22 replies to this topic

[Robban]

(Varning för spoilers i amerikanska X-Men)

X-MEN:
HOMECOMING
Issue #1
Del 1:
Den som vandrar i skuggan…

Vem är jag? Varför finns jag? Det är frågor som folk ofta ställer till sig själva. Den stora frågan är egentligen: varför ställer jag dessa frågor? Dessa frågor har blivit ställda väldigt mycket på senaste tiden. Det är oftast folk utav samma slag som mig som ställer dessa frågor nuförtiden. Mutanter är det som ställer den frågan. Mutanter, som också i dagens samhälle kallas för, missfoster, mutisar, puckon, äckel, avskum eller också den genetiska betäckningen Homo Sapiens Superior. Mutanter som är människans ultimata och sista steget i utvecklingen är blivit trackade, mobbade och dödade i åratal nu. Det började redan när de först uppkom ordentligt vilket var någon gång under åttiotalet. De har blivit trackade och mobbade som samma sätt som missbildade, homosexuella, personer med psykiska fel blev långt innan. Jag kommer ihåg första gången när jag upptäckte mina förmågor. Jag var tolv år gammal, min bästa vän blev överkörd av en bil, jag kände hennes sinne dö. Jag kände det i mitt eget sinne. Detta startade en kedjereaktion i min hjärna där jag hörde röster dygnet runt, jag trodde jag hade schizofreni. Läkarna sade att det var omöjligt av hur detta hänt. Jag trodde jag skulle bli galen. Men då kom Professor Xavier in i bilden. Min mentor, vän och andra far. Han räddade mig från att bli helt galen. Det var åratal sen. Nu har utvecklingen för mig gått till sista steget. Jag har blivit mer än en människa, mer än en mutant. Jag har blivit en gud, en kosmisk gudakraft med en sån stor makt att självaste Dr. Strange skulle bli mörkrädd. Jag var rädd för mig själv när dessa krafter visade sig. Den kosmiska gud är känd i Shi’Ar som ’Phoenix – förintelsens gudinna’. Jag kommer fortfarande ihåg den dagen uppe ovanför Jorden när den kosmiska radioaktiviteten gick in i min kropp och brände sönder den. Denna kosmiska gud mötte upp mitt sinne, den placerade mig i en slags kokong, ett ägg för att hela mig. Sedan stal den mina minnen, mitt sinne och skapade en kopia av min kropp. När jag senare vaknade upp i Reed Richards laboratorium så kände jag smärta och ensamhet. Detta har lätt upp till den där dagen då New York låg i ruiner. Alla andra av stadens beskyddare hade letts iväg till olika platser i USA utav en man som kallade sig Magneto. Han såg precis ut som honom och hade enorma krafter. Större en den riktiga Magnus Lehnsherr. Han tog tag om min arm och sände in all sin kraft i min mänskliga hjärna och gav den en riktig omgång. Jag kände hur Phoenix guden lämnade min kropp tillsammans med mitt liv. Jag dog. Men blev någonting större istället. Jag hamnade på en plats som kallades Det Vita och Heta Rummet. Jag var den vita Phoenix. Den kraftfullaste styrkan i universum. Min själ hade besmyckats med Phoenix gudens energi och höll den på plats. Jag var kraftfullare än guden själv. Men den lyckades fly och väcka upp min döda och ruttna kropp. Jag skulle återfödas, det är förutspått men inte under den tidpunkten. Den väckte upp min själ och splittrade den. Phoenix guden blev galen igen och splittrade min själ. Men mina vänner lyckades få ett stopp på det. Jag skickades tillbaka till Det Vita och Heta Rummet för att hitta mina brustna bitar av min själ. För att sedan gå i vila tills det var dags för mig att rättmätigt återfödas. Jag har kontroll över Phoenix nu. Det är inte den som har kontroll över mig. Jag känner hur mina lämmar börjar röra på sig igen. Det är snart dags. Tiden är snart inne. Jag är föreberedd men jag hoppas att mina vänner i X-Men är det. Men nu när jag känner att jag svävar i tomheten känner jag att någonting har hänt. Någonting väldigt fel. Mitt namn är Jean Grey och just nu är jag orolig att jag gjort ett stort misstag…


Perus djungler
Den urgamla aztekpyramiden stod still vilket det hade gjort i tusentals år tidigare. Mycket hade hänt de senaste åren på just detta ställe. En stor arkeologisk expedition hade startat runt 1998 och runt 2002 hade man hittat två stora och välbevarade mumier. De som hade hittat mumierna hade dock avlidit av mystiska stjäl vilket är okänt efter dessa tre år som gått. Expeditionsledare var amerikanen Dr. Judas Blazer och hans älskarinna Fredericka Georgia. Blazer var god vän med presidenten och hade studerat på samma skola som dennes fru. Blazer var också öppen mutanthatare, folk trodde att han ibland gled in på gatorna i den del av New York City som kallades för Mutant Town och hotade invånarna där. Blazer hade också problem med sprit, hans fru hade lämnat honom på grund av spriten. Fyndet av denna aztekpyramid hade varit ett otroligt fynd och det blev en stor uppståndelse i tidningarna. Men just denna dag skulle det säkert bli mycket större uppståndelse. För plötsligt började marken skaka, marken öppnades och folk föll omkull. Det uppstod en enorm uppståndelse. Och så plötsligt så sprängdes spetsen på pyramiden i småbitar. En enorm ljusstråle sköts rakt upp i himlen, allt blev stilla. Himlen förvandlades röd och plötsligt tänkte Blazer vad som nyss hänt. Sedan förvandlades allt till normalt igen. Blazer kollade runt och såg att alla såg så gott som lamslagna ut.
”Vad i helvete var det?” Frågade arkeologen Sandor. Blazer skakade på huvudet och tittade upp på pyramiden som nu saknade en topp.
”Jag har inte en blekaste aning. Vi drar in i pyramiden,” muttrade Blazer. En utav grävarna föll på knä framför Blazer.
”Nej! Ni får inte, förbannelsen!” Sade grävaren. Blazer blev rasande och slog till grävaren i ansiktet.
”Nu ska du lyssna på mig Paulus, vi ska in i den där pyramiden, och du ska banne mig med. Annars ska jag personligen halshugga dig,” vrålade Blazer. Det blev alldeles tyst i området.
”Judas har rätt. Vi måste in och se vad fan det var som hände,” yttrade Sandor.
”Kom igen då,” sade Fredericka. De satte ihop en grupp på sju personer som skulle vandra in i pyramiden. Blazer tog täten tillsammans med Sandor. När de kom in i pyramiden möttes de av en dunken stank. Det var otroligt varmt inuti pyramiden. Svettpärlorna rann nedför pannorna på männen och de två kvinnorna som följde med. De kom längre in i pyramiden och ju längre in de kom, desto varmare blev det. Tillslut så var det så varmt att det kändes som att deras ansikten skulle brännas av. Men då kom de in i en kammare, en rätt stor kammare som tydligen inte hade skändats. Väggarna var täckta med någonting speciellt. Egyptiska hieroglyfer. Blazer blev chockad utav synen.
”Detta ska föreställa vara en aztekisk pyramid va?” frågade Blazer.
”Det stämmer” svarade Sandor.
”Varför är det egyptiska hieroglyfer på väggarna då?”
”Väldigt bra fråga. Se det är samma hieroglyfer hela tiden. Vad betyder de?” Fredericka som var expert på egyptiska hieroglyfer lyfta armen och muttrade:
”Jag kan ta hand om det,” Blazer och Sandor gick fram till mitten av rummet. Det var iskallt. Deras andedräkter ångades.
”Vad tusan är det här. Det är svinkallt här,” sade Sandor chockat. I mitten av rummet stod någonting som såg ut som en sarkofag, fast fylld med stelnad cement. Nu var det en slags grop som var formad som att en människa hade legat där i.
”Vad i helvete är detta,” muttrade Blazer. Fredericka vände sig om och muttrade högt:
”Hieroglyferna betyder simpelt: Varning,”
”Vad menar du med d…” plötsligt började pyramiden skaka. Taket började sänkas mot dem. Sedan lystes sarkofagen upp av rött ljus. Sedan exploderade allting i ett enormt moln av eld.


Xavier Institute for Higher Learning, Salem Center
Scott Summers satt uppe på den stora kullen utanför skolan som var täckt med skog. Om man satt på toppen så kunde man se skolan helt. Han var iklädd i civila kläder för en gångs skull. Blåa jeans, vit Bomullskjorta och en blå munkjacka. Glasögonen av rubinkvarts var perfekt placerade ovanför hans ögon. Om inte skulle en röd energistråle skjutas ut ur ögonen och genomborra allt som kommer i vägen. Han tänkte stilla på sitt händelserika liv som mutant, X-Men ledare och rektor på institutet. Han tänkte på sitt förhållande med Emma Frost som också var rektor på institutet. Ibland undrade han hur han hamnade ihop med henne. Kvinnan som försökt döda honom och hans vänner en gång. På något vis så hade han förlåtit Emmas gamla synder. Han hade själv syndat. Otrohet och fräckhet mot sin fru innan hon dog. Scott fattade inte hur han kunnat göra något sådant mot kvinnan han en gång älskade mer än någonting annat. I ena stunden så grät han över sin älskades bortgång och i andra stund stod och kysstes med Emma Frost mitt framför sin frus grav. Det var den där manipulativa jäkeln Apocalypses fel. Han ändrade Scotts sinne, känslor. Scott fick cellskräck av sin egen kropp. Han själ kändes svart. Han ville inte prata med Jean. Jean Grey, det fanns ingen annan som henne. Scott kände tårarna falla, det hade gått ett år sedan kampen på isen i Antarktis. Phoenix hade sjungit sin sista sång. Emma Frost hade ändrats drastiskt efter att känt Phoenix kraften inuti sin egen själ. Istället för att vara otroligt hänsynslös om någon käftade emot henne på lektionerna, svarat med en känslolös stämma ifall någon i X-Men gav henne en ironisk kommentar. Innan händelsen i Antarktis så var Emma Frost inte någon omtyckt person. Det kanske inte hon var fortfarande men Scott tyckte att hon hade blivit en bättre person än innan. Scott lade sig ned på ryggen och tittade upp mot den enorma månen som sken högt däruppe. Han vågade inte prata med Jean om sina känslor efter att ha spenderat sex månader tillsammans med Apocalypse. Scott kände sig feg. Hade han bara vågat så hade säkert Jean och hans förhållande sett bättre ut och hon kanske inte ens hade varit död. Istället spenderade han mer tid med Emma, hade hemliga psykiska möten med henne. Praktiskt taget så var Scott otrogen efter den psykiska romansen hade börjat. Natten började rinna mot sitt slut och dagen började gry. Scott visste att han var tvungen att gå tillbaka till skolan snart. De första lektionerna skulle börja inom bara några timmar. Scott reste sig upp, torkade tårarna och gav sig iväg ned mot skolan. Det tog inte lång tid att komma ned till baksidan utav skolan. För att komma upp till kullen på lättaste sätt var man tvungen att korsa kyrkogården. Han kom ihåg när han var liten och skulle gå över kyrkogården en natt, han mindes rädslan men också lugnet. Då trodde han fortfarande att hans far, som numera var känd som Corsair, och mor var döda i flygkraschen uppe i Alaska. Han kom in på kyrkogården och tittade på gravarna. När han såg den största gravstenen så föll han ihop framför den. Scott tittade upp mot namnet:

Jean Grey Summers
Phoenix
Älskad mor, hustru och vän
”Hon kommer resa sig åter”

”Jag älskade dig, Jean,” muttrade Scott och tittade ned i marken.





Laboratoriet
Dr. Henry ”Hank” McCoy som var mer känd som Beast på skolan satt och stirrade på den stora dataskärmen. Den visade en bild på en förstorad blodcell. En blodcell från en Homo Sapiens, en vanlig människa. Beast jobbade fortfarande med att försöka skapa ett motmedel mot E-genen som kommer att brytas loss inom fem generationer och då kommer sakta att förinta rasen Homo Sapiens. Beast hade fått bekräftelse från presidenten att hitta ett botemedel och han var väldigt nära nu. Plötsligt kom en nyvaken Kitty Pryde inspringandes i laboratoriet, klädd i bara en morgonrock. Kitty som var mer känd som Shadowcat såg väldigt stressad ut.
”Kom med, Hank. Du måste bara se det här!” De båda X-Men medlemmarna sprang in i Krisrummet. Inuti stod skolans vicerektor Emma Frost alias White Queen, Rachel Grey alias Marvel Girl, Peter Rasputin alias Colossus, Kurt Wagner alias Nightcrawler, Ororo Munroe alias Storm, Robert Drake alias Iceman och Havok alias Alexander Summers. Alla såg nyvakna ut. Bilderna på tv-skärmarna var chockerande, när Beast kom in så tappade han hakan. Det såg ut som ett kärnvapen hade slagit ned. Beasts hjärta tog ett skutt när han hörde att det var Trish Tilby som läste upp nyheterna:
”En enorm summa hektar har mystiskt brunnit upp i Perus djungler, strax efter ett märkligt ljussken som registrerades av en Amerikansk satellit ovanför Sydamerika. Man tror att denna mystiska brand kan ha gått över den platsen eller rent av börjat där Dr. Judas Blazer och hans team hade en arkeologisk undersökning av den mystiska aztekiska pyramiden som hittades för 1998. Kontakten med detta team bröts också runt den tidpunkten ljusskenet registrerades. Pentagon har ännu inte gått ut med något men har nämnt att de kommer att göra det. Trish Tilby för CBS News”
”Vad i helvete kan det där vara?” Frågade Iceman högt. ”Det verkar inte bra för fem öre.”
”Säger du det va, Bobby? Har Cerebra några filer på det området?” muttrade Rachel från hörnet där hon stod.
”Nej, inte vad jag vet i alla fall. Jag kan försöka kontakta Charles om detta,” sade Emma.
”Gör det! Vi borde samla ihop ett team X-Men och åka ned dit. Vilka är det som är närvarande i New York, förutom oss?” Muttrade Beast.
”Inte många. Bishop leder ett X.S.E team bestående av Wolverine, Psylocke, Cannonball och Juggernaut. De är assisterade av Avengers…” förklarade Storm. Havok avbröt henne.
”… Och Gambit, Rouge och Polaris är i Japan tillsammans med Sage och Hellfire Club. Yakuza tjafs,”
”Danielle och Wolfsbane är ju kvar här också. Jag fick ett telefonsamtal från Husk och Archangel igår. De var på väg hemåt,” fyllde Beast i. ”Var är Scott förresten?”
”Bakom dig,” Beast vände sig om och där stod Scott Summers alias Cyclops. Han klev in i rummet och tittade på bilderna från tv-sändningen. Scott gick sedan fram till Emma och gav henne en snabb puss på kinden. Kitty vände sig bort i avsky. Colossus lade armen runt om Kitty.
”Så vad är det som händer?” frågade Scott.
”En liten situation i Peru,” muttrade Storm. Scott stod stilla och kollade ett tag på teven.
”Vad tänker vi göra. Cerebra har väl inga filer på detta ställe?” frågade Scott.
”Nej, fast jag är inte helt säker. Endast tre personer har varit djupast i Cerebra: Tessa, Charles och Jean Grey,” sade Emma. Scott stelnade till lite när Emma nämnde Jean. ”Jag tänker kontakt Charles på Genosha.”
”Bra, gör det. Jag vill att Storm väljer ett team av de X-Men som är kvar och åker ned till Peru. Jag vill ha information så fort som möjligt. Det är en timme till de första lektionerna börjar. Du har Danger Room klassen i dag, Peter. Du borde göra dig redo,”
”Da. Jag instämmer,” sade Colossus och började stappla mot dörren. Kitty tog Colossus i armen och sade:
”Jag följer med dig,”

Danger Room
Colossus stod mitt ute i en snöig skog. Inte ett ljud hördes. Snön som han stod gjorde honom ingen skada eftersom han befann sig i sin metalliska form. Snölandskapet fick honom att tänka på den ljusa tunneln han gick igenom när han dog. När Legacy virusets botemedel spred sig i hans blodomlopp och hur hans ögonlock sakta blev tyngre. Hur Cecilia Reyes röst blev svagare för varje ögonblick hur han fördes bort från sin kropp och in i dödens rike. Han såg sina föräldrar, han såg Illyana, vackra och söta Illyana. Hans älskade syster. Men så plötsligt vaknade han upp igen, bara för att bli kidnappad av den underlige varelsen Ord. Colossus blev lycklig igen när han träffade Kitty som månader senare, tillsammans med andra X-Men, hittade honom. Colossus vaknade upp igen och kom plötsligt ihåg eleverna som stod framför honom. Angel Salvatore, Joshua Guthrie, Dust, Cessily Kincaid och de tre eleverna som kallades Stepford Cuckoos vid namn Phoebe, Mindee och Celeste. Colossus harklade sig och sade:
”Ni sju som kommit hit idag är här eftersom era mentorer vill att ni ska ha större stridsvetenskap. Jag tar hand om den lektionen idag. Jag ska berätta för er vad denna simulation går ut på. Ni kommer befinna er i detta vinterlandskap och möte fiender som liknar de fiender vi i X-Men har mött igenom åren,”
”Så vi får slåss samtidigt som vi får en historielektion, underbart,” sade Angel.
”Haha, du är grym Salvatore!” muttrade Kincaid.
”Håll käften,” röt Angel.
”Lugna ned er. Jag ska vaka över er i kontrollrummet. Är allt uppfattat och klart?”
”Glasklart,” sade Joshua Guthrie och lät sina blodröda vingar sträckas ut.
”550 elever på denna skola och vi är de enda som ska ha stridsträning. Jag tycker jag, Phoebe och Mindee fick nog med träning under Kid Omegas upplopp,” muttrade Celeste surt.
”Klaga hos er mentor. Sju andra elever ska ha träning i morron med. Nu sätter vi igång,” sade Colossus och gick iväg till snabbhissen för att åka up till kontrollrummet. Han satte igång simulationen och kände sig lite utskämd. Ur vinterdimman trädde Mr. Sinister, Magneto, Toad och Mystique fram. Angel flög fram mot Toad och spydde på honom. Hon skrattade och slog till roboten som föreställde den gamle X-Men motståndaren.
”Jag tror vi har träffats, gamle vän,” Josh Guthrie begav sig också upp i luften. Han slog till Mr. Sinister samtidigt som Dust skapade en sandstorm som slog Sinister omkull.
”Har någon misstagit dig för grabb nån gång, Angel?” frågade Josh uppe i luften. Angel skrattade hånfullt och svarade:
”Nej, men jag misstog dig för grabb,” Josh stannade snopet upp i luften.

Uppe i kontrollrummet satt Colossus tyst och tänkte. Kitty phasade in i rummet och ställde sig bakom honom. Hon lade armarna om honom och frågade:
”Hur är det fatt,”
”Ingenting. Eller, jag vet inte. Det känns inte så bra det här. Jag vet inte om jag passar som lärare,” sade Colossus.
”Klart du gör,”
”Jag vet inte. Jag längtar tillbaks hur det var förr när Charlie fortfarande hade hand om X-Men. När Xavier Institute inte var någon skola utan bara vårt hem,”
”Du behöver inte vara lärare, Peter. Skyll på Logan när han kommer hem, han är både X.S.E officer, lärare och med Havoks team. Dessutom så höll han på och strulade med SHIELD för inte så länge sen,” sade Kitty.
”Jag vet men…”
”Peter, efter den här lektionen snackar vi med Scott. Jag har känt honom sen jag var tretton, han borde låta över lärandet till Emma och de andra som verkligen är med i lärarteamet,”
”Jaja, vi får väl se,” sade Colossus.


Lärarnas omklädningsrum (männens)
Scott var uppklädd i sin dräkt. Fort tog han av sig solglasögonen av rubinkvarts och satte på sig visiret och huvan. Iceman stod i duschen. Havok var på väg att dra på sig sin dräkt när han såg att det var något fel med Scott.
”Vad är det för fel, brorsan,”
”Inget. Jag var uppe på kullen förut, jag tänkte på Jean,” förklarade Scott.
”Det är svårt att komma över det där, eller hur,”
”Har din fru dött fler än en gång?”
”Nej, men nu är ju jag inte gift,” sade Havok.
”Nej för du lämnade Lorna vid altaret,” muttrade Scott.
”Vad fan säger du. En sak ska du ha klart för dig, du var otrogen med,”
”Håll käften, din idiot,” sade Scott. Havok knuffade till Scott.
”Pucko!”
”Till skillnad från dig så hände det ingenting mellan Emma och mig,”
”Nu ska du passa dig väldigt noga,”
”Ge mig ett skäl,” Havok blev vansinnig och sköt en energistråle mot Scott. Scott svarade med sin blodröda energistråle och träffade Havok i bröstkorgen. Han flög baklänges och slog i skåpen bakom sig. Han blev inte skadad eftersom Scott och Havoks krafter inte påverkade varann. Iceman kom inspringandes och såg de två bröderna mitt uppe i fajten. Sakta så satte han handen på golvet och förvandlade det sakta till is. När Scott skulle ta ett steg mot Havok som låg ned så ramlade han omkull. Iceman skrattade från stället där han stod. Scott och Havok glodde på Iceman och blev förbannade.
”Nej nu jäklar!” skrek Havok. Iceman började skratta och springa.

Tio minuter senare
Scott stod i krisrummet tillsammans med de uppklädda och klara X-Männen: Rachel, Iceman, Storm, Nightcrawler och Havok. De andra medlemmarna var med också.
”Jag, Rachel, Iceman, Storm, Nightcrawler och Havok tar Blackbird ned till Peru. Ni andra håller ställningarna. Danielle, Kitty, Karma och Wolfsbane har hand om resten av lektionerna idag som ni förhoppningsvis vet. Hank och Peter, ni hjälper Emma med Cerebra och vakar över oss, all right?” De andra X-Men instämde.
”Då kör vi,”
”Rock and Roll!” vrålade Iceman när de vandrade mot hangaren där Blackbird stod och väntade. Scott och Storm satte sig vid styrspakarna med de andra efter sig. Nightcrawler och Rachel satt sida vid sida.
”Plötsligt så slår det mig att jag aldrig vart i Peru,” muttrade Rachel.
”Det är inget trevligt ställe. Djungler, azteker och kannibaler,” muttrade Iceman.
”Mein Gott, inte visste jag att du hade fördomar, Ice boy,” sade Nightcrawler.
”Vadå fördomar,” snäste Iceman.
”Skärp er där bak,” sade Scott och startade motorerna. Sakta började Blackbird lyfta från marken. En lucka öppnades framför dom och de flög ut.
”Jag drar på hyperdriften. Då är vi i Peru om två timmar,” sade Storm.
”Uppfattat,” svarade Scott. Blackbird gjorde en u-sväng över vattnet så det sprutade upp av lufttrycket. De korsade Salem Center och Westchester. Snart var de över Manhattan. Empire State Building, Chrysler Building, Central Park de såg varenda byggnad medan de passerade över New York. Plötsligt sköt det till från radarn på Blackbird. Scott tittade ned mot den:
”Vad i helvete. Något jäkligt stort har bara dykt upp på radarn. Hör du mig, Emma?”

Cerebra
”Ja jag ser det. Jag scannar området efter psykisk aktivitet… åh herregud. Scott!” Emma Frost satt i stolen i mitten utav Cerebra maskinen. Hon hade hjälmen över huvudet och inombords fick hon en enorm känsla. En känsla som hon aldrig känt förut. Det kändes som hon exploderade i tusen bitar av passion och hat. Ett lila ljus började stråla up från henne huvud.
”SCOTT!” vrålade Emma och kände hur hennes hjärna började brinna. Hon skrek av smärta. Det kändes som att hon skulle förvandlas till ynka luftpartiklar. Beast blev chockad och rusade fram till Cerebra och drog ut Emma därifrån. Emma, som börjat tugga fradga gurglade något om världens undergång och Phoenix återkomst. Colossus stod bredvid. Beast ruskade om Emma, men hon fortsatte prata om världens undergång.
”Till sjukstugan. Fort!” sade Beast. Colossus lyfte upp Emma och sprang mot sjukrummet.

Blackbird
”Emma! Emma!” vrålade Scott. Han fick inget svar. Storm tittade chockat på honom.
”Vad är det som händer?” frågade hon.
”Jag vet inte, men vad det än är så är det inte bra,” De korsade Manhattan och låg jämsides med New Jersey. Då, helt oväntat öppnades marken vid Bayonne i Jersey. Bilar flög ner i den bildande kratern. Explosioner och rök sökte sig upp mot himlen. En enorm, apokalyptisk skepnad sökte sig uppåt ur kratern, minst 35 meter hög.
”Var har jag sett det där?” frågade Iceman chockat.
”Nån Spielberg film kanske, koncentration X-Men!” beordrade Scott. Skepnaden var stor och bar något som såg ut som en slags medeltida stridsrustning av rubin. Huvudet var mänskligt men ändå inte. Det var runt och själva huvudet var platt. Skepnadens röda ögon bländade till och med Scott som dolde sina ögon bakom visiret med rubinkvarts. Skepnaden reste på den ena armen. Handen var siktad mot Blackbird.
”Inte för att klaga eller nåt men det verkar som den där killen siktar på oss,” muttrade Iceman från sitt hörn.
”Vik undan, trettio grader,” vrålade Storm. Skepnaden muttrade för sig själv:
”Varning, X-Men,” En lila ljusstråle sköts ut ur hans handflata, rakt mot Blackbird. Innan Scott eller någon annan av X-Men hann reagera så träffade strålen Blackbirds undersida och sprängde upp golvet. Eldslågor flammade upp mot sätena.
”Jag svor för mig själv att jag inte skulle dö på det här sketna planet,” vrålade Havok. Blackbird började störta ned mot marken där panik var i full gång. Människor sprang i panik till höger och vänster.
”Oroa dig inte, Alex,” sade Rachel.
”Oroa dig inte! Ska du säga som har en morsa som kommer tillbaka var och vartannat år eller så,” Rachel stängde sina ögon och började koncentrera sig på Blackbird. Hon försökte stanna upp planet med sin telekeni. Men plötsligt kändes det som att hon skulle explodera av kraftfullhet. Det kändes som att hennes skinn bubblade. Hon skrek och tuppade av. Nightcrawler och Havok stirrade på Rachel.
”Mein Gott! Rachel tuppade av!” skrek Nightcrawler.
”Spänn fast er, vi kraschar!” skrek Storm. Blackbird stötte till asfalten nere vid marken vilket fick den att nästan studsa. Sedan gled den på vägen och flög in i ett bostadshus och demolerade det totalt. Scott blundade och tänkte en tanke: Jean.

Fortsättning följer…

Edited by Robban, 07 October 2005 - 17:01.

[Spidde]

Har kommit ungefär halva, och jag tycker det är mycket bra. Jag LOVAR att läsa kalrt senare. Det är sällan man ser fanfics på svenska, och det tycker jag är jättekul.

Är det både du och Kermit som skrivit tillsammans?

Keep up the good work!

[Kermit]

Än så länge har jag väl inte bidragit med särskilt mycket....

[Robban]

Jag har skrivit allt. Men idén är både min och Kermits. Han ska skriva mer senare. Vi får se hur många delar det blir.

[XC]

Har lagt till den på min att läsa lista... Skall bara ta mig igenom de 63 kapitlena i The Growing först...

[Robban]

Bra Hoppas ni tycker om den

[Robban]

Det kan ta lite tid innan nästa del kommer men den kommer att komma så oroa er inte.

[Robban]

Ni lär se den snart. Kermit ska bara få en öppen lucka med tid till skrivandet först

Edited by Robban, 21 August 2005 - 15:27.

[Robban]

X-MEN:
HOMECOMING
Issue #2
Del 2:
Ängel och Demon


Bayonne, New Jersey

Nightcrawler öppnade sakta sina ögon. Det kändes som att han blivit stenad med ett par hundra stenar. Tunga fotsteg hördes utanför. Han tittade runt omkring sig. Hans vänner, hans nära och kära, de andra X-männen satt stilla på sina respektive platser, det var tyst som i graven. Blackbird var stilla. Golvet inuti var helt söndertrasat och man kunde se asfalten nedanför. Svart och tung rök pyrde uppåt från planet. Fotstegen utanför närmade sig. Nightcrawler kunde se eldslågor utanför. Framför honom vaknade Storm till liv. Hon drog bak sitt vita hår och kände någonting varmt strömma nedför hennes näsa. Blod. Hon stönade högt av smärta och kollade runt sig. Scott (Cyclops) var avsvimmad och hängde med huvudet nedåt.
”Ororo!” hördes en välkänd röst.
”Kurt! Åh Kurt, jag sitter fast,” muttrade Storm. Den blåa vålnadslika mutanten stirrade mot sin kamrat.
”Vänta,” Nightcrawler försvann i ett lila-rosa moln som gav ifrån sig ett BAMF liknande ljud. Molnet gav ifrån sig en svavelliknande doft. Plötsligt så dök Nightcrawler upp framför Storm. Ororo Munroe log mot honom. Sakta plockade han upp en skarp kniv från sin ficka på dräkten och skar löss Storm från sätet.
”Vad i helvete vad det som hände egentligen?” frågade Nightcrawler.
”Inte vet jag…det var något enormt”
”Jag skulle sitta still i sätet om jag vore er,” muttrade en slutkörd Rachel Grey från sitt säte. Storm och Nightcrawler vände sig mot Rachel, då började hela Blackbird skaka. De båda X-Men medlemmarna föll till det uppslitna golvet. Den enorma livsformen utanför hade tagit tag om Blackbird. Rachels kropp fattade plötsligt eld. Över hennes ena öga tog en märklig symbol form. Storm visste vad det var för något. Rachel hade kontroll över Phoenix kraften, men det var inte samma sak som Phoenix kraften som hade tagit bosättning i Jean Greys kropp en gång. Rachel hade fötts i en annan slags tidslinje än denna de levde i. I denna tidslinje fanns en kraft som var som en slags förrymd bit utav den enorma kraften som kunde bokstavligt talat äta stjärnor och förinta hela stjärnsystem. Ibland kände Storm rädsla för Rachel och ibland irritation. Hon ville inte bli för nära med sin bästa väns dotter. Rachel svävade upp ur sin stol och ut ur Blackbird. Runt hennes kropp skapades det en stor fågelliknande eldfågel runt henne. En Phoenix-raptor. Storm greppade tag om Nightcrawler och flög ut ur Blackbird. Hon satte ned Nightcrawler på ett hustak och flög tillbaks mot Blackbird. Rachel började tala med en mörk och djup stämma. Den verkade gudisk.
”Gudinna,” muttrade Storm när hon flög förbi.
”Släpp mina vänner!” vrålade Rachel. Den enorma varelsen bara skrattade och höjde sin ena hand. Han sköt iväg en energistråle mot Rachel som träffade henne blankt. Hon sköts iväg flera meter baklänges. Varelsen stirrade på Storm och log.
”Dig vill jag möta i naturlig storlek,” sade varelsen och lade varsamt ned Blackbird på marken igen. Sedan började sakta varelsen sjunka ihop, krympa tekniskt sätt. Storm landade nere på marken och såg hur varelsen blev förvandlad till en man. En helt vanlig man. Håret var bakåtslickat, ansiktet var blekt och väldigt blankt, ögonen var röda som helvetet själv, näsan skarp och munnen var tunn och väldigt grym. Klädplagget mannen hade burit hade försvunnit och ersatts med en svart läderdress med en röd mantel.
”Vad är du?” frågade Storm. Mannen log.
”Du känner inte igen mig, eller hur?” sade mannen. Storm tittade på honom förvånat. ”Din tystnad säger allt. Men jag vet vem du är kära Ororo. Du kan kalla mig för Warning.”
”Hur vet du vad jag heter,”
”Du är Ororo Munroe, dotter till David och N’Dare Munroe. Upptäckte att du var mutant vid elva års ålder. Mötte Charles Francis Xavier för första gången vid sju års ålder. Tog rollen som gudinna i Afrika tills du blev erbjuden att börja för Xaviers Skola för Begåvade Ungdomar,” sade Warning. Storm stirrade tyst på mannen. Samtidigt började himlen ovanför svartnas. Åska började mullra. Warning log mot Storm ännu mer.
”Det verkar som att det blir dåligt väder… väderhäxa!” vrålade Warning och en blixt sköts ned på honom. Gnistor sprättas runt honom, han skrattade som en galning. Det såg ut som att han absorberade blixtens energi. Warning vände sig mot sin motståndare och gick mot hennes. Sedan körde han in handen rakt in i Storms bröstkorg. Storm vrålade av smärta.
”Hur känns det när klämmer åt ditt hjärta, Ororo. Ditt hjärta är inte av guld. Det är av sten, du är lika mörk som alla andra av oss,” Plötsligt hördes ett BAMF ljud och Nightcrawler kom störtandes ned mot Warning. Med den andra handen så grep han tag om Nightcrawlers svans.
”Kurt Wagner. Cirkusapa, son till en mutantterrorist och en demon vid namn Azazel. Jag har just nu 28 sätt att döda dig på och siffran stiger. Men jag sparar dig till sist,” sade Warning och slängde bort Kurt Wagner som en trasdocka. Då så sköts en ännu en energistråle mot Warning och träffade. Han vände sig om i ursinne.
”Släpp henne omedelbart,” hördes Scott Summers stämma. Warning drog ut sin hand ur Storms bröstkorg. Hon kollapsade på marken. Bakom Scott stod Havok och Iceman.
”Ah, Scott Summers. Den allra första utav X-Men. Låt mig ställa en fråga, är Emma bättre än Jean?” sade Warning och log. Scott bet ihop sina tänder i ilska.
”Håll käften,”
”Ge mig ett bra skäl. Hur kändes det när Jean gick sin väg för att leta upp sin själ. Hur kändes det när Jean blev allsmäktig igen, kändes det bra? Blev du rädd? Du är inget annat är en fegis, Scott Summers. Din lillebror har mer stake än vad du har, du är den som ligger med den blonda bitchen när din fru har makt. Är det du som ska ha makt, Scott? Vill du ha makt?” Scott sände iväg en energistråle från sina ögon mot Warning. Den studsade bort med stor enkelhet. ”Ta inte illa upp nu, Scott. Jag ska bara döda dig och dina X-Men, ta det inte personligt.”
”Ta det inte personligt. Det kan inte bli mer personligare än så,”
”Du har nog rätt, Scott Summers. Låt mig ställa ännu en fråga, hur kändes det när En Sabah Nur spydde på din själ. Känns det så här?” Scott kollapsade skrikandes till marken. Blod sprutade ut ur munnen på honom. Havok och Iceman attackerade.
”NOG NU!” vrålade Warning och de båda X-Männen föll paralyserade till marken. Storm som log medtagen bland ett par soptunnor stirrade mot Havok och Iceman. Deras ögon lyste röda. ”Trodde ni Apocalypse var någonting. Trodde ni Mr. Sinister var någonting. Trodde ni att Magneto var någonting. Var Kuan-Yin Xorn någonting? Trodde ni Elias Bogan var någonting. Jag är värre än någon utav er.” Iceman och Havok ställde sig upp och patrullerade långsamt mot Storm. Hon kunde knappt röra sig och vrålade efter hjälp. Hon försökte få kontakt via sin komradio. Storm försökte koncentrera sig på himlen, hon försökte skapa ett blixtoväder. Men hon orkade inte. Iceman och Havok patrullerade sakta mot henne, de såg ut som två själslösa zombier. Scott svävade någon meter i luften och såg helt förstörd ut, han gurglade någonting om Phoenix. Warning log sitt galna leende. Men han märkte inte att bakom sig svävade Rachel Grey i luften. Med en Phoenix aura runt sig. Storm tittade mot sin lagkamrat och sedan på Warning. Hon gav honom ett nöjt leende. Warning vände sig om. Rachel log och blinkade med ena ögat mot honom. Sedan så lyfte Havok och Iceman upp i luften och släpptes ned bland en massa sopor. Cyclops föll också till marken och blev stilla.
”Trodde du att du kunde knocka mig, va?” sade Rachel.
”Bara lite. Men jag gjorde ett bra försök eller hur?” frågade Warning, han log fortfarande och såg minst sagt glad ut. Rachel stängde sina ögon och Phoenix auran runt henne flammade upp. Hon försökte sakta leta sig in i Warnings sinne med sina nya förmågor som Emma Frost av alla personer gett henne vägledning i. Men plötsligt kändes det som att hennes hjärna skulle sprängas. Ett litet tjut förvandlades till ett fullskaligt vrål i hennes huvud och orsakade att hon föll till marken, medvetslös. Med blod forsande ut ur hennes näsa.
”Försök inte! Emma Frost provade för några minuter sen, samma resultat på henne. Jag skulle vilja se alla era telepater försöka ge sig på mig mentalt. Professor X, Psylocke, Sage. Allihop kommer att sluta som dig, min flicka. Jag ska inte döda er, ni har mitt ord på det. Men jag vill att ni ska veta vem jag är,” sade Warning. Han tittade runt omkring sig, alla X-Men låg mer eller mindre avsvimmade runt omkring honom. Warning fortsatte:
”Jag är Warning och jag säga er X-Men: Varning! Jag kommer inte att sluta, jag kommer aldrig att ge efter. Allt kommer att sluta med att någon eller flera av er kommer att dö, långsamt och plågsamt. Mitt hat som brinner är starkare än något annat hat.”
”Vi kommer aldrig ge efter för dina jävla krav!” vrålade Storm från hörnet där hon låg.
”Jag har inga krav, väderhäxa. Bara beslut,” sade Warning med sin kontrollerade stämma. Ett högt och vrålande ljud hördes från himlen. Ännu en Blackbird kom flygandes. Warning tittade upp mot den.
”Alla dessa hjältar, de använder knappt hälften av sin potential i detta vad jag kallar eko-system.” Blackbird X-2 fattade marken och en näst intill enorm skepnad klev ut.

Peter Rasputin föddes som mutant och valde att bli medlem i X-Men vid 17 års ålder när Professor X anlände till hans hem i Ryssland för att rekrytera honom. Peter har förmågan att förvandla sin hud till stenhård metall och är så gott som odödlig i denna skepnad. Han kallas Colossus i X-Men och har dött och kommit tillbaka. Hans nya syn på världen har förstärkt hans självförtroende och hans kärlek till Kitty Pryde, den fem år yngre kvinnan han älskade mer än någonting annat. Nu var det ju faktiskt så att Kitty stod bakom honom med Dr. Henry P. McCoy bredvid sig. Kitty, även kallad Shadowcat gav Henry, vars kodnamn var Beast en snabb blick. Henrys kodnamn gjorde verkligen skäl för sitt namn. Han såg verkligen ut som en best. Hans skepnad var mer kattlik än mänsklig, hans hud täcktes av blå päls.
”Kliv bort från våra lagkamrater, fort innan jag krossar mer än bara ditt näsben,” sade Colossus med sin nästan spöklika röst.
”Mannen som dog och kom tillbaka,” sade Warning med ett leende. ”Skulle jag vara rädd för dig, Peter Rasputin. Trösta dig i din unga horas armar.” Plötsligt slets Colossus metallskinn av och han vrålade av smärta.
”Peter!” skrek Kitty och kastade sig över Colossus. Warning kollade in i Beasts ögon.
”Jag vet vad du tänker, Henry. Jag är inte Cassandra Nova, jag tänker inte banka sönder ditt huvud sönder och samman. Jag tänker låta dig vara, du kommer ändå bara utvecklas bakåt. Du kommer att bli en insekt, en liten bakterie. Inget annat än en fjärt i vinden. Jag vill att du ska uppleva smärtan och ensamheten utav detta. Mutanter kommer bli den kortast levande arten på denna jord, ni kommer att förintas. Farväl så länge, X-Men,” sade Warning och började gå bortåt.
”Vad är du?” frågade Beast. Sakta vände sig Warning om och log.
”Jag är mer än en mutant,” sedan försvann han spårlöst.


Nästa morgon, Xavier Institute for Higher Learning

Ingen sol steg över en glasklar himmel denna dag. Ett enormt regnmoln hängde över New York och dess omgivningar. Regn forsade ned mot rutorna i Xavier Institute. Nästan alla utav de X-Men som var just nu stationerade vid Xavier Institute låg på sjukan. Storm och Iceman hade repat sig snabbt från sina skador. Kitty hade sovit bredvid Colossus brits inuti sjukstugan. Beast sprang runt med sina stora händer (eller snarare tassar) och stressade nästan häcken av sig. Storm hade gått ned för att se hur det stod till med sina lagkamrater: Nightcrawler, Rachel, Havok, Cyclops, Emma och Colossus. De låg alla avsvimmade på varsina britsar. Telepaterna Rachel och Emma låg och tycktes hallucinera. Beast sprang förbi sin vän och sade:
”Varför skulle Annie Ghazikhanian ha lämnat skolan. Allt skulle ha varit så mycket lättare då,”
”Ja du, säger du det?”
”Ja det är det jag säger. Hur mår du, raring?”
”Jag mår hyfsat. Hela kroppen gör ont men annars är det ingen fara,” sade Storm.
”Mycket lustigt Ororo!” sade Beast och log.
”Jag vet, vill du ha kaffe?”
”Cappucino?”
”Absolut,”
”Ja tack, Ororo,”
”Förresten, hur mår du själv Henry?” Storm tittade oroat på den halvt ihjälstressade mutanten som stod framför henne.
”Jag mår fint. Vi kommer få så jäkla mycket skäll utav medierna för detta, mutanter är ju mer hatade än nånsin,” muttrade Beast.
”Ja, jag vet. Att den där Tremaine lyckades slå ihop resterna utav Friends of Humanity tillsammans med sin egen anti-mutant organisation: Purity,”
”De är svin,”
”Oj, har din uppfattning till människor ändrats totalt eller?”
”Nej, jag snackade om Alice Tremaine och hennes kräk till kompanjoner. Nog om det, vad i helvete tror du den där Warning var för något?”
”Jag vet inte, Hank. Men vad det än var så är jag rädd att han är kraftfullare än något annat vi någonsin mött,” sade Storm och tittade oroligt in i en vägg. Kitty Prydes ljusa stämma hördes från Colossus brits:
”Ororo? Henry? Vem var egentligen den där Warning?”
”Precis samma sak som vi just funderade på, Kitten,” muttrade Storm. Beast gick fram till Kitty och satte sig på huk framför henne.
”Hur mår du, Kitty?”
”Jag mår fint. Frågan är om Peter gör det,” sade Kitty och reste på sig. Beast lade en hand på hennes axel.
”Han kommer bli bra, Kitty,” sade Beast.
”Jag vet. Men det känns i mitt hjärta vad som hänt. För nästan tre år sedan förlorade jag honom. Jag vill inte förlora honom igen,” Kitty gömde sitt ansikte i sina händer.
”Du kommer inte att förlora honom, Katherine,” Beast log.
”Tack för ditt stöd, Beastie. Jag går och tar en dusch,” muttrade Kitty och vandrade iväg.
”Gör du det,” sade Beast.
”Och jag tar och hämtar kaffe,” sade Storm och gick iväg hon med. Beast nickade och tittade mot sina kamrater som låg halvt i koma på britsarna. Ibland undrade han om det hade varit bättre ifall Professor X skulle ha stannat kvar på skolan.
”Charles, om du möjligtvis hör mig just nu så vet du att vi behöver din hjälp,” muttrade Beast och gnuggade sina ögon.


Jordens mittpunkt

Warning satt på sin tron med enorma eldar brinnande runt sig. Han log en nöjt leende. Hans första triumf och vinst hade utspelat sig i New Jersey på alla sketna ställen. Nästa strid skulle bli någon mer ”viktigare” plats. Då skulle det första offret från X-Men falla. Warning suckade av njutning utav sina tankar och använde sin egen hjärna att skapa en spegel och tittade på sin spegelbild. Ansiktet han bar var fyllt av mystik, de röda ögonen lyste klart. Warning log igen.
”Jag är mänsklig. Jag är inte en överkraft. Jag är mänsklig men ändå mer än en människa,” Warnings leende fylldes upp av skratt. ”Jag är Warning.”
Steg två i hans planer kunde börja och sakta transporterades han bort från sin hemliga gömma. Nästa stopp: Elias Bogans residens.

[Hofling]

Applåderar

Dröj nu inte lika länge innan nästa del kommer, ok?

Edited by Hofling, 02 September 2005 - 22:33.

[Robban]

Nejdå. Och Kerm har lovat att han ska ha tid till fan ficen nu

[Robban]

Här kommer då tredje delen äntligen efter en tids uppehåll. Det står nu klart att jag själv ska skriva klart fan ficen. Kermit har varken tid eller ork till detta. Men han ska fortfarande hjälpa till bakom kulisserna med idéer osv.

X-MEN:
Homecoming

Issue #3

Del 3
Dödsfall



Xavier Institute for Higher Learning

Kitty Pryde öppnade den stora huvuddörren till skolan när det ringde på. Utanför stod Paige Guthrie och Warren Worthington III. De höll varandra i hand och Kitty kunde märka en ring på Paige ena ringfinger.
”Warren, Paige! Var bra att ni är här, vi behöver er verkligen,” muttrade Kitty och skakade Warrens hand när de gick in.
”Förklara för mig vad i helvete det är som har hänt, Kitty,” sade Warren upprört.
”Hela vår X-Men rotel här på skolan har blivit halvt ihjälslagna. Kom med till Krisrummet så får ni mer info,” svarade Kitty.
”Herregud, är de okej?” frågade Paige.
”Jo, men de ligger alla i en slags koma,”
”Jag vill träffa dem. Det var så länge sen, jag och Paige har ju varit nere i Afrika i flera månader,” sade Warren.
”Självklart. Vi ska ha ett möte med eleverna i aulan om fyrtio minuter,” sade Kitty och visade vägen ner till sjukstugan. De gick förbi ett par elever som var medlemmar i Emmas speciella Hellions klass.
”Det där var den rike mutanten, vad heter han… Archangel. Han är grym eller hur Julian?”
”Håll käften, gå på nu. Vi blir försenade,” Warren log åt hopen med elever och följde med Kitty och Paige in till snabbhissen. Paiges och Warrens blickar möttes och de log mot varandra. Kitty ignorerade paret och tänkte istället på Peter.
”Träffat den goda professorn på sista tiden, Warren?” frågade Kitty till sist.
”Nej inte sen det där som hände på Genosha. Har du?”
”Det har inte bara jag utan Logan, Scott, Emma, Henry och Peter också. Vi var där för bara några veckor sen,” sade Kitty.
”Ja just det, incidenten med Danger,”
”Bingo!” Hissdörrarna öppnades och Warren rättade till sin kostym han bar när trion gick ut ur hissen. De gick i en korridor vars väggar var täckta med stål. Kitty visade vägen in till sjukstugan. Scott Summers tycktes ha vaknat till liv, Havok likaså. Scott låg fortfarande kvar på britsen och Beast satt på en stol bredvid och lyssnade på vad han hade och säga. Scott fick syn på Warren och reste sig upp.
”Warren Worthington, vilken ära,”
”Jag tänkte precis säga det samma, gamle vän,” sade Archangel och gick fram till britsen där Scott låg. Beast gav Warren en klapp på axeln.
”Vad kul och se dig, penganisse. Hur går det med aktierna,” frågade Beast.
”Bara bra,” sade Warren och skrattade. Kitty gick till Peter och satte sig bredvid honom. Paige förföljde henne och studerade henne.
”Hur känns det egentligen, Kitty?” frågade hon och tittade ner på mannen som kallades för Colossus. Kitty tittade upp och tittade undrande på Paige Guthrie.
”Vad menar du?”
”Hur känns att mannen du älskar har kommit tillbaka från de döda?”
”Vad är det för jäkla fråga?” frågade Kitty upprört. Paige tog ett steg tillbaka och log.
”Förlåt, det var inte meningen att göra dig ledsen,” sade Paige. Kitty smekte Colossus kinder och fick syn på ringen som prydde Paiges ringfinger.
”Har du och Warren förlovat er?”
”Ja, förra veckan,” sade Paige kort. Kitty reste sig upp, sträckte lite på sig och stoppade upp håret i en knut och log.
”Jag vet att du och jag inte känner varann väl, men bara så att du vet: Sam kommer att döda dig,” sade hon och syftade på Paiges bror Samuel som även han var med i X-Men och hade kodnamnet Cannonball.
”Vad menar du med det, Katherine?”
”Antingen dig eller Warren. Kom igen Paige, du blir tjugoett i år. Warren blir trettiofem. Har du inte märkt åldersskillnaden?”
”Jag vill inte ha den här diskussionen Kitty. Vi ses,” sade Paige och gick iväg. Kitty log efter henne och koncentrerade sig på Colossus igen.


Elias Bogans hem, Kalifornien

Elias Bogan njöt över känslan att ha en kropp igen. Hans psykiska övertagande av Rachel Grey hade brutits för sju månader sen och han hade mått piss sedan dess. Fast nu kändes det bra, han hade hört rykten om en ny Hellfire Club som Sebastian Shaw hade samlat ihop, men det var som sagt bara rykten. Bogan hoppades att han kunde få en roll ifall det skulle vara sant. Han ville helst inte gå med i Hellfire Club som var styrd utav Roberto Da Costa och Courtney Ross. Han fick knappast det heller efter vad som hänt en massa månader innan. När Ororo Munroes X-Men team skulle lägga sig i. Hans röda ögon gav rummet en röd glans. Elias tittade djupt in i brasan han hade framför sig och såg på de nästan hypnotiska flammorna som spelade över väggarna. Han hade nya planer i sin hjärna. Otroligt bra planer, enligt han själv. Han lät sig själv le lite tjuvaktigt och reste sig från sin fåtölj. Vid väggen bakom honom satt en mutant fängslad. En mer eller mindre känd mutant vid namn Cecilia Reyes. Elias Bogan, som hade läst Cecilias tankar, visste att mutanten hade flytt från fångtransporten utav fångarna i det mystiska mutantfängelset kallat ”Neverland” som byggts ihop utav något som kallats Weapon X. Bogan såg Cecilias rädsla i ögonen på henne och njöt. Han kallade ofta sig själv mutantrovdjur och älskade att jaga mutanter och påverka dem mer eller mindre. Bogan plockade upp en kniv och förde den sakta till Cecilia Reyes strupe.
”Känner du rädslan, Cecilia? Eller hur känns den bra?” frågade Bogan med sin nästan harmlösa stämma. Cecilia som bar munkavel kunde inte svara. Bogan log.
”Du känner rädsla, Cecilia. Alldeles strax kommer du att hoppas att dessa Weapon X, vilka de nu var, hade dig kvar,” sade Bogan och skrattade. I samma ögonblick så hördes en enorm smäll. Bogan vände sig om i chock och tittade sig omkring. Sakta gick han fram ut till huvudkorridoren i huset där ett enormt och gapande hål var synligt.
”Jag har ett förslag till dig, Elias Bogan,” hördes en röst och Bogan vände sig om. Där stod, till hans förvåning, en helt vanlig man. Iklädd i kostym, glasögon på nästippen, bakåtslickat svart hår. Mannen höll i en portfölj som han sakta öppnade och vände mot Bogan. Lilafärgad gas vällde ut i ansiktet på honom. Bogan kände hur hans psykiska förmågor sakta försvann. Han föll till golvet och kände hur världen runt omkring honom snurrade runt.
”Som sagt, ett förslag. Mitt namn är Judas Blazer, men kalla mig för Warning. Förslaget ja, jag ska fatta mig kort min gode vän. Jag har mycket makt förstår du, jag är faktiskt inte mutant om det är det du undrar. Jag är verkligen någonting mycket mer större. Du om någon borde veta vad folk med makt vill ha. Vet du det?” mannens röst gav Bogan kalla kårar, det kändes som att han inte ville leva. Bogan var tyst, detta var första gången på flera år som han var rädd.
”Inte? Okej, svaret är mer makt! Det är precis det du ska ge mig, jag har faktiskt otroligt bra källor som gett mig kunskap om att det är du som har Hellfire Clubs slutsten. Du förstår vad jag menar, eller hur?”
Bogan nickade, han vågade inte öppnade munnen och svara. Nu kändes det som att han inte vågade röra på sig.
”Utmärkt. Nu är det så att jag behöver den, vad jag behöver den till ska du inte behöva bry dig om. Hursomhelst ge mig den och du överlever, om du inte gör det dör du. Det är ett ganska enkelt val, eller hur? Du kan gärna svara mig med ord och inte med ett par lama nickningar,” sade Warning. Bogan visste inte vart hans skulle ta vägen, hans röda ögon hade förlorat sin självsäkerhet.
”Du hittar den inte om du dödar mig,” sade Bogan. Warning skrattade och den mänskliga skepnaden försvann och ersattes utav en man med röda ögon och en slags dräkt med röda färger.
”Elias, jag tror faktiskt jag hittar den där slutstenen även om jag krossar nacken på dig,” muttrade Warning.
”Varför låta mig leva då?”
”Därför att då slipper jag gå iväg på en jävla skattjakt. Du har ett val,”
Bogan förstod att det inte var någon idé att göra motstånd. Han harklade sig och tittade Warning i ögonen.
”Okej, du måste gå ner i källaren. Där hittar du en slags krypta, den har funnits där innan mitt hus byggdes. Det är där den är,” sade Bogan.
”Du skulle ju kunna vara mer precis, Elias. Jag tar över från här, farväl!” muttrade Warning och greppade tag om Elias Bogans huvud och händerna började glöda i den mörka korridoren. Bogan skrek av fasa och kände hur hans förmågor som hans hjärna lärt honom försvann. Sakta började någonting rosaaktigt rinna ut ur Bogans näsborrar. Hjärnan hade smälts, Elias Bogan var död. Warning låg och gav den döda kroppen en spark.
”Idiot,” sade han och gick iväg för att hitta slutstenen. Men först tog han sig en titt i Bogans allrum där brasan fortfarande kastade mörka skuggor. Cecilia Reyes satt fortfarande kvar. Warning gav henne ett leende och gjorde en rörelse med handen. Cecilia Reyes kropp förintades tyst och endast aska låg kvar på golvet. En älskad människa bara försvann som en vindpust. Han fortsatte mot sitt slutmål.



Xavier Institute

Scott Summers stod högst upp i byggnaden och tittade ut över skolgrunderna. Han reflekterade över sitt liv där uppe och mindes hur skolan såg ut för bara ett par år sedan. När Charles Xavier fortfarande satt på sitt kontor med sitt mystiska leende. Hur han skickade ut sina X-Men för att göra stordåd i världen. Fan, jag borde skriva en bok, tänkte Scott och skrattade för sig själv. En bok om sitt liv som medlem i X-Men, om hur han först mötte sin älskade Jean Grey, om hur hans fru dog för att återuppstå, om hur han förälskade sig i en tidigare ondskefull kvinna och haft en psykisk affär med henne mitt framför näsan på sin älskade fru. Scott kände fortfarande ångest från hans depressiva månader i Apocalypses våld. Vissa dagar kändes livet obarmhärtigt och onödigt. Ibland var Scott glad över att vara vid liv. Han hade för bara några dagar sedan varit nära på att mista livet. Mista livet tillsammans med sina bästa vänner. Scott vägrade låta detta hända igen. Detta fick inte hända igen. Han vände sig om och gick mot snabbhissen som skulle föra honom ned till Krisrummet. Där nere väntade smärtsamma nyheter.

Han möttes upp utav en chockad Kitty Pryde som såg ut som att hon hade gråten i halsen.
”Scott, herregud. Du måste bara få höra detta!” sade Kitty och drog med sig Scott in i rummet där alla X-Men stod klädda i civilklädsel förutom Colossus och Beast som såg ut som att de nyss kommit från Danger Room. På den stora tv-apparaten visades bilder från Los Angeles. Reportern för den sändande tv-kanalen var Shanna Cho.
”Ett vedervärdigt dåd har skett här i Beverly Hills, LA. Innanför fasaderna på detta hus som kallas för Bogan Residenset så har två personer hittats döda. Mysteriet med det hela är att det enda som fanns kvar utav kropparna var aska. Efter en DNA undersökning så har det konstaterats vilka dessa personer var. Undersökningen visade också att båda var mutanter. Därför har både New Avengers och X-Corporations Los Angeles kopplats in på detta fall. Med på intervju har vi Magma från X-Corps LA, Captain America och Luke Cage från New Avengers. Vad har du att säga om detta Captain America?” Den storvuxne och urstarke ledaren för New Avengers öppnade sin mun för att börja tala:
”Vi vet inte mycket än men vi vet vilka de avlidna är. Och en stor sorg kommer att slå X-Men,” Sedan började Magma tala:
”Scott? Storm? Om ni ser detta. Det är Cecilia hon är…hon är död!”
Scott kände hur en klump uppstod i hans mage. Cecilia Reyes, kvinnan som hade räddat hans liv för länge sedan var död. Chockat satte han sig ned. Beast började snyfta från sitt hörn. Storm stod bredvid och tröstade. Hela rummet tycktes vara fyllt av sorg.
”Vad i helvete gjorde Cecilia Reyes i Elias Bogans hus?” frågade Emma Frost häpet.
”Vad hon än gjorde där så vill jag att vi ska kalla hem alla operativa X-Men. Försök även kontakta Professor X igen. Vi ska ha toppmöte,” muttrade Scott och såg med sina ursinniga ögon mot tv-skärmen.

[Robban]

Gillade ni del tre ?

[Hofling]

ja, men fråga inte vad vi tycker utan fortsätt skriva så man kan läsa mer

[Robban]

kör på direkt, men man är ju lite nyfiken

[Hofling]

jo, kan förstå det

So far so good, som man säger på detdär språket som talas lite här och var.( )

Gillar Warning, får lite Bastion-vibbar av honom

[Robban]

X-Men
Homecoming

Issue #4:

Del 4:
Begravning i Svart


Xavier Institute for Higher Learning
Peter Nikolaiveitch Rasputin stod ensam i sitt rum, han var tyst och stirrade ut ur rummets ena fönster. Dagen var grå och tröttsam. Inte ett enda tecken på solsken syntes i landskapet som utgjorde Westchester. Cecilia Reyes var död. Ännu en dag av sorg hade slagit X-Men. Peter tog ett djupt andetag och blundade. Cecilia Reyes var den sista som han såg innan världen slocknade framför hans ögon. Innan han dog. Innan allt som nyligen hänt. Dörren bakom honom öppnades och Kitty Pryde tassade in. Colossus vände sig om.
”Är du redo?” frågade Kitty. Han var klädd i en svart klänning för att visa sin sorg. Colossus kom plötsligt att tänka på att han själv var klädd i en svart sorgekostym.
”Jag antar det,” sade Colossus.
”Peter, jag beklagar verkligen Cecilias död. Jag vet att hon var den sista som såg dig vid liv. Den som kände dig dö,” muttrade Kitty och gick närmade sig honom.
”Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Ibland känns det som jag bara vill försvinna,”
”Du ska ingenstans, vännen. Stanna här med mig, jag ska hjälpa dig igenom detta,” sade Kitty.
”Kitty...”
”Säg ingenting,” sade Kitty. Hon lade sin ena hand på Colossus kind. Sedan lade hon armarna runt honom och kramade honom. Colossus kände tårar rinna ned på sina kinder.
”Lämna mig inte, Kitty,” snyftade Colossus fram.
”Aldrig.”

Salem Centers kyrkogård
En stor folksamling stod samlad runt en kista som i sin tur stod framför en gravsten. En stor hög med vackra blommor låg på kistlocket. Folksamlingen bestod av många utav X-Mens medlemmar. Många var samlade runt kistan. Emma Frost hade skickat ut ett meddelande att hon ville ha alla aktiva X-Men samlade. Folksamlingen bestod utav Colossus, Kitty Pryde, Emma Frost, Cyclops, Iceman, Storm, Marvel Girl, Nightcrawler, Havok, Gambit, Rogue, Polaris, Archangel, Husk, Jubilee, Danielle Moonstar, Beast och Wolfsbane. Alla såg på ett eller annars sätt sorgsna ut. Prästen började sitt läsa i sin bibel och begravningen kunde börja. Colossus kände tårar falla mot sina kinder återigen. Sorgen blev för stor kändes det som, minnena från sin systers begravning påminde honom smärtsamt. Samma dag då hans systers begravning hölls gick Colossus med i Acloytes, Magnetos lakejer. Han skämdes över detta beslut men ändå kände han sig stolt att göra den tvärvändningen. Molnen ovanför folksamlingens huvuden började hopa sig och det började blåsa upp. Det skulle strax bli regn. Kitty stod framför Colossus, sakta lade han sin arm på hennes axel och hon vände sig om. Kitty gav Colossus ännu en kram och de tittade sakta på hur Cecilia Reyes kista sänktes ned i marken. Av jord du kommen, av jord du åter blir.

Scott och Emma gick sakta ifrån kyrkogården, hållandes varandra i händerna. Emma tittade på Scott som såg mer kall och stel ut än vanligt.
”Vad är det med dig, gav begravningen dig minnen av Jean, eller?”
”Tyst Emma,” muttrade Scott.
”Förlåt, men du kan bara inte förtränga Jean i evigheter,”
”När du hånar henne över att hon är död, borta och all annan skit du säger så förtränger jag henne totalt,”
”Jag börjar bli trött på ditt jävla gnäll, Slim,”
”Jag börjar bli trött på dig!” sade Scott och började med bestämda steg stappla iväg in i skogen runt Salem Center, mot sin lilla kulle där han brukade sitta och tänka.
”Vänta Scott!” skrek Emma efter honom. Scott brydde sig inte. Emma stirrade efter honom en lång stund. Hon kände känslorna svalla och använde sina mutantkrafter för att förvandla sin kropp till diamant. I diamantform hade Emma inga känslor, ingen misskund. Hon var lika hänsynslös som frost och gav verkligen ord för sitt namn Emma Frost. Bakom henne kom Beast och Iceman gåendes. På nåt sänt kändes det udda att se Iceman i kostym, hans andra mutation var att permanent bli förvandlad till isform. Beast såg inte heller så normal ut i kostym, kostym ovanpå sin underliga mutantform: blåhårig tiger. Henry McCoy var en rar man, tyckte Emma. En sån man kunde driva med utan några dåliga reaktioner, en sån som alltid ställde upp. Det skulle vara synd att se Beast förgås. Men inte än, inte än. Emma drog på munnen och fortsatte gå långsamt. Bakom henne hade Beast och Iceman en het diskussion om vilken Die Hard film som var bäst.
”Seriöst det är tvåan som är bäst, fatta det Hank!”
”Ettan är ju bäst, så fantastiskt snygga stunt. Bruce Willis är ju grym där. Alan Rickman är ju asbra som Hans Guber,”
”Jag kan medge att ettan är riktigt bra men det är ju ändå tvåan som är bäst. Renny Harlin rockar,” muttrade Iceman.
”Hur kan du påstå det? Harlin gjorde världens största fiasko av Exorcisten: Begynnelsen!”
”Äsch då, förresten vet du varför inte Wolverine, Bishop och gänget inte är här?”
”Emma och Scott fick väl inte tag på dem. Ska vi glömma Die Hard diskussionen, lite väl respektlöst mot Cecilia eller hur?”
”Du har rätt, hur är det mellan Scott och Emma egentligen. Är motståndare till deras förhållande men ändå”
”Vet faktiskt inte, bryr mig inte så mycket heller. Scott vet vad jag tycker om hans beteende och handlingar efter Jeans död,”
”Är det sant, det där ryktet om att Scott kysste Emma mitt framför Jeans grav,”
”Japp”
”Vilket jäkla svin,” muttrade Iceman. Beast svarade inte. Han undrade vad som var dolt i Scott Summers hjärna.


Florens, Italien
En kostymklädd man gick med bestämda steg mot den enorma kyrkan Santa Maria del Fiore. Ett par ungdomstjejer fnittrade till när de gick förbi mannen, folk blev som besatta av mannen. Han såg ut som en manlig fotomodell. Damernas hjärtan runt omkring honom brasts när de fick se honom. Kroppen var välbyggd, solbränd hy, svart bakåtslickat hår. Mannen hade också en sak som inte folk såg på avstånd. Röda ögon. Men de såg snarare bruna ut i det starka solskenet. Mannen tyckte det var rätt varmt för att vara i mitten utav november. Sakta steg han in i kyrkan och såg sig omkring. Han gick fram till en person som såg ut att vara guide och räckte fram handen.
”Hejsan, mitt namn är Giancarlo Ryking Summerzo Vincenzo. Jag undrar om ni har några turer runt i kyrkan, idag,”
”Ja faktiskt, inte för närvarande…”
”Skulle inte du kunna ge mig en privat tur, är verkligen nyfiken på hur det ser ut här inne. Jag betalar bra,”
”Jag vet inte, sir,”
”Hur mycket, 8000 euro?”
”Alltså, jag vet inte,”
”10.000?”
”Okej då, sir,” muttrade guiden och rättade till klädnaden han bar. ”Följ med mig.” Mannen gav ifrån sig ett överlägset leende. Han hade överhanden nu. Pengar var ju allt i vissa personers liv.
”Tack så mycket för detta,” muttrade mannen och följde efter guiden. Guiden visade runt mannen och berättade lite kort historik om kyrkan. När de gick upp för en trappa för att få en översyn över kapellet i sin helhet så fick mannen syn på en mystisk trädörr.
”Vad är detta för dörr?” frågade mannen.
”Jag har faktiskt ingen aning, sir. Den har hållits låst i årtionden, antagligen förbjudet att vara där inne,” sade guiden.
”Inte för mig,” sade mannen och helt plötsligt slet han fram en ljuddämpad pistol och tryckte om avtryckaren. Skottet blev som en viskning utav ljuddämparen. Kulan genomborrade guidens hjärta som föll ihop och började bloda ned golvet. Mannen såg sig omkring och gick mot den mystiska dörren och gick rakt igenom den. Innanför dörren så bytte mannen skepnad till Warning. Warning log av sin triumf och fann sig själv ståendes i ett mörkt rum. Han knäppte med fingrarna och en liten eldslåga slog upp. Warning lyste upp väggarna och såg att de var fyllda med hieroglyfer. De kändes väldigt malplacerade i en italiensk kyrka. Warning följde dem långsamt fram mot rummets mitt där ett stort altare stod. Mitt på altaret låg det en cylinder. Warning gick fram mot den. Han fattade cylindern med sina händer och började skratta ett galet skratt.
”Äntligen! Att hålla i ett sådant föremål känns fantastiskt. En kvar, sedan är min triangel av makt klar. Hmm, då var det dags för ett nytt besök hos X-Men i sköna New York då,” muttrade Warning för sig själv och teleporterade sig själv bort från Italien och lämnade kvar ett svart moln av stoft.

Xavier Institute
X-Men satt samlade runt det runda bordet som var placerat mitt i krisrummet. På tv-skärmarna så visades det rapporter från en enorm demonstration i Bronx mot mutanter. De leddes enligt reportern utav Alice Tremaine, mutant hataren som tydligen ville bli som Graydon Creed en gång var. Folkmassorna som samlades hade skyltar där det stod kränkande saker om mutanter på. Vissa hade till och med Molotov cocktails med sig och kastade. Det var på väg att bli fullt kaos. Scott/Cyclops såg iskallt på händelserna från sin plats vid bordet. Han tittade runt omkring på sina teamkamrater.
”Det är förbannat jäkligt att de ska komma och hacka återigen. Var fan är snuten? De gör ju inget som vanligt!” muttrade Paige Guthrie från sin plats.
”Har du fått tag i Wolverine, Bishop och de andra?” frågade Storm och tittade mot Scott.
”Nej, de är som spårlöst försvunna. De är i Vatikanstaten va?”
”Japp, de utreder nåt mutantmord där,” Danielle Moonstar kom ingåendes i krisrummet från sin lektion med sin elevgrupp.
”Om de ändå är i Italien skulle de kunna ta sig ett besök till Florens. Det har skett ett mord på en guide i Santa Maria del Fiore kyrkan,”
”Jaså?” muttrade Emma Frost.
”Japp, den som tros vara mördaren bara försvann i tomma intet,”
”Ibland är det riktigt jobbigt att vara ledare för denna organisation. Danielle kom in och sätt dig. Vi måste schemalägga allt detta nu. Ska vi göra något åt den här mutanthatardemonstrationen i Bronx eller ska vi låta det gå förbi oss och lämna det till polisen och Avengers?” frågade Scott.
”Det är ju oss dom vill åt. Låt oss dra dit och stoppa de här dumheterna,” muttrade Emma.
”Jag kan ta en grupp och dra ned dit,” sade Storm.
”Bra. Det här mordet i Italien då? Ska vi kontakta Bishop och Wolverine där borta eller ska vi skicka ett eget team?”
”Spelar det nån roll får dig, Scott. Ett mord, är inte det X.S.E’s uppgifter? Dom är ju ändå mutantsnuten,” sade Emma.
”Har du nåt problem med X.S.E?” frågade Nightcrawler.
”Absolut inte, Kurt raring,”
”Det lät så på din ton,”
”Dålig ursäkt att försöka starta ett bråk med mig,”
”Skärp er!” sade Scott med höjd röst och ställde sig upp. ”Vi gör så här. Storm du tar med dig Nightcrawler, Iceman, Rogue, Gambit och Rachel. Emma kontaktar Bishops team i Italien. Havok tar med sig Polaris, Archangel och Husk till Italien för en rendezvous med Bishops team och ni undersöker även kyrkan.”
”Härligt brorsan. Jag har längtat efter en semestertur till Toscana,” muttrade Havok.
”Bra, då sätter vi igång,” sade Scott och gruppen reste sig för att göra sig i ordning.


Blackbird hangaren
Storm stod uniformerad utanför Blackbird, tio minuter senare, och filosoferade. Hon drömde om Afrika och om hur mycket hon ville tillbaka dit ibland. Där inga rädslor mot mutanter fanns, där hon var hyllad som gudinna och älskad av alla. Iceman kom gåendes bakom henne.
”Allt bra, Ororo?” frågade han.
”Jodå, stod och tänkte lite bara,” muttrade hon.
”Fy fan alltså. När alla de här kravallerna bara fortsätter och fortsätter undrar man när allt detta tar slut,” sade Iceman.
”Jo, det kommer att fortsätta tills nåt nyare kommer fram. Människan har alltid varit rädd för det som är annorlunda,”
”Är ni redo, mes amis?” frågade Gambit som kom gåendes bakom dem. Vid sin sida gick Rogue och bakom dem Nightcrawler.
”Allt klart?” frågade Nightcrawler och teleporterade sig fram mot Storm.
”Japp allt borde vara klart,”
”Ser gut!”
”Vart har du gjort av Rachel då?”
”Hon är på g,” muttrade Nightcrawler. Storm tittade på gruppen, hon kände sig trygg. Särskilt tillsammans med Rogue och Gambit som varit under hennes styre under tiden de letade efter Destinys dagböcker. Och hon kändes sig även trygg med Rachel och Nightcrawler som tillsammans med henne arbetade i X.S.E gruppen, och Iceman var ju en utav originalmedlemmarna i X-Men och pratade ofta med Storm om Jean. Rachel kom utgåendes i sin kostym ovanpå vilken hon hade en lång läderjacka med X symboler på.
”Snygg jacka, raring,” muttrade Rogue och log.
”Tackar, ska vi dra då,” sade Rachel. Gruppen tittade på varandra.
”Absolut, nu kör vi,” muttrade Storm och gemensamt gick de in i Blackbird och satte sig i sätena inuti. Storm vid styrspakarna och Nightcrawler vid andrapilotplatsen. Sakta startade Storm motorerna, Blackbird skakade till lite när motorerna laddade upp. Sedan trycktes de bak i sina säten när Blackbird sköts fram av den enorma energiladdningen och rullade igenom den långa tunneln som öppnades upp och visade vatten och himmel. Blackbird lyfte och åkte upp i luften. Storm styrde Blackbird söderut mot Bronx. Det skulle ta tio minuter dit. Stämningen var tyst och spänd. Iceman hade på något sätt somnat och hängde med huvudet mot rutan. Rachel tittade ut genom fönstret vid sin plats, och såg landskapen under växla från landsmark till stadsmark och höga skyskrapor. Gambit och Rogue tittade på varandra från sina säten och diskuterade tyst om de senaste månadernas händelser.
”Jag älskar dig cherie, det vet du. Det som hände för två veckor sen med Mystique och det var bara en engångsgrej, jag fattar fortfarande hur jag kunde svika dig på det sättet,” muttrade Gambit.
”Jag fattar inte heller, Remy. Frågan är om jag någonsin kommer kunna lita på dig igen, vi får snacka mer om det här någon annan gång,” muttrade Rogue och vände huvudet för att se ut genom fönstret.
”Några kilometer framför oss så pågår ett enormt upplopp mot mutanter. Hur många sa dom att det var? 1500 personer? Jag vill att du ska vet att jag älskar dig ifall något skulle hände,”
”Oroa dig inte, Remy. Du klarade av allt med Golgotha och det där. Du klarar av en enkel mobb. Du har varit med om mycket värre grejer,” sade Storm från förarsätet.
”Enda sedan jag förlorade synen förra månaden och fick tillbaka den utav Sage så har jag känt mig osäker på mig själv. Som att jag inte är samma man som förr, Stormy,” muttrade Gambit.
”Kan vi ta terepigrejen en annan gång och vara fokuserade på uppdraget?” frågade Rogue.
”Javisst cherie,” sade Gambit och lutade huvudet mot väggen.
”Vi börjar närma oss,” sade Nightcrawler från sitt hörn. ”Någon väck Iceman.”
Rachel vände sig mot Bobby Drake och gav honom en mental mardröm vilket väckte honom skrikande. Han vände sig direkt mot henne och vrålade:
”Vad i helvete håller du på med, Rach?”
”Väcker dig, vi är alldeles strax framme, jag fattar inte hur du kan somna när resen ändå tar tio minuter!”
”Jag är väl unik, vad vet jag,” muttrade Iceman. Storm harklade sig och såg ut över New York. Manhattan låg långt där söderut och Queens och Brooklyn åt sydväst.
”Vi går in för landning,” sade hon och började styra ned Blackbird ned mot en stor gata där rökplymer steg upp ifrån. Vrål och springande människor kunde ses från den utmärkta utsikten Blackbird gav. Mobbens koncentration byttes till Blackbird och en massa Molotov cocktails och dylikt kom flygandes mot farkosten.
”Dom har inte ens sett oss och dom hatar oss redan,” sade Iceman. Alla kopplade loss sig förutom Storm och gick bak till utgångsluckan.
”Var beredda,” sade Storm och så fort Blackbird tog mark öppnades luckan så hoppade mutanterna igenom den och ut i stridigheterna. Storm stängde av motorerna och svävade ut på ett elegant sätt. Tyvärr så var landningsplatsen ingen bra plats. X-männen blev direkt omringade utav galna män och kvinnor i mobben som vrålade.
”Vad detta är nu för plats, Stormy. Så var det ingen bra plats tror jag,” muttrade Gambit.
”Kalla mig inte för Stormy”, sade Storm surt och tittade sig omkring. Mobben såg kontrollerad ut helt plötsligt. Alice Tremaine gick fram i folkmassan, leendes ett galet leende.
”Välkomna till föreställningen, X-Men,” muttrade hon tyst.
”Ni kommer inte undan med detta Tremaine,” sade Storm.
”Jaså, det tror du,” sade hon till svar. ”Döda dem långsamt. Dom är ju mutanter.”
Folkmassan började springa rakt emot dem. Med snabba rörelser så laddade Gambit ett utav sina kort med kinetisk kraft och slängde det mot folkmassan. När kortet exploderade kastades flera utav mobben bakåt. Men det hindrade dem inte. Storms ögon blev vita och himlen ovanför började svartna. Hon kontrollerade vädret och blixtrar sköts ned från himlen och ned i folkmassan. Folk sköts bakåt och skrek av smärta. Molotov cocktails kom flygandes och splittrades mot asfalten. Eld skingrades runt X-Men. Gambit laddade ännu ett kort och slängde in i folkmassorna.
”Vad säger ni grabbar, nu tar vi dom!” vrålade Iceman och gjorde sig själv en slags isbana som han gled på in i folkmassan och började slåss man mot man emot dem. Nightcrawler teleporterade sig in i folkmassorna för att assistera sin vän. Gambit fällde ut sin käpp och gav sig in i striden. Rachel använde sin telekeni för att göra en stor spricka i marken och asfalt sprutades upp i luften. Rogue stapplade fram till Storm.
”För jag låna lite?” frågade Rogue och drog av sig sin ena handske och tog tag om Storms nakna hand. Rogue kände sig fyllas med gudomlig kraft och släppte taget. Storm stapplade baklänges lite grann men blev sig själv snabbt. Rogue kastade sig in i mobben och började slå, flyga omkring och skjuta blixtar om sig mot motståndarna. Det var verkligen krig.

X-Wing
I X-Mens andra stora personflyg X-Wing satt Havoks team fastspända. Havok satt vid spakarna och hans andre pilot var Archangel. Bakom dem satt Polaris och Husk. Det röda X formade huvudfönstret längst fram gav hela farkostens innandöme ett rött ljus vilket irriterade Havok ytterst. Han föredrog Blackbird. Han vände sig till sina kamrater.
”Detta är kaptenen som talar, vi befinner oss just nu över Atlanten. Det tar drygt två timmar till Florens. Tack för ert samarbete,”
”Mycket lustigt, Summers,” muttrade Archangel och log mot Havok.
”Hehe, jag vet. Förresten jag fick kontakt med Wolverine. De ska möte upp oss i Florens på Peretola flygplatsen, där vi tydligen ska landa,” sade Havok.
”Trevligt mysigt,” sade Archangel och log ännu mer och såg ut över molnen från sin plats.
”Jag undrar hur det går för Storms team. Det verkade vara en stor mobb det där,” sade Husk.
”Du ska inte oroa dig, Paige. Storm kan ta vara på sig själv och absolut på ett team,” sade Archangel tyst till sin älskade Paige Guthrie.
”Jag undrar det jag,” sade Paige och stirrade tyst in i väggen.

Xavier Institute. Beasts laboratorium
Beast satt tyst och ensam i sitt labb och tittade in i ett mikroskåp för att undersöka några utav sina elevers blodkroppar eftersom de har klagat på förkylning de senaste dagarna. Kitty Pryde kom ingåendes bakom honom med tunga steg.
”Förjävligt detta med Tremaine, hon är en galen jäkla satmara,” sade Kitty.
”Mmm. Hört något från Storms team?”
”Endast Gambits tjut. Han verkar ha trevligt,”
”Hur är det annars, Kitty. Allt bra?” Kitty tog en stol och satte sig mitt emot Beast.
”Med mig är det bra. Frågan är Peter mår så bra,” sade hon.
”Hur mår Peter egentligen?” frågade Beast.
”Han tar Cecilias död hårt,”
”Jag kan förstå det. Minns du hur du tog Peters ”död”?”
”Knappt. Jag känner mig bara lycklig just nu över att Peter verkligen lever att jag glömt bort sorgen. Men jag minns att jag en dag satt där på mitt collegerum med en kniv mot pulsådern. Jag ville bara dö,” berättade Kitty. Beast stirrade på henne.
”Menar du det?”
”Ja”
”Herregud, Kitty!” sade Beast häpet och ställde sig upp och gav henne en kram. Kitty tittade upp mot Beast och log. Plötsligt kände de båda att hela byggnaden skakade till.
”Okej, vad fan vad det där om jag får fråga?” muttrade Kitty och tittade häpet på Beast.
”Vi kollar,” sade han och började springa mot hyperhissen. Kitty sprang efter. Fort gick de in i hissen och tryckte för att komma upp i entrén. När de väl kom dit fann de halva fasaden på framsidan utav residenset bortsprängt. En samling elever hade samlats bakom Cyclops, Emma Frost, Colossus, Danielle Moonstar och Wolfsbane. Beast och Kitty gick fram till dem och såg en man gå sakta mot dem. En man i något som såg ut som en medeltida rustning. På ryggen hängde en blodröd mantel. Ansiktet såg utmärglat och hemskt ut. Det var Warning.

[Hofling]

Du har perfekt tajming med att sluta skriva Robban

se till att få upp nästa del snart bara

[Robban]

har börjat med del 5 nu. Det kan ta ett litet tag innan den kommer men innan dess får ni detta :

X-MEN: HOMECOMING #5 (of 8)
Blodsröd Sol
Writer: Robin Velander
Warning attackerar Xavier Institute och X-Men stor inför sin största utmaning hittills. Och i detta nummer DÖR en utav X-Men

Edited by Robban, 19 November 2005 - 19:27.

[Hofling]

Hade jag läst detta när jag började med X-Men hade jag börjat bita på naglarna, men nu tycker jag att nån ur X-Men dör varje år


Men nog ska det bli intressant att läsa, precis som det har varit hittills

Edited by Hofling, 19 November 2005 - 16:14.

[Robban]

X-Men
Homecoming

Issue #5

Del 5
Blodröd Sol



Bronx, New York

Gambit var nedtryckt utav en massa anti-mutant demonstranter. De slog allt vad de hade på hans kropp. Tur hans revben att hans dräkt var gjord av kevlar. En spark kom farandes och knäckte näsan på honom. Gambit skrek av smärta och kände blodet forsa. Mer sparkar kom flygandes. Han visste en utväg. Gambit tryckte ner sina fingrar i marken och antände den runt omkring. Marken exploderade och Gambit flög iväg av tryckvågen tillsammans med demonstranterna. Storm kom flygandes och greppade tag om Gambit och flög med honom mot Blackbird.
”Fy fan vad du ser ut, Remy” muttrade Storm.
”Tack så mycket för hjälpen Stormy. Jag måste in dit igen,” De landade vid Blackbird. De kollade ut över striden. Rogue gick bärsärk på demonstranterna. Nightcrawler teleporterade dem till vansinne. Rachel sprängde upp marken med sina telepatiska förmågor. Iceman höll i ett järnrör som han förvandlat till is och slog till en massa demonstranter med det. Plötsligt började demonstranterna få övertaget över Rogue som föll till marken. De började flockas runt henne. Rogue skrek.
”Ta mig till henne, Storm!” vrålade Gambit. Han laddade upp ett kort och kastade mot människoberget som flockades runt Rogue. Det exploderade men stoppade inte demonstranterna. Trots att många föll till marken avsvimmade så fortsatte det komma fler.
”Självklart,” Storm greppade tag om Gambit och flög honom mot Rogue. ”Är du redo!?”
”Alltid redo!” Storm släppte taget om Gambit som föll ned mot människoberget. Han landade på en välbyggd och lång man som reagerade långsamt. Gambit sparkade till honom och landade framför en nedslagen och nerblodad Rogue.
”Trevligt att se dig, cherie” sade Gambit och tog upp sin stav han alltid hade med sig och började gå lös med den. Allt fler demonstranter började falla till marken. X-Men hade börjat vända striden. Allt fler började fly från platsen.

Från sitt ställe började Rachel gå tillbaka mot Blackbird. Hon kände sig otroligt trött. En och annan demonstrant attackerade men hon slog enkelt till dem med sin telekeni så de föll till asfalten. Hon torkade sig om sin svettiga panna. Striden var i princip över. Rachel såg Gambit leda halvt sönderslagna Rogue mot Blackbird, Storm stod och väntade vid farkosten. En tät dimma hade börjat täcka området. Vart Nightcrawler och Iceman var, visste inte Rachel. Hon stapplade över några avsvimmade demonstranter som låg tysta på marken. Det kanske bara var drygt 200 meter till Blackbird men ändå kändes det som att Rachel hade gått vilse i den eländiga dimman. Hon började höra ljud omkring sig. Helt plötsligt kände Rachel att hon hade stapplat rakt in i en strid. Fem demonstranter kom skrikandes. Rachel kände sig helt hjälplös. Då hörde hon ett ljud, ett högt BAMF! Nightcrawler dök upp ur ingenstans och greppade tag om henne. Sedan befann hon sig vid Blackbird, det stank om teleporteringen. Det stank svavel.
”Tackar, Kurt,” sade Rachel och vände sig om. De kysste helt plötsligt varann. Nightcrawler log mot henne och muttrade:
”Rachel, allvarligt talat. Vi måste snacka om vårt förhållande.”
Innan Rachel han svara så kom Iceman farandes på en slags isrutschbana han själv hade gjort.
”Tjenare, jag tog hand om de sista där. Det verkar som vi vann,” sade Iceman glatt. Sedan hördes Storms höga röst inifrån Blackbird:
”Bobby, Rach, Kurt! Kom in hit genast!” Rachel, Iceman och Nightcrawler sprang in i farkosten och fram till förarsätet. Rachel kunde inte undgå att se Gambit och Rogue. Gambit stod böjd över Rogue och de hade ett långt och seriöst samtal.
”Was?” frågade Nightcrawler.
”Det händer någonting på skolan. Skolan har attackerats!” sade Storm och tittade oroligt på sina kamrater.


Florens, Italien
Mannen som satt vid flygplatsen stora bar skulle man kunna kalla för ett vilddjur. Inte bara för att han såg ut som ett utan för att han också betedde sig som ett, åtminstone när han gick bärsärk. Han drack en stor öl med mycket is i. Mannen vars tilltalsnamn var Logan kom från Canada, när han var född hade han stora problem med. Problemet var att denne Logan endast mindes ca 25 % av sitt liv. Den större delen av hans liv var en enda stor dimma. Hans tidigaste minnen var från sextiotalet då han flydde från en militärbas i det djupaste Canada. Denne Logan var, vad ska man kalla det? En superhjälte. Han var med i X-Men, mutantrasens FN eller vad man ska kalla det. Han hade även ”ströjobb” som medlem i New Avengers tillsammans med Captain America och Iron Man. I denna superhjätevärld var han mer känd som Wolverine. Hans mutantkraft var att han hade en läkningskraft som inte liknande nåt annat. Ett mindre knivhugg läktes på mindre än en minut. Hans skelett var också uppbyggt på ett speciellt sätt. Wolverine kunde fälla ut benklor. Hela hans skelett var också övertäckt med adamantium, den hårdaste metallen i världen. Wolverine befann sig i Florens tillsammans med några utav sina Avengers kamrater och några andra utav X-Men. Han vände sig om och såg några utav sina kamrater i X-Men komma gåendes. De han skulle möta upp, de som kom ifrån Salem Center för att hjälpa Wolverines grupp med mordet i Florens. Wolverine reste sig upp och gick mot sina vänner. Havok, Polaris, Archangel och Husk såg otroligt vita i ansiktet ut, som om de sett ett spöka.
”Vad är det som hänt,” var det första Wolverine sade. Havok skakade på huvudet och muttrade:
”Skolan har attackerats. Vi struntar i mordet, samla Bishop och de andra hit fort. Vi måste tillbaka,”
”Herregud vad fan…”
”Gör det bara, Logan!”
”Uppfattat, bub,” sade Wolverine surt och plockade upp en komlänk ur sin byxficka.
”Bishop, är du där, kom?” Det enda som hördes var brus. ”Svara då för i helvete!”
Det sprakade till i komlänken och Bishops röst hördes:
”Vad är det Logan?”
”Ta med dig teamet, ta med dig alla hit nu!”
”Vad är det som hänt,”
”Kom bara hit!”
Wolverine vände sig om och såg Havok i ögonen.
”Förklara vad i helvete det är som pågår, vem attackerar skolan?”
”Hörde du om den där enorma summan hektar som brann upp i Sydamerika? Hörde du om attacken i New Jersey, hörde du om Cecilia Reyes död!?”
”Lugna ned dig bub. Självklart, tror du jag är döv för alla nyheter som forsar in eller?”
”Nej, hur som helst. Danielle sa i sin snabba nödläges rapport att det var Warning som attackerade. Det är samma jävla svin som nästan dödade oss alla i New Jersey och som mördade Cecilia,” sade Havok. Wolverine tittade på gruppen av X-Men och vände sig om.
”Jag måste dra på muggen,” muttrade Wolverine och gick iväg.

Xavier Institute for Higher Learning
Emma Frost flög bakåt och kraschade in mot väggen, hennes sekundära mutantkraft, förmågan att kunna förvandla sin kropp till ett exoskelett av diamant gjorde så att hon inte blev skadad.
”Åh skit, det där gjorde ont,” muttrade Emma och reste sig kvickt upp igen. Scott Summers laddade upp rätt mängd energi i sitt rubinkvartsförstärkta visir och sköt en energistråle mot Warning. Som senaste gången Scott hade gjort detta så bet den knappt. Warning tog ett enkelt steg bakåt och fortsatte gå framåt. Han log ett galet leende och sträckte fram sin ena arm och greppade tag om Scott telekinetiskt och slängde honom på Colossus som kom springandes tillbaka. Scott stönade av smärta och rullade av Colossus kvickt och greppade tag om sitt huvud. Han blödde ur ett sår. Emma ställde sig upp och vände sig med Danielle och Wolfsbane.
”Vad väntar ni på, evakuera eleverna!” skrek hon. Danielle började samla ihop eleverna.
”Kom igen, vi måste härifrån fort. Rahne! Hjälp mig,”
Wolfsbane ignorerade Danielle Moonstar och förvandlade sig till sin vargform och började springa mot Warning.
”Allvarligt talat, är detta en slags djurpark?” frågade Warning torrt och sköt en energistråle mot Wolfsbane som träffade direkt. Hon föll till golvet och började vrida sig i krämpor. Kitty började hjälpa Danielle att evakuera eleverna.
”Ni ska ingenstans,” sade Warning och stängde igen alla dörrar som ledde ut. Beast vrålade och flög på den kraftfulle fienden och började klösa honom i ansiktet.
”Låt eleverna gå!” skrek Beast och pekade med sin ena arm mot den enda vägen ut. Kitty och Wolfsbane började snabbt eskortera eleverna ut. Warning skrattade och lade sina händer på Beasts huvud. De började lysa upp och detsamma hände med Beasts kropp. Han skrek av smärta och klev av Warning. Men Warning fortsatte hålla kvar sina händer.
”Låt honom va din sjuke jävel!” skrek Emma och förvandlade sitt skinn tillbaka från diamanthuden. Hon lade en hand på sitt huvud och sträckte ut den andra mot Warning. Emma försökte ladda upp en psykisk attack mot Warning.
”Försöker du med det där nu igen, Emma raring,” sade Warning och skrattade. Han släppte taget om Beast och vände sig mot henne. Emmas huvud flammade upp och hon föll till marken. Warning reste sig upp och tittade på Colossus.
”Vill du ha en hälsning från din gamle vän Ord?”
”Vill du ha en riktig käftsmäll?” frågade Colossus och förvandla sig till sin metallform. Han flög på Warning och gav honom en rak höger. Warning föll till marken. Colossus vände sig mot Kitty som stod utanför.
”Kitty, ta med dig eleverna. Spring, spring så fort ni kan!”
”Nej, jag tänker inte lämna dig Peter. Inte den här gången,” sade Kitty och sprang in mot Colossus.
”Ah, så trevligt. Nu får jag en liten gisslan,” muttrade Warning och började samla ihop bitarna utav skolans framsida som blev bortspränga bara minuter innan och bildade en ny vägg. En vägg runt om honom, Colossus, Kitty, Wolfsbane, Scott, Emma och Beast. Sedan vände sig Warning mot Kitty och Colossus och log ett stillsamt leende.
”Nå, vad ska vi prata om?”


Florens
Bishop, Psylocke och Cannonball gick in på flygplatsen och fram till den väntade gruppen. Havok gick fram och skakade hand med Bishop.
”Allt bra?” frågade Bishop.
”Med oss ja, vi måste tillbaka till institutet. Med så många utav aktiva X-Men som går. Det har skett en attack där,” sade Havok.
”Åh, herregud. Är det den här Warning som attackerade er i New Jersey?”
”Ja, jag tror det. Det borde vara det. Vi måste återvända, snarast!”
”Jag håller med,” muttrade Cannonball.
”Bra, jag måste kontakta lite folk,” sade Bishop
”Gör det på planet, vi måste åka nu,” sade Havok och vände sig om för att gå mot planet.
”Fint,” Gruppen av X-män började gå tillbaks mot X-Wing. Warren gick bredvid Psylocke och höll Husk i handen på andra sidan om sig.
”Allt bra med dig då, Warren?”
”Det är superbt, jag kan fortfarande inte fatta att du lever. Jag såg din kropp,”
”Du har nog sett mer än så,” muttrade Husk.
”Det har han gjort, det kan jag säga dig Paige,”
”Din Crimson Dawn tatuering är borta!”
”Tack för komplimangen, Warren. Vem är den här Warning, vet du nåt om honom?”
”Nej inte direkt, har aldrig mött honom. Jag kom tillbaks för Cecilias begravning,” sade Warren.
”Det känns som allt detta har ett mönster. Händelsen i Sydamerika, den här Warnings attack, Cecilia Reyes död, Warnings nya attack. Världens psykiska mönster har inte vart detsamma i veckor,”
”Du funderar säkert ut en bra förklaring Betsy. Ska vi gå i förväg Warren?”
Warren gav en stilla blick mot Psylocke och sedan blickade han tillbaks mot Paige och följde med henne.
”Är du okej, Betsy?” frågade Bishop.
”Nej, alla drömmar med min bror Jamie. Och allt det här som hänt. Det känns som om det har förvandlats till en slags feber i mitt huvud,”
”Jag förstår hur vi fortfarande inte kunnat komma på en konkret förklaring till din återuppståndelse. Jag såg din själ föras iväg. Dina sista ord var att jag skulle säga Neal någonting,”
”Jag vet. Vi måste fokusera på det som händer nu och inte det förflutna. Låt oss göra det nu,” muttrade Psylocke samtidigt som de gick ut vid en utav flygplatsen sidoutgångar och ut mot en hangar där X-Wing stod parkerad. Wolverine gick fram till Polaris och log mot henne.
”Hur går det mellan dig och Bobby då?” frågade Wolverine.
”Jag visste faktiskt att du skulle fråga det där,” muttrade Polaris och drog bak en strimma grönt hår från ansiktet.
”Jag antar att jag mot förmodan helt plötsligt blivit telepatisk då,”
”Vem vet vilka hemligheter som döljer sig bakom Logan,”
”Precis,”
”Det känns som om något har hänt Bobby, något illa. Det är en känsla jag har bara, men den känns inte bra,”
”Tur att vi ska åka hem då,” sade Wolverine.
”Hur tog du Jeans död, Logan?”
”Inte nu, Lorna. Jag orkar inte diskutera detta. Det är snart ett år sedan förresten minns du inte händelserna för en månad sen? Jean är inte död. Hur hanterade du din farsas död?”
”Hur vet vi att det var pappa som dog?”
”Säg inte att du tror på den där Shen Xorn och hans tjafs,” muttrade Wolverine.
”Nej det gör jag inte. Men Logan, hur förklarar du att Avengers såg Magneto hämta Scarlet Witch och försvinna med henne?” frågade Polaris och höjde på ena ögonbrynet.
”Efter några veckor med New Avengers så kan jag säga att Captain America och Iron Man kanske inte visste vad dom såg. Dom kanske inte är helt säkra själva på vad dom såg,”
”Jag tror inte att Magneto, Erik Magnus Lehnsherr är död,” sade Polaris och tittade på Wolverine.
”Är han inte död så lär jag döda honom igen. Jag ska döda honom tills han dör kan man säga,”
”Varför detta hat?” frågade Polaris.
”Därför att Erik Magnus Lehnsherr slet ut mitt adamantium skelett och det dödade mig nästan. Han skickade ut mig och Jean i rymden, mot solen och jag tvingades se på när Jean dränktes i smärta,” sade Wolverine. ”Lever han så svär jag på att jag ska döda honom och spotta på hans grav. Fattar du inte, den smärta han har orsakat oss i X-Men. Det är så att det räcker att bli över.”
”Logan, Lorna. Hoppa ombord!” ropade Havok ombord på X-Wing. Wolverine och Polaris klev ombord och satte sig ned i sätena.
”Vi får ta den här diskussionen när allt är över,” sade Wolverine och tände en cigarr.
”Allvarligt talat, måste du röka nu Logan?” frågade Cannonball bredvid honom.
”Ja, allvarligt talat. Det måste jag,”
”Snälla använd luftkonditioneringen,”
”Snälla Sam, sköt dig själv,” muttrade Wolverine och stängde ögonen. Cannonball vände sig om mot sin syster Paige/Husk.
”Fattar du hur han kan sova samtidigt som han röker?” frågade Cannonball. Husk log tillbaks mot honom.
”Nej det kan jag inte,” svarade hon. Cannonball var på väg att vända sig tillbaka då Husk fortsatta prata. ”Jag vet vad du tycker.”
”Vadå?”
”Om mig och Warren. Om vår förlovning,” sade Husk.
”Jag stöttar dig i allt syrran. Så länge du inte klär upp dig som ett fnask som du gjorde förra året så är allt okej,” muttrade Cannonball och log. Husk blev tyst och hade på något sätt ett nöjt leende på läpparna.


Ovanför Salem Center
”Är vi framme snart, Stormy?” frågade Gambit från sin plats.
”Alldeles strax. Vad är det som händer, är vi i Indien eller?” svarade Storm.
Nightcrawler som satt bredvid Storm i förarsätet tittade mot henne och sade:
”Vi får in kontakter från ett hus utanför Salem Center, det är Stepford Cuckoos,”
”Det måste betyda att eleverna är i säkerhet,” sade Storm och såg att Xavier Institute började uppenbara sig. ”Alldeles strax. Alldeles strax. Var beredda där bak.”
”Jag känner mig inte så beredd men okej,” muttrade Rogue som vaknat plötsligt upp från sin tillfälliga svimning.
”Du ska vara kvar här, Rogue,” sade Storm.
”Åh, var är Wolverine när man behöver honom,” stönade hon.
”Du ska få vara med och slåss du med ska du se, cherie,” sade Gambit och kysste Rogue snabbt på pannan.
”Kan du inte pussa mig längre nästa gång. Jag vill känna mig kraftfull,”
”Du ska inte stjäla några krafter från mig inte,” muttrade Gambit och log.
”Kom igen,”
”Nej,”
”Fokus där bak,” muttrade Storm. Plötsligt så exploderade högra vingen på Blackbird. Planet började skaka och hoppa.
”Inte igen!” skrek Iceman. Storm och Nightcrawler kämpade för att få kontroll på Blackbird. Planet svängde och hamnade upp och ned i luften. Sedan vände planet sig igen. Magen vände sig på de flesta i planet.
”Spy inte!” vrålade Storm.
”Snälla gör inte så igen,” skrek Rogue.
”Vi kommer att krascha!” sade Storm och kämpade med spakarna. Blackbird skulle krascha rakt in i Xavier Institute om de höll denna fart och denna kurs.
”Mein Gott, institutet!” skrek Nightcrawler och pekade. De närmade sig fort. Storm drog i spakarna för att få mer höjd. Iceman kopplade loss sig och öppnade dörren ut.
”Vad i helvete sysslar du med, Bobby!” vrålade Gambit. Iceman hoppade ut och gjorde en isbana ned mot marken så han landade tryckt. Storm tittade bak.
”Förbannade förrädare,” skrek hon efter honom i panik och vände sig fram igen. Hon drog det hårdaste hon kunde i spaken för höjdkontrollen. Sedan koncentrerade hon sig med sina krafter och försökte bilda en stark vind som skulle kunna lyfte Blackbird. Det gick knappt med de höjdes fort. Men de skulle fortfarande krascha in i institutet riktigt rejält.
”Kom igen då, schnell!” vrålade Nightcrawler. Då så kändes det som att de började få mer höjd igen. De började stiga rejält. Men det räckte inte. Helt plötsligt så kraschade framsidan utav Blackbird rakt in i den högsta toppen utav taket. Farkosten flög rakt igenom den högsta sektionen utav byggnaden och fortsatte med eld runt omkring sig ut i skogarna. Blackbird kraschade hårt in i skogarna och skrämde upp en massa djur. Rådjur, harar massa djur sprang omkring medan kraschen började starta en skogsbrand. Men moln började flockas och ett regn började falla. Storm haltade ut ur Blackbird och kontrollerade så att all eld slocknade. Mycket rök steg från kraschplatsen. Storms dräkt var mer skadad än förut och såg nästan helt söndertrasad ut. Rogue, Gambit, Marvel Girl och Nightcrawler stapplade ut ur vraket och såg lamslagna ut.
”Nåja, vi överlevde i alla fall,” muttrade Marvel Girl och såg sig runt på sina kamrater. Oljud hördes från institutet.
”Vi måste dit fort. Rogue, orkar du flyga?” frågade Storm mellan de tunga andetagen.
”Alltid redo, ’Ro,” muttrade hon tungt.
”Du tar Gambit. Jag tar Rachel och Nightcrawler,”
”Fint,”


Xavier Institute
Iceman kände sig osäker. Storm skulle hata honom hädanefter, det var ju ett bra tecken, tänkte han. Han rörde sig sakta mot skolan. Synen när Blackbird kraschade rakt igenom observatorietornet på byggnaden var otrolig. Glassplitter och tegelstenar låg överallt på gräsmattan. Han var snart framme, det hände någonting innanför skolans väggar. Någonting hemskt, Iceman kände det på sig. Han undrade var Polaris var, vad hon gjorde. Han behövde henne nu. Iceman började jogga sakta mot skolan och kom in på grunderna. Sakta gick han förbi Phoenix statyn som stod mitt på skolgården. Han blev chockad när han såg hur mycket utav frontväggen som blivit förstörd.
”Fan i helvete,” Iceman började springa in i skolan och såg hur fyra tegelväggar bildade ett litet eget rum på ett onaturligt sätt. Iceman sprang fram och började banka på teglet.
”Hallå, är det nån där!” skrek han. En mörk och djup röst hördes:
”Kavalleriet kommer,”
Sedan exploderade tegelstensväggen. Iceman flög baklänges och landade hårt på golvet. Han såg Warning stå upp rakt och han såg nästan läskigt kraftfull ut. Ett lila moln täckte Colossus, Shadowcat, Cyclops, Emma Frost, Wolfsbane och Beast. Det såg ut som de var avsvimmade och att de inte hade användning för sina krafter. Iceman ställde sig snabbt upp och stirrade Warning i ögonen. Warning log och muttrade:
”Allt väl?”
Iceman svarade inte utan sköt en skur av is mot Warning som knappt blev påverkad. Warning kontrade med en telekinetisk tryckvåg som gjorde att Iceman flög ännu längre bak. Han förstod inte hur Warning kunde vara så mäktig. Warning tycktes ha alla krafter som kunde gå att ha och verkade oövervinnlig. Eftersom han var mer koncentrerad på Iceman än på de andra han kidnappat så tappade Warning fokus och det lila molnet försvann. Iceman bad att dom skulle vakna upp. Warning fortsatte att närma sig honom och tog tag om hans hals.
”Ispojke, jag har mött dig förut. Lär du dig inte att lilla du inte kan besegra mig,” sade han.
”Jag vet. Men det var värt ett försök i alla fall,” svarade Iceman och slog till Warning i ansiktet med sin stenhårda isnäve. Warning släppte honom och vände sig om. En röd energistråle träffade honom i bröstet. Cyclops stod upp och pekade på honom.
”Ge dig,”
”Patetiska kräk” vrålade Warning. Golvet under honom lyste upp och på nåt sätt smälte. Sakta så fördes Warning nedåt.
”Vi måste ta honom,” muttrade Cyclops och sprang fram till hålet.
”Da, jag tar honom,” sade Colossus och sprang fram han också. Colossus hoppade ned. Scott Summers såg sig om.
”Är du okej, Iceman?” frågade Scott.
”Ja,”
”Bra, du, jag och Kitty hoppar efter,” sade Scott och hoppade ned i hålet han också. Iceman tog Kitty i handen och hoppade.

De föll under en lång tid. En tid som kändes som evigheter. Tillslut så landade Kitty och Iceman hårt i en slags jordhög. De var djupt ner under institutet. Längre ned än källarutrymmet där Krisrummet, Danger Room och allt annat som hjälpte deras X-Men verksamhet fanns.
”Vart är vi?” frågade Kitty och hostade utav dammet. Oljud hördes i mörkret som omringade dem. Men på nåt sätt såg de ett slags lila sken i fjärran.
”Vi måste vara långt ned under institutet. Kom igen,” sade Iceman och de både sprang mot det lila skenet. Det var ett stort rum, ett stort underjordiskt rum som såg antikt ut. Colossus kämpade med att försöka slå ned Warning men det gick inte så lätt. Warning sköt lila energistrålar som träffade Colossus gång på gång. Till slut så orkade inte Colossus stå emot längre utan kollapsade på stengolvet.
”Peter!” skrek Kitty och hon och Iceman sprang mot stridsplatsen. Cyclops började skicka en massa koncentrerade energistrålar mot Warning som bara skrattade åt den vad han tyckte vara en patetisk åtgärd. Kitty kollapsade bredvid Colossus och smekte hans kind.
”Kom igen, Peter. Vakna,” sade hon upprört och tittade upp. Iceman och Cyclops försökte hålla Warning upptagen. Sedan såg hon en slags lila ädelsten ligga på ett stenaltare som stod i bortre änden utav rummet. Kan det vara den Warning är ute efter?
”Sluta försök besegra mig utan besegra mig rakt av istället!” vrålade Warning och lade armarna mot bröstet och laddade upp sin kropp med energi. Hela hans kropp började lysa utav kraftladdningen. Sedan sköt han den kraftfullaste energistråle Kitty Pryde någonsin sett.


Ovanför
Storm, Rachel, Nightcrawler, Gambit och Rogue hade anlänt och kollade med Emma Frost för att se ifall hon var okej.
”Dom hoppade ner i hålet där. Warning bara sjönk ned igenom golvet,” sade Emma. Plötsligt skakade marken till och ett lila ljus sköts upp ur hålet.
”Herregud. Kurt. Du följer med mig,” sade Storm.
”Jag följer också med. Mannen jag älskar är där nere,” sade Emma upprört.
”Okej, kom igen,” gruppen hoppade ned.
Rogue och Gambit stapplade fram till Beast som låg ner med ansiktet nedåt.
”Hank?” frågade Rachel och vände på honom. ”Herregud!” Beast var tillbaka i sin apform. Den kattlika formen Beast hade haft i nästan två år var borta.

***

Emma skrek av fasa. Hon kollapsade ner på stengolvet i den hemliga kammaren. Den chockerande synen började få henne att vråla. Vråla av sorg. Storm och Nightcrawler stod bakom henne, chockade.

Scott Summers alias Cyclops. Ledare för X-Men och rektor på Xavier Institute låg på stengolvet. Han låg ner med ett enormt hål i bröstkorgen. Blod forsade ut över golvet. Scott Summers var död.

Edited by Robban, 17 December 2005 - 13:38.

[Robban]

Jag är väldigt ledsen att säga det men jag måste meddela att det inte blir någon fortsättning på X-Men: Homecoming. Jag har varken tid eller energi kvar att lägga ned på denna. Men skulle någon vilja fortsätta på den så är det fritt fram, den är ju open-ended. Men jag är ledsen att det inte blir någon fortsättning, men jag orkar som sagt inte skriva något mer på denna.

[Hofling]

Men fan då... Du väljer verkligen ett perfekt tillfälle att sluta

Kermit! Fortsätt!