Detta visar sig vara en bra vecka för denna föresats. Syskonbarn är på besök och väljer stundom filmer som passar temat. Senast har systerdottern stått för valen, och till min glädje har det denna gång inte blivit
Musse räddar Jultomten. Igår sågs
Ringaren i Notre Dame. Då skulle jag iväg på andra äventyr, så jag missade stora delar av filmen, men det gjorde inte så mycket eftersom jag har sett den förr. Men idag valde hon en film som jag inte hade sett, och eftersom jag på grund av ovan nämnda äventyr bara sov två timmar i natt passade det bra att ligga stilla i tv-soffan. Så nu är ännu en Disney-film beglodd:
Faith, trust, and pixie dust!! Den här tyckte jag om! Förväntningarna på uppföljare till Disney-filmer är i allmänhet låga. Men Peter Pan kanske hör till dem som har bäst förutsättningar för uppföljare. Många av filmerna slutar med att prinsessan får prinsen och lever lycklig i alla sina dagar. En film om någon som lever lycklig i alla sina dagar är knappast särskilt spännande. Peter Pan slutar där emot med att etablera just det som den här filmen handlar om.
Alltså: Wendy (Eftersom jag i min barndom läste boken i Jadwiga P. Westrups översättning vägrar jag ganska envist att använda namn som Lena, Tingeling och Landet Ingenstans när jag pratar om detta ämne.) har blivit vuxen och fått en dotter som heter Jane. I den här versionen har Jane dessutom en bror som heter Daniel. Filmen utspelas i början av 40-talet. Med andra ord är tyskarna i sta'n (och om ni skulle glömma bort exakt vilken stad det är fråga om, flyger vi förbi en urtavla som ni kanske känner igen) och bombar (vilket får mig att associera till C.S. Lewis' även i andra avseenden liknande verk).
Wendy har förstås berättat historier om Peter Pan för sina barn, men Jane har vid det här laget slutat tro på dem. Lever man i ett krig kan man inte unna sig sådana barnsligheter, menar hon. Men när hon sover, blir hon en natt väckt och kidnappad av kapten Krok som tar med henne till Aldriglandet. Han avsåg att kidnappa Wendy för att lura Peter Pan i en fälla, men tänkte väl inte på att människor som bor i England har för vana att åldras, och får därför med sig Jane i stället.
Fällan är förresten en ganska stor bläckfisk och fungerar givetvis inte så bra som fälla... med tanke på att Peter överlever den, och Tinker Bell kastar bläckfisken på kapten Krok, vilket leder till att bläckfisken i resten av filmen får ersätta den tickande krokodilen. Den följer alltså efter Krok eftersom han smakar gott, och i stället för att ticka ger den ifrån sig sugkoppsljud. Vad som hände med krokodilen har jag inte förstått. Vet inte om det framgår i första filmen. Det var länge sedan jag såg den. Hur som helst tycker jag att bläckfisken är lite fånig. Kanske mest för att den är samma sak som krokodilen, fast en bläckfisk. Å andra sidan hade det kanske blivit ännu tjatigare att dras med krokodilen i en hel film till... om man nu tycker att kapten Krok nödvändigtvis ska jagas av ett djur hela tiden.
Janes äventyr fortsätter bland pirater, älvor och vilda pojkar. Sjöjungfrur skymtas i förbifarten, men några indianer syns aldrig till. Synd, tänker jag, men hade de inget att tillföra handlingen kanske det egentligen var lika bra.
Musikalinslagen är inte särskilt många, och dem vi får göra inga större intryck på mig första gången jag tar del av dem. Jag funderar på om man borde kolla upp låtarna på originalspråket och blir ännu ett snäpp nyfiknare när jag får klart för mig att en av låtarna är gjord av They Might Be giants.
Till sist lyckas Jane återvända till London. När hon kommer hem, sover hon och vaknar på samma plats som hon sov på när Krok väckte henne. Det tyder alltså på en optativ modalitet (Ja, jag är förtjust i svåra ord.) men den tolkningen krossas till min förtjusning snart när Peter och Wendy återser varandra, och hon och hennes båda barn tillsammans får ta farväl av honom.
Något minuspoäng delar jag ut för de 3d-animerade delarna som inte passar in i den övergripande teckningsstilen, men eftersom jag som sagt uppskattar filmen i dess helhet lägger jag inte så mycket energi på att störa mig på den saken.