263 replies to this topic

[Garm]

Själv så får jag gå en andra rond mot cancern. Strålbehandlingen påbörjas imorgon. Det är därför som jag har varit frånvarande den senaste tiden och även kommer att vara det till och från, framöver. Bara att bita ihop och hoppas på det bästa. Och att ta vara på tiden som man har till förfogande.

[Crusader]

Jag håller tummarna som vanligt att det ska gå bra! Och det är alltid trevligt när du tittar in här så gör det när du har möjlighet men koncentrera dig på att kämpa dig igenom det här nu och, som du säger, ta vara på tiden du har mellan behandlingen!

 

 

@Synon: Jag har inte haft möjligheten att kolla så det är nog kört. Nackdelen med att bo på landet.

Edited by Crusader, 04 December 2013 - 16:46.

[XC]

@Garm: Tråkigt garm. Lider med dig.

[Fiskrens]

Håller också tummarna för dig, Garm.

[Garm]

@Crusader, XC och Fiskrens: Tack för stödet!

 

Ska man gå efter något så trillade mamma också dit igen en tid efter att behandlingen var avslutad, men efter några omgångar strålning så mår hon nu bra och har till och med börjat att arbetsträna. Så man får inspireras av det och tro på att det ska gå vägen även för egen del. Och för pappa så går det framåt, nu har man kommit så långt i processen som att en kallelse till narkosläkare och röntgen inväntas och efter det så kommer ingreppet att ske snarast. Först trodde man innan jul, men så blir det nog inte. Så jag är i grunden optimistisk, även om vissa dagar känns som att man bara står och slår huvudet i väggen. Men man kan väl inte gå igenom något sådant här genom att alltid vara på topp. Inte jag i alla fall.

[Crusader]

Ja, det här måste ha varit, och fortfarande vara, en tuff period för din familj. Du ska veta att jag tänker ofta på er och hoppas på det bästa!

[Garm (M)]

Tack för din omtanke. Det värmer att veta, att man har vänner som bryr sig om ens välbefinnande och hoppas lika mycket som jag på att det här ska gå att vända till min och familjens fördel. Att man kan stirra döden i vitögat och säga att än är det inte dags att lämna jordelivet bakom sig.

[Synon]

Kan bara föreställa mig vilken fruktansvärd period du och din familj går igenom. Hoppas verkligen ni alla tämjer monstret och ber den flyga och fara till Universums slut!

[Garm]

Tack för din omtänksamhet. Mmm. Man lär sig att den ena dagen inte är den andra lik och hur sårbar man egentligen är, utan att kanske ha tänkt på det tidigare. Även om jag har haft min beskärda del av motgångar innan detta. Och som sagt, det är ingen idé att sticka under stolen med att man inte alltid är på topp. Men man lär sig att leva med sjukdom och fram likt motgång, så när man väl kommer i fas så är det uthärdligt. Och en del dagar är faktiskt bra. Det man mest blir nojig över är att cancer är en så lurig sjukdom att man aldrig kan veta säkert hur det kommer att gå. Vi såg ju hur snabbt det gick med morbror som knappt hann att bli sjuk innan det var över. Lite skrämmande, men samtidigt bra att ta lärdom av. Lev dagen som om den vore din sista. Vilket ofta funkar, även om det är lite trist att inte våga ha några direkta framtidsplaner. Men vad fan, jag får ha mina dåliga dagar och när jag sedan har dom som är bra så håller jag tjuren stången genom att greppa hornen direkt och be monstret att fara och flyga som du så bra skrev. Och det riktigt glädjande, och stärkande, är att mamma mår bättre och att pappa får bästa tänkbara omvårdnad inför sin behandling. Så då är det väl bara jag kvar att nå samma mål med hjälp av den ytterst kompetenta cancervård som vi har här i stan. Jag håller tummarna och hoppas på det bästa.

 

Dessutom hjälper och stärker det att kunna hänga på detta forum och att ha omtänksamma vänner som er, så behöver man inte känna sig helt utelämnad.

Edited by Garm, 08 December 2013 - 17:30.

[Crusader]

Jaha, det var den lyckan. När jag äntligen har lyft upp mig lite, blivit lite piggare och gladare på första gången på många månader så bestämmer sig pappa för att han ska ha ett lååångt samtal om mitt liv och framtiden. Med andra ord, jag kommer bli nerdeppad igen och ha ännu en deppig Jul. Varför kan han bara inte låta mig vara i fred? Jag vet att han gör det för att han älskar mig men jag är inte som alla andra, man kan inte ändra mig genom att tjata! Och man kan framförallt inte få mig att bli piggare och gladare genom att påminna mig om hur mitt liv ser ut och hur bister min framtid verkar vara!

[Garm]

Här får du lite pepp och en STOR från mig.

[XC]

@Crusader:

[Crusader]

Tack! Som tur är så uteblev samtalet.

 

Men nu är det en annan sak jag oroar mig för. Min Läkare har bestämt att jag ska byta atidepresiv medicin och det gör mig rätt orolig. Hade en väldigt dålig erfarenhet när jag var 17 med en medicin som gjorde saker så mycket värre och det tog mig 10 år innan jag vågade testa en igen. Nu när jag mår rätt OK så känns tanken på att få en nedgång rätt hemskt. Men samtidigt så vill jag bli mer än OK! Fast det finns inga garentier att den funkar. Speciellt då jag har aspergers som gör att antidepresiv medicin inte funkar på mig som på andra.

Känns jobbigt!

[Garm]

Jag förstår hur du tänker och känner. Det är ju alltid svårt det där med mediciner, speciellt om man behöver ta dom för att kunna fungera ordentligt och må bra. Jag har varit i liknande situationer själv, och man lägger ju nästan hela sitt liv i läkarens händer. Som du säger så vill man ju att livet ska kännas och vara mer än bara OK men man vill inte heller experimentera för mycket med läkemedel så att man riskerar att må sämre än vad det behöver vara. Och har man haft dåliga erfarenheter tidigare så blir man nästan automatiskt orolig att det ska hända igen. Jag hoppas i alla fall att det ska gå bra och att du ska få må mer än bara OK framöver.