder och uppställda i en ring. De flesta var rädda, eller otåliga på att något skulle hända. En blixt gnistrade plötsligt till och en strålkastare tändes och riktades i mitten av cirkeln, där en man i en grön blixtprydd gummidräkt stod i ljuset med armen utsträckt mot strålkastaren.

"Jag slår vad om att ni alla vill veta vem jag är, och varför jag tagit er hit", sa han. "Mitt namn brukade vara Max Schreck, men numer lystrar jag till Electro. Vilka ni är spelar en väldigt stor roll i samband med er närvaro. Somliga av er besitter nämligen stora krafter, medan några andra av er är enbart simpla amatörer. Dock utgör ni allesammans en stor risk för de planer jag har för den här staden. Men nog om mig, det är dags för er att presentera er för gruppen."

En annan spotlight tändes nu över Black Cat. Hennes ögon slöts av det starka ljuset, samtidigt som man kunde se hennes ilska i dem.

"Black Cat", sa Electro och gick fram till henne. "En ofrivillig försökskanin åt en grupp vetenskapsmän som ville återskapa genombrottet då utomjordiskt DNA injicerades i en vanlig människa och skapade Super-Soldier. Även om den konstgjorda proceduren inte helt efterliknade originalet var det tillräckligt för att ge otrolig styrka och vighet åt en annars så medelmåttig människa. En medelmåttig människa vid namn Felicia Hardy!"

Electro drog av den smala masken som satt runtom Black Cats ögon och avslöjade hennes ansikte.

"När jag kommer ur de här bojorna ska du få betala för det där!", vrålade Felicia.

Electro låtsades inte om henne utan gick vidare till nästa offer, spotlighten likaså. "Catwoman. Källan till dina förmågor är för mig ett mysterium, vilket är mer än man kan säga om dig som person. En uttråkad, patetisk rikemansdotter som återuppstod efter ett mordförsök, lustigt nog utfört av undertecknad, för att leva ut sina tidigare så omöjliga, och till viss mån perversa fantasier. Där har ni Selina Kyle i ett nötskal."

"Jag ska ge dig för nötter", fräste Selina efter att hon demaskerades.

"Lamt", fnös Electro. "Knightwing. Maskerad brottsbekämpare, lika beroende av sina högteknologiska manicker som han är av en fadersgestalt. Och när mor och far har dött under ett cirkusnummer, vad är en mer passande vårdnadshavare än en miljardär som Bruce Wayne? Låt mig presentera hans unge skyddsling Dick Grayson."

Den ena ögonlinsen på Dicks huva slets loss och hålet efter den rev Electro upp tills det bara var trasor kvar av den. Dick förblev tyst, han brydde sig inte om att säga något.

"Spider-Girl. Stackars liten, du måste vara den sorgligaste av dem alla. De andra har åtminstone motiv, för att inte säga resurser, till den här livsstilen. Du är enbart en pappas flicka som är ute efter spänning och som lider av villfarelsen att det bara räcker med att dra på sig en superhjältedräkt för att bli en superhjälte. Precis som att James Gordon tror att det räcker med att bära på en polisbricka för att bli en polis. Det verkar som det går i släkten, fröken Barbara."

"Du hade inte behövt dra in pappa i det här", klagade Barbara.

"Och så sist men inte minst, den som startade hela den här vågen. Spider-Man. Eller snarare Spider-Boy, eller varför inte Spider-Thing? För en man kan man knappast kalla dig i vilket fall som helst. Hur normalt är det för en människa att kunna klättra på väggar och skjuta nät med bara händerna? Någon med dina kunskaper borde själv begripa vilket monster du är, Peter Parker."

Peter skämdes över att ha allas blickar på sig. Speciellt Mary-Janes. Hon kunde knappt fatta det, men på knappt två minuter hade hennes bästa vänners mörkaste hemligheter blivit avslöjade. De som hon velat få reda på så länge, men nu önskat att hon aldrig hade gjort.

"Jag är ledsen att du skulle behöva bli indragen i det här, miss Watson", sa Electro till henne. "Du var inte en del av den här planen, men när jag väl hade begått mitt misstag fanns ingen återvändo. Men även om du det inte hade varit i fångenskap skulle du ändå ha fått reda på det."

"Men vem är den där killen, då?", sa Dick och sneglade på en blond, korthårig man knappt äldre än honom som också han satt fastspänd mellan Black Cat och Mary-Jane.

"Mitt namn är Nisse Hult", svarade han med en nordeuropeisk brytning. "Ni kanske undrar hur jag hamnat här? Det undrar jag också. Jag skulle bara..."

"TIG!!!", vrålade Electro och slungade en blixt i Nisses kropp, som på bara ett ögonblick bröts ner till aska. "Dumma skandinav... Han var blott en försökskanin. När man väl kommit på ett sätt att flytta människor genom elledningar måste man ha någon att testa det på. Men glöm det nu."

"Vad menar du med att hon ändå skulle ha fått reda på våra hemliga identiter?", frågade Peter.

"Just det, och var fick du tag på våra dräkter?", frågade Barbara. "Vi hade dem inte ens på oss när vi kom hit!"

"Låt oss säga att jag har några dyra vänner på högt uppsatta poster", svarade Electro. "De har inte bara hjälpt mig med kostymerna till denna föreställning, men även hjälpt mig att rigga upp kamerorna i det här rummet och kapat varenda tv-kanal i Gotham City. Alla som överhuvudtaget äger en tv i staden har nu fått se allt."

Mycket riktigt satt ett flertal kameror uppe i taket. Samtliga fasade över vilka människor som måste ha sett dem. May Parker, James Gordon, Bruce Wayne, bara för att nämna några stycken.

Samtidigt befann sig Bruce i grottan under grunden till sin herrgård och hade sett allt genom skärmen på sin dator.

"Dags för nästa fas, Alfred."

"Ja, master Bruce."

[Hofling]

*yay* mer

snyggt att du tog med Nisse Hult i det hela

Dröj inte lika långe innan nästa kapitel tack

[SwedishSuperhero]

Sådär, nu är jag färdig med NÄST sista kapitlet i mitt epos. Nu börjar det dra ihop sig, kan jag lova...


***

"Nog talat, dags att komma till saken", sa Electro och började ladda upp energin i sina händer. "Vem... vill... dö... först?"

"Han tänker grilla oss medan vi fortfarande är fastbundna!", utbrast Dick. "Ditt as!"

"Det här är inget man väntar sig att höra från en superhjälte, men... hjälp? Snälla, nån?"

I samma stund som Peter sa detta öppnades plötsligt bojorna som höll fast dem. Tydligen hade deras böner besvarats.

"Vad nu, då?", utbrast Electro. "Vem är det som håller på och mixtrar med...?"

Hans fråga avbröts av en spark i ryggen ifrån Felicia. När han var nere såg de andra tillfället att göra motstånd och tog det i akt. Alla utom Peter som tog tag om Mary-Jane, hoppade upp med henne i luften och satte henne i säkerhet i närheten av en nödutgång. Först nu kunde de få en ledtråd till var de befann sig. Tydligen var de inne i någon slags fabrik och alldeles nyss hade de varit nere i en fördjupning i golvet, ungefär som en tom simbassäng. Men nu var deras uppmärksamhet riktad till något mycket viktigare. Varandra.

"Så... Nu vet du det", konstaterade Peter kort.

"Inte allt", nekade Mary-Jane. "Resten får du ta när det här är över."

"Om jag nu ens...", började Peter.

"Gör bara ditt jobb nu, Peter", avbröt Mary-Jane.

Peter vände sig om för att sälla sig till de andra i striden mot Electro. Men efter en sekunds eftertanke vände han sig snabbt tillbaka, fattade tag i Mary-Jane och gav henne en kyss som hon kunde känna att han hade väntat i åratal på att få ge henne.

"Ifall jag inte kommer tillbaka", förklarade Peter innan han tog sats och hoppade iväg.

Mary-Jane började springa mot nödutgången. Peter plockade upp sin mask från golvet innan han sällade sig till sina "kollegor". Selina och Felicia utnyttjade sina kattreflexer till max för att försöka överrumpla Electro. Barbara förlitade sig till sin smidighet och hennes mekaniska nätskjutare. Dick gjorde så gott han kunde utan specialkrafter eller redskap. Trots deras antal och att Peter anslöt sig till dem hade inte Electro några svårigheter med att kämpa tillbaka. Hans elstötar var som knytnävsslag, om inte värre. Till slut la hjältarna ner mer energi på att undvika hans kraft än att försöka få in ett slag.

"Peter, kan du höra mig?", sa en röst i Peters öra. Spider-Man avfärdade det först som inbillning i stundens hetta, tills frågan upprepades och han kände igen rösten. "Kan du höra mig, Peter?"

"Bruce? Hur kan du...?"

"Jag byggde in en kom-utrustning i din mask, för att kunna kontakta dig i nödfall", förklarade Bruce.

"Jag antar att det här räknas som ett", sa Spider-Man.

"Ni måste till varje pris hindra Electro från att använda sin elkraft", instruerade Bruce.

"Vi jobbar på det."

"Men ni måste även hålla er borta från honom."

"Okeeej..."

"Du förstår, Electros energivärden är som ett övermått av adrenalin. Elektriciteten som driver honom påverkar honom på molekyl-nivå. Om han inte får utlopp för det, så är det han som får lida för det."

"Så det var alltså därför han dödade Nisse Hult, för att han helt enkelt måste!"

"Exakt. Se bara till att få de andra ur hans väg, så att min... assistent får ta hand om honom."

"Assistent?"

Innan Peter fick reda på vad han menade uppenbarade sig ett alltför välkänt ansikte vid kanten av "lejongropen".

"Flash?"

Peter hade dock aldrig väntat sig att få se Flash Thompson som han fick se honom då. Klädd i en heltäckande röd latextrikå och gula stövlar, beväpnad med ett märkligt gevärsliknande vapen.

"Gå bort från honom och stå still!", beordrade han och riktade vapnet åt deras håll.

"Varför är jag inte förvånad?", fräste Dick. "En gång skithög, alltid skithög!"

Innan Peter hann tala om för honom vad han visste, flög Dick upp med hjälp av sina glidvingar och attackerade Flash.

"Nej, du förstår inte...!", var allt Flash fick ur sig innan han fick Dicks knä i bröstet, följt av en armbåge i ryggen.

"Försök inte slingra dig, Flash!", skrek Dick och lyfte upp hans vapen i luften. "Tror inte du jag fattar att du tänkte peppra oss fulla med..." Dick slet geväret i två halvor, varav en tjock vätska rann ner över Flash. "...gegga?"

"Dick, nej!", skrek Peter. "Flash kom hit för att hjälpa oss! Det där var en kemisk lösning som skulle blockera Electros elkraft!"

"Jaså, det skulle den!", sa Electro och svävade majestätiskt upp i luften. "Det tror jag att vi kan glömma med detsamma!"

Electro utsatte Flash för en stöt som även om den inte dödade honom, utsatte honom för extrem smärta.

"FLASH!", vrålade Felicia som inte stod ut med att bevittna sin pojkväns tortyr.

"AAAAHHH!!!"

Som om de kommunicerade via telepati, sköt både Spider-Man och Barbara ut sina nät, som virades runt Electros armar och ben.

"Tror ni det där kommer göra nån skillnad?", skrockade Electro. "Allt jag behöver är att bränna av era fåniga nät, sen tänker jag..." Men vad han inte hade väntat sig, var att hans superkraft blivit blockerad av de flera lager av spindelväv som hans händer var täckta av. Som följd av detta började han även glida ner mot marken. "Nej, nej!! Det här händer inte!"

Hans klagan dämpades av Catwomans piska, som slogs runtom hans hals och ströp hans luft.

"Jo, det gör det", sa Selina och tryckte upp honom mot väggen. "Låter det bekant, Max? Det var precis vad vi sa innan du knuffade ut mig genom fönstret. Jag ska inte bara få dig att ångra att du gjorde det, utan även att du nånsin blev född."

"Hallå, så där kan du inte göra...", protesterade Dick, som skulle sära henne ifrån Electro och belönades med ett klös ifrån hennes klor i ansiktet.

"Håll er utanför det här!", väste Selina. "Det här är mellan mig och honom. Ni som inte har lust att bli en mänsklig klösbräda, får allt ta och backa undan!"

"Miss Kyle, ni förstår inte", sa Spider-Man. "Electros molekyliska struktur är mycket instabil. Om han hålls i stillastående läge för länge kan hela den här byggnaden sprängas i luften."

"Då får du ta och lägga alla dina åtta ben på ryggen, spindeln", sa Selina kort.

"Catwoman... Selina...", sa Felicia. "Jag vet att vi inte kommit särskilt bra överens förut, men det känns ändå inte rätt att låta dig göra så här."

"Om du kände mig, hade du vetat att det inte finns någon anledning att tycka synd om mig! Sluta slösa tid på att försöka rädda mitt liv! Jag har ändå åtta kvar! Nåja, sju efter det här..."

Felicia såg in i hennes ögon och skådade en uppgivenhet hon aldrig hade sett förut. Man kunde inte rädda dem som inte ville bli räddade hade hon hört en gång för längesen, och det uttrycket stämde alltför bra in på Selina.

"Hör av dig när ditt nästa liv börjar, Catwoman", sa Black Cat. "Vi kanske kan dela ett fat med grädde."

Medan Selina suckade över den löjliga repliken, gav sig Black Cat av med den medvetslöse Flash i sin famn. Electro kämpade med att bryta sig loss och han kände hur han höll på att brinna upp inifrån.

"Det här är inte slut, inte på långa vägar...", väste han fram. "Jag kommer att följa efter er för resten av era ynkliga liv, i era mardrömmar."

Hans ögon började glöda och en stark luft av rök blev mer och mer tydlig i luften.

"Peter, ta med dig de andra och ge er av därifrån", beordrade Bruce.

"Definiera de andra", sa Spider-Man.

"Selina har redan gjort sitt val. Jag förstår att det känns svårt, men era liv..."

Bruce avbröts av ett starkt sprakande i Spider-Mans öra, vilket bara gjorde hans budskap klarare.

"Nu sticker vi", sa Spider-Man till Dick och Barbara.

"Vem säger det?", frågade Dick.

"Bruce."

"Åh."

Motvilligt klättrade Spider-Man och hans fantastiska vänner upp ur gropen och sprang för brinnande livet därifrån. Under tiden blev mannen förut känd som Max Schreck lik ett åskklot och hans dräkt blev mer oförmögen att hålla tillbaka hans okontrollerbara energi.

"Vill tomten ha en kyss?", sa Selina och fattade sina läppar om Max´.

Därefter följde en öronbedövande smäll som hördes över hela Gotham City och sedan en obehaglig tystnad. Inte bara för att hela staden blivit strömlös eftersom detta ägde rum på dess elkraftverk, utan för att alla dess innevånare innerst inne visste hur nära de hade varit att sätta livet till. Men antalet avlidna behövde bara räknas till en tre personer. En okänd svensk, en mordisk galning och en förfallen människa som offrade sig för miljontals oskyldiga människor.

Edited by SwedishSuperhero, 29 April 2006 - 11:21.

[SwedishSuperhero]

Spider-Man gick till den person han kände sig mest förpliktigad att ta kontakt med. Han visste dock mycket väl att det kunde vara sista gången Gordon lät honom tala med honom och att han likväl kunde lämna polishögkvarteret iförd handklovar. Men hur stor risken än var, var han tvungen att ta den.

"Du har en minut på dig att förklara varför hela Gotham City är helt nersläckt och ge mig en anledning till att jag ska se det positiva i det", sa Gordon med en bitter ton Spider-Man aldrig hört från honom.

"Det var i elkraftverket Electro höll oss fångna. Just som han var på väg att döda oss kom en kille och hjälpte oss. Electro var instabil och vi kunde allihopa ha strukit med, men bara Catwoman blev kvar hos honom. Han var visserligen livsfarlig, men det hade inte behövt sluta på det sättet. Vi hade kunnat få ut både henne och Nisse Hult..."

"Vem fan är Nisse Hult?", utbrast Gordon. "Och Electro? Vad pratar du om? Du får det att låta som om jag redan visste hälften!"

"Vänta lite...", sa Spider-Man förvånat. "Så du säger att du inte såg tv-sändningen?"

"Det är klart jag gjorde! Varenda människa i staden fick se Oswald Cobblepots valtal från december förra året! Men vad har det med saken att göra?"

"Okej, jag ska ta om allt från början...", började Spider-Man, även om det var flera detaljer han skulle utelämna.

Spider-Man kände en omedelbar lättnad, inte bara för sin egen skull utan för de andra vars hemliga identiteter hade skyddats. Frågan var bara av vem.

***

"Max Schreck var känd för sina planer på att få monopol över Gothams strömförsörjning. Långt innan han ens hade fått köpa kraftverket hade han forskare där som han betalade ur egen ficka för att utveckla ett revolutionerande generatorsystem. Det var menat att kunna skapa oändliga mängder av energi från en minimal kraftkälla. Tritium för att vara exakt. Forskarna varnade Schreck för att rusa till experimentstadiet för tidigt, men otålig som han var krävde han resultat omedelbart. Det hela resulterade i en olycka som kostade flera människor, och nästan han själv, livet. När han sedan upptäckte vilken kraft han hade fått drabbades han av ett ännu större storhetsvansinne än han redan hade."

"Men var kommer du in i allt det här, Bruce?", frågade Dick. "Hur kan du veta allt det där?"

"Precis, och varför är vi inne i den här otäcka grottan?", tillade Barbara.

"Låt oss säga att jag suttit tillräckligt länge och sett hur människor med alldeles för mycket makt och alldeles för lite skrupler har varit på väg att fördärva det som mina föräldrar byggt upp under alla dessa år. Jag kände att det var dags att göra något åt det. Därför vände jag mig till Peter som jag redan tidigt misstänkte hade en koppling till Spider-Man, även om jag inte genast begrep att de var samma person. Han hade de tillgångar jag saknade för att göra honom sällskap, men han behövde resurser som jag var både kapabel till och villig att ge honom. Detsamma gällde er, Spider-Girl och Knightwing."

"Och hur länge har du vetat att vi gett oss in i superhjältebranschen, Bruce?"

"Snälla Dick, tror inte du att jag la märke till hur mycket mer av din tid du la ner på dina träningspass? Att du hade mer drivkraft än jag nånsin hade sett i dig? För att inte nämna alla söndagsmiddagarna du var sen till efter att du inte hade missat en enda sen du flyttade in hit? Jag ville ge er lika mycket skydd som jag gav Peter och det var precis det ni fick."

"Jösses, du måste vara världens största detektiv", sa Barbara.

"Det är nog att ta i, även om jag är smickrad", skrattade Bruce.

"Fortsätt, vad hände sen?"

Dicks entusiasm och elden som lyste upp grottan fick honom att likna ett ivrigt barn som lyssnade på en gammal berättelse vid en lägereld, något som fick Bruce att dra rejält på smilbanden.

"Jo, jag insåg efter Schrecks plötsliga försvinnande att jag var tvungen att gå ett steg längre. Jag byggde upp en superdator i den här grottan som gav mig tillgång till all tänkbar data jag behövde. Det var också med hjälp av den jag blockerade Electors tv-sändning. Jag upptäckte ett spår av onormalt mycket energi i Gothams elnätverk som började på sjukhuset just som Schreck blev inlagd. Sedan fortsatte det i samband med de underliga händelser som inträffade de närmaste veckorna. Några av de platserna var hemma hos Barbara, i Selina Kyles lägenhet, samt en telefonhytt i närheten av May Parkers lägenhet."

"Men varför sa du inget till oss?", frågade Barbara. "Allt hade varit så mycket enklare då!"

"Jovisst, men jag var samtidigt mycket tveksam. När ni väl fått veta att jag kände till era dubbelliv skulle saker och ting aldrig bli som förr. Hade jag agerat annorlunda hade inte den här blackouten inträffat och Selina..."

Bruce tystnade plötsligt till och hans blick vandrade iväg. Trots att han bara träffat Selina ett fåtal gånger kändes det som att han mist en själsfrände. Dick kände igen den blicken, eftersom det var den han hade haft kvällen hans föräldrar blivit mördade.

"Jag vet Bruce, jag vet. Smärtan av någon man saknar kan bli så stark att den blir som ett gift och till slut önskar man att den man förlorat aldrig funnits."

"Var fick du det ifrån?", undrade Bruce fundersamt.

"Liam Neeson sa det i nån film", sa Dick med ett ryck på axlarna.

"Och sa var det den stackars Flash Thompson", fortsatte Bruce som vid det här laget inte kunde tänka något annat än att berätta färdigt. "En collegekille som sökte ett deltidsjobb hos mig och jag lovade honom att höra av mig om någon skulle dyka upp. När möjligheten att rädda ett gäng superhjältar från en ond skurk dök upp var det omöjligt för honom att tacka nej. Så jag gav honom en skyddsdräkt och en manick jag byggde ihop i sista minuten och pekade ut platsen för hans uppdrag. På grund av min tanklöshet fick han en traumatisk upplevelse jag inte skulle önska min värsta fiende."

"Vad tror du kommer hända med honom?", sa Dick.

"Tja, förmodligen har kemikalierna blandat med elchocken påverkat hans kropp på ett sätt jag inte kan föreställa mig."

***

Felicia höll på att plocka ihop några saker från Flashs rum som hon skulle ta med till honom på sjukhuset. Medan hon försökte bestämma sig för om hon skulle ta med sig hans Sports Illustrated baddräktsnummer eller elda upp den blåste plötsligt en kraftig vindpust omkring henne. Hon tittade uppåt i tron att en orkan svepte in men blev istället chockad över att se Flash.

"Flash? Vad gör du här? Jag trodde du låg på sjukhus?"

"Jodå, men jag återhämtade mig", sa Flash nöjt.

"Så fort? Är inte det ganska..."

"Onormalt? Tja, jag antar att du är en expert på sådant... Black Cat."

"Aj."

"Du, jag menade det inte så", sa Flash och satte sig ner bredvid Felicia. "Det är bara det att jag är lite förvånad över att min tjej klär sig i tajt, svart latexdräkt och leker att hon är katt. Utan att säga nånting till mig!"

Felicia kämpade emot ett mindre skrattanfall och kämpade med att återfå sitt allvarliga ansiktsuttryck.

"Allvarligt talat Flash, vad kommer att hända med oss nu?"

"Först och främst kan du börja med att ge mig några modetips", sa Flash.

"Jaha?", sa Felicia som aldrig trodde hon skulle höra de orden komma från Flash Thompson.

"Rött och gult. Kan man ha de färgerna samtidigt utan att de skär sig mot varandra?"

***

Peter hade framgångsrikt återvänt till sin lägenhet efter sitt besök hos Gordon. Han hade litat på vad han sagt, även om det mesta var väldigt svårt att svälja. Hursomhelst klandrade han inte honom för blackouten, även om det skulle ta lång tid för staden att återhämta sig. Peter öppnade den hemliga luckan längst in i sin garderob där alla hans Spider-Mandräkter hängde och började ta av den han hade på sig.

"Så det är där du förvarar dem", sa Mary-Jane som stod vid dörren till hans sovrum. "Inte undra på att du blev så tokig när jag skulle organisera om den åt dig."

Peter hade stelnat till, då hon dök upp helt utan förvarning.

"Lugn Peter, det är bara jag", försäkrade Mary-Jane.

"Du har rätt", sa Peter. "Det var därför spindesinnet inte pinglade."

"Vad sa du nu?"

"Jo, en av mina... förmågor är en instinkt som spindlar har, som varnar dem för hot."

"Men jag är ju inget hot, Peter."

"Nej, det vet jag. Men jag vill inte att du ska bli hotad heller. Det är just därför som vi inte kan vara..."

"Världen är full av hot, Parker", avbröt Mary-Jane och började närma sig Peter. "På gatan, i bilen, hemma. Folk utsätter sig för faror hela tiden, men fortsätter ändå med det. Så oavsett om det kommer en jättebläckfisk, en varulv eller ett grönt troll och ställer till med problem, så tänker jag inte låta det ändra någonting. Mig kommer du inte undan så lätt, Spider-Man."

Peter kände Mary-Janes hand runtom sin egen och lyfte upp den som om han ville titta närmare för att vara säker på att den var där. Mary-Jane släppte taget och lade handen bakom Peters nacke medan de möttes i en varm, kärleksfull kyss.

"Peter?", sa Mary-Jane och såg in i Peters ögon.

"Ja?"

"Tror du att du skulle ta med mig ut... på en svingtur?"

"Visst. Men du får lova att inte släppa taget."

"Det kommer jag aldrig göra."

Snart nog gungade Mary-Jane bland Gothams skyskrapor hårt hållen i famnen på Spider-Man, skrikandes av upphetsning. Aldrig hade någon av dem trott att det kunde kännas så perfekt, så problemfritt. Inget skulle kunna komma emellan dem nu. Ingenting.

THE END



Ni har sett:

Spider-Man: Gothams beskyddare*

Based on an idea by Dan Sjöström*

A Warner Brothers/Universal Pictures co-production

Directed by Sam Raimi & Chris Nolan

Produced by Avi Arad & Michael Uslan

Based on characters owned by DC Comics & Marvel Comics*

Music by Danny Elfman



Cast:


Peter Parker/Spider-Man..........................................Tobey Maguire

Ben Parker..................................................................Cliff Roberston

May Parker...............................................................Rosemary Harris

Dick Grayson/Knightwing..........................................James Franco

Mary-Jane Watson....................................................Kirsten Dunst

Barbara Gordon/Spider-Girl....................................Natalie Portman

James Gordon................................................................Gary Oldman

Bruce Wayne...............................................................Christian Bale

Thomas Wayne..............................................................Adam West

Martha Wayne.............................................................Julie Newmar

Lucius Fox..............................................................Morgan Freeman

J. Jonah Jameson.........................................................J.K. Simmons

Selina Kyle/Catwoman..........................................Michelle Pfeiffer

Felicia Hardy/Black Cat...........................................Elisha Cuthbert

Flash Thompson......................................................Ryan Reynolds

Joker...........................................................................
.Crispin Glover

Max Schreck/Electro........................................Christopher Walken

...and Gwen Stefani as herself



*det enda i de här "eftertexterna" som faktiskt är sant.


***

"Vem tror du att du är som kommer invalsande med den här smörjan till oss?!", vrålade serieförläggaren efter att han daskat ner mitt manus i skrivbordet. "Det ska du ha klart för dig att vi på Amalgam Comics ger ut högkvalitativa serier och inte den här dyngan du kommer dragande med till oss! Gör oss allihopa en stor tjänst och ge dig av härifrån innan du får en sjuhelvetes spark i arslet!"

"Okej, visst, förlåt!", gnällde jag medan jag plockade upp mitt manuskript och rusade panikslaget ut från Jeff Quesadas kontor. "Så de vill visst inte göra en serie av det jag skrivit?", tänkte jag för mig själv. "Men var kan man i så fall få ut det där folk som är intresserade kan läsa det? Men vänta, hade de inte något på Sci-Fi Nytts Forum som hette... Skriv & berätta?"

[Hofling]

*Applåder* Härligt slut, speciellt som att dte är öppet för en fortsättning...

Jag gillade rollistan, den kändes rolig

Men men... synd att den är slut, men allt gott har sin ände, tyvärr. Hoppas iaf du skriver något mer liknande

[SwedishSuperhero]

Ja, det känns lite vemodigt att något som jag hållit på med ända sen förra året plötsligt är helt slut. Det har i alla fall varit kul och jag är glad att responsen har varit mycket positivare än den jag fick på Amalgams redaktion. Roll-listan var jag mycket nöjd med också. Natalie Portman överraskade något rejält och hon gjorde ett väldigt bra intryck under provspelningen. Hon hade talat med Zach Braff och sa att jag kanske skulle få göra en cameo i Garden State 2, men det är fortfarande oklart om den nånsin blir gjord.

Det här är förmodligen inte sista gången jag skriver en fanfic på den här sidan, men jag tror det får vänta ett tag tills dess. Jag hade en idé om att göra Bamse till en Green Lantern i en annan historia, men vet inte om jag vet tillräckligt mycket om dem båda. Vi får se...