En japansk TV-serie i 12 delar. Varje del är ungefär 25 minuter lång.

Regissörer: Nobuhiro Suzuki & Ryuta Tazaki
Manus: Shoji Yonemura

En 15-årig japansk kille vaknar upp i en gränd. Han minns inte hur han kom dit, eller vad han heter. Han upptäcker snart att han tydligen är medlem i ett av stadsdelens Shisuyas gäng. Han minns också snart att hans namn är Tsuyoshi.

Gängen i fråga är ständigt i luven på varandra, i ett till synes evigt gängkrig. Snart börjar Tsuyoshi upptäcka att mystiska saker händer. Inte nog med att alla gängmedlemmar verkar vara 15 år, när någon av gängmedlemmarna går utanför sina "parametrar" så dyker en mystisk man vid namn "Piece"* upp och dödar denne. Efter ett tag så dyker den dödade personen upp igen, med ett nytt namn, ny personlighet och inget minne av sin gamla personlighet.

Piece har också en motståndare, Ema. Den enda som kan besegra Piece. Detta klarar hon främst genom att hon kan nedkalla en sorts mecha-liknande rustning som gör henne betydligt kraftfullare. Nu är det upp till Tsoyoshi och Ema att försöka lista ut var de är, och varför. Och försöka fly från Shisuya...

Det framgår rätt tidigt att denna japanska TV-serie utspelar sig i en virtuell värld. Vilket gör att denna upptäckt av karaktärerna själva inte kommer som någon större överraskning. Orsaken till att de befinner sig där de är tar det dock ett tag innan man får reda på.

På grund av att serien är så relativt kort (normalt så är de TV-serier jag tittar på från japan omkring 50 avsnitt), så är det inte så mycket utfyllnad, utan historien tuggar på, och man får reda på mer och mer om den värld där ungdomarna befinner sig.

Tv-serien som den passar mig utmärkt. Inte lika mycket fighter som i Super Sentai eller Kamen Rider-serierna, men själva mysteriet håller intresset uppe.

Betyg: 8 (av 10)

* Namnen på personer har tagits från Wikipedia, detta eftersom japanska översättningar till västerländsk stavning kan variera en aning.

Är det någon filmserie som skulle passa bra att göra ett onlinespel på så är det Matrix-trilogin. Och nu är den här...

Innan vi börjar bör jag kanske säga att jag är en av dem som gillar alla tre filmerna i trilogin (ja, även del 2 och 3), så om jag är lite väl optimistisk så finns det en orsak.

Efter att man installerat spelet så får man krångla sig igenom en registeringsprocess och skapa en karaktär. Min blev en väldigt blutig kille med tatueringar och snygg tuppkam. Solglasögonen var givetvis också ett måste. Största svårigheten i karaktärsskapandet kom sist, att försöka hitta ett namn på karaktären som inte redan används. Efter ett 20-tal försök så lyckades jag dock hitta ett.

Spelet startar med en liten sekvens där man får välja mellan de två pillren, man vaknar upp i den "riktiga världen" och får sedan genomgå en liten träningsrunda för att man skall vänja sig vid kontrollerna. Därefter så är det bara att plugga in sig...

Spelet verkar stort. Hur stort vet jag inte riktigt eftersom jag knappast lyckades undersöka allt. Runt omkring i staden man är i så finns det diverse gängmedlemmar som man kan ge sig på för att skaffa erfarenhetspoäng. Dessutom finns möjligheten att utföra diverse uppdrag för att öka sina poäng. Spelet flyter på bra. Snygg grafik och inga större problem med kontrollerna vad jag kunde finna, men så satt jag på en bra dator och en 10-megabitslina också.

Ett Matrixspel skulle nog inte vara komplett utan slagsmål. Här kommer dock en sak som kanske irriterar några. Man slåss genom att välja vad man vill göra med hjälp av några ikoner på skärmen. Man väljer vad karaktären skall göra och denne gör då detta själv. För mig passade det utmärkt, eftersom jag aldrig varit bra på att styra gubbar i slagsmål. Detta har åratals svärande över diverse Mortal Kombat-spel lärt sig.

Naturligtvis så är staden också befolkad av diverse datorstyrda personer. Dock så är det inte speciellt ofta man får nåt vettigt ur dem ifall man pratar med dem. Dessutom finns också de andra spelarna. Rätt roligt att stå och titta på när en annan karaktär slåss mot nån gängmedlem för övrigt.

Jag fick en stark Deja Vu-känsla när jag spelade det dock. Redan 1979 så kom MUD (MultiUser Dungeon) ut. Detta är ett rent textbaserat spel där man kutar omkring i en fantasy-värld, hittar prylar, träffar på andra spelare, slåss mot diverse monster och försöka kämpa sig upp i rang. Alltså exakt samma upplägg som Matrix Online. Fast utan grafik då. Detta ser jag dock inte som någon nackdel, utan det är mer regel än undantag att MMORG:s är uppbyggda just så på grund av att detta fungerar.

En irritation finns dock: Det är väldigt krångligt att avbryta avsluta kontot, ifall man inte vill fortsätta betala den dryga hundringen i månaden som det kostar. Man är tvungen (i alla fall för tillfället) att ringa England för detta.

Slutlig bedömning: Gillar man Matrix så är detta ett rätt kul spel. Välgjort och snyggt.

Betyg: 8 (av 10)

Tack till waytoblue för recensionsexemplaret.

Många, många år senare så är utomjordingarna på väg tillbaka för att slutföra det de påbörjade för så länge sedan. Lyckligtvis för jorden så har Professor Horikuchi börjat samla ihop Gransazers igen.

Det hela börjar när Tenma råkar stöta på på Mika (en kvinnlig Gransazer från Eld-stammen) och professorn medan de är på väg för att undersöka ett mystiskt metallmonster som just börjat bli uppgrävt. Eldstammens Ultra Star God. Olyckligtvis är än så länge Mika den enda från Eldstammen som är aktiv, och det behövs tre stycken för att aktivera Stjärngudarna.

Lyckligtvis så får Tenma senare i uppdrag att överlämna ett paket till professorn, extra passande eftersom han är cykelbud.

Ett problem är att Vindstammen redan är aktiva, och blir lurade av en förklädd utomjording. En av dem kidnappar Tenma och Mika transformerar för att rädda honom, i och med att de nu anar att även Tenma är en Gransazer. Tenma får förmågan att förvandlas efter att ha blivit lite misshandlad av en från Vindstammen. Även han ingår i Eldstammen. Vilket innebär att de bara behöver en till för att aktivera Stjärnguden...

Det här är ingen Super Sentai-serie, även om det naturligtvis är samma genre. Det finns dock vissa skillnader. För det första finns det fler Gransazers än Sentai-medlemmar (som brukar vara 4-6 stycken). Fighterna är aningen sämre imho, men det tror jag mest beror på att dräkterna är betydligt bulkigare. Å andra sidan så använder Gransazers vapen till större grad. Bra avsnitt.

Betyg: 8 (av 10)

och hit:

http://incolor.inetnebr.com/stuart/dairanger/

Vad gör man när ens syster blivit kidnappad av ett monster? Jo, man blir ofrivilligt draftad till ett Super Sentai-gäng naturligtvis. Kaku, ledaren för DaiRanger, plockar upp brodern strax efter att hans syster försvunnit, förklarar situationen och han blir en DaiRanger.

Det visar sig att monstren, Gorma-stammen, är ute efter att utplåna mänskligheten, och de enda som kan stå emot dem är DaiRanger, med deras Chi-kraft.

Deras första stora strid inträffar när de åker iväg för att hämta den sista, och sjätte medlemmen. Gara från Gorma-stammen, hennes underhuggare och Himo-danshaku är den som siktat in sig på att förgöra den sjätte medlemmen innan de hinner hämta henne. Lyckligtvis lyckas inte detta, och de blir snart involverade i sin första stora strid.

Sett alldeles för lite av den här serien för att riktigt kunna döma hela serien, så jag tar det avsnitt för avsnitt. Det här är ett typisk introduktionsavsnitt. Vad man märker är dock att det är stor skillnad mellan de äldre Sentai-serierna och de nyare. Mindre CGI, mindre vapen och mer martial arts.

Betyg: 6 (av 10)

Författare: George Clayton Johnson
Regissör: Marc Daniels
Sändes ursprungligen: 8 september, 1966

Observera: Dessa recensioner kommer att sorteras i ordningen de ursprungligen sändes, inte i produktionsordning. Detta beroende på att produktionsordningen, trots att den är mer logisk, så är ju DVD:erna i sändningsordning så...

Enterprise kommer till planeten M-113 för att Dr. McCoy skall utföra en årlig undersökning av de två personerna i kolonin där, Professor Crater och hans fru Nancy. McCoy känner Nancy sedan tidigare.

Vad de i inte vet är dock att Nancy är död, och en saltkrävande shapeshifter har tagit hennes plats. Problemet är att det enklaste sättet för Saltvampyren att få tag på salt är från den mänskliga kroppen, och kroppen i fråga överlever inte förlusten. Nu gäller det att försöka hitta "Nancy" som är lös på Enterprise, innan fler personer dör...

Så, detta är avsnittet som NBC bestämmer sig för att visa först? Huga. Jag är en stor supporter för att se serien i produktionsordning, eftersom det funkar bäst när det gäller utvecklingen av karaktärer (det lilla som är).

'The Man Trap' är en typisk "Monster of the Week"-story, egentligen varken bättre eller sämre än andra i den genren. De försöker sig på nån slags moralisk punchline i avsnittet, men jag tror nog att det skulle ha fungerat bättre om de försökt göra saltvampyren lite mer sympatisk och inte "ondifiera" denne i slutet. Den är ju trots allt den siste av sin ras, och det moraliska dilemmat för Kapten Kirk kunde ha gjorts lite mer framtträdande...

Inget bottennapp, men knappast nån av de mer lysande avsnitten i Star Trek.

Betyg: 4 (av 10)

Den 8:e boken i Discworld-serien.

Ett hemligt sällskap arbetar på att försöka störta the Patrician och insätta en kung i hans ställe. För att lyckas med detta så framkallar de en drake, och låter en lämplig kungakandidat "besegra" draken. Olyckligtvis så är inte draken riktigt med på deras planer.

Det hela hjälps ju inte att Stadsvakten i Ankh-Morpork är allmänt värdelös, efter att ha förfallit rejält sedan alla tjuvar och mördare fick sina gillen. Detta ändras lyckligtvis i exakt rätt tid när Carrot Ironfoundersson, världens längsta dvärg (nå, han var trots allt adopterad som spädbarn när hans karavan anfölls av banditer och han var den enda överlevande) gör entre i stadsvakten.

Samuel Vimes, Nobby Nobbs och resten i stadsvakten får snart sätta ner spriten och börja jobba på heltid när stadsvakten sakta men osäkert börjar arbeta med fallen av plöstliga askhögar som dyker upp i staden...

Gillar den här boken. I allmänhet så är Stadsvakten en trevlig samling med karaktärer. Speciellt Carrott, men deras chef, Samuel Vimes, utmålas också väldigt bra. Här visas också distinktionen mellan "riktiga" drakar (som är stora och blåser eld och är allmänt otrevliga) och de små träskdrakarna (som visserligen kan blåsa eld, om de inte spränger sig själv i processen, men är väldigt små och illaluktande).

Betyg: 9 (av 10)

Sjunde boken i Discworld-serien.

Teppic, prins i det lilla kungadömet Djelibeybi (som påminner väldigt mycket om vårt Egypten) har just slutfört sin utbildning som lönnmördare när han får reda på att hans far har dött. Han reser tillbaka till Djelibeybi för att ta över rollen som kung.

Det visar sig dock inte vara så enkelt. Teppic har vant sig vid Ankh-Morporks livsstil och har svårt att justera sig för den mer primitiva tillvaron i Djelibeybi. Dessutom så ställer den stora pyramiden som är till hans far till stora problem...

Nja, en av de sämre Discworld-böckerna. Jag gillar inte riktigt de här "fristående" böckerna, utan föredrar de som har huvudkaraktärer som får utvecklas genom flera böcker. Dessutom tycker jag att den andra delen av boken är onödigt utdragen.

Inte helt misslyckad, men knappast nån av Pratchetts bättre verk. Props dock för introduktionen av Discworlds största matematiker, kamelen 'You Bastard'.

Betyg: 5 (av 10)

Sjätte boken i Discworld-serien.

Böcker om häxorna så här långt:
3) Equal Rites
6) Wyrd Sisters

Kungen av Lancre är död. Av rätt så naturliga orsaker för en kung. Han blev alltså dödad. Det största problemet för mördaren (och den nya kungen) är inte att samvetet gnager på honom (även om detta också inträffar). Det är att den gamle kungens son lyckades försvinna.

Även den gamle kungen har problem, eftersom han finner att han tydligen fått som öde att kuta omkring i slottet som spöke. Och ett spöke som inte kan äta nånting...

De tre gamla häxorna Granny Weatherwax, Nanny Ogg och Magrat Garlick får ungefär samtidigt ett litet barn dumpat på dem. Eftersom de snabbt inser vem barnet är, och eftersom den nya kungen letar febrilt efter denne, så bestämmer de sig för att gömma undan barnet (och kronan som följde med). Lyckligtvis så var ett resande teatersällskap på väg igenom Lancre. Och vem skulle misstänka att ett teatersällskap har en prins bland packningen...

Discworld goes Shakespeare. Här finns tydliga känningar av både Hamlet och MacBeath. Fart och fläkt. Detta är häxorna i högform. Ett totalt oväntat slut gör det hela bara bättre.

Betyg: 9 (av 10)