247 replies to this topic

[XC]

Både Hobbiten och Hungerspelen (i viss mån iaf) tycker jag det känns som om man för in mycket av det som sker "bakom scenerna" och som inte nämns mer än kanske flyktigt. Speciellt Hobbiten tycker jag gör det.

Och jag har också hört att de finns de som tycker att HP böckerna skulle ha delats upp redan vid 5e boken där filmatiseringen blev enormt kondenserad.

[Fiskrens]

Fast i senaste Hungerspelen tycker jag mest att de tjänar på det, och visar mer uppror och intrigerna bakom nya varianten av spelet .

[XC]

Jupp, boken är ju strikt i från Katniss perspektiv och hur hon upplever det hela. Man kan ta ut svängarna utan att för den frångå boken allt för mycket.

[Libby]

Legend av Marie Lu (2013)

 

Det landområde som en gång var USA:s västkust är nu "Republiken", en stat som ständigt ligger i krig med sin granne i öster. Femtonåriga June kommer från en av Los Angeles mest ansedda familjer och betraktas som ett militärt underbarn. Hon brinner för sitt land och uppfostras för att en dag ta plats i Republikens absoluta toppskikt. Day, även han femton år, växer däremot upp i slummen och är Republikens mest eftersökta brottsling. Handlingen i boken berättas i första person, omväxlande ur Junes och Days perspektiv.

 

Fantasy i all ära, men ingenting går upp mot ny, välskriven och framför allt BRA SF. Legend är Marie Lus (född 1984) debutroman men hon skriver som om hon hade 50 års erfarenhet. Berättelsen är en dystopi i samma SF-kategori som tex Hungerspelen och Dark Angel. Båda dessa ligger för min del en del år bakåt i tiden, så det är svårt att jämföra, men jag kan inte minnas att jag hade lika svårt att lägga ifrån mig Hungerspelen som jag hade nu med Legend. Den är både trovärdigare och mer rafflande, helt enkelt en av dom bästa böcker jag läst dom senaste 10 åren!

En filmatisering är redan planerad!

 

Oj, så jag längtar efter en fortsättning på den här boken... 

Edited by Libby, 13 January 2014 - 11:23.

[Fiskrens]

Låter riktigt intressant, Libby. Vilken åldersgrupp är den "egentligen" tänkt för? Jag frågar eftersom jag är ute efter SF-litteratur jag kan sätta i händerna på min 11-årige son.

[Libby]

11 år är nog lite tidigt, du kan nog med fördel vänta 3-4 år. Visst, huvudpersonerna är bara femton år, men känslan man får är att dom har en mognad tillräckligt för att vara i 20-25 års åldern. Den är kategoriserad som ungdomsbok (från 15 och uppåt) men bör nog passa bra även för dom flesta äldre SF-lovers. Det finns inget sex i boken, och den tortyr som förekommer är inte så detaljerat beskriven. Det är ingen snäll bok, men handlingen är mer koncentrerad på striden än på själva dödandet. Om du nu blir något klokare av det...

 

PS. Jag tycker förresten att du ska läsa boken själv först! Jag tror nog att du är mer lämpad att avgöra vad som passar just din son. DS

Edited by Libby, 13 January 2014 - 15:20.

[Peak]

Brandon Sandersons "The Rithmatist". Den enda dumma med den boken var att den slutade med "To be continued"..

Som vanligt med Sanderson ett mycket bra magisystem, och även om jag inte är ett stort fan av Michael Kramer som uppläsare så funkade det bra ändå. Eftersom jag både läste (eboken) och lyssnade (ljudboken) så var det intressant att se hur de löste alla förklaringar med magisystemet (som ju har diagram och sånt). YA, så inte så avancerat som hans med "vuxna" böcker, men bra ändå.

Trailern till boken:

[Fiskrens]

PS. Jag tycker förresten att du ska läsa boken själv först! Jag tror nog att du är mer lämpad att avgöra vad som passar just din son. DS

Ha! Jo, det tänker jag nog göra. Den låter riktigt bra.

[Den Gröne Hämnaren]

Senaste utlästa boken för min del är den här:

 

 

Jag lånade den på biblioteket, men tydligen finns den även att läsa på Projekt Runeberg.

 

Med denna klassiker avklarad kan jag återgå till boken jag redan höll på att läsa.

[XC]

After the Dark (Dark Angel #3)

Av: Max Allan Collins
 
VAD? Mutanterna börjar accepteras, Logan blir kidnappad och världen går under på juldagen. Kort sagt välkommen till helt vanlig vecka i Max Guevaras liv.
VEM? Max Allan Collins skrev en trilogi böcker knyter ihop trådarna efter tv-serien. Detta är den sista delen.
VAR? Seattle strax före jul 2020; tar vid strax efter den andra boken.

HUR? Jag skall erkänna att jag inledningsvis höll på att få spel på den här boken. Jag vet ärligt talat inte hur många gånger under de första 2-3 kapitlen som författaren klämmer in uttrycket "the man she loved". Jag må vara ensam i den här världen att anse att det minst intressanta i TV-Serien var Max+Logan-grejen. Men saker och ting blev (tack och lov) bättre. I den här delen dukas det upp vad orm-kulten sysslar med och vad Max har för del i det hela. Jag vet inte om jag direkt köper hela meteorit -förklaringen men "vad tror du dödade dinosaurierna?"-kommentaren var väl rätt skoj. Efter Whites misslyckande i förra boken så skrivs han in i handlingen igen på ett brutalt enkelt sätt men man finner det aningen svårt att köpa att han verkligen skulle få chansen igen efter allt storpisk han redan fått av Max . Dock så får även den detaljen sin förklaring, som f.ö. funkar riktigt bra. Avslutningsvis blir det lite av ett anti-klimax, det är lite väntat att meteoriten inte skulle ha någon supertoxin som förgiftar mänskligheten så storyn pyser liksom bara till mot slutet för att sedan bara skingras för vinden. Överlag så är det en bra bok som knyter ihop säcken kring ormkulten, men man saknar gnabbet på Jam Pony och boken känns väldigt mutant-exklusiv.
NÄR? Jag skall givetvis läsa The Eyes Only Dossier av D.A. Stern framöver också, är dock sugen på att klämma in något annat emellan.

[Garm]

Väldigt lovande att den där trion böcker håller så pass bra kvalité. Jag håller själv på att läsa dom parallellt med några andra som jag inte kan slita mig helt ifrån. Det är rätt tacksamt faktiskt att kunna få sådan här litteratur för att fylla det tomrum som en för tidigt nedlagd tv-serie lämnar efter sig. Speciellt när det är något så bra som Dark Angel är.

[XC]

Den här är lite sen (vet inte varför jag har så svårt att pallra mig in i den här tråden).
 

* * *

 
När natten är som mörkast / In the Dead of the Night (IMorgon #2)
Av: John Marsden
(Till skillnad från första boken läste jag den här på svenska efter att ha fått hjälp att fynda serien på second hand).
Den här börjar i princip där den första slutar och fortsätter mer eller mindre på samma spår. "Våra" ungdomar ligger lågt i helvetet efter att ha sprängt bron och överväger nu sina alternativ. Marsden går varligt fram med storyn, för den som letar efter action och gerilla räder var och varannan sida blir besviken och kanske är det här lite av ett "mellanavsnitt" som mer är en förberedelse inför vad som komma skall. Men det är inte direkt så att den är händelsefattig heller, utan förutom att lokalisera Corrie (så vi får veta hur det är med henne) så säker man sig också utåt för att se om det finns fler som lyckades undslippa att fångas in under invasionen. Jag uppskattar också att det stundtals finns slitningar i gruppen, det här är ett sammansvetsat gäng visst men de går ibland också varandra på nerverna. Karaktärerna utvecklas lite också och det finns lite spridningar på hur man hanterar situationen, tex att det hintas om att Chris långsamt utvecklar alkoholism . Den slutar precis som första boken med en gigantisk smäll , och slutet hintar om att ungdomarnas gerillaattack träffade mer mitt i prick än vad de någonsin vågat hoppas på. Språket är lättillgängligt och det är -- trots temat -- inte en bok som är tungrodd, ej heller är den så glättig så ämnet kommer på skam. Kort sagt, jag hoppas australiensarna får vidare med filmerna; jag kommer iaf läsa även nästa bok.

[Garm]

Det är lite samma sak för mig med. Man kan tro att jag inte läser någon litteratur alls, men det gör jag mer är någonsin. Bara att jag väldigt sällan är sugen på att skriva ett omdöme.

 

Fint omdöme till bok två i TWtWB-sviten. Som du skriver så känns ju det mesta riktigt realistiskt, speciellt kring karaktärsbygget och presentationen av detsamma. Något som man uppskattar och som passar alldeles förträffligt till handlingen som man berättar. Man blir nästan lite förvånad över hur bra böckerna verkligen är, men det beror väl mera på att man inte direkt är bortskämd med en sådan sak. Sedan så uppskattar jag också hur bra den första filmatiseringen är och det lovar verkligen gott om dom får för sig att fortsätta med flera filmer. Dom går verkligen hand i hand med böckerna och bjuder på upplevelser som göra båda medierna ännu bättre.

Edited by Garm, 27 February 2014 - 02:11.

[XC]

Nej, det är absolut inte helt fel att bokserien inte blir något fartfyllt och ösigt Hollywood-fyrverkeri rakt igenom. En sak som överraskade mig lite var att det finns en sexscen i boken, kanske inte att den finns där (det bygger lite mot den redan i första boken/filmen ) utan att den är så pass 'öppen' som den är.

 

Böckerna f.ö. känns som om de lätt glider in i samma läsbredd som tex Harry Potter: dvs man kan läsa dem med behållning även som vuxen.

[Garm]

Jag instämmer, målgruppen för böckerna är väldigt bred och i min bok (höhö) så är det ytterligare ett strå i hatten över vilken bra författare som man är, att man inte begränsar sin läsarskara till en viss kategori eller ålder.

[XC]

Dark Angel: The Eyes Only Dossier
Författare: D.A. Stern

Den här boken lämnade mig sannerligen med kluvna känslor. För dels så är det nog i särklass den jobbigaste bok jag läst på mobilen-- någonsin; men det har med det typografiska att göra, somligt har helt enkelt skickats in i boken som bild och inte text vilket medförde en hel del zoomning och kisande för att urskilja texten. (Men envis som man är skall det gå). Boken i sig har ett intressant upplägg: 4 av Eyes-onlys fall som delges läsaren i form av tidningsurklipp, e-mail och bandade samtal (vilka transkriberats för boken). Och fallen i sig är intressanta och ligger väl med TV -Seriens mytologi. Men det handlar också om oavslutade fall, alla 4 fallen rinner ut i sanden "lämnas över" till mappens mottagare "Matt [Sung?]". Och det är lite störande att när det är som allra intressantast inte få något riktigt avslut utan ett nytt fall. Gillade man Eyes-only intrigerna i Dark Angel så kommer man nog gilla den här boken då den ger en inblick i en central karaktär på Seattles politiska arena. Men jag har en känsla av att den här, bäst läses med ett dött träd eller två i händerna.

[Fiskrens]

Oryx and Crake av Margaret Atwood

Underbar, melankolisk och tankeväckande sci-fi som utspelar sig i en nära framtid, när mänskligheten slagits ut av en virussjukdom. Man får följa Jimmy/Snowman som ensam försöker överleva i resterna av civilisationen samtidigt som han tänker tillbaka på hur det kunde bli så här, och om han kunnat stoppa det.

I återblickar får man veta hur, samtidigt som en "framtida dåtid" av värsta tänkbara typ målas upp; de rika är ännu rikare och helt åtskilda den andra befolkningen, i princip allt är konstgjort och man leker fritt med genetiken.

Det är andra gången jag läser den här, nu för att direkt fortsätta med de två efterföljande böckerna. Minst lika bra denna gång, den här hamnar lätt på fem i topp bland mina sci-fi.

Betyg: Fantastisk

[Fiskrens]

Year of the Flood av Margaret Atwood

 

Del två i Maddaddam-trilogin. Bokens handling sker parallellt med den i första, men från andra perspektiv. Där man i Oryx and Crake fick följa Jimmy från den välbeställda sidan av samhället får man här följa ett antal vanliga personer från de fattigare delarna. Allting skildras genom ögonen på Toby och Ren och deras liv i den religiösa sekten Gods Gardeners, som leds av den karismatiske Adam One och som förebådar undergången.

 

Ungefär som i förra boken får man följa huvudpersonernas kamp under livet efter katastrofen med återblickar på livet innan. Ibland vävs ödena från förra boken in, och man får skymta Jimmy och "Crake". En del händelser återkommer från förra boken.

 

Ett problem är att det förekommer så många fler personer i den här, och i alla fall jag klarar inte att engagera mig lika mycket i dem som jag gjorde i Jimmy/Snowman i den förra. Men det är fortfarande väldigt väl skildrat, där jag framför allt faller för Atwoods enkla, sparsmakade språk som verkligen ökar intensiteten.

 

Behöver jag säga att jag redan har börjat på bok 3: Maddaddam?

 

Betyg: Mycket Bra

[XC]

Percy Jackson och monsterhavet (Percy Jackson & Olympierna #2)
Av: Rick Riordan

Serien fortsätter med samma lekfulla blandning av "verklighet" och "mytologi"; speciellt kul tyckte jag kopplingen mellan snabbmatsrestauranger och mytologiska odjuret Hydran var. Denna gång så är inte huvudintrigen så tätt sammanvävd med Percy själv som i "Kampen om Åskviggen". Själva intrigen fortsätter dock koncentrera sig kring honom. På det hela taget en bra fortsättning på en underhållande tidigare bok som känns lättläst även i sin engelska upplaga.

 

...vs. Filmen: Givetvis blev det ändringar när boken konverterades till film; en del har putsas till för att göra mixen av verklighet och mytologi mer köpbar för den äldre publiken. och annat plockats bort för mer strömlinjeformad storyline. Till skillnad från den första filmen så följer man dock boken lite närmare och man plockar fram Kronos-intrigen i (vilken man struntade helt i första filmen) och det är också där boken och filmen skiljer sig åt helt. Det är kanske också där som det blir uppenbart att en tredje film inte är att tänka på: varför annars 'knyta ihop' Kronos-intrigen här om de inte gör det i boken?

 

--

Nu väntar en bok jag velat läst länge men aldrig kommit till skott med.

[Garm]

Jag håller på att läsa en bok just nu, men efter den så fundera jag på om jag inte ska ta och läsa den första boken, se filmatiseringen (eller tvärtom kanske är bättre?) och sedan göra samma sak med den andra också. Jag har varit lite sugen på det ett tag och ditt omdöme är väl det som har tippat över vågen lite mer åt just det hållet.

[XC]

Böckerna är roliga och rätt fantasifulla, även om det inte ser ut att bli mer än två filmer så kommer jag läsa klart böckerna.

 

Kan du bortse från att film och bok inte har så mycket mer än karaktärerna gemensamt så spelar det ingen roll i vilken ordning man tar itu med dem.

[Garm (M)]

Den första filmen har jag sett, men det var ett tag sedan. Boken påbörjade jag men sedan var det så mycket annat i livet som gjorde att jag inte fortsatte. Har ju tid på mig att skaffa filmerna (har dom inte) så kanske att man lika gärna kan ge sig i kast med böckerna först. Ser verkligen fram emot att få läsa dom. Och att få se filmerna med såklart.

[XC]

Min vänner. Jag har läst en intressant bok.
 
Länge har jag suktat att få läsa den, och nyligen så såg jag att hela boken finns att tillgå på Runeberg.org. Sagt och gjort; lite hantverkande senare så låg en epub och väntade i lumian. Vilken bok jag läst?

Baron Münchhausens märkvärdiga resor och äfventyr till lands och vatten
i översättning av V. E. Öman.

utgiven 1875. (Ja det skall stå en 8:a där).

 

Som ett fan av Terry Gilliams klassiska film kunde jag knappt bärga mig att få sätta tänderna (eller kanske snarare ögonen) i boken och den gjorde mig knappast besviken. Fantasifull och varje berättelse är med glimten i ögat och man kan bokstavligen se Münchhausen sitta på en mysig krog i goda vänners lag och underhålla sällskapet med historier. (Lustigt nog ville han bitvis ta skepnad av John "Åsa Nisse" Elfström). Väldigt lättläst bok, trots den ålderdomliga svenskan och det är bara få gånger man hakar upp sig på ett obekant ord -- det mesta flyter på. Berättartekniskt ligger den väldigt närma vanlig samtalston vilket passar boken väldigt bra och själva berättandet är livligt och engagerat. Det är kanske bara kapitel 2 (Jakthistorier) som brister lite, troligtvis är den sammanfogad av fler korta historier och helheten finner inget flyt utan berättandet är lite ryckigt och stolpigt men det är det enda. Visst blir somliga detaljer i historierna svårsmälta men jag tror det är med flit som de är lite för fantastiska. Historierna är bara till för att roa och underhålla, inte för att tas på allvar. Skall ni bara läsa en gammal bok i år så ge den här en chans, jag kommer med all säkerhet läsa om den någon gång.

Terry Gilliams har ändrat en del (slagit ihop väldigt mycket för att få en längre helhet jämfört med bokens mer antologi-upplägg) men överlag så ligger han nära förlagan och hittar mycket av samma ton som känner i boken. (Med undantag för det där med Elfström då).

[Garm]

Dagens stora avslöjande är att jag också läser samma bok som XC. Nu blev ni allt bra förvånade va?
 
Jag är dock inte riktigt klar än, har ett par kapitel kvar. Jag tycker att läsupplevelsen har varit riktigt bra, om än med en något trög start. Kanske att det var för att jag är lite mer ovan vid den ålderdomliga svenskan än vad kanske XC är (XC har nog läst mer än mig), men jag tror även på att jag hade lite för stort fokus på Terry Gilliams film när jag började att läsa. Men en "hjärntvätt" senare och jag var på rätt spår igen. På tal om den ålderdomliga svenskan så var den riktigt härlig att få ta del av och jag längtar redan efter att få läsa mer sådant. Det dök upp en del ord och platser som jag fick googla, men sådant är bara kul. Det var lätt att komma in i själva berättelsen och man levde sig verkligen in i hur Münchhausen var som person. Klart säregen men sådär gemytlig som få kan vara. Det var nog också så att det blev bättre ju mer man läste och fantastiken då verkligen fick komma till sin rätt och stå i första rummet, mer än vad den fick göra i början. Man måste ju börja någonstans och etablera berättelsen. Det till trots så håller jag med om att Terry Gilliams film faktiskt ligger förvånansvärt nära boken och jag måste säga att jag blev lite förvånad över det med tanke på hur många år på nacken som boken har. Med facit i handen så har han gjort ett exemplariskt jobb och verkligen tagit det bästa från boken och förstärkt det med sin egen tolkning.

(Lustigt nog ville han bitvis ta skepnad av John "Åsa Nisse" Elfström)

Det där får du lov att utveckla.

Väldigt trevligt att du också tyckte om boken. Och tack för att du tog fram en ePub så att man äntligen fick möjlighet att läsa den här boken på ett lättillgängligt sätt.

[XC]

Stad av skuggor / City of Bones (Mortal Instruments #01)
Av: Cassandra Clare (Övers: Jan Risheden)
På en bortglömd bokrea strax utanför den stora hufvudstaden plockade jag upp den här boken. Jag gillade ju filmen trots allt.
En lättläst tegelsten, annat kan man inte säga. Cassandra Clare målar upp en rik fantasyvärld och vi introduceras till den tillsammans med Clarys och hon gör så utan att försköna det som vi långsamt lär känna som "den bättre sidan" av de interna stridigheterna. Tvärt om, man får nästan lite avsmak för hur överlägset de beter sig och även ser ned på människorna som de påstår de skyddar. Den är fylld med både fart och action, med välintegrerade småepisoder för att bredda världen vi långsamt lär känna. (Filmatiseringen ligger f.ö. rätt nära boken tycker jag, med de sedvanliga hopslagningarna och sammanfattningarna).

Den tredje dagens kyla / The Third Day, The Frost (I Morgon #03)
Av: John Marsden (Övers: Elsa Svenson)
Ellie, Homer och resten av Team Wirrawee har åter dragit sig tillbaka till Hellvetet för att återhämta sig och börjar nu långsamt gå varandra på nerverna. Någon föreslår att de behöver aktivera sig, någon föreslår att rekognoscera kring den viktiga hamnen Cobblers Bay. Och dit bär det hän.
Den tredje boken följer inledningsvis samma mall som de tidigare böckerna men Marsden väljer att likt en twist bränna av "spränga något i bitar"-delen ungefär mitt i boken, välkommet var också slutintrigen där gänget är tillfångatagna av fienden. Precis som sina föregångare är det (trots de emellanåt mörka partierna) en relativt lättläst bok och griper tag och inte släpper taget förrän sista sidan. Karaktärerna blir gradvis mörkare, gör vad de måste men som samtidigt under fångenskapen åter visa sig vara just ungdomar. Starkare och mer beslutsamma än någonsin. Man lägger i från sig boken med ett visst sug efter nästa, vilket givetvis alltid är välkommet.
 

*

 

(Lustigt nog ville han bitvis ta skepnad av John "Åsa Nisse" Elfström)

Det där får du lov att utveckla.
Väldigt trevligt att du också tyckte om boken. Och tack för att du tog fram en ePub så att man äntligen fick möjlighet att läsa den här boken på ett lättillgängligt sätt.

Så lite så, jag tillhör en avart av mänskligheten som tycker formatering är rätt kul.
det där med Åsa-Nisse är svårt att förklara, allt jag kan precisera mig med är att på flera ställen i boken så "hörde" jag Münchhausen tala med John Elfströms röst; ungefär som denne låter i Åsa-Nisse.