Cave

Jag lägger ut början av historien här för kommentarer, har betydligt mer att lägga ut om intresse finns.

Det var mörkt och trångt i den lilla kyrkan. Munkar iklädda gråa kåpor satt och sjöng med en storväxt munk vid altaret som anförare. Ett stort antal bröder hade kommit från när och fjärran och ett stort antal representanter från andra ordnar var närvarande. Alla hade de samlats för att hedra broder Giovanni Mozzarella, förstebroder i de Tre Vapnens Orden. Nu reste sig bröderna på främsta raden och grupperade sig runt kistan. Sången led mot sitt slut och männen hävde upp kistan på sina axlar och började mässa böner för den fallne. De igenom en öppnad dörr nedför en ljusbelyst stentrappa som ledde ned till kyrkans krypta. Där vilade forna förstebröder och där skulle också Mozzarella läggas till vila. När mässandet inte längre hördes så började de församlade att lämna kyrkan. Broder Mario gjorde sig dock ingen brådska och var därmed en av de sista att lämna kyrkan. Munkarna försvann åt olika håll, somliga i grupp, andra ensamma. Eftersom huvorna fortfarande var uppdragna så man inte se vem som var vem. Men Mario visste på ett ungefär vilka som var vilka. De som hade vikit av till vänster mot Piazza Giacomo och var de första att lämna kyrkan, var de som stödde Marcello Gambos kandidatur till förstebroder. Gambo var en högt respekterad broder och synnerligen skicklig exorcist. Men han hade varit en ständig meningsmotståndare till den nu avlidne Mozzarella. De två hade varit företrädare för två olika fraktioner inom orden, den traditionalistiska och den modernistiska. Mozzarella hade varit en enastående ledare men han hade varit konservativ såtillvida att han hade förbjudit användandet av moderna vapen och teknologi i kampen mot ondskans makter, detta med motiveringen att exorcism var något som var ett kall och hantverk.

Han vägrade låta exorcismen lämna de gamla traditionerna och sälja sin själ till teknologin. I praktiken innebar detta att exorcisterna i regel agerade likt en klassisk jägare som spårade och avrättade sitt byte, samt att de var hänvisade till krucifix, vigvatten, svärd och träpåle som enda vapen. Gambo däremot omfamnade den nya teknologin och underlät aldrig att påpeka vilka framsteg de skulle göra i kampen mot ondskan om de bara hade automatvapen, GPS och andra tekniska hjälpmedel. Men Mozzarella hade aldrig vikit en tum på den fronten utan tålmodigt lyssnat på hans argument och sedan avfärdat dem till förmån för de traditionella metoderna. Rent tekniskt så skulle det dock inte vara något problem eftersom i stort sett samtliga bröder i orden var före detta militärer eller underrättelsepersonal som var prästvigda. Mario började promenera mot vandrarhemmet där han huserade för tillfället eftersom klostret var fullbelagt med de utländska gästerna. Han var i alla fall bara i Rom för begravningen och omröstningen. Sedan skulle han bege sig till Bahamas och återuppta jakten på den häxmästare som hade börjat omvandla människor till zombies. Nu hade han kommit till rätt kvarter och beslöt sig för att gå in i kvartersbutiken och köpa några apelsiner. Han klev in i den lilla butiken som i praktiken bara var några hyllor med basvaror och en stor fruktkorg.

Med ett vant öga och varsam hand vägde han frukten i handen för att se om den var mogen nog. Tankarna vandrade åter iväg till det förestående valet. Mot Marcello Gambo stod nämligen Fransisco Castellamare, Mozzarellas kronprins och högra hand. Efter Mozzarellas död så hade han övertagit kommandot över orden liksom han också blev ledare för den traditionalistiska fraktionen inom orden. Det var han och hans supportrar som hade agerat kistbärare och de var de sista att lämna kyrkan efter begravningen. Men utöver de två fraktionerna som så tydligt hade markerat sin tillhörighet vid kyrkan, så fanns det bröder likt Mario som var mer intresserade av exorcismen som kall snarare än intriger och kotterier. Dessa skulle under dagen uppsökas av företrädare för de båda fraktionerna och bearbetas i syfte att vinna dennes röst på den egna kandidaten. Mario hade nu bestämt sig för vilka apelsiner han skulle ha och började plocka ned dem i papperspåsen.
”Jag ser att du söker leva nyttigt broder!”

Rösten var familjär och Mario kände igen den som tillhörande Niccolo Bastare, en aktad broder och god vän, tillhörande Gambofalangen.
”Även en herrens tjänare kan behöva lite C-vitamin utöver bön och fasta”
Mario betalade för frukten och sedan lämnade de två munkarna butiken och började vandra ned mot en kanal. Mario skalade sin apelsin och åt under tystnad tills de nådde vattnet och slog sig ned på en träbänk. Han erbjöd Niccolo en apelsin men denne avböjde. Det var helt folktomt och endast vattens kluckande hördes.
”Säg mig Mario, om två örnar jagar ett byte. Vem kommer att fånga det? Örnen som blickar på bytet eller örnen som tittar strax framför bytet?”
Det gick en stund och Mario fortsatte att skala nästa apelsin.
”Ingendera, för de kommer att krascha in i varandra när de dyker efter bytet”
Nicollo tittade mot andra sidan kanalen.
”Castellamare är redan ute ur leken. Vi har redan säkrat nog många röster”
”Ändå kommer du hit och försöker värva min röst gamle vän?”
”Ju enigare orden är desto bättre. Men nu måste jag tyvärr gå. Må herren vägleda dig i ditt val min vän. Ta hand om dig! Adjö!”
”Detsamma! Adjö!”
Niccolo försvann uppför sluttningen och bortom synhåll. Mario förblev sittande på bänken funderandes över vilken kandidat han skulle rösta på. Gambo var en bra ledare men han såg på orden som en här, inte som den traditionsfyllda institution den faktiskt var. Å andra sidan var Fransisco förvisso också en inspirerande ledare men samtidigt en traditionens väktare in absurdum. Om man kombinerade de två så skulle man få en oslagbar ledare. Han hörde fotsteg närma sig och han visste vem det var redan innan han såg honom. Leonardo Barca, nuvarande andrebroder och anhängare till Fransisco Castellamare.
”Jag antar att jag är nummer två?”
Mario bara nickade och skalade den sista apelsinen. Barca skrattade och torkade svetten ur pannan.
”Det tog så långt tid med den före dig. Men jag är inte ute i det ärende du tror”
Marios hand stelnade till och genast blev han på sin vakt. Den gamle munken borstade bort lite smuts från kåpan.

”Det kommer att flyta blod ikväll. Jag vet att Gambo redan har samlat in alltför många röster för att vi ska kunna vinna en omröstning. Men Fransisco kommer att åberopa ”svärdets ära” i syfte att upprätthålla traditionens bastion inom orden.”
Denna nyhet skakade om Mario rejält för den regeln hade inte tillämpats på tvåhundra år. Alla bröder kände dock till den och den var giltig att åberopa. Svärdets ära gick ut på att om det var en konflikt som var olöslig så kunde den ena parten åberopa att han uppfyllde Guds vilja, eftersom en ledare i en orden måste anses vara utvald av Gud så måste då även motparten hävda att han uppfyller Guds vilja. Detta leder då onekligen till att en av dem är en lögnare och att kalla någon för lögnare gör att den förorättade kan begära en duell. Med andra ord så skulle kvällen utfalla så att Fransisco skulle förlora omröstningen men hävda att han hade Gud på sin sida. Då skulle Gambo tvingas svara att han hade Gud på sin sida. Vilket skulle berättiga Fransisco till att begära duell vilket han då enligt Barca ämnade göra. Med tanke på att båda var skickliga svärdsfäktare så var utgången oviss men hur den än slutade så skulle en person lämna orden stående eller liggande. Att öppet anklaga en broder för lögn var grund nog för uteslutning om anklagelsen ansågs vara falsk. I och med detta så skulle denna konflikt som varit en rent principiell strid så kulle denna konflikt kunna slita upp ett stort sår inom orden med ofattbara konsekvenser som följd. Barca såg att Mario gick igenom händelseförloppet inombords.


Jag anser dock att Fransisco har gått för långt och att det skulle vara förödande för orden med en sådan öppen strid. Därför så vill jag att du uttalar ”rosens bön”. Jag skulle göra det själv om jag inte tillhörde en fraktion och var andrebroder. Men du är en av de få oberoende som har en sådan respekt att du kan uttala bönen och den kan anses vara rättfärdigad.” Mario log inombords. Den gamle räven hade läst sin historia. Under 1700-talet hade orden skakats av en rad uppslitande strider om ledarskapet med en rad blodiga dueller som följd. Därför hade man instiftat ett komplement till ordensreglerna som sade att en broder kunde begära att en omröstning skulle hållas om huruvida man trodde att detta var en herrens prövning och att båda parter egentligen missförstod varandra. Därefter skulle en ny slutgiltig omröstning om ledarskapet hållas om den begärda omröstningen gick igenom. Principen hade aldrig tillämpats i praktiken eftersom blotta tillkomsten av regeln hade gjort att tillämpandet av svärdets ära i stort sett upphört. Dock var det likväl en tydlig och giltig regel som kunde åberopas vid behov. I Marios fall skulle det dock leda till att han skulle få mäktiga fiender inom orden. Inte för att han hade några ambitioner att avancera uppåt och han arbetade för det mesta ensam så praktiskt sett gjorde det ingenting, men det var aldrig bra att ha mer fiender än man behövde.
”Jag skall göra vad jag kan för att dämpa Fransiscos vrede och jag kommer att vara dig evigt skyldig.”
”Du kommer inte att vara skyldig mig något min vän. Orden du säger är kloka och sanna vilket gör att det är Guds vilja att jag uttalar rosens bön. Vem är jag blott en herrens tjänare att mästra en herrens sändebud?”

Den gamle munken skrattade hjärtligt och reste sig upp.
”Om du bara valde att ansluta dig till oss så skulle du med ditt välsmorda munläder och kurage med lätthet bli utsedd till fraktionens ledare och inom sinom tid även förstebroder min vän”
Mario log och lade ned apelsinskalet i papperspåsen.
”Jag vandrar längs svärdets väg och politik har aldrig fallit mig i smaken, för mycket snack och lite verkstad enligt min mening. Då är jag hellre fri att utföra mitt värv efter eget huvud och under herrens ledning”
Barca skakade på huvudet och slog ut armarna i en spelad gest.
”Som sagt det är synd och skam att du är oberoende. Men som sagt herren har en väg för oss alla. Jag måste bege mig tillbaka till Fransisco, men det var trevligt att träffas igen Mario. Och återigen ett stort tack för att du axlar den betungande bördan. Du är en stor man!”
Mario reste sig upp och skakade Barcas hand.
”Alltför lång tid flyter mellan broarna mellan våra möten men som alltid lika roligt att språkas vid. Låt inte ditt samvete späka dig för den börda du anser dig ha lagt på mig. Det är du som är den store mannen som vet att söka i det förflutna för att lösa dagens problem. På återseende broder”
”På återseende och adjö!”
Barca försvann uppför sluttningen och Mario vandrade vidare längs kanalkanten djupt försjunken i sina tankar.

Ungefär samtidigt fast i Chicago hade solen gått ned bakom bergen i öster, Clarice hade just vaknat efter ännu en dags sömn. Hon reste sig upp ur kistan och gick fram till spegeln på väggen för att göra sig i ordning. Rummet var likt de andra i herrgården försett med en säng, nattduksbord, garderob och ett bord med kompletterande spegel. Hon log vid tanken på att hon faktiskt kunde spegla sig och skåda sitt vackra anlete. Såsom alla vet så syns ju inte vampyrer i speglar. Men vampyrer är likt människor fåfänga över sitt utseende vilket hade gjort att vetenskapsmän inom en klan hade lyckats framställa en typ av blodkrystalliserat glas vilket hade samma egenskaper som det vanliga glaset. Värt att nämna är också att sminkkonsumtionen bland vampyrer exploderade efter denna upptäckt. Clarice började göra en mindre håruppsättning. Hon var tvungen att vara synnerligen noggrann inatt för hon var gäst vid rådets bord. I kväll var det nämligen ett jubileum för segern vid slottet Tepes i Rumänien och i egenskap av den enda närvarande medlemmen av klanen Tepes så var hon förärad en plats vid rådets bord. Slaget vid Tepes hade varit en stor seger för vampyrerna gentemot deras ärkefiender, de Tre Vapnens orden. Det var hennes förfader den store Lucas Tepes som hade anfört vampyrerna under slaget vilket hade gjort att hennes klan åtnjöt stor prestige under denna högtid. Värt att poängtera är dock att ordet klan inte är att likna vid den mänskliga motsvarigheten utan har en helt annan sammansättning även om lojaliteten till klanen är likvärdig.

Enligt legenderna så var den första vampyren en häxa i Tyskland som slöt ett förbund med Satan. I utbyte mot sin själ så blev hon odödlig, dock kom gåvan med vissa restriktioner. Hon skulle bli en levande död därav oförmögen att få barn och hon förlorade sitt hjärta, vilket i sin tur födde ett begär efter blod eftersom även vampyrer behöver vätska för att inte bli vandrande skelett. Satan kombinerade dock hennes törst efter blod med förmågan att kunna reproducera sig. Häxan var tvungen att dricka en fullvuxen människas blod varje natt för att inte bli försvagad, dock kunde hon välja att bara bita personen ifråga och därmed göra denne till en vampyr. För att upprätthålla någon form av balans så satte Satan en logisk gräns. Ju fler vampyrer det fanns desto svagare skulle varje individ bli. Vilket gjorde att häxan var tvungen att välja sina offer med omsorg för att inte utplåna sig själv.

När överenskommelsen var skriven i blod och inbränd i häxans själ så började hon sin jakt på blod. Det stod inte på innan staden där hon bodde bestod av i stort sett bara vampyrer. Dock hade ryktet spridit sig till provinshuvudstaden att stadens invånare var besatta av onda ting. Vilket fick den lokala feodalherren att reagera. I egenskap av en god kristen hade han tillsett brännandet av totalt femtio häxor och han var alltid på sin vakt mot ondskan i sin provins. Så han samlade ihop sin här och begav sig av mot staden för att utreda vad det var som pågick. Häxan och hennes följeslagare hade börjat hänge sig åt någon form av vidrig kannibalism där de sög blod och åt av varandra för att överleva. De bjöd med andra ord inget större motstånd när feodalherren red in i staden med sin här. Som han senare skulle beskriva händelsen i sin dagbok så var det inget annat än en slakt av bönder. Häxan och majoriteten av vampyrerna mötte sitt öde den natten och feodalherren satte hela staden i brand för att rena den från ondskan. Dock hade ett trettiotal vampyrer lyckats fly undan döden i staden och de samlades nu runt en lägereld ute i skogen. De uttalade ramsor och gjorde allt de kunde för att åkalla Satan. De hade hållit på i många timmar när han till slut hörsammade deras begäran och steg fram ur elden. Han hade åsett slakten igenom ögonen på en soldats häst och nu hörde han deras klagan och deras begäran om att få veta vad de hade gjort för att förtjäna ett dylikt öde! Satan brast ut i en förebrående predikan om att de hade varit svaga och obetänksamma som låtit sig mångfaldigas så fort och utan hänsyn till kvalitén på nya tillskott! Han var dock inte främmande för att sluta ett nytt förbund med dem nu när häxan var död, dock krävde han något i gengäld. Vampyrerna hade ett rådslag där de sökte enas om vad de kunde begära och vad de kunde erbjuda alternativt ge upp i gengäld.

Efter en lång stunds diskuterande så enades de bakom Vladimir Boskovs förslag. De skulle ge upp sin förmåga att vandra i dagsljus i utbyte mot krafter som skulle göra dem till mörkret och nattens härskare! Satan log när han mottog deras förslag och godtog det i sin ursprungliga form. Förbundet slöts med blod från alla vampyrer och ristades in i deras själar. Sedan gav Satan dem alla varsin unik kraft innan han åter försvann in i elden. Vampyrerna beslöt sig sedan för att det var bäst att de gick skilda vägar för de var alltför utsatta tillsammans. Så kom det sig att de olika klanerna uppstod i och med att vampyrerna slog sig ner på olika platser runtom på jorden och började skaffa sig sina egna följeslagare. Detta var historien om vampyrernas uppkomst och erövrande av natten och mörkrets domäner. Allteftersom tiden gick så förenades de olika klanerna igenom äktenskap och rituella avtal, detta ledde dock till formerandet av klasser inom vampyrsamhället. De ursprungliga klanerna blev någon form av adel och endast medlemmar av ursprungsklanerna kunde väljas till vampyrrådet som var den högsta auktoriteten bland vampyrerna. Detta uteslöt dock inte att de nya klanerna kunde skaffa sig makt och prestige.

Eftersom de aldrig kunde mäta sig med adelsklanerna i fråga om krafter så valde varje klan att specialisera sig inom något område som de sedan kunde använda för att skaffa sig prestige. När det gällde spegeln till exempel så var det klanen Raluca som stod bakom den upptäckten. Nu tjänade de en förmögenhet som spegelmakare och var sedd som en av de mäktigaste av de ickeadliga klanerna. Allteftersom århundradena passerade så ledde denna utveckling till att vampyrerna började kringgå de begränsningar som Satan en gång hade satt för deras ras. Man uppfann till exempel en dryck som gjorde att vampyrer kunde utsätta sig för solljus utan att ta skada och man lyckades till och med få liv i fortplantningsorganen. Dock lyckades man inte återskapa reproduktionsprocessen i form av ägg och spermier. Men att få njuta av sex öppnade en helt ny värld för vampyrerna som av naturen var lustdjur i och med sitt ständiga begär efter blod.

Clarice föraktade öppet det vulgära beteendet som hon såg hos många av sina fränder. Samtidigt hade hon dock en lustfylld affär med en annan kvinnlig vampyr. Men eftersom Clarice tillhörde vampyrernas säkerhetsorganisation, Fladdermössens väktare, så var hon tvungen att följa dess kodex gällande att all lust var föraktligt och ett tecken på svaghet och svaghet var något skamligt bland dessa krigare. Väktarna bestod av speciellt utvalda vampyrer som valdes med utgångspunkt från deras mod och förmåga snarare än härkomst även om ledarskapet i organisationen i regel bestod av adliga vampyrer. Deras uppgift förutom att skydda vampyrsamhället var att bekämpa deras mänskliga motsvarighet och ärkefiende, de Tre Vapnens orden samt agera livvakter åt vampyrrådet. Detta fick Clarice att tänka på de personer hon tagit av daga under sin karriär. Sjutton munkar och tre förrädare hade fallit under hennes klinga. Hon mindes fortfarande varje enskilt offers ansiktsutryck när deras liv ändades. Det knackade på dörren och Clarice kom tillbaka till verkligheten igen. In kom hennes älskarinna, Magdalena. De två omfamnade varandra och förenades i en passionerad kyss. Men efter ett tag så slingrade sig Magdalena smidigt ur Clarices famn och sade att det var bäst att de gick ned till middagen eftersom det vore oartigt att komma sent när Clarice var hedersgäst vid rådets bord. Clarice hade inget att sätta emot det argumentet även om hon brann av lust inombords. Så de lämnade rummet och skiljdes åt och hon vandrade nedför trappan till den stora salen.

När hon gick så kastade hon ett öga på de vackra porträtten av forna överhuvud för den klan i vars hus hon nu var gäst. Klanen Montgomery som var deras namn var kända för sina kunskaper inom vampyrernas historia och hade många enastående lärde bland sina medlemmar. När hon nådde slutet av trappan och trädde in i den stora salen så blev hon andlös. Silkesgardinerna som täckte fönstren såg ut som om de blivit doppade i det renaste av blod och stolarna såg ut att vara urkarvade från ett trästycke var. Borden var tomma förutom enstaka karaffer med blod och ett fyllt glas vid varje stol. Hon förflyttade sig snabbt till sin plats vid honnörsbordet och slog sig ned. Hon smuttade på sitt glas och konstaterade att det måste vara blod från en ung kvinna med tanke på den söta eftersmaken som var karaktäristisk för just unga kvinnor. Clarice tittade sig diskret omkring och fann att på sin vänstra sida hade hon Viktor Illych, en rådsmedlem från den Sibirienbaserade Magnesia klanen, känd som en exceptionellt duktig svärdsfäktare. På sin högra sida fann hon till sin avsky att hon hade Daniel Lopez från den Brasilienbaserade Diablo klanen. Dessa var ökända för sin våldsamhet och även för att vara vampyrer extrema sexuella beteenden.

På andra sidan bordet hade hon husets herre och klanen Montgomerys överhuvud Robert Montgomery. Han var en stilig man med maskulina dock inte skarpa ansiktsdrag och hans ögon utstrålade en slags sensuell intelligens. Många unga kvinnor hade fallit för hans charm igenom åren och detta hade olyckligtvis beseglat deras öde eftersom Robert aldrig gjorde någon till vampyr. Detta eftersom han hävdade att han aldrig funnit någon värdig att upphöja till det upphöjda tillstånd det innebar att vara vampyr. En fåfäng och arrogant man med för mycket av sin hjärnkapacitet placerad i de nedre regionerna tänkte Clarice när hon fyllde på sitt glas med nytt blod. Hon skulle troligen inte bli tilltalad under middagen eftersom de stod så pass högre än henne och hon skulle inte tilltala någon eftersom hon förväntades känna sig så pass tacksam för att ens få sitta i deras närhet. Dock var hennes närvaro nödvändig eftersom hon var den enda representanten för klanen Tepes närvarande.

Ett par minuter förflöt innan det verkade som om alla gäster anlänt och dörrarna stängdes. Robert reste sig upp med ett vinglas i handen och höll ett anförande om hur tacksamma de alla skulle vara för klanen Tepes insatser under slaget som ägde rum för runt fyrahundra år sedan. Han utbringade sedan en skål då alla utom Clarice reste sig upp och skålade till klanen Tepes ära. Efter att skålandet var slut så vidtog festligheterna och samtalandet tog vid. Eftersom hon var ensam gäst vid rådets bord så satt hon och lyssnade på deras samtal. Det stora samtalsämnet verkade vara att klanen Pendragon hade blivit utsatta för ett angrepp borta i Wales. Attacken hade slagits tillbaka med relativt små förluster men det var ändock oroande att munkarna hade kännedom om ännu en klans högkvarter. Enligt ryktena så diskuterade nu åldersmännen i Pendragon om huruvida man skulle omlokalisera sig till någon annan plats av säkerhetsskäl. Då bröt sig Daniel Lopez in i diskussionen.

”Måhända är det så att våra engelska fränder inte satsar lika hårt på säkerheten som vi andra?”
Nu tystnade de flesta av rådsmedlemmarna runt bordet och riktade sin uppmärksamhet mot Pendragons representant vid bordet. Longfellow Pendragon var en man känd för att ha ett enormt tålamod och var oftast en lugnande kraft på hetsiga diskussioner. Men nu såg de hur han ansträngde sig för att behålla sitt lugn. Han suckade djupt innan han svarade Lopez.
”Om mitt minne inte sviker mig Daniel så röstade du emot vårt förslag att utöka väktarnas antal vid mötet förra året. Och eftersom vi är så pass få på de brittiska öarna så kan vi inte ställa upp lika många krigare såsom ni kan i Brasilien. Dock kan jag försäkra dig att vår säkerhet ändå är av yppersta kvalité tack vare våra krigares kompetens och mod! Till sist vill jag poängtera att jag flera gånger begärt fler vakter från väktarna men de har svarat att de inte kunnat avvara en endaste man!”
”Det är sant att jag röstade emot en expansion av väktarna eftersom jag anser dem vara en föråldrad rest från en svunnen tid som endast lever vidare på gamla bedrifter! Jag är av den åsikten att en ny och modern säkerhetsorganisation måste sättas upp under ett starkare ledarskap än vad väktarna har idag!”
Nu kastade sig väktarnas nordamerikanske chef in i diskussionen.
”Jag begär att du förklarar dig Daniel, du kan inte kasta ur dig något dylikt utan en ståndkraftig förklaring!”
Daniel sippade på sitt blod och smackade ljudligt innan han återigen tog till orda.
”Jag menar det jag säger Peter, att era metoder och er utrustning är föråldrad och att detta leder till att vi tappar mark och makt till våra fiender!” Större delen av rådsmedlemmarna började nu känna sig synnerligen obekväma eftersom diskussionen vid rådets bord nu tilldrog sig uppmärksamhet från resten av rummet. Det här var en diskussion som skulle föras bakom slutna dörrar på vampyrrådets sammanträden, inte inför en fullsatt sal med löst folk. Med tanke på att ett sådant sammanträde skulle äga rum i Paris om två veckor så fann de flesta det synnerligen onödigt att lufta en sådan splittring här och nu. Men Peter Magellan var snabb att replikera.

”Vår organisation är av den åsikten att striden skall föras i det dolda utan att väcka onödig uppmärksamhet. Om du sedan tog dig tid att se på statistiken så skulle du finna att vi utvidgat vårt territorium med 150 % de senaste åren!”
”Med andra ord så menar du att det är bättre att våra krigare dör för att inte råka störa några stackars människor?”
Innan Peter fick en chans att replikera så ingrep Robert Montgomery.
”Nog! Det här är en fråga som inte skall dryftas här! Nu fortsätter vi festen och lämnar dessa spörsmål till ett annat tillfälle!”
Hela salen föll i tystnad men snart så började man återigen diskutera saker av mer lättsinnig natur. Clarice satt dock fortfarande försjunken i djupa funderingar. Vampyrrådets beslut och dekret lät sällan tala om sig på någon lägre nivå än varje klans beslutande råd som sedan omsatte besluten i regler och order till medlemmarna. På så sätt så visste man aldrig vilken regel som var beslutade av den egna klanen eller vampyrrådet. Dock kunde man igenom att hålla öronen öppna få små bitar av information om mer uppseendeväckande händelser och beslut. Det som var uppseendeväckande här och nu var dock att rådsmedlemmarna öppet hade utmanat varandra på en offentlig arena. Hon hade sett hur vissa runt bordet var förvånade över incidenten medan andra reagerat mer som om de visste att den skulle inträffa. Med andra ord så skulle det troligen ske något omvälvande eller blotläggas en djup splittring inom rådet på det uppkommande mötet. Men hon visste alltför lite för att kunna dra några egentliga slutsatser. Det bästa var att avvakta och sedan delge hennes överhuvud Raque Tepes denna information när hon kom hem. Festen fortgick i några timmar innan rådsmedlemmarna lämnade festen och detta innebar i praktiken att festen skulle vara slut inom en timme. Clarice avvaktade några minuter innan hon drog sig tillbaka till sitt rum. Förhoppningsvis skulle Magdalena vara där. Men när hon öppnade dörren till sitt rum så fann hon det vara lika öde som hon lämnat det. Så hon borstade tänderna och lade sig sedan tillrätta i kistan för att invänta sömnens ankomst.

Jag kan börja med att säga att The Nightdawn trilogy är tre böcker alá 1200 sidor vardera på engelska. Historien utspelar sig i en värld där människan har etablerat sig i rymden och stött på andra raser och så vidare. Mänskligheten har delat upp sig i olika fraktioner som i många fall är återspeglingar av jordiska förhållanden. New Washington kan ni ju gissa vad de har för styrelseskick till exempel Men iallafall så finns jorden fortfarande kvar och här är det vanligaste straffet för brott att man blir skickad som straffånge till nya kolonier och arbeta av sin tid. Detta händer då med satanisten Dexter som blir skickad till en planet vid namn Lalonde. Här kan jag klarggöra att det finns många olika trosinriktningar i universum men de två stora är edenister och adamister. Edenisterna har en form av AI i sina bosättningar dit alla dina minnen förs när du dör och AIn är som en levande enhet i sig som reglerar och styr i praktiken hela bosättningen. Adamisterna är klassiska kristna. Satanisterna är främst förekommande på jorden.

Nåväl man börjar bygga på kolonin och Dexter som tidigare var en höjdare inom sataniströrelsen på jorden börjar organisera straffångarna och göra dem mer effektiva och naturligtvis introducera dem i satanismen. Utan att avslöja alltför mycket så händer en sak därute i djungeln vilket gör att själar börjar återvända från "The Beyond" och besätta mänskliga kroppar. Dessa börjar sedan att tortera andra människor för att kunna föra tillbaka fler själar till jordelivet. De besatta börjar sedan sprida sig i universum och den galaktiska federationen försöker bekämpa dem bäst man kan och här kommer då huvudkaraktärerna som Joshua Calvert, Syrinx, Dr Mzu och en rad andra karaktärer in. Historien har en massa bi-historier som alla är knutna till huvudhistorien på ett eller annat sätt och på intet sätt tråkiga att följa.

Jag skulle vilja säga att böckerna är uppstrukturerade på det klassiska viset. Den första boken The negative dysfunction introducerar världen och karaktärerna och sätter spin på storyn. Så i den andra boken The neutron alchemist är storyn i full gång och det är högt tempo. Vilket gör att den tredje boken The naked god blir det stora crescendot när alla lösa trådar knyts ihop och storyn rullas upp.

Det som är intressant med trilogin är att Hamilton lyckas bibehålla spänningen alla 3600 sidorna igenom. Visst finns det vissa episoder som är mindre intressanta utifrån ens egen åsikt men samtidigt tillför de något till huvudhistorien så man kan inte vara utan det heller. Sedan är ju jag intresserad av livsåskådning och livets stora frågor och de är väldigt närvarande i böckerna. Inte som direkta åsiktyttringar utan mer att de är en del av storyn. Som att själarna som sitter fast i "The beyond" är beredda att göra vad som helst bara för att få leva igen eller att få dö på riktigt.

Så jag rekommenderar varmt trilogin till både förhärdade sci/fi-läsare och rookies. Dock kan det vara en fördel att ha goda kunskaper i engelska för att kunna hänga med utan att behöva använda ordbok. Är inte svår engelska att läsa men många speciella uttryck och ord.

Jag fick tag på The neutron alchemist och The naked god via Adlibris men har ingen koll om The negative dysfunction finns där.

Fiskmåsen flög in över staden från havet. Den kände lukten av ruttnande kött någonstans där nerifrån. Måsen flög in i en dykande sväng och landade på ett ruttnande lik. Det fanns inte mycket kött kvar efter råttornas framfart. Måsen hann bara hacka loss ett par bitar innan en konvoj med terrängbilar kom körande och den flög iväg. De militära fordonen var flaggade med Tellus Krigsmakts baner. Inuti bilen satt samtliga befälhavare för flottan, marinkåren, armén, marinen och flygvapnet. Om det inte hade varit för den gigantiska vita flaggan som vajade ovanför den första bilen så skulle man kunna tro att de var på väg mot ännu ett krigsråd eller för att avlägga rapport för republikens president. Men presidenten var död sedan flera månader och parlamentet upplöst.


Nej konvojen var på väg mot hamnen där Gargantuanerna väntade för att ta emot deras fullständiga kapitulation. Det var bara några timmar sedan som Tellus styrkor hade lidit ännu ett nederlag vid fronten. Då hade det från ingenstans kommit ett radiomeddelande från Gargantuanerna om att de resterande styrkorna skulle skonas om de gav upp inom tio timmar. Så då hade generalerna samrått med sina närmaste befäl och konstaterat att fortsatt motstånd var meningslöst. Man hade trots allt inte vunnit någon större sammandrabbning sedan invasionen inleddes för tio månader sedan. Sagt och gjort så svarade generalerna att man var beredd att hissa vit flagg och man hade fått en destination att ta sig till och nu var de snart där. Bilarna skakade när de åkte på de knaggliga vägarna. Det var förvisso inte mycket till asfalt kvar efter bombardemang och gatustrider.


Om de hade tittat upp så hade de kunnat se hur rymdskepp flög i strida strömmar från moderskeppens omloppsbanan runt jorden ner till basen de var på väg till. Det krävs betydligt mer resurser att pacificera en planet än att slå ut dess militära förmåga. Nu kom de fram till grinden. Där stod en pluton Gargautanska väktare, det var deras främsta krigare. De gargautanska krigarna var ena riktiga bjässar, mänskliga vetenskapsmän hade fått fram att utan rustningar så var de runt etthundranittio till tvåhundra centimeter långa och vägde i medeltal runt etthundrafyrtio till etthundrafemtio kilo. Men det var som sagt utan sina rustningar som gjorde att deras kroppshydda blev nästan dubbelt så stor och betydligt mer skräckinjagande. Om man skulle likna en Gargautan vid något mänskligt så vore det nog en kombination av en gorilla och ett lejon. Deras kroppsbyggnad är som en gorillas fast deras hud och ansiktsformer är liknande ett lejons. Bilarna stannade och Gargautanerna omringade bilarna och avvaktade. Generalerna var sammanbitna men skakade bistert hand med varandra och tackade för att de hade fått tjänstgöra ihop oavsett vad som nu skedde. Sedan öppnade de bildörrarna och steg ut. En Gargautan som de identifierade som en kunglig vasall utifrån hans utsmyckade rustning steg fram och pekade mot värjorna som generalerna bar och de knäppte loss och överräckte dem. Sedan gjorde han tecken åt dem att följa honom och väktarna formade en fyrkant runt generalerna.


Det skulle tydligt synas vem det var som bestämde. När general Marshall Stokes såg de ändlösa raderna av utomjordiska krigare som stod uppradade längs deras väg och de ändlösa massorna som marscherade ut ur fraktskeppen så stärktes han i tron om att kapitulation var den enda utvägen. Han kunde helt enkelt inte leda sina marinkårssoldater mot ännu ett hopplöst slag. Det hade varit en ren slakt vid slaget om Warszawa tidigare idag. Nu var de framme vid ett bord där den Gargautanske ståthållaren Wan satt på en tronliknande tingest. På ena sidan bordet satt en representant från vad man skulle kunna kalla universums Förenta Nationer och på den andra sidan satt en människa, en av mänsklighetens få quislingar som anslutit sig till utomjordingarna. Wan tecknade åt dem att sätta sig ner och precis när de satt sig så ändrade samtliga Gargautaner ställning så det lät som ett gigantiskt järnrassel. De var mycket för maktdemonstrationer dessa bestar tänkte Stokes. Wan reste sig upp från tronen.
”Ni är här för att ni har förlorat. Ett sunt beslut med tanke på att vi hade utplånat er till sista man om ni hade avböjt vårt erbjudande.”


Nu började quislingen som Stokes kände igen som Charlie Nigel att redogöra för villkoren i kapitulationsfördraget. Det galaktiska FN som gick man på engelska översatte till The Confederation of all known Planets, förkortat TCP var betydligt mäktigare än vad dess mänskliga motpart någonsin hade varit. De krävde att alla krigförande parter klart och tydligt klargjorde vad som gällde för den förlorande sidan i ett krig och fenomen som folkmord och etnisk rensning var förbjudna. Dock var det tillåtet att avrätta den högsta militära och civila ledningen men alla soldater som lade ned vapnen vid kapitulationen skulle skonas. Men man fick naturligtvis använda hjärntvätt och dylika medel för att omforma dem till lojala tjänare för den nya statsmakten. I Tellus fall så var villkoren förhållandevis milda. All militär utrustning skulle överlämnas till Gargantuanerna och samtliga soldater skulle tills vidare interneras i fångläger för omskolning. All civil verksamhet skulle återupptas och Tellus infrastruktur skulle återuppbyggas så snabbt som möjligt. Samtliga statliga verksamheter skulle ledas av Gargautaner med en mänsklig underchef som rådgivare. Tellus konstitution skulle ersättas av den Gargautanska fast självklart anpassad till de förhållanden som rådde på Tellus. Under det första året så skulle dödstraff råda för alla brott, sedan skulle undantagstillståndet upphöras och en mer normal straffskala skulle råda. Gargautaner stod över alla människor oavsett människans rang. Detta och resten av fördragstexten lästes upp högt av Charlie Nigel. När det till synes ändlösa anförandet tog slut så hade Stokes kunnat slita halsen av karlen. Wan tog åter till orda.
”Godkänner ni dessa villkor?”


Generalerna tittade på varandra i samförstånd en sista gång och yttrade ett samstämmigt ”Ja”. TCP:s representant rörde på handen och en röd linje blev synlig på pappren som låg framför dem. De tog varsin penna och satte sina namn på planeten Tellus ovillkorliga kapitulation till Kungadömet Gargantua. När de undertecknat tre kopior av dokumentet så lade de ned pennorna. Då reste sig Wan och Charlie sade.
”Fall på knä för prins Wan II av Tellus!”
De tidigare generalerna drog ut stolarna och föll på knä framför bordet. Stokes hade aldrig känt sig så förödmjukad i hela sitt liv men samtidigt visste han att det inte var någon idé att sätta sig i trubbel. Det var en ny ordning nu och det var lika bra att anpassa sig.

Samtidigt så stod sergeant Julia Chavez med sträckte armar tillsammans med resten av sitt kompani samtidigt som gargautanska krigare samlade ihop soldaternas utrustning och flög iväg den. Kompaniet hade varit på väg från Warszawas förorter när meddelandet om kapitulationen hade gått ut i etern. Soldaterna mottog nyheten med både lättnad och skräck. Så många kamrater hade gått hädan sen krigets början och man gjorde ju inga framsteg så många tog kapitulationen med gott mod. Samtidigt så fruktade de för den tid som nu skulle komma. Vad som hade framgått av meddelandet så skulle samtliga militära enheter skonas men avväpnas och interneras tills vidare. Konvojen med fordon hade stannat och alla hade placerat sina vapen i tydliga högar bredvid fordonen och sedan hade det ställt upp sig på raka led, allt enligt de instruktioner som gått ut på radion. Det dröjde bara några minuter innan gargautanska soldater uppenbarade sig ur ruinerna runtomkring dem. De hade med andra ord bara väntat på att få tillintetgöra kompaniet om deras ledare hade avböjt att kapitulera. En gargautan ställde sig framför Julia.


”Namn och tjänstegrad?”
De kunde prata relativt bra engelska även om deras uttal var mekaniskt och känslolöst.
”Julia Chavez, Sergeant”
Woor tittade ned på sin lista. Jo, Julia Chavez, Sergeant, 5.e kompaniet, 33.e infanteridivisionen. Han undrade om sergeant Chavez var en attraktiv partner bland sina likar. För i hans ögon såg hon ut som ett missfoster. Woor gick vidare till nästa soldat. Han hade stannat längre vid henne än vid de andra tänkte Julia. Jag undrar vad han tänkte. Det tog Woor ytterligare tio minuter att pricka av alla soldater innan de fördes ombord på ett fraktskepp. Skeppen var gigantiska fyrkantiga spektakel som med lätthet kunde ta kompaniets överlevande sextiosju soldater. Det fanns inga fönster inne i skeppet men då och då landade de och tog in ännu fler soldater. När lastutrymmet var packat så gott det gick så vidtog en betydligt längre flygtur. Efter vad Julia bedömde vara runt två timmar så gick de ned för landning igen. När Julia vandrade nedför landningsbryggan såg hon ett stort läger med stängsel och baracker vilka förde tankarna till koncentrationsläger. Gargautanska soldater stod posterade överallt och fångarna dirigerades in i varje inhägnad tills den var full då fyllde man nästa och så vidare.


Julia fördes in i inhägnad fem tillsammans med runt femhundra andra fångar. Det var svårt att vänja sig vid att de inte var soldater längre utan blott fångar. Deras värld var övertagen och det fanns inte längre något organiserat motstånd. Människans epok som dominerande art på planeten Tellus var över. Inhägnaderna var väl tilltagna så att varje fånge fick två kvadratmeters egen yta om alla satte sig ned. Det tog ytterligare någon timme innan alla inhägnader var fyllda och vad Julia hade sett så fanns det tjugo inhägnader, ta det gånger femhundra så fanns det runt tiotusen ex-soldater här. Vilket betydde att runt en tjugondel av vad som hade varit Tellus väpnade styrkor fanns omkring henne nu. De hade inte tillåtits några ägodelar alls vilket gjorde att fångarna mest satt och stirrade ut ur buren eller satt hopkurade med stängda ögon. Ingen visste vad som skulle hända med dem. Men Julia trodde inte att lägren hade satts upp för att ta livet av dem. I såna fall kunde de bara ha avrättats på plats eftersom Gargautanerna uppenbarligen hade dem på kornet i alla fall. Ett tjut hördes i vad hon antog var högtalare.


”Mitt namn är Wiz och jag välkomnar er till omskolningsläger två. Ni har i enlighet med kapitulationsfördraget avväpnats och förts hit för att omskolas till lojala medborgare. Föda kommer i enlighet med mänsklig vana att serveras tre gånger om dagen.”
Plötsligt sänktes trettio bajamajor ned i varje inhägnad.
”Hygienfaciliteter finns i inhägnaden. Ni kommer efter arbetet att få rengöring i faciliteter utanför inhägnaderna. Motstånd mot vakter eller vägran av order eller annan förseelse innebär omedelbart död. Inhägnad ett till tio kommer strax att transporteras för arbetstjänstgöring. Inhägnad elva till tjugo kommer inom kort att påbörja medborgarundervisning. Fångar som fullgör sin arbetstjänstgöring och uppfyller målen i enlighet med medborgarundervisningen kommer att kunna lämna lägret om en månad som medborgare. De som inte gör det kommer att stanna så länge det krävs alternativt dö.”
Samma tjutande ljud hördes igen och en kö bildades genast till bajamajorna Det dröjde tjugo minuter innan fraktskeppen landade och inhägnaderna började tömmas igen. Julia undrade vad arbetstjänstgöringen innebar? En timme senare så stod hon på Warszawas gator iklädd vita skyddskläder och skrapade ihop kvarlevorna av döda soldater och skrot. Gargautanernas sätt var på något sätt hårt men ändå rättvist. Hon anade att de inte såg något fel i att sätta människor att städa upp sina döda eftersom det var fullkomligt logiskt ur vad hon antog var deras perspektiv, eftersom soldaterna hade gjort motstånd i stället för att ge upp så fick de städa efter sig. Eller så var det någon annan logik bakom det hela. Hursomhelst hade hon redan kräkts tre gånger sedan hon påbörjade arbetet.


Visst hade hon sett lik och även sådana sargade bortom igenkännlighet. Men att med hjälp av spadar skyffla lik i containrar var något som helt enkelt gick henne emot och varje gång hon tittade mot containern så vände det sig i magen på henne. Fyra fångar hade dödats sedan ankomsten till staden. De hade vägrat att arbeta och vakterna hade då helt sonika skjutit ned dem och sedan återgått till sin position. När en container blev full så fördes den in i ett mobilt krematorium där likdelarna omvandlades till aska. Sedan fördes de till rymdskepp som transporterade bort dem. Ett högst väloljat maskineri vars enda flaskhals var de mänskliga arbetarna. Men det gick ändå rätt fort. När arbetspasset var över efter åtta timmar så hade bara Julias grupp städat av tre hela gator och de var bara femtio personer. När de kom tillbaka till lägret så klev de rätt in i ett par duschar som sprayade dem med någon form av rengöringsmedel för att sedan spola av dem med vatten. Julia kände sig förvånansvärt fräsch när hon kom in i inhägnaden igen. Kvällsmaten serverades i ett par gigantiska grytor som sänktes ned och sedan fick alla fångar varsin tallrik i metall och en sked att äta med. Maten var någon form av chiligryta som var förvånansvärt matig. Återigen förvånades hon över Gargautanernas beteende. De ville uppenbarligen hålla fångarna vid liv och relativt god hälsa ändå. Kanske menade de allvar med att de trots allt skulle släppas ut härifrån någon gång?