Nu är det rätt långt kvar tills dess men när jag kollade min Hitchcock samling så hade jag även
Torn Curtain (1966) så när vi kommer dit så tror jag att jag ser den också. Ni får mer än gärna hänga på.
The 39 Steps (1935)Kanadensaren
Richard Hannay är i London på Music Hall för att se en föreställning när ett plötsligt bråk utlöses och pistolskott avlåssas. Under paniken så hjälper han en kvinna, Annabella Smith, att komma ut i säkerhet som erbjuder sig att följa med honom hem. Men väl hemma så börjar hon att bete sig underligt och avslöjar att hon är en frilans agent hyrd för att stoppa en fientlig spion att hitta en hemlighet kallad "The 39 Steps". Ingen vet hur spionen ser ut då han kan byta utséende men han har ett kännetecken, han saknar toppen på ena lillfingret. Ofrivilligt indragen i spionaffärer som handlar om nationens säkerhet så är Hannay's ända val att fly med tåget "The Flying Scotchman" till Skottland och hitta den ända som kan hjälpa honom. Och den personen är inte Pamela.
Brittisk thriller med
Robert Donat och
Madeleine Carroll. De var redan lite kända men den här filmen blev deras stora genombrott. De blev också väldigt goda vänner men otur och Robert Donat's dåliga hälsa hindrade dem från att arbeta tillsammans igen trots att de båda ville. Robert Donat hade astma och problem med sina nerver, vilket är orsaken han gjorde så få filmer. Hitchcock som var nöjd med honom ville ha med honom i filmen Sabotage (1936) men film bolaget som då ägde Robert Donat's kontrakt vägrade låta honom. Hans karriär nåde toppen när han blev Oscars nominerad för bästa manliga huvudroll i
The Citadel och sedan året efter vann för sin roll i
Goodbye, Mr. Chips (1939) över
Clark Gable i
Gone with the Wind. Han var också en berömd teaterskådespelare, trots hans alvarliga astma. Efter många år av dålig hälsa (och ett nervöst sammanbrott) så dog han tillsist 1958, 53 år gammal. Trots att många tror att han dog av astman så dog han faktiskt av en hjärnblödning pga en hjärntumör stor som ett ankägg. Madeleine Carroll är mäst känd för 2 saker. Att vara den första Brittiska skådespelerskan som fick ett stort amerikanskt filmkontakt. Och för att lämna filmkarriären under World War II för att bli sjuksköterska åt amerikanska Röda Korset (hon hade nyligen blivit amerikansk medborgare) efter att hennes syster dog i Londonblitzen av tyskarnas bombningar. Hon gjorde sedan åter 3 filmer innan hon la av helt 1949. Under 50-talet och halva 60-talet gjorde hon vissa roller i TV-serier och radiopjäser. Hon dog sedan i cancer 1987, 83 år gammal.
Ännu en av de riktigt klassiska Hitchcock filmerna och en av de populäraste.
British Film Institute utnämde den till 1900-talets bästa Brittiska film 1999 och många andra har den högt upp på listan. Filmen har blivit Radioteater, pjäser (bla en Svensk som hade premiär 2013), Datorspel och har även inspirerat mycket annat. Baserad på
John Buchan's första roman om den skotska hjälten
Richard Hannay (inspirerad av den verkliga spionen
Edmund Ironside),
The Thirty-Nine Steps från 1915. Det här är första av 4 filmatiseringar av den här boken.
1959 gjordes en remake av den här filmen.
1978 gjordes en ny filmatisering som var mer trogen boken (samt en TV-serie med samma skådespelare 1988-1989,
Hannay).
2008 gjordes en mer modern filmatisering av boken.
Böckerna i serien om Richard Hannay:
Han har också en gäst roll i 2 andra böcker:
Filmens budget gick på £60,000 ("The Man Who Knew Too Much" (1934) hade £40,000), vilket var mycket på den tiden. En hel del av pengarna gick till de kända Hollywood skådespelarna i huvudrollerna då de ansågs viktiga för att få Hollywood att få upp ögonen för filmen.
Medans "The 39 Steps" är namnet på en hemlig organisation i den här filmen så är det fysiska trappsteg i boken (platsen där spionen tänker fly) och de andra filmatiseringarna, medans de tyska spionerna (som tänker hjälpa tyskland att invadera Storbritannien under Första Världskriget) är kallade "The Black Stone". Slutet utspelar sig i boken på en hamn och Hannay blir sedan kapten i den Brittiska armén under Första Världskriget. Boken blev väldigt populär bland de Brittiska soldaterna medans de var ute i kriget.
En annan stor skillnad är att i boken så berättar aldrig Annabella (som där är en man, precis som Pamela) om Scotland utan Hannay bara råkar att åka till rätt plats i Storbrittanien och fly in i rätt hus när polisen jagar honom. I boken så är också den äldre mannen som han får övernatta hos (som i filmen har en ung fru) en av skurkarna bakom konspirationen.
Kan inte låta bli att skratta över hur lugnt Richard Hannay tar allt med kvinnan i början och hur hon beter sig. Som om det är helt vanligt.
Jag har sett den här minst en gång innan (jag såg mycket Hitchcock som barn då mina föräldrar brukade se dem så jag minns inte) för kanske 10 år sedan eller mer och jag minns hur jag ogillade det abrupta slutet.
Men jag märker att det finns en hel del saker jag minns fel. T ex så kommer jag ihåg det som att större delen utspelade sig ombord på tåget. Antagligen så har jag blandat ihop det med "Strangers on a Train" (1951), en annan Hitchcock-film som utspelar sig ombord på ett tåg (och som är med på vår lista).
Men efterhand som jag ser så minns jag mer. Som t ex den unga hustrun Margret (köpt på något sätt) med den svartsjuka giriga gammla gubben som behandlade henne som en ägodel.
En twist som jag minns att överaskade mig (precis som den gjorde nu) var när Pamela förådde Hannay ombord på tåget. Lite kul föresten hur hon plötsligt ändrar betéende när hon inser att han talade sanning och börjar plötsligt ta hand om honom.
Den berömda scenen där Hanney klätrar utanpå tåget ser fortfarande cool ut.
Precis som i "The Man Who Knew Too Much" (1934) så har huvudkaraktären en vana att vissla filmens ledmotiv. Här är det en del av handlingen.
En logisk lucka i handlingen som jag minns att jag hade problem med förra gången också är att skurkarna kliver in genom ett fönster och mördar Annabella men håller sig sedan utanför och väntar på Hannay. Varför dödade de inte honom också när de ändå höll på? Jag antar att en möjlighet är att Annabella lyckades fly efter att hon blev huggen och de inte vågade följa efter henne men det känns ändå lite underligt (I boken så stannar den manliga motsvarigheten i flera dagar och Hannay är borta under tiden och hittar honom död när han återvänder till lägenheten). Men det hela är rätt typiskt Hitchcock att inte bry sig om detaljer rundt omkring utan bara själva grunden i handlingen. En annan sak jag reagerade på var hur snabbt det hamnade i tidningen och spreds över Storbritannien. Inte ens idag går det så snabbt.
Jag kan förstå att det här är en populär film som är älskad av många. Men jag kan också förstå att där finns de som inte gillar den (den var trots allt ev av de filmerna som bara var med på en av top 10 listorna jag kollade). Det här är en typ av handling som har blivit mycket vanlig sedan dess vilket kan få en del att känna att den är mindre speciell. Själv så gillar jag filmen rätt skarpt.
Betyg: 7,5 steg av 10 (Bra+) De kallas de 39 stegen, en grupp spioner som utför kontraspionage och den vackra miss Smith är en av dem.
Det var skurkarna som var de 39 stegen och miss Smith tillhörde inte dem, vad jag vet. Eller missuppfattade jag något i filmen?
En småmysig film
Jag håller med.
Smith är ju lite intressant för som XC nämner så framstår hon både som en amatör som gav sig ut på för tunn is, men även som någon som insåg att loppet var kört och.skickade informationen vidare till första tänkbara person och att Hannay var fel man på fel plats och vid fel tidpunkt.
Ja, hon verkade vara lite av en amatör.
När slutet sedan nås så känns det enkelt, billigt och mest som en axelryckning.
Tyvärr ett vanligt problem med Hitchcock's tidiga filmer. Något jag tror jag nämde till båda de förra filmerna. Det verkar vara hans stil under den tiden att avsluta det enkelt. Men han är långt ifrån ensam att göra så under den här tiden. Jag tror vi reagerar på det för att vi är vana vid ett modernare sätt att avsluta filmer med mucket buller och en tuff slut strid. På den tiden så kändes det nog som hur en film skulle avslutas.
Filmens handling lyfter något när Hannay och Pamerla blir fastlåsta med varandra med handklovar och sedan flyr ifrån sina kidnappare. Då blir det lite lekfullt och en del komiska scener.
Klart bästa delen av filmen.
Även om Hannay också beter sig som ett svin i vissa scener när han säger åt Pamela vad hon ska göra.
Jag förstår honom, faktiskt. Hon är tjockskallad, vägrar tro på honom och försöker föråda honom vart tillfälle hon än får. Ända sättet var att få henne att göra som han ville. Jag kan förstå att han av frustration spelar rollen av den typ av person hon är övertygad att han är.
Jag missade Hitchcocks cameo. Han har en i den här filmen, det kollade jag upp. Så jag får gå tillbaka och se om jag kan hitta honom.
Jag trodde att jag hade hittat honom men det var inte han.
Hitchcock har i alla fall lite humor i sin regi. Som i scenen när den där kvinnan har öppnat dörren till lägenheten där Hannay tillfälligt bor, hon ser en död kvinnokropp och vänder sig mot kameran, öppnar munnen och ska ge ifrån sig ett skri, varpå Hitchcock snabbt byter scen till ett ånglok som precis blåser i sin vissla. Det är humor det.
Jepp. Typisk hans humor.