Posted 22 March 2010 - 20:12
Den här storyn är i grund och botten en rosseauiansk fetischisering av den hundratals år gamla "den ädle vilden"-tropen uppblandad med literaliserat New Age-tugg om den animistiska naturens harmoni. Karaktärerna som gör mest intryck är den alltid pålitliga Sigourney Weaver och Stephen Langs färgstarke Colonel Hardass-typ (större militaristisk stereotyp finns inte men han har iaf skoj med sin roll) men resten är liksom bara där.
Momentet som, mer än något annat, visar på det simplistiska och förljugna världsbygget är när Sully håller sin peptalk och rundar av den med ”This is our land!”, varpå han möts av entusiastiska bifall från Na’vi. Om Cameron hade läst på lite så skulle han nog ha funnit att jägare-samlare aldrig betraktar mark som sin ägodel. Detta illustreras av det kända exemplet med indianerna som ”sålde” Manhattan till holländska nybyggare för några pärlhalsband. Holländarna utgick från att indianerna ansåg sig ha ägorätt till marken och erbjöd dem lite krimskrams för den men i själva verket trodde de att de fick något för ingenting. Indianerna idkade byteshandel sinsemellan men att någon kunde göra anspråk på att äga marken de alla levde av var ett koncept så främmande för dem att de bokstavligen inte kunde tänka sig det.
Men Na’vi (när ett namn ska verka exotiskt så är apostrofer den givna kryddan) är förstås inte tänkta att vara en verklighetstrogen jägare-samlarkultur. De är en idealiserad, barnsligt oskuldsfull stand-in för hela världens urbefolkningar, såsom skuldtyngda vita västerlänningar föreställer sig dem, och angreppet på dem ska symbolisera de moderniserande och globaliserande krafter som har svept undan många av dessa befolkningars traditionella livsstil och fortfarande gör de kvarvarandes alltmer prekär. Men som tur är har de en vit amerikansk snubbe som kan rädda dem från andra vita amerikanska snubbar och sedan bli deras de facto ledare, eftersom ingen är mer lämpad att leda en blå utomjordisk jägar-samlarkultur än en vit amerikansk snubbe som antagligen har levt hela livet i en postindustriell storstadsmiljö. Storylinemall 1A, som sagt.
I båda SF-filmerna från 2009 som behandlade rasrelationer så förvandlades huvudkaraktären till en av de Andra. I Avatar behöver Sully bara lära sig att hoppa mellan träden och visa sina fantastiska draktämjarfärdigheter för att den kulturella klyftan ska överbryggas och hövdingens dotter ska släppa till. Vill man vara givmild kan man tolka förvandlingsprocessen som en metafor för hur vita västerlänningars tänkesätt och värderingar görs till globala normer. Precis som Jake Sully blir en vit amerikan i en blå utomjordings kropp så förväntar vi oss att folk ska tänka och bete sig som vi själva oavsett hur de ser ut, annars är de efter i utvecklingen. Det skulle i så fall vara ett av de få subversiva elementen i en berättelse som annars har väldigt lite nytt att berätta.
I District 9 placeras den utomjordiska kulturen på hemmaplan, vilket efter att Wikus genomgår sin förvandling betonar hur institutionaliserad segregation tar sig uttryck. Han vill inte bli någon ledare för räkorna, eftersom de är okultiverade, skabbiga kräk som lever i misär. De är inte intresserade av något sånt heller, eftersom i deras situation är det varje man för sig själv som gäller. I slutändan lycka han hjälpa dem genom att agera spontant när tillfället kommer och även det gör han av själviska motiv, så att han småningom kan bli människa igen. Det är en mycket uppriktigare exposé av kulturellt betingad rasism men den är förstås inte intresserad av att stryka tittarens samvete medhårs eller presentera paradisiska urskogar i 3D så att man sen kan gå hem och känna sig deprimerad över att man inte lever i ett sagoland där djuren och naturen är ens vänner, ända tills man kan köpa filmen på Earth Day och återuppleva allt det där... och därför var det inte District 9 som blev den mest inkomstbringande filmen någonsin.
