(Okej, varning! Långt inlägg på gång här men jag tycker det är relevant för det uppdaterar lite av mina tidigare tankar om kvalité vs. smak, vilket kommit fram efter att jag tagit in fler intryck sedan jag skrev tidigare verk på forumet om kvalité och smak.)
Givetvis förstår jag hur du menar, men jag tycker det resonemanget inte håller då du säger att inte det måste tillämpas på allt annat också. Det blir det ju snabbt inkonsekvent. Anledningen att jag inte köper dne där känslomässiga biten är för att all bra konst påverkar oss och det är svårt att värja sig mot det oavsett konstform. Visst, musik är något svårare eftersom vi inte ser det men långt ifrån omöjligt att värja sig mot.
Det finns dock ett mycket enkel sätt att neutralisera det dock - genom att skaffa sig kunskap om det. Inte bara genom att titta, lyssna och på andra sätt inta det som ska bedömas kvalitétsmässigt, utan du måste i högre grad lära dig dess provenance och du måste ta till dig vetenskapliga metoder att förhålla dig till verket (varför? Inte för akademiskt fikonspråk är värt att eftersträva, men det ger definitivt ett sätt att se mer neutralt på det - om man ser det ur två diametralt olika perspektiv). Med de verktygen får du möjlighet av avdramatisera dig i betraktandet och kan därifrån en känslomässigt fri granskning.
Det du skriver om klassiska experten som bedömer punk vs. klassisk musik berör för övrigt det som jag håller på att studera just nu (eller i det PM som jag borde ha skrivit
), nämligen fält och doxa (både begreppen berörs av Pierre Bourdieu även om det senare är ett retoriskt begrepp). Jag ser det, precis som du, att vi aldrig kan tala om en absolut sanning (det finns inget episteme, vilket den västerländska frskningstraditionen dock är väldigt rotad i). Istället har varje fält sin egen doxa, vilket kan beskrivas som ett försanthållande.
Ser vi det på en väldigt låg nivå så kan vi ju exempliefiera det hela med att varje grupp har sin doxa, vilket till exempel skulle ge klassisker (
) och punkare olika doxor. Med andra ord, punk har andra kriterier över vad som är kvalitativt. Punken saknar ju kvalitét ur en klassisk doxa och vice versa. Det betyder dock inte att kvalitén på något sätt är subjektiv, utan istället vilar på en kulturell och erfarenhetsbaserad nivå. En sorts gemensam värdenorm.
Slutsats: Jag håller inte med om att musik inte kan bedöma kvalitativt. Kvalitén är däremot inte ett episteme, utan består av doxan inom ett fält. Fälten i sig går ihop varandra så en del fält kan ha rätt liknande åsikter om vad som är bra sett till kvalitén. Det går med andra ord at avgöra om något faktiskt är kvalitativt bra, men då gäller det att känna till doxan inom et rådande fältet och se på verket med neutrala ögon (det går aldrig helt att göra, men kan göras till den grad att den är ett icke-problem).
Yay! Nu har jag sannerligen blivit en sofist!
