Om vi lämnar förvanskningarna av relativitetsteorin och sandlådefilosoferandet bakom oss så fortsätter jag gärna debatten om "vetenskapens vara och icke-vara" (vad det nu ska betyda) med dukeofnewyork eller eventuellt andra som har något tänkvärt att flika in.
Ett problem är i den klassiska krocken mellan naturvetenskap och postmodernism är att den förra har ett kosmiskt, svagt antropocentriskt, perspektiv och den senare väsentligen ett mänskligt, starkt antropocentriskt, perspektiv. De har väsentligen olika anspråk och är inte ömsesidigt uteslutande. Och båda är försök att tolka den materiella verklighet som omger oss. Så att istället för att uppmåla en falsk dikotomi, skiljelinjerna går ju snarare inom respektive område än mellan dem, bör man försöka mötas halvvägs.
Vet inte om jag vill hålla med dig där men så vet jag inte heller vad det är för skiljelinjer du menar. Men visst, naturvetenskap och humaniora är inte lätt förenliga och det avspeglar sig sociokulturellt. Det ligger mycket i vad C.P. Snow talade om för exakt 50 år sen, nämligen att det förväntas av en kulturellt bildad person att denne ska ha läst eller iaf vara bekant med en massa döda författare och poeter men aldrig att man ska kunna historien bakom relativitetsteorin eller elektromagnetismen, trots att vetenskapshistoria är lika mycket en del av vår kultur som litteraturhistoria. Den rådande uppfattningen är att en naturvetare som inte kan räkna upp x antal Shakespearepjäser och vad de handlar om borde skämmas men att en humanist inte alls behöver veta vad Einstein eller Faraday egentligen är kända för. Det ena betraktas alltjämt som ett specialinriktat yrkesområde för en exklusiv skara och det andra räknas som en naturlig del av allmänbildningen.
Så det där med att mötas halvvägs må vara ett lovvärt ideal men inget som jag tror kommer att hända inom överskådlig framtid. Det har det inte gjort på det halva århundrade som har gått sedan Snow och utsikterna underlättas inte av att vetenskapsanalfabetismen breder ut sig allt mer i vår del av världen.
Case in point: när jag i denna tråd implicerade att det heter
science fiction av en anledning så fick jag höra att det där inte alls är vad forumet är "dedikerat" till (var är den officiella dedikeringstavlan då?) På det här forumet är det minsann bara en ”kuliss”, så det så.
I övrigt tror jag att kvantfysiken satt griller i huvudet på en del postmodernister och woo-woo-iter också, som verkar tro att kvantfysiken i sig så att säga välter hela spelplanen.
Du tror rätt. New Age-gurun Deepak Chopra - som håvar in miljoner varje år på att driva sin nyandliga affärsverksamhet och skriva böcker med så insiktsfulla budskap som "förvänta dig mirakel av andra - för du är själv ett" och "en fågel är inte ett flygplan, även om båda flyger genom luften" - har specialiserat sig på kvantmysticism. När han intervjuades av Richard Dawkins beklagade han sig över att fysiker hade haft fräckheten att "kapa" kvantbegreppet för eget bruk... när det var de som definierade det till att börja med. Det råder inga hämningar kring hur hejvilt dessa kvantmystiker applicerar läran på den makrokosmiska världen och drar ej underbyggda slutsatser iklädda deras karakteristiska spiritistiska flum. Men vem behöver fysiker för att uttolka fysikaliska rön? Går säkert lika bra med någon som har förläst sig på franska poststrukturalister & dekonstruktivister eller blivit mångmiljonär på kristallhealing och att sälja gamla självhjälpsklichéer i metafysisk förpackning.
Jag är ju själv influerad av postmodernistiska tankegångar som Foucault och Deleuze men båda de tänkarna var ju materialister som var väl medvetna om den materiella verklighetens faktiskhet.
Jag var på en föreläsning en gång där jag fick höra om Deleuzes och Guattaris hemsnickrade kosmologi som de redogjorde för i
L’anti-Oedipe och uppföljaren som jag har glömt namnet på. Det jag hörde befäste min uppfattning att postmodernismen svarar för några av de största skämten som någonsin har kläckts i akademins högborg och då räknar jag in Thomas av Aquinos teologiska undersökningar i huruvida folk fortfarande behöver bajsa efter att de har kommit till himlen. Vad du än må vara influerad av så hoppas jag att det inte är det.
Postmodernismens kärna – ifrågasättandet av anspråk på absolut objektivitet – är berömvärt, vilket du också antydde, men rörelsen har med åren fått närmast sekteristiska drag på vissa håll. Den har också en tendens att svepa in dunkelt definierat nonsens i ogenomtränglig jargong för att det ska låta högtravande. Ta till exempel det här citatet av Deleuze:
”För det första korresponderar singulära händelser med heterogena serier organiserade så att de bildar ett system som är varken stabilt eller instabilt utan snarare 'metastabilt', försett med en potentiell energi vari skillnaderna mellan serierna är fördelade... för det andra är singulariteter inbegripna i en självföreningsprocess, ständigt mobila och undanträngda till den grad att ett paradoxalt element korsar serierna och får dem att genljuda, varvid de omfattar de korresponderande singulära punkterna i en enda slumpartad punkt och alla utsläppen, alla tärningskasten, i ett enda kast.”Eh... just det.
Och för att knyta an till vad tråden ursprungligen handlade om så kan man ge prov på Luce Irigarays, en annan postmodern akademiker, uppfattning om E=mc
2, som sägs vara en
”könsspecifik ekvation” därför att
”den ger ljusets hastighet ett försteg framför andra [mindre maskulina] hastigheter som är nödvändiga för oss.” Det heter också att ”
de fasta kropparnas mekanik ges företräde framför den mekanik som sysslar med icke-fasta kroppar och mot vetenskapens oförmåga att överhuvudtaget handskas med turbulenta flöden”, ty
”medan männen har könsorgan som sticker ut och blir styva har kvinnorna öppningar som läcker menstruationsblod och vaginalvätskor... Ur det perspektivet är det inte att undra på att vetenskapen ännu inte har lyckats komma fram till en effektiv modell för turbulens. Problemet med turbulenta flöden kan inte lösas på grund av att föreställningen om vätskor (och kvinnor) har formulerats så att oartikulerade rester inte kan undvikas.” (kan ju också ha att göra med att fasta kroppar per sin natur är mycket lättare att modellera matematiskt än vätskor men...)
Nå, där ser man (kvinna?) – relativitetsteorin är tydligen ohjäpligt sexistisk, då den där Einstein måste ha varit otillbörligt influerad av sin byxsnok när han formulerade den och inte tog någon hänsyn till vaginalvätskors betydelse för universums rumtid. Freud hade nog hurrat.
Men nu bör jag kanske sätta punkt, innan jag (inte för första gången) får på pälsen för mitt ”överanalyserande technobabble” eller ”negativism” eller något annat förfärligt.
Avslutningsvis vill jag dock komma med ett par egna bokrekommendationer – först Carl Sagans
The Demon-Haunted world: Science as a Candle in the Dark. De som skulle behöva det mest har tyvärr nog ingen inklination att ta till sig den men alla som vill ha insikt i värdet av empirisk metodik borde kolla in den.
De citerade guldkornen är hämtade från Francis Wheens
Mumbo Jumbo: när skitsnacket erövrade världen, som gör upp med det mesta vad flummigt tänkande heter och även den är mycket läsvärd.
Sen har vi Richard Carriers
Sense & Goodness without God: A Defense of Metaphysical Naturalism. Den är ett slags manifest för den imo vettigaste livsfilosofin som finns. Tänker dock inte påstå att det är så någon ”bör uppfatta världen”, för det vore ju smått arrogant och förmätet.
