minimalistic

Har själv släppt min andra bok som är en novellsamling som jag säljer själv. Vinsten kommer oavkortat gå till att återsläppa min Roman Förändringen som nu är slutsåld.


Här kommer en recension från Nova #20 så får ni en bild av vad det handlar om. Japp-bilden ovan är framsidan.



Det var en gång i tiden då det bara fanns tre sätt för aspirerande sf-författare att bli publicerade: i fanzines, i Häpna! (så länge den fanns, det vill säga fram till mitten av 60-talet) och hos ett ”riktigt” förlag. Det sistnämnda var det bara Bertil Mårtensson, Sam J. Lundwall och Sven Christer Swahn som lyckades med (och Sven Christer var ju redan en etablerad ”riktig” författare.
Nu är det lite lättare, för nu kan man gaska enkelt(om än inte billigt) ge ut ”riktiga” böcker på eget förlag. Och här har vi nu glädjen att skriva om två sådana författare, den ena (Lennart Svensson) en etablerad sf-fan, den andra ett namn som jag inte känner sedan tidigare med hoppas få höra talas om desto mer om i framtiden. Nu kör vi.


Andreas Karlsson: Ett 5, 100072x108 km2 Stort Zoo. Novellsamling. Hembränt 2008. 217 s. Pris okänt.
Det kom ett paket med en bok av en för mig okänd författare, tryckt på mjukt papper med särdeles anslående om otäckt omslag. Titeln, som inte finns på framsidan, visade sig omöjlig att läsa upp högt (ja, det går ju att läsa den, men det är inte klart vare sig hur den ska läsas eller hur den ska uttydas).
Men det är ju av mindre betydelse, även om det är ur marknadsföringssynpunkt mindre klokt. Det viktiga är ändå innehållet, som är förbluffande bra. Det består av nio noveller, varav alla utom den första mer eller mindre är kusliga. Om det inte handlar om en otäck framtid så handlar det om trasiga människor. Man blir alltså inte glad, men man blir gripen. Eller kanske inte gripen, men engagerad, ungefär som när man läser en bra Bradbury-novell. Och varför det? Jo, helt enkelt för att Andreas Karlsson är en väldigt bra författare. Här är texter som lever, som känns äkta. Här finns inget dödkött som i så mycket annan prosa nu för tiden. Här glider inte blicken över ointressanta passager för att hitta det ”väsentliga”; här bidrar varje ord till bilderna i läsarens huvud. Det är styvt gjort, och jag förstår inte varför Karlsson inte kan få något förlag att nappa.
Ja, det skulle väl vara innehållet då; det är som sagt ingen nöjesläsning. Här är en berättelse om ett framtida samhälle där uppdelningen i har och inte har är extrem: I Eden lever de rika sitt liv i lyx; utanför lever de andra på avfallet från Eden i ett extremt kåkstadselände och under ständiga hot om våld, sjukdomar och svält. Det är bara det att inte heller i Eden har livet någon substans – ”Eden är bara en fin värld med trasiga förstörda människor där allas högsta dröm är att bli ihågkomna efter att dom försvunnit därifrån”. Berättelsen handlar om Line, som av någon anledning har stötts ut av Edens gemenskap och alltså hamnat ”utanför”, och om Liv, som tar hand om Line och i gengäld kanske kan få hennes plats i Eden. Slutet är överraskande, samtidigt som jag inte är helt säker på vad som händer.
Andrea teman: Framtida institutionaliserad prostitution med ”sexualterapeuter”, högst inlevelsefullt skildrat ifrån ”terapeuternas” synvinkel (de flesta tycks föga förvånande vara kvinnor). En kuslig interiör från ett hem för dementa – kuslig därför att berättelsens ”jag”, nyanställd vårdare, är helt sjuk i huvudet. Kuslig också genom de medicinbeskrivningar som interfolierar själva händelseförloppet.
Vidare: ett framtida institut där man ”producerar” människor, det vill säga gör om dem utseendemässigt men inte bara som idag; det har blivit en industri sammankopplad med karriärer (t.ex. politiker och modeller) och det hela är ohyggligt cyniskt. (”Men det är ju så att alla vill bli en stjärna. – Alla väntar på att förnya sig själva och det är där vi kommer in.”)
Med mera. Det mesta är alltså rätt obehagliga historier – med det obehagliga saknar inte perspektiv; författarens humansim skiner igenom, och tur är väl det, annars hade det kunnat bli frånstötande. Som det är nu så får vi en rad framtids- och samtidsskildringar som ofta är deprimerande just därför att det är så levande skildrat. Hos en annan författare hade det kunnat bli en samling kusliga historier, kanske skräcknoveller. Men så skriver inte Karlsson. Han går på djupet, och därför blir resultatet mycket mer verkningsfullt.
Jag vill alltså varmt rekommendera den här boken samtidigt som jag vill varna för den: det är nog inte alla som tål den.
Ännu bättre hade den varit med bättre korrekturläsning. Men det kommer kanske med nästa bok som jag hoppas släpps på ett ”riktigt” förlag (och med en titel som kan uttalas). Tidigare har Karlsson gett ut Förändringen. Eventuellt också en novellsamling. (Han har också en hemsida på Myspace, men den är i stort sett oläslig, skriven med svart text på mörkblå bakgrund. Man måste fråga sig varför.