23 replies to this topic

[SwedishSuperhero]

På den här tråden kommer ni att få läsa små berättelser jag baserat på en av mina favoritserier på tv: Dead Like Me, även känd som Mitt Liv Som Död. Troligen kommer den första berättelsen att postas inom en snar framtid.

Skälet till att jag valt detta som mitt nästa fan-fiction-projekt är främst att jag älskar Ellen Muth... öh, jag menar Mitt Liv Som Död och överväger att köpa första säsongen på dvd. Dessutom upplevde jag en viss press när jag skrev min förra berättelse Spider-Man: Gothams Beskyddare för att jag hela tiden kände att jag måste få ut nästa kapitel så fort som möjligt, vilket jag misstänker kan ha lett till att den inte blev så bra som jag hade hoppats. Genom att istället skriva fristående historier utan sammanhang tror jag att det kommer underlätta mitt skrivande, vilket förhoppningsvis gör alla glada och nöjda.

Så stay tuned, den första delen av denna serie kan komma när ni minst anar det.

[Marie Morot]

Ser fram emot detta SSH!

[SwedishSuperhero]

Here it is, den allra första delen av Dead Like Me: Inget Varar För Evigt, egenhändigt komponerad av Dan Sjöström, aka SwedishSuperhero.

Och så börjar vi förstås traditionsenligt med ett rytande från MGM-lejonet:
GRRROOOAAARRR!!!



BYE, BYE BUNDY
[En crossover med 'Våra Värsta År']


Chicago
10 juni, 1997

Daisy gick in på New Market Mall och tittade på post-it-lappen hon hade fått tidigare samma morgon. Som så många gånger tidigare var hon irriterad över den dåliga handstil som ledaren i hennes lieman-grupp hade gjort sig känd förr. Det var knappt så det gick att se om han hade skrivit R. Bundy eller A. Bundy. Hon kände en lättnad över att se ett informationsbås i mitten av entrén.

"Ursäkta mig", frågade hon. "Vet ni om det är någon här med efternamnet Bundy som jobbar här?"

"Det skulle i så fall vara losern som jobbar på Gary´s Shoes", svarade informatören. "Han är där uppe nu. Men vad vill du honom för nånting?"

"Spelar det någon roll?", undrade Daisy.

"Nej då, det är bara det att jag inte kan förstå varför en kvinna som du skulle vilja ha med honom att göra."

"Tack för upplysningen", sa Daisy och gick iväg, något förvånad över vad hon fick höra.

"Men vänta, vill du inte veta var affären ligger?", frågade mannen i info-båset.

Men Daisy behövde inte veta, hon kunde praktiskt taget lukta sig till en skoaffär. Hon hade ju trots allt besökt sådana ända sedan början av seklet. Det tog bara ett ögonblick för henne att hitta till Gary´s Shoes. Där inne fick hon se en medelålders man som av hållningen att döma såg ut att hata det han höll på med. Inte undra på, med tanke på att han just höll på att betjäna en något överviktig och väldigt butter kvinna.

"Försiktigt, det klämmer åt i tårna!", skränade kvinnan när skoförsäljaren försökte trä på en sko över hennes ena fot.

"Damen, även om ni så satte era fötter i ett par livbåtar skulle det ändå bli trångt för tårna", sa mannen med en väldigt tung, suckande röst.

Kvinnan ryckte åt sig sin handväska och stormade ursinnigt ut ur butiken. Daisy hoppade skrämt undan och glömde för ett ögonblick att hon var lieman.

"Snyggt jobbat, Al", muttrade en annan expedit åt den förste. "Ett tag var jag faktiskt orolig att hon skulle köpa ett par skor."

"I morse var jag orolig att min fru skulle ligga kvar i sängen när jag vaknade", svarade Al likgiltigt. "Tyvärr gjorde hon det."

Under hennes knappa 60 år som lieman hade Daisy aldrig varit med om någon så uppgiven. När hon fick en glimt av hans blick var det så att hon undrade om han inte redan hade dött. Men hursomhelst hade hon ett jobb att sköta, så hon gick fram till Al för att få hans uppmärksamhet. Trots tomheten i hans ögon sken han upp en aning när han fick syn på henne.

"Vad kan jag göra för er då, fröken?", frågade han med en nästan tillgjord artigthet.

"Jag hoppades att ni hade några platåskor, gärna i någon somrig färg."

"Jag ska se vad vi har."

Hur mycket Al än ogillade sitt arbete var han väldigt kunnig på området och det tog inte lång stund för honom att leta reda på ett par skor som uppfyllde Daisys önskemål. Hon provgick i dem och kände att de satt alldeles perfekt.

"Precis rätt storlek!", sa Daisy nöjt. "Och jag som inte ens talade om vilken jag hade."

"Tja", svarade Al skrytigt, "Har man jobbat med det här så länge som jag har kan man till slut lista ut folks skostorlekar bara genom att titta riktigt länge på deras fötter."

Daisy störde sig en aning på det sista Al sa, men lyckades hålla masken.

"Tack ska ni ha, mr..."

"Bundy. Al Bundy."

Daisy var precis på väg att lägga handen på Als arm, när hon tog en snabb titt på sin post-it. Då upptäckte hon till sin fasa att den angivna platsen var parkeringen utanför och att ETD´n var kl. 16:15, vilket var en timme senare än hon hade trott. Hon drog snabbt undan handen. Al tittade först förvånat på sin arm, där den välsvarvade kvinnohanden lyste med sin frånvaro, men ryckte bara på axlarna som att han inte var särskilt förvånad. Daisy betalade för skorna och gick sin väg, upprörd över att hon nästan klantade till det med sin skördning.

"Jävla Donald...", fräste hon på väg ut.

"Wow", sa Als kollega. "En vacker tjej som kommer in i ditt liv och bara försvinner efter ett par minuter. Det har säkert aldrig hänt dig förut."

"Men håll käft!", grymtade Al.


En timme senare

Al hade slutat för dagen och skulle just sätta sig i sin bil ute på parkeringsplatsen, när han hörde någon ropa efter honom.

"Hej, Al!", ropade Daisy som kom efter.

"Öööh... Hej igen, miss..."

"Daisy. Daisy Adair. Jag ville bara återigen säga tack för hjälpen med att hitta de där skorna åt mig."

"Äsch, det var bara mitt jobb", sa Al, varpå den obehagliga bitterheten kom tillbaka i hans ansikte.

"Men verkligen, jag önskar alla skoförsäljare var lika skickliga som du."

Hon visste att hon överdrev, men det var inget ovanligt i hennes jobb. Dock skämdes hon som skådespelerska över att behöva ta till sådana desperara åtgärder. Hon la handen på Als arm som hon hade planerat tidigare och strök den varsamt nerför hans skjortärm. Al höjde en smula på ögonbrynen innan han återgick till sitt vanliga buttra ansiktsuttryck.

"Det var hemskt vänligt av er, men nu måste jag åka hem till min...", Al tog ett djupt andetag som om han hade svårt att säga det sista ordet. "...familj."

"Ta väl hand om er", sa Daisy och gick.

Al var på väg att starta bilen när han hörde ett besynnerligt dunkande inifrån motorhuven. Han bestämde sig för att inte bry sig om det, ovetande om att det var en gravling som ställde till med oreda i motorn. Inte för att det behövdes. Als Dodge -74 var inte den mest utskrattade bilen i grannskapet för intet, något som Al gjorde sitt bästa för att förtränga. Just som han körde ut på vägen dog motorn, varpå bilen tvärstannade

"Åååh, toppen!", stönade Al och dunkade näven i ratten. "Precis vad jag behövde! Nu kan ingenting bli vä..." Innan han hann blinka körde en lastbil rakt in i Dodgen som blev fullkomligt mosad, dess ägare likaså. Lösgjord från sin kropp stod Al och betraktade ödeläggelsen. "Jag och min stora käft", suckade han.

"Saker blir inte alltid som man tänkt sig", sa Daisy, som nu stod bredvid honom.

"Jag hade en känsla av att den där bilen skulle bli min död", sa Al. "Fast mitt jobb hann så klart före, och min fru före det."

Daisy kunde inte låta bli att känna en smula av medlidande för Al, eller åtminstone för hans familj.

"Hon och barnen kommer säkert att sakna dig väldigt mycket."

"Säkert...!", skrockade Al till Daisys förvåning. "Men vänta lite. Om jag nu är död... För det är väl det jag är?"

"Så död man kan bli", bekräftade Daisy.

"Då betyder det alltså att jag aldrig kommer få komma hem till mitt hus igen? Aldrig mer se mina barn? Aldrig mer få träffa min... fru?"

"Jag är rädd för det."

Ett nästintill vansinnigt flin spred sig över Als ansikte. Det som började som ett halvdämpat fniss växte sig allt starkare och slutade som ett gapskratt.

"Vem skrattar nu då, Peg?", sa Al och satte överlägset händerna i byxfickorna. "Få se nu hur du ska kunna betala för dina kläder, ditt smink, alla chokladaskar och tv-licensen? Försök att se på Oprah nu, va! Ha ha ha! Mina värsta år är äntligen över!"

Att se Al Bundy så lycklig över sin egen bortgång gjorde Daisy minst sagt ställd. Faktum var att hon föredrog honom som han var innan, även om han inte var en vacker syn då heller. Men det var förstås inget hon kunde ändra på. Vart han än var på väg var det bortom hennes befogenhet och en dags arbete var fullbordat.

När Daisy tänkte tillbaka på händelsen med post-it-lappen insåg hon hur trött hon var på Chicago. Eller rättare sagt på Donald och hans ständiga "Kalle och Kajsa Anka"-skämt, sitt velande och hans usla handstil. För att inte nämna det faktum att han hade valt ut The Nudie Bar som mötesplats för liemännen. Hur han kunde bli gruppledare var bortom hennes förstånd. Det var inte en sekund för tidigt att lämna staden. Som tur var hade hon hört att en lieman i New York hade fyllt upp sin kvot och kommit till himlen. Ingen hade hittills gjort anspråk på platsen han hade lämnat efter sig, dessutom hade de redan åtta liemän i Chicago, vilket var mer än tillräckligt. Som hon såg det, var bara att packa väskorna och beställa en flygbiljett. Hon visste att Donald inte skulle tycka om att hon åkte, men det sket hon fullständigt i.

[Hofling]

Coolt. Keep 'em coming

[SwedishSuperhero]

Kul att du gillade det, Hofling. Hoppas nästa blir lika uppskattad.


GOTHBUSTER
[En berättelse där George aldrig dog]


Hemma hos familjen Lass
3 Oktober, 2004

George klev in i sitt gamla hus. Även fast hon hade bott i en egen lägenhet sedan mer än ett år tillbaka brukade hon då och då titta in hos sin familj efter jobbet.

"Hallå, är det nån hemma?", ropade hon.

"Hej George, hur har det gått?", frågade Joy som precis klev ut från köket.

"Jämna plågor", sa George. "Fast jag börjar misstänka att Delores inte hatar mig lika mycket som förut."

"Hon vill nog bara ditt eget bästa", hävdade Joy. "Ibland kan folk vara hård mot en för att de bryr sig om en."

Toppen, jag är Delores Herbigs bitch., tänkte George. "Var är Reggie, förresten? Säg inte att hon är och repar med orkestern?"

"Gud, nej!", stönade Joy, då hon blev påmind om när hon tvingade Reggie att gå med i skolans marschorkester. "Hon är på sitt rum, med en kompis."

"En kompis?", frågade George, positivt överraskad. "Vår Reggie? Den lilla tjejen med hängselbyxor och glasögon?"

"Jag tror faktiskt att hennes vän håller på att ge henne en makeover."

Wow, det här måste jag se. "Om du vill kan jag gå upp och kolla till dem om du vill", föreslog George.

"Bra, då kan du kanske ta med det här till dem?", sa Joy och räckte över en bricka med förfriskningar som hon förberett åt Reggie med gäst.

Ser jag ut som ett jävla hembiträde?! George tog motvilligt emot brickan. "Visst mamma, inga problem."

George gick uppför trappen till övervåningen och fram till Reggies rumsdörr där hon knackade på.

"Vem är det?", hörde George sin syster fråga grinigt inifrån.

"Roomservice!", ropade George.

George hörde en suck och kunde i sitt huvud se Reggie himla med ögonen. Dörren öppnades och George fick se henne utan glasögon, sminkad och med en annan hårstil. Inne i rummet på en stol satt kompisen,
en jämnårig flicka som var betydligt mer sminkad och helt klädd i svart.

Är det Halloween redan?, undrade George för sig själv och försökte att inte se alltför chockad ut. "Mamma skickade upp mig med lite fika åt er."

"Bra, jag är utsvulten!", utbrast Reggies vän och tog för sig av det som var upplagt på brickan.

George tittade på flickan och tyckte sig se ett bekant ansikte bakom det kolsvarta håret och det likbleka sminket.

"Har inte vi setts förut?"

"Känner du inte igen mig, George? Det är jag, Sandy Simmons."

"Ja, självklart! Hur mår din morbror Gene?"

"George!!", fräste Reggie sammanbitet.

"Jösses, jag skojade ju bara!"

"Det var faktiskt nästan roligt", skrattade Sandy torrt. "Fast numera heter jag Raven", tillade hon med en överspelad ton. "Reggie har också ett nytt namn nu."

"Vad heter hon då, Wednesday Addams?"

"Nej, jag heter Spider!", sa Reggie, numer känd som Spider, och spände ögonen i George.

"Okej då, Spider! Uuursäkta!" Det är bäst jag går härifrån innan Reggie spöar upp mig.

George gick ut i hallen, när hon hörde flickorna prata med varandra i rummet och kunde inte undgå att höra dem.

"Förlåt Raven, George kan vara så jädra pinsam ibland!"

"Ingen fara, hon är i alla fall inte som min syrra, ordföranden i 'Min-skit-stinker-inte'-klubben", sa Raven. "Men vilka jävla kläder, jag slår vad om att hon jobbar på nåt mossigt kontor!"

Jaså du? Vänta tills du får stå bakom en disk med en fånig hatt och sälja hamburgare! Goth-snobb!


Senare samma kväll

Reggie hade lyckats övertala Joy att låta henne bjuda in några av Ravens vänner till en fest hos dem. George tog på sig jobbet att övervaka dem. Dels för att låta Joy få hitta på något för en gångs skull, men mest för att hon var orolig för Reggie och hennes nya sällskap. George kom precis ner från övervåningen när hon hörde gästerna mässa inifrån vardagsrummet.

"Lätt som en fjäder, styv som en planka... Lätt som en fjäder, styv som en planka..."

"Nåt säger mig att det inte är aerobics de håller på med där inne", sa George till Joy.

"Tack för att du ser efter flickorna åt mig, George", sa Joy, som just hade klätt upp sig för en utekväll.

"Ingen fara, mamma. Kul att du går ut, jag kan inte minnas när du gjorde det sist. Du ser jättesnygg ut. Hade du tänkt gå själv, eller..?"

"Nej, jag har faktiskt stämt träff med Angelo."

"Nääheeej! Han som äger lägenheten du tittade på? Heja morsan!" George puttade lekfullt till Joy i axeln med ena näven. "Hoppas ni får det trevligt. Glöm bara inte bort att använda kondom."

"George!" Joy rodnade till och hennes ögon blev stora som tefat.

"Vadå, det är faktiskt väldigt viktigt att skydda sig!"

"Men vad håller du på med?!", skällde Reggie som kom in i köket. Nu hade hon blivit ännu mer utspökad än hon var tidigare, lika mycket som de andra gotherna.

Herrejävlar, var finns vitlöken och korsen när man behöver dem? George bet ihop läppen för att den tanken inte skulle slinka ut genom munnen. "Ööh... Jag är här för att sitta barnv... Jag menar hålla ett öga på er under festen."

"Men då kan kan du inte vara klädd så där!"

"För din information, så är det så här jag är klädd när jag jobbar på det där moss, öh... Happy Time", sa George, farligt nära att avslöja att hon hade tjuvlyssnat tidigare.

"Om du ska vara här får du ha på dig nåt annat. Svart ska det vara."

"Svart, va? Hmmm..."


30 minuter och ett klädbyte senare...

"Var du tvungen att ta på dig det där?", viskade Reggie skamset till George.

"Du sa ju svart", menade George. "Dessutom trodde jag att dina vänner skulle gilla det."

George satt med de andra i en cirkel i vardagsrummet, under dunkel belysning med tända stearinljus. Hon hade tagit på sig en gammal Halloween-utstyrsel. Med en plastlie i handen och iförd en svart kåpa var hon utklädd till Liemannen. Av någon anledning som hon själv inte kunde komma på kändes den utstyrseln väldigt naturlig för henne.

"Det är väl okej, antar jag", sa Raven ostadigt. "Det passar rätt bra ihop med temat på festen."

"Schysst", sa George och blåste ut en tuggummi-bubbla ur munnen.

"Men du kan väl inte tugga bubbelgum med körsbärssmak under ett gothparty!", klagade Reggie.

"Det är inte körsbär, det är grisblod", påstod George.

Ett smått fnitter spred sig i cirkeln, vilket irriterade Raven och generade Reggie. Det blev snabbt tyst när Raven gav en vass blick åt de som skrattade.

"Ookej, vi börjar väl leken då...", sa Raven och vände sig till en av de andra goth-flickorna. "Tabitha?"

"Aspirin-överdos", svarade Tabitha.

"Tråkigt!", fnös Raven.

"Okej...", sa Tabitha och tänkte efter. "Kokande olja... nej, kokande syra!"

"Det var bättre!", flinade Raven.

Sedan fortsatte de andra tjejerna.

"Elektrifiering."

"Halshuggning."

"Hudflängning", sa Raven.

"Karpaltunnelsyndrom", sa ytterligare en.

"Vad är det?", frågade Raven.

"Det ska vara riktigt allvarligt, har jag hört."

"När jag var elva år brukade vi diskutera vilka som var tuffast, Ninja Turtles eller Power Rangers", tänkte George. "Nu är det dödsorsaker som gäller. Fantastiskt."

"George?", sa Raven.

"Hmmm, jag tror... Professorn, i biblioteket, med en pistol."

"Är inte det Cluedo?", sa en av de andra.

"Nej, jag tror faktiskt att jag en dag kommer att bli mördad av en professor i ett bibliotek med en pistol", sa George, varpå ytterligare en fnitterattack utlöstes för att snabbt ebba ut.

"Nu är det din tur, Spider", sa Raven och vände sig till Reggie.

Reggie tänkte efter en stund, tills hon sa:

"Överkörd av en full student i en amfi-teater på campus."

George kunde inte tro sina öron. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Hon reste sig upp och vred upp dimmerljuset i vardagsrummet.

"Ledsen flickor, men den här festen är över. Dags för er att gå hem."

"Men George, min mamma kan inte komma och hämta mig förrän om en timme!", klagade Raven.

"Flyg hem på din kvast, då!" George stönade. "Strunt samma, jag ringer efter en taxi åt er. Förresten, ni vill inte veta vad det där sminket gör med er hy. Har ni sett 'Cabin Fever'? Riktigt så illa är det inte, men ganska nära."

Besviket lämnade de unga goth-tjejerna huset. Reggie var ursinnig på George.

"Vänta tills mamma får höra att du förstörde min fest!"

"Du ska vara jävligt glad att hon inte behövde höra det du just sa! Pappas död är ingen lek!"

"Jag önskar att du var död!", mullrade Reggie och gick sin väg.

Jaha, det här gick ju riktigt jävla bra...

[SwedishSuperhero]

MAUDESEND
[En berättelse om vem som skördade Maude Flanders i Simpsons]


Der Waffle Haus, Seattle
Dagen före

"Vänta ett tag... Springfield?" Mason gnuggade ögonen för att vara säker på att han inte läste sin lapp fel.

"Just precis", nickade Rube.

"Det är ju en stad, visst?", menade Mason. "Som inte är Seattle."

"För en gångs skull fattar du snabbt", mumlade Roxy.

"Jag vet ju fan inte ens vilken delstat det är!", utbrast Mason.

"Den här", sa Rube och höll fram en sida ur en kartbok som han hade med sig.

"Okej...", sa Mason efter en snabb granskning. "Men varför ska jag just dit?"

"Därför att de inte har några egna liemän där", förklarade Rube. "De senaste 10 åren har de inte haft fler dödsfall än man kan räkna på ena handen."

"En stad full av levande människor", sa Mason. "Ganska dött för en lieman, med andra ord. Och då är det förstås jag som får det skitjobbet."

"Jag har redan bokat en biljett åt dig, bussen går kl. 14 i eftermiddag." Rube räckte över en bussbiljett åt Mason.

"Buss, fy faan!", stönade Mason och roffade surt åt sig biljetten.

"Ska bli jävligt skönt att få slippa honom ett tag", sa Roxy.

"Så sant, fast då blir det desto mer jobb för oss eftersom det bara blir vi tre", påpekade Rube. "Skulle vara skönt om vi fick åtminstone en lieman till, men såna faller ju inte precis ner från himlen. Nödvändigtvis."

"Jag får sticka hem och börja packa", sa Mason och reste sig från bordet för att gå.

"Du Mason, innan du sticker kan jag väl få ta en bild på dig?", sa Betty och höll upp sin polaroidkamera. "Ifall du skulle råka bli kvar där?"

"Hoppas inte för mycket, raring", fnös Roxy.

"Tja, eftersom du ber så snällt, min sköna", log Mason och började posera.

"Glada tankar!", sa Betty glatt och tog ett foto.


Springfield
Sent, samma kväll

Mason klev av bussen efter en evighet av kvav luft, åksjuka och dålig sömn. Han stapplade ut på busshållsplatsen och föll ner på knä.

"Åh, tack gode jävla gud att jag är framme!", utbrast han och började kyssa asfalten, men började sedan spotta ut gruset och smutsvattnet han fick i munnen. "Tvi, det där var ju fan vidrigt!"

"Haa-haa!", skrattade en pojke med halvlångt, brunt hår och ljusblå jeansväst som stod och pekade på honom. "Du hånglade med trottoaren!"

"Du, den är i alla fall mycket snyggare än du!", fnös Mason. "Förresten, grabben, vet du nåt bra ställe där man kan snatta?"

"Pröva Kwik-E-Mart", svarade pojken.

Mason följde rådet och begav sig till den kvällsöppna närbutiken, där han stoppade fickorna fulla med det han kände för. När han sneglade för att se om indiern som stod bakom kassan märkte något, fick han se en man med en orm tatuerad på armen och med ett hagelgevär i händerna, som han siktade mot det stackars biträdet. Mason tittade på sin post-it för att kolla om det kunde vara hans skörd. Han tvivlade på att mannen vid kassan hette M. Flanders. När det gällde rånaren däremot var han inte lika säker. För att ta reda på detta steg han försiktigt fram till rånaren.

"Ursäkta..." sa han till den beväpnade mannen och knackade han på axeln. "Du råkar inte heta Flanders?"

"Mäh!", grymtade rånaren. "Skulle jag vara Ned Flanders, den där snorkige, glasögonprydde Jesus-älskaren? Jag har aldrig blivit så..." Han suckade och sänkte geväret. "Nej, jag orkar inte. Jag skiter i det här..."

Rånaren lämnade butiken uppgivet. Mason tittade igen på lappen och såg nu att varken platsen eller tiden stämde.

"Tack så hemskt mycket, min kära oborstade, engelske främling!", jublade biträdet glatt. "Ni räddade just min butik från att rånas och åtta barn från att bli faderlösa! Hur kan jag nånsin tacka er?"

"Du kan ju alltid ge mig tio sekunders försprång när jag smiter med allt jag inte har betalat för", föreslog Mason.

"Om ni insisterar, så..." Efter att Mason sprang ut, plockade upp sin väska som han lämnat utanför och försvann, började indiern räkna. "Ett.. två... tre... fyra... fem... sex... sju... åtta... nio... tio... Hjälp! Polis! Jag har blivit bestulen! Snatteri! Vem som helst, gör nåt!"

Efteråt checkade Mason in på närmsta motell. På rummet gjorde han sig hemmastadd genom att sätta upp sin Sex Pistols-affisch på väggen och lägga upp sin huvudkudde med Union Jack på sängen. Sedan drack han upp ölen och vräkte i sig snacksen han snodde från Kwik-E-Mart. När han hade fyllnat till övervägde han ett besök hos den desperata skollärarinnan som stötte på honom utanför dörren, men innan han hunnit fatta ett beslut tog tröttheten ut sin rätt, varpå han somnade.


Nästa morgon,
13 februari, 2000

Mason vaknade upp, gick på toaletten och tittade sedan lite på tv. Det enda sevärda var en tecknad film om en mus som lemlästade en katt med en rakkniv, följt av ett barnprogram lett av en medioker clown med usla skämt.

"Då så, dags för Mason att göra sig iordning inför dagen", gäspade han. "Vakna: check. Ett besök på herrarnas: check. Personlig hygien..." Han torkade bort en klick dippsås från magen och slickade sig om fingrarna. "Check. Klä på sig..." Han knäppte gylfen på byxorna och drog på sig sin smutsiga tröja. "Check. Då återstår bara en sak på listan: att gå och bli rejält aspackad."

Efter en kort promenad genom Springfields gator hittade han den perfekta platsen för att uträtta sitt ärende: Moe´s Bar. Blicken från den bistre bartendern, som han antog var Moe själv, gjorde honom illa till mods tills han fick dagens första öl serverad. Efter en halvtimme vid bardisken hade han hamnat i en vänskaplig, om än något sluddrig och osammanhängande, konversation med en av stamgästerna.

"...helt jävla sinnessjukt! Blod och hjärnsubstans över hela stället! Splatt, bara! När killen fick se vad som hänt med hans egen skalle spydde han över mina dojor! Nåja, det blev inga fläckar eftersom det bara var en spökspya, men det kändes som att gå genom en lerpöl i flera veckor." Han tog ytterligare en klunk av det lokala ölet. "Herrejösses, det här Duff är ta mig fan rena paradiset!"

"Ööh, jag träffade en engelsman en gång", brölade det andra fyllot. "Kanske det är någon du känner."

"Jaså, vad hette han?"

"Han... öhh.. Jag kommer inte ihåg."

"Jo, honom känner jag. Ett jävla as, det är vad han är."

"Så, herr Buckingham Palace", kväkte Moe ovänligt. "Vad förde dig hit till Springfield?"

"En buss", svarade Mason.

"Väldigt lustigt, Benny Hill", morrade bartendern. "Jag menar, vad gör du här?"

"Jag ska... Ett ögonblick..." Mason tog fram sin post-it. "Jag ska vara på Springfield Speedway. Just det, det är dit jag ska."

"Du får nog skynda dig, det började för bara nån timme sen", meddelade bartendern och pekade på en klocka som hängde på vägen.

"Skit också, bäst jag skyndar mig", flämtade Mason och vinglade iväg från sin barstol.

"Vänta på mig!", ropade fyllot och reste sig upp.

"Du Barney, ska du inte ha en till öl?", frågade bartendern.

"Ja tack, Moe", svarade Barney och satte sig igen.

Mason hittade efter ett långt sökande slutligen fram till det som visade sig vara en racertävling. Han vinglade omkring utanför ingången och råkade knuffa till en och annan människa.

"Förlåt mig, ursäkta, sorry, förlåt", mumlade han då han krockade med ryggen på en äldre man.

"Men vad i hela världen!" Gamlingen vände sig om och stirrade på Mason med sina lömska ögon. "Jaså, en till. Det kvittar hur många utav er dem skickar, Monty Burns blir man inte av med så lätt! Jag finner alltid ett sätt att återvända, alltid!"

"Vänta lite", sa Mason förvirrat. "Vet du vad jag...?"

"Är det något problem, mr Burns?", frågade en man med kort, grått hår, bärandes ett par glasögon och en grön kavaj.

"Nej, Smithers", svarade Burns och pressade diaboliskt ihop sina långa fingrar. "Den här individen skulle just avlägsna sig själv."

Vilket Mason också gjorde. Vem den gamle mannen än var, så sände han kalla kårar uppför hans rygg. Detta ersattes snabbt av en annan känsla i kroppen, närmare bestämt ett kurrande i magen. Det påminde honom om att han inte ätit något på hela dagen. Han fick syn på ett korvstånd och bestämde sig för att stilla sin hunger där.

"Hejsan grabben, kan jag få två... nej tre varmkorvar", bad Mason.

"Vilken tur ni har, sir", sa korvförsäljaren. "Det var bara tre stycken vanliga korvar kvar, resten är fotlånga."

Så fort han fick sina korvar tuggade Mason i sig dem, en bit av varje åt gången.

"Bara fotlånga?", hörde han en besviken kvinnoröst säga vid korvståndet. "Vilken atteli-attans otur, Ned som inte tycker om såna."

Det namnet fick Mason att haja till, eftersom han tyckte att han hade hört det tidigare.

"Beklagar, Maude", svarade korvförsäljaren. "Det är alla vi har."

Mason vände sig om och fick se kvinnan, som lika gärna hade kunnat vara en av hans mors väninnor när han själv var barn. Samma konservativa stil till både kläderna och håret samt den där naivt muntra uppsynen.

"Nåja, jag antar att ingen kommer att dö av en sån här småsak", sa Maude med ett ryck på axlarna.

"Mrs Flanders?", mumlade Mason med mat i munnen, men tillräckligt tydligt för att Maude skulle höra honom.

"Ja? Men hur vet ni mitt namn?"

Mason visste inte riktigt hur han skulle förklara det, utan valde att ignorera frågan.

"Eftersom det var jag som tog de sista vanliga korvarna känner jag mig delvis skyldig till ert problem", ursäktade han sig och räckte fram sina halvätna varmkorvar. "Det skulle glädja mig om ni ville ta emot dem."

Mason höll i alla tre med ena handen medan han strök den andra över Maudes axel för att skörda hennes själ. Den översta korven föll ner på marken och Mason böjde sig ner för att plocka upp den och blåsa bort smutsen från den. "Sådär, som ny."

"Nej, snälla!", flämtade Maude med avsky och höll handen för näsa och mun. "Håll de där spetälske-korvarna borta från mig!"

"Ålrajt, desto mer till mig, då." Mason gick därifrån medan han åt klart sin lunch.

Efter den långa resan till Springfield tyckte inte Mason att det var mer än rätt att han fick se hur Maude skulle dö. Han smög sig in till läktarna och hittade en tom sittplats. Vid sidan av racerbanan stod ett gäng lättklädda tjejer som genast fångade hans intresse. De hade alla varsin luftkanon ur vilka de sköt ihoprullade t-shirts till publiken.

"Skicka hit en till mig, baby, så har du nånting att sova i inatt!", tjoade Mason till cheerleadern i mitten.

Dock blev han överröstad av en överviktig, flintskallig man några rader längre upp. Mason såg förskräckt på hur denne drog av sig sin skjorta och blottade en måltavla som han hade målat på magen.

"Nån borde ringa till kapten Ahab", fnissade Mason för sig själv.

Samtidigt kröp en gravling fram vid den store, högljudde mannens rad och la dit en hårnål framför hans fötter.

"Åh, en hårnål!", utbrast mannen och böjde sig ner för att plocka upp den.

I samma sekund som han gjorde det, flög t-shirten som han skulle ha fångat rakt över hans huvud. Den flög vidare mot Maude som precis hade klivit högst upp på läktarplatsen med en matbricka i händerna. Hon ropade just åt sin man när hon träffades av projektilen och föll skrikande över kanten.

"Den där var ny", kommenterade Mason.

Snabbt efter att hon landade på baksidan bildades en mindre folkhop runt hennes kropp. De blev alla mycket chockade när en läkare gav beskedet att hon var död.

"Herregud, vem kan ha råkat ut för nåt så hemskt!", gnällde Maude skrämt. Hennes själ stod kvar på läktaren där kroppen just hade knuffats bort. Hon böjde sig ner för att se bättre och blev utom sig av förtvivlan när hon såg att det var hon själv. "Åh nej, det kan inte vara sant!"

Bredvid henne stod hennes make Ned med deras barn i famnen, som var otröstliga över att ha förlorat sin mor.

"Mamma är död!", snyftade deras äldste son.

"Snälla pappa, gör så att hon lever igen!", bönade den andra gossen.

"Jag är ledsen Todd, men det... går inte", flämtade Ned. "Hon är säkert redan hos Gud nu."

Maudes ögon började tåras. Hon gick fram till sin familj för att lägga sina armar om dem, men de passerade igenom deras kroppar som luft. Mason kämpade sig uppför trappan för att hämta henne och höll sig extra hårt i ledstången för att inte ramla.

"Pssst", väste han. "Jag är ledsen att behöva säga det, men det är dags för er att gå nu."

"Hur ska jag kunna lämna dem så här?", frågade Maude. "Min man, mina barn. Mina stackars små barn!"

"Lyssna... Jag är inte särskilt bra på sådant här, speciellt inte just nu..." Mason ställde sig upp och försökte att inte titta ner. "Men jag är säker på att saker och ting kommer ordna sig. Kanske inte just nu, men förmodligen om ett par veckor, månader eller år. Din man verkar vara en hyvens snubbe, han kommer säkert ta väl hand om era döttrar."

"Rod och Todd är faktiskt pojkar!", fräste Maude argt.

Mason kisade med sina ögon för att få ett bra fokus på Rod och Todd, vilket var enklare sagt än gjort.

"Ja, nu ser jag! Två pojkar och två flickor, ursäkta mig!"

Maude fick nästan ett utbrott, men var för väluppfostrad för att gräla med någon som bara försökte hjälpa till. Hon tittade en gång till på Ned och pojkarna. Hur mycket det än smärtade henne att se dem så ledsna, hjälpte det henne att inse att det låg något i det den berusade främlingen sa.

"Jag... antar att du har rätt." Hon tittade ner på marken. "Ned är en fantastisk far. Om det är någon som kan uppfostra våra söner väl och ge dem det stöd de behöver, så är det definitivt han." Hon blev tyst en kort sekund, innan hon vände sig till Mason. "Jag är redo. Ta mig till himlen, ängel."

"Faktiskt så är jag ingen ängel", förklarade Mason. "Inte än, i alla fall. Just nu är jag bara lieman."

"Och jag som trodde de bara var påhittade av hedningarna som uppfann Halloween", sa Maude förvånat.

"Vem vet, det kanske de är också", spekulerade Mason.

Ett starkt ljussken uppenbarade sig ifrån ovan. Ett moln som lyste lika starkt som en sol sänkte sig ner och stannade till framför Maude.

"Jag tror det är till dig, mrs Flanders", sa Mason.

Maude klev upp på molnet. Trots att det var så luftigt var det tillräckligt fast för att hon skulle kunna ställa sig på det. Molnet dalade nu tillbaka upp till himlen. Maude vinkade neråt till alla som hon lämnade efter sig.

"Hej då, min älskade Ned. Hej då, Rod och Todd, mamma älskar er jättemycket. Hej då, pastor Lovejoy, beklagar att jag inte kan komma till gudstjänsten på söndag. Hej då, Springfield. Hej..."

Mer kunde inte Mason höra förrän hon helt hade försvunnit. Inte för att det spelade någon roll. Sättet Maude tog farväl på värmde honom mycket i bröstet och han kunde inte minnas när han sist blev så rörd av att se någon gå vidare.

"Det där var så jävla vackert...", snyftade han.

Han torkade bort en tår från ena ögonvrån när han tappade balansen och ramlade okontrollerat nerför trappan.


Tillbaka i Seattle,
Två dagar senare

"Så, hur var Springfield?", frågade Rube.

"Det var inte så tokigt", svarade Mason medan han läste i sin 'Radioactive Man'-tidning. "Jag trivdes där rätt bra, även om det fanns en del knäppa figurer där."

"Kommentarer överflödiga", skrockade Roxy.

"Fast jag längtade förstås efter att få komma hem till mina vanliga knäppisar hela tiden", tillade Mason.

"Tack, vad snäll du är", log Betty smickrat.

"Passa dig, innan jag slår ut tänderna ur din jävla käft", låtsaslog Roxy mindre smickrat.

"Japp, nog är det skönt att vara hemma alltid", suckade Mason belåtet.

[SwedishSuperhero]

REAPING ME SOFTLY
[En berättelse där undertecknad tar ner skylten]


Seattle
19 juni, 2009

"Den här är till dig... till dig... till dig... och till dig."

George och de andra liemännen satt vid sitt vanliga bås på Der Waffle Haus och fick sina post-it-lappar utdelade av Rube. George blev smått förvirrad när hon fick se namnet på sin skörd.

"Rube, varför är det prickar över O´na på min lapp?"

"Det är inte O´n, pyret", svarade Rube. "Det är Ö´n, en bokstav som inte finns i vårt eget alfabet."

"Du vet, som i Mötley Crue", inflikade Mason, som satt och mumsade i sig en blåbärsmuffins.

"Ska jag skörda en marsian, eller?", frågade George.

"En svensk, faktiskt", anmärkte Rube.

"Vad gör en svensk så här långt från Schweiz?", undrade Mason.

"Svenskar kommer inte från Schweiz, din jävla idiot", sa Roxy, medan hon flitigt skar med sina bestick genom sin våffla. "De kommer från Sverige."

"Åååh...", sa Mason. "Är det en tjej? I så fall vill jag nog följa med."

"Jag är ledsen att behöva göra dig besviken, kåtbock, men det är faktiskt en man", sa Rube. "Och för att svara på din tidigare fråga, så är han i USA för att promota en bok som han skrivit."

"På min tid var den enda svenska skådespelaren i Hollywood Greta Garbo", sa Daisy som satt och fingrade lekfullt på sin tekopp. "Nu finns det massor av läckra manliga skådisar därifrån. Stellan Skarsgård är rätt gullig..."

"Jag har läst lite ur den där killens bok", muttrade Roxy och sträckte sig efter honungsflaskan. "Kan inte fatta att det är så många som vill läsa den smörjan. Den är inget bättre än de där tecknade serierna de visar på lördagmorgnar."

"Peter Stormare är lite råare, lite farlig", fortsatte Daisy.

"Men, jag älskar ju tecknade serier!", utbrast Mason och spottade några degiga smulor ur munnen. "De är askul när man rökt på lite."

"Max von Sydow var förstås inte så tokig när han var yngre", tillade Daisy.

"Barnes & Noble, kl. 14:20", läste George från sin lapp. "Det skulle visst vara nån boksignering där, det måste vara han som har den."

"Helt rätt", log Rube. "Signeringen börjar kl 13, så du får se till att ställa dig i kö vid rätt tidpunkt."

"Hallå, är det nån här som lyssnar på mig?", frågade Daisy irriterat.

"Ska ni också gå och få Dan Sjöströms bok signerad?", frågade Kiffany som kom fram till gänget med kaffekannan i högsta hugg.

"Jag ska", sa George och ställde fram sin kaffekopp

"Min brorsdotter älskar den", berättade Kiffany medan hon gav George påtår. "Hon pratar knappt om nåt annat."

"Jag ska nog fan gå och skaffa den där jävla boken!", sa Mason bestämt.

"Du Kiff, får jag fråga en sak?", undrade Daisy. "Är det nån känd svensk du tycker är sexig?"

"Kjell Bergqvist", svarade Kiffany.

"Vem då?", sa Daisy förvånat.

"Han är inte så känd utomlands", förklarade Kiffany. "Jag bodde i Sverige ett par år och då såg jag honom i några polisfilmer på tv."

"Jag får ta och googla honom sen", sa Daisy och tog fram en penna som hon satte mot en servett. "Hur stavas det?"

"K-J-E-L-L B-E-R-G..."


Bokhandeln,
samma eftermiddag

George stod i den långa kön med sitt exemplar famnen. Det enda hon kunde se längst fram var en pyramid uppbyggd av flera ex av samma bok, en banderoll där författarens namn och bokens titel stod skrivna och en enorm rekvisita föreställande en blyertspenna som hängde i taket.

Jag har läst böcker ända sen jag var liten, men aldrig fått någon signerad förut. Jag fattade väl aldrig poängen med det. "Kolla här, den som skrev den här boken har klottrat i den!" Det är inte som att han eller hon kommit hem till ens hus för att skriva sin autograf. Man står bara i kö i en evighet, räcker fram boken, får den påskriven precis som alla andra och sen möts man typ aldrig igen. Enda anledningen till att författarna ens vet vad man heter är för att de måste fråga så de vet vem det är till. Fast tydligen är det en väldigt stor grej för vissa andra. Att låta sin idol bli medveten om ens existens för bara en kort sekund."

"Han skrev på den!", skrek en flicka i tolvårsåldern som just lämnat kön till sina väninnor, varpå de alla skrek och hoppade ivrigt.

Jag som inte ens har läst den här än. Vem vet, den kanske är bra. Mason verkar i alla fall gilla den.

Framför George stod Mason som var i full färd med att läsa sida efter sida. Enda anledningen till att han inte hindrade kön var att George sa till honom varje gång hon märkte att människorna framför honom började röra på sig.

"Okej, dags att röra på sig igen", sa hon och gav Mason en lätt klapp på axeln.

"Hmmm?", mumlade Mason distraherat. "Javisst, förlåt." Han gick fram ett par steg. "Jag kan bara inte slita mig ifrån den här. Trodde aldrig jag skulle säga det, men den här boken är så jävla häftig. I andra kapitlet är det en..."

"Om det är okej med dig, så skulle jag nog helst vilja ta reda på det själv." Vill jag?

"Som du vill, men jag kan tala om för dig att du kommer att älska den."

Jag hade inte ens tänkt på att läsa den. För mig var det bara ännu en skörd. Vad fan är det med dig, George? Du älskar ju böcker! Dessutom ser inte den där killen så värst dum ut. Hon tittade på fotot av författaren på omslagets baksida. Det var först nu hon hade sett hur han såg ut. Han ser inte så svensk ut heller. Inte för att jag riktigt vet hur det är meningen att en svensk ska se ut. Jag trodde förstås inte att varenda en utav dem ser ut som Dolph Lundgren.

Kön blev allt kortare och kortare. George tittade på sin klocka och såg att den var 14:15, bara några minuter innan ETD´n på hennes post-it. Mason hade fortfarande näsan begraven i boken, utan att märka att det hade blivit hans tur.

"Äh, vill du att jag ska skriva på den åt dig?", frågade den unge författaren.

Mason lyfte blicken från den sida han var på och tittade på författaren. "Kan du vänta ett ögonblick, jag ska bara läsa klart..." Han hoppade till när han fattade vem det var han pratade med. "Shit! Du är ju Dan Shoestring!"

"Egentligen ska det vara Sjöström", anmärkte författaren blygt. "Inte för att det spelar nån roll hur man uttalar det."

Mason la fram boken på bordet som Sjöström satt bakom.

"Mason var namnet. Måste bara få säga att din bok rockar fett. Kan inte vänta tills jag får läsa ut den."

"Tack ska du ha, verkligen", sa författaren glatt, medan han antecknade på första sidan. "Det är alltid kul att veta att även vuxna tycker om den, det var precis vad jag ville åstadkomma när jag skrev den."

"Hur länge tog det att skriva den?", frågade Mason.

"Två och ett halvt år." Sjöström la ifrån sig pennan och gav tillbaka Mason sitt nu signerade ex. "Varsågod. Trevlig fortsatt läsning."

"Tack så hemskt mycket, polarn."

Mason och böjde sig fram mot Sjöström, som trodde att han ville skaka hand och räckte fram sin egen, men överrumplades av att plötsligt bli hårt omkramad.

"Ööhm... nästa!", ropade Sjöström generat efter att Mason gått, varpå det nu var George som stod längst fram.

Det är nog mig han menar.

George gick fram och mötte författarens blick.

"Hejsan", sa han med ett vänligt leende.

"Hej", hälsade George tillbaka. Han verkar vara ganska trevlig.

Sjöström tog emot boken från George och slog upp den med pennan redo.

"Och du heter...?"

"George."

"Vänta, vad sa du nu?"

"George."

Sjöströms ansiktsuttryck blev vilset och osäkert ett ögonblick, tills hans hjärna funkade igen.

"Jaha, okej", sa han. "George, som George Washington, Djungel-George och så vidare. Förlåt, jag kan vara ganska så trögfattad ibland."

"Så farligt var det inte ", försäkrade George. "Jag heter egentligen Georgia, men föredrar att kallas för George."

"Sådärja", sa författaren efter att ha signerat färdigt. "Varsågod, Jeff." De båda skrattade kort. "Jag vet, dåligt skämt. Typiskt mig."

"Det var kul att få träffas, Dan", sa George, la handen på Sjöströms axel och skördade honom.

"Tack detsamma. Nästa!"

Hon lämnade kön och gjorde sällskap med Mason, som såg ut att stå och hålla utkik efter något. George tittade efter vad Sjöström hade skrivit åt henne.

"Till George. Hoppas att det blir ett lika stort nöje för dig att läsa den här boken som det var för mig att signera den. XOXOX, Dan Trögskallen Sjöström." Vad gulligt. "Vad skrev han till dig?", frågade hon Mason.

"'Till Mason. Hoppas boken blir lättare att läsa än mitt namn är att uttala. Dan Skosnöret Sjöström.' Ska han kola nån gång, eller?"

"Värst vad bråttom du fick då", kommenterade George förbryllat. "Alldeles nyss gillade du hans bok, och nu..."

Mason nickade med huvudet menande mot en av butikens anställda som bevakade honom misstänksamt med armarna i kors.

"Jag tog inga pengar med mig, så jag kan inte betala för mitt ex", förklarade Mason. "Så jag tänkte att jag skulle vänta tills killen dör innan jag sjappar. Inte kan de väl bry sig om en bokstöld när de har ett lik att sopa upp?"

"Ååh, Mason...", suckade George.

Tids nog kröp en gravling fram ur en bokhylla och klättrade upp till dess topp. Den tog sedan sats och hoppade upp på låtsaspennan som hängde i taket. Den nafsade på kedjan som höll upp den, så att ett par av kättingarna sprack. Mason såg sin chans och tog den.

"Vi syns senare!", ropade han åt George medan han sprang ut genom utgången.

"Hallå där, stanna!", skrek den anställde som hade iakttagit honom och började jaga honom.

Då Mason lämnade butiken med sin stulna bok startade tjuvlarmet. Författaren, som lätt tappade fattningen varje gång han fick höra höga ljud, ställde sig upp från stolen.

"Men vad är som händer egentligen!", skrek han ängsligt.

Just som han stod upp kom pennan svingandes mot honom och änden med suddgummit träffade hans huvud med våldsam kraft. Sjöström föll omkull och slog huvudet i bordet där bokpyramiden var uppställd. Den kreativa konstruktionen föll ihop som ett korthus över författaren, som knappt syntes under röran. Just då återvände den anställde som hade jagat Mason, tomhänt.

"Fan också, han kom undan!"

"Skit i det", sa en annan anställd. "Den där svensken har ställt till med nånting igen."

Efter att ha grävt upp Sjöström från högen med böcker konstaterade de att han ådragit sig en skallfraktur samt att nacken hade brutits. Troligtvis var det det sistnämnda som hade lett till hans bortgång. Själv stod han tillsammans med George och iakttog händelsen.

"Bortsuddad ur livet", vitsade han. Inte för att han tyckte det var särskilt roligt. "Ganska ironiskt sätt för en författare att dö på."

"Hemingway sköt sig själv", nämnde George. "Var glad att du inte gjorde det."

"Tja, jag antar att du har rätt", höll Sjöström med.

Han verkar ta det ganska lugnt med tanke på vad som hänt.

I samma stund som George tänkte den tanken, bröt den nyligen avlidne Dan Sjöström ut i ett vredesutbrott. Han skrek för full hals och slog vilt med armarna omkring sig. Nävarna gick genom flera bokhyllor och George kunde svära på att åtminstone några av böckerna föll ner på golvet. Han hävde samtidigt ur sig ett flertal grova svordomar från sitt modersspråk.

Eller kanske inte... Jag har ingen aning om vad det är han säger och jag vill nog inte veta det heller.

Efter en stund lugnade han ner sig. Han andades tungt och rättade till sitt långa, mörka hår. Han vände sig sedan skamset mot George.

"Jag är ledsen att du fick se det där. Jag brukar inte bete mig så. Det är bara det att..."

"Jag förstår", sa George. "Jag var inte särskilt sansad heller när jag dog."

"Det är inte bara det", menade Sjöström. "Det tog mig sån lång tid och så mycket jobb för att få min bok färdig. Efter att ha skickat runt den till flera förlag blev den till slit publicerad och plötsligt fanns den att köpa över hela Sverige. Sen gavs den ut i flera andra länder och det fanns barn ända borta i Italien som hade läst den."

"Borde du inte vara glad för det?", undrade George.

"Jo, självklart. Jag skulle vara en idiot om jag inte blev det. Men jag ville inte att det skulle sluta så här. Inte så tidigt och inte... på det där viset." Sjöström pekade på sitt lik som precis bars iväg på en bår. "Det där är så fel, på så många olika sätt. Jag hade massor av planer. Jag ville skriva en uppföljare. Det har jag förstås redan gjort, men jag hann aldrig renskriva den. Jag hade hoppats att nåt filmbolag skulle kontakta mig och säga att de ville göra en film av min bok. Sen är det såna där mindre viktiga saker jag drömde om, som jag aldrig får vara med om. Jag fick aldrig bli gäst hos Conan O´Brien. Jag fick aldrig träffa Ellen Muth..."

"Vem är det?", frågade George.

"Åh, det är en amerikansk skådespelerska. Hon hade huvudrollen i en tv-serie som var riktigt bra. Om sanningen ska fram, så var jag lite småkär i henne. Det hade varit kul att få träffa henne. Inte för att jag hade tänkt fria till henne eller nåt sånt där, men typ säga 'hej, jag är ett stort fan, jag tycker du är en riktigt fin människa'. Så att hon hade blivit medveten om att jag existerade, åtminstone för en kort stund. Jag förstår om du tycker det låter patetiskt."

"Nej då, inte alls." Nja...

"När jag tänker efter så är du faktiskt rätt lik henne", sa Sjöström och granskade Georges ansikte.

"Jaså, är jag det?"

"Ja, lite grann i alla fall." Vid det här laget hade Sjöström tröttnat på att vara på sin dödsplats. "Kan vi gå ut härifrån? Det här stället börjar bli..."

"No problemo", sa George och de båda gick mot utgången.

"Efter dig", sa Sjöström och skulle öppna dörren åt George, men fick se sin hand passera genom glaset. "Nähä?"

"Tack ändå", sa George och öppnade dörren.

Hon tittade på Sjöströms ansikte när hon gick ut och kände sig tvungen att fråga honom om hans utseende. "Ta inte illa upp nu, men jag trodde inte att svenskar kunde se så... mörka ut, som du gör."

"Valloner", sa Sjöström kort.

"Ballonger?"

"Nej, valloner. Det var ett folkslag som levde i Frankrike och Belgien. Några utav dem invandrade till Sverige på 1600-talet och eftersom jag härstammar från dem på båda mina föräldrars sidor av släkten gör det att jag ser ut så här."

"Okej", nickade George. "Ursäkta, jag var bara nyfiken."

"Det är lugnt, jag är van", sa Sjöström. "Vet du en annan sak?"Jag skulle ha fyllt år om bara några dagar."

"Det var ju trist."

"Ja, jag skulle ha tagit flyget hem senare ikväll och allting", tillade han och ryckte på axlarna. Vågar inte ens tänka på hur min släkt kommer reagera när de får höra vad som hänt. De kommer i alla fall att minnas mig, så det är skönt att veta att jag inte blir helt bortglömd. Hoppas bara jag inte blir ihågkommen av resten av världen som killen som fick en jättepenna i skallen."

"Jag vet hur det känns", sa George. "Själv dog jag när jag blev träffad av en toasits."

"Var det du?", sa Sjöström. "Jag minns att jag läste nånting om det på nätet."

Fan, till och med utomlands vet folk hur jag dog.

Plötsligt uppstod ett ljussken borta i horisonten.

"Jag antar att det där är min skjuts, eller hur man säger?"

"Precis", nickade George.

"Okej, då är väl dags." Sjöström vände sig mot skenet, men vände sig tillbaka till George. "Och du, det var verkligen kul att få talas vid, även om det var under de här omständigheterna."

"Tack detsamma."

Sjöström såg hur skenet tog form av flera kristaller som sköts fram ur marken och formade en byggnad. När han kände igen den brast han ut i skratt.

"Nej, det kan inte vara sant!"

"Vad är det?", frågade George.

"Det är ju Fortress of Solitude!", utbrast Sjöström. "Från Superman-filmerna!"

"Tja, det är det nog...", sa George osäkert.

Eftersom hon bara hade sett en liten del av Superman II på kabel-tv en regnig dag var det inte lika lätt för henne att identifiera den. Sjöström började gå fram till dess "port" och tittade åt Georges håll en sista gång.

"Hej då, George!", vinkade han.

"Hej då, Dan!", vinkade George tillbaka.

"Glöm inte bort mig!"

"Det lovar jag att jag inte ska!"

Och så var han till sist borta.

När han försvunnit kände jag mig lite sorgsen. Visst, han hade inte hittat ett botemedel för cancer eller förhindrat en naturkatastrof, men han hade åtminstone skänkt glädje till flera människor världen över. Det kändes nästan som att jag hade skördat jultomten.


Senare på kvällen,
Hemma hos George

Daisy satt och surfade på Georges hemdator, när hon kom fram till henne.

"Skulle jag kunna få använda den ett litet tag?"

"Ta den bara, jag är färdig nu", sa Daisy och reste sig från datorstolen.

George sneglade på dataskärmen och fick se en bild på en äldre man med en sträng, men samtidigt öm blick.

"Är det den där skådisen Kiffany tipsade dig om imorse?", frågade George.

"The one and only", svarade Daisy. "Jag hade inte väntat mig att han skulle vara så gammal, men så hade ju hon bott i Sverige för mer än tio år sen. Är han inte lite mörk, tycker du? Trodde inte att svenskar kunde vara så mörka."

"Han kanske härstammar från valloner?", gissade George.

"Vad sa du nu? Ballonger?"

"Strunt samma..."

George googlade efter skådespelerskan som Sjöström hade nämnt tidigare. Hon klickade in sig på en sida tillägnad henne, där det fanns flera bilder på startsidan. Hon var tvungen att medge att den där Ellen Muth faktiskt var ganska lik henne.

När jag tänker efter, så kanske det där med att möta kändisar handlar om mer än bara en själv? Att man helt enkelt vill visa dem personer hur mycket man beundrar och försäkra dem om att de inte kommer bli bortglömda. För vad kan vara värre än att helt försvinna utan att någon lägger märke till det, som om man aldrig hade funnits överhuvudtaget?

George satte sig sedan förväntansfullt ner med boken i soffan och började läsa första kapitlet.

Är det inte därför folk så ofta försöker få sina drömmar uppfyllda? Åtminstone till en viss del?

[SwedishSuperhero]

GEORGE LASS - THE MAN OF STEEL
[En berättelse baserad på en jäkligt konstig dröm jag hade]


Mitt namn är Georgia. Fast jag är mer känd som Superman. Jag vet, det lät lika konstigt när jag hörde mig själv säga det första gången. Faktum är att de egentligen är två helt olika, döda personer. Man kan säga att de är mina föräldrar och att jag är ett slags provrörsbarn. Min "mamma" blev dödad av att en toalettsits från en rymdstation flög ner och träffade henne. Inte särskilt heroiskt, precis. Min "pappa" däremot strök med när han slogs mot en stor fuling vid namn Doomsday. På grund av alla människor jag... jag menar, han hade räddat då och så många gånger innan dess tyckte man att det vore en bra idé att göra en ny Superman, så de skickade hans kropp till något som hette Cadmus Labs. Men så stötte de på problem när de insåg att hans alien-DNA inte kunde bli klonat utan att det skulle resultera i nåt slags bizarro-freak. De löste det helt enkelt med att korsbefrukta det med celler från en vanlig människa. Jag har ingen aning om hur eller varför det kom sig att det vanliga DNA´t kom från George Lass, den tillplattade flickan från Seattle, men det var i alla fall det som hände. Och gissa om de blev förvånade när de hittade mig liggande i klonmaskinen.


Metropolis
28 juni, 2004

Högt uppe i skyn, långt ovanför de höga skyskraporna som knappt syntes där uppifrån, gled hon omkring genom luften.

Jag har flugit i mer än en vecka, men jag kommer nog aldrig bli trött på det. Jag bara älskar det. Att vara enbart omgiven av luft, kunna röra mig omkring precis som jag vill och känna vinden i ansiktet. Solen känns otroligt skön, jag kan inte minnas att jag njöt av solljus så mycket som jag gör nu. Kan ju vara för att det egentligen inte var jag och att jag knappt är en månad gammal.

En liten bit ifrån henne kom ett jetplan flygande. Snabbt dök hon undan, inte för att hon höll på att krocka med planet men snarare för att undgå att bli sedd.

Det där var nära ögat. Jag tror nog inte att de fick syn på mig. De vill inte att jag ska synas riktigt än, såvida det inte är ett nödfall.

Då la hon märke till att planet inte färdades spikrakt, utan rörde sig vingligt och ostadigt, medan svart rök osade från ena motorn.

Det ser ut som att det där nödläget har kommit tidigare än jag kunde ana.

Ombord fälldes syrgasmasker ner, böner bads och liv passerade revy. Det tog inte långt stund innan hon följde efter. När hon flugit ikapp tog hon tag i ena vingen i ett försök att räta upp planet. Efter att ha kämpat med det en stund bröts den plötsligt av. Tillsammans med den väldiga metallskärvan slungades hon bakåt en bit innan hon återfick kontrollen. Nu störtade planet ännu häftigare.

Men för fan...!

Hon satte genast fart, tog sig till framsidan av flygfordonet och satte händerna mot nosen. Flera ton metallskrov, inklusive last och passagerare som föll i hundratals kilometer i timmen mot hennes till synes späda kroppshydda. Det kunde liknas vid att försöka hejda en vattenballong med ett gruskorn. Förutom att det här förstås inte var något vanligt gruskorn.

"Kom igen, kom igen, sakta ner nu, ditt fanskap...!", väste hon medan hon ansträngde de ovana musklerna i sina armar till bristningsgränsen.

Hon hade ingen aning om ifall det skulle lyckas, men hon visste att hon var tvungen att försöka så gott hon kunde, om det så blev hennes tredje död.

Om jag bara kunde fatta vad det är med mig och saker som faller ner från himlen?!

Det var som vilken baseballmatch som helst, det vill säga tills ett 30 meter långt jetplan dök ner i vertikalt läge över spelplanen, som snabbt utrymdes av alla spelare som sprang i ren förskräckelse. Några av åskådarna i läktarna gjorde detsamma, medan de andra bara satt och stirrade på planet, som varsamt lades ner på marken av en liten, okänd figur med en välbekant utstyrsel. Hon svävade fram mot flygplansdörren, drog upp den med händerna och klev in för att kolla passagerarna.

"Är alla oskadda?", frågade hon inne i kabinen.

Ingen svarade. De var skärrade efter flygdramat och blev desto mer chockade över att se henne.

Visst, ni behöver inte tacka mig. Jag räddade ju trots allt bara livet på er!

Röd mantel, blåröda trikåer, ett S på bröstet. Dräkten hade förstås vissa skillnader och bars av en ung flicka med ljust, långt hår, men för dem kvittade det. På något sätt kändes det som samma person de alla kände till. En av dem, en mörkhårig, välklädd kvinna ställde sig upp. Trots det inträffade såg hon fortfarande väldigt glamorös ut, sånär som på sitt tillrufsade hår. På sin kavaj bar hon ett presskort: Lois Lane, Daily Planet.

"Är ni okej?" Varför glor hon på mig på det där sättet? Och varför glor jag tillbaka på henne på det här sättet?

"J-j-jaaa...", stammade Lois.

"Jag hoppas det här inte avskräcker nån utav er från att flyga i fortsättningen." Vad fan pratar jag om? Hälften av dem har säkert skitit på sig av skräck! "Statistiskt sett, är det fortfarande det säkraste sättet att resa på." Ja, det är ju lätt för mig att säga. En arm i luften och swisch, så far jag iväg!"

Hon gick tillbaka till dörröppningen och såg ut. De tusentals människorna i arenan jublade över att se henne och betydligt flera gjorde detsamma när hennes ansikte visades på tv-skärmar över hela staden.

Vid det laget visste alla om det. Superman hade återvänt! Superman levde! Är det bara jag som tycker det är skumt att de först kallade mig för Superman? Jag menar, hallå! Långt hår, kjol, bröst! Visst, jag är väl ingen Dolly Parton... eller Power Girl, vem det nu är... men de har väl ändå ögon att se med! Den bästa liknelsen jag kan komma på är när någon har en hund som heter Buster. En dag dör den stackars jycken, så man går och köper en ny vovve, som även den blir döpt till Buster. Men ändå... Va fan!


Daily Planet-redaktionen,
tidigare samma dag

"Då ska vi se här..." Perry White läste igenom papperen han hade från den arbetssökande. "Georgia Reeves."

"Jag kallas oftast för George", påpekade hon.

"Okej...", nickade Perry. "George."

Jag glömde förresten att nämna min hemliga identitet. Förnamnet var så klart inte särskilt svårt. Efternamnet kom jag på när jag såg en bild på Keanu utanför en videobutik. När jag kom till Metropolis var bland det första jag gjorde, strax innan jag räddade hundratals människor, att hitta ett nytt jobb. Dessvärre fanns det inget Happy Time i den här stan. Istället fick jag jobb som reporter på en av landets största dagstidningar. Inte illa, va? Jag vet inte vad det beror på, men på något vänster har jag fått ett oemotståndligt begär att bära glasögon och spela klumpig, samt blivit en jävel på att skriva artiklar.

Perry hade kommit halvvägs genom en av Georges artiklar, när han tittade upp på henne.

"Jag kan inte undgå att lägga märke till att du inte bara är likadan till sättet, men att även din prosastil påminner mycket om den hos en av våra tidigare anställda", anmärkte han. "Kanske namnet låter bekant: Clark Kent."

"O ja, jag är ett stort fan av honom, jag har läst alla hans artiklar", påstod hon. Jag tänkte nästan dra till med att jag var hans kusin, men man kan inte ljuga hur mycket som helst bland ett gäng journalister.

"Ja, då är det inte så svårt att begripa att han influerat dig en hel del", sa Perry.

Vem vet, kanske det var fler än två DNA-prover som medverkade i kloningen, som nån slags genetisk gangbang?

Mitt i anställningsintervjun klev en ung, rödhårig kille in på Perrys kontor.

"Ursäkta chefen, men...", började han, men blev snabbt avbruten.

"Olsen, vad har jag sagt om att kliva in utan så där utan vidare?!", skällde Perry.

Hmmm, vad har vi här då?, tänkte George medan hon tittade intresserat på Olsen.

"Förlåt mig, men de ringde nyss från sjukhuset", förklarade Olsen. "Palmer dog just."

"Tusan också, var ska jag få tag i en ny reporter på så kort varsel?", stönade Perry innan han tittade på George. "Vet du vad, jag tror jag ska ge dig en chans."

"Vad?", sa George förvånat. "Bara så där?"

"Ditt arbete är förstås inte helt felfritt, men du har potential", sa Perry. "Dessutom behöver jag nån som kan täcka det här mysteriet kring Gertrude Vanderworths bortgång. Välkommen till Daily Planet."

"Jisses!", utbrast George så överraskat att hon fick rätta till glasögonen. "Tack, mr White!"

"Tacka inte mig, tacka Norm Palmer för att han dog."

George ställde sig upp för att gå, när hon mötte Olsen som skakade hand med henne.

"Hejsan, Jimmy heter jag."

"Hallå där, jag heter George. Jag vet inte om vi kanske har träffats nån gång förut?"

"Nej, det tror jag inte riktigt?"

Det skulle vara trevligt om mina minnen inte kom nästan helt uteslutande från George Lass. Ibland drömmer jag saker när jag sover som jag försöker anteckna när jag vaknar, men oftast hinner jag glömma bort allt. Jag kommer även på mig själv med att veta sånt som bara Superman skulle veta och drabbas allt oftare av flashbacks. Mest händer det när jag träffar Lois. Varje gång jag ser henne känner jag saker jag vet att jag normalt inte skulle göra. Samma sak är det med Jimmy, fast tvärtom. Han är en riktigt gullig kille, men varje gång jag tänker på honom på ähum... det viset är det nånting i mig som hindrar mig. Alltså: jag är kär i en tjej jag inte vill vara kär i eftersom jag är hetero och samtidigt är jag kär i en kille jag inte kan vara kär i därför att Superman är hetero! Store Rao, jag behöver en psykolog.

Vänta, sa jag just Rao? Vad sjutton betyder det?


Seattle,
en vecka senare

Jag vet inte vad jag gör här egentligen. Det kändes som att något tvingade mig att komma hit. Om de på Cadmus fick reda på att jag varit här skulle de inte bli särskilt glada. Men vad ska de göra åt det? Dra in min veckopeng, kanske?

Hon svävade utanför ett hus, men inte vilket hus som helst. Det var där Georgia Lass hade bott innan hon dog och där hennes familj fortfarande bodde. Trots att hon befann sig flera meter borta gjorde hennes röntgensyn och superhörsel att hon kunde se och höra dem lika bra som om hon var i samma rum.

"Du Joy, du vet det där som hänt alldeles nyligen i Metropolis?", frågade Clancy Lass, Georgias far.

"Vadå, menar du strömavbrotten?", frågade modern, Joy Lass, medan hon hade fullt upp med maten på spisen. "Vad är det med dem?"

"Nej, jag tänkte mer på den där flickan som dök upp."

"Är det Superwoman du pratar om?", sa deras dotter Reggie, som satt vid tv´n i vardagsrummet.

"Fortsätt se på tv du, Reggie", sa Clancy. "Din mor och jag håller på att prata." Reggie blev stött, vilket gav Clancy dåligt samvete. Dock ville han helst hålla samtalet mellan honom och Joy. "Hon har rätt, det var Superwoman det gällde."

"Mmm-hmmm."

Det kunde lätt tyckas att Joy var för upptagen med att hindra potatisen från att bli sönderkokt för att lyssna, men Clancy visste av erfarenhet att hon hörde vartenda ord av vad han sa.

"Du har inte lagt märke till något speciellt med henne?", frågade Clancy menande.

"Du menar förutom att hennes klädstil inte är den mest originella?", sa Joy ironiskt.

Till och med när jag är superhjälte ska hon kritisera mig för min klädsel!

Clancy visste inte riktigt hur han skulle uttrycka sig med ord, men han hade förberett sig. Han gick och öppnade en byrålåda vid köksbänken och tog ur något som han tänkte visa för Joy.

"Jag vill att du tittar på det här ett ögonblick", sa han.

"Jaha, om så gärna vill att flundran ska bli vidbränd, så...", muttrade Joy och vände sig om. Hon fick se ett foto på deras avlidna dotter. "Varför visar du mig det här?"

När Clancy även höll fram en tidning med en bild på Superwoman på framsidan började hon ana vart han var på väg.

"Du råkar inte... se en viss likhet mellan dem båda?", sa Clancy.

"Det kan väl hända att de är lite lika...", sa Joy med ett ryck på axlarna.

"Lite lika? De är ju i stort sett identiska!"

"Clancy, lyssna här", sa Joy allvarligt. "Jag förstår att det har varit mycket svårt för dig ända sen det som hände med George. Det har det varit för oss allihopa."

"Jag vet det, det var därför jag tänkte att vi kanske skulle ta och försöka kontakta henne."

"Nej", sa Joy bestämt. "Nej, det ska vi inte göra."

"Men Joy...", försökte Clancy.

"George är död!", avbröt Joy upprört. Hon höll rösten på en lagom dämpad volym, men fick ändå Reggie att rycka till i soffan. "Bara för att du ser någon i en tidning som påminner om henne så förändras inte det! Herregud, vad är det med dig?" Joy gick tillbaka till spisen, men var inte lika varsam med matlagningen som tidigare, utan tog ut sin frustration på middagen. "Dessutom, så håller hon till i Metropolis. Det finns ingen anledning för henne att komma ändå hit."

Ingen anledning att komma hit...

Superwoman tyckte att hon hade hört tillräckligt och flög därifrån. Hade hon fortsatt lyssna, hade hon även hört de ord som sedan byttes mellan Clancy och Reggie i vardagsrummet.

"Jag försökte, Reggie", beklagade Clancy och la handen på hennes axel. "Jag försökte verkligen."

"Jag vet", sa Reggie ledset.

Jobbet som superhjälte är ingen dans på rosor. Det är inte som att man får en lapp där någon skrivit tid, plats och namnet på den person man ska rädda. Men ibland har man sån tur att man bara råkar vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt.

I en annan del av staden stod en bil mitt på en tågräls. Föraren skrek i panik då han varken kunde starta bilen eller ta sig ut genom dörren. I samma stund som tåget störtade in i det stillastående fordonet stod mannen plötsligt vid sidan av rälsen och fick se bilen bli demolerad. Bakom sig hörde han en kvinnoröst tala till honom.

"Jag är ledsen att jag inte kunde rädda bilen, men jag fick åtminstone ut dig därifrån i tid."

"Är jag död nu?", frågade mannen skärrat, utan att se vem han pratade med.

"Inte då", svarade Superwoman. "Du är i allra högsta grad levande.

Mannen vände sig om och fick se sin räddare ansikte mot ansikte.

"Superwoman? Men jag trodde att du bodde i..."

"Jo, jag vet", nickade hon. "Jag hade bara vägarna förbi. Men det är nog dags för mig att..."

Superwoman var just på väg att ge sig av, när hennes hörsel upfattade en upprörd mansröst med engelsk brytning en bit bort.

"Vad i helvete?! Han dog ju aldrig! Han skulle ju dö, det var mitt jobb!" Superwoman lokaliserade rösten till en gränd i närheten och tog sig dit snabbare än ögat kunde ana. Hon fick syn på två personer, en ung tjej och en något äldre kille. "Jävla skit!", utbrast killen.

"Stå still, mister!", beordrade Superwoman.

Engelsmannen lydde inte, utan började springa iväg. Superwoman sprang ikapp honom och la armarna i kors, varpå han tvärstannade. Han stirrade chockat på henne och tittade sedan tillbaka på tjejen som var med honom.

"Åh nej, jag måste trippa...", flämtade han.

Superwoman grep honom i kragen på hans jacka och lyfte upp honom i luften. Det enda som riktigt syntes var manteln och den gula S-skölden som praktiskt taget lyste i mörkret.

"Det måste du helt klart göra om du tror att du kan försöka mörda någon och sedan springa iväg från mig!", sa hon. Det här är första gången jag får hota en skurk. Det är faktiskt rätt kul.

"George, gör något!", bönade killen.

Vänta, sa han George?

"Vad fan väntar du dig att jag ska göra då?!", utbrast tjejen. "Hon kan ju lyfta ett helt jävla flygplan, vad kan jag göra mot henne?!"

Superwoman tittade förvånat på tjejen som också kallades George. De hade inte bara samma förnamn, utan det var något med hennes sätt att röra sig och tala som påminde skrämmande mycket om henne själv. Sättet att tala i synnerhet. Superwoman glömde helt bort engelsmannen hon jagat ifatt och tappade honom i marken.

"Jag landade på mina nycklar...", kved han.

Superwoman gick långsamt fram till George och tittade på henne med stor förundran. George tog skrämt några steg bakåt samtidigt som hon försökte resonera med Superwoman.

"Du, jag vet inte hur jag ska förklara det här för dig. Men snälla, tro på mig när jag säger att vi inte tänkte döda den där mannen. Vi är inga mördare. Vi tar bara hand om folk innan de dör. Skit, det där lät helt fel..."

George sökte panikartat efter ett lämpligt sätt att beskriva sitt jobb utan att avslöja för mycket, när Superwomans ansikte hamnade under ljuset från en lyktstolpe. Nu var båda deras blickar lika förundrade. För George var det som att titta i en spegel. Så var inte fallet för Superwoman, även om det inte var långt ifrån. En spänd tystnad uppstod mellan dem under något som kändes som en hel evighet. Till slut bröt båda tystnaden genom att ställa exakt samma fråga.

"Vem är du?"

Ingen av dem kunde svara på den frågan och ingen av dem ville nog egentligen få något svar heller. Två världar som inte hade något med varandra hade krockat.

"Jag ber om ursäkt", sa Superwoman. "Det är inte meningen att jag ska vara här."

Utan att säga något mer flög hon därifrån och lämnade de två främlingarna ifred.

Vem var det där? Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det finns flera George-kloner där ute. Men det där var ingen klon. Fråga mig inte hur jag vet det, det är bara en stark känsla inom mig. En sak vet jag i alla fall helt säkert. Jag är inte George Lass. George Lass är död och det finns ingen anledning för mig att komma hit igen.

Vilket hon inte heller gjorde. Hon återvände till Metropolis innan någon hade hunnit lägga märke till hennes närvaro i Seattle. Det enda spår hon lämnat efter sig var den bisarra tågolycka som det berättades om dagen efter, då en bil hade förstörts och dess ägare hittats vid rälsen, död efter en hjärtinfarkt. Bara tre personer visste exakt hur det hade inträffat. Två liemän och en klon med meta-krafter.

[Hofling]

Intressant dröm du måste ha haft

[SwedishSuperhero]

Jodå, det kan man lugnt säga. Jag fick kliva upp nästan direkt efter att jag vaknat och börja skriva på datorn. Jag drömde att George hade på sig en dräkt i stil med Supergirls och flög omkring och räddade folk. Det knäppa var att hon kallades för Superman i drömmen, inte Supergirl eller Superwoman som i min berättelse. Först tänkte jag kalla henne för Superman, men ångrade mig för det kändes en aning för udda.

Tack för responsen, förresten. Det är alltid kul att få det när man skriver. Det får gärna komma lite mer sånt, det behöver inte ens vara positivt. Det räcker med att ni säger vad ni tycker, så blir jag nöjd.

[SwedishSuperhero]

8TH WONDER FALLS
[En berättelse om en jättestor apa som skapar kaos i New York]


New York,
5 december 1933

Rube ångrade att han inte tagit på sig en varmare jacka, då han gick och huttrade längs gatan. Snart nog fick han komma in till värmen inne på BG´s Sandwiches, där han och de andra liemännen alltid möttes för att få sina uppdrag utdelade. Alla andra var redan där och satt vid sina vanliga platser. Den nätta och muntra Penny, den timide och glasögonprydde Terry, den bitska kedjerökerskan Barbara och en yngling vid namn Jack. Penny vinkade glatt åt Rube precis som hon alltid gjort ända sedan första gången han klev in där. Terry drog fram stolen bredvid sin av ren vana. Jack läste tidningen medan han åt ett äpple och Barbara satt som vanligt i sitt hörn och rökte utan att bry sig om de andra. Hon längtade bara efter att få sin skörd och sedan få gå.

"Jag är väl inte sen, hoppas jag?", frågade Rube medan han satte sig ner.

"Alldeles lagom", svarade Jack.

"Det är verkligen kallt där ute idag", frustade Rube. Han tog av sig hatten och torkade svetten från pannan.

"Jag har varit med om värre", sa Penny.

Jack delade ut små bitar av tidningspapper han hade rivit itu för hand och sedan skrivit på med bläckpenna.

"Säg inte att du har slösat bort allt blankt papper igen", stönade Penny, då hon tog emot sina lappar.

"Du känner ju mig", sa Jack. "Så fort jag får minsta inspiration måste jag få ner det på papper."

"Att de inte bara tillverkar små papperslappar som enbart är till för att skriva meddelanden på", tänkte Terry högt, samtidigt som han putsade sina tjocka glasögon med en trasa.

"Du är verkligen en man med visioner, du", sa Barbara sarkastiskt. Det var sällan hon sa något till de andra och när hon väl gjorde det var det inget artigt hon hade att säga.

"Ser ut som att jag kommer ha riktigt fullt upp ikväll", kommenterade Rube medan han räknade igenom sin bunt med lappar.

"Det gäller oss allihopa", sa Jack. "Ett tjugotal dödsfall under loppet av tio minuter här på Manhattan, inklusive Broadway och Times Square. Så det är bäst att ni ser till att vara på exakt rätt plats vid exakt rätt tidpunkt."

"Aj aj, kapten", sa Rube retsamt.

Sitt unga utseende till trots var Jack väldigt skärpt och hade, förutom Penny som hade varit död lika länge som han, mest erfarenhet i gruppen. Rube hade i början haft riktigt svårt att ta order från honom, men hade vant sig med tiden. Vilket dock inte innebar att de alltid kom överens.

"Förresten, så har du en uniform att hämta ut på skrädderiet till ikväll", sa Jack och räckte över en rekvisition till Rube.

"Uniform?", sa Rube ogillande och granskade rekvisitionen. "Vad för sorts uniform?"

"En vaktmästar-uniform till teatern där du och Penny kommer vara." Jack vände sig därefter till Penny. "Här är din biljett, förresten."

"Över min döda...", sa Rube, men hejdade sitt dåliga ordval. "Allvarligt talat. Jack. Varför just jag?"

"Seså, ni två kan nog behöva liten dos kultur", flinade Jack. "Ni ska ju ändå få se 'King Kong, Världens 8:e Underverk'."

"Jaså den", sa Penny. "De ska visst ha fångat in en jättelik apa från en okänd ö och ska visa upp den inför publik."

"Det är verkligen tragiskt", konstaterade Rube. "Människan tappar alltmer respekten för naturens skapelser."

"Det är inte så svårt att räkna ut att det är den där apan som kommer att ligga bakom allt det här", sa Terry och höll upp sina lappar menande. "Den kommer förmodligen bryta sig loss, gå bärsärkagång och klättra upp i nån skyskrapa så att de får lov att skjuta ner den."

"Djur kan vara bra dumma", sa Barbara kort medan hon släckte sin cigarett, reste sig och gick sin väg.

"Akta dig för snön när du går ut, Babs", varnade Terry.

"Vad fan pratar du om, det snöar inte..."

Just som Barbara gick ut på gatan föll ett tjockt lager snö från taket ovanför fiket och över Barbaras långa mörkbruna hår och hennes pälskappa.

"Jag varnade dig", sa Terry och smuttade ur sin varma choklad. Barbara frustade argt och stampade därifrån. De andra liemännen som satt kvar tittade misstänkt på Terry. "Vaddå", sa Terry överslätande. "Jag märkte bara att det var väldigt mycket snö på taket. Det var inte som att jag visste att det där skulle hända."


Senare på kvällen

Efter att ha tagit på sig uniformen, som bestod av en vinröd rock, en skärmmössa i samma färg och ett par vita handskar, begav sig Rube ner till teatern och undvek så många speglar han kunde på vägen. Han ställde sig utanför ingången och hoppades att ingen ur den riktiga personalen skulle lägga märke till honom.

"Hallå där!", hörde han någon ropa inifrån lokalen, varpå Rube trodde att han blivit avslöjad.

"Fan också..."

Han vände sig om och fick se en smått kraftig man i smoking komma fram till honom.

"Jag beundrar visserligen din entusiasm, men vi slår faktiskt inte upp portarna förrän om en halvtimme", sa mannen.

"Ursäkta sir, min klocka gick sönder i morse, så...", ljög Rube.

"Ingen skada skedd, polarn."

En taxi stannade till vid trottoaren och ut klev en ung, blond kvinna.

"Jag hoppas jag inte kommer för sent, mr Denham", sa hon ängsligt till mannen i smoking.

"Inte alls då!", utbrast Denham inställsamt och slog ut armarna när kvinnan gick fram till honom. "Förresten, miss Gray, så kan ni mycket väl säga Carl."

"Okej", sa miss Gray. "Då antar jag att ni kan säga May."

Rube tittade på den första lappen han hade fått, där namnet M. Gray var skrivet.

"May Gray?", sa han.

"Ja?", sa hon förvånat och vände sig till Rube. "Vad vill ni?"

"Jag vill bara tala om att jag råkar vara ett stort fan", påstod Rube. "Lycka till ikväll."

Han gav henne en klapp på axeln, varpå den första själen under den kvällen skördades.

"Ett fan?", skrattade May förvånat. "Men det här är ju mitt första framträdande."

"Vad spelar det för roll?", skrockade Carl ihåligt. "Är man en stjärna, så är man!" May gick in i lokalen, medan Carl vände sig åt Rube. "Jag gillar din stil, polarn. Här, ta dig ett glas efter jobbet." Han tog fram ett par skrynkliga sedlar och la dem i Rubes hand innan han gav honom tummen upp och gick in.

En halvtimme senare stod Rube utanför entrén till teatersalongen och rev besökarnas biljetter. Att identifiera dem han skulle skörda var en enklare bedrift än han hade anat. De flesta var så pass kända att deras ansikten ofta syntes i dagstidningarna. Andra tycktes vara så belåtna med sina namn att de gladeligen uttalade dem inför dem som var mindre lyckligt lottade. Enda ljusglimten för Rube under hans slavarbete var när Penny kom fram, iklädd fin klänning och med diamantörhängen och nyfriserat hår.

"Hur går det för dig, då?"

"Det här är så jävla förödmjukande", viskade Rube, medan han rev Pennys biljett.

Som vanligt var Penny snabb med att muntra upp honom.

"Lugna ner dig, du är jättestilig. Den där mössan klär dig verkligen."

Ett blygt leende kröp fram på Rubes läppar. "Du ser faktiskt inte så dålig ut heller."

Penny log brett åt honom och gick in i salongen. Hon hade redan hunnit mingla med människorna i vestibulen och letat reda på alla sina skörder, utom en. Hon gick ut till balkongen och satte sig ner medan hon funderade på var den sista själen kunde vara någonstans.

"God afton, fröken", hälsade en äldre gentleman som satt i platsen bredvid henne.

"God afton", hälsade Penny tillbaka.

"Jag menar inte att snoka, men inte kan väl en sådan skönhet som ni ha kommit hit utan sällskap?"

"Tja...", fnittrade Penny. "Jag är rädd att jag inte lyckades få tag på någon som ville följa mig till den här föreställningen."

"I så fall är vi två om den saken", berättade gentlemannen. "Min hustru avrådde mig från att gå hit, med tanke på att min hälsa inte är den bästa, men inte kan man väl avstå från att få se världens åttonde underverk?"

"Nej, det är ju så sant, så."

"Eftersom isen ändå är bruten, kan jag lika gärna presentera mig", sa herren. Penny kände en rysning, som alla gånger någon nämnde ordet 'is'. "Namnet är Lass, Reginald Lass."

Då mindes hon att R. Lass var det enda namn hon hittills inte hade hunnit skörda. Hon gjorde detta genom att lägga sin hand varsamt ovanpå hans.

"Trevligt att träffas, mr Lass. Mina vänner kallar mig Penny."

Hon beklagade sig över att den snälle mannen förmodligen skulle bli ihjälslagen av vilddjuret som väntade bakom ridån. I det ögonblicket började orkestern spela och Carl Denham klev sedan fram på scenen till publikens applåder. Samtidigt som han började tala hörde Penny ett dovt stön komma från Reginald och fick se honom sjunka ihop i sin stol. Hon visste inte om det berodde på ett slaganfall eller en hjärtinfarkt, men blev lättad över att han fick avlida av naturliga orsaker. Det slog henne att hon föredrog att arbeta med den sortens dödsfall. Allas uppmärksamhet var fäst på Denham och ingen tog notis till Penny som reste sig upp och gick mot utgången, där hon mötte Rube.

"Snart händer det", sa Rube.

"Faktiskt, så har en redan dött", nämnde Penny.

"Nu?", sa Rube förvånat. "Vad hände?"

"Han var väldigt gammal", förklarade Penny. "Det var väl dags för honom, antar jag."

"Det är det för dom allihopa", påpekade Rube.

När ridån gick upp fick publiken äntligen se Kong. En 8 meter hög gorilla som var fastspänd med stålkedjor. Åskådarna flämtade först chockat till innan de började applådera. Snart introducerades filmstjärnan Bruce Baxter, som hyllades som den som lyckats fånga in odjuret. Han fick sedan sällskap av en grupp dansare klädda som vilda kannibaler. Dessa dansade runt honom i en ring medan han skrattade dödsföraktande, allt detta framför apans ögon. Rube visste inte vad som gjorde honom mest illamående, förnedringen som apan tvingades utstå eller det som han visste skulle inträffa. Det lutade mer åt det andra alternativet när han fick se May Gray bli upphissad ur en fallucka framför apan, fastspänd på en ställning. Kong tittade nyfiket på henne, men tycktes besviken när hon såg upp på honom och började skrika, som att det inte var den person han hade väntat sig. En grupp gravlingar klättrade upp mot den ena bojan som höll fast Kongs armar och klöste och gnagde allt vad de orkade i den härdade metallen. Vid sidan av scenen tog en grupp fotografer bilder av Denham och Baxter. Fotoblixtarna retade upp Kong, som kämpade för att bryta sig loss, när han till sist lyckades bryta sönder den boja som gravlingarna hade "hjälpt" till med att mjuka upp åt honom. Publiken drabbades genast av panik och några hade redan börjat rusa upp mot utgången. Kong slet loss May från ställningen och tittade närmare på henne, innan han slängde iväg henne som ett barn slänger en leksak han tröttnat på. Sedan kastade han sig ut mot parkettplatserna framför scenen och de som inte hann fly i tid dukade under för Kongs vrede. De tidigare så välfyllda läktarna var nu helt tomma, förutom Rube och Penny som stod vid utgången på balkongen och en tredje person som stod längre fram. Kong kände igen denne och hoppade upp för att få tag i honom. Mannen hann dock springa därifrån i tid. Tyngden från apan blev för mycket för balkongen, som rasade samman, varpå Rube och Penny föll ner.

"Hur gick det?", fråga Rube som kravlade sig upp.

"Min nacke är ur led", stönade Penny, med huvudet löst hängande från sina axlar.

"Det här kommer att göra ont", sa Rube och la sina händer om Pennys huvud.

"Det gör det redan", försäkrade Penny.

Med ett knyck sattes hennes huvud i rätt läge igen och hon skrek till kort av smärta.

"Tack Rube, det var bättre", flämtade hon sedan.

"Så där, vi har några själar att hämta nu."

Carl Denham visste inte om katastrofen hade drivit honom till vansinne eller om han verkligen såg vaktmästaren och en kvinna ur publiken falla ner till golvet och ställa sig upp som om inget hade hänt. En sak var i alla fall säker: ett odjur var löst i staden och det var hans fel.
På några minuter hade Kong orsakat ett komplett kaos på Manhattan. Teatern var helt demolerad, bilar och spårvagnar hade förstörts och folk sprang för livet på gatorna. Flera blev svårt skadade, andra dog. Dessa hade blivit skördade av Jack, Barbara och Terry. Att leta upp så många personer på så kort tid var nästintill omöjligt för Jack och Barbara, men de flesta hade blivit skördade innan de dött. Dessvärre hade inte alla sådan tur. En som det hade gått betydligt lättare för var Terry. Barbara hade betraktat honom enstaka tillfällen och bestämde sig för att konfrontera honom när apan hade försvunnit från deras distrikt.

"Tala om en sak för mig", befallde hon strängt när hon kom fram till Terry.

"Jaha?", sa Terry. "Vad då för något?"

"Jag vill veta hur du kan veta exakt vilka du ska skörda?"

"Ja, vad tror du?", sa Terry nonchalant och vände ryggen mot Barbara. "Jag tittar på mina lappar, precis som alla andra."

"Skitsnack!", fräste Barbara och följde efter Terry. "Jag ser hur du bara går fram till folk och skördar dem utan att ens ta reda på deras namn! Ändå är det precis rätt människor varenda gång! Jag och Jack har faktiskt slitit häcken av oss medan det här har varit rena barnleken för dig! Berätta hur du gör, annars lovar jag..."

Terry vände sig blixtsnabbt om mot Barbara och tog i med en ilska som varken Barbara, eller någon annan lieman hade bevittnat hos honom.

"Nu lyssnar du på mig jävligt noga. Jag har aldrig lagt mig i ditt arbete, så jag skulle uppskatta om du gav fan i mitt!"

Barbara tystnade genast och backade undan. Tidigare hade hon aldrig kunnat ta Terry på allvar, dels på grund av hur små hans ögon såg ut bakom glasögonen, men dels på grund av hans milda, nästintill bleka, personlighet. Efter att ha sett glöden i hans ögon och hört temperamentet i hans röst kände hon nu istället en skräckblandad förtjusning till honom. Nästan som det hon upplevde när hon först fick se Kongs framfart på torget, men i en förämänskligad variant.

"Så, hur har det gått för er?", sa Jack, som kom gående.

Han var visserligen nyfiken på vad Terrys utspel handlade om, men han ogillade att lägga sig i de andras privatsaker.

"Jag är klar för ikväll", svarade Terry, fortfarande med ett lätt darr av vrede i stämman.

"Samma här", inflikade Barbara.

Sedan blev det obehagligt tyst mellan de tre. Jack var glad över att det tog slut, då Rube och Penny anlände och gjorde kvintetten komplett. De hade lämnat teatern lagom innan brandkåren och polisen kommit dit. Slitaget och smutsen på deras kläder gjorde det tydligt att de hade varit med om en väldigt hård strapats.

"Oj, ni ser verkligen hemska ut!", sa Jack med en vissling. "Inget illa menat, men allvarligt talat..."

"Vad jag inte skulle ge för ett varmt bad just nu", mumlade Rube.

"Mitt huvud slets nästan av från kroppen", stönade Penny och höll ena handen mot nacken.

"Du kanske ska lägga lite is på...", började Terry, men hejdade sig själv. "Förlåt, jag glömde bort att du inte..."

"Äsch, det gör inget", sa Penny.

"Ja, det var allt för oss, då", konstaterade Jack. "Jag tycker faktiskt att vi alla har gjort oss förtjänta av varsin Salisbury-stek. Jag bjuder."

Efter att han använt sig av det ordet så många gånger brydde sig ingen om att påpeka att den rätta benämningen var hamburgare.

"Bara vi inte går till samma ställe som förra gången", bad Rube. "De har lever i färsen. Det är fanimig oacceptabelt."

"På tal om köttfärs, så lär inte den där apan ha långt kvar", sa Terry. "Inte i den här kylan, bland all betong och med natiolgardet efter sig."

"Frågan är bara när, hur och vem", tillade Jack. "Och vem det än är som får skörda den där bjässen, lär den personen inte ha en enkel uppgift framför sig."


Högst upp på Empire State Building, gryning

Kong hade föregående kväll återförenats med den enda ur människosläktet som han litade på, en kvinna som han hade mött på sin hemö. Först när hon kommit till honom hade han känt sig trygg i den här märkliga djungeln som inte alls var som den han själv kom från. Det vill säga tills flera människor hade börjat jaga dem med sina konstiga vapen och tvingat dem att söka flykten till det högsta berget som fanns i djungeln. Nu tittade de tillsammans på solen som gick upp längs horisonten. Trots att Kong var så hopplöst långt hemifrån, var den precis likadan. För ett ögonblick kändes det som att han lika gärna kunde ha suttit ute på klippan utanför grottan där så många av hans förfäder hade fötts, levt och dött före honom. Och snart skulle han gå samma öde till mötes som dem, det hade han länge vetat att han skulle göra förr eller senare. Just nu kändes den stunden inte alltför avlägsen.
En bit bort i luften närmade sig en skvadron stridsflygplan redo att anfalla honom med sina kulsprutor. Om någon hade sagt till piloterna att de skulle bli tvungna att beskjuta en jättegorilla från toppen av Empire State Building hade de bara skrattat. Likaså hade de gjort åt påståendet att en människa skulle hålla sig fastklamrad vid landningsställen under ett av planen. När han levde kallades han för "Ferro - Det Mänskliga Vilddjuret" och visades upp till allmän beskådan innanför en bur. Efter en eldsvåda på cirkusen där han hölls fången var han numera djurlieman och lystrade till det namn hans mor hade gett honom, Cornelius. Efter allt han varit med om under och efter sitt liv var det inget som skrämde honom, inte ens att vara hundratals meter ovan mark. Tålmodigt väntade han på att hans plan skulle komma tillräckligt nära Kong, men det tog betydligt längre tid än han hade väntat. Kong fick motta flera skott på olika ställen i kroppen, men han kämpade emot så länge han orkade. Ett av planen som kommit inom räckhåll för Kong blev krossat av dennes ena näve. När Kong sedan började tappa krafterna insåg Cornelius att han inte kunde vänta länge till. Snart nog kom det plan som han åkte snålskjuts på alltför nära. Just som Kong grabbade tag i det för att slunga iväg det tog Cornelius tog den chans han hade fått och kastade sig genom luften och klamrade sig fast mot hans ena arm. Hans egna långa, ovårdade hår gjorde honom nästan osynlig mot Kongs svarta päls. De plan som hade klarat sig gjorde sig beredda på ytterligare en attack, när de plötsligt fick se kvinnan uppe på tornet, som skrek hjälplöst åt flygplanen att försvinna. De valde då att flyga därifrån, men Kong hade redan blivit dödligt sårad. Han klamrade sig tafatt mot tornet på samma sätt som Cornelius höll sig fast i håret på hans rygg som en envis loppa. Han lyckades sätta ena handen mot apans kraftiga skuldra. Kvinnan, som samma ögonblick såg Kong djupt i ögonen, kunde ana hur hans själ lämnade kroppen innan tyngdkraften drog ner honom. Både han och Cornelius föll handlöst neråt.
Eftersom Cornelius hade hamnat under Kongs väldiga lekamen antogs han vara en fotgängare som haft oturen att stå precis där djuret slog ner. Så snart han skickats till bårhuset och blivit märkt med förteckningen N.N, tog han sig därifrån och återvände hem till slumområdet, där han skulle återhämta sig och vänta på att få sin nästa skörd utdelad. Han hoppades innerligen att han nästa gång skulle få något mindre komplicerat, som en bortsprungen hund eller en polishäst med ett brutet ben.


Hemma hos Rube, samma förmiddag

Det knackade på dörren till Rubes lägenhet. Den enda person som han kunde tänka sig att det var, var hyresvärden. Rube gick argt mot dörren för att öppna.

"Vad är det frågan om, jag betalade ju hyran förra...", började han skälla tills han såg att det var Terry. "Jaså , är det du. Förlåt."

"Det är något jag måste tala om för dig", sa Terry utan omsvep och steg in.

"Vetdu Terry, jag är inte mycket för såna här oanmälda besök", suckade Rube.

"Du vet hur jag sa åt Barbara att akta sig för snön på BG´s Sandwiches igår morse. Och sedan att jag sa att apan skulle klättra upp i en skyskrapa och bli nerskjuten."

"Ja, jag hörde om det på radion idag."

"Och du kanske har lagt märke till att jag flera gånger de senaste veckorna har räknat ut vad som ska hända innan det faktiskt händer."

"Tja, du är ju trots allt en väldigt klyftig person", menade Rube. "En del kan räkna ut hur en bok eller en film kommer att sluta, andra kan lista ut vad som kommer hända i verkligheten.

"Tro mig, det är inte bara det. En del liemän går vidare direkt efter att de fyllt upp sin kvot, medan andra får nya arbetsfördelningar."

"Vad pratar du om nu?"

Terry tog fram en papperslapp ur sin rockficka och gav till Rube.

"Gissa vad det här är för nåt."

"Det är din skörd, som du fick av Jack i morse."

"Nej, det är det inte." Terry skakade på huvudet. "Det här är det." Han tog fram en annan lapp som också räcktes över till Rube. "Den andra skrev jag vid mitt nattduksbord innan jag gick hemifrån."

Rube tittade förbluffat på båda lapparna.

"Det står exakt samma saker på dem!"

"Hur tror du annars att vi får såna varenda gång vi ger oss ut får att skörda? Hur kan vi möjligt veta var, när och vem om det inte finns några som kan förutse det!?!"

"Lugna ner dig!" Rube grabbade tag i Terry som var nära att få ett sammanbrott. "Okej, så du är synsk. Du kanske till och med kommer att få ett helt annat jobb, som förmodligen kommer innebära betydligt mer ansvar än vad du redan har. Men det är något du får vänja dig vid, precis som alla vi andra fick när vi blev liemän. Fast en sak får du allt tala om för mig: varför just jag? Varför berättar du det här för mig?"

"Igår kväll fick Jack order om att jag ska förflyttas, så efter att jag är klar med det här är det sista gången ni får se mig. Eftersom du har varit så sjyst mot mig, så tyckte jag att du skulle få veta något innan jag drar."

"Jaha?"

"Rosie...", stammade Terry fram. "Du behöver inte oroa dig för henne."

Rube blev minst sagt överrumplad av att få höra sin dotters namn.

"Vad... sa du... nu?"

"Rosie kommer att få det bra. Ni kommer att träffas igen och ni kommer båda att vara väldigt lyckliga. Jag vill inte avslöja för mycket, dessutom har jag inte alla detaljer klara i mitt huvud."

Rube satte handen över sin mun och knep igen ögonen hårt. En del av honom ville slå Terry för att han påminde honom om Rosie, som han inte hade fått se på flera år. En annan del ville bara ta sig tillbaka till Seattle för att få kunna hålla om henne en gång till. Han ville inte bli känslosam inför Terry, så han tog ett djupt andetag och samlade sig innan han talade till honom.

"Om du bara visste... hur ofta jag tänker på henne. Varenda dag... Ibland får jag för mig att jag hör hennes röst eller ser henne springa genom rummet. Och att sedan få höra att jag faktiskt kommer att få träffa henne igen... Jag vet inte om du någonsin kan föreställa dig hur det känns."

"Jag hade nog känt likadant om jag fått veta att jag skulle komma att få träffa min bror igen", sa Terry. "Vilket jag dessvärre inte kommer få göra."

"Jag beklagar det verkligen", sa Rube. "Jag beklagar också att det här är sista gången vi ses. Det var ett nöje att lära känna dig, Terry."

"Detsamma Rube."

De båda skakade hand innan Terry gick. Rube blev lämnad ensam med vetskapen om att han just tagit farväl av en kamrat samt en strimma av hopp som han inte hade känt på väldigt länge. Samtidigt, uppe på Empire State Building , stod två unga, förälskade människor som sörjde och kände skuld över en oskyldig varelses död, likaså en ångerfull man på gatan nedanför. Resten av staden jublade över att monstret som attackerat New York blivit besegrat. Den gemensamma nämnaren i allt detta var ett bittert vemod som blandades med en förhoppning om en ljusare framtid.

[SwedishSuperhero]

RING OF DOOM
[En berättelse om hälsoriskerna som följer med ett liv i brottningsbranschen]


Att säga att min familj aldrig har varit några större wrestling-fans vore en underdrift. Pappa ansåg att det var en hjärndöd underhållningsform och att det inte förtjänade att kallas för sport. Mamma behövde inte uttrycka sig med ord, hon bara hatade det. En gång kom hon på mig när jag satt uppe och smygtittade på en porrfilm och en annan gång när jag kollade på en Hulk Hogan-match. Om ni kan lista ut vad hon blev mest förbannad över så förstår ni säkert hur stor wrestling-hatare hon är. Jag kan inte direkt säga att jag klandrar någon av mina föräldrar. Fajterna är ju faktiskt riktigt våldsamma, kvinnorna porträtteras sällan på nåt vidare smickrande sätt och brottarna ser faktiskt riktigt idiotiska ut i sina tajts. Hade någon sagt till mamma vad jag en dag skulle göra inne på en wrestlingarena skulle hon nog undra om jag blivit helt jävla galen. Just nu är det till och med så att jag undrar det.


Seattle,
5 oktober 2006

George och Roxy hade skickats till Safeco Field, där WrestlingFrenzy XXVII skulle äga rum. Folkmassorna utanför stadion var enorma, likaså affischerna på de brottare som hängde över fasaderna på utsidan. För de många supportrarna som utgjorde köerna var det en väldigt överväldigande upplevelse, vilket var mer än man kunde säga om George.

"Det känns som om vi har hoppat in i en tidsmaskin och rest tillbaka till stenåldern."

"Då skulle du ta dig en titt på några av våra killarna vi brukar ha i häktet", replikerade Roxy. "Jag tror faktiskt några av dem är här, till och med."

"Tack, men den där natten i kvinnohäktet räcker gott och väl för mig." George kastade ett öga på Roxys civila klädsel. Att se henne utan uniform var en ovan upplevelse för henne. "Du råkar händelsevis inte ha med dig brickan nerstuvad i byxfickan?"

"Näpp."

"Ingen vacuum-förpackad uniform som du kan fälla ut i nödfall?"

"Nix pix."

"Så du hade inte tänkt använda dig av din auktoritet överhuvudtaget till det här uppdraget?

"Jag kör med andra klädregler idag."

"Förresten, tror du att jag är för finklädd?"

"Tro mig, det är inget som du kommer oroa dig för", sa Roxy med ett underligt flin som ungick George.

Vet hon ens vad hon pratar om? Kriterierna för att komma in här tycks vara minst en svettfläck på tröjan och ingen deodorant.

Efter att ha gått genom ingången blev de instruerade om var deras sittplatser låg. Just som George gick för att leta efter deras sektion, grabbade Roxy tag i henne och släpade iväg henne.

"Nej du, vi ska gå bakom kulisserna."

"Varför då?"

"Du ska få se."

Efter att ha gått igenom en dörr märkt med "Endast för behöriga", gick de nerför flertalet trappor för att sedan smyga sig genom en lång korridor.

"Rappa på lite...!", viskade Roxy.

"Ja, ja...!", sa George stressat. "Jösses...!"

De stannade när de kom fram till en dörr med en guldfärgad pappstjärna och en skylt med namnen Riot & Melee. Roxy knackade på dörren. Ingen öppnade. Roxy tog ett steg tillbaka, gjorde tecken åt George att backa undan och sparkade in dörren. Inne i logen låg två muskulösa kvinnor utslagna på golvet.

"Jävlar, vi kom för sent! Vilken av dem är G. Franklin?"

"Coola ner dig, det är inte dem vi ska skörda", sa Roxy lugnt och kollade pulsen på de kvinnliga brottarna. "De är bara medvetslösa. Verkar som champagnen de fick var för mycket för dem." En halvtorkad spya dröp på golvet ifrån munnen på en av kvinnorna. "Man borde förvänta sig att de här tjejerna skulle ha lite starkare mage än så."

På sminkbordet stod en öppnad champagneflaska med ett kort. George läste det handskrivna meddelandet på kortet: "Lycka till med matchen, tjejer. Ge dem vad de tål!"

"Är inte det här din handstil?"

"Jag gjorde faktiskt inte så mycket mer än skrev på kortet, om sanningen ska fram", svarade Roxy. "Rube betalade hälften för flaskan och Mason fixade ihop några tabletter som han malde ner och rörde i. Tänkte nästan vända mig till killarna på bevismaterials-förrådet, men det skulle bli lite för misstänksamt."

"Okej, så varför skicka en flaska med drogad skumpa till två kvinnliga proffsbrottare som vi inte ens ska skörda?"

Roxy gick fram till klädhängaren som stod i hörnet och tog fram ett par galgar med varsin skrikig wrestlar-trikå, en smaragdgrön och en mörklila.

"Den här ser ut att vara din storlek", sa hon och räckte över den mörklila dräkten till George.

"Vänta nu lite...", sa George och tog motvilligt emot galgen. "Du vill att vi ska klä ut oss till wrestlare?"

"Jag vill inte att vi klär ut oss till wrestlare. Vi ska klä ut oss till wrestlare."

"Du sa aldrig att vi skulle göra nåt sånt här!", morrade George och stampade grinigt med foten i golvet. "Det här är nåt man skulle vänta sig i en riktigt dålig sit-com!"

"De här två sötnosarna ska om drygt tjugo minuter möta dem som vi ska skörda inom samma tidsrymd", förklarade Roxy. "Av uppenbara skäl kunde varken Rube eller Mason göra det och Daisy hävdar att det är under hennes integritet som skådespelare. Det må vara skitprat, men när hon väl bestämt sig för något är det omöjligt att få henne att ändra sig. Följdaktligen kvarstår endast du och jag kände på mig att du skulle vägra om du fick reda på det tidigare."

"Vad gör dig så säker på att jag inte kommer vägra nu?"

"Ja du, George...", suckade Roxy och knäppte till med nacken och sedan med knogarna. "Jag tycker du är en fin tjej och föredrar att arbeta med dig framför skithålet Mason och fröken 'Borta Med Vinden', men jag skulle kunna göra dig riktigt illa om jag blev tvungen. Jag säger inte att jag skulle njuta av det, men jag skulle definitivt göra dig illa."

"Du säger så bara för att skrämma mig, eller hur?", skrattade George nervöst. Roxy tittade på George med ett stenansikte och höjde ena ögonbrynet. Mer än så behövdes inte. "Jag blir klar om tre minuter."

"Två."

George och Roxy klädde på sig de blanka utstyrslarna och målade sig själva i ansiktet med de mönster som Riot och Melee alltid hade under sina matcher. De tittade sig sedan i spegeln och jämförde sig själva med en affisch utav dem de efterliknade, som hängde på väggen.

"Det här kommer aldrig att gå", hävdade George. "Alla kommer att märka direkt att vi inte är dem."

"Inte nödvändigtvis direkt", sa Roxy. "Det kan gott och väl dröja ett tag innan de fattat det och vid det laget är det bäst att vi har stuckit härifrån fort som fan."

Det knackade på dörren, varpå George ryckte till. Roxy himlade med ögonen, eftersom hon inte såg någon anledning att vara orolig. De riktiga Riot & Melee hade flyttats till ett hörn i rummet där de inte skulle synas ifrån dörrkarmen.

"Det är bäst att ni är klara nu, tjejer!", ropade assistenten som knackade. "Ni ska ut om fem minuter!"

"Vi kommer!", ropade Roxy tillbaka och viskade sedan åt George. "Nu får du fan rycka upp dig!"

De blev eskorterade av ett par assistenter till en port där som löpte ut till arenan. Därifrån löpte en gång som ledde till brottningsringen.

"Bara så ni vet, så är Greg fortfarande lite känslig i vänstra armbågen sedan förra veckan, så se till att ta det försiktigt med det området", talade en av assisternterna om. "Steve mår bra, men det är bäst att inte reta upp honom. Han är inte särskilt glad sen han fick veta att det är ni som ska vinna den här fajten."

"Vilka är det du pratar om?", undrade George.

"De där ute, så klart!", utbrast assistenten. "Greg Franklin och Steve Hartley!"

"Även kända som G-Bomb och The Match", fyllde Roxy i. "Gjorde lite research på Wikipedia."

Tung rockmusik dånade genom den väldiga lokalen då de populära slagskämparna G-Bomb och The Match intog scenen och mottog både jubel såsom burop från publiken när de stod innanför ringen. G-Bomb höll upp sin mikrofon och talade till dem.

"Hallå Seattle, hur mår ni!!", vrålade han med en överdrivet guttural röst.

"Minsann, är det inte trevligt att se hur många som orkade släpa sig ända hit, G-Bomb", sa The Match och kliade sig i sitt långa, svarta bockskägg.

"Nog är det det, alltid. När jag ser ut bland alla dessa trogna beundrare, så tror jag att jag talar för oss båda när jag säger att det här är en stor ära... ett stort privilegium... för er allihopa... att få se oss i vårt mest triumferande ögonblick!"

"Det är nämligen nu som vi kommer att få världsmästarbältet överlämnat direkt till oss, eftersom superfegisarna Riot & Melee sitter där hemma och grinar för att de inte har vad som krävs!"

Riot & Melees fans, de flesta kvinnor, buade ilsket åt det melodramatiska paret, gav dem tummen ner och höll upp hemmagjorda banderoller och skyltar för att visa sin lojalitet.

"Äh, håll klaffen!", hånskrattade G-Bomb. "Om Riot & Melee... eller rättare sagt Rännskit och Miffo... är så tuffa som ni tror, varför vågar de då inte visa sina fingermålade nyllen för oss? Är de kanske skraaaja?" Match fyllde i med att kackla som en kyckling. "Eller de kanske hade nånting viktigare att göra, som att sticka några tröjor eller påta i trädgården?"

"Vem vet, de kanske är här, fast de har fått kalla fötter?", gissade Match. "Kanske vi måste ropa på dem för att locka hit dem?"

"Det var ingen dålig idé, Match", sa G-Bomb. "Tjooo-hooo! Riot & Meleeee! Riot & Meleeee! Var äääär ni nånstans?"

"HÄR BORTA!!!" På en jättelik storbildsskärm visades en filmsekvens som hade spelats in i förväg med de riktiga Riot & Melee, varpå deras fans började heja upphetsat.

"Ni två är verkligen stora i käften!", röt Riot från skärmen. "Det skulle inte förvåna mig om ni kompenserar för nånting som inte är fullt lika stort!"

Ett lågt "oooh" spred sig i publiken.

"Hö hö, om du verkligen vill se nånting stort, lilla stumpan, så kan du väl masa dig ner hit och ta dig en ordentlig titt på de här!", skrockade The Match och spände sina biceps, varpå även G-Bomb visade upp sina muskler.

"Snälla lilla Match", sa Melee nedlåtande, "vi kan knappt se era muskler härifrån och vi kommer nog inte kunna göra det inne i ringen heller."

"Jaså?!", vrålade G-Bomb. "Jag skulle allt vilja se er komma ner hit och säga det ansikte mot ansikte!!"

"KÖR TILL!!", skrek Riot & Melee tillbaka.

"Kom igen, det är dags för er nu", sa en av assistenterna och trugade George och Roxy att gå ut.

"Okej, okej!", gnällde George och började gå ut, tillsammans med Roxy.

"Märker du nånting... annorlunda med dem?", frågade assistenten sin kollega.

"Tja, jag tror att Melee har gjort nånting med håret", sa kollegan.

När Roxy och George sedan kom utspringande var alla för uppspelta för att lägga märke till att Riot & Melee inte var lika uppumpade som de vanligen brukade vara. De gick längs gången som var omgiven av ett kravallstaket som höll de vilda supportrarna tillbaka. Dock var det en kraftig, kvinnlig supporter som stack ut genom att hålla sig karakteristiskt lugn. Hennes ansikte var dolt av en mexikansk lucha libre-mask, men George kunde ändå känna igen henne på glasögonen hon bar utanpå.

"Crystal...?", sa George förvånat och stannade till.

"Me-lee", svarade Crystal. George kunde inte riktigt höra om hon uttalade det "Melee" eller "Millie", vilket oroade henne.

Roxy gick till George och drog med sig henne, men George ryckte surt undan armen och de gick båda fram till ringen. De klättrade in mellan repen och mötte sina motståndare samt en domare på insidan.

"Okej, nu vill jag se en schysst renhårig match", sa domaren till dem via mikrofon. "Om jag ser några fula tricks från nån av er, så kan jag lova att ni är dödens!"

Du skulle bara veta...

De två motståndarparen utbytte några sportsliga handslag, där de förklädda liemännen passade på att skörda de riktiga wrestlarna. Gong-gongen gick, varpå domaren lämnade ringen.

"Var redo på att få rejält med stryk, grabbar", sa George och försökte låta så hotfull som möjligt. Åh, vad övertygande jag är. Inte.

"Du ska inte säga ett jävla ord till mig, fattar du det!", fräste The Match.

Wow, nån har verkligen vaknat på fel sida av sängen, eller vad den där nu sover i för nånting.

"Kom igen, koncentrera dig på koreografin nu", sa G-Bomb till sin tag team-partner.

"Koreografin?", upprepade George fundersamt.

Innan hon fick en förklaring, överrumplades hon av ett slag ifrån The Match´ överarm. Hon blev visserligen inte hårt slagen, men föll ändå utav chocken. Båda motståndarna stampade sedan vilt med fötterna över henne och låtsades sparka mot henne.

"Vad håller du på med, varför gör du ingenting?", viskade G-Bomb irriterat.

"Jag har glömt vad jag ska göra!", sa George.

"Driver du med oss?", suckade The Match. "Ta tag i våra fötter och fös iväg dem! Klarar du det?"

George satte händerna mot fötterna de "sparkade" henne med och knuffade bort dem. De svarade genast genom att kasta sig bakåt och falla ner på ryggen.

Det där var väl ändå lite väl överspelat. Visst, jag fattar att det är meningen att det ska vara på låtsas, men kom igen!

Roxy klättrade upp vid en av repstolparna och dök ner mot G-Bomb och landade rakt i hans bröst.

"Var det meningen att du skulle göra så där?", frågade George.

"Det vete fan, jag kör bara på tills ETD´n går ut!", svarade Roxy.

"När är det då?"

"Vilken minut som helst!"

George visste inte riktigt vad hon skulle göra, så hon bestämde sig för att improvisera. Hon sprang fram till repen och sjönk in i dem för att "studsa" tillbaka och slog en kullerbytta för att sedan hoppa på The Match. Efter det tog hon och Roxy The Match respektive G-Bomb i ena armen, drog upp dem och började rotera som ett par släggkastare för att sedan slunga iväg dem mot varandra. När de krockade mot varandra slog de ner i marken med ett brak. George gick fram till The Match, tog tag i skägget på honom och började dra i det.

"Nej, inte skägget, inte skägget!", skrek The Match.

Men innan hon hann sluta dra lossnade vad som visade sig vara ett fastklistrat lösskägg. The Match skrek till av smärta och ilska. Hans fanclub flämtade till över avslöjandet att deras idols ansiktsbehåring var falsk.

"Oj, då", sa George. "Ursäkta..."

"Jag är så trött på den här amatörskiten!", skrek The Match. Han flög upp och grep tag i George. Han tryckte ner hennes huvud mot mattan och vred om hennes ben. Även om det inte skulle ge henne några bestående men, var det en plågsam upplevelse för henne. "Jag har inte legat i hårdträning i tolv år bara för att bli förnedrad inför mina fans av en medelmåtta som du!"

"Låt henne vara, hon är ju bara...", protesterade Roxy och gick fram till The Match för att hjälpa George.

"Ge fan i mig!", skrek Match och knuffade undan Roxy.

G-Bomb blev upprörd över sin partners beteende och gick helt ur sin rollfigur för att försöka resonera med honom.

"Skärp dig nu, Steve!", skällde han. "Låt henne vara!"

The Match (Steve) släppte till slut taget om George och gav sig på G-Bomb.

"Vems jävla sida står du på egentligen?!", gormade The Match och började knuffa G-Bomb. "Du vill bara sabba för mig, så du kan börja köra solo, eller hur?!"

"Din steroid-pumpade primadonna!", skrek G-Bomb och skallade The Match.

Helt plötsligt hade matchen urartat till ett slagsmål mellan den tidigare så dynamiska duon som nu blivit bittra fiender. Publiken började lägga märke till att allt inte stod rätt till, vilket Roxy förstod inte var till hennes och Georges fördel. Hon gick fram till de två bråkstakarna för att bibehålla illusionen att det fortfarande bara var ett spel. Hon fattade tag i kalsonglinningen innanför The Match´ spandexbyxor och gav honom ett gammalt hederligt kalsongryck. I det ögonblicket passade G-Bomb på att dela ut en ordentlig rallarsving. Roxy gick fram till George, som hade kravlat fram till ett hörn i ringen och hjälpte henne med att ställa sig upp.

"Är du okej?", frågade Roxy.

"Jag överlever nog", svarade George och kämpade med att hålla sig upprätt. "Jag har faktiskt varit med om betydligt värre saker."

"Det menar du inte?", fnös Roxy. "Kom igen, dags för oss att sticka."

Medan de tog sig ut från ringen, låg The Match låg helt nerslagen med en sprucken läpp medan G-Bomb skällde ut honom.

"Jag är så jävla trött på dig och dina divalater! Du har skämt ut oss allihopa och hela GWA inför tusentals människor! Leta reda på en ny tag team-partner, för nu har jag fått mer än nog! Dra åt helvete!"

The Match stormade ilsket ut från ringen och fick utstå flera glåpord och föremål som kastades mot honom. G-Bomb hade varit så rasande att han inte förrän nu kände smärtorna i vänsterarmen och bröstet. Vad han hade påstått vara smärtor i armbågen var i själva verket ett hjärtfel som han hade underskattat och därför hållit tyst om. Ovetandes om detta gick The Match backstage, där det var menat att han skulle göra reklam för sin sponsor. En assistenten la märke till hans blödande läpp och räckte honom en handduk.

"Här, tryck den här mot såret."

"Ta bort det där trashelvetet från mig!", skrek Match och åt den stackars assistenten. "Nu gör vi den här reklamjäveln, så jag får gå nån jävla gång!" En stor baguettsmörgås räcktes över till honom, som han roffade åt sig. "Kör igång kameran nu, för fan!"

"Okej...", sa kameramannen ängsligt. "Vi sänder om fem, fyra, tre..."

The Match var helt röd i ansiktet av vrede och underläppen blödde ymnigt, men han betedde sig ändå professionellt, till skillnad från tidigare.

"Hej, det är The Match här. Även om jag och min kompis G-Bomb precis förlorat våra världsmästarbälten så spelar det ingen roll. Varför, kanske ni undrar. Jo, det ska vi... jag tala om för er. Därför att varje gång vi äter Monorail-smörgåsar är vi alltid vinnare, vad som än händer! Mmmm, känner ni lukten? Det är doften av seger och det är alldeles färskbakat!"

The Match tog en stor tugga av mackan och låtsades njuta av den, trots att det var bland det vidrigaste han ätit. Han hade aldrig gillat majonnäs eller lök och dessutom var han dödligt allergisk mot tomater.

"Men, va fan...!", flämtade han. På grund av allergianfallet kunde han knappt göra sig hörd. "Det är ju tomater i...! Jag kan ju inte äta tomater..."

En assistent från arenan kom inrusande och ropade till de andra.

"Hörni, hämta sjukvårdarna! G-Bomb föll precis ihop där ute! Jag tror det är en hjärtattack!"

Alla andra rusade iväg och lämnade Match, utan att veta att han själv höll på att gå en plågsam död till mötes. Sjukvårdarna rusade för att rädda G-Bombs liv, till ingen nytta. Snart hade de båda inte bara förlorat sin titel, utan även sina liv. Kort därefter befann de sig i korridoren med Roxy och George, som var på väg tillbaka till logen. George, som fortfarande var öm, hade armen om Roxys axlar.

"Vad var det som hände, egentligen?", undrade G-Bomb. "Alldeles nyss föll jag ihop där ute och bröstet kändes som om det höll på att explodera."

"Ja!", utbrast The Match. "Och jag stod nyss och åt en macka med tomat! Jag kan inte äta tomater utan att..." Han och G-Bomb tittade på varandra och förstod genast situationen. "Helvete..."

"Det skulle inte förvåna mig om det är där du hamnar", mumlade Roxy.

"Vad fan snackar du om?", sa The Match argt.

"Ja gissa, pucko", fnös G-Bomb. "Fråga Melee, det var henne du precis..."

"Jag tror jag klarar mig nu, Roxy", sa George och slutade stödja sig på henne.

George började gå normalt, istället för att halta som hon borde göra efter behandlingen The Match gav henne. Hon öppnade logedörren, där de riktiga Riot & Melee fortfarande låg.

"Åh nej, inte ni också", suckade G-Bomb.

"Vad är det med er egentligen?!", utbrast George. "Hur kommer det sig att ni inte kan se skillnad på mig och den här muskelbaben! Räcker det verkligen med att ha samma kläder och ansiktsmålning för att lura er?"

Hon gick till den riktiga Melee, drog henne i håret och höll upp hennes ansikte för att göra en jämförelse.

"Tja, nu när du säger det, så...", sa The Match.

"Var är mina kläder nånstans?", stönade George.

När den kvinnliga brottarduon till slut vaknade, hade deras ersättare sedan länge bytt om, tvättat av sig färgen och givit sig av. De hade ingen aning om vilka det var som hade utgivit sig för att vara dem. Eftersom de helst inte ville att det skulle komma ut att de hela tiden varit drogade beslöt de sig för att hitta på en historia om att det var menat som ett stunt. Men med tanke på att två av deras kollegor precis hade avlidit, kvittade det vad som verkligen hade inträffat, åtminstone för ögonblicket.


Nästa måndag

George klev in på Happy Time och gick fram till receptionen, där Crystal satt som vanligt, knappt synlig bakom den höga disken.

"Hej Crystal", hälsade hon. "Gjort nåt särskilt i helgen?"

"Var på wrestling", svarade hon lågt.

"Wow, jag trodde inte du var den typen som gick på sådant", ljög George.

"Inte du heller", sa Crystal och tittade lömskt på George.

"Va?"

"Du verkar inte vara en sån som gillar att gå på wrestling", förtydligade Crystal.

"Nej du, det kan jag inte direkt påstå", skrattade George. "Okej, vi syns senare. Tja."

"Hej då, Millie", sa Crystal. George gick iväg till sitt arbetsbås. "Eller ska jag säga George...?"

[Hofling]

Bra stories som vanligt
Hade du några särskilda wrestlare i åtanke för den senaste storyn?

[SwedishSuperhero]

Nej, faktiskt inte. Jag gjorde förstås lite research på ämnet via Wikipedia, som jag ofta gör när jag skriver, och så använde jag en hel del klyschor om wrestling som fastnat i huvet på mig. Idéen att Georges brottare skulle heta Melee kom ifrån en tidig idé till en story jag hade tidigare. Så kom Riot därefter, dels för att det är en synonym och dels för att jag behövde nåt som lät någorlunda som Roxy. G-Bomb kom helt enkelt av att dennes riktiga förnamn började på G. Sen försökte jag hitta på nåt som lät väldigt pampigt och överlägset. Först drog jag till med Virtuoso, men det kändes lite malplacerat för att vara ett wrestlarnamn, så det blev The Match, med betydelsen överman eller jämbördig motståndare. Jag tror inte jag haft så kul med att hitta på namn till karaktärer som jag hade nu.

[SwedishSuperhero]

NAMESAKES
[En berättelse där George blir moster]


Seattle,
12 september, 2019

Rube klev in på The Pie Hole. Sedan han och de fyra andra liemännen i hans grupp blivit tvungna att lämna Der Waffle Haus för att undvika misstankar, hade det blivit deras nya samlingsplats. Dessvärre gick varken maten, miljön eller servicen att mäta med den på Waffle Haus, men efter en längre tid hade de lyckats vänja sig. Rube gick fram till bordet där de andra satt och la fram en tidning framför George, som höll på att avnjuta en blåbärspaj.

"Läs den", beordrade Rube kort och satte sig.

"Hej på dig med, Rube", sa George smått spydigt, men mest förvånat. "Kul att se dig också."

"Jag föreslår att du tar dig en titt på annonserna för nyfödda."

"Va fan, vill du att jag ska skörda en bebis?!", sa George upprört. "I helvete heller!"

"Lugna ner dig, jag sa aldrig att du skulle skörda några bebisar", förkunnade Rube. "Faktum är att spädbarn inte ens behöver bli skördade."

"Det var lite mer än vad jag ville veta. Men varför vill du..."

Rube pekade ut den annons som han ville att George skulle läsa. Till den fanns ett foto på ett par där kvinnan verkade rysligt bekant för George, men inte gick att placera förrän hon började läsa.

"Okej... 'Den 2:a augusti blev Francis och Reggie Bischetti...' Det är ju min syster!"

"Fortsätt läsa", uppmande Rube.

Jag hajar inte. Det är ju Rube som tjatar om att vi inte ska ha nåt med våra anhöriga att göra, så vill han plötsligt att jag ska läsa om min syster i tidningen? "'...äkta makar sedan fyra år, stolta föräldrar till ett välskapt tvillingpar. En pojke och en flicka som har blivit döpta till Ruben, respektive Roxanne.'"

Ett stort leende tog form över Georges ansikte och hennes glädje smittade snabbt av sig bland de andra. Rube verkade dock inte fullt lika extatisk som de övriga.

"Grattis George, du har blivit moster!", sa Mason.

"Visserligen står jag inte ut med småungar, men jag är ändå glad för din skull", sa Roxy.

"Det var verkligen jättekul!", sa Ralph. "Två små ungar!"

"Vem är du?", sa George förvånat till Ralph, som satt vid bordet intill.

"Ursäkta, jag kunde inte låta bli att höra...", sa Ralph skamset. "En ful ovana jag har."

"Gör inte om det, bara", sa Rube.

Och så vände sig Ralph om och fortsatte inta sin frukost. Detta var första och sista gången han hade något med liemännen att göra (d.v.s. tills den dagen han själv dog, förstås.)

"Förlåt att jag är sen", sa Daisy, som precis kommit in och sällade sig till de andra. "Har jag missat nåt?"

"Storken har gjort ett besök hos Georges syster", berättade Mason.

"Men vad roligt!", log Daisy.

"En pojke vid namn Ruben och en flicka vid namn Roxanne."

"Ruben och Roxanne?", sa Daisy fundersamt. "Det låter ju nästan som Rube och Roxy."

Rube slog ut med handen åt Daisys håll, för att understryka hennes kommentar.

"Se! Hon lyckades lista ut det på nolltid, medan ni andra bara satt där utan att så mycket som blinka!"

"Jaaa, självklart!", stönade George och tog sig för pannan. "Ruben, Rube... Roxanne, Roxy..."

"Ganska lustigt hur någon döper sina barn efter två liemän, speciellt som den personens syster råkar vara en", antydde Rube.

"Men vänta nu här..." George rynkade med ögonbrynen och hennes ögon smalnade till. "Påstår du att jag skulle ha berättat för Reggie om oss?"

"Det är inte som att jag vill tro det", svarade Rube. "Efter mer än 15 år i den här branschen borde man tycka att du är alldeles för smart för att göra nånting så idiotiskt. Nu har ju Mason förstås varit död i ett halvt århundrade och är fortfarande ett jävla apskaft. Ta inte illa upp..."

"Nej då, det är ju faktiskt sant", medgav Mason.

"Jaha, så bara för att Mason en gång talade om för en tjej han träffade på en skivbutik att han är lieman, bara för att få sätta på henne, så betyder det att jag springer hem till syrran och säger 'Vet du vad, jag tycker du ska döpa dina ungar efter mina kollegor'?!"

"Du gjorde vad för nånting?!", mullrade Rube och tittade upprört på Mason.

"Det var ju fan 15 år sen!", pep Mason ängsligt och tittade på George. "Varför sa du...?"

"Jag... jag hade liksom glömt att han aldrig fick veta det", sa George.

"Skit samma, vi tar det sen", sa Rube. "Tillbaka till ämnet. Jag säger inte att du har avslöjat nånting om oss för din syster, jag säger bara att om du har det så är jag väldigt besviken på dig."

"Jag har inte ens varit i närheten av nån av mina släktingar i tio år!", hävdade George, som började känna en klump i halsen. "Jag övervägde till och med att flytta till en annan stad för att göra det lättare, men jag klarade inte av det eftersom jag bott i Seattle ända sen jag föddes!"

Rube sa inget mer, utan öppnade bara sin mapp och tog fram dagens post-it-lappar som blev utdelade. George roffade åt sig sin och reste sig upp. Hon gick sin väg medan hon torkade tårarna ur ögonen.

"Men George...", suckade Daisy.

"Snälla, gå inte!", bönade Mason.

Tyvärr lyssnade hon inte, utan lämnade The Pie Hole. Rube gnuggade ögonen i frustration.

"Var jag... för hård mot henne?"

"Personligen tycker jag att du inte var tillräckligt hård mot mig", sa Mason. "Det var ju jag som pippade en tjej som fick veta att jag är lieman..." Rube stirrade nästintill mordiskt på Mason. "För 15 år sen, Rube! 15 år!"


Samma eftermiddag

Rube satt på en parkbänk i Green Lake Park. Enligt hans post-it var det på den platsen som hans skörd skulle befinna sig inom några minuter. Tills dess satt han och löste korsordet i samma tidning som han hade visat George tidigare. Då kom en yngre man med ljust, lockigt hår med en barnvagn med två barn plötsligt fram till honom.

"Ursäkta, men är den här bänken upptagen?", frågade han.

"Nej då, sätt dig du", svarade Rube.

Mannen satte sig ner en bit från Rube och började försiktigt vagga barnvagnen.

"Fina ungar", kommenterade Rube.

"Sssch, de har somnat", hyssjade mannen. "Och tack, det var väldigt snällt sagt."

Rube kunde inte undgå att känna igen mannen. Han slog åter upp sidan med födesleannonserna och upptäckte att mannen som satt bredvid honom var Francis Bischetti, Reggies make och fadern till hennes barn. Francis kände igen annonsen i tidningen och märkte på Rube att han kände igen honom.

"Ja, det är jag det", bekräftade Francis och pekade på bilden. "Det syns inte där, men ingen i familjen var egentligen på humör för att bli fotograferade den dagen."

"Är det era första barn?"

"Ja, faktiskt", nickade Francis. "Det känns fortfarande overkligt. Det är nästan omöjligt för mig att titta ner på de här underbara varelserna och begripa att det är jag som är deras pappa."

"Det kan jag relatera till", sa Rube. "Samma sak var det med min lilla flicka. Jag kan fortfarande minnas första gången jag fick se henne." Och även den sista, tillade han i sina tankar. Rube kämpade emot frestelsen att gå till botten med ursprungen till barnens namn. Den blev slutligen för stor och han gav efter. "Intressanta namn ni har valt. Ruben och Roxanne."

Som tur var för Rube hade Francis varit en pratkvarn ända sedan han lärt sig tala som gladeligen vräkte ur sig information, vare sig någon ville veta det eller ej.

"Deras fulla namn är Ruben George Bischetti och Roxanne Georgia Bischetti. Min son är döpt efter min farfar och min dotter efter en film med Steve Martin. Det var den första filmen jag och min fru hyrde när vi hade flyttat ihop. Mellannamnen är tillägnade min frus storasyster, som dog i en olycka för väldigt länge sedan."

"Det måste vara fruktansvärt att förlora en sådan nära familjemedlem", sa Rube.

"Absolut. Det är inte utan att man blir orolig för vad som kommer hända ens egna barn. Eller en själv, så att de blir tvungna att växa upp utan att man finns där för dem."

"Ja, du..." Rube reste sig upp och la handen på Francis´ axel. "Det ordnar sig, ska du se. Du kommer nog att göra ett utomordentligt jobb."

"Tack, det uppskattar jag."

"Det var verkligen trevligt att talas vid, men just nu har jag ett viktigt ärende att uträtta."

"Okej. Hej då."

Rubes väderkorn ledde honom till en svettig joggare, som stod lutad mot en lyktstolpe och hämtade andan.

"Du verkar ha kört på rätt hårt", sa han.

"Oh ja, det måste man om vill komma i form", pustade joggaren. "Jag vill vara i mitt esse lagom till löpartävlingen nästa vecka."

"Och jag antar att du tänker vinna den tävlingen?"

"Jag lovar dig att jag planerar att sopa gatan med motståndarna! Jag kan redan se rubriken: 'Andrew Jenkins ensam förbi mållinjen.'"

A. Jenkins var namnet på Rubes post-it.

"Jag önskar dig lycka till med det", sa Rube och räckte fram sin hand.

"Tack ska du ha", sa Jenkins och skakade hand med Rube. "Det är nog dags för mig att fortsätta nu..."

Jenkins sprang vidare. Längre bort stod en äldre parkskötare som höll på att göra gräsmattan intill löparbanan ren från skräp med en plockstav.

"Jäkla typer som skitar ner utan att städa upp efter sig...", muttrade han.

En turist med en stor karta i händerna kom fram till honom.

"Ursäkta mig, men kan ni vara så vänlig och tala om hur man kommer till Bathhouse Theatre?"

Skötaren höll upp staven för att visa vägen åt turisten, medan han tittade på kartan. Eftersom varken han eller joggaren såg sig för, ledde det till att joggaren fick stavens vassa ände djupt inborrad i bröstkorgen. Parkskötaren, turisten och flera andra närvarande blev givetvis skräckslagna, men Rube besvärades av något helt annat. Han insåg att han var skyldig någon en ursäkt.


Senare, i Georges lägenhet

Det knackade på Georges dörr, varpå hon gick för att öppna.

"Vem är det?", suckade hon.

"George, det är jag", svarade Rube. "Jag skulle vilja prata med dig."

George himlade med ögonen, innan hon öppnade dörren och tittade sedan surt på Rube.

"Vad är det den här gången?", frågade hon. "Har någon fött ett par tvillingar vid namn Daisy och Mason?"

"Gissa vem jag träffade i parken idag?", sa Rube utan att ta till sig av Georges sarkasm.

"Jultomten?"

"Nej, jag träffade inte jultomten. Jag träffade din svåger, Francis."

"Ursäkta, jag måste ha nåt fel på öronen", sa George och kliade sig i ena örat. "Jag tyckte precis att du sa att du hade träffat maken till en av de människor som jag inte får träffa, men som du är övertygad om att jag..."

"Får jag avbryta ditt melodramatiska babbel med att tala om att jag hade fel?", sa Rube och lyckades få tyst på George. "Deras namnval var bara en slump. Den enda anknytning de har till oss är att deras mellannamn är George och Georgia."

"George och Georgia?", upprepade George förvånat. Oj... Tack, Reggie.

"Hursomhelst, så drog jag förhastade slutsatser, och för det är jag väldigt, väldigt ledsen", tillade Rube. "Så vad säger du, är vi vänner igen?"

"Vem har sagt att vi nånsin varit vänner?", frågade George retsamt.

"Kanske några nybakta kanelbullar kan få dig att ändra dig?", sa Rube och höll upp en papperspåse som han hade haft med sig.

"Hmmm, kanske det", sa George och drog in doften av kaffebröd. "Kom in vetja, så brygger jag lite kaffe."

George gick till kaffebryggaren på köksbänken. Rube var innerligt lättad över att det hade ordnat upp sig mellan dem båda. Han kände att han lika gärna kunde berätta något som han lika gärna kunde ha berättat för länge sen.

"Jag har inte berättat det här för dig eller de andra, men för väldigt länge sen träffade jag min dotter Rosie. Penny lät mig få träffa henne på ålderdomshemmet samtidigt som hon skulle skörda henne. Hon kände igen mig direkt. Hon kallade mig till och med för 'papa'. Trots att jag inte hade sett henne på så länge och hon lika gärna hade kunnat vara min mor, så kändes det som att jag aldrig hade lämnat henne. Jag sjöng en sång som hon jämt ville att jag skulle sjunga för henne så att hon kunde somna, innan hon..." George vände sig tillbaka från köksbänken och tittade nästan chockat på Rube. "Jag förstår om du tycker att jag är en hycklare."

"Faktiskt, så gör jag inte det", sa George. "Jag menar, jag visste ju inte ens att du hade en dotter. Får man fråga när det hände?"

"Strax innan Halloween, år 2004."

"Just det, det var då du betedde dig så underligt", påpekade George.

"Nu vet du det, i alla fall."

Då kom jag och Rube överens om att vi skulle göra en liten ändring i reglerna. Så länge vi inte avslöjade något och höll oss till enstaka tillfällen, gick det bra att göra en liten hälsning från graven då och då. Jag hatar att behöva säga det, men Rube hade blivit en riktig mjukis på senare dar. Gud, vad jag saknar honom.


1 November, 11 år senare
Gryning

Så länge de kunde minnas, hade Ruben och Roxannes mor spenderat varje Halloween-natt vid sin systers grav och de flesta gångerna sovit över där. Till en början uppfattade de det som en minst sagt udda tradition, men med tiden blivit alltmer nyfikna på vad hon hade för sig. Den här gången hade bestämt sig för att göra henne sällskap. Roxanne låg halvvaken i sin sovsäck och kunde känna de första solstrålarna sticka henne i ögonen, när hon märkte hur någon lutade sig över henne. Hon trodde först att det var hennes mamma, men när hon öppnade ögonen såg hon att både hon och Ruben fortfarande låg och sov. Bredvid barnens sovsäckar låg ett par påsar med Halloween-godis utlagda. Roxanne tittade sig omkring för att se vem som hade lagt dit dem och fick syn på någon som gick med ryggen vänd mot henne. Roxanne la handen över sin bror och ruskade lätt till honom så att han vaknade.

"Vad är det...?", grymtade Ruben, men blev nerhyssjad av Roxanne, som pekade på figuren som gick uppför kullen en bit ifrån dem.

Främlingen vände sig om och plötsligt var hon inte längre så främmande. Barnen kände genast igen henne från fotografierna som Reggie hade visat för dem flera gånger.

"Moster George?", sa Roxanne.

"Ni har er mors ögon", sa George med ett stort leende. "Båda två."

Georges systerson och systerdotter såg förstummat på medan deras moster, som hade dött långt innan de själva blivit födda, lämnade kyrkogården. De hade dock inte blivit mer skrämda än de blev fascinerade över vad de fick se.

"Jaså, är ni redan vakna?", gäspade Reggie och satte sig upp.

"Mamma, om du bara visste vad vi precis...", sa Roxanne upphetsat.

"Jag vet, älskling", sa Reggie. "Jag förstår precis vad du menar."

[SwedishSuperhero]

LIFE´S A BEACH, AND THEN YOU DIE
[En berättelse om en lugn och skön eftermiddag i solen]


Seattle,
8 juli, 2007

Varje sommar ville mamma att vi skulle gå till stranden och ha det trevligt. Även om jag aldrig blev ditsläpad mot min egen vilja... tja, de flesta gångerna i alla fall... hade mamma och jag helt olika uppfattningar om vad som var trevligt att göra på stranden. För henne var det att bygga sandslott, kasta frisbee, bada, och så vidare. Jag fattade inget av det där. Sandslotten skulle ändå bli förstörda förr eller senare, bada kunde man lika gärna göra hemma i badkaret och vad fan är det för poäng med att kasta omkring en platt jävla plastskiva?! Allt jag ville göra var att ligga och sola, kanske läsa en bok. Skönt att veta att jag inte är den enda som tycker så.

George, Rube, Mason och Daisy låg på varsin solstol på Matthews Park Beach. Solen värmde deras halvnakna kroppar, medan den svala vinden och bruset från vågorna lugnade dem. Just då kunde de lika gärna ha varit vilka vanliga levande människor som helst.

"Jag tror jag ska gå och köpa mig en glass", sa Mason. "Är det nån annan som vill ha glass?"

"Kanske senare", sa Daisy.

"Jag är inte så värst hungrig", sa Rube.

"Har de nån mjukglass?", frågade George.

"Nej, jag tror att den är slut", svarade Mason.

"Ja men då får det vara", sa George.

Mason klev upp från solstolen och gick iväg till glasskiosken. Medan han stod i kön kom en äldre kvinna i en gammeldags baddräkt och badmössa gående och tyckte sig känna igen George.

"Millie, hejsan!", utbrast hon glatt. "Jaså, där ligger du och solar?"

"Hallå där, Delores", hälsade George tillbaka. "Ja, man behöver inte ens bada."

"Ja, jag vet precis vad du menar", sa Delores. "Jag har knappt varit i vattnet nånting idag, bara för att det var så skönt att bara ligga ner och få lite sol på sig. Faktum är att jag inte alls hade tänkt bada mer idag."

"Det låter bra", sa George.

"Du använder väl solkräm, hoppas jag", sa Delores. "Man kan aldrig vara nog försiktig när det gäller sådant."

"Självklart, man vill ju inte få hudcancer", svarade George. Kan jag ens få det? Just nu bryr mig inte ens om jag brinner upp...

Delores kände sedan igen Georges solstolsgranne.

"Rube, hej! Det var inte igår!"

"Nej, det var det verkligen inte", log Rube och lyfte på solglasögonen. "Så hur går det på Happy Time nuförtiden?"

"Det går alldeles utmärkt, men det är förstås inte alls samma sak utan Millie."

"Oroa dig inte, det är bara en veckas semester", sa George. "Jag är tillbaka på måndag."

"Glöm inte bort att njuta av din ledighet, bara."

"Jag hade inte tänkt göra så mycket annat, om jag ska vara ärlig."

Mason kom gående med två strutar mjukglass, varav en gav han till George.

"De hade visst mjukglass i alla fall."

"Åh, tack." George tog emot sin glass. "Jag får komma ihåg att betala dig för den sen."

"Nej då, det behövs inte", insisterade Mason. "Den bjuder jag på, George." Delores blev förvånad. George harklade sig och vickade med huvudet åt Delores´ håll. "Öh, jag menar Millie. Jösses, solen har verkligen stigit mig åt huvudet. Vad fick jag George ifrån? Kära jestanes."

"Jag tror inte att jag har träffat er förut, mr...?", sa Delores.

"Mason heter jag. Fast mina vänner kallar mig... Mason. Jag är mest här för att se till att ingen av de här missbrukarna får några idéer."

Både George och Rube skruvade på sig. Delores log artigt, men kunde inte dölja förvirringen i sina ögon.

"Jaha, ja... Ni får väl ha det så bra, allihopa", sa hon och gick.

Alla vinkade henne adjö, innan den behagliga tystnaden återvände för en stund. Det som hördes mest var smackandet och det belåtna hummandet från George och Mason som långsamt slickade i sig sina glassar. Ibland rann det smält glass nerför Masons hand, som han fick lov att slicka bort. George var mer teknisk och vred och vände på sin strut så ofta hon kunde för att så lite som möjligt skulle gå till spillo.

"Det är nästan lite synd att Roxy inte kunde följa med hit", sa Mason plötsligt.

"Hon hade annat att göra", svarade Rube.


Samtidigt, i en helt annat del av staden

Roxy stod i en vägkorsning, där en seriekrock som omfattade tre bilar, hade infattat. Varmluften fick Roxy att svettas floder trots att hon bar sin sommaruniform, en biltuta hade hängt sig och enorma bilköer hade bildats åt alla håll. Mitt upp i allt detta försökte Roxy att förhöra några av de inblandade.

"Jag vill bara att ni en och en ger en tydlig beskrivning av vad som inträffat", sa hon myndigt.

"Den där Toyotan kom körandes mot oss fast det var vi som hade grönt ljus!", sa kvinnan som körde en av bilarna.

"Tydligen är det så att man inte längre behöver kunna köra bil för att få körkort!", utbrast kvinnans make.

"Jag sa till mamma att jag kunde köra om hon var så trött, men hon lyssnade inte!", klagade deras tonårsdotter.

Alla dessa tre meningar uttalades exakt samtididgt. Även om familjen inte hade talat i munnen på varandra, hade det inte varit lätt för Roxy att uppfatta ett endaste ord av vad de sa på grund av allt oväsen runtom dem.

"Snälla... en och en... hur skulle det vara om ni..." Till slut tappade Roxy fattningen. "MEN HÅLL KÄFTEN, FÖR HELVETEEE!!" Familjen tystnade till helt och hållet. "Förlåt mig, det är den här jävla värmen. Så hur var det, nån av er så nåt om en Toyota...?"


Tillbaka till stranden

Ett gäng killar i 20-årsåldern höll på att spela beach volley. Daisy betraktade dem med stort behag och kom att tänka på volleyboll-scenen i Top Gun som hon hade sett fler gånger än själva filmen i sin helhet. Rätt som det var flög bollen direkt åt hennes håll. Hon skulle ha blivit tvungen att sminka bort en blåtira nästa gång hon gick ut om det inte var för att hennes händer reflexmässigt kastade sig fram och fångade bollen. En av spelarna gick fram till henne för att hämta den.

"Hur gick det?", frågade han.

"Ingen fara med mig", svarade Daisy och log flirtigt.

"Snygg lyra, förresten."

"Tro mig, det är många saker jag är bra på att göra med händerna."

Snälla, gör inte så att min glass kommer upp igen när jag precis ätit den, tänkte George.

"Jaha, okej...", stammade beach volley-killen generat. "T-tror du att du skulle kunna ge tillbaka bollen, så vi kan fortsätta spela?"

"Är du säker på att det är bollen du vill ha?", retades Daisy och rullade lekfullt bollen mellan händerna.

"Vad dröjer du så för?", ropade en av killens lagkamrater.

"De andra börjar bli lite otåliga", mumlade han och pekade åt volleyboll-nätet.

Daisy reste sig upp, gick fram till killen och överlämnade bollen på ett väldigt utdraget och nästintill kattlikt sätt. När killen tog emot bollen lät hon sina händer glida över hans och nerför överarmarna, medan hon stirrade honom i ögonen.

"Varsågod, snygging", sa hon och gick sedan tillbaka.

Killen var som hypnotiserad och det var inte förrän hans kamrater än en gång ropade efter honom som han kvicknade till och gick tillbaka.

"Bara du kan göra något så enkelt som att lämna över en boll lika porrigt som en lap dance", kommenterade Mason.

"Jag gillar att retas med unga, oerfarna killar", svarade Daisy. "Jag slår vad om att hans självförtroende växte till det dubbla, minst."

"Nånting fick du nog att växa på honom, i alla fall", sa George.

"Hur länge är det som vi har varit här nu?", frågade Mason.

"Runt tjugo minuter", svarade Rube.

"Nej, jag menar hur länge har vi legat här och solat?"

"Tio minuter."

"Tänk vad skönt det skulle vara om man kunde gå ner och bada en stund."

"Nä, det är alldeles för många lik i vattnet", sa George.

"För att inte nämna allt kemiskt utsläpp som dödade alla människor i första taget", tillade Rube.

"Jo, jag vet, jag tänkte bara högt", förklarade Mason.

"Badvakterna kommer att få fullt upp när de upptäcker dem", sa Daisy. "Jag ser fram emot att få se när de kommer springande i sina röda badbyxor och de där flytbojorna i handen."

"Vid det laget blir det nog dags för oss att ge oss iväg", påpekade Rube. De andra suckade besviket. "Okej, okej... Fem minuter till då, sen får det räcka."

Så fort badgästerna började upptäcka de döda kropparna som flöt omkring i vattnet blev stämningen annat än munter. Stranden utrymdes och ambulansstyrkor tillkallades för att fiska upp de dussintals människor som hade fallit offer för flera tunnor med giftigt avfall som förgiftat vattnet. De enda som fortsatte njuta av att vistas på stranden var liemännen som tog ut en välförtjänt vilostund efter sin masskörd.

Fast det är klart, det skulle ha varit skönt att få vara i vattnet en stund.

[SwedishSuperhero]

THE LOSER HAS TO FALL
[En berättelse om några lite mer lokalt belägna liemän]


Gävle, Sverige
25 oktober, 2006

Bengt, Josef, Emma och Ingegärd satt på Café Kardemumma och väntade på en femte bordskamrat.

"Var håller ungjäkeln hus?", muttrade Bengt irriterat medan han tänkte över sitt nästa drag i schackpartiet han hade med Emma.

"Skit i han", sa Josef. "Det är väl bara att börja utan honom."

"Det ska vi inte göra", avböjde Bengt. "Han vet mycket väl att det är här han ska vara vid den här tiden. Förresten borde väl du veta var han är, eftersom han bor hos dig."

"Det är inte mitt fel att han sover som en stock", hävdade Josef. "Dessutom är jag ingen jävla barnvakt."

"Men du Bengt, han har ju bara hållit på med det här i två veckor", påpekade Ingegärd. "Du vet ju hur jag brukade vara när jag var ny."

"Du var deprimerad eftersom du nyligen hade mist livet", svarade Bengt. "Grabben hade inget liv till att börja med, så han ska inte tro att han kan komma med den ursäkten."

"Sa inte du samma sak om mig förut?", sa Josef.

"Vissa saker tål att upprepas", menade Bengt.

"Titta, nu kommer han äntligen", sa Ingegärd och pekade mot dörren.

"Förlåt att jag är sen", sa Stefan och satte sig ned med de andra.

Mitt namn är Stefan Henriksson. Ända tills för nån vecka sen var jag en 23 år gammal kille som försökte göra nånting vettigt med mitt liv. Ganska meningslöst, med tanke på att jag inte ens blev 24. Jag hade avslutat ett oändligt långt kvällskift på mitt jobb och skulle sedan åka hem till Storvik. Dessvärre kom jag aldrig nånsin hem. Inte för att jag missade bussen, men snarare för att bussen inte missade mig. Jag har väl mig själv att skylla. Hade jag bara tagit mig tid att knyta skosnörena efter att jag rusade ut från jobbet innan larmet startade, så skulle jag aldrig ha snubblat ut på vägen. Splatt! Rätt som det var, såg jag mig själv ligga helt mosad under 41:ans högra framhjul. Och jag var inte ensam. Bengt var där också. Han är en lieman, en sån som hämtar folks själar innan de dör och det var det han gjorde med mig. När jag levde brukade jag ofta undra vad som händer efter döden, om himlen fanns och såna grejer. Det där med himlen har jag fortfarande inte fått reda på, eftersom jag nu också är lieman. Kul, va?

"Det är väl inget att be om ursäkt för", sa Bengt sarkastiskt. "Det är inte som att vi har något viktigare för oss än att skörda människors själar innan de ruttnar i deras kroppar."

Bengt. Ledaren i gänget. Förutom att spela schack och gå på poetry slam är hans största intresse att trycka ner en i skorna som bara en bitter, gammal gubbjävel som han kan göra.

"Själv har man sett sin egen kropp när efter att den har legat och ruttnat", sa Ingegärd. "De hade visst inte hittat mig än."

De andra vid bordet blev mer eller mindre illa berörda av den informationen.

"Snälla Ingegärd...", suckade Bengt.

"Vadå?", frågade Ingegärd. "Vad är det för fel?"

Ingegärd. Ler väldigt ofta. Påminner lite om en snäll skolfröken, förutom att hon ibland säger saker man önskar att man sluppit höra.

"Hörru Bengan, hur skulle det vara om du spelade färdigt så vi fick våra skördar nån gång?", frågade Josef kaxigt.

Josef. Låter mig bo i hans tvåa på Brynäs tills jag hittar ett eget ställe. Han gör sitt bästa för att verka tuff, men det är ingen som går på det. Förmodligen var det så han dog. Jag har inte precis frågat honom om det.

"Vem är det som är gruppledare här egentligen?", muttrade Bengt. "Ha lite tålamod, jag är bara några drag ifrån att få..."

"Schack matt", avbröt Emma efter att ha gjort sitt sista drag.

Emma. Söt tjej, fast väldigt tystlåten. Är den enda mer än Bengt som vet hur man spelar schack och får därför ofta spela mot honom. Mer än så vet jag inte.

"Det är inte sant...", sa Bengt efter att han konstaterat att Emma hade vunnit över honom.

"Jag behövde visst inte så mycket tålamod i alla fall", flinade Josef.

"Nåja, lika bra att få det överstökat." Bengt tog fram ett kuvert ur rockfickan, öppnade det och la fram några ljusgröna post-it-lappar.

"Gröna lappar", sa Stefan. "Snyggt, fast det passar kanske inte vid just den här årstiden. Du hade inga orangea?"

"'Man tager vad man haver', som dem säger", sa Bengt. "Ett annat ordspråk lyder 'som man sår, får man skörda'. Just nu är det den rätta säsongen för skörd och det är den enda modenyck du behöver tänka på."

"Har du lyssnat på Melodikrysset?", undrade Stefan.

"Oh ja, varje lördagmorgon. Hurså?"

"Äh, det var inget."

Stefans pik om Bengts associationsförmåga flög honom över huvudet och han kunde inte heller förstå varför de andra hade så svårt att hålla masken. Lyckligtvis var det inget han brydde sig om. De kunde göra sig lustiga på hans bekostnad bäst de ville, så länge de gjorde sin uppgift.


Stortorget, senare på eftermiddagen.

Stefan vandrade omkring bland korvkioskerna och stånden på torgplatsen i väntan på den person vars namn stod på hans lapp. K.O. von Sydow, Stortorget, BTD 16:25. Det var bara ett par minuter innan den Beräknade Tidpunkten för Dödsfall.

För två veckor sen hade jag blivit hysterisk om jag inte hade fått tag på den jag skulle skörda vid det här laget. Som tur är har jag alltid varit bra på att anpassa mig till nya situationer. Det handlar helt enkelt om att hålla ögon och öron öppna. Varsomhelst kan den här K.O. vara och han eller hon kan vara vem som helst. Undrar vad det står för om det är en hon? Kerstin-Olga?

Mitt i sina funderingar gick en man som talade i sin mobiltelefon förbi Stefan.

"Ja, det är Karl-Oskar."

We have a winner! Tror jag...

Stefan följde efter Karl-Oskar på vad han själv uppfattade som ett säkert avstånd. Han lyssnade noga och tålmodigt på telefonsamtalet för att få en bekräftelse om att det var rätt människa han förföljde.

"...och se bara till att limo-föraren skriver 'von Sydow' på skylten och inte 'van Sydow' som förra gången. Jag tänker fan inte åka till Amerika och bli misstagen för en jävla holländare igen!"

von Sydow lade på medan han gick förbi den tomma fontänen, när han saktade ner, vände sig mot Stefan och konfronterade honom.

"Vem är du?"

"Ursäkta?"

"Du har gått intill mig ganska länge nu. Försöker du råna mig eller nånting?"

"Nej då, inte alls."

"Vad i helvete är det du håller på med då?!"

"Lugn! Jag råkade bara gå åt samma håll som du. Jag försökte inte råna dig eller trakassera dig på något sätt. Ursäkta om jag fick dig att tro det."

Stefan tog Karl-Oskar von Sydows själ genom att ge honom en vänlig klapp på axeln, vilket retade upp honom.

"Va fan, rör mig inte!", skällde han och gick sin väg. "Jävla förståndshandikappade..."

Karl-Oskar gick argt förbi utsidan av Filmstaden. Den roterande SF-loggan ovanför blev attackerad av några gravlingar som tillsammans knuffade den på dess långsida tills den gav vika och trillade av sin plats. von Sydow hann knappt reagera förrän den kolossala skyltningen slog ner i honom.

Det där kan man verkligen kalla bio-döden i Gävle.

"Vad i helvete?!", utbrast den avlidne Karl-Oskar von Sydow.

"Akta språket, annars kanske du hamnar där", sa Stefan.

"Är jag död, eller?"

"Nej, du tar en eftermiddagslur under den där enorma pucken. Ja, du är död med stort D."

"Varför gjorde du så med mig?", undrade Karl-Oskar.

"Du kallade mig förståndshandikappad. Jag gillar inte när folk gör det."

"Var du tvungen att döda mig för det?"

"Det var faktiskt inte jag som dödade dig, utan jag skördade din själ", förklarade Stefan. "Jag sa bara att jag inte gillar när folk använder 'förståndshandikappad' som skällsord. Jag har... eller hade en kusin som är det. Vad tror du att han tycker om att höra folk säga så?"

"Jaha...", suckade Karl-Oskar. "Jag kommer väl inte att åka till Arlanda nånting idag då."

"Behövs inte, du har redan ett flyg här som väntar på dig", sa Stefan och pekade mot mitten av torget.

Karl-Oskar kunde inte tro sina ögon. Mitt på Stortorget stod ett jetplan, redo att lyfta. Han tittade frågande på Stefan, som gestikulerade åt honom att gå till det. Något tveksamt gick han fram och klev sedan in genom flygplansdörren. När den stängdes försvann planet tillsammans med sin enda passagerare.

"Var det ett flygplan?", frågade Emma, som kom gående med en godispåse i handen.

"Ja, det var min skörd som precis åkte med det", svarade Stefan.

"Godis?", sa Emma och höll fram påsen.

"Är det bara sockerfria?"

"Ja. Gillar du inte såna?"

"Jodå", sa Stefan och tog en salt dödskalle. "Är väl egentligen bättre med såna. Man vill ju inte få diabetes eller nånting." Emma fnissade. "Tack."

"Varsågod", log Emma. "Jag måste gå nu. Hej."

Det där var det längsta samtalet jag haft med henne hittills. Undrar varför hon är så tyst annars?


Josefs lägenhet, sent samma kväll

Jaha, då var man helt själv igen då. Josef har dragit ner till nån nattklubb för att ragga eller mucka gräl. Kanske lite av båda. Man har åtminstone en dator som sällskap. Med bredband. Det hade vi inte där hemma. Vad ska man gå in på först? Arbetsförmedlingens hemsida för att kolla på Platsbanken? Äsch, vem försöker jag lura egentlligen? Jag tror jag ska kolla om det finns nåt kul chattrum nånstans.

Efter några Google-sökningar hittade Stefan slutligen en global chatt med ett chattrum för varje värdlsdel. Han loggade in under namnet "steffo" och skrev i sin beskrivning att hans kön var M, att hans ålder var 23 och att han bara ville chatta med lite trevligt folk. Han klickade in sig på USA-rummet, där han några gånger skrev "hi im bored, looking for sum fun people to chat with" upprepade gånger utan att få något svar. Han var på väg att ge upp och leta upp en annan sida, när ett fönster dök upp med texten "jorja invites you to a private chat. Accept/Decline"

Stefan kollade upp användaren och såg att det var en amerikansk F som var 18+ år gammal, som ville chatta med honom. Stefan blev förstås glad över att ha hittat någon att chatta med och klickade på Accept.


23:38:07 jorja: hey, how r u?

23:38:15 steffo: im fine, thx. and u?

23:38:22 jorja: same here

23:38:37 jorja: where u from?

23:38:45 steffo: sweden

23:39:58 jorja: oh cool. never met anyone from sweden b4

23:39:10 jorja: whats sweden like?

23:39:20 steffo: rite now, very cold and very dark

23:39:28 jorja: i know what youe mean. its pretty cold here 2

23:39:36 steffo: and where do you live?

23:39:45 jorja: i live in seattle

23:39:59 steffo: thats quite a big city, isnt it?

23:40:06 jorja: yeah it is LOL

23:40.15 steffo: i live in a city called Gävle. its really small, compared to most cities in USA

23:40:32 jorja: ok

23:40:37 steffo: everthing in this country is actually much smaller because the country is so small

23:40:50 jorja: if i came to sweden, would you tie me to the ground like they did with Gulliver?

23:40:57 steffo: haha, very funny

23:41:04 jorja: i read a lot of books, in case you wonder

23:41:10 steffo: i dont read as many books as i would like to

23:41:17 jorja: maybe you should go to a library

23:41:16 steffo: yeah why not. there is one not long from where i live

23:41:22 jorja: that a boy

23:41:37 steffo: what do you work with?

23:41:42 jorja: i work at a place called happy time

23:41:50 steffo: what is that, a toy store?

23:41:57 jorja: lmao no its an office

23:42:07 steffo: i used to work at an office

23:42:21 jorja: so did they fire you or something?

23:42:33 steffo: no i got hit by a bus

23:42:41 jorja: ooh thats nasty. did you go to the hospital?

23:43:00 steffo: no i died

23:43:08 jorja: really?

23:43:15 steffo: no i was joking. did you really think i died?

23:43:23 jorja: no silly of course i knew it was a joke

23:43:31 steffo: i hope i didnt scare ya?

23:43:38 jorja: yea right. oooh im shaking

23:43:45 steffo: i guess i have a wierd sense of humor

23:43:59 jorja: no kidding

23:44:12 jorja: oh shit, my friend is here to pick me up.

23:44:16 steffo: ur boyfriend?

23:44:23 jorja: god no. he is a nice guy, but also a fuck up

23:44:30 steffo: he he. i think i have a friend like that too

23:44:31 jorja: hebvc rfds 7grfye084232 3g

23:44:41 steffo: what happned?

23:44:48 jorja: it wasnt me, it was my friend. he didnt like that i called him a fuck up online. so sorry, gotta go now

23:45:03 steffo: alright. it was really nice chatting with you XOXOX

23:45:09: jorja: yeah it was. bye bye

jorja has left private chat


"Hallå i stugan", sa Josef, som precis hade kommit hem från nattklubben.

"Har nån spillt folköl på dig?", frågade Stefan och luktade på Josefs tröja.

"Nej, jag har spillt folköl på mig", sa Josef surt, medan han tittade på dataskärmen över Stefans axel. "Så vad håller du på med för snusk då?"

"Jag sitter bara och chattar lite", svarade Stefan.

"En sexchatt, eller?"

"Nej, en vanlig chatt!"

"Okej, så har du träffat några intressanta människor?"

"Nja, bara nån tjej från USA. Hon var ganska trevlig, men jag tyckte inte vi hade så mycket gemensamt."

"Är nog inte så lätt att veta när man bara chattar på Internet."

Och det är nog lika bra, det. Om jag bara hade kunnat följa med Josef till Nivå utan att få dåligt samvete. Det kanske är okej för honom att gå ut och träffa tjejer, men jag tycker det känns fel. Inte för att jag är emot one night stands, även om jag är intresserad av mer än så. Men hur ska man egentligen kunna vara ihop med någon när man är lieman och allting? Det är verkligen inte lätt, att vara död som jag.

Edited by SwedishSuperhero, 25 October 2006 - 06:54.

[SwedishSuperhero]

SWITCH-AROUND
[En berättelse om hur skenet kan bedra]


Seattle,
9 november, 2004

Väckarklockan surrade ifrån nattduksbordet. Dess ägare samlade motvilligt kraft för att lyfta upp sin arm och treva efter avstängningsknappen. Likt en zombie kravlade hon sig upp från de mjuka, varma lakanen och omslöts av den kyliga sovrumsluften som fick huden på hennes armar att knottra sig. Hon gav ifrån sig en lång gäspning som fick det att brusa i hennes öron, medan händerna gnuggade bort gruset ur de sömniga ögonen.

God morgon, George. Dags att kliva upp till en ny dag full med spänning, glamour och erotiska
eskapader. Skojar bara, du ska bara till ner Der Waffle Haus och sedan till Happy Time som vanligt.

George gick in till badrummet och öppnade badrumsskåpet. Hon tog fram sin tandborste, klämde ut en klick tandkräm på borsthuvudet och förde sedan in den längst i munnen. Tand efter tand borstades ren samtidigt som den friska mintsmaken spred sig över smaklökarna. Inget av detta var särdeles märkvärdigt eller ovanligt förrän George öppnade upp ögonen och fick se ansiktet som tittade tillbaka på henne ifrån spegeln. Det hon fick se gjorde henne så överraskad att en liten kaskad av tandkräm blandat med hennes eget saliv sköts ut och stänkte över spegelns yta. George hade redan en gång vant sig vid att se ett annat ansikte än sitt eget när hon speglade sig, samma som alla levande människor såg när de mötte henne. Men det var inte det hon tittade på nu. Det märkligaste var dock inte att det var en annan skepnad, utan att George kände igen den. Det var det utseendet Daisy brukade ha!

Vad i helvete är det som pågår?!

George gick med en gång in till Daisys rum. Hon låg där inbäddad iförd ett nattlinne av siden och med en sovmask över ansiktet. George plockade upp en sminkspegel från hennes bord och gick därefter till Daisys säng och drog av henne masken.

"Mrs Flynn, det är inte som det ser ut...!", svamlade Daisy halvvaket innan hon fick syn på George. "Jaså, är det du. I mitt rum? Så här tidigt på morgonen?"

"Titta i spegeln", sa George och höll fram den åt henne.

"Va?"

"Titta bara i spegeln, okej?" Daisy tog fundersamt emot spegeln och tittade i den, precis som George beordrade. "Märker du något ovanligt?"

"Ja...", nickade Daisy chockat. "Jag ser ju precis ut som Roxy! Fast inte som vi ser henne, utan du vet..."

"Jag vet. Själv har jag fått ditt kamouflage."

"Har du? Men om du ser ut som mig, och jag ser ut som Roxy, undrar då hur Roxy...?"

Telefonen ringde ute i hallen. George och Daisy tittade tveksamt på varandra, som att båda var rädda för att svara.

"Jag tar det", stönade George och gick ut. När hon kom till telefonen som satt i hallen lyfte hon upp telefonluren och satte den mot örat. "Hallå?"

På andra änden av luren var Rube, som lät mycket upprörd.

"George, se till att du och Daisy klär på er och kommer ner till Waffle Haus så fort som möjligt! Vi har ett nödläge här!"

"Jag vet vad du menar. Vi är på väg."

"Vart ska vi nånstans?", frågade Daisy, som kikade ut från sovrumsdörren.


Der Waffle Haus, en dryg halvtimme senare

På grund av Daisys fåfänga dröjde hon och George betydligt längre än vad de skulle ha gjort om inte hår, smink och kläder varit lika viktigt för henne som luft och vatten. Rube, Mason och Roxy hade redan hunnit före dem för länge sedan. Roxy hade tydligen haft mest bråttom dit än de andra, eftersom hon enbart var klädd i t-shirt, shorts och morgonrock.

"Det var tamigfan på tiden att ni kom!", grymtade Rube irriterat. "Var har ni hållit hus?"

"Fråga henne", sa George och pekade på Daisy.

"Det borde jag ha anat...", suckade Rube. "Nu har jag redan gått igenom det här med Roxy och Mason, men jag får ta om det med er. Som ni säkert lagt märke till, så har de ansikten som skyddar våra identiteter bytts ut under nattens gång."

"I morse blev jag uppdragen ur sängen av min pojkvän som krävde att få veta vem jag var och vad jag hade gjort med mig själv", berättade Roxy. "Sen slängde han ut mig ur lägenheten. Enda skälet till att jag inte kom hit spritt näck var att jag hann springa iväg innan han tvingade mig ta av mig hans flickväns sovkläder."

"Nu vet du i alla fall hur jag kan ha det ibland", sa Mason.

"Håll käften, det här är allvarligt!", skällde George och daskade till Mason i huvudet. "Det var verkligen tråkigt att höra, Roxy." Roxy log svagt åt George. "Så du har alltså en pojkvän?"

"Varför blir alla så förvånade när de får höra det?!", utbrast Roxy.

"Sånt här har faktiskt hänt förut, men det här är det värsta fallet jag varit med om hittills", förklarade Rube. "Det här är nånting som händer varje gång det nekro-dynamiska systemet rubbas. Till exempel om en person skördas långt efter sin död eller inte alls. Eller om ett oplanerat dödsfall skulle inträffa, utan att det fanns någon post-it till. Om ni känner till något sådant måste ni berätta det för mig med en gång."

Både Mason och Daisy stelnade till och utbytte menande blickar med varandra. De tänkte på samma sak, men ingen av dem vågade säga något. Det var knäpptyst vid bordet tills de hade samlat tillräckligt med mod för att berätta för Rube.

"Ray", sa bägge samtidigt.

"Ursäkta?", sa Rube.

"Det där slemmot som Daisy träffade för ett tag sen", förtydligade George.

"Jaså, han ja", nickade Rube. "Hur kunde jag glömma honom? Han försvann visst spårlöst, om jag förstod saken rätt."

"Man kan nog säga att han gick under jorden", sa Mason. "Bokstavligt talat."

"Det här är inte rätt tillfälle för gåtor", gnällde Rube. "Vänta, sa du under jorden? Bokstavligt talat?"

"Ja, på det sättet som döda människor brukar göra", svarade Mason. "Ibland gör de det på en kyrkogård och i vissa fall i någons trädgård efter att de blivit ihjälslagna med en antik spegel."

"Det får inte vara sant...", mumlade Rube medan han knöt ihop nävarna och gnisslade med tänderna.

"Jag hade gjort slut med Ray tidigare samma dag", sa Daisy till Masons försvar. "Han gillade det inte, så han kom hem till oss och attackerade mig..."

"Jag tror inte jag behöver höra resten", suckade Rube.

"Dessvärre gör du nog det", fortsatte Daisy. "Efter att Ray dog, förvandlades hans själ till en gravling. En riktigt elak sådan, även för en gravling. Han orsakade döden för en skörd jag hade ett tag senare, men gjorde även så att ytterligare en människa strök med. Två oplanerade dödsfall blir det."

"Tack, jag kan räkna", sa Rube. "Jag behöver knappast påpeka vad jag tycker om det som hände, men jag antar att jag inte kan klandra er. Det förklarar varför det här har hänt."

"Men vänta, det var ju flera veckor sen", inflikade George. Rube tittade överraskat på henne. "Ja, jag visste typ om det också. Det var jag som skördade Ray-gravlingen, så vi behöver inte bekymra oss för honom i alla fall. Men ändå, varför händer det här först nu?"

"En del saker tar tid, särskilt om andra former av nekro-aktivitet står före i kön", förklarade Rube.

"Halloween...", sa George.

"Precis, pyret. Den enda tid på året som våra riktiga jag blir synliga för omvärlden. Tydligen har det färgat av sig på den här störningen i systemet. Nåja, jorden kommer inte gå under en andra gång för det här. Känner jag de på högsta ort rätt, kommer det här felet förmodligen att rättas till inom ett dygn."

"Vänta, sa du precis att jorden har gått under en gång?", undrade George.

"Vågar jag ens fråga vad vi blir tvungna att göra innan dess?", frågade Roxy.

"Ja, vad tror du?", sa Rube. "Vi har alla fått varandras utseenden, så då får vi helt enkelt ta och leva varandras liv under en dag. Exempelvis blir jag tvungen att gå i klantjävelns skor, medan klantjäveln måste utge sig för att vara jag."

"Tja, jag har ju redan klätt mig som polis en gång nyligen", sa Daisy. "Då kan det väl inte vara så svårt att ha ditt jobb en dag?"

"Du måste skoja...", stönade Roxy. "Tror du att jag gick direkt från att lappa bilar till att gå omkring i uniform över en enda natt? Nåja, jag behöver bara sitta och svara i telefon och stämpla papper på Happy Time, hur svårt kan det vara?"

"Allvarligt talat, har jorden verkligen gått under?", sa George otåligt.

"Vet du vad George?", sa Daisy. "När vi kommer hem igen ska jag hjälpa dig att få den perfekta Daisy Adair-looken."

Jag som Daisy Adair? Är det för sent att hamna i helvetet?

Rube öppnade sin pärm och tog fram dagens post-its.

"Men du, låt mig få göra det där", sa Mason och ryckte åt sig lapparna. Han tjuvläste sedan i Rubes pärm innan han delade ut dem. "Det här är till dig, till dig, till dig och till dig."

"Gör du så där en gång till, så gör jag dig till en gravling", hotade Rube. "Jag skämtar inte. Bara för att du kommer vara jag den närmaste dagen, betyder inte det att du blir gruppledare."

"Trist...", muttrade Mason.

"Borde vi inte typ flytta runt våra post-its också?", frågade Roxy. "Jag menar, om vi ska vara varandra och allt?"

"Nej, sånt här bestäms ganska långt i förväg", sa Rube. "Förmodligen hann de förutse det här tidigt nog för att anpassa våra skördar efter situationen."


De närmaste timmarna spenderade de till att anpassa sig till varandras vardagar. Mason hatade att välja bland Rubes gammeldags, diskreta "gubbkläder", som han kallade det, lika mycket som Rube avskydde att klä på sig Masons otvättade, skrikiga punk-plagg. Medan Roxys pojkvän hade återvänt till sin egen bostad fick Daisy hjälp av Roxy med att bryta sig in i hennes lägenhet för att hämta hennes polisuniform. Till sist var det Roxy som fick klä sig i en av Georges byxdressar samtidigt som George själv piffades upp i samma överdådiga stil som Daisy hade gjort sig känd för.

"Jag kan inte fatta att vi alla får plats i varandras kläder", sa Roxy förvånat.

"Glöm inte att vi på sätt och vis har våra egna kläder på oss", påpekade Daisy. "Nu är det ju du som är George, George som är jag och jag som är du."

"Sluta, jag får huvudvärk", gnällde Roxy.

"Vänta bara tills du kommer till Happy Time, då kommer du att få känna på huvudvärk", sa George.

"Toppen, jag längtar redan."


Vem har inte nån gång fantiserat om att få byta plats med någon? Att leva en annan människas liv, bara för en dag? Speciellt efter att de gjorde den första "Freaky Friday"-filmen? Det kan väl ha hänt nån gång att jag funderat på hur det hade varit att vara i Daisys kläder, men jag har aldrig sagt att jag ville vara det. Just nu har jag ändå inget val.

Så snart George hade lämnat huset klädd som Daisy kände hon att det inte skulle bli lätt. Urringningen och pushup-behån fick henne att känna sig obekväm, hon ogillade hur hennes hår satt och de högklackade stilettskorna var en mara för hennes fötter. Hon vägrade i alla fall att ta på sig en stringtrosa, där gick gränsen. Post-it-lappen ledde George till ett lyxigt köpcenter. En mer passande plats kunde man knappast hitta åt Daisy.

Rube hade tydligen rätt om att våra post-its skulle anpassa sig efter våra ansiktsbyten. En sån här parfymeributik skulle jag inte ens drömma om att komma i närheten av. Inte med den lön jag får på Happy Time, i alla fall.

George gick förbi en kvinna med en provflaska med parfym.

"Ursäkta damen, skulle ni vilja pröva vår nya doft?", frågade hon. "Den heter 'Intoxication'."

"Tack, men jag tror inte jag behöver bli intoxikerad just nu", avböjde George vänligt. Inte med nån parfym, i alla fall.

Doft-kvinnan fortsatte söka efter folk att dela ut gratisprover till, då hon plötsligt tyckte sig känna igen en kund som kom gående.

"Stevie?", sa hon överraskat. "Stevie Archer?"

"Ja?", sa Stevie förvånat.

George kollade upp namnet på sin post-it, som visade sig vara S. Archer.

"Det är jag, Jill Cohen!", sa parfym-damen "Från high school!"

"Nämen, vad roligt!", skrattade Stevie och gav sin gamla klasskompis en kram. "Gud, det var så längesen! Hur blev det med dig och Carter? Är ni fortfarande...?"

"Tja, vi var förlovade ett tag under college, men det höll liksom inte."

George försökte att diskret gå förbi de två vänninorna för att skörda Stevies själ, men de obekväma skorna fick henne att snubbla handlöst framåt. Stevie skrek till förskräckt, samtidigt som hon reflexmässigt fångade George innan hon knuffade omkull henne. Georges skördar-hand råkade landa över Stevies blus, varpå ett av hennes lösbröst i latex ramlade ut.

Mest. Pinsamma. Skörd. Nånsin "Åh gud, jag är så hemskt ledsen!"

"Strunt samma, tänk inte på det", mumlade Stevie. Hon undvek ögonkontakt med George medan hon smög ner lösbröstet till sin rätta plats.

"Det är de här skorna", förklarade George. "De är alldeles nya och jag har inte gått in dem riktigt än."

"Verkar som din smak är lika bra som din koordination", fnös Stevie. "De där skorna är så förra året."

Gissa vad du kommer att bli nästa år.

George stapplade iväg, medan väninnorna fortsatte samtalet som om ingenting hade hänt.

"Du tror inte att du har lust att pröva vår nya doft?", frågade Jill. "'Intoxication' kallas den."

"Visst, varför inte?", sa Stevie.

Jill sprutade ut ett lätt stänk av parfymen i luften, som Stevie drog in genom näsan. Under tiden höll FDA på att upptäcka att "Intoxication" innehöll en farlig kemikalie som bröt ner nervsystemet vid inandning och skulle komma att dras in från butikerna en vecka efter att den kostat flera människor livet, däribland Stevie Archer.

"Nå, vad tycker du?", frågade Jill.

"Jag vet inte, jag kan inte känna nån lukt", svarade Stevie. "Och det sticker lite i ögonen också... Herregud, jag ser ingenting... Jag måste nog sätta mig ner..."

Men innan hon hann hitta en sittplats kollapsade Stevie på golvet. Hon började blöda genom näsa och öron och fick flera häftiga spasmer. Inom ett par minuter hade hon avlidit.

"Jag kan inte fatta att jag dog på det sättet", utbrast Stevie. "I de där trasorna! Jag ser för jävlig ut!"

"Var inte orolig, de kommer säkert hitta nåt fint åt dig till begravningen", sa George.

Medan flera av butikens anställda och kunder hade samlats kring liket, passade en annan kund på att plocka på sig några "gratisprover", från baksidan av en disk. George kände igen henne som en av hennes arbetskamrater på Happy Time.

Misty. Varför är jag inte förvånad?


Mason hamnade utanför en lunchservering. Hade han ärvt sitt imitationsobjekts intresse för mat lika mycket som hans utseende hade han gladeligen satt sig till bords där. Men nu var det ännu ett av de många intressen han och Rube inte delade med varandra.

"Jäkla snobb-sylta", fnös han medan han sneglade på lunchmenyn. "Så mycket för en sketen pastasallad? Man kan ju spy för mindre."

"Om du inte gillar det här stället finns det säkert nåt flottigt pizzahak du kan gå på", sa en grinig servitör.

"Ingen fara, jag skulle inte ens drömma om att käka här", muttrade Mason.

"Var inte du här förra veckan?", undrade servitören. "Och varför den där brittiska accenten?"

"Skit ner dig", sa Mason och gick sin väg.

På andra sidan gatan fanns ett ställe som föll Mason mer i smaken. En kioskbil som serverade snabbmat.

"Vad får det lov att vara?", frågade mannen bakom luckan.

"Jag tror jag tar mig en tortilla", svarade Mason.

"Nötkött eller kyckling?"

"Nötkött."

Så bestod Masons lunch utav en enorm kolesterolbomb till tortillawrap som han inte skulle orka med hälften av och som var så kryddstark att Mason skulle komma att spendera en längre del av eftermiddagen på herrarnas. Just som han njöt av de första tuggorna kom en uppretad man ifrån restaurangen fram till kioskbilens ägare.

"Varför parkerar du inte din rullande smittohärd nån annanstans?", fräste han.

"Vem fan är du att tala om hur jag ska sköta mina affärer?", brölade kiosk-kocken.

"Mitt namn är Curtis Lee och jag råkar äga den anständiga anrättningen bakom mig som du gör intrång på."

C. Lee, namnet på Masons post-it.

"Jag har faktiskt tillstånd att stå här, college-grabben", sa konkurrenten till sitt försvar. "Om du tycker att jag gör intrång genom att ha mitt stånd på andra sidan gatan är det inte mitt problem."

"Allvarligt talat, du borde pröva en sån här", sa Mason till Lee med halvtuggad tortilla i munnen. "De är asgoda."

"Se, du har redan börjat sno mina stamgäster!", skällde Curtis och pekade menande på Mason. "Om det är krig du vill ha, så är det det du ska få."

"Kom igen, var inte sån", sa Mason och skördade Curtis med en handpåläggning på hans axel. "Den här gatan är säkert stor nog för mer än ett matställe."

"Och dig gav jag extra bröd till soppan", sa Curtis anklagande till Mason. "Judas."

Curtis Lee återvände till köket i sin egen restaurang. Eftersom han var noga med sina råvaror såg han alltid till att provsmaka utav det som nyligen hade kommit in till förrådet. Hade han varit lika noggrann med att inte stå så nära dörren som en av servitörerna kom in genom, skulle inte en jordgubbe ha fastnat i hans vrångstrupe.

"Tolv människor arbetade för mig och inte en enda kunde Heimlich-manövern", sa han för sig själv.

"Fast å andra sidan hade du tolv anställda", påpekade Mason. "Det är inte dåligt."

"Du ser helt annorlunda ut än du gjorde nyss", konstaterade Curtis. "Som en helt annan människa."

"Tro mig, det är inte bara jag", sa Mason.

"Du tror inte jag skulle kunna få en tugga av den där tortillan?", frågade Curtis.

"Visst." Mason höll fram tortillan åt Curtis, men när han skulle bita i den, gick hans mun rakt igenom den. "Ha! Lurad!"


Daisy patrullerade i en polisbil med en av Roxys kollegor, som inte hade undgått att märka hur annorlunda konstapeln i passagerarsätet betedde sig.

"Hur är det med dig?", frågade han.

"Jo då, bara bra", svarade Daisy glatt. "Hurså?"

"Missförstå mig inte nu, men det är nånting konstigt med dig idag", menade kollegan. "Du verkar så... glad. Det är inte likt dig."

"Jag antar att jag vaknade på rätt sida, för en gångs skull", log Daisy.

Bilen körde förbi en butik. Innanför syntes en man som höll en pistol mot biträdet, som fyllde en säck med pengar ifrån kassan.

"Jävlar!", utbrast kollegan och plockade upp radion. "Vi har ett pågående väpnat rån inne på 'Woo´s Liquor Store'."

"Jag tar hand om det", sa Daisy och klev ur bilen.

Daisy ställde sig utanför skyltfönstret. Rånaren fick syn på henne och stod först still, men roffade sedan sig åt sig påsen och började springa ut på gatan. Daisy drog tjänstevapnet och sköt, men lyckades bara åstadkomma ett kulhål i skyltfönstret. Ljudet från pistolen skrämde henne och hon vågade inte fyra av en gång till. Istället tog hon sin batong och kastade den efter förövaren, men det studsade bara mot en lyktstolpe.

"Roxy, vad för håller du på med?!", vrålade kollegan.

"Det funkade ju i 'T.J. Hooker'...", pep Daisy.

Kollegan sprang efter rånaren och började knappa in på honom. Just som han skulle ha kommit ikapp, sprang brottslingen över vägen och blev påkörd av en stadsjeep. Krocken tog död på honom och han fick lov att identifieras med hjälp av sitt ID. Calvin Troy hette han. C. Troy, ETD 13:10. Daisy visste inte vad hon skulle skämmas mest över. Att hon inte hann skörda honom innan han dog, eller att hon var urusel som polis. Roxy skulle inte bli glad över detta. Hennes kollega var i alla fall inte det.

"Under mina nio år i kåren har jag inte varit med om maken till ansvarslöst polisarbete!", skällde han när de åter satt i bilen. "Du ska veta att du har en jävla tur om du får behålla jobbet efter det här!"

"Jag är inte riktigt mig själv idag", snyftade Daisy.

"Det menar du inte...", mullrade kollegan. "Jag vet inte vad somhar flugit i dig, men den Roxy Harvey jag känner vet när hon ska dra vapnet, låter ingen förövare komma undan och sitter inte och gnolar på 'Somewhere Over The Rainbow' i bilen! Var hon än är, hoppas jag verkligen att hon kommer tillbaka."

"Det hoppas jag också..."


Ord kunde inte beskriva hur mycket Rube hatade de kläder han blev tvungen att ha på sig. Visserligen hade han blivit tvungen att vänja sig vid nya klädstilar allt eftersom åren gick, men då kunde han alltid välja något som han trivdes med. Det inkluderade inte jeansjackor, t-shirts med brittiska punkrockare eller slitna gympaskor. Den del av dagen som redan passerat hade känts som en evighet och det var så att Rube började undra om den någonsin skulle ta slut. Någon vars dag, för att inte säga liv, redan hade slutat var Lon Lindsey. De senaste tre åren hade han levt på att lura folk på pengar genom ett illegalt kortspel som han bedrev i de skummare kvarteren. Dessvärre hade fel människor synat hans bluff och nöjde sig inte med att få sina pengar tillbaka. Pappkartongen där han hade lagt upp spelkorten hade blivit söndersparkad och ihopknölad till oigenkänlighet, men trots det var den i bättre skick jämfört med Lindsey själv.

"Jag skulle aldrig ha hoppat av college", sa Lindsey. "Eller var det kanske de som relegerade mig?"

"Med de där flinka händerna hade du nog kunnat tjäna bra som trollkarl på barnkalas", sa Rube.

"Sällan, jag tålde aldrig barn. Hade jag hållit på med sånt hade de små monstren blivit min död."

"Ja, sån tur att du bara blev misshandlad till döds av ett gäng psykopater."

Lon tog illa upp och skulle till att börja gräla med Rube, när han fick se hans riktiga utseende.

"Shit, vad gammal du är! Inget illa menat alltså, men går du alltid till ungdomsavdelningen när du köper kläder?"

"Det kan vara svårt att tro, men jag handlar oftast second hand hos Frälsningsarmén."

"Så, snodde nån kläderna för dig på kemtvätten eller nånting?"

"Inte direkt. Det är mer komplicerat än så."

"Jag undrar hur farsan reagerar när han får reda på vad som hänt", sa Lon. "Om han ens får reda på det. Vi talade inte med varandra sen han kallade mig för en klantjävel och slängde ut mig ur huset. Och han hade ju faktiskt rätt. Jag var en klantjävel."

"Tro mig, det finns värre klantjävar där ute, som har dött på värre sätt."


Roxy satt i Millie Hagens arbetsbås, bar Millie Hagens kläder och lekte med Millie Hagens häftapparat då Millie Hagens chef, Delores Herbig, kom fram till henne.

"Är du klar med de där rapporterna jag ville att du skulle titta på?"

"Ja, jag tror det", svarade Roxy trött.

"Vad bra. När du får tid sen kan du ta och ringa några utav numren på den här listan jag gjort."

Delores tog fram en trave hophäftade papper och la på Millies skrivbord.

"Varför hugger du inte bara av min jävla högerfot, när du ändå håller på?", mumlade Roxy argt.

"Ursäkta?", undrade Delores.

"Nej, det var inget."

"Det råkar inte vara den tiden på månaden för dig, Millie?"

"Frågar du om jag har mens?", undrade Roxy stött.

"Jag menar inte att snoka, men du verkar rätt så spänd idag. Du kan ju förstås inte rå för hur din kropp fungerar. Egentligen ska du vara glad för det, det är bara ett tecken på att du är ung och fertil. Till skillnad från vissa andra..."

"Va? Nej, det är inte det", förklarade Roxy. "Det hände en olycka på vägen till jobbet. Nån kille som klev av en buss, hans jacka fastnade i dörren och han blev släpad 20 meter längs asfalten. Det var fruktansvärt."

Vad Roxy inte nämnde var att hon skördade den personen före olyckan. Det slog henne att hon efter drygt tjugo år som lieman inte ens klarade av att spela berörd utav en sådan händelse.

"Men usch då, inte undra på att du är ur form idag", flämtade Delores. "Vet du vad, jag kan nog ringa de där samtalen själv. Vila en stund under tiden. Ta lite kaffe om du vill det."

Roxy vred på nacken så att den knakade högt och reste sig upp. Sen gick hon till damtoan. Inte för att hon behövde gå på toaletten, utan därför att hon behövde pusta ut. Väl inne fick hon se Misty som stod och pudrade näsan framför spegeln.

"Hejsan, Millie", hälsade Misty med en tillgjord artighet. "Och du jobbar hårt, förstår jag?"

"Ja, till skillnad från vissa andra, som bara sitter på arslet hela dagen..."

Misty tittade chockat på Roxy. Hon och Millie var inte särskilt goda vänner, men hon hade aldrig upplevt den attityden från henne.

"Vad är det med dig, nu då? Är det den tiden..."

"På månaden? Nej, låt mig bara vara ifred, okej?"

Misty tog upp en parfymflaska ur handväskan och sprejade lätt på halsen och bysten. Roxy fick syn på flaskan och blev misstänksam.

"Det där måste ha varit en riktigt dyr parfym", antydde hon.

"Den här?", sa Misty. "Nej då, det är bara nån billig grej jag köpte på K-Mart. Hurså?"

"Jag tänkte bara, eftersom plomberingen fortfarande är på", påpekade Roxy innan hon klev in och satte sig i ett av toalettbåsen.

Misty blev ställd. Det stämde att flaskan fortfarande hade en märkning som skulle skydda den från snatteri. Hon oroade sig för att råka illa ut, innan hon bestämde att hon inte behövde oroa sig för Millie. Vad skulle hon kunna göra åt det?

Hur står George ut med det här egentligen? Allt jobb, de där lysrören, alla de här mupparna runtom henne. Utom Crystal förstås, hon är helt okej. Nåja, jag har åtminstone inte börjat föra en inre monolog med mig själv, som George brukar göra. Eller vänta, det är väl det jag gör nu? Helvete!!

Roxy hade räknat med att få vara för sig själv, när Misty ställde sig utanför båsdörren och började tala med henne.

"Vad tycker du om den där nya postkillen?", frågade hon.

"Jag är inte på humör just nu", sa Roxy.

"Jag slår vad om att jag kan få in honom i kopiatorrummet innan den här veckan är över."

"Snälla, låt mig få vara ifred", bönade Roxy och kände en huvudvärk på intågande.

"Vad säger jag, jag kan säkert få in honom innan slutet på dagen."

"Herregud, vilken del av 'låt mig vara' är det du inte fattar?"

"Jösses, du är ju så himla tråkig", fnös Misty. "Man kan ju tro att du är nunna eller nånting."

Till slut brast det för Roxy. Båsdörren flög upp och träffade Misty i ansiktet.

"Ursäkta mig", sa Roxy sarkastiskt. "Det är nog bäst du baddar pannan i kallt vatten innan det blir en bula!"

Hon grabbade tag i Mistys nacke och förde den till ett av handfaten. Misty skrek och försökte värja sig loss, medan iskallt vatten rann över hennes ansikte. Roxy njöt av överfallet, tills hon tittade i spegeln och insåg vad hon höll på med. Hon stängde av kranen och släppte Misty, innan hon strök händerna hårt över huvudet och tog sig samman.

"Jag är så ledsen, Mindy..."

"Misty."

"Sak samma. Jag vet inte riktigt vad som tog åt mig. Vem vet, det kanske är den där tiden på månaden i alla fall. Vi kan väl säga så här, att du lovar att inte berätta om det här för någon, så lovar jag att inte berätta om parfymen?" Misty svarade aldrig, utan stirrade skräckslaget på Roxy. "Jag tar det som ett ja."

Roxy vände sig om och skulle gå ut, när hon fick se Crystal stå vid dörren. Hon höll armarna i kors och log lömskt.

"Crystal...", sa Roxy besvärat.

"Snyggt gjort", berömde Crystal.

"Tack."

Roxy kunde inte låta bli att känna sig smickrad, även om hennes samvete sa nånting annat.

Vad har jag gjort? George kommer att strypa mig! Usch, dåligt ordval. Fan också, inte den där monologen igen!


Senare på kvällen återvände liemännen till Der Waffle Haus. Alla hade bytt tillbaka till sina vanliga kläder, utom Daisy som fortfarande hade på sig Roxys uniform.

"Och hur har det gått för er allihop?", frågade Rube.

"Förutom att nästan ha fått mina fötter helt förstörda av Daisys skor från förra året, har det gått alldeles prima", sa George.

"Vadå förra året?", frågade Daisy förnärmat. "Hur kan du veta sånt, förresten?"

"Törs jag ens fråga hur det har gått för dig?", frågade Roxy.

"Vi kan säga så här, dina kollegor kommer nog bli väldigt glada över att få tillbaka sin vanliga Roxy imorgon", sa Daisy.

"Jaså, är det så illa..."

"Hur var det att jobba på Happy Time, då?"

"Det jobbet kan du behålla", svarade Roxy. "Om du får behålla det, det vill säga."

"Vadå, vad har du gjort för nåt?" Roxy orkade inte svara. George brydde sig inte om att försöka få ett svar, även om blev orolig för vad Roxy kunde ha ställt till med. "Ni då, killar?"

"Jag åt en tortilla utanför Lee´s och skördade ägaren", berättade Mason.

"Synd, jag gillade det stället", sa Rube. "Vänta, sa du tortilla?"

"Ja, jag köpte den från en kiosk mitt emot. Hur hade du det, då?"

"Jag skördade en kille som var skicklig med kort."

"Var det allt?", frågade Mason.

"Nej, jag eldade upp dina jävla kläder också."

"Mina kläder? Men de kläderna var ju mina!"


Och utan några fler större incidenter passerade dagen förbi. Alla återvände till sina hem och gick senare och la sig i sina sängar. Medan alla sov höll de mystiska krafter som låg bakom liemännens existens på att rätta till felet som hade orsakat denna besvärliga dag. Så småningom steg solen upp igen och vid ett visst klockslag surrade väckarklockan återigen ifrån Georges nattduksbord. När hennes arm hade samlade tillräckligt med kraft för att lyftas upp arm trevade den efter avstängningsknappen. Hon kravlade sig upp från lakanen, omslöts av sovrumsluften och gav ifrån sig en lång gäspning. Hon gick in till badrummet och borstade tänderna. Inget av detta var särskilt märkvärdigt och det blev det aldrig heller. När George öppnade ögonen och fick se ansiktet som tittade tillbaka på henne ifrån spegeln förstod hon att allt var som vanligt igen.

"Hä på dä, schnygging", sa hon till sin vanliga spegelbild, varpå några droppar salivblandad tandkräm stänkte på spegeln och gjorde de övriga fläckarna sällskap.

Då var det äntligen över. Skönt att vara tillbaka till sitt vanliga falska jag. Undrar egentligen exakt vad Roxy gjorde när hon var jag. Crystal glodde inte lika obehagligt på mig som hon vanligen brukar och jag tror Misty var lite rädd för mig. Tänk om Roxy har avslöjat att jag är lieman? Nej, det kan hon väl inte ha gjort. Eller...?

[SwedishSuperhero]

CHARLIE & CHUCK
[En berättelse om ett inte alltför tamt husdjur]


Seattle,
23 september, 2006

Husdjursliemannen Charlie rullade med sin skateboard mitt på vägen genom det lugna förortskvarteret. Vanligtvis brukade han hålla sig till trottoaren ifall en bil skulle dyka upp, men med den lugna söndagstrafiken kunde han passa han på att utnyttja den breda asfaltsbanan. Han bromsade vid brevlådan till familjen Jones´ hus. Något djur som ägdes av den familjen, med initialen C, stod på tur att få sin själ fråntagen. Han funderade just på vad för slags djur det kunde vara, när familjen som bestod av ett par föräldrar och tre barn klev ut från ytterdörren. Charlie hoppade in bakom buskar i deras trädgård och tjuvlyssnade på dem.

"Måste Chuck vara kvar helt ensam?", undrade den yngsta dottern besviket. "Varför kan han inte följa med till kyrkan?"

"Därför att man inte brukar ta med sig hamstrar under gudstjänsten, hjärtat", svarade flickans pappa.

"Jag trodde att alla var välkomna i kyrkan", sa flickan.

"Riktigt så enkelt är det faktiskt inte", sa pappan.

"Det där lilla kräket skulle bara springa omkring och skita ner hela stället", retades flickans storebror.

"Jimmy!", fräste pappan åt pojken.

"Var inte ledsen", sa mamman till dottern. "Vi blir inte borta så länge och han kommer att vara säker i sin bur medan vi är borta."

Familjen satte sig i sin Volvo och körde ut på uppfarten. När de hade försvunnit stack Charlie iväg till dörren, som hade blivit låst. Han stoppade ner handen i ena byxfickan och tog upp en dyrk. När han fick upp låset öppnade han försiktigt dörren och smög in. Han hörde att TV´n stod på, vilket förbryllade honom eftersom han hade fått för sig att de lämnade husdjuret ensamt. För att undgå att bli upptäckt tog han sig tyst som en mus uppför trapporna. På övervåningen tittade han på dörrarna och såg att en av dem var dekorerad med hjärtan, regnbågar och andra saker som kännetecknade en liten flickas sovrum. Förmodligen var det där hamstern Chuck skulle finnas. Dörren stod på glänt och det var bara för Charlie att gå in i rummet. Han såg sig om efter en bur och hittade det han sökte på en bokhylla. Men så visade det sig att det inte fanns någon hamster att hitta bland sågspån, motionshjul och annat samt att luckan var öppen.

"Skit också!", fräste Charlie argt och sparkade till ett mjukdjur som låg på golvet.

Charlie lämnade rummet och tog sig tillbaka ner till nedervåningen. Han funderade först på om flickan kunde ha smugglat med sig Chuck till kyrkan, men då skulle inte den adressen han var på ha stått på hans post-it. I ena ögonvrån märkte han hur en av skåpluckorna såg ut att öppnas av sig själv. Charlie fäste blicken förvånat på köksskåpet och fick sedan se hur en påse ostbågar damp ner på köksbänken. Sedan restes den upp och började krypa till kanten och trillade ner på golvet. Charlie gick försiktigt för att kolla vad som pågick. Påsen färdades nu in till vardagsrummet. Charlie visste att det var en stor risk att gå in dit, men visste inte vad han annars skulle göra. Cartoon Network visades på TV-skärmen, men det fanns ingen i soffan som satt och tittade. Däremot låg påsen med ostbågar öppen på bordet. Nånting kröp omkring i den och det visade sig vara hamstern Chuck som kom ut med några av de gula snacksen i famnen. Chuck satte sig ner och började knapra på ett av dem, samtidigt som han njöt av filmen som visades. Kusten tycktes vara klar, så Charlie gick fram till Chuck och sträckte fram handen. Men just är han var en hårsmån från att nudda hamstern, vände den sig om och tittade på Charlie.

"Var inte rädd, lilla vän", sa Charlie vänligt.

Men att bli rädd var exakt vad Chuck gjorde. Hans ögon blev så stora att de nästan hoppade ut ur hans huvud och han gav ifrån sig ett gällt skrik av rädsla. Charlie försökte fånga honom innan han smet iväg, men då lyfte han upp fjärrkontrollen till TV´n med sina pyttesmå händer och kastade rakt i ansiktet på Charlie. Chuck sprang därefter ut i köket. Charlie följde efter och började se sig om efter honom, när Chuck visslade för att få hans uppmärksamhet. Han stod på köksbänken alldeles framför knivstället och flinade djävulskt. I vardera handen höll han en kökskniv tio gånger större än han själv. Innan Charlie ens hann blinka, slungades båda knivarna mot honom. Han lyckades väja undan från den ena, men den andra fastnade i hans axel. Chuck fnissade elakt innan han åter sprang iväg. Visserligen skulle såret i axeln läkas ihop på ögonblick, men nu hade det gått hål i en av Charlies favorit-sweatshirts, vilket gjorde honom arg.

"Det här betyder krig...", mumlade Charlie medan han drog loss den vassa eggen ur axeln.

Jakten fortsatte ute i hallen. Charlie kom gående, ovetandes om att Chuck hade hällt ut såpa ifrån städskrubben över hela golvet. Charlie halkade och föll pladask på rygg. Medan han låg där alldeles utslagen, kom hamstern glidandes på sina fötter likt en konståkare och fortsatte med sitt fnissande. Charlie visste inte riktigt om det var för att han hade slagit huvudet riktigt hårt, men han kunde svära på att han hörde Chuck tala till honom:

"Men försök och ta mig då, ha ha!"

Ilsket kravlade sig Charlie upp på fötterna medan Chuck for iväg längs korridoren och rusade in genom källardörren som stod öppen. Efter att ha gått in dit och kommit halvvägs nerför trappen oroade sig Charlie för vilka fler otyg hamstern hade planerat. Inga fällor tycktes vara gillrade. Inga bowlingklot som kunde falla ner i huvudet på honom, inga pilar som skulle avfyras om han utlöste nån slags mekanism. Charlie antog att det var säkert för honom att fortsätta och satte ner foten på nästa trappsteg. I det ögonblicket brast brädan på mitten och Charlie föll framstupa neråt. Vid nedre änden av trappan slog han en volt och landade med ena foten på en gammal rullskridsko, varpå han okontrollerat åkte fram genom källarrummet. Han stannade inte förrän han slog in i frysen som stod med luckan öppen och föll ner bland isglassar och packat kött. Chuck hoppade ner på fryslocket ifrån källarfönstret så att det stängdes. Det spelade inte sån stor roll att vara inlåst i ett iskallt, trångt och mörkt utrymme. Vad som gjorde Charlie så utom sig av vrede var att Chuck var det besvärligaste djuret han någonsin hade stött på. Han slog så hårt han kunde på locket utan att frysen gjorde så mycket mer än att gunga. Efter ett tag koncentrerade han sig på att få sitt "fängelse" att välta omkull, vilket han lyckades med efter ett långt kämpande. Locket for upp och Charlie var åter fri.

"Så fort jag skördat den där hamstern, ska jag fanimig döda honom", huttrade han medan han ruskade bort frosten från sin mössa. "Eller kanske tvärtom..."

Han gick uppför källartrappen och aktade steget han ramlade ifrån tidigare och höll sig i räcket ifall ytterligare ett steg skulle gå av. Slutligen lyckades Charlie ta sig ända upp till dörren, utan att tänka på att den stod på glänt. Han gick bara fram till den, slog upp den och klev ut. Det visade sig att Chuck hade lämnat en extrastor konservburk med stuvad majs ovanpå dörren, som nu föll ner och stänkte sitt kletiga innehöll över Charlie. Vid det här laget var han så trött på att bli förlöjligad att han vrålade för full hals. När han dämpat sig och hämtade andan såg han en lapp sitta fasttejpad på spegeln i hallen. "Övervåningen, tredje dörren till vänster", stod det slarvigt skrivet med tuschpenna. Först frågade Charlie sig själv om han verkligen skulle vara så lättlurad att han lät Chuck leda honom in i ytterligare en fälla. Men å andra sidan visste han inte vart han annars skulle ta vägen.
Uppe på andra våningen, i tredje rummet till vänster, låg pappans arbetsrum. Inne i rummet stod en påslagen PC med Microsoft Word på skärmen. Chuck hoppade omkring på tangentbordet och bildade därigenom ord för att kommunicera med Charlie.

"varför jagar du mig", var det första han skrev.

"Varför attackerar du mig?", frågade Charlie.

"du först", skrev Chuck.

"Jag vill inte göra dig illa", förklarade Charlie. "Jag vill bara att du ska låta mig klappa dig, det är allt."

"har du brutit dig in hemma hos min ägare bara för att klappa en hamster. du måste vara helt störd."

"Jag vet att det låter riktigt knäppt, men du måste tro mig", sa Charlie. "Kom igen, låt mig bara få klappa dig en enda gång, så lämnar jag dig ifred sen. Jag kommer inte göra dig illa, på hedersord."

"törs jag lita på det", undrade Chuck.

"Vad måste jag göra för att övertyga dig, då?"

Chuck satt och funderade en stund, tills han skrev svaret på frågan.

"Häll upp lite cola i min vattenskål."

"Allvarligt", sa Charlie förbryllat. "Du kan lyfta prylar som borde vara alldeles för tunga för dig, men du klarar inte att dricka lite läsk på egen hand?"

"jag kan inte öppna en burk utan att allt rinner ut. då blir pälsen alldeles våt och kladdig", förklarade Chuck. "hur blir det, får jag nån jävla cola"

Charlie bet ihop innan han gav efter och gick ner till köket. När han hade tagit en colaburk ur kylskåpet gick han sedan in till flickrummet, där han plockade ut den tomma vattenskålen från hamsterburen och fyllde den till bredden med den eftertraktade läskedrycken. Chuck kom in i rummet och Charlie ställde ner skålen åt honom på golvet. Hamstern sörplade girigt i sig av innehållet tills hans törst hade blivit släckt. Efter att ha gett ifrån sig en ovanligt ljudlig rap för sin storlek log han tacksamt mot Charlie.

"Ingen orsak", sa Charlie sarkastiskt. "Så får jag klappa dig, nu då?"

Chuck satte sig ner på bakbenen, vilket Charlie tolkade som ett ja. Han la handen över Chuck och strök med pekfingret över den mjuka, gyllenbruna pälsen på hans huvud och rygg. Även om Charlie inte gjorde det lika bra som Chucks ägare, så njöt Chuck ändå av att få bli kliad. Han kunde förstås inte veta att hans själ samtidigt skördades.

"Sådär, då var jag färdig", sa Charlie. Han reste sig upp och var redo att gå. "Hej då, Chuck."

Men just som Charlie skulle ha gett sig iväg hörde han hur familjen parkerade sin bil utanför.

"Var det här verkligen nödvändigt?", suckade pappan medan han och mamman gick till ytterdörren.

"Jag vet, men hon slutade ju aldrig tjata", svarade mamman. "När hon sa att Chuck kanske inte skulle få komma till himlen gav jag helt enkelt upp." Hon tog upp sin nyckelknippa för att låsa upp dörren, men råkade låsa den istället. "Vad konstigt, jag var helt säker på att jag låste innan vi åkte..."

Charlie övervägde att smita ut genom fönstret, men kunde redan höra fotsteg i trappen. Han reagerade blixtsnabbt och kröp ner under sängen. En av fördelarna med att ha dött så ung var att Charlie var tillräckligt liten för att få plats i ett så begränsat utrymme. Han kunde se Chuck som stod en bit bort och sedan fötterna på flickan som kom instampandes i sitt rum.

"Chuck, du får följa med till kyrkan ändå!", ropade hon glatt. "Du behöver inte vara ensam hemma!"

Men i all sin upphetsning råkade flickan sätta sin ena fot över sin tama hamster. Hon kände ett kras under skosulan och hörde även ett högljutt pip, vilket fick hennes hjärta att stanna. Hon vågade först inte titta efter vad hon hade trampat på. Men så flyttade hon sakta på foten och fick sin största farhåga besannad.

"Neeej!!", vrålade hon ifrån toppen av sina åttaåriga lungor när hon fick se sitt döda husdjur.

Abigail Jones hade fruktat att Chuck inte skulle få komma till himlen om hon inte hade fått ta honom med sig till kyrkan. Hade hon sett samma sak som Charlie gjorde ifrån undersidan av sängen hade hon blivit avsevärt lugnare. Chucks själ svävade uppåt iförd en vit särk, med en lysande gloria över huvudet och med änglavingar på ryggen samt spelandes på en liten harpa.

"Abby, vad är det frågan om?", undrade mamman oroligt.

Abigail lyfte upp vad som var kvar av Chuck och tog det med sig storgråtande för att visa sina föräldrar. De lade inte ens märke till röran som uppstått på grund av striden mellan Chuck och Charlie förrän mycket senare. Vid det laget hade Charlie redan hunnit ta sig ut genom fönstret och förbi bakgården för att plocka upp sin skateboard och åka iväg.
Oftast brukade Charlie inte känna någon form av sorg efter en skörd, men nu var det annorlunda. Chuck var en helt unik hamster och det enda djur som han hittills hade haft någon form utav kommunikation med. Varje gång han fick se en film med Tom & Jerry eller Snurre Sprätt skulle han komma att tänka på honom och allt besvär han fick gå igenom för att kunna ta hans själ. Men efter att ha tänkt närmare på det blev han varje gång istället glad att han aldrig behövde träffa på något djur som Chuck igen. Jävligt glad.

[Hofling]

haha, satt faktiskt och tänkte på om Liemannen inte skulle ha hetat Tom, och hamstern Jerry när jag läste detta

Väldigt rolig läsning, Dan

[SwedishSuperhero]

Bra att du tyckte den var rolig, Hofling. Det är skönt att veta att alla de hundratals timmar man spenderat på att glo på tecknad film äntligen kommit till nytta.
I början funderade jag faktiskt på att låta berättelsen handla om att Charlie träffade Tom och Jerry, men så tyckte jag att det fick räcka med crossovers för ett tag.

[SwedishSuperhero]

WASTE OF SPACE
[En berättelse om döden på andra planeter]


Seattle
23 juni, 2005

"Världarnas Krig" hade premiär i USA och hundratals människor väntade otåligt på att få se den. I en kö utanför en biograf som skulle visa den filmen befann sig Mason, Daisy och George.

Att undra över om det finns liv på andra planeter har inte precis varit särskilt originellt de senaste 200 åren. Men jag kan nog lugnt stoltsera med att vara den enda som undrat över hur det är att dö på andra planeter. Jag menar, om det nu skulle finnas fler världar där ute befolkade av levande varelser, så borde väl de ha sina egna sätt att handskas med sina avlidna. Gräver de ner dem i jorden? Kremeras dem? Vem vet, de kanske äter upp dom? I fjärde klass skrev jag om de funderingarna i en uppsats, som jag sedan fick läsa upp för de andra i klassen. Resten av eftermiddagen fick jag sedan spendera hos kuratorn. Det är så typiskt! När man är liten blir man uppmuntrad av de vuxna att tänka och använda fantasin, men när man sedan tänker på nåt som de har svårt att hantera säger de till en att man har problem. Av nån anledning har jag precis börjat fundera på det igen. Kan det vara för att jag är lieman? Eller kanske för filmen vi just nu är på väg att se?

"Tänk om vi får se Tom och Katie på vägen in?", sa Mason.

"Jag vet inte riktigt", sa Daisy skeptiskt. "De har nog fullt upp med att gå på röda mattan borta i L.A."

"Inte för att jag tycker att Tom Cruise är en dålig människa, men så länge jag bara behöver se honom på vita duken är jag nöjd", sa George.

"Jag måste nog hålla med dig", instämde Daisy. "Ända sen det som hände på Oprah har jag haft lite svårt för honom."

"Äh, vadå", fnös Mason. "Han verkar vara en kul snubbe, tycker jag. Om han är glad över att ha fått tag i en puma kan han väl få visa det."

"En puma?", upprepade George. "Låter som att nån har suttit och läst igenom ett slang-lexikon."

"Det fanns inget bra i TV-guiden", förklarade Mason.

George tittade upp på kvällshimlen. Hon tyckte sig se något flamma upp i skyn, nästan som ett stjärnfall. Under ett par ögonblick växte det sig större och kom närmare. George fick en flashback från den ödesdigra dageb då den där toalettsitsen flög ner från rymden och dödade henne inte så långt från där hon nu stod. Hon stelnade till av skräck. Daisy lade märke till att George hade stannat till och blev fundersam.

"George, hur är det fatt?", undrade hon när hon fick se hennes ansiktsuttryck. "Du ser ut som att du har sett ett spöke. Hoppsan, dumt ordval..."

"Ser ni det där?", frågade George och pekade upp.

Just som Daisy och Mason tittade åt den riktning George pekade ven ljusfenomenet knappt några tiotal meter över deras huvuden. Flera människor flämtade till av hänförelse och applåderade för att de trodde det hörde till premiären.

"Hur mycket stålar kan de ha spenderat på den specialeffekten?", undrade Mason.

"Jag tror verkligen inte att det var en specialeffekt", sa George. "Det såg alldeles för äkta ut. Kom."

Hon gick ur kön och gick ut på gatan.

"Vart är du på väg?", frågade Daisy som sprang efter.

"Jag måste se vad det var för nåt", sa George.

"Men filmen börjar ju snart!", klagade Mason som även han följde de andra.

"Vi får nog se den en annan gång", sa George.

Hon rusade till sin Ford Mustang som stod parkerad en bit bort. Sedan satte hon sig bakom ratten och startade motorn. Både Daisy och Mason ville sitta i det andra framsätet, men det var Mason som hann hoppa in dit först.

"Ha! Jag hann före!", retades Mason.

Jag vet inte vad som gjorde mig så bestämd att kolla vad det var för något vi såg. Det fanns ingen post-it som sa att någon skulle dö vid den tiden, men jag var ändå tvungen att bli helt säker på att ingen hade blivit skadad. Som om jag hade åkt bakåt i tiden och försökte förhindra min egen död.

"Hur fick du förresten tag på biobiljetterna?", sa Daisy till Mason.

"De var första pris i en tävling en radiokanal höll", svarade Mason. "Man skulle ringa in och gissa vilket år boken som filmen är baserad på blev utgiven."

"Och du skördade vinnaren efter att ha hämtat ut biljetterna, så du passade på att ta dem när den personen dog?", gissade Daisy.

"Ja...", nickade Mason förvånat. "Hur visste du det?"

"Jag bara kände det på mig", sa Daisy.

"1898", svarade George, som hade lyssnat på samtalet medan hon höll ögonen på vägen.

"Va?", mumlade Mason.

"Boken 'Världarnas Krig' av H.G. Wells gavs ut för första gången år 1898."

"Det var som fan", sa Mason. "Så länge sen?"

George körde mustangen åt det håll som hon såg ljusfenomenet flyga. Hon visste inte exakt vart det hade tagit vägen, utan åkte dit hennes ögonmått och instinkt ledde henne. När de kom till ett torg fick hon syn på något stort som låg halvt genomborrat i marken och förstod att hon hittat det hon letat efter. Hon körde ut bilen på torget, stannade bilen en bit från föremålet och klev genast ur. Det såg ut som ett typiskt flygande tefat ur en gammal science fiction-film.

"Herregud...", flämtade hon.

"Undrar vad som finns i den där?", sa Daisy.

"Kanske det finns en bebis där inne", spekulerade Mason. "Den sista överlevanden från en utdöd planet."

"Superman är bara påhittad", fnös Daisy. "Det här är faktiskt på riktigt."

"Visst, men skulle det inte vara häftigt att ha en sån unge?", sa Mason. "Som kunde lyfta möblerna när man damsög eller använde röntgen-blicken om man tappat bort..."

"Hörni, sssch!", hyssjade George. "Kan ni höra det där ljudet?"
"Vilket då?", undrade Daisy. "Jag kan inte..."
En lucka öppnades på farkosten och släppte ut ett bländande ljussken. Liemännen backade snabbt undan likt kackerlackor när lyset i ett rum tänds. En ramp fälldes ut från botten av luckan och så småningom kom en märklig varelse gående. Den var knappt 150 cm hög men såg längre ut eftersom den var så mager. Den hade ett stort, avlångt huvud. Huden var ljusgrön och reptilaktig. I det platta, uttryckslösa ansiktet fanns flera blåmärken, vilket tydde på att den varit med om en mycket omtumlande kraschlandning. Ögonen var helt svarta och glansiga. Munnen var ett runt hål omgivet av smala, vassa tänder som löpte i en cirkel. På sig hade varelsen en slags overall i ett blankt, tänjbart material.

"Är det där...?", sa Daisy, men vågade inte få fram ett ord till.

"Herrejävlar, en utomjording!", flämtade Mason överväldigat.

"George, vad ska vi göra nu?", frågade Daisy.

"Jag... jag vet inte riktigt. Jag tänkte aldrig så här långt. Vi får nog försöka ta och prata med honom, antar jag."

"Är det verkligen en sån bra idé?", sa Daisy tvekande. "Vi är inte Men in Black, vet du. Jag passar inte ens i svart."

George ignorerade Daisy och gick fram till utomjordingen. Av uttrycket i varelsens ögon att döma var den lika förvirrad som hon själv.

"Hejsan där...", sa George och vinkade försiktigt. Undrar om han... eller hon... förstår vad en vinkning betyder? Bara han inte tror att jag förklarar krig.

Utomjordingen granskade Georges gestikulering. Sedan höjde den sin egen hand och rörde sina fingrar på samma sätt, fast mer slingrigt. Den förstod att det var jordvarelsens sätt att försöka kommunicera med honom och försökte sig på att tala till henne. Dessvärre var hans moderspråk alltför komplicerat för att uppfattas av mänskliga öron. För dem lät det mest som en serie av väsanden och harklingar.

"Mitt namn är Krkhevu Mwrke. Jag kommer från en planet som kallas Hgzodyp. Jag var ute på en forskningsresa då min farkost råkade ut för tekniska svårigheter och jag tvingades nödlanda här. Jag behöver er assistans inför min hemkomst."

"Vad tror ni att han precis sa?", undrade Daisy.

"Han vill kanske att vi ska ta honom till vår ledare eller nåt sånt", gissade George.

"Varför vill han snacka med Rube?", sa Mason.

"Nej, inte...!" George avbröt sig själv, eftersom det inte var rätt tillfälle att tjafsa. Hon vände sig till utomjordingen igen. "Kan du förstå vad vi säger?"

"Jag är dessutom i behov av akut läkarvård" , försökte utomjordingen förklara. "Jag har nämligen ådragit mig en skada i ena armen." Den höll slappt upp sin vänsterarm och pekade på den med den högra.

"Jag tror han försöker säga att han blivit skadad", sa George.

Utmattad efter en lång, turbulent resa tappade varelsen balansen och började sjunka ihop. Som om det inte var illa nog, började grönt, sörjigt blod rinna genom de trånga näsborrarna.

"Det var värre än jag trodde!" , flämtade den.

"Jävlar, vi måste hjälpa honom!", skrek George.

Hon sprang fram till varelsen och hjälpte den upp på fötterna.

"Men hur då?", sa Daisy. "Vi kan ju inte ta honom till nåt sjukhus."

"Det måste finnas nåt vi kan göra!", utbrast George frustrerat. "Lite hjälp här, tack!"

Mason kom och hjälpte George med att hålla upp utomjordingen. De förde den till bilen och Mason satte den tillrätta i baksätet medan George satte sig vid förarsätet. Utomjordingen satte handen vid en manick som var fastspänt vid bältet på hans dräkt, tog loss den och höll sedan fram apparaten mot George.

"Jag känner att jag kommer tappa medvetandet när som helst. Du måste aktivera den för att..."

"Akta dig George!", utbrast Daisy, som ännu stod utanför bilen. "Han har ett vapen!"

"Inte länge till", sa Mason.

Mason högg tag i varelsens arm och vred om den. Apparaten föll ur dess hand och landade på det andra framsätet. Eftersom varelsens skelett var mycket mjukare och skröpligare än en människas fick den flera frakturer i armen.

"Varför gör ni så här mot mig?! Jag har inte gjort er något illa!"

"Du ska ge fan i att hota George, hör du det?!", skällde Mason.

"Mason, sluta!", skällde George. "Han försökte inte göra mig illa! Han ville bara att jag skulle ta den där... grejen."

George plockade upp saken från det tomma bilsätet och tittade undrande på utomjordingen. Den skilde sig i själva verket inte avsevärt från en vanlig fjärrkontroll.

"Du behöver bara trycka på den stora knappen högst upp..." Utomjordingen orkade inte säga något mer, utan svimmade.

"Åh nej, inte nu igen!", pep Mason. "Först Ray och nu den där."

"Lugna ner dig, vi vet inte ens om han är död än", sa George. "Han ville visst att jag skulle trycka på nån av de här knapparna. Det måste vara den här..."

Hon tryckte tummen mot en stor knapp högst upp på apparaten. Knappen började lysa och ett dovt, pipande ljud hördes medan en osynlig våg av strålning sändes ut genom luften. När strålningen närmade sig utomjordingen började de vita blodkropparna i dess kropp jobba på högvarv. På bara några ögonblick var benen ihopläkta, blåmärkerna bleknade bort och blödningarna tog slut. Varelsen kvicknade till och satte sig upp i baksätet.

"Tack ska ni ha. Det där håller mig frisk ett tag, men nu behöver jag vila. Om jag utsätter mig för alltför stora påfrestningar kan konsekvenserna bli förödande.

"Jag tror att han är helt okej nu", sa George. "Daisy, kommer du, eller?"

"Jag... jag vet inte riktigt..."

Daisy kände sig fortfarande illa till mods av utomjordingens närvaro. Hon stod tvekande och stirrade på den.

"Sluta sjåpa dig och parkera arslet i bilen!", beordrade George.

George blev genast åtlydd av Daisy, som satte sig bredvid henne. Dock höll hon blicken vänd ifrån utomjordingen eftersom hon inte vågade titta på den. George startade bilen och åkte ut på vägen. Medan de var på väg därifrån anlände flera uttryckningsfordon, inklusive ambulans, brandkår och polis. Polisen hade lagt märke till att de lämnade olycksplatsen och följde efter dem.

"Shit, vi har snuten efter oss!", utbrast Mason.

"Okej, ta det bara lugnt nu", sa George. Hon tog av sig sin jacka samtidigt som hon såg till att alltid ha minst en hand på ratten och räckte den bakåt. "Täck över honom med den här, så får jag försöka att göra mig av med dem."

Mason lade Georges jacka över utomjordingen. Den förstod att det var för att dölja honom, så han underlättade det genom att krypa ihop till fosterställning med en akrobats smidighet. George stannade bilen, varpå polisbilen gjorde likadant. George trummade nervöst med handen på instrumentbrädan samtidigt som en konstapel klev ut och gick fram till mustangen.

"Fröken, är ni medveten om att ni nyligen försökte smita från en olycksplats?", sa den kvinnliga polisen/liemannen.

"Roxy!", sa George och drog en lättnadens suck. "Vad skönt att få se dig!"

"Det får man inte höra så ofta nuförtiden", sa Roxy. "Vad är det ni har för er? Inte har ni någon skörd på G nu?"

"Du måste lova att inte tala om det här för nån, men vi hittade en utomjording där borta", viskade George.

"Du driver med mig, eller hur?", sa Roxy och himlade med ögonen.

"Vi har den med oss här i baksätet", sa Mason. "Kolla efter själv." Mason lyfte undan jackan, men avslöjade inget annat än ett tomt baksäte och en öppen bildörr. "Ta-dah! Va f...?"

"Jättekul", fnös Roxy grinigt. "Om ni är klara med att slösa bort min tid..."

"Men den var ju där alldeles nyss!", utbrast George.

"Den kanske strålades upp till moderskeppet eller nånting?", föreslog Daisy.

"Ni är bara för barnsliga", suckade Roxy och vände sig för att gå tillbaka. "Ibland undrar jag hur... Jävlar i helvete!"

Under samtalet med Roxy hade utomjordingen smugit sig ut ur bilen och närmade sig nyfiket polisbilen. Den attraherades utav ljuset från lyktorna på taket utan att inse vilken fara den utsatte sig för. Polisen som patrullerade tillsammans med Roxy blev utom sig av rädsla och sprang ut med vapnet i högsta hugg.

"Stå still!!", vrålade polisen.

"Pullman, ta det lugnt", bad Roxy.

"Ta det lugnt?!", skrek konstapel Pullman. "Det är ju nån slags rymdfreak! Tänk om vi håller på att bli invaderade!"

"Kom igen, det är säkert bara nån nörd som klätt ut sig till den där biopremiären", försökte Roxy. "Lägg bara ner vapnet innan du gör nånting dumt!"

"Du har inget att frukta ifrån mig" , sa utomjordingen. "Jag har inga som helst fientliga avsikter..."

Utomjordingens stämma fick Pullman att drabbas av panik. Flera skott avfyrades ifrån tjänstevapnet. Grönt blod skvätte åt alla håll och varelsens kropp föll handlöst omkull på marken.

"Nej, sluta!!", skrek George.

Hon hoppade ut och sprang mot utomjordingen, men Roxy grabbade tag i henne. Även om George hade lyckats slita sig loss från hennes grepp var det ändå för sent. Det fanns inget de kunde göra för att väcka utomjordingen till liv igen. Liket började genast brytas ner och snart fanns det bara en rymddräkt indränkt i en rykande pöl. George grät så att hon skrek och tårarna forsade nerför hennes ansikte. Roxy hade bara sett henne gråta ett par gånger, men aldrig så här våldsamt.

"Var inte ledsen, George", sa Daisy i ett försök att trösta sin väninna. "Det är sånt här vi handskas med varje dag."

"Jag vet", hulkade George. "Men det här var... annorlunda. Jag trodde jag hade en chans att kunna rädda ett liv för en gångs skull."

Roxy lämnade över George åt Daisy, som lät henne gråta ut mot hennes axel. Mason tyckte så synd om henne att han bara var tvungen att få omfamna henne.

Hur mycket man än tror sig veta, dyker det alltid upp ett ögonblick då det känns som man inte fattar någonting. Det gäller även för oss odöda, hur svårt det än kan vara att tro. Det var visserligen en klen tröst för mig, men för en gångs skull fick jag uppleva någon annans död på samma sätt som en levande människa. Helt oväntat och med mycket tårar som följd.

Pullman var helt skakad. Han satte sig ner på marken med ryggen mot polisbilens kaross och dunkade huvudet lätt in i plåten. Roxy kom och hukade sig ner framför honom.

"Hur är det?", frågade hon.

"Jag dödade den där... saken", stammade Pullman fram. "Helt utan anledning. Ett år efter examen på polisskolan, så gör jag nåt sånt här."

"Jag tror det är bäst om vi låter bli att prata om det här", sa Roxy. "Du kan inte klandra dig själv, eftersom du aldrig blev tränad för nåt dylikt. Dessutom finns det inga bevis. Ingen kommer att få reda på vad du gjort."

"Varför säger du så?", undrade Pullman misstänkt. "Borde inte du typ sätta handklovar på mig och läsa upp mina rättigheter?"

"Jag borde egentligen inte säga det här, men det är en del saker med mig som skulle få folk att få fnatt om de visste om det. Men det gör mig inte till en dålig polis för det. Det är inte du heller, om du frågar mig."

Så typiskt att svaret på frågan om det fanns liv i yttre rymden äntligen hade nått fram till Jorden bara för att slösas bort på ett gäng liemän. En sak som gjorde mig förvånad var att vi inte fick se någon själ. Jag vet ju att människor och djur har det, varför skulle det göra någon skillnad på nåt från en annan planet? Bäst att inte grunna för mycket på det. Med största sannolikhet kommer jag nog aldrig att få reda på exakt hur det där ligger till.


Tio timmar tidigare
Planeten Hgzodyp, tio tusen ljusår från Jorden

Det var förmiddag enligt det hgzodypiska dygnet. Himlen var färgad ljuslila av den röda solen, som den ljusblå fullmånen. Ute på hangaren, bland hundratals andra rymdfarkoster, höll forskaren och upptäcksresanden Krkhevu Mwrke på att göra iordning sitt tefat för avfärd. Han höll på att lasta ombord några av sina instrument, när en annan hgzodypier kom fram till honom.

"Säg mig, är inte ni den där forskaren samt upptäcktsresanden, professor Mwrke?" , frågade främlingen.

"Jo, det stämmer" , svarade Krkhevu.

"Jag ämnar bara framföra att jag finner era rön fascinerande" , sa främlingen. "De teorier som ni har framlagt är av en högst stimulerande art."

"Man tackar för berömmet. Det är alltid hedersamt att möta någon som visar uppskattning för ens arbete. Jag måste nog dessvärre avbryta vår konversation eftersom jag har en expedition till planeten Tellus att igångsätta."

Krkhevu vände sig mot rampen till tefatet, när främlingen plötsligt satte sin hand mot hans rygg.

"Det har jag förståelse för. Jag önskar er en lycklig resa."

Krkhevu visste inte varför, men han kände en rysning längs sin mjuka rygg. Även om kroppkontakt inte var vanligt i hans kultur hade han aldrig känt sig så illa till mods av att bli vidrörd som nu. Nästan som att en del av honom försvann. Han ignorerade den känslan och gick in i tefatet. Snart så hade han lämnat Hgzodyp i sin farkost och växlade till hyperfart. Tråkigt nog skulle han aldrig återvända fysiskt, men tack vare främlingen var så inte fallet med hans själ. Denne visste dock lika lite om Krkhevus öde som han själv, att han skulle avlida efter ett tragiskt möte med en primitiv livsform på Tellus. För honom var det bara ännu en skörd, även om han inte kunde låta bli att fundera på hur Tellus-borna gjorde med sina avlidna. Om de också åt upp dem eller gjorde något vulgärt, som att till exempel gräva ner dem under marken.

[SwedishSuperhero]

GOOBYE FOR NOW
[En slags "säsongsavslutning", kan man säga]


Der Waffle Haus,
Ingen speciell tid

Jag satt längst in i ett bås tillsammans med de fem av de liemän vars liv efter döden jag hade fått följa i "Mitt Liv Som Död". Bredvid mig satt Mason och Daisy, medan George, Rube och Roxy satt på den motsatta sidan. Det var något av en dröm som hade slagit in. Nåja, en dröm i alla fall. De andra satt och åt sin mat och jag kände att jag själv började bli hungrig. Det skulle ha smakat bra med några våfflor med vispgrädde och jordgubbssylt. Men nu hade jag inte kommit dit för att äta, utan för att berätta en sak.

"Jag kommer med väldigt tråkiga nyheter", sa jag. "Från och med nu kommer det att bli slut för Dead Like Me: Inget Varar För Evigt, åtminstone för den här gången."

"Snälla Dan, måste du verkligen sluta?", suckade Mason.

Jag kan förresten nämna att Masons andedräkt inte är den bästa. Jag tvivlar på att han nånsin bortsar tänderna.

"Mason, Mason, Mason...", tröstade jag och klappade honom på ryggen. "Var inte ledsen. Det är bara ett litet uppehåll. Jag vet inte exakt när jag kommer börja skriva nya berättelser, men jag lovar garanterat att det kommer mera."

"Ta inte för lång tid på dig bara", sa Daisy. "Det här är det närmaste jag varit att agera på evigheter. Fast utan skådespelare och med enbart manus. Jag har verkligen tyckt om det här."

"Tala för dig själv", muttrade Roxy. "Jag har bara fått göra en massa skit i de historier jag varit med i. Jag fick inte ens följa med till stranden i 'Life´s a beach, and then you die'."

"Ta det inte personligt, Roxy", sa jag till henne. "För det första behövde jag skapa en kontrast mellan hur skönt det var på stranden och hur jäktigt det var inne i stan och för det andra tänkte jag att det kunde vara kul att läsa om hur du får lida lite grann."

"Och varför skulle det vara kul?", undrade Roxy grinigt.

"Tja, därför att du är lite... skrämmande, kan man säga...", förklarade jag nervöst. "På ett bra sätt förstås.
Och just därför finns det dem som kan finna ett visst underhållningsvärde i att se dig vara med om situationer som är lite... besvärliga."

"Fortsätt i samma stil, så kan du verkligen börja snacka om besvärlig situation."

Jag hade alltid funderat på hur det skulle vara att hamna i luven på Roxy, men nu ångrade jag att jag fick reda på det. Som tur var, var Rube snabb med att lugna ner mig.

"Bry dig inte om henne, Dan", skrockade han. "Hon tyckte om att få vara med om det här lika mycket som vi andra."

"Lika mycket som jag älskar en rotfyllning utan bedövning", sa Roxy.

"Kom igen, du gillade ju 'Ring of Doom'", påpekade George.

"Okej, jag medger att det var kul att få fajtas lite." Först nu fick jag se Roxy skina upp. "Dessutom såg du så himla löjlig ut i den där dräkten."

"Ja men du då, du såg ju inte riktigt klok ut heller!", skrattade George med den där speciella glimten som hon alltid fick i sina ögon och hennes underbara leende spred sig över hela ansiktet likt en soluppgång... "Öh, Dan?"

"Ja, vad är det?", frågade jag.

"Du sitter och stirrar väldigt konstigt på mig", berättade George besvärat.

"Ursäkta", sa jag. "Jag satt visst och dagdrömde igen. Jag gör så ibland."

"Det är lugnt", nickade George. "Jag kan bli rätt så tankfull själv ibland."

"Får man fråga vad dina kommande berättelser kommer handla om?", frågade Mason.

"Jag är ledsen, men jag pratar helst inte om mina grejer innan jag skrivit dem", förklarade jag.

"Du menar att du inte har den blekaste aning om vad du ska skriva om", hävdade Roxy.

"Nej, så är det inte!", utbrast jag. "Det är bara det att jag är lite vedskiplig..."

"Vidskeplig menar du väl?", korrigerade Rube.

"Ja, var det inte det jag sa?", undrade jag.

"Nej, du sa vedskiplig. Visst gjorde han det?"

"Jag hörde klart och tydligt att det var vedskiplig han sa", medhöll Daisy.

"Skit samma...", muttrade jag. "Hursomhelst är jag lite vidskeplig, vilket gör att jag inte törs prata för mycket om mitt skrivande. Ibland händer det väl att jag snackar om mina idéer med mina föräldrar, men mer än så är det inte."

"Dina föräldrar?", sa George undrande.

"Ja. Jag bor fortfarande hemma, så när jag blir lite osäker på en grej kan jag alltid vända mig till dem."

"Du är 23 år gammal och bor fortfarande hemma med din mamma och pappa?", flämtade George. "Jösses..."

Jag var frestad att påpeka att hon faktiskt bodde hemma hela sitt liv, men jag ville inte hålla på och gräla. Inte med henne.

"Tja, alltså...", mumlade jag. "Det har liksom aldrig blivit så att..."

"Men du, jag skojade bara!", fnissade George och boxade till mig lätt på axeln. "Du skulle ha sett din min alldeles nyss. Du såg så rolig ut!"

Hon tog på mig. Och hon gav mig en komplimang för mitt utseende! Det var helt fantastiskt! Jag som i stort sett bara hade fått se henne genom en tv-skärm och nu...

"Dan!", ropade Rube och knäppte med fingrarna framför mina ögon så att jag kvicknade till. "God morgon."

"Gjorde jag så där nu igen?", frågade jag generat. "Gud, vad pinsamt..."

"Mår du verkligen bra, kompis?", undrade Mason.

"Jag är okej, oroa dig inte", sa jag och vände mig åter till Rube. "Förresten Rube, jag hoppas jag inte gjorde dig alltför upprörd i '8th Wonder Falls', med tanke på det där med Rosie."

"Äsch, tänk inte på det", sa Rube och ryckte på axlarna. "Det är ju bara historier. Vi har ändå inte haft så mycket att göra sen vår serie blev nedlagd. Kul förresten, att den handlade om King Kong. Jag såg faktiskt originalet när den först kom på bio. Det kallar jag specialeffekter. Inte som det där datortjafset de gör nuförtiden."

Jag hade först tänkt tala om att jag inte hade sett originalet, utan inspirerats av Peter Jacksons remake. Dock ville jag inte vara någon glädjedödare åt Rube, så jag lät bli att nämna det.

"Det var ingen av er som märkte att jag även lade till en figur från en annan film?", sa jag istället lömskt.

"Vilken då?", undrade George nyfiket.

"Fråga Penny, hon borde veta...", svarade jag kryptiskt.

"Hallå, Penny!!", skrek George åt Penny, som satt vid disken med en iste utan is.

"Ja?", frågade hon.

"Vet du vilken annan filmfigur det var som Dan hade med i sin King Kong-berättelse?"

"Ja det gör jag, men jag tänker inte säga vilken", flinade Penny elakt. "Du Dan, den där Simpsons-berättelsen du skrev?"

"Du menar 'Maudesend'?"

"Ja, just den. Jag gillade verkligen den, speciellt eftersom jag råkar vara ett stort Simpsons-fan."

"Det tror jag säkert...", sa jag och blinkade med ena ögat, varpå Penny gjorde detsamma.

"Du gillar visst att vara otydlig ibland, va?", sa George.

"Tja, jag gillar att tvinga läsaren att tänka efter lite", svarade jag. "Dessutom är det ju massor av saker som är otydliga i serien som man aldrig får några konkreta svar på. Typ, blir liemän osynliga efter att de skördar folk eller ser det ut som att de står och pratar med sig själva? Vet Kiffany om att ni är liemän? Hur kommer det sig att vissa som skördas efter sin död är i samma skick som deras kroppar medan andra ser ut som de gjorde innan? Och hur..."

"Det är bäst för dig att de där frågorna är retoriska", avbröt Rube allvarligt.

"Ja, det är de", sa jag.

Efter att ha sett hur hård Rube kunde vara visste jag mycket väl när man var ute på djupt vatten.

"Bra", nickade Rube.

Då kom plötsligt Kiffany fram till bordet med en tallrik som hon ställde fram åt mig.

"Varsågod, en portion våfflor med jordgubbssylt och grädde."

"Men du beställde väl aldrig nånting?", sa Mason förvånat.

"Nej, men jag skrev i början av den här berättelsen att det var det du var sugen på", förklarade jag, medan jag högg in på de rutiga godsakerna. "Eftersom det är jag som skriver det här, kan jag få vad som helst att hända. Jag kan få er att träffa figurer från gamla sit-coms, jag kan ta livet av mig själv utan att ta nån skada i verkligheten, jag kan skapa en korsning mellan en lieman och en superhjälte. Allt som krävs är att jag får en idé, så blir det så."

"Är det där gott?", frågade George nyfiket. "Grädde och sylt på våfflorna, menar jag? För här omkring är det sirap och florsocker vi brukar använda."

"Jodå, det är riktigt smarrigt", svarade jag. "Du kan få smaka en bit, om du vill."

Jag skar upp en liten bit våffla åt George som hon plockade upp från min tallrik och smakade. Hon tyckte visst om det.

"Mmmmmm...", stönade hon vällustigt. "Det är sååå goooott..."

Det syntes på hela hennes kropp hur hon njöt. Hon andades tyngre, hennes lena hud knottrades på överarmarna och ögonlocken darrade ovanpå hennes ögon. Några klickar av vispgrädden hade hamnat på hennes fingertoppar, så hon började att slicka...

"Men skärp dig!!", skällde Roxy innan hon hoppade över bordet och lappade till mig i huvudet så att det pep i mitt ena öra i flera timmar efteråt. "Fan är det med dig, egentligen?!"

"Är du hög, eller?", undrade Mason. "Det är tredje gången du sitter och glor på George med munnen som en fågelholk."

"Men fattar du inte att pojken är kär i henne?", sa Daisy.

"Daisy...!", fräste jag sammanbitet.

Jag visste inte vad som var värst, att hon basunerade ut mina känslor för George eller att hon kallade mig pojke!

"Allvarligt talat, du är inte särskilt diskret med det", menade Roxy. "Du är som Jim Carrey i den där filmen där han har det där gröna ansiktet, när han sitter på den där klubben och får syn på vadhonnuheter..."

"Ace Ventura?", gissade Mason.

"Nej, pucko! Den där han tar på sig den där masken och blir så där konstig. Vad var det den hette igen...? Äh, skit samma! I alla fall är det så Dan håller på. Nörd."

"Det gör jag väl inte heller!", gnällde jag surt. "Och jag är ingen nörd."

George tycktes också vara generad, kanske till och med mer än jag. Jag skämdes som en hund och försökte undvika ögonkontakt med henne, men så började hon prata med mig.

"Vet du Dan, jag är på sätt och vis smickrad över att du gillar mig, men du inser väl att det aldrig skulle funka mellan oss? Jag finns ju inte på riktigt. Jag är bara en karaktär från en tv-serie som inte ens görs längre. Såna förhållanden är dömda att misslyckas."

"Jag vet", suckade jag uppgivet. "Fast det är ju egentligen hon som spelade dig som jag gillar. Ellen Muth."

"Så du är alltså kär i en tjej som bor på en annan del av jordklotet som du högst sannolikt aldrig kommer att få träffa", konstaterade Roxy. "Det är ju inte ett dugg patetiskt. Super-nörd."

"Jag kan lova att nånting hemskt kommer hända med dig nästa gång du är med i en av mina berättelser!", skrek jag ilsket. "Jag skämtar inte!"

"Sa du inte nyss att du var alldeles för vedskiplig för att prata om grejer innan du skriver dem?", hånflinade den där jävla haggan Roxy.

"Okej, nu räcker det", sa Rube och hejdade oss båda ifrån att ryka ihop. "Inte ska vi väl bli osams. Jag är säker på att Dan vill skiljas ifrån oss som vänner och inget annat."

"Jo, det är klart", medgav jag. "Förlåt att jag brusade upp så där, Roxy."

"Ingen fara, sånt händer", sa Roxy. "Jag har erfarenhet av sånt, både som lapplisa och polis. När jag tänker efter är jag glad att jag slapp jobba som lapplisa i nån av berättelserna. Eller, jag hade förstås uniformen på mig i en, men jag arbetade aldrig."

"Ja, det var ju trots allt år 2000, så jag ville att det skulle passa in kontinuitetsmässigt", menade jag. "Det var dessutom därför jag hade med Betty." En väldigt sorgsen stämning spred sig när jag nämnde henne. Allra mest sorgsen var George. "Förlåt, jag menade inte att riva upp gamla sår."

"Du behöver inte be om ursäkt, såvida det inte var du som skrev att hon försvann", sa George.

"Nej, det var manusförfattarna", sa jag. "Dyker nån av dem nånsin upp här? Eller nån av era upphovsinnehavare överhuvudtaget?"

"Bryan", sa Rube.

"Brukar Bryan Fuller hälsa på er?"

"Han gör det precis nu", berättade Mason och knackade mig på axeln.

Jag vände mig om och fick se att Bryan Fuller, seriens skapare, stod alldeles intill båset. Jag reste mig upp och makade mig förbi Mason och Daisy för att möta Bryan.

"Har du haft kul med mina skapelser?", frågade han.

"Det kan du lita på", svarade jag. "Jag hoppas det inte gjorde nånting? Det var inte som att du använde dem ändå."

"Säg inte det", sa Bryan. "Jag kanske råkar ha några idéer till att blåsa nytt liv i Dead Like Me."

"Du säger väl inte så bara för att jag vill höra det?", sa jag hoppfullt.

"Jo, tyvärr är det så. Det enda du vet om mig är att jag skapade Dead Like Me och Wonderfalls. Du vet ju inte ens hur jag ser ut. Om jag säger att DLM skulle komma som serietidning, bok, PC-spel eller nånting annat, så är det helt och hållet på grund av ditt önsketänkande och inget annat."

"Ja, det är ju sant", nickade jag besviket. "Men jag måste säga att du har gjort ett otroligt bra jobb. Nu har jag dessvärre inte sett så mycket av Wonderfalls mer än pilotavsnittet, men resten är säkert också bra."

"Tänk inte på det", sa Bryan och skakade på huvudet. "Man kan ju bara skriva fan fictions om sånt man är ett fan av. Därav namnet."

"Där sa du nåt. Men som jag sa till de andra förut, det kommer att dröja ett tag innan jag fortsätter med det. Jag har annat att syssla med för tillfället."

"Vad det än må vara, önskar jag dig lycka till med det", sa Bryan och sträckte fram handen.

"Tack ska du ha, Bryan." Jag skakade Bryans hand innan jag tog farväl av liemännen. "Hej då, George. Hej då, Mason. Hej då, Daisy. Hej då, George. Hej då, Rube. Hej då, George. Hej då, Roxy. George, sa jag nånsin hej då till dig?"

"Jag har för mig det", svarade George och ansträngde sig för att inte låta för sarkastisk.

"Är det okej att jag tar de våfflor du lämnat kvar?", frågade Mason.

"Visst, hugg in bara", svarade jag.

Så hade det till sist blivit dags för mig att gå. Det var inte det lättaste jag hade gjort, men hursomhelst gick jag mot utgången och försvann. I samma sekund som jag stängde dörren bakom mig undrade jag om de skulle sakna mig lika mycket som jag redan saknade dem.

"Mega-nörd", sa Roxy.

"Är det säkert att han är på riktigt?", undrade Daisy. "Han verkar ju lite... Ni vet."

"Jag vet", instämde George. "Fast jag var ju ihop med en kille som var schizofren, så jag är inte så värst kräsen."

[SwedishSuperhero]

HOLIDAY SPIRIT BLUES
[En extra berättelse så här lagom till jul]


Jag har alltid tyckt att uttrycket "som ett barn på julafton" varit ganska korkat. Det förutsätter ju att barnet i fråga faktiskt tycker om den högtiden. Jo jag vet, hur många gör inte det? Det måste typ vara 99,9999 procent av alla ungar som firar jul som är helt galen i den. Det är som ett glittrigt, nersockrat heroin som de behöver en fix om året av för att överleva. Innan ni dömer ut mig som en plankning på Ebenezer Scrooge, låt mig bara påpeka att jag inte direkt hatar julen. Jag har bara aldrig gillat den lika våldsamt mycket som de flesta gör. Visst, jag gillar kakorna, maten, tv-programmen och förstås presenterna. Men allt det där andra, det där som töntar sönder allting: de stickade tröjorna, sångerna, charaderna... bläh! För att inte nämna det skäggiga fettot som varje år får folk att glömma bort att det faktiskt är någons födelsedag vi firar. Om jag var Jesus skulle jag vara ganska förbannad på honom.


Seattle,
23 december, 1993

Joy och Clancy tog med sig sin åttaåriga dotter Georgia till köpcentret för att hälsa på hos Jultomten.

"Ser du George, där sitter han och väntar på dig!", sa Clancy energiskt och pekade mot en stor tron omgiven av rekvisita. "Tomten!"

"Wow...", mumlade George föga entusiastiskt.

"Vad väntar du på, ska du inte gå och ställa dig i kön?", frågade Joy.

"Varför det?", frågade George och tittade uttråkat på sin mamma.

"Vadå varför?", muttrade Joy. "Det är ju jättemånga som står och köar för att få träffa honom! Om du inte skyndar dig kanske han hinner gå innan du kommer fram!" George var uppenbarligen inte särskilt övertygad. "Nu är du så god och träffar tomten, unga dam, annars får du inte provsmaka några julkakor!"

"Okej då...", suckade George och gick för att ställa sig i kön.

Motvilligt stod George och trängdes med flera andra barn. Hon var mer intresserad av sin jojo som hon lekte med än att få träffa tomten. När det blev hennes tur att sätta sig i tomtens knä ville hon bara att det skulle bli klart så fort som möjligt.

"Ho ho, vad kan en sån fin liten flicka heta då?", frågade tomten.

"George."

"Nä, nu skojar du väl med mig!", skrockade tomten. "Inte kan väl flickor heta George, heller."

"Okej, det är väl Georgia då", muttrade George. "Nöjd nu?"

"Jaha, det är ditt smeknamn. Nåja, det går ju också. Det är många som brukar kalla mig för St Nick, till exenpel."

"Du, jag vet hur det här funkar", avbröt George. "Du är inte Jultomten. Du är bara nån gubbe som är utklädd, precis som alla de andra jag såg på vägen hit."

Tomten oroade sig för att George kunde höras av de barn som fortfarande stod och väntade, men försökte lösa det så professionellt som möjligt.

"Tja, du förstår att tomten har ju så hemskt mycket att göra där upp i Nordpolen, så han skickar ut folk som hjälper honom..."

"Skitsnack!", fräste George. "Alla andra kanske är så dumma i huvudet att de går på det här, men inte jag! Jag vet att det allt det här är fejk! Tomten finns inte!"

Flera av de andra barnen blev chockade av Georges utbrott. Några började gråta, vilket spreds snabbt som en löpeld.

"Hör nu", sa tomten strängt. "Även om du kanske inte tror på mig, så måste du visa lite hänsyn åt de som gör det. Ser du inte hur ledsna de har blivit nu?"

"Det ger jag fan i!", skrek George och boxade till tomten i magen innan hon sprang därifrån. "Nu drar jag!"

"Georgia Lass, nu ber du genast allihopa om ursäkt!", skällde Joy och grep tag om armen på George.

"Ja, jag ska...", sa George med en ångerfull ton och följde med tillbaka till den gråtande hopen. Men det hon var på väg att säga var inte riktigt vad Joy hade tänkt sig. "Ursäkta att tomten inte finns!!"

Är jag inte för hemsk? Jag tycker i alla fall att jag var det.


Happy Time,
23 december, 2003

Julen har en sak gemensamt med döden: man vet att den är på väg och man kommer inte undan den. Det är den enda likheten, men likt förbannat är det lika sant för det. Och med tanke på hur länge jag jobbat här är jag inte så förvånad att Happy Time också drabbats.

Happy Time var praktiskt taget helt täckt av julprydnader från golv till tak. Folk bar tomteluvor och grandoft kunde kännas i luften. Officiellt skulle deras julfest inte börja förrän om ett par minuter, men den hade redan hunnit börja en timme i förskott.

"God jul, Millie", sa Josh, som jobbade i båset intill Georges och som gjorde sig i ordning för att gå.

"Hej, Josh", hälsade George tillbaka. "God jul på dig, med."

"Polkagris?", frågade Josh och höll fram en kaffemugg fylld med små polkagriskäppar.

"Åh, ja tack", log George och tog en.

"Tänkte du stanna kvar på festen?"

"Festen? Tja... Jag vet inte. Jag tror att jag står över."

"Jaha. Bara undrade. Jag kommer inte gå på den heller, för jag ska med tåget ikväll. Det är därför jag sticker nu."

"Vart ska du åka då?"

"Hem till tjocka släkten i Vancouver. Ska bli härligt att få komma hem och träffa alla igen."

"Det tror jag säkert. Ha det så kul."

Visst, de får väl fira jul bäst de vill. Det rör mig inte ett dyft. Det är ändå inte som att jag kommer sitta med mina föräldrar och min syster på juldagsmorgon och öppna klappar. Sånt där är inget för mig, nu när jag är lieman och allt. Jag behöver inget utav det tjafset. Om det verkligen är sant, varför gråter jag då?

George kämpade för att hindra tårarna från att rinna och ansiktsmusklerna från att dra ihop sig till en grimas. Men när Delores kom gående var det omöjligt att undanhålla det för hennes stora, bruna ögon.

"Millie!", suckade hon medömkande och klappade George på axeln. "Hur är det fatt, vännen?"

"Det är den här grandoften", ljög George. "Jag tror jag är allergisk."

"Hör nu, jag har jobbat på kontor alldeles för länge för att inte känna igen en holiday blues", sa Delores allvetande. "Låt doktor Delores tala om vad du behöver. Några glas äggtoddy och en omgång charader, så vänder sig den där ledsna minen på stubinen."

"Jag önskar jag kunde det, men jag törs inte ta den risken", sa George. "Jag och äggtoddy... Det är en kombination du inte vill se."

"Men gud, förlåt!", stönade Delores och klappade till sig själv i pannan. "Vad är det med mig? Jag är säker på att vi har ett flak Mountain Dew någonstans, annars."

"Jag vill inte verka Grinch-aktig..." George skrattade ihåligt. "...men jag hade redan något annat inplanerat. Ingen fara, det är ingen alkohol inblandad, jag svär."

"Nåja, ingen ska hålla på och tvinga dig", sa Delores. "Se nu bara till att ha en riktigt god jul. Lova det."

"Jag lovar."

Medan George höll på att logga ur och stänga av sin dator innan hon gick drogs Delores´ uppmärksamhet drogs till en mistel som hängde i taket. Upprört gick hon fram och tog loss den.

"Vem är det som har satt upp den här?", ropade hon ut till alla på Happy Time medan hon höll upp misteln. "Jag vet att det råkar vara en jultradition, men en del saker lämpar sig faktiskt inte på en arbetsplats! Är jag den enda som minns julfesten -01, gott folk? Fyra anmälningar av sexuella trakasserier! Låt något sådant aldrig hända igen!"


Der Waffle Haus, något senare

Även Waffle Haus hade kommit i julstämning, på sitt eget tyskinspirerade vis. Den vanliga joddelmusiken hade blivit utbytt av "Oh Tannenbaum" och servitriserna bar en annorlunda, glittrig dräkt i rött och grönt.

Nej, inte de också!, tänkte George, då hon klev in. Nåja, det är ändå mer uthärdligt än det var på Happy Time.

Hon gick fram till vid det vanliga bordet, där Mason, Roxy och Rube redan satt.

"Hej, hörni", sade hon och slog sig ner bredvid Mason. "Wow, de har verkligen gjort om här."

"De har till och med ändrat menyn", sa Rube och pekade på en meny som låg på bordet.

George plockade upp den och såg att det på framsidan stod "Der Weinacht Meny", istället för den vanliga texten "Der Waffle Haus - Meny".

"Weinacht?", sa hon förbryllat.

"Det är tyska för jul", förklarade Mason.

"Törs jag ens fråga var du har lärt dig tyska?", sa Roxy.

"Vill du beställa?", sa Kiffany till George.

"Visst", sa George och tittade i menyn. "Jag vill ha... varm choklad och en tallrik risgröt med kanel." Hon lyfte blicken och fick på nära håll se Kiffanys juldräkt. "Hur känns den där uniformen?

"Mysig", konstaterade Kiffany. "Fast jag tycker ändå bjällrorna är lite för mycket."

"Får man fråga vad gör du här så tidigt, pyret?", sa Rube till George. "Sa inte du att det var julfest på Happy Time?"

"Jag sa bara att de skulle ha julfest, inte att jag skulle vara med", förtydligade George.

"Varför inte?", undrade Mason. "Vill du inte festa loss lite så här innan dopparedan? Det är ju den här tiden på året som man ska vara med sina nära och kära!"

"BUUUAAAA-HAAAAUU!!!"

Knappt en bråkdels sekund efter Masons klavertramp bröt George ihop och storbölade inför alla inne på serveringen och skar som en kniv genom högtidligheten.

"Snyggt jobbat, ditt dumma helvete", muttrade Rube åt Mason.

"Vadå?", gnällde Mason oförstående. "Vad har jag nu gjort?"

"Har du glömt bort att det är Georges första jul som lieman!", skällde Roxy. "Titta nu vad du ställt till med! Hur kände du dig när du var i hennes skor?"

"Jag söp ner mig och grät under ett biljardbord tills jag blev utslängd från puben", berättade Mason skamset. "Sen hoppade jag från Tower Bridge och hade helt glömt att jag inte kunde dö av det."

George la ansiktet över bordet med armarna över huvudet. Bölandet blev något dämpat, men lika besvärande för omgivningen.

"Så vad väntar du på?", undrade Rube. "Be henne om ursäkt, så det blir lite lugn och ro här."

Mason andades djupt innan han böjde sig fram mot George, som nu satt och hulkade så att hela hennes överkropp skakade.

"Snälla, goa, söta Georgie, jag menade inget illa", sa Mason. "Jag gör vad som helst, bara du slutar gråta. Jag vet! Clyde! Vill du se min orangutangimitation?" George bara grät. "Ska jag betala notan åt dig?" George grät fortfarande. Mason grävde i jackfickan. "Du kan få min polkagris-käpp, jag har redan ätit fem stycken."

"Jag skulle precis tacka ja till notan", avbröt George. "Jag hann bara inte gråta färdigt först. Dessutom har jag redan fått en käpp, av Josh."

"Okej, notan blir det", nickade Mason. "Blir du glad då?"

"Nej", svalde George. "Men det är alltid en början."

"Allt är en början för oss, pyret", sa Rube. "Det finns inga slut för vår del."


Samtidigt, hemma hos familjen Lass...

Clancy klev ut ur sitt arbetsrum efter ett telefonsamtal och fick höra ett snyftande ljud nerifrån. Han tog trappan ner till vardagsrummet och hittade Joy, som satt gråtandes på soffan. En stor, vacker julgran stod halvt dekorerad stod alldeles bredvid henne och framför hennes fötter låg en kartong med prydnader.

"Älskling, vad är det för fel?", frågade Clancy och satte sig bredvid sin fru.

"Jag höll just på att klä granen, när jag hittade den här längst ner i lådan", sa Joy.

I handen höll hon en handtillverkad julgransprydnad. En tomte gjord av lera med en röd tygluva över huvudet.

"Det är ju den George gjorde när hon var tolv år", sa Clancy och log nostalgiskt.

Vad man inte kunde se vid första anblicken var att George hade format sitt konstverk som en erigerad penis, där testiklarna nu utgjorde ett par runda fötter och ollonet täcktes över av den spetsiga huvudprydnaden.

"När jag första gången fick se den här utan luva tyckte jag att det var det gräsligaste jag sett!", berättade Joy. "Det gör jag fortfarande, men ändå kan jag inte sluta titta på den."

"Det är som de säger om konstnärer", menade Clancy skämtfullt. "De blir aldrig uppskattade förrän efter sin död."

"Skulle det där muntra upp dig?", utbrast en arg Joy. "Jag pratar om vår dotter, inte nån jädra renässansmålare! Fan, Clancy!"

"Förlåt, jag vet att det var dumt sagt", sa Clancy ångerfullt. "Det är bara så jävla svårt... Jag kan inte fatta att det snart är jul och att vår dotter inte kommer vara med och fira." Ända sedan hans äldsta dotter avlidit för flera månader sen, hade Clancy någorlunda lyckats hålla tillbaka gråten. Men inte nu, inte den här tiden på året. "Det är inte rättvist...", snyftade han. "Min lilla flicka... Varför skulle det hända oss?"

Samtidigt som hennes föräldrar grät i varandras armar en trappa ner, var Reggie i full färd med att klippa och klistra. Hon hade aldrig varit särskilt förtjust i pyssel, men nu var det annorlunda. Det här skulle hon ge till någon mycket speciell.


Hemma hos George och Daisy, sent på natten

Daisy låste upp ytterdörren och smög in så tyst hon kunde för att inte väcka George. Dock skulle inte det vara ett problem, då hon satt hopkurad framför tv´n.

"Jaså, är du uppe så här sent?", frågade hon konfunderat. George svarade inte, utan satt blickstilla med ögonen fästa på skärmen. "Måste vara ett bra program, om du är så..."

När Daisy gick fram såg hon att det enda hon tittade på bara var myrornas krig. Georges ögon var utmattade av gråt och det intensiva ljuset. Daisy skakade på huvudet och stängde av tv´n.

"Jag tittade på det där...", klagade George tyst.

"Rube berättade om din depression", sa Daisy. "Om du tror jag tänker låta dig sluta som Orson Welles, så glöm det. Vad du behöver är en lång skönhetssömn..."

"Va?"

"Förlåt, jag menade inte så... Jag menade att du behöver vila ut. Och i morgon bitti ska Daisy Adair rädda julen åt dig, det lovar jag. Har jag förresten nämnt att jag var statist i 'Livet Är Underbart'? Nu klippte de förstås bort de flesta av de scener jag var med i, men..."

"God natt", sa George, reste sig och gick till sitt sovrum.

"Sov så sött", sa Daisy. När George stängde dörren efter sig, drog hon en lättnadens suck. "Äntligen, jag trodde aldrig hon skulle gå."


Köpcentret, nästa dag,
Julafton

Flera barn stod förväntansfulla framför ett rep av silke som omgärdade en plattform med en tom tron. En tomtenisse stod och vaktade för att se till att ingen trängde sig före eller bråkade på annat vis. Men så kom han äntligen ut genom en dörr. Han som de hade väntat på så länge, i sin rödvita dräkt och med ett gnistrande vitt skägg som ett varmt leende skymtade fram bakom. Jultomten hade kommit och hans beundrare kunde inte ha varit mer lyckliga. Han vinkade snällt åt de jublande barnen och slog sig ner i stolen. Nissen hakade loss repet, så att tomten kunde ta emot sina första besökare. En efter en kom de och satte sig i hans knä för att tala om vad de önskade sig i julklapp och försöka lirka fram detaljer om livet i verkstaden på Nordpolen. De flesta var glada, vissa lite blyga, några grät för att de var för små för att förstå vad som pågick. Det var sådant en köpcentrums-tomte fick stå ut med. Men någon som den här tomten hade lagt märke till ända sedan han fick syn på henne i kön var en flicka med glasögon och flätor. Det var något sorgset och glädjelöst, men samtidigt hoppfullt i hennes uppsyn som väckte tomtens nyfikenhet. När flickan kom fram till honom satte hon sig i hans knä och tittade upp på honom.

"Hej, tomten", sa hon.

"Hej, hej. Vad heter du då?"

"Reggie."

"Och hur gammal är Reggie då?"

"Jag är elva. Jag vet att jag kanske är lite för gammal för sånt här, men jag kände att jag var tvungen att få prata med dig."

"Jaha, så vad vill du prata om?", undrade tomten. "Vill du kanske tala om vad du vill ha i julklapp?"

"Inte direkt. Det där med julklappar är inte så viktigt för mig nuförtiden. Du förstår, tidigare i år så dog min storasyster."

"Det var verkligen tråkigt att höra", beklagade tomten.

"Ja, mina föräldrar är väldigt ledsna. Jag tyckte till och med att jag hörde dem gråta igår. I alla fall, så gjorde jag det här till min syster. Jag ville bara höra vad du tyckte om det."

Reggie hade tagit med sig det hon hade arbetat med dagen innan. Hon gav det till tomten, som tittade på det länge. Till slut gav han sitt utlåtande:

"Vet du Reggie, om din syster fick se det här så tror jag att hon skulle bli hemskt glad", sa han. "Faktiskt, så tycker jag att du ska visa det här för dina föräldrar."

"Du tror inte att de kommer tycka jag är konstig, som ger presenter till nån som är död?"

"Nej då. Varför lägger man annars blommor vid folks gravar? Dessutom har folk i alla tider, världen över gett gåvor till de som gått bort. Så det du har gjort nu är faktiskt helt normalt. Låt ingen få dig att tro nåt annat." Daisy hade tagit med sig George till samma köpcentrum och tomten kunde nu se dem komma gående. "Du, det är väldigt många som är här för att träffa mig, så jag är rädd att vi inte kan prata så värst mycket mer."

"Det gör inget, tack så hemskt mycket!", sa Reggie och gav honom en kram innan hon gick.

"Det var så lite. Och god jul på dig!"

Reggie var glad att det var någon som inte tyckte att hon betedde sig konstigt. Nu skämdes hon inte längre för det hon bar omkring på och såg fram emot att få visa det för Joy och Clancy.

"Missförstå mig inte nu", sa George. Jag uppskattar omtanken, men jag tror jag är lite för gammal för sånt här."

"Kom igen, vi är ju liemän", sa Daisy. "Åldern slutade spela någon roll när vi dog."

"Bra, för jag tror den där pensionären där borta är lite tänd på dig", retades George och pekade mot en åldring på en permobil längre bort.

"Men George, då...", stönade Daisy. "Vad tror du om mig egentligen? Han har säkert aldrig ens varit i närheten av Hollywood i hela sitt liv."

Eew.

George ställde sig längst bak i ledet.

"Duktig flicka", sa Daisy glatt. "Nu får du klara dig själv, jag har ett litet ärende."

"Hallå, vart ska du?", undrade George.

Daisy svarade inte, utan lämnade George ensam.

Hela månaden har hon betett sig så konstigt. Undrar vad hon har i kikaren?

Eftersom majoriteten av kön bestod av barn under tio år, var George tvungen att vända blicken en bit neråt för bli påmind om att det faktiskt fanns en kö som hon stod i. En pojke som stod bakom henne var till hans egen förtjusning i ögonhöjd med den nedre halvan av hennes kropp.

"Jag önskar jag aldrig blir längre än så här", flinade han.

Eew en gång till.

"Hallå!", utbrast George och vände sig mot den lille snuskhummern. "Sluta glo på mitt arsle!"

"Okej, förlåt", sa pojken.

George vände sig tillbaka och hoppades att det var det sista hon skulle få höra av honom. Men då fick hon istället känna hur hon blev nypt i högra skinkan. Hon vred ilsket på huvudet för att skälla ut pojken bakom henne.

"Vad är det?", sa pojken hånfullt medan han höll för ögonen. "Jag skulle ju inte glo på ditt arsle!"

"Hur gammal är du egentligen?", frågade George.

"Elva."

"Vill du bli tolv? Ge i så fall fan i mig!"

Det kanske var lite dumt sagt. Resten av tiden i kön oroade jag mig för att den där Bill Clinton-klonen skulle börja gråta, att hans föräldrar skulle skälla ut mig eller att en säkerhetsvakt skulle komma och arrestera mig. Som tur var hände ingetdera, men det gjorde mig inte mindre otålig. Kanske var det på grund av grabben, eller för att jag skulle slippa Daisys tjat, eller så ville jag verkligen träffa Jultomten. Åh George, säg inte att du har gått och blivit sentimental på äldre dar!

Just som hennes inre monolog tog slut stod George på tur. När hon klev upp på plattformen insåg hon att alltihopa var byggt för de minsta barnen, eftersom hon för ovanlighetens skull kände sig som en jätte.

"Var inte blyg, flicka lilla", sa tomten och klappade på sitt ena knä. "Kom och sätt dig."

Lugn George, han är förmodligen inte alkis, han har nog aldrig suttit inne för sexuellt ofredande. Det är bara en snäll farbror som tycker om att umgås med barn.

George gick fram och satte sig i tomtens knä. Den sittplatsen visade sig vara för liten för henne, så hon fick även använda sig av ytan på stolens armstöd och hoppades att det skulle hålla.

"Öh, hej... tomten."

"Vet du, det är inte så vanligt att så stora barn kommer och besöker mig", sa tomten. "Fast jag kan tala om att det är vanligare än du kan ana."

"Det säger du?", sa George, illa till mods.

"Då vill de förstås inte prata om julklappar, utan oftast om problem som de inte har någon annan att prata med om. Det råkar inte vara så med dig?"

"Jo, jag antar att man kan säga det", instämde George. "Det är första julen som jag är helt själv."

"Ja, julen är ju ingen högtid man ska fira ensam", nickade tomten. "Då är ju frågan, är du verkligen helt själv?"

"Det är lite komplicerat", sa George.

"Om jag säger så här då: Finns det någon du möter varje dag, som du funderat över vad han eller hon skulle vilja ha i julklapp?"

Just som han frågade det dök en bild upp i huvudet, nåt som jag hade fantiserat om mest på skoj. Det var Rube som satt med ett checkers-bräde, Mason med en hög vinylskivor och en uppblåsbara Barbara, Daisy med en väldigt stor spegel och Roxy... Äh, vem försöker jag lura? Det närmaste en julklapp hon nånsin kommer är om hon lyckas lappa tomtens släde. Och allihopa sa...

"Tack och bock, George."

"Tack, George."

"Tack, George! Nu kan jag se hur vacker jag är hela dagen!"

"Ho ho ho, din jävel!"

"Det kan hända att jag har", sa George till tomten.

"Mmm-hmm. Fast det är ju klart, julen handlar egentligen inte om klapparna. Det handlar om dem man ger dem till."

"Det vet jag väl", fnös George.

Varför känns det plötsligt som ett töntigt julavsnitt från en tv-serie? Och varför känns inte det ett dugg pinsamt?

"Det gör du säkert", sa tomten. "Du verkar vara en väldigt klipsk tjej."

"Kul att du la märke till det", log George blygt.

"Men se, ett leende! Det verkar som att vi blivit lite gladare nu?"

"Jag undrar om jag inte är det." George ställde sig upp, redo att gå. "Jag tror ditt jobb är avklarat nu. Tack och hej då."

"Vi syns, pyret", sa tomten tyst.

Jag vet att det låter corny, men jag mådde betydligt bättre efter att ha suttit och pratat med Jultomten. Visst, jag skulle fortfarande inte få fira jul med de andra Lassarna, men det är flera saker jag vetat innan att jag inte kommer att få göra med dem. Allt jag behövde var en smäll i hårddisken för att rycka upp mig. Nog om det, jag har lite sista minuten-julhandel att ta itu med.


Hos familjen Lass, juldagsmorgon...

Clancy, Joy och Reggie, samt deras golden retriever JD satt samlade framför granen och hade redan öppnat flera julklappar. Alla log brett för att hålla stämningen uppe. För Joy och Clancy var det till större delen en fasad som de höll uppe för Reggies skull. Det visste hon mycket väl om, men hon brydde sig inte om det. Hon kände på sig att det skulle bli ändring på det inom kort.

"Åh Reggie, vilken fin penna!", sa Joy och tittade på en randig kulspetspenna med en rosa tofs i ena änden. "Tack så hemskt mycket!"

"Och tack för den här", sa Clancy, som redan hade börjat lyfta på sin tvåkiloshantel. "Jag tyckte nog att jag behövde träna lite."

Reggie hade fått ovanligt mycket klappar, nästan fler än antalet hon och George brukade få sammanlagt. Det var inte svårt för henne att räkna upp vad det handlade om.

"Tack själv, det var verkligen många paket jag fick", sa hon.

Hennes föräldrar sa inget, utan nickade bara instämmande, nästan som om de hade dåligt samvete för att de skämde bort sin dotter.
"Än är det inte slut", sa Clancy sedan. "Fortsätt öppna, bara."

"Först har jag en till julklapp jag vill ge", berättade Reggie.

"Oj då", skrattade Clancy.

"Vem kan den vara till då?", undrade Joy.

"Egentligen är den inte till nån av er", förklarade Reggie. "Men jag vill ändå att ni ska få se den."

Clancy och Joy blev något förbryllade. Reggie sträckte sig efter julklappen under granen och tog fram den. Det var ett rött handtillverkat julkort med två luckor på utsidan där det stod "Till George". Reggie drog upp luckorna så att hennes mor och far fick se vad som fanns inuti. De studerade det länge, som om de hade svårt att bestämma sig för vad de skulla tycka. Ett tag undrade Reggie om hon kanske hade gjort ett misstag genom att visa dem detta, för nu såg de väldigt ledsna ut.

"Åååh Reggie...", snyftade Joy, böjde ner huvudet och la handen över ögonen. "Det där... är så fint."

"Du har verkligen gjort ett bra jobb", sa Clancy rört.

Ända sedan Reggie fått idéen till kortet hade hon varit ängslig för vilka reaktioner det skulle mottaga, men hela tiden hade hon varit driven att avsluta arbetet.
Tårögd sträckte sig Joy fram och gav henne en kram. Reggie tänkte nästan säga åt henne att släppa henne, men lät bli. Clancy visste dock hur illa hon tyckte om att bli kramad och nöjde sig med att ge henne en klapp på ryggen.

"Tack", sa Reggie blygt och rört på samma gång.

"Tack ska du ha", sa Joy.

Den första julen utan George blev inte en sådan katastrof som Reggie hade fruktat. Hon skulle visserligen inte komma att minnas den som en av hennes lyckligaste jular då, men däremot som den då hon definitivt visste att det skulle komma fler lyckliga jular.


På gatan, senare på eftermiddagen...

För de flesta skulle en våldsam dödsolycka vara en perfekt stämningsdödare under julhelgen. När en bil hade kört ut på en frusen sjö så att isen brast och föraren samt några skridskoåkare föll ner i vattnet, var det just så det upplevdes för de anhöriga och ögonvittnena. Men för de tre liemännen som skördade offrens själar var det likadant som under resten av året. Endast ett jobb, en uppgift som måste utföras, som nu blev följt av en stillsam promenad under de fallande snöflingorna. En utav dem landade på Rubes tunga och smältes snabbt ner till en vattendroppe.

"Brukade ni också försöka fånga snöflingor med tungan när ni var små?", undrade Rube.

"Vem gjorde inte det?", sa George retoriskt.

"Min mamma brukade slå till mig när jag gjorde det", sa Mason. "Tyckte det var ohyfsat."

"Jo George, tackade jag dig nånsin för checkers-brädet?", frågade Rube.

"Nej, men varsågod", sa George. "När ska du öppna ditt paket, Mason?"

"Jag väntar nog tills jag kommer hem", svarade Mason. "Låter spänningen dröja lite."

"Inte för att förstöra överraskningen, men du gör nog bäst i att öppna det hos dig", hävdade George.

"Nu är vi framme", sa Rube och stannade vid porten till en byggnad.

"Är det här vi ska träffa Daisy?", sa George förvånat. "På ett barnhem? Dömer jag henne för hårt om jag gissar att hon håller på att lura av barnen deras veckopeng?"

"Tro mig, du är inte den första som dragit den slutsatsen om henne", berättade Rube. "Och du är inte den första som har fel heller."

De gick in i barnhemmets lokaler. Där inne befann sig både barn och anställda i ett samlingsrum. Som George redan förstod, var Daisy där. Men vad hon höll på med kunde hon aldrig ha gissat sig till. Hursomhelst satt hon där, på en stol i mitten av rummet bredvid ett berg av julklappar.

"Och här har vi ett paket till en som heter Kent", meddelade Daisy. "Har vi nån Kent här?" En pojke gick fram för att sitt paket, men Daisy ville inte räcka över det förrän hon hade fått något i gengäld. "Får man en kram också?"

Efter att ha gett Daisy en varm kram, fick han sin present.

"Det här är vad hon har förberett sedan början av december", förklarade Rube.

"Ser jag verkligen rätt nu?", undrade George förskräckt.

"Det kan du lita på. Daisy Adair delar ut julklappar till föräldralösa barn", svarade Rube. "En tradition som hon har hållit på med sedan 40-talet."

Daisy tittade upp och fick syn på sina tre kollegor. Deras närvaro gjorde henne mycket besvärad

"Vänta bara en kort stund, ungar, så kommer jag tillbaka." Hon reste sig upp och gick fram till Rube och de andra, som stod vid dörren. "Vad gör ni här?", undrade hon med ett brett leende som döljde hennes irritation.

"Ville bara kolla läget", sa Rube. "Det tycks gå riktigt bra för dig."

"Jag hade inte... räknat med att ni skulle dyka upp."

"Det gjorde inte jag heller på köpcentrat igår", påpekade Rube.

"Köpcentrat?", sa George och hajade till. Egentligen var det som att hon känt det på sig hela tiden, men först nu blev det självklart. "Du! Det var du som var Julto...!" Hon slog handen för munnen. Lite högre, jag tror inte alla de föräldralösa barnen hörde.

"Verkar som att vi alla är jultomtar så här års", menade Rube.

"Och här behövs det bara en", sa Daisy. "Så om ni ursäktar, medan jag fortsätter sprida lite julglädje."

"Du tror inte du behöver en liten hjälpreda?", undrade Mason.

"Tack, men jag gör det här helst på egen hand", avböjde Daisy artigt.

"Inte nu, jag menade inatt", fnissade Mason.

"Skärp dig, tänk på barnen!", fräste George och daskade lätt till Mason på armen innan hon räckte över sin present till Daisy. "God jul, Daisy."

"Tack, George." Daisy sken upp när tog emot fick sin klapp. "God jul på dig med."

Daisy gick tillbaka till julklappsutdelningen. De andra stannade inte länge till, utan var snart ute och gick igen.

"Jag kan inte fatta att det var du som var tomten!", utbrast George. Eller att jag faktiskt suttit i hans knä.

"Det är mest bara en kul grej", sa Rube ödmjukt. "Fast jag gjorde ett uppehåll några år efter att nån jäntunge boxade mig i magen och skrek att tomten inte fanns."

Ooops... "Ja, se ungar... Men du, vad tror du det är som ligger bakom Daisys holiday spirit?"

"Förmodligen har det att göra med det faktum att hon dog under december månad", antog Rube. "Om du frågar mig är det hennes sätt att försöka förtränga sin död."

Jag vet inte om jag helt vill hålla med Rube om det. Men oavsett vad, är en sak säker. Jultomten är inte bara en fånig dräkt och ett lösskägg som nån har på sig offentligt för att tjäna lite extrapengar. Det är inte en person, men snarare ett sinnestillstånd som finns hos alla människor, mer eller mindre. Det som gör folk så angelägna att slita röven av sig för att göra andra glada.

Trion upplöstes så småningom och gick åt skilda håll. George skymtade i ögonvrån att Roxys plötsligt hade dukit upp alldeles bredvid henne. Roxy öppnade dörren på passagerarsidan och stack fram huvudet.

"Minsann, titta vem det är som är ute och går helt ensam mitt i julvimlet", sa hon.

"Tja, på tok för snöigt för att cykla och på tok för 'aldrig-i-livet' att ta bussen", menade George. "Hur har det gått med parkeringsvaktandet, då?"

"Som allt annat den här dagen på året, upp till halsen", svarade Roxy. "Man skulle kunna tro att det är tradition att felparkera."

"Låter jobbigt."

"Är vi inte ganska nära ditt hus nu?", antydde Roxy skärskådande.

"Tjaaa, kanske, nu när du säger det..."

George försökte spela oskyldig, men faktum var att hon var på väg för att spionera på sin familj igen.

"Hoppa in, så kör jag dig", uppmanade Roxy. "Det är ju faktiskt jul, för fan."

"Roxy, du är en ängel!"

"Utmana inte ödet, grynet", fnös Roxy.

Den löjligt lilla bilen åkte ner till förorten där familjen Lass´ hus låg. Den stannade till bakom häcken utanför trädgården, dit George smög ut försiktigt.

Snälla, var där, snälla, var där... Hon tassade fram till terasstrappan, där hon hittade ett glas mjölk och ett fat med hembakta kakor. Bingo! Nu är det dags för mig att vara jultomte!

Den kalla luften gjorde att mjölken ilade plågsamt i Georges tänder och kakorna hade blivit stenhårda, men hon tvekade inte att dricka ur halva glaset och ta en tugga av varje kaka.

"God jul, Reggie...", sa hon efter att ha ställt ner glaset och fatet där hon hade tagit dem.

Hon skulle just till att gå, när hon fick syn på något rött som låg en trappsteg ovanpå. Det stod "Till George" på det i glittriga bokstäver, vilket uppenbarligen var en invit till henne att ta det. Hon tog med sig det när hon gick tillbaka och satte sig i Roxys bil.

"Vad är det där för nåt?", frågade Roxy.

"Ett handtillverkat julkort", sa George. "Ett sånt som jag brukade få göra i skolan."

George öppnade de två luckorna, varpå en stor teckning, färglagd med oljefärger vecklades ut och blottades. På ena halvan hade Reggie avbildat sig själv tillsammans med Joy och Clancy som stod framför en julgran och vinkade. På andra halvan var Georges ansikte med en helt svart bakgrund. George la märke till att Reggie ritat av ett foto som hade tagits på henne ett par år tidigare. Längst ner stod en hälsning skriven med skrivstil:

"Jag vet inte var du är eller varför du försvann
Jag önskar du var här, men jag vet att du inte kan
Tänk, det känns så fel när man blir av med en vän
För mig är du en del som jag aldrig får igen
Min julklapp hade varit liv om jag kunde ge dig det
Men att önska dig en god jul, det är en självklarhet
Jag älskar dig,
din lillasyster Reggie"

George hade mycket väl kunnat börja gråta, men det hade hon redan gjort tillräckligt. Istället kände hon sig riktigt varm inombords. När hon senare kom hem skulle hon upptäcka att Rube och Mason hade köpt henne varsin julklapp och att hon fått flera stycken av Daisy, men ingen av dem gick upp emot det här kortet.

"Det där är så vackert...", snyftade Roxy.

"Gråter du?", undrade George.

"Nä men, skärp dig!", nekade Roxy snörvlande. "Jag fick bara en snöflinga i ögat."

"Inne i bilen?"

"Nä nu åker vi, jag kan inte sitta här hela dan!", sa Roxy och startade sitt fordon.

Ja, vad säger man? Det här var inte så farligt. Det som gott och väl kunde ha urartat i en tröstfylla, ett barslagsmål eller en tegelsten genom ett skyltfönster slutade istället så här. Allt tack vare de underbara odöda jag har nöjet att kalla mina vänner. Jag, George Lass, lyckades överleva julen.