247 svar på detta inlägg

[XC]

Jag har plockat fram en novellsamlingen "Johnny Mnemonic och andra Berättelser" av William Gibson. Men jag var bra sugen att ge mig i kast med Fatta eld.

[Garm]

Huvudsaken är att du någon gång läser fortsättning.

 

Hoppas att den där novellsamlingen är bra.

[XC]

Hoppas jag med, Gibson har ju gjort en del ikonsikt så det skall bli spännande. (Vilket påminner mig om att jag har "V: Vad hände sedan" liggandes också; tur att man har böcker att distrahera sig med).

[Peak]

Klistrar in samma underbara grej som i andra tråden:

 

 

Thank You for Shopping at Audible

The audio you pre-ordered is now available   Item Details A Memory of Light ( UNABRIDGED) 

Author: Robert Jordan, Brandon Sanderson

An Audible credit was applied when you placed this order. 
     

     

[Fiskrens]

Jag kunde inte heller hålla mig från att fortsätta, så:

 

Fatta Eld av Suzanne Collins (del två i "Hungerspelen-trilogin")

 

Fortsätter i princip direkt från där ettan slutade, man får följa Katniss försök till att anpassa sig till sin nya tillvaro i obekymrat lyxliv. Som givetvis inte visar sig vara så obekymrat. Den stora styrkan med första boken - det total jag-perspektivet på allting - finns fortfarande kvar men det känns inte lika starkt den här gången, kanske för att handlingen inte får samma starka nerv som i första. "Vändningen" ungefär mitt i känns tyvärr också rätt så mycket jaså? och ryck-på-axeln. Visst är det läs/hörvärt men inte alls i nivå med första, men slutet får en givetvis att vilja fortsätta med nästa del. Trots det är det här en typisk mellanbok.

 

Betyg: OK

 

PS. Tycker det är lite intressant att Katniss beskrivs som så totalt ointresserad av klädsel, när författaren själv uppenbart måste vara rätt modeintresserad med tanke på alla detaljerade klädbeskrivningar .

 

 

The Blade Itself av Joe Abercrombie (första delen i The First Law-trilogin)

 

Hade hört mycket bra om Abercrombie och framför allt den här trilogin innan jag började. Förväntningarna infrias nästan; man får lära känna ett väldigt starkt persongalleri, där alla har någon historia och ges väldigt mycket liv. Från den nordiska barbaren Logen till ex-svärdsmästaren/hjälten-numera-bittra-inkvisitorn Glokta. Det är också en trovärdig om än klassisk fantasyvärld som målas upp. Abercrombie är bra på att med små detaljer fånga miljöerna och känslostämningar, spelar lite i en annan liga än t ex Hungerspelen-Collins då man lätt fås att byta perspektiv beroende på kapitlens huvudperson. Trots det tar handlingen aldrig riktigt den fart jag skulle önskat, för det är en rätt mastig bok (om än kanske inte med fantasy-mått ) och det tuggas på rätt makligt genom i stort sett hela boken. Bara i slutet tar det lite fart, som om bara för att servera nästa bok. Som gammal rollspelare kan jag inte låta bli att jämföra med en äventyrsintroduktion där ett gäng till synes helt olika rollpersoner ska sammanföras för ett "uppdrag". Synd bara att "introduktionen" är på 600-nånting sidor...

 

Betyg: Bra

[XC]

The Blade Itself av Joe Abercrombie (första delen i The First Law-trilogin)

 

Hade hört mycket bra om Abercrombie och framför allt den här trilogin innan jag började. Förväntningarna infrias nästan; man får lära känna ett väldigt starkt persongalleri, där alla har någon historia och ges väldigt mycket liv. Från den nordiska barbaren Logen till ex-svärdsmästaren/hjälten-numera-bittra-inkvisitorn Glokta. Det är också en trovärdig om än klassisk fantasyvärld som målas upp. Abercrombie är bra på att med små detaljer fånga miljöerna och känslostämningar, spelar lite i en annan liga än t ex Hungerspelen-Collins då man lätt fås att byta perspektiv beroende på kapitlens huvudperson. Trots det tar handlingen aldrig riktigt den fart jag skulle önskat, för det är en rätt mastig bok (om än kanske inte med fantasy-mått ) och det tuggas på rätt makligt genom i stort sett hela boken. Bara i slutet tar det lite fart, som om bara för att servera nästa bok. Som gammal rollspelare kan jag inte låta bli att jämföra med en äventyrsintroduktion där ett gäng till synes helt olika rollpersoner ska sammanföras för ett "uppdrag". Synd bara att "introduktionen" är på 600-nånting sidor...

 

Betyg: Bra

Läste den när den kom ut på svenska, minns den ungefär som du beskriver den: gediget arbete men seg och oengagerande boken igenom.

[Libby]

När jag i höstas fick anledning att bläddra igenom mina gamla JVM, upptäckte jag i nr 379 (feb 1980) en kortroman som jag totalt glömt. Det var "Dark of the Woods" av Dean R. Koontz, översatt till svenska som "Ett steg mot framtiden". När jag nu läst Koontz Frankenstein så tyckte jag att det kunde vara intressant att plocka fram det där bortglömda verket igen och återuppliva bekantskapen.

 

Bakgrunden i boken är en totalitärt styrd mänsklig civilisation som sprider sig i galaxen genom brutal utplåning av alla tänkbara medtävlare. En av dessa är dom bevingade men människoliknande urinnevånarna på planeten Demos. Kvar efter masakern finns endast 13 individer, alla av honkön och alla sterila. Det finns alltså inte längre ens skuggan av ett hopp för artens överlevnad.

 

Bokens huvudperson är en känd författare (Stauffer Davis) som anländer till Demos för att skriva en bok, utåt sett en propaganda för den "lyckade" kolonisationen men i hemlighet tänkt att bli en skarp kritik av regimen. Allt slår dock in på en helt annan väg när han möter en av demosianskorna och blir blixtförälskad. Eftersom rasblandning anses vara ett mycket allvarligt brott med ett minimistraff på 12 års fängelse hamnar dom båda snart i en flykt undan myndigheterna. Fristaden dom söker sig mot är ett mytiskt fort som demosianerna tros ha byggt och kamoflerat i krigets slutskede, men som dom aldrig hann ta i användning. Efter en lång jakt når dom till slut fram, men Davis dör av en skottskada när dom i princip står på tröskeln till fortet.

 

Det visar sig dock att demosianernas teknologi varit långt framskriden, men mer inriktad på livet än människornas krigsindustri, och Davis vaknar till liv igen i en artificiell livmoder som hans väninna Leah lyckats lägga in honom i. Den har inte bara räddat hans liv utan även gett honom en ny demosiansk kropp med vingar och allt. Där kunde historien varit slut men dessvärre blir dom upptäckta igen efter några veckor och denna gång har dom ju inget mer ställe att gömma sig på. Koontz löser dock problemet genom en oväntad knorr i handlingen:

Eftersom dom haft några veckor på sig har dom hunnit lära sig mer om den artificiella livmodern och funnit att man i princip kan skapa sig vilken kropp som helst. Därför skapar dom sig nya kroppar i form av några oansenliga fågelvarelser och arrangerar sina gamla kroppar till att se ut som om dom begått självmord. Dom arroganta soldaterna är dessutom inte ett dugg intresserade av en "underlägsen" ras teknologi och lämnar fortet helt oplundrat. Därmed har Davis och Leah gett sig själva tid att börja bygga upp det domosianska folket igen.

 

Jag får erkänna att första halvan av dom 114 sidorna gav viss träsmak, men man får komma ihåg att boken skrevs 1970, Dean Koontz var 26 år och långt ifrån den drivna författare som han senare blivit. Men det är ingen slump att Lundvall vek av ett helt JVM-nummer för detta. Boken är en idéroman, en av dom tidigaste elementen i den idébank som på senare år utmynnat i bl.a. James Cammerons Avatar. Koontz har ju också själv lånat idéer när han skrev tex Frankenstein, men nu är språket moderniserat, "artificiell livmoder" har blivit "tillväxttankar" osv.

 

Slutligen kan jag väl säga att det är lite kusligt när minnet spelar en spratt. Jag kände givetvis igen handlingen när jag läste den, men jag hade kunnat ta gift på att det var handlingen i "Vindarnas Folk" av Poul Anderson som skrevs 1973. Nästa etapp i den oändliga resan blir alltså att leta fram och läsa den boken så att jag får någon ordning på saker och ting igen.   

Detta inlägg har redigerats av Libby: 10 januari 2013 - 10:32

[Garm]

Kul att du har läst den andra boken av Hungerspelen nu, Fiskrens. Och att du i varje fall tycker att den är okej. Själv tycker jag att den är bättre än så, men det är väl en smaksak. För mig blev böckerna bara bättre och bättre. Men jag hoppas att du även ger den tredje och sista boken en chans och att du ska tycka om den.

[Fiskrens]

Kul att du har läst den andra boken av Hungerspelen nu, Fiskrens. Och att du i varje fall tycker att den är okej. Själv tycker jag att den är bättre än så, men det är väl en smaksak. För mig blev böckerna bara bättre och bättre. Men jag hoppas att du även ger den tredje och sista boken en chans och att du ska tycka om den.

 

Det är ingen fara på den punkten, jag har redan börjat

[Garm]

Bra, då väntar/längtar jag tills vi får ta del av ditt omdöme.

[Fiskrens]

Här kommer det:

 

Revolt av Suzanne Collins (del tre i "Hungerspelstrilogin")

 

Om andra boken var lite blek tas det igen med råge i den sista delen. Börjar en liten tid efter den förra och den råa, dystra tonen sätts direkt i inledningen. Collins besparar inte läsaren/lyssnaren från att det är rått krig i full skala genom hela boken. Man besparas inte heller från att Katniss lidit psykisk skada av allt som hänt tidigare. Det blir en rätt intressant vinkling att flera personer i boken ser kriget som ett spel, och att det inte är genom strider de vinns, utan ur hur dessa visas i TV. Och sist men inte minst, all heder åt författaren för att hon har modet att ta kål på viktiga personer i Katniss närhet . 

 

Sedan ska man givetvis se detta som den ungdomsbok det är; kriget hastas ibland förbi väldigt förenklat, på det hela taget är det en del som går väldigt snabbt. Möjligen kan det i viss mån förklaras av det fortsatta ensidiga Katniss-perspektivet på allt som händer (hon kan helt enkelt inte vara med om allt, och får en del berättat i efterhand). En del händelser är inte speciellt trovärdiga, och Collins lyckas väl inte heller helt göra sin framtid trovärdig; det blandas rätt friskt med teknikens utveckling.

 

Återigen är styrkan närvaron och att personerna faktiskt får vara rätt komplexa, åtminstone om man tänker på vilken målgrupp boken vänder sig till. Ett mycket bra avslut på som helhet bra bokserie.

 

Betyg: Mycket Bra

[Garm]

Tack för det. Trevligt att du gillade serien som helhet trots, en för dig, svag andra del och diverse tillkortakommanden som genomsyrar din läsupplevelse.

[Fiskrens]

Before They Are Hanged av Joe Abercrombie (andra delen i The First Law-trilogin)

 

Trots viss besvikelse har jag fortsatt att läsa Abercrombie, och det blir faktiskt lite "trägen vinner" över det här. Andra boken har bättre handling och personerna får utvecklas mer. Om man inte gjorde det innan börjar man här verkligen gilla de flesta av dem trots allas olika svagheter. Det får en att fortsätta läsa, om än inte i slukartempo. Svagheten ligger tyvärr även denna gång i handlingen: båda huvudhistorierna slutar mest i varsitt stort "Meh" (fast resorna dit är rätt spännande). . Man kan börja undra om det är något medvetet av honom, men jag misstänker att det mest har att göra med att han är alltför rädd för klyschor.

 

Nä, styrkan ligger som sagt i att få följa alla de nyanserade personerna när de sveps med i det tilltagande inferno som världen alltmer består av. Hoppet är det sista som överger en, därför har jag så klart börjat på tredje delen .

 

Betyg: Bra+

[Fiskrens]

Har fortsatt med Abercrombie, så här kommer två på en gång:

 

Last Argument of Kings (del tre The First Law-trilogin)

 

Avslutande delen i trilogin, där bitarna faller på plats. Här är det avgörande dramatik på en gång, när unionens kejsare dör och snabbt måste få en tronföljare, samtidigt som nordmännen attackerar ett håll och "Ghurkish" från söder. Seriens huvudpersoner blir som vanligt nära indragna från var sitt håll. Här det dramatiskt från början till slut, på både storpolitisk och personlig nivå .Eftersom man får följa persongalleriet så nära blir minsta kärleksbekymmer noggrant följt  - vilket jag tycker är bra (och när det rör tronpretendenten blir det ju också storpolitik av det). Det är för det ingen avsaknad av våld, heller så hela boken blir en riktitgt bra avslutning på sagan.

 

Betyg: Mycket Bra

 

 

Best Served Cold

 

Om Abercrombie i de förra böckerna lekte mest med High Fantasy-temat går han här snarast in på thrillernivå och leker greven av Monte Christo. Man får följa legosoldatledaren Monzcarro Murcatto, som i landet Styria (Italien i en fantasyspegel) blir grovt sviken och lämnad att dö. Hon överlever och börjar planera för gruvlig hämnd på alla de som var med i hennes fall. Ju längre hon går desto mer följder får det för omgivningen och hennes personliga vendetta orsakar följdverkningar långt utanför landets gränser. Historien utspelar sig strax efter slutet på First Law, och man får återknyta bekantskap med ett antal sidokaraktärer från den berättelsen (varav några blir huvudpersoner här). Det är ingen nödvändighet att ha läst de tidigare, men ger mer krydda och större förståelse för vad som pågår runt om.

 

Som vanligt är alla personer skildrade i nyanser av grått, och alla har sina drag, skavanker, egenheter och sår. Dramat blir denna gång storslaget med utgångspunkt i det personliga, och det blir en hel del tvister innan slutet. I många fall önskar man att någon skulle handlat annorlunda, men förstår fullt ut varför de gör som de gör. Det blir i slutet väldigt spännande och man är i det längsta oviss i utgången. Abercrombies bästa hittills.

 

Betyg: Mycket Bra

[XC]

Abercrombie fastnade jag aldrig för - men det tror jag att jag nämnde sist också.

 

*

 

Lingonben (av Povel Ramel) är min senast utlästa bok.

 

Samlade texter, eller 8 lådor poesi) är undertexten. Min secondhandfyndande utgåva släpptes på marknaden 1978 och innehåller givetvis klassikerna "Varför är det ingen is i Punschen" och "Livat i Holken".

 

Underhållande bok med låttexter presenterade rakt upp och ned med oftast endast årtal och revynamn som extra information. Underhållande bok innehållandes lek med svenska språket; har man aldrig uppskattat herr Ramels känsla för text så gör man det efteråt. Ofta väldigt humoristiska texter och flera är sådana som man läser flera gånger. Uppskattat är givetvis de få gånger som Ramel serverar en liten anekdot i anslutning till texten. Extra intressant är det att se att Ramel även i de tidiga texterna kastar in engelska uttryck och ord (som tex You see, You know). Ett "otyg" kanske inte så modernt som vi ibland tror.

 

Uppskattar man musiktexter* och framför allt sådana på svenska, är detta en underhållande läsning även för icke Ramel-frälsta eller lyrikälskare som jag.

 

*) Tror eller ej: En gång i tiden (på stenåldern) så bestod även poptexter av minst två verser och en matig refräng och inte bara en catchy-tagline som idag...

[Fiskrens]

Abercrombie fastnade jag aldrig för - men det tror jag att jag nämnde sist också.

Nej, jag vet: är lite smått förvånad att jag orkade fortsätta själv. Kanske var det för att jag hört så mycket bra om honom som jag höll fast. Om du nån gång skulle ändra dig kan jag rekommendera den sista jag skrev om, för där har han lyckats samla sitt goda till en bok. Att inte kunna bakgrunden gör inte så himla mycket, det ger som mest en aning krydda och något bättre förståelse för det som händer vid sidan av.

*

 
Lingonben (av Povel Ramel) är min senast utlästa bok.
 
Samlade texter, eller 8 lådor poesi) är undertexten. Min secondhandfyndande utgåva släpptes på marknaden 1978 och innehåller givetvis klassikerna "Varför är det ingen is i Punschen" och "Livat i Holken".
 
Underhållande bok med låttexter presenterade rakt upp och ned med oftast endast årtal och revynamn som extra information. Underhållande bok innehållandes lek med svenska språket; har man aldrig uppskattat herr Ramels känsla för text så gör man det efteråt. Ofta väldigt humoristiska texter och flera är sådana som man läser flera gånger. Uppskattat är givetvis de få gånger som Ramel serverar en liten anekdot i anslutning till texten. Extra intressant är det att se att Ramel även i de tidiga texterna kastar in engelska uttryck och ord (som tex You see, You know). Ett "otyg" kanske inte så modernt som vi ibland tror.
 
Uppskattar man musiktexter* och framför allt sådana på svenska, är detta en underhållande läsning även för icke Ramel-frälsta eller lyrikälskare som jag.
 
*) Tror eller ej: En gång i tiden (på stenåldern) så bestod även poptexter av minst två verser och en matig refräng och inte bara en catchy-tagline som idag...

En klassiker. Minns den som liten, föräldrarna hade den. Tror jag mest föll för just Lingonben.

Detta inlägg har redigerats av Fiskrens: 05 maj 2013 - 20:53

[Den Gröne Hämnaren]

Extra intressant är det att se att Ramel även i de tidiga texterna kastar in engelska uttryck och ord (som tex You see, You know). Ett "otyg" kanske inte så modernt som vi ibland tror.

 

Vill minnas att det förekommer i Balladen om Eugen Cork. Så då är det väl rentav Evert Taube man ska beskylla, eftersom det är honom han gör parodi på?

[XC]

Helt OK för mig och skylla på Taube.

 

Minns inte vilken nu men har för mig att en av texterna som slängde sig med ett engelskt ord eller två var från 40-talet.

 

Balladen om Eugen Cork är f.ö. riktigt rolig, speciellt när "sjöbusekören" böjar få egen åsikt.

[Den Gröne Hämnaren]

 :pling:

 

Vad jag har förstått började sjömän snacka engelska innan det var coolt.

[Fiskrens]

Berättelsen om Pi

 

När jag missade att se Ang Lees film på bio (något jag ångrar lite) bestämde jag mig för att lyssan genom Yann Martels bok som låg till grund först. Filmen (som jag skrev om här) går väldigt rakt på sak, vilket handlingen tjänar på. För i boken förekommer det ständiga utvikningar och filosofiska/religiösa betraktelser kring händelserna, och när det - som speciellt i början - går rätt långsamt drabbas tempot rätt hårt. När huvuddramat med pojken och tigern i livbåten väl är igång funkar avstickarna bättre, och boken tjänar på alla mer eller mindre absurda händelser/episoder. Som helhet än rätt svår bok att komma genom, men värt mödan när man väl klarat det. 

 

Betyg: Bra

[stoffe]

Richard Evans Trilogi om andra världskriget:

 

The Coming of the Third Reich

The Third Reich in Power

The Third Reich at War

 

Stundtals ganska överväldigande lyssning med alla namn och all statistik och i slutet kände jag mig nästan lite avtrubbad av alla exempel på nazisternas kallblodiga och metodiska utrotningen av de människor som de ansåg vara icke önskvärda i den nya ordningen. Böckerna är i alla fall väldigt bra och ger en sammanhängande bild av kriget sett från Tysklands sida och de ger också en någorlunda klar förklaring till varför ett helt folk kunde låta sig ledas i fördärv.

[stoffe]

Declare av Tim Powers

 

Helt ok hopkok av spiontriller och okult fantasy. Tim Powers skriver alltid bra och han tycks lägga ned en hel del möda i att passa in historiska händelser och karaktärer i sina egna berättelser så man snappar upp en hel del intressanta "faktoider".

Detta inlägg har redigerats av stoffe: 30 juni 2013 - 00:26

[Garm]

Du hade mig vid okult fantasy. Det låter ju riktigt intressant. Har inte läst så mycket av den genren direkt. Får lov att lägga den här boken på minnet för en framtida läsupplevelse.

[Libby]

Vid stjärnhavets strand (Startide Rising 1983) av David Brin

 

Jag har läst denna bok för fjärde gången sedan den kom ut på svenska 1990 och det blev sträckläsning även denna gång. Författaren har här skapat ett universum som är bland det intressantaste som någonsin beskrivits, ett universum fyllt av liv. Uråldriga raser som haft rymdfart i 10-tals miljoner år och som alla har en sak gemensam: Ingen har tagit steget ut i rymden utan hjälp. Ända sedan dom legendariska "Föregångarna" (som försvann redan för flera miljarder år sedan) har ett lärlingssystem varit i bruk, alla har genom genteknik och avel blivit "upphöjda" till teknisk nivå av äldre raser. Som betalning för denna upphöjning har ett slavkontrakt på 100 000 år varit allmänt accepterat, där "klienterna" varit hänvisade till blind lydnad till sina lärare.

Till saken hör också en kunskapsbank, "Det Galaktiska Biblioteket", som även det startades av "Föregångarna", som har byggts på i miljarder år och som innehåller det mesta av allt känt vetande. Dom äldre raserna gör nästan aldrig några nya inovationer, i stället gräver man i arkiven efter bortglömda kunskaper.

Det är inget fredligt universum, det är ett ständigt pågående "kallt krig" där dom mäktigaste raserna försöker utvidga sitt teritorium och hitta nya klienter. Endast rädslan för den egna rasens utplåning gör att man avhålls från att starta fullskaliga krig.

 

Så dyker då dom "föräldralösa" jordborna upp på scenen, människorna, vilka har varit fräcka nog att upphöja både delfiner och schimpanser till sin egen tekniska nivå. Det är endast den galaktiska maktkampen som hindrar dom äldre släktena från att anektera jordlingarna och tvinga dem till det "obligatoriska" klientkontraktet. I stället så blir dom formellt accepterade som ett fritt stjärnfarande släkte och får en egen filial av det Galaktiska Biblioteket, vilket naturligtvis är ett enormt steg framåt i tekniskt kunnande. Men samvaron med dom äldre släktena kommer alltid att vara en dans på slak lina...

 

Den primära handlingen i boken är om stjärnskeppet Streaker, det första med enbart delfinbesättning. Totalt finns 140 delfiner, 7 människor och 1 schimpans ombord. Människorna och schimpansen är forskare och rådgivare. Så hittar dom i ett avlägset och sällan trafikerat hörn av rymden en övergiven stjärnflotta med skepp stora som månar. Ett oskyldigt meddelande hem till jorden om fyndet och sedan bryter helvetet lös. ALLA söker efter Streaker för att få koordinaterna till denna skatt. I den påföljande katt-och-råttaleken så är det bara galaktikernas inbördes fientligheter som gör att Streaker har en möjlighet att unkomma. 

 

Omdöme? Tja, jag kan väl säga att detta är en av dom 10 bästa böcker jag någonsin läst, oavsett genre.

Detta inlägg har redigerats av Libby: 30 juni 2013 - 12:59

[Garm]

Du har ju bra smak och det där omdömet var intressant. Jag får göra en mental minnesanteckning och se om jag inte kan hitta boken på något sätt, så att jag får läsa den själv.