Fångade i djupet av James White
Handlingen utspelar sig på en oljetanker som av amerikanerna är omgjord till lastfartyg för att frakta förnödenheter till dom allierade under andra världskriget. Fartyget sänks 1942 av en tysk ubåt men större delen av besättningen lyckas klara sig undan i livbåtar. Det omvärlden inte vet är att dom stora oljetankarna förblivit oskadda av torpederna och är fortfarande lufttäta. Förutom stora mängder av förråd så innehåller dom också fem överlevande människor, 3 män och 2 kvinnor. Det är en verklig läsupplevelse att följa dessa 5 personers kamp för att överleva. Förutsättningarna är inte goda:
Man har mat och andra förnödenheter så att det skulle kunna räcka i hundratals år, men syre, ljus och färskvatten är dom akuta problemen. Tankarna är stora men om hjälpen uteblir kommer syret att vara slut inom mindre än ett år och batterierna till ficklamporna ungefär lika länge. Vattenfrågan löser man genom att ta tillvara allt kondensvatten, även om det inte är så mycket så verkar det räcka till. Man hittar en elgenerator som man lyckas kombinera med en träningscykel och får på så sätt ljus som behövs för att få ett trädgårdsland som ska producera syre. Man har lyckats skapa ett litet men fungerande ekosystem. Man får en rätt intensiv känsla av ångesten i situationen när dom bokstavligen måste trampa på cykeln 8-10 timmar varje dygn för att överleva. Och hoppet om räddning minskar allteftersom dagarna, veckorna och månaderna går. När dom tekniska problemen är nöjaktigt lösta visar det sig snart att det är dom egna psykena som blir det stora stötestenen. Hur kan man förbli vid sunda vätskor när man är utan meningsfull sysselsättning, instängda och mestadels utan ljus? För att undvika att bli tokiga av att ligga tyst i mörkret och grubbla börjar man med en minneslek där man utmanar varandra att dra sig till minnes vad man gjorde slumpvis valda dagar i sitt liv, eller att återberätta böcker man läst eller dylikt. Till slut har man övat upp sitt minne så fenomenalt att man kan recitera hela böcker ordagrannt. "Leken" har blivit den viktigaste ingrediensen i deras liv.
Men månaderna går och snart händer det oundvikliga att kvinnorna blir gravida, barn föds och växer upp. Tillslut dör dom ursprungliga överlevande och kvar finns nya generationer som bara har andrahandsberättelser om världen utanför, men som å andra sidan har dom mest vältränade hjärnor som någonsin funnits på jorden.
I boken finns också en parallell berättelse om Unthanerna, ett vattenlevande släkte i ett fjärran solsystem, som sedan länge haft tekniken att färdas i det egna solsystemet. Deras sol har ökat mångdubbelt i ljusstyrka och håller på att bränna upp deras hemvärld. För att överleva måste man hitta ett nytt hem. Tack vare ett enormt teleskop byggt i omloppsbana lyckas man till slut hitta en värld på ett inte alltför stort avstånd där man hoppas kunna leva. Även om resan beräknas ta 15 generationer i anspråk har man allt att vinna och inget att förlora, man bygger en flotta på över 800 enorma skepp för att flytta det mesta av sitt folk till denna nya värld, som naturligtvis är Jorden.
Det mesta av befolkningen skall göra hela resan nerfrysta i "kallsömn", bara flaggskeppet som styr alla andra skepp med fjärrkontroll behöver ständig vakt. Där behövs hela besättningen endast vid starten och framkomsten, resterande tid är det tänkt att man ska frysas ner och tinas upp efter ett bestämt vaktschema. I genomsnitt skall varje besättningsman ha ett 20-tal vakter under resan. Så kommer dråpslaget, man upptäcker att kallsömn i viktlöst tillstånd gör att hjärnceller dör vid upptiningen. En upptining går bra men redan efter den andra så är man inte längre i stånd att sköta vaktjänsten. Problemet verkar olösligt tills den vakthavande kaptenen kommer på att han egentligen inte behövs vid framkomsten, det finns ju faktiskt en kapten till som är nedfryst. Tillsammans med en vårdare tar han på sig ansvaret att skeppet har vakt under hela resan utan att någon behöver bli upptinad en andra gång. Dom tinar helt enkelt upp varsin maka och för att skaffa sig barn som kan föra deras vakttjänst vidare i 15 generationer.
Parallellerna mellan dessa kommande generationer och den lilla skar människor i den sjunkna tankern är uppenbar: dom lever i ett litet slutet ekosystem och har aldrig själva sett en riktig värld. Man börjar snart på att tvivla på att verkligheten är som man fått lära sig. Men i slutändan är det denna parallell som räddar unthanerna och människorna från ett totaliärt krig som skulle ha utrotat unthanerna och ödelagt jorden.
Det här är en av dom böcker jag minns bäst från min första genomläsning av Kosmosserien, men jag tror inte att jag kunde uppskatta den lika bra då som jag gör nu. Då var jag tonåring och hade inte alls läst så mycket och hade därmed inte heller så stor referensram. Det här är en riktigt bra berättelse vars enda fel är att den inte är tillräckligt genomarbetad och utvecklad. 150 sidor är alldeles för lite, det här skulle ha kunnat bli en alldeles fantastiskt bra bok om karaktärerna varit djupare och problemställningarna bättre genomlysta. Ett 5 gånger så stort omfång skulle inte alls ha varit krystat.
